Detta är en förkortad sida. Original Kapitel 2, finns här

Antalet motsättningar i SAC:s medlemstidning har ökat starkt. SAC:s interna problem har accelererat i en växelverkan med nedgången. SAC 2023, färre än 2300 betalande medlemmar – till skillnad från tio gånger så många då undersökningen började 1976.

Nio av tio medlemmar har lämnat SAC.

Ca en tredjedel är arbetslösa (2023) och kan därför inte betala full avgift. Omkring ett tusental är illegala invandrare, utan identitetshandlingar och betalar inte heller full avgift. Samtliga anställda har blivit avskedade pga av brist på pengar. Utåtriktad agitation är praktiskt taget obefintlig. De är inte ens med på bokmässan i Göteborg längre.

Men bara antalet motsättningar räcker inte för att förstå utvecklingen. Vi skall se hur de har förändrats.

Redan i första numret av SAC-Kontakt 1976 frågas “Vad fan händer med SAC?“. %vå syndikalister säger att syndikalisten Atho Uisk är “ute och fladdrar“ då han har uttalat sig positivt om liberalism. Atho Uisk, medlem sedan 1965, är en av de få kvarvarande av en riktning inom SAC vars anhängare kallas Nyorienterarna.

Den första anklagelsen i SAC:s medlemstidning om förräderi som åtföljs av hårda ord kommer 1981 då Mårten Hedström kallar SAC:s byggnadsfederation Quisling, och tillägger ”FY FAN! Det luktar socialdemokrati.”

SAC:s kongress 1979 är positiv om framtiden och kongressen 1983 kallas en milstolpe och SAC:s bästa kongress!

Samtidigt uppstår det första exemplet på konflikter i praktiken inom SAC: På en ideologikurs förekom ”rått käbbel, argument under bältet” och anklagelser som gjorde de nya medlemmarna konfysa.

I artikeln frågas varför vissa i SAC inte tål kritik och att toleransen på mötet var obefintlig. Många verkade mest vara där för att attackera andra, det liknade en ”katolsk inkvisition”, ingen lyssnade på någon annan eller var beredd till självkritik, alla bara ”rapade ur sig” vad de tyckte.

1984 uppstår under en tremånaders period allvarliga konflikter på alla områden i SAC. Den allvarligaste organisatoriska kritiken kommer från Ulf Henell som menar att hela den industriella delen av SAC borde läggas ned då ingen väljer personalen, de handplockas utan att medlemmarna har möjlighet till kontroll.

En ny ton ifråga om motsättningar uppstår efter en debattväxling där Jaques Wallner deltagit.

Wallner kommer att återkomma vid många tillfällen i denna bok. Efter att aldrig fått svar utan bara blivit motanklagad och tillskriven åsikter han aldrig sagt tappar Wallner till slut tålamodet och tar till kraftuttryck.

Fr.o.m. slutet av 1984 blir invektiv, obevisade anklagelser och att man tillskriver människor saker de aldrig sagt blir regel, inte undantag i SAC:s debatter.

Eva Eggeby vars moral skiljer sig från de övriga i SAC säger i en artikel att den dåliga ekonomin och osäkerheten om framtiden har gjort att det uppstått osämja, konkurrens och gruppbildning i SAC.

Mot slutet av 1985 når passiviteten hos medlemmarna en bottennivå som aldrig överträffats: av 15 836 medlemmar deltar 46 stycken i en omröstning.

Detta var 1985, kan vara värt att påminna om att 2023 har SAC 2300 medlemmar.

Samtidigt inleds en massiv kampanj mot den siste kvarvarande ortodoxe syndikalisten, Bror Morén. Den avslutas när Morén försöker få anarkisterna att inse schizofrenin i att hävda att anarkismen har idéer och samtidigt kan ingen avgöra vilka dessa idéer är. Han får inget svar.

Under 1986 hålls en omröstning gällande om de som är medlemmar i SAC och ett annat fack skall få inneha förtroendeuppdrag. En av SAC:s trotjänare är Kristian Falk som är motståndare till Anders Filén, en av de dubbelanslutna, av personliga skäl då han uppträder spydigt i diskussioner och intar stöddiga attityder. Debattören E Erlandsson introducerar en sämre form av stavning med inslag som tyx (tycks) och oxå (också).

Ungefär samtidigt blir Martin Nilsson motvilligt SAC:s nye sekreterare, han vill helst slippa då många medlemmar är auktoritära och han inte gillar den attityd han mött. Nilsson, som är chefredaktör för SAC:s medlemstidning 1987-1990 kallar sig för anarkokommunist och stödjer våldsanvändning. Martin Nilsson tillhör dem som lämnar SAC runt 2010 då organisationen tas över av en ny generation som sparkar de anställda och rensar ut de gamla punkarna från 80-talet. Utrensningarna inom SAC går i våg efter våg med varje generation. Å andra sidan kan man fråga sig vad Martin Nilsson hade att göra i SAC från början: länk.

En artikelförfattare som inte ses ofta är Janne Friberg. Friberg skriver 1986 att debattnivå är låg i SAC. I artiklarna finns bara åsikter, inga argument och redaktionen borde inte släppa igenom sådan dynga.

Efter Fribergs artikel fanns en chans för SAC att ändra på de inre förhållanden! Att reda upp situationen och att ta bort de värsta missförhållandena. Att få skutan på rätt köl, medan möjligheten ännu fans. SAC:s ledning försitter tillfället.

Per Nilsson, chefredaktör större delen av 90-talet, skriver i om SAC:s problem 1987: En lokalavdelning vägrar delta i distriktets verksamhet efter att en annan avdelning har lagt ett förslag de ogillar. Nilsson förstår inte;

”varför kan vi inte ha förtroende och ha olika mening i en del frågor och samarbeta om det gemensamma?”

Organisationen riskerar ju att delas upp och tyna bort. Det finns något känslosamt i rösten när Nilsson säger:

“Hur skall vi, tillsammans, kunna kämpa ner förtryckarsamhället och bygga upp ett fritt, socialistiskt istället om vi inte litar på, ja inte ens talar med varandra längre?“

Per Nilsson ger ett tolerant intryck. Han anser att allt kan diskuteras, men accepterar inte att en annan medlem kallas jävla förrädare eller fascist. Nilsson tar ställning för olika tolkningar av lokal (”frihetlig”) socialism, men hävdar samtidigt att syndikalismen mår bäst av en organisation. Flera skulle innebära

”en uppstyckning i mindre enheter med totalt sett sämre samarbete och styrka”.

Frågan är förstås varför Nilsson anser att SAC skall finnas? Med den inställningen kan man ju helt enkelt gå med i LO. Då slipper man åtminstone standardanklagelsen att SAC mest lever för att snylta på de stora fackens avtal. 

1987

Vid SAC:s kongress 1987 uppmanas medlemmarna att glömma gammalt groll (det har gått så långt att medlemmar i Dellens lokalavdelning kallats Stockholmare). Jaques Wallner, nybliven ledamot i arbetsutskottet, får frågan om han tror att SAC har en positiv eller negativ framtid, men vill inte uttala sig.

Jaques Wallners uttalande är en milstolpe i SAC:s historia.

Att en medlem i högsta ledningen inte säger “Allt kommer att gå bra!“, händer inte vid något annat tillfälle i SAC:s press. Det närmaste är när Britta Gröndahl,

som varit medlem i 40 år, inte vill uttala sig om SAC:s framtid är ljus eller mörk i husorganet Arbetaren 1994.

SAC:s kongress beslutar att höja medlemsavgiften. Det leder till att många säger att medlemmarna inte alls bestämmer i SAC som det skryts om i annonserna, utan det är precis som i LO.

Sex lokalavdelningar anklagar arbetsutskottet för att strunta i att svara på frågor, trots att de skrivit och ringt; ”ni skall inte tro att ni tystar oss med det systemet”, hälsar de AU.

En av de som startat de interna problemen i SAC är Torsby lokalavdelnings ordförande, den 85-årige Sixten Jubell.

I Torsbys lokalpress uttalar sig Jubell mot SAC – att gå utanför SAC:s egen press och tala illa om SAC i ”borgerliga” media är bland det värsta brott man kan göra i SAC!

Jubell utsätts för kränkande påhopp av sina f.d. kamrater. Men han kom ändå billigare undan än de som glappade med truten i media 2010-15. Då hade SAC bevisats ligga bakom både utpressning och sabotage. De som var villiga att vittna kastades ut direkt.

I SAC:S vitbok om splittringen, Patriarkernas uttåg, utsätts Jubell för hat och hån av en av de mest otäcka av SAC-försvararna, Ingemar Sjöö. Mer om honom och hans beteende i Syndikalismens moral och SAC:s ombudsmän.

Ironiskt nog ger SAC under pågående splittring ut en pamflett där de konstaterar att lydnaden är samhällets största problem och att vanlig egoism skapar mindre problem än lydnad.

Naturligtvis gäller detta endast samhället utanför.

Inom SAC förklarar (sekreteraren Ingemar Nilsson för de olydiga att SAC:s ledning inte kan kohandla med beslutet om avgiftshöjningen. Samtidigt drabbas SAC av kupper och stölder – ordföranden för en lokalavdelning tar kassan och sticker.

Många år senare händer det igen att en bluffmakare snor åt sig pengarna. Han heter Ruben Tastas Duque och sålde illegala arbetstillstånd till invandrare med SAC:s goda minne (scrolla till april 2013 och februari 2007). Det var inte förrän det kom fram i ljuset som SAC handlade snabbt och uteslöt hela Duques lokalavdelning (som i förbigående sagt mest bestod av invandrare).

Man kan ju tycka att något är fel med en organisation som drar till sig den här sortens människor. Men å andra sida är hela avsikten med SAC att snylta på LO:s avtal, mygla till sig alla bidrag man kan och alltid låta någon annan betala kalaset. En liten lista som återfinns på flera sidor på denna hemsida är värd att påminna om:

SAC-medlemmar med bakgrund i asocialitet, kriminalitet och med svåra alkohol- och drogproblem är otaliga. Här följer ett axplock vilka utmärker sig som samhällsparasiter och varit viktiga, eller haft höga poster, i SAC:s historia från 1980 och framåt:

Pia Laskar – tongivande feminist i SAC genom hela åttio- och nittiotalet.Laskar var på sjuttiotalet inblandat i kidnappning och dömdes till fängelse. Efter, märk väl efter, detta blev hon en centralfigur i SAC. Senare anställd som genusvetare av universitetet. Hon ångar ingenting.

Jaques Wallner – en av de mest aktiva framträdande SAC-medlemmarna i över tjugo år. Dömd för mord efter att ha knivdödat en människa.

Jerker Nordlund – en av de mest aktiva inom SAC mellan 1990–2010. Var tidigare scientolog, medlem i Bhagwansekten, trotskist, primalskrikare, har rökt mängder med hasch och tagit massor hallucinatoriskt knark. Är 2023 pensionär som super upp resten av sitt liv i Italien. Skriver om sitt liv att ”När jag tänker efter är nog att sätta mig upp mot ordningsmakten det enda jag har lyckats riktigt väl med i mitt liv. Jag gick inte ens klart gymnasiet och tog aldrig någon akademisk examen. Jag lyckades aldrig stanna kvar i någon sekt, till och med Scientologerna var glada över att bli av med mig…. ekobrottsmyndigheten gav mig sparken som en promuslimsk säkerhetsrisk. Mitt försök att göra karriär… ledde till tre års psykos och att äktenskapet kraschade. Försöket till politisk karriär slutade med att jag outades… som antisemit. Den enda plan som gick hem var ordervägran… Där fick jag som jag ville, fängelse varje gång.”

Ruben Tastas Duque – invandrare från Sydamerika som dök upp runt 2005. Blev snabbt en centralfigur och inofficiell ledare för strejkaktioner som SAC startade. En post han behöll i mer än tio år. Samtidigt som han hade sextiofyra personer inskrivna i sin lägenhet för att kunna mygla till sig bidrag. Duque hade även flera barn som han inte betalar underhåll för. Han har tiotusentals kronor i skuld hos kronofogde. Med sina kriminella vänner sålde han, under SAC:s täckmantel och med SAC:s vetskap, illegala arbetstillstånd till papperslösa. Pengarna stoppade han i egna fickor. När det kom till medias kännedom utesluts Duque som syndabock och saken sopas under mattan.

Johnny Lindholm – från åttiotalet till tiotalet i minst trettio år en av de framträdande inom Göteborgsavdelningen av SAC. Är 2023 ett nedsupet vrak, full klockan två på eftermiddagen.

Roger Crossler – får SAC:s curage pris 2023 för modiga insatser på arbetsplatsen. Crossler, som är i femtiofemårsåldern, har knappt arbetat en dag i sitt liv. Istället har han ägnat sitt liv åt att supa, knarka och spela punkrock. Han har mängder med skulder hos kronofogden bla för försörjning till sitt/sina barn som han inte betalar. Inte heller har han några tillgångar som går att beslagta för att han skall kunna göra rätt för sig. Han har knappt bidragit alls till ett samhälle han snyltat på under en hel yrkeskarriär. Han var tidigare individualanarkist som följde Max Stirners läror. Detta är den sortens människor som får pris av SAC.

Thomas Carlsson – chefredaktör för SAC:s tidning Arbetaren, en av de viktigaste posterna i SAC. Dömd för ”häleri, grov stöld, narkotikabrott, brott mot vapenlagen och olovlig körning… i fängelset försökte han smuggla in heroin för att sälja… vilket resulterade i ett nytt fängelsestraff på 2,5 år”

Jennie Gejel – medlem av den högsta ledningen i SAC i början av 2020-talet. Knarkare och heroinist som arbetar för narkomaners ”rätt” att leva på hederliga, anständiga skattebetalare.

Erik Bonk – innehar i början av 2020-talet den högsta posten i SAC, generalsekreteraren. Han har haft ”problem med myndigheter under hela uppväxten. Inte bara jag utan min familj och allt möjligt” och hållit på med kriminalitet och asocialitet sedan barndomen. Bonk har åkt fast för narkotikabrott. Han är före detta rastafarian och hamnade i Göteborgskravallerna 2001 efter en knarktripp till Christiania. Han dömdes till fängelse 2001 för ”våldsamt upplopp, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, försök till grov misshandel, olaga vapeninnehav”.

Det här är alltså den sortens människor som sitter i ledningen för sekten SAC! Det kanske inte är så konstigt att de enbart överlever genom att snylta till sig bidrag från andra.

*

Tillbaka till 1987: till slut vägrar redaktionen ta in fler insändare om de inte har några nya argument och på ett möte som hålls för att få slut på klagomålen, var det några som

”verkligen ansträngde sig för att missförstå”.

Den SAC-trogne Jan Berglund skriver att

”I glesbygder, särskilt norrländska, säger man inte syndikalister eller SAC-are. Där är man LS-are om man valt att stå utanför (LO) … LSare är man, det är säkert. Om man också är syndikalister är mer osäkert”.

Efter diskussioner som varat i månader går uttryckssättet in i en ny fas. I en fullt berättigad helig vrede kan AU-ledamoten Jaques Wallner inte hålla tillbaka vad han tycker om splittrarna, han är

ta mig fan trött på det här skitsnacket från dessa odemokratiska medlemmar som ger blanka fan i beslut… Fy fan Färila era snålvargar,  pampar, lögnare, gnällmånsar och bedragare som kastar skit

Efter Wallners artikel är språkbruket aldrig sig likt igen. Året efter når det vulgära uttryckssättet ett bottenrekord när åsikter kallas “småborgerligt pissliberalt skitsnack“ av Carlos Alfonso jr. Men det kommer att bli värre, mycket värre. Som syndikalisterna själva skulle säga:

”Och ändå har vi inte än sett nåt mot vad vår fiende mer har kvar planerat för oss”. (mer)

Ovan visar kristallklart: SAC är inte en fackförening. Det är en vänsterextrem sekt utan begränsningar i uttryckssätt eller beteende.

Vad motsättningarna gäller är att utbrytarna helt enkelt inte vill betala en högre avgift. I ”frihetlig” socialism litar man till människans inneboende godhet som gör att alla villigt delar med sig och visar solidaritet; dessvärre verkar det inte fungera helt igenom tillfredsställande. Splittringarna och motsättningarna fortsätter i det oändliga……….

Nittiotal

På SAC:s framtidskonferens i Stockholm 1990 sker saker som inte hör till vanligheten på svenska konferenser: SAC-medlemmarna angriper de anställda; andra skapar konspirationsteorier om avgifterna; en deltagare vill ersätta diskussioner med rockfester; anarkisten Roland Vila, gjorde sig skyldig till ett odrägligt beteende: Han tog över talarstolen utan att bry sig om talarlistan eller ”respektera” andras rätt att yttra sig. När Vila blev stoppad skrek de övriga Örebroarna Sossemetoder och jävla fitta.

En SAC-medlem vid namn Dagh Caselbrant säger att han trodde inte att syndikalister kunde uppträda på detta sätt! Han hoppas att det var ovanligt och att det inte kommer att upprepas. (Stackarn är naiv)

Skribenten Ulf B Anderssons specialitet är att bevaka kommunistmöten, där han berättar om vrickade händelser och sedan skriva att SAC skiljer sig från dem (man undrar om han deltar i SAC:s egna möten ⸮ ).

Syndikalisterna saknar inte självuppskattning. 1990 hålls världens största syndikalistiska demonstration i Stockholm – det säger inte så mycket utom att syndikalismen och anarkismen närmast är utdöda i världen. SAC proklamerar att:

“Syndikalismen är mänsklighetens och vänsterns enda återstående möjlighet“:

Över trettio år har gått. Ännu har inte mänsklighetens sista timma slagit, och vänstern verkar fortfarande inte insett att syndikalismens var deras sista möjlighet. Ingen annan heller med tanke på hur få syndikalistsekterna är i världen.

I nästa motsättning kritiserar en av de mest aktiva syndikalisterna, Jaques Wallner, ledningen, som med stockad röst svarar att Wallner är oförskämt och osolidariskt, lögner och insinuationer. Wallner upprepar att Centralbyråkrater vill få händerna på pengarna; om AU vill bestämma hur medlemmarna tilltalar dem i tryckt skrift, censurera då,

”bry er mer om bolagets skötsel och mindre om medlemmarnas ordval!”.

Chefredaktören Martin Nilsson anklagar Wallner för att inte acceptera kongressbeslut; Kristian Falk kallar Wallners skräniga uppkastning, eftersom det ger inte utrymme för hans privata korståg. (Syndikalisterna upprepar gärna uttryck som ”privat korståg” och ”undersöka förutsättningslöst”)

Småborgarnas skräck – utökad version

I början av 1990-talet går tonen i SAC in i en ny fas. En man som mest verkade vara ute efter att slå rekord i antalet förolämpningar i en och samma artikel dyker upp: Johan Larsson. (här)

En annan faktor hos Larssons är en makalöst dålig svenska, samt oklarhet. Han staplar meningar utan sammanhang (några exempel sid 1)

Johan Larsson är ingen genomsnittsmedlem. Han ingick i Göteborgsavdelningens tidningsredaktion, var distriktsrepresentant och studieorganisatör. Han startade även en grundkurs i syndikalism som inställdes p.g.a. lågt deltagande.

Larssons första insändare konstaterar att tanken att institutioner kan påverka samhället är ett fascistiskt tänkande och brackighet. SAC måste vara försiktiga eftersom

Vår fiende gillar kollaboratörer som infiltrerar SAC med brackig tvedräkt.

Åsikter Larsson ogillar är så självklart felaktiga att han vägrar kommentera dem. De får överhuvudtaget inte diskuteras och tänk över ert medlemskap om ni tycker annorlunda. Han säger även att ”denna gång är jag ödmjuk”.

I Larssons längsta artikel lägger han in parentesen: (läs småborgaren) varje gång han nämner en av sina motdebattörer, sammanlagt nitton gånger. Motdebattörerna är kollaboratörer som gör sig till åtlöje och det skulle bara tråka ut läsarna om Larsson bemödade sig att bemöta argumenten, vilket han därför inte gör; motdebattörerna har sin negativa människosyn och auktoritära tänkande, de stinker fascism och är antingen förvanskare eller provokatör.

I sin nästa insändare (sid 2) kallar Larsson sin motdebattör småborgare sex gånger och säger att långt borta från småborgerlighet är att verka i verkligheten. Motdebattörens argument vill han inte bemöta för det skulle bara tråka ut läsarna. För att nå framgång måste SAC sparka gamla stofiler och det är för jävligt att de aktiva i SAC är medelklassakademiker och att SAC är småborgerlig. Håll

”småborgerligheten, vänskapshierarkier och gamla stofiler på plats”!

När Larsson talar om sig själv använder han ordet Undertecknad (elva gånger) och i nya artiklar säger han åter att SAC:s problem är småborgerligheten (fyra gånger) och lösningen är Bryt stofilernas vänskapshierarkier. Sedan förklarar (nåja!) Larsson:

“EG är en helt naturlig utveckling av kapitalismen. Om detta är marxism, eller inte, spelar ingen roll. Religion är för dårar. Historien talar för sig själv, entydigt. Därför blir Nej till EG, i likhet med Miljöpartiet, totalt meningslöst“.

Riktigt vad dessa korthuggna meningar som staplas på varandra betyder är svårt att förstå, men med tanke på skillnaden mellan SAC förr och nu är det lämpligt med ett citat från 1978:

“Kanske blir du beskylld för att vara småborgare. Bli inte oroad. Skillnaden mellan en borgare, en småborgare eller en stor-borgare är det aldrig någon som har kunnat förklara för mig. Vad mäter man med?… ekonomi? I så fall vid vilken inkomst blir man småborgare? Är det måhända en fråga om åsikter? Vilka åsikter är då småborgerliga? Att Lenin ofta använde ordet småborgare bevisar bara hans obetydlighet som människa.”

Att SAC har förändrats till det sämre efter 1978 är inte föremål för delade meningar.

Vissa motdebattörer blir arga. Ulf B Andersson säger att Larssons sätt att förse allt med stämpeln SMÅBORGERLIG är tröttsamt och meningslöst. Andersson har inte sett småborgerligheten bekämpats med sådan frenesi sedan sektvänstern på 70-talet.

I Larssons senare insändare tar förolämpningarna över helt: SAC:s propagandakommittés verksamhet faller inte honom i smaken, så den är:

• “skräp“ (två gånger), och
• “skit“, från
• “medelklassintellektuella egotrippade karriärister“, en
• “fackpampshierarki“ (fyra gånger), som är
• “kapitalets lakejer“,
• “förrädare“ (två gånger),
• “hycklande“,
• “svinpälsar“,
• “skitskallar“.

Om det är svårt att tro att denna sorts kommentarer kan förekomma i vad som utger sig för att vara en fackförening för vanliga människor: här är originalen inscannade. Se sid 2.

Man måste alltså komma ihåg: SAC är inte en fackförening. Det är en vänsterextremistisk, kriminell sekt vilken maskerar sig till en alternativ fackförening.

Syndikalisterna Ulf B Andersson och Ingemar Sjöö har haft den makalösa osmaken att ifrågasätta Larssons strävan att rensa SAC från snusk och slask. De gör sig bara löjliga, säger Larsson, och han bemöter inte deras argument för att inte tråka ut läsarna. Som svar finns bara en sak att säga:

“Skitsnack, ogrundad smutskastning bakom någons rygg, är bara lögnaktiga ynkryggars självfällande bevis på att de inte är kamrater“. (originalkälla, sid 4)

Ingen har någonsin tidigare uttryckt sig så i SAC:s press.

I jämförelse med Larsson verkar nazisternas antisemitiska tidning Der Stürmer och de ortodoxa syndikalisternas tidning Våra idéer balanserade. (sid 4)

Skällsorden i Våra idéer är när Gustaf Staaf upprepar Fanflykt eller inslag som Lögn och förbannad dikt, kräk, otäcka kryp i fanans veck, löss, femtekolonnare för när motsättningarna är så oförsonliga ”är det blåögt att kräva kamratlighet i ton”.

De ortodoxa syndikalisterna hade vigt sitt liv åt SAC, blivit svartprickade och jagade och levt under villkor som ingen nutida arbetare kan förstå, innan de utesluts. Staaf hade varit medlem i 43 år. Folke Nilsson i 40 år och Rudolf Holmö i femton år. Gustaf Sjöström, en av SAC:s grundare och medlem i 43 år, blev inte ens inbjuden till SAC:s kongress 1953.

Johan Larsson försvinner från SAC:s debatter efter 1993. Sex år senare blir den senaste i raden av hans artiklar refuserad av SAC:s tidning, då den beskrivs som svamlig, osaklig och ointressant, utan resonemang, bara kallar personer för borgare eller medelklass.

Larsson har inte förändras ett dugg under 90-talet, trots att alla är trötta och oförstående inför hans meningslösa anklagelser och grova språk.

Men Johan Larsson ger inte upp! Han startar sin tidning Konflikbenägen, framsida 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 21 26 i samma stil som förr.

Har man läst artiklar av Johan Larsson inser man att mannen har en  störd självbild. Han verkar inte kunna förstå att det inte alltid är alla andra i världen som har fel. Ibland är det man själv som är oklar när man kommunicerar med andra, och ibland är det man själv som missuppfattar vad andra försöker säga.

Efter flera splittringar, evig medlemsminskning och kroniska penningsvårigheter för SAC har Johan Larsson arbetat sig upp till toppen av den lilla rest som finns kvar. Han är trogen medarbetare på kongresser och i tidningen: se insändare s 13, här s 20, s 6, s 11 (SAC sparkar sina anställda), s 13, s 15 är ett praktexempel på tungvrickande, språkligt otympligt pladder, så även här.

Hans karriär inom yrkesvärlden har det gått sämre med:

Larsson har arbetat som underskötare i Göteborgs kommun. Han har gjort sig omöjligt på varenda arbetsplats och blivit omplacerad eller uppsagd från arbetsplats till arbetsplats. (källa)

När det inte längre gick att omplacera honom valde Göteborgs kommun att köpa ut honom 2005 (Göteborgsposten 2005-11-28). Man betalade vad som helst, mer än en årslön, bara man blev av med honom!  (källa)

Ingenting i detta tragiska öde har någonsin kunna få Larsson att inse att han har gjort något fel. Istället fortsätter han sin eviga kamp som en fantastisk arbetarklasshjälte, vilken hellre dör stående än lever på knä! Han tycker synd om oss nollor som inte delar hans strävan efter hjältegloria och martyrskap.

Det är världen som är galen, det är han som är normal. (källa s 6 och 22)

Johan Larsson har naturligtvis givits tillfälle att bemöta vad som står om honom, men valt att inte uttala sig. 

Splittringen 1995

Alltihop börjar med ett brev från Växjö lokalavdelnings ordförande Anna Wetterberg som säger att en av SAC:s ombudsmän anser arbetsvillkoren urusla och enligt rykten har arbetsutskottsledamoten Jonas Agdur sagt att ombudsmän är överflödiga.

Jonas Agdur är inte på gott humör när han svarar och säger att våra avtal i SAC är OK, medlemmarna har det inte så bra. Agdur har aldrig uttalat sig mot ombudsmännen. Vems rykten sprider du, Wetterberg? Det är

“lögner, halvsanningar och fakta rykta ur sitt sammanhang“.

Växjös ordförande säger: Nej du, Agdur, jag tänker inte avslöja namnet, utan tar upp rykten för att påvisa ombudsmännens osäkerhet. Det är ju synd om det inte faller dig på läppen, Agdur.

Jonas Agdur tappar nu fattningen helt och skriker ut sitt svar på SAC:s debattsidor: Wetterberg, dina tankar är

”på så låg nivå… så lite kunskap… så undermåligt intellektuellt arbete…
Du svamlar, snackar skit och ljuger, Anna Wetterberg. Du lägger ord i min mun som jag aldrig har sagt. Du vantolkar, hycklar och låtsas oförstående.
(källa)

Istället för att be om ursäkt för att hon ljuger upprepar hon rykten och tror att hon står över krav på argument för att hon är den enkla medlemmen mot överheten! Agdur säger att det är antagligen ombudsmännen Lars Johansson och Curt Olsson som sprider rykten om mig för att jag gått emot dem (mer om SAC:s ombudsmän). 

Ett mellanspel till splittringen är ett brev från Bodens lokalavdelning, ”SAC ej bättre än andra fack”: vi var missnöjda med de övriga facken. Den 6:e juni kontaktar vi AU. Ingenting händer förrän oktober, då AU utan motivering accepterar arbetsköparnas version. Boden har inte fått sva från AU eller ombudsmän, och anser inte att de kan uppmana någon att gå med i SAC. De har tappat tron på SAC som fackligt alternativ.

Som man kan se på SAC:s debattsidor spirar ett pyrande missnöje med ledningen i Stockholm, arbetsutskottet. Riktigt vad AU gjort fel kan ingen av de missnöjda berätta, men AU får ta stryk för varje problem SAC har.

Sannolikt är det SAC:s eviga nedgång och penningbrist som gör att motsättningarna river upp känslostormar. Man måste hitta någon att skylla kräftgången på, och vem är lämpligare än ledningen? Revolter och klagomål mot ledningen är ett psykologiskt fenomen som kan iakttas i alla situationer där läget är hopplöst, t.ex. när ett krig förloras, eller inuti fängelser.

1994 slår missnöjet med arbetsutskottet ut i fulla lågor p.g.a. AU:s hanterande av en omröstning om tjänsten som SAC:s sekreterare. AU ”glömde” säga att tjänsten är förlagd till Stockholm; en av de sökande är Ingela Drenske och hon vill arbeta från hemorten, varför AU helt enkelt klipper av omröstningen och gör en ny (källa).

Drenske blir senare ombudsman. Hon avskedas 2010, men i stället för att acceptera att SAC:s åsikter står över trivialiteter som LAS och MBL, stämmer hon SAC i arbetsdomstolen. Drenske vinner – SAC får betala skadestånd. Reaktionen från SAC är snabb: Drenske utesluts med hela sin lokalavdelning (feb; sept).

Tillbaka till 1994: I SAC protesterar nio lokalavdelningar. Den man som alltid dyker upp för att anklaga ledningen för äkta eller påhittade brott är Jaques Wallner. Han kallar AU en nomenklatura som terminerade omröstningen för att de inte anser att den sökande är rätt person. AU vägrar debattera, eftersom de inte svarar. Ingela Drenske säger att Lennart Markebo från arbetsutskottet hotat henne via telefon och krävt att hon skall dra tillbaka sin ansökan.

Lennart Markebo (mer här och här) har ett brokigt förflutet inom vänstern: * Marxist-leninistiska kampförbundet,
* Röda grupper (oberoende socialister),
* Anarkistisk studiecirkel,
* Förbundet arbetarmakt (råds-socialister)
*SAC (källa).

Efter att ha hoppat och skuttat mellan bortglömda vänstersekter anställdes Lennart Markebo senare som ombudsman. 2010 sparkades han. Och gjorde då den ultimata synden och tog ställning mot organisationen!

Markebo stämde SAC. Eftersom han tagit parti mot SAC skulle han uteslutas. Eftersom hans lokalavdelning vägrade, utesluts hela avdelningen. Sedan utsätts han för hat och hån av SAC på sociala medier (1, 2). Tjugo år betyder ingenting. Allt är glömt. Han är fienden, han tog parti mot organisationen.

Åter måste man betänka allt Markebo gjort i SAC:s tjänst: han har spridit rykten och lögner, han har hotat flera, inte bara Drenske. Han vägrar uttala sig eller svara på frågor om sin verksamhet.

1994 igen: Flera medlemmar skriver och riktar sin ilska mot Wallner. Hans Björkman menar att han har komplex. Gunilla Rehnberg skriver att Wallner kastar skit, misstänkliggör motiv, skadar organisationen, förgiftar debatten och splittrar; man skall vara oskyldig till motsatsen bevisats, men det tycker visst inte Wallner.

AU kallar Wallners tal om svågerpolitik för lögn och smutskastning som underblåser konflikt. Per Nilsson, trotjänaren sedan 1971, försöker som alltid medla och få parterna att rikta sin kamp utåt. Han har lika lite framgång som förr. SAC:s tidigare sekreterare, Martin Nilsson, skriver att det är en billig demagogisk poäng av Wallner att använda ord som nomenklatura. Det är inte konstigt att AU bara orkar sitta i en period.

Jan Berglund får tjänsten som SAC:s sekreterare – vilket SAC får anledning att ångra: han hoppar av och hälsar SAC:s medlemmar att om ni är besvikna på mig, så är jag mer besviken på er!

Ombudsmannen Micke Grebelius påpekar att kritiken mot AU är likadan idag som förr. En likhet är beskyllning om dryckenskap.

Arbetsutskottsledamoten Jonas Agdur som råkat ut för ryktesspridningar och lögnkampanjer berättar vad som formar SAC 1994: Interna strider med

“svärord, okvädningsord… oförsonlig attityd“

är regel, inte undantag. Det är alltid svart-vitt från början; ingen ger förslag, bara lägger skulden. Allt är svepande anklagelser och oprecisa hänvisningar, bara hätskhet, småsinthet och hämndlystnad. En hel kader av organisationshaverister verkar ha behov av att visa upp sig. En som håller med är Ingela Olsson som frågar var “respekten“ är? Här präglas debatterna bara av hat.

Kristian Falk, i många år en av de aktivaste i SAC och en av de flitigaste artikelförfattarna, har tappat sugen p.g.a. organisationshaverister. De utgör ingen opposition, för de har ingen ideologi; de lyssnar inte. Istället bara självrättfärdighet och moraliska övertoner. Falk har själv upplevt mycket av detta både i arbetsutskottet och Personalutredningen från 1975 till idag.

“Att folk som kallar sig syndikalister uppträder okamratligt kommer ändå alltid att förvåna mig“,

Enligt Falk är det lynchmobbar med lokala småpåvar som skapar ett auktoritetsbundet gruppbeteende. Det värsta exemplet var när en kassör ett tiotal år tidigare stal lokalavdelningens kassa och stack. Splittringen på 20-talet hade samma grund. Bara en spillra blev kvar och “slutresultatet… var en betydligt försvagad syndikalistisk rörelse“. Falk säger insiktsfullt att

”Möjligen leder det till att SAC går under”

Kristians Falks åsikt verkar inte omöjligt och på våren 1995 är SAC:s allvarligaste splittring dittills ett faktum. Efter år av rykten, motsättningar och klagomål beslutar sig ett tjugotal lokal-avdelningar för att gå ur.

Men vad Falk inte berättar är varför detta okamratliga, självrättfärdiga beteende och vägran att lyssna förvånar honom? Han säger ju själv att han har sett det om och om igen i tjugo år, på alla nivåer och att det dessutom hänt förr? Har man läst igenom SAC:s debatter och historia borde det snarare vara förvånande om det intevar såhär.

En uppdaterad syn, nästan trettio år efter Kristian Falks profetia, bevisar att ALLT han beskrev blev sant: 2023 är SAC en erbarmlig liten struntsekt på strax över 2000 medlemmar, utan pengar, anställda eller utåtriktad verksamhet.

Per Nilsson, tidigare chefredaktör för SAC-Kontakt, försöker i en målande artikel få utbrytarna att sansa sig. Artikeln är ett mästerstycke i retorisk konst, men lika lite som 1987 hjälper Nilssons insats. Nyktrare är Elisabeth Örhnell som har nått en högre klarhet och säger

“Inte förrän nu har jag förstått att man faktiskt på allvar kan betrakta kamrater i den egna organisationen som sina värsta motståndare“.

 En av de utbrytande avdelningarna är Älvdalens som tio år tidigare kallas ”Vårt starkaste fäste i Sverige”. Nu kallas de de värsta motståndarna!

Efter splittringen av SAC 1995 försvinner organisatoriska motsättningar för en tid. Istället fylls tidningen med motsättningar med det omgivande samhället, framför allt polisen.

Detta eviga missnöje med ledningen

För att få in några anställda under den statliga lönegarantin, så att SAC skall slippa betala avgångsvederlag, har SAC:s kassör Karin Agdur kuppat beslut, och till på köpet stängt av bandspelaren så att ingen kan kontrollera vem som sagt vad.

Göteborgs lokalavdelning säger att händelsen är ett skolexempel på hur det inte får gå till i en syndikalistisk organisation:

”anställda och funktionärer förbereder ärenden i hemlighet, undanhåller förtroendevalda information, manipulerar och styr AU, censurerar CK-möten, manipulerar och styr CK, helt enkelt att anställda och funktionärer kör över medlemmarna”.

SAC:s arbetsutskott snyftar att det är tråkigt att det anas argan list, det är okamratligt. AU vill faktiskt efterlysa ett sakligt debattsätt. Samtidigt med detta har en medlem fått utstå misstro, misstänksamhet, aktivt motstånd, trakasserier och rent sabotage från AU som tack för sitt ideella arbete inom SAC.

Det slutar med att dechargeutskottet på SAC:s kongress 1998 prickar AU.

*

SAMMANFATTNING

Det som är svårt att förstå, efter att ha gått igenom SAC:s tidningar, är vilken attityd chefredaktörerna har till sin yrkesroll? Hur har de sett på sitt arbete när de tillåtit detta i sina tidningar? Två av dem var Katia Henry och Per Nilsson som fastslagit att inga inlägg kommer att publiceras där anklagas utan bevis, men som vi har sett var detta inte sanning.

Det existerar inte någon form av begränsning i uttryckssättet i SAC:s pressalster. Alla anklagelser, lögner och påståenden som den mänskliga hjärnan kan åstadkomma är utan reservationer välkomna. En stor del av ansvaret för SAC:s nedgång ligger på dess chefredaktörer som misskött sitt arbete på ett så horribelt sätt.

Katia Henry lämnar SAC runt 2010 vid den mogna åldern av 65 år, efter decennier av arbete för organisationen. Hon förklarar varför på Aftonbladets nätsida:

”Under en tid har LS kapats av vad jag skulle kalla stalinister. Mariestads LS, Jönköping, Linköping, Malmö, Göteborg som jag valde att lämna då all solidaritet och kamratskap försvann. Tonen blev mycket hätsk, alla som var emot den infiltrerande, rådande klicken där blev trakasserade å det grövsta. Se till exempel hur Ingela Drenske, ombudsman i Göteborgs LS, behandlats. Minou Padellaro, kassör i Gbg LS, drevs iväg, till en dryg kostnad för LS:en. Vadå fackliga rättigheter? Den här gängen struntar fullkomligt i facket, rättigheter, solidaritet, kamratskap. De är ute efter makt, och verkar ha tillskansat sig den, under något slags förment arbetarklass-maskering. Kurt Tillander och Astor Johansson blev en gång på 60-talet tillfrågade av någon i pressen om varför de var med i Göteborgs LS: ”Det handlar om att känna sig mera fri”, svarade de. Uppenbarligen har nu även Arbetaren kapats. Så jag applåderar alla er som valt att lämna en tidning som inte längre står för (anarko)syndikalistiska idéer.
-Katia Henry fd medl Gbg LS, fd red för dåvarande medlemstidningen SAC-kontakt, numera Syndikalisten ”

Genom socialismen idéhistoria har två tankeskolor bråkat: idealism och materialism. Faktiskt även bland nazister: i boken Radikalare än Hitler? tar man upp miljövänliga, djurskyddande gröna nazister som är motståndare till ränta, judiskhet och storskaliga företag. 

I en artikel om SAC:s historia skriver syndikalistveteranen Ingemar Sjöö om hur motsättningen mellan idealister och materialister kulminerade på SAC:s kongress 1953 där idealisterna tog över. De ”talade om ekonomisk pluralism och humanistisk livssyn istället för expropiering och klasskamp“. Till den milda grad att man kunde vara medlem i SAC och SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, samtidigt!

Sjöö berättar vidare att 1968 kom startskottet till klasskampens återkomst. Dess främste talesman Rudolf Holmö, får sin bild på en helsida i Syndikalisten 1998. Principförklaringen 1976 och den ökade kampaktiviteten under 1990-talet är två tecken på återradikalisering! Vilken kommer att ge framgång och fler medlemmar!

Sveriges meste historiker Peter Englund skriver apropå Leo Trotskij att:

”Han var mycket begiven på att släppa ifrån sig olika tvärsäkra förutsägelser, vilka dock nästan utan undantag visade sig vara fel”.

Exakt samma sak kan man säga om Ingemar Sjöö: Han är den skribent i SAC:s medlemstidning som oftast kommer med tvärsäkra uttalanden om SAC:s ljusa framtid, vilka nästan undantagslöst visat sig vara fel (mer om honom i Syndikalismens moral och SAC:s ombudsmän).

SAC är idag en spillra av en förfluten vänsterepok. De har snäppet fler medlemmar än Svenska frimärkssamlarnas förbund – fast de har å andra sidan 100 lokalavdelningar, SAC har omkring 20:

Nästa ämnesområden är

2.3 Internationella relationer

…du kommer inte tro dina ögon.