EN STAT ÄR FÖDD (Libris)

Wladimir Semitjov, Federativs förlag (länk), Stockholm: 1948

Omslag
Baksida
Karta över arabstaterna och Palestina samt
Förord
Resolutionen
Prolog i Haifa
Staden som glömde skratta
Helig bunker
Haganah, försvaret
”Öga för öga”
”Bevin square”
Månen har gått ned…
Söner av Ismael
Operation Plogfåran
Ur dagboken och karta över Palestina

Övrig litteratur:

Vitboken – engelska regeringens dokument om koncentrationslägren

Tidningen Tidssignal om att ”Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israrelsolidaritet”. Källa 1, 2, 3

Lisa Bjurwald skriver i DN om toleransen i det moderna Tel Aviv, sid 1 och 2.

Min avsikt är att göra en större undersökning där jag redovisar hur Arbetaren beskriver Israel historiskt. Föreliggande är introduktionen, motsvarande den nödvändiga formalia som ingår i uppsatser och avhandlingar:

ARBETAREN OCH SIONISMEN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning…………………………………………………………………………………………………..4

1. Bakgrund

2. Syfte och mål

3. Frågeställning

4. Metod och material

5. Forskningsläge

2. Sionism, antisionism, antisemitism – en övergripande beskrivning……………………………….

3. Samhällets förändring och nutiden……………………………………………………………..

Sextioåtta-kontexten
Förändring i politiska ideologiers syn på Israel
Stödet från början
Förändringen 1967
Israelvännerna efter -67
Sionism-antisionism-antisemitism
1. Jämförelse med nazism
2. Förintelsen – unik eller inte

4. Material: tidsperiod 1, artiklar och böcker 1947-XXXX ………………….17

1. sionismens uppkomst och mottagande

1. 40-tal: Artiklar – Böcker

2. 50-tal: Artiklar – Böcker

3. 60-tal: Artiklar – Böcker

2. Kritik mot sionism

1. 40-tal: Artiklar – Böcker

2. 50-tal: Artiklar – Böcker

3. Nyare syn på sionism 1. 90-tal XXX : Artiklar – Böcker

5. Resultat och analys………………………………………………………………….

● Bilaga 1 – Diagram över antal artiklar om sionism i Arbetaren 1947-……..

● Bilaga 2 – Index över artiklar om sionism i Arbetaren mellan 1947-……..

6. Käll- och litteraturförteckning…………………………………………………..

1. INLEDNING

1. Bakgrund

Tidsignal är en svensk, socialistisk tidskrift inom områdena politik, kultur och samhällsdebatt¹. 2005 hade den ett temanummer kallat ”Antisemitism och sionism från vänster”; i den stod följande

”Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israelsolidaritet”².

I den nämnda tidningen Arbetaren hade Syndikalistiska ungdomsförbundet i Stockholm, som även talade för hela ungdomsförbundet, ett par år tidigare, en annan uppfattning om begreppet ”Israelsolidaritet” än vad som ”tidtals” var rådande.³

SUF-Stockholm förklarar att sionism är rasism och nationalism vilket inte är kompatibelt med deras värderingar; den är en ”motbjudande” lära; den är antisocialism, en konkurrent och ”klassförräderi”. Sionism visar sin ”djupt rasistiska och odemokratiska karaktär” och står för ”Kolonialism. Etnisk rensning”, fördrivning, ockupation, massakrer och ”den israeliska arméns orgie i mördande”⁴. Ett längre utdrag ur texten i Arbetaren:

De judiska socialisterna och anarkisterna hade dock en konkurrent – sionismen. Sionismen utvecklades av den judiska borgarklassen och var dess motsvarighet till den icke-judiska borgarklassens nyväckta nationalism och rasism. sionisterna menade att judarna var ett folk som inte fick splittras av klasskamp och som fysiskt måste utvandra från Europa, och lägga under sig utomeuropeiskt territorium. Man strävade aldrig efter att bli en massrörelse utan försökte få någon av Europas kolonialmakter att anamma projektet och skära till dem en bit av deras kolonier där det ännu inte bodde några vita. sionisterna såg socialisterna som det största hotet mot sina planer och de förblev huvudmotståndare i ”judefrågan”. Ett av argumenten som sionisterna använde för att övertyga de europeiska statsöverhuvudena att anamma projektet, var just att det skulle befria Europa från de revolutionära socialisterna och det potentiellt revolutionära judiska proletariatet. Sionism var alltså lika med klassförräderi i början av det förra seklet.

Sionism är oförenligt med syndikalism

Sedan dess har sionismens illdåd blivit allt värre. Kolonialism. Etnisk rensning. Fördrivningen av ett helt folk 1948. Den vidriga ockupationen av resten av Palestina 1967, som än i dag fortgår i sällskap av nya massakrer som senast i flyktinglägret i Jenin.
Att sionism i dag inte bara innebär klassförräderi utan även den grövsta formen av rasism visas tydligt i Torbjörn Karfunkels angrepp på SUF i Arbetaren nr 18/02. Torbjörn Karfunkel kallar sig ”sionist och medlem i Göteborgs LS” men inte en enda av de åsikter han ger uttryck för kan kombineras med syndikalismen.

Torbjörn Karfunkel menar att ta ställning mot Israel ”inte är mer motiverat än att heja på Gais”. Trots den israeliska arméns orgie i mördande under det senaste ett och ett halvt året skall man alltså inte kritisera Israel. Trots minst 2 000 döda 20 000 skadade, och ofattbar ödeläggelse av hus, mark och infrastruktur skall man alltså inte kritisera Israel. Men Torbjörn Karfunkel går ännu längre. Han menar att just han däremot, har rätt att solidarisera sig med Israel, eftersom ”Jag är jude och jag stöttar judarna för att det är mitt folk”. En sådant resonemang är inte på något sätt förenligt med syndikalismen. Hur skulle man ha bemött en tyskättad syndikalist på 1940-talet som sade sig ta Tysklands sida gentemot norrmännen eftersom han var tysk, eller en vithyad syndikalist stödja apartheid i Sydafrika med motiveringen att han var vit?

Rasismen blir bara grövre när han skriver att de som anser fördrivningen av palestinier från sina hem som förkastligt även borde förkasta de fattiga bönder som bedriver svedjebruk för sin överlevnad. Att mörda och fördriva palestinier jämförs med att röja en regnskog! Byt ut palestinier mot judar i liknelsen och det skulle inte råda en tvekan om att det är en nazist som talar – och han finns i våra egna led!

Konfrontera antisemiterna
Torbjörn Karfunkel urskuldar sionismens övergrepp med den gamla vanliga lögnen om att det ”inte fanns någon annan utväg”. För socialisterna och anarkisterna var, och är, det dock självklart att vägen till krossandet av antisemitismen går via konfrontation med dess förespråkare. När Hitler grep makten i Tyskland manade de socialistiska judarna och icke-judarna till kamp till sista blodsdroppen mot nazismen. sionisterna däremot började förhandla med den nya regimen om överförandet av judisk egendom från Tyskland till judiska kolonier i Palestina.

Den självklara rätt att återvända till sitt land som tillkommer de 4,5 miljoner palestinska flyktingarna motsätter sig Torbjörn Karfunkel. ”Personligen kan jag inte acceptera ett sådant krav”. Med sionismens logik har han, en jude bosatt i Sverige, rätt att besluta huruvida palestinierna har rätt att återvända eller ej. ”Det här är en judisk stat”. Om en kristen syndikalist resonerade likadant och ansåg att Sverige är ett kristet land och vi därför inte kan släppa in judar – skulle denne person vara välkommen i SAC?

Torbjörn Karfunkel placerar sig i Sharon-högerns läger när han ”tror att det är ett stort misstag att lämna Golanhöjderna” med motiveringen att det är ”strategiskt viktigt” och ”där finns vatten”. Med rasismens logik bryr han sig bara om Israels intressen, ”mitt folk”. Det blinda stödet har inga gränser.

Vad gör en rasist i SAC?
Lika vansinnigt är hans motvilja mot att dela ”huvudstaden” Jerusalem. Men Jerusalem är inte Israels huvudstad. Det är därför den svenska ambasaden ligger i Tel-Aviv. Inte ens USA har erkänt Jerusalem som Israels huvudstad i och med att det är en ockuperad sådan.

För Torbjörn Karfunkel spelar det ingen roll vilka illdåd Israel begår. Enligt honom har Israel har rätt att fortsätta sin blodiga ockupation av Palestina eftersom dess främsta uppgift är att skapa ett säkert land för judar från ”Argentina och Frankrike” att bosätta sig i. Rasism kallas det.

Då som nu står striden mellan oss socialister som menar att om det finns antisemitism i Frankrike så skall man bekämpa den, och sionister som menar att judarna istället skall utvandra till Israel, där dess regering massakrerar palestinier för att ”skapa ett tryggt land för judar”. I dag är sionismen inte bara klassförräderi, den innebär mer än någonsin ren rasism. Vi frågar oss därför vad en rasist har att göra i en socialistisk organisation.
SUF-Stockholm.⁵

Det finns mer kritik av Israel i Arbetaren och hos syndikaliströrelsen⁶, men exemplet ovan visar attnågonting har förändrats.

Armas Sastamoinen hette Arbetarens ansvarige utgivare mellan 1941-1949. Han dömdes till böter pga artiklar som avslöjade nazistiska nätverk i Sverige under andra världskriget. Han dömdes till fängelse mot slutet av fyrtiotalet pga artiklar som avslöjade rättsröteskandaler. Han blev 1960 redaktör för vad som senare blev SAC:s medlemstidning. En post han behöll ända till 1979.⁷ Utan tvekan en av de mest betydelsefulla personerna i SAC:s press-historia.

Under Sastamoinens tid gav SAC ut boken En stat är född (1948), som hävdar att tanken på att ställa sig ”neutral” mellan Israel och de attackerande arabländerna var lika orimligt som att vara neutral mellan Finland och Sovjet under Vinterkriget. Under hela sin karriär förklarade Sastamoinen (utdrag ur SAC:s medlemstidning) att

“Sionismen är det israeliska folkets befrielsekamp“⁸

samt att

”Antisionismen är gammal sill i ny kapprock, d v s antisemitism”⁹

Enligt Syndikalistiska ungdomsförbundet efter 2002 skulle denne man vara en ”rasist” som inte passar bland syndikalister.

Från att enligt Tidssignal ha varit den kanske mest högljudda, pro-sionistiska, Israelvänliga tidningen i Sverige, har Arbetaren, och SUF, gått till att vara antisionistisk.

Vad är det som har hänt? Vad har orsakat denna förändring? Hur presenteras Israelsolidaritet i Arbetaren sedan Israel bildades 1948 och framåt? Min avsikt och motiv är att ta reda på detta.

Denna redogörelse framlägger samtliga artiklar i Arbetaren från 14 maj 1947 (ett år före 14 maj 1948 då Israel bildades), fram till XXX

Denna uppsats kommer inte lägga fokus på begrepp som sionism, antisionism och antisemitism, utöver vad som behövs klargöras de betyder för de olika aktörerna. Istället kommer den att kategorisera artiklarna i tidningen Arbetaren och och jämföra förändring över tid via att räkna upp antalet positiva, negativa och neutrala artiklar. Hur uppfattades nationen Israel och vilka argument förs fram för eller mot i artiklar/recensioner som publicerats i Arbetaren under tidsperioden? Utan tvekan finns ett historiskt perspektiv på en så lång period. Genom att undersöka och jämföra hur tidningen Arbetarens artiklar och böcker som handlar om sionism tas emot idag, kontra hur de togs emot vid slutet av fyrtiotalet och samtidigt följa utvecklingen hur de beskrivs i svensk media får man perspektiv på samhällsförändring i Sverige.

2. Syfte och mål

Mitt syfte med denna skrift är att göra en samtidshistorisk medieanalys för att klargöra hur synen på Israel beskrevs i en utvald del av svensk media, tidningen Arbetaren, från maj 1947, till XXX. Det gör jag genom att undersöka de artiklar i tidningen Arbetaren som behandlar ämnet¹⁰. För att avgränsa den ”värdefulla informationskälla”¹¹, som utgörs av press-material, väljer jag ut tidningen Arbetaren under tidsperioden från slutet av 1940-talet, då staten Israel grundades, till XXX. Arbetarens artiklar tillsammans med aktuella böcker om utvecklingen av sionism, antisionism och antisemitism idag (2020)¹², utgör tillsammans de ”arbeten som är relevanta att ta med i forskningsläget”¹³.

3. Frågeställningar

Då undersökningen berör antal artiklar i media använder jag en kvantitativ metodik.¹⁴ Det handlar om att mäta antalet artiklar i ämnet. Sedan följer den kvalitativa analysen, en genomgång av deras innehåll. Medieforskaren Kent Asp använder sig enligt Sveriges kanske mest kände expert på medieforskning, professor Jesper Strömbäck¹⁵, av följande metodik när han studerar hur aktörer (företrädesvis politiska partier) beskrivs i media:

”I sina studier använder sig Asp av ett så kallat aktörsbehandlingsindex för att undersöka bevakningen av de politiska partierna och regeringsalternativen. Indexet bygger… ”på fyra komponenter: (1) antal gånger aktören förekommer som agerande aktör, (2) antal gånger aktören får beröm, (3) antal gånger aktören får kritik och (4) antalet gånger aktören omtalas utan att någon värdering görs.”¹⁶

Detta index går att tillämpa på hur Israel behandlats i tidningen Arbetaren (dvs i denna uppsats fall, de media som ingår i det utvalda källmaterialet). I denna uppsats blir komponenterna:

Antalet gånger Arbetaren skriver om Israel
Antalet gångerArbetaren beskriver Israel positivt
Antalet gångerArbetaren beskriver Israel negativt
Antalet gånger Arbetaren beskriver Israel utan värdering

Frågeställningen blir:

Hur förhåller sig antalet artiklar som berör sionism i Arbetaren under perioden 1947- …. med avseende på de fyra olika punkterna i ett aktörsbehandlingsindex: antal, positiva, negativa, neutrala?
Om det finns en förändring enligt fråga ett, varför har den skett?

AVGRÄNSNING

Huvudkällan är tidningen Arbetaren, inte en jämförelse mellan ”befintlig dagspress och relevant tidningspress”¹⁷
Det förekommer inte ortodox judisk kritik mot Israel. Den religiösa kritiken är väsensskild från politisk (i det här fallet) vänsterns kritik¹⁸, varför den är onödig.
Med några undantag avgränsar jag från nazistiska, högerextrema och konspiratoriska publikationer¹⁹

4. Metod och material

Metoden är pressanalys. Materialet består av den syndikalistiska nyhetstidningen Arbetaren²⁰. Syndikalism är en vänster-revolutionär ideologi. Deras tidning Arbetarenhar funnits sedan 1922. Israel sedan 1948. Mitt undersökningsmaterial börjar ett år före staten Israels grundande, alltså 14 maj 1947. Orsaken är att nyhetsrapporteringen under dessa år i frågan om Mellanöstern var likartat (vilket visas av artiklarna 1947), och att det är onödigt att börja tidigare då ämnesvalet rör eventuellt stöd till staten Israel.

Eftersom tidningens studerade tidsperiod är så lång, har den haft olika agendor vid olika tillfällen. Det försäkrar att undersökningen inte inskränks till en diskussion ”enbart av författare som delar ens egna teoretiska perspektiv, som tillhör den egna forskargenerationen eller den egna forskarmiljön”²¹. Denna redogörelse går inte ut på att jämföra olika tidningar för att se deras syn på ämnesområdet. Istället handlar det om att fokusera på en tidning och se dess eventuella förändring över tid.

Tidningen som skall studeras har ett vänsterperspektiv. Om det finns en förändring i dess syn på samma fenomen, hur kan det då komma sig? Hur kan en tidning som har en agenda ha en uppfattning om ett fenomen, för att vid ett senare tillfälle ha ett diametralt motsatt perspektiv?

Antalet artiklar är viktigt, men utan att veta argumenten från båda sidor samt svar på de olika resonemangen får man inte mer än staplar med siffror med begränsad användning. Där krävs en kvalitativ metod och tolkning av resultaten. De två metoderna kompletterar varandra, då ”Det kvalitativa perspektivet är inte synonymt med den kvalitativa metoden”²² eftersom ”En rent kvantitativ studie av dessa frågeställningar har sina begränsningar”²³.

I denna undersökning studeras källan (eller källorna); inte historia genom källorna. Källmaterialet skulle kunna betraktas som tendensiöst om syftet med denna studie skulle vara att studera Mellanösternkonflikten och vad som faktiskt hände där genom källan: så är inte fallet, eftersom objekten till denna studie är tidningen Arbetarens uppfattning om Israel.

Att tidningen är tendensiös är relevant för denna undersökning, eftersom det är just tendensen studien vill komma åt: om syftet hade varit att studera Mellanösternkonflikten genom tidningarna hade källmaterialet däremot kunna betraktats som tendensiöst.

Metoden kan även kallas innehållsanalys²⁴, vilket definieras som

”en kvantitativ metod som genom att räkna frekvensen med ord, uttryck eller omdömen kan beskriva deras förekomst (frekvens) i ett textmaterial. Därmed blir det även möjligt att uttala sig om likheter eller skillnader (differens) mellan olika ståndpunkter eller textmassor och hur de skiftat över tid (förändring).”

Eftersom metoden tillåter kvantifiering av varje enskild observation blir det möjligt att samla ett stort antal observationer; innehållsanalys är en lämplig metod när man vill beskriva ett större material. Liksom andra kvantitativa metoder

”lär oss innehållsanalysen ”lite om mycket”. Den kvalitativa, texttolkande, analysen har en motsatt logik. Dess styrka är snarare att kunna förmedla mycket information om ett litet antal observationer (”mycket om lite”). Givetvis innebär det också att den kvalitativa analysen är att föredra om materialet är litet i omfång.”

Denna undersökning studerar en stor mängd material ur den valda tidningen under en lång tid. Av denna anledning var valet av en kvantitativ metod naturligt för genomförandet av denna studie. En innehållsanalys kan dock inte begränsa sig till rena kvantitativa analyser eftersom den behöver ”en analysapparat som operationaliserar de uttryck som skall undersökas”.

Ord som ”sionism” används i de flesta källorna, men ordet kan ha olika innebörd beroende på i vilken politisk kontext det används. Därför kan det vara lämpligt att urskilja i förväg hur ett begrepp ska användas för att sen kunna klassificera det som tillhörande en eller en annan politisk ideologi eller kontext: Innehållsanalys kräver med andra ord ”ett stort mått av kvalitativ analys av ordens betydelser och värdeladdningar.”

I min undersökning är det åsikterna som ska räknas ut med innehållsanalysmetoden. Metoden innebär att det blir möjligt att räkna ut och kvantifiera alla åsikter om olika grupper: på så sätt blir det möjligt att fastställa vilken aktör eller vilket tema en tidning haft mest åsikter om under ett visst år, eller om intresset en tidning har visat för ett visst tema skiftar över tid.

Metoden innehållsanalys finns i flera former: Den traditionella formen syftar att få fram bara det manifesta i en text. Att fokusera på det manifesta skulle innebära för just denna undersökning att man bara räknar ut de explicita åsikterna. Risken är att man utelämnar mycket i materialet som kan vara av relevans: i en text finns inte bara manifesta åsikter utan det finns också åsikter som uttrycks genom synonymer, adjektiv, paralleller, ironi.

Därför har jag valt att använda en innehållsanalys med kvalitativa inslag, som innebär att jag inte bara räknar in de manifesta åsikterna utan också de åsikter som uttrycks genom ironi, metaforer, paralleller, värdeladdade ord och adjektiv. Att räkna in dessa implicita åsikter utgör den kvalitativa delen av min analys.

Som alla andra forskningstekniker har metoden innehållsanalys sina begränsningar²⁵. En innehållsanalys ”kan bara vara så bra som de dokument är som den bygger på”; med detta menas att när man vill använda denna metod är det viktigt att bedöma de dokument som studeras utifrån autenticitet, trovärdighet och representativitet; man kan ifrågasätta att det finns en gemensam tolkningsgrund för de personer som producerat de dokument som analyseras och för dem som kodar materialet”. De som producerat dokumenten och de som tolkar och kodar materialet ”måste bygga på de vardagskunskap de har som medlemmar av en viss kultur för att kunna koda allt det material de möter”. Tolkningsproblem kan nämligen uppstå när man kodar och tolkar material som producerats i en annan kultur med andra värderingar. Så har inte varit fallet i denna undersökning.

Relevansen och motiveringen för att göra en undersökning i detta ämne är att media har stor makt i ett samhälle²⁶. Det sätt media presenterar ett material, i detta fall en ny nation, via artiklar, recensioner och insändare formar hur den mottas i samhället. Det är ”inte självklart vilket mått som ska bestämma en händelses relevans. I många fall beror det på läsarens eller lyssnarens subjektiva bedömning”²⁷, man utgår därför från vad som kallas nyhetsvärdesprinciperna²⁸

Handbok i journalistforskning av Jesper Strömbäck från 2015 tar upp frågor om vad man bör tänka på vid studier av nyheter. Ett ideal för journalister är objektiv nyhetsrapportering²⁹. Det finns flera ”försök att systematiserat klargöra relationerna mellan olika normativa begrepp och hur de härleds”³⁰. Statsvetaren Jörgen Westerståhl har skapat en modell ”för att bedöma nyheternas objektivitet. I mediernas normativa uppdrag delas objektiviteten in i två delkrav; saklighet och opartiskhet”³¹, vilka i sin tur har två respektive beståndsdelar.

objektivitet
saklighet	opartiskhet
sanning	relevans	balans	neutral presentation

Modellen är användbar att ha i åtanke när man bedömer artiklar och deras nyhetsvärde. I relation till denna modell finns en annan användbar tankemodell för att bedöma media. Det finns tre frågor som berör media och som man bör tänka på i en medieanalys³²:

Brist på balans i sympatier för olika samhällsyttringar (företrädesvis politiska partier) inom media.
Vilka aktörer som kommer till tals:

Politiker,
Myndigheter,
Organisationer,
Företagsrepresentanter,
Experter,
Enskilda personer,
Kändisar,
Annan.

Samt att vara uppmärksam på de former av nyhetsvinkling som finns:
1. Propaganda (dold och medveten),
2. Partiskhet (öppen, medveten),
3. Kulturell vinkling (dold, omedveten),
4. Strukturell vinkling (dold, omedveten).

Eftersom ämnesområdet, sionism, är levande och det ges ut nya böcker anser jag det finnas en aktualitet i studien samt att det är intressant att utforska svensk medias behandling av ämnet.

De begrepp jag står i avsikt att använda kommer att definieras, avgränsas och preciseras med största möjliga mån på ett ”klart och entydigt sätt”³³. Jag har sökt precision och klarhet i formuleringarna. Inom momenten har jag så tydligt jag kan sökt kommunicera med maximal precision.³⁴ Framför allt begreppen ”sionism”, ”antisionism” och ”antisemitism” som är grundläggande.

Materialet i artiklarna kommer att vävas samman med innehållet i böckerna för att understödja argumenten och sätta dem i relation till det som framställs i de respektive böckerna. Böcker och artiklar kommer att användas parallellt i den löpande texten för att redovisa hur den aktuella idédebatten ställer sig till argumenten i fråga om sionism.

Undersökningen kommer att följa ett tematiskt och i andra hand ett kronologiskt perspektiv³⁵. Källmaterialet delas upp i två huvuddelar: 1948-XXX och XXX för att sedan redovisas i olika teman: hur ämnet mottogs, vad som utgjorde kritiken samt hur sionism uppfattas idag. Avsikten är att få en mer klargörande disposition³⁶.

Motivet att dela upp källmaterialet i två avgränsade tidsperioder enligt ovan är då de två tidsperioderna skiljer sig, och man kan se en avgörande förändring vid mitten av 1990-talet. Det är efter den tiden inte längre aktuellt att tala om sionismens mottagande; det har spelat ut sin roll. Före samma tid, runt 1995, finns ej heller särskilt många artiklar om hur sionismen uppfattas på ett modernare sätt. Tematisk uppdelning i respektive kapitel ser ut på följande sätt:

Israels uppkomst och mottagande
Kritik mot Israel – Kritikernas utgångspunkter
Nyare syn på Israel

Efter varje del kommer en kortare analys. Den sammanfattande analysen kommer i kapitlet om resultat och analys.

Vissa böcker som ges ut under undersökningsperioden återkommer i Arbetarens artiklar, framför allt i tidningens delmoment där nya böcker recenseras. Samtidigt kommer artiklarna att behandla ämnet, vilket i sin tur ger anledning för de två sidornas förespråkare att publicera nya böcker, eller nya svarsartiklar, för eller mot sionismen. Det blir en sorts ”växelvis framryckning” mot dagens debattklimat!

Dessa böcker utgör den andra källan till föreliggande uppsats. Att både ha böcker och artiklar ger en djupare bild, då artiklar är skrivna ”för stunden” och fångar ett dåtida synsätt. Böcker är gjorda med tanke på att de skall ha en längre relevans. Det gör att böcker formuleras annorlunda än tidningsartiklar.³⁷

Böckerna och deras författare kommer att presenteras mer utförligt i den löpande texten, men flera av dem är kända i svensk, och ibland internationell, samhällsdebatt: Noam Chomsky, Herbert Tingsten³⁸, Jan Myrdal, Per Ahlmark, Per Garthon, Ingvar Karlsson, Norman Finkelstein.³⁹

I det källmaterial som utgörs av böckerna, finns en nästan helt brist på hänvisningar till tidningen Arbetaren. Det finns många studier av jämförelser mellan olika betydande svenska dagstidningar, men Arbetaren har ingen plats i dem. Bachners bok Återkomsten som är den största och mest omfattande studien av synen på Israel och antisemitism i det moderna Sverige, har mängder med hänvisningar till svensk press under den aktuella tidsperioden, men inte från Arbetaren. Även maoistiska och trotskistiska tidningar citeras. T.o.m den marginella anarkisttidningen Brand får ett citat, men inte den betydligt mer etablerade Arbetaren.⁴⁰

Detta förvånade mig mycket. Arbetaren var en gång en viktig i svensk dagspress. Idag (2020) är den marginaliserad med strax över 2000 prenumeranter⁴¹. Liksom den vänsterextrema grupp som ger ut den, SAC-syndikalisterna. Men under hela efterkrigstiden fram till åtminstone mitten av 90-talet var Arbetaren ansedd som en viktig kulturell och politisk tidskrift i svenskt debattklimat⁴². Kulturpersonligheter som Stig Dagerman och Tage Danielsson skrev i den. En viktig skribent och influens var Elise Ottesen-Jensen, sexualupplysningspionjären. Jensen skrev under uppropet ”Hjälp Israel!” efter sexdagarskriget⁴³, vilket visar på tidningens förändring.

En annan känd kvinnlig journalist, politiker och debattör som uppskattas av tidningen Arbetaren var Ingrid Segerstedt Wiberg. Framför allt för sitt motstånd mot nazism och kamp för invandring. Mindre känt för Arbetarens läsare är att ”Svenska Israelhjälpen” med start 1951 skapade 16 lokalavdelningar i Sverige; Göteborgsavdelningen leddes av Ingrid Segerstedt Wiberg.⁴⁴

En tidig avsikt var att bredda analysen genom intervjuer⁴⁵. Det hade givit ökat metodiskt djup till mina frågeställningar, om jag även använt ”oral history”.⁴⁶ Tyvärr fanns inget intresse från någon att uttala sig. XXX

Som tidigare slagits fast kommer inte vetenskapliga tidskrifter att användas för att tydliggöra forskningsläget. Det kommer endast att framkomma via svensk daglig media och aktuella böcker. Det är en avgränsning jag väljer att göra, ehuru jag naturligtvis vet att de vetenskapliga tidskrifterna skulle ge en ökad analytisk tyngd till ämnesområdet.⁴⁷

Min avsikt är att gå igenom de aktuella artiklarna i Arbetaren och nämna, sortera och analysera samtliga artiklar som berör ämnet sionism för att se om jag kan hitta ett mönster enligt frågeställningarna.

5. Forskningsläge

Forskningslägets ”syfte är just att upplysa läsaren om den tidigare forskning som undersökningen bygger på”, och en av dess funktioner är att den möjliggör ”att se mot vilken bakgrund undersökningen har gjorts”.⁴⁸ Det finns några böcker som är extra aktuella:

Den viktigaste är Sune Perssons Palestinakonflikten som tar upp alla sidor och berättar om hur israel alltmer isoleras i världen efter 1967. Den kallas ”en klassiker som utkommit i flera versioner” och ”en av de mest inflytelserika böckerna i ämnet som har skrivits på svenska”, bl.a. då den inte är en debattbok utan med ambition att ge en objektiv skildring.⁴⁹

Bachners Återkomsten, en studie i hur antisemitism återkommit i svensk media och samhälle, samtidigt som den tar upp hur bilden av Israel förändrats. Bachner är informatör hos Svenska Kommittén mot Antisemitism⁵⁰. Sören Wibecks Ett land två folk, 2009 är en modern beskrivning av utvecklingen i Mellanöstern.

Ulf Bjerelds avhandling Svensk Mellanösternpolitik rekommenderas av Henrik Bachner. Den kan dock ses som lite ”torr”, då den mest är en uppräkning av tabeller om hur Israel presenteras i vissa tidningar. Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och även medförfattare till 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza (2009), tillsammans med bl a Per Gahrton, Mattias Gardell och Naomi Klein.⁵¹

Men huvudkällan är Arbetaren. Övrigt källmaterial är fler böcker (som givits ut under hela tidsperioden vilken studeras), uppsatser och ett litet antal samtida artiklar i olika tidningar. Artiklarna är ofta polariserade: vissa berättar om grupper, t.ex. SSU, som är kritiska mot Israel, men tar avstånd från antisemitism; andra beskriver de återuppståndna antisemiterna vars kritik mot Israel inte kan ses som legitim utan hatisk; åter andra kritiserar antisionister för att vara alltför ensidiga och långtgående i sin kritik mot Israel.

Ett problem för avgränsningen är det nära nog oändliga materialet. Jag har spårat upp och använt mängder med den nutida litteraturen, ändå skulle man lätt kunna mångdubbla den. Samma gäller med strömmarna av artiklar i varje tidning i Sverige. Böcker och artiklar är av en sådan mängd att det inte går att gå igenom alla. Utöver det finns föreläsningar, möten, demonstrationer, musik, teater, film, TV-serier, serietidningar.⁵² Ändå anser jag mig fått med det viktigaste från alla sidor. Mina källor täcker över sjuttio år och är från alla sidor i debatten: höger, liberaler och vänster; dock med avgränsningar av kritik från religiösa, högerextrema och konspirationsteoretiker.

På plussidan är att eftersom forskning och debatt om Israel är helt levande inom samhällsdebatten och det utges mängder av artiklar och böcker i ämnet i en aldrig sinande ström har denna uppsats en aktualitet.

2. SIONISM, ANTISIONISM, ANTISEMITISM – EN ÖVERGRIPANDE BESKRIVNING

Tre begrepp är centrala: sionism, antisionism, antisemitism⁵³. Diskussionen om avgränsning och precisering mellan dessa tre har pågått i decennier och kommer antagligen fortsätta. I en recension av Göran Rosenbergs Det förlorade landet återger Isobel Hadley-Kamptz kritiken av Israel. Alltså vad saken helt enkelt gäller:

– ”Israel är den enda demokratin i världen där religion och etnicitet står över medborgarbegreppet”, vissa ”försöker ifrågasätta arabiska israelers medborgerliga jämlikhet med judiska israeler”.

– ”Återvändandelagen… är diskriminerande… den gäller endast judar och utesluter dem som har andra etniska eller religiösa tillhörigheter”. ”Resonemanget bygger på att Israel förblir en judisk stat”.

– Rosenberg ”motsätter sig en judisk stat till förmån för en stat för judar och alla andra som vill bo där”.

– Att landet vid grundandet var öde är en myt, moderna israeliska historiker instämmer.⁵⁴

Kritiken är alltså att Israel

a) strävar efter att vara en viss religions/etnicitets land, istället för ett land för alla religioner/etniciteter (vilket uppfattas som rasism/diskriminering),

b) ens skapades och fortsätter existera, då det fanns och finns andra som bodde/bor på området.

Isobel Hadley-Kamptzs recension tyder på en förståelse för kritiken: medborgarbegreppet ”är inte oproblematiskt; att röst-jämlikhet ifrågasätts ”är oroande”; ”Återvändandelagen är ett dilemma i sig”, men hon ser den inte ”lika entydigt”, då den kom till för att judar skall alltid ha nånstans att fly från förföljelse, kan ju ses som ”defaitism att vilja ha en sådan permanent utväg”, men förföljelse kan dyka upp igen; ”att en stat som bygger på etnisk tillhörighet är omoralisk, vilket kan tyckas lätt att hålla med om. Idén med den rena nationen som (Herder och Herzl förespråkade) är förvisso oaptitlig” och ”På principiell grund är det svårt att argumentera för att en viss stat skall vara till för endast en viss grupp människor”. Slutligen har hon ”svårt för det slagets sionism som talar om gudomlig rätt till landet”.⁵⁵

I det övriga källmaterialet ser diskussionen ut som följer:

Andersson – s 89, ”antiisraeliska debattörer: de har en tendens att uppfatta alla diskussioner om antisemitism som försök att tysta Israelkritiker”. Ahlmark menade att kritisera Israeliska regeringar är inte antisemitism, men att tanken att ”judarna i motsats till andra folk inte har rätt till ett eget land, eller att sionismen i motsats till annan nationalism är rasistisk, det är antisemitism”.

Arvidsson – s 54, ”Efterkrigstidens judefientlighet har… tagit formen av en långt driven antisionism, vars mål antingen explicit eller implicit varit att förneka staten Israels legitimitet och kritisera judisk nationalism på andra betingelsen än annan nationalism”.

Bachner – s 41f, En förslag till att känna igen skillnaden mellan en antijudisk debattör från en proarabisk är när en betraktare inte bryr sig om om problem inom arabvärlden, och har okunskap om arabisk politik, samhälle och kultur, utan enbart fokuserar på deras konflikt med Israel.

Expo – Att kritisera Israel för dess politik är inte antisemitism. Däremot har antisionismen blivit en täckmantel för antisemitiska grupper. Klassiska antisemitiska tankemönster vävs medvetet in i en, vid första anblick, saklig diskussion om Israel och dess politik.⁵⁶

Vad de flesta verkar överens om i nutida debatt är:

Antisemitism är dåligt.
Kritik av Israel, eller dess politik, är inte samma sak som antisemitism.
Sionism kan betyda
- en variant av rasism, vilket är dåligt eller det kan betyda
- en sympati för en judisk nation, vilket är
  - bra eller
  - dåligt
    Beroende på hur man ställer sig till begreppet nationalism. Om man anser israelisk nationalism dålig är man antisionist, men inte nödvändigtvis antisemit.

I stort sett kokar allting ner till två frågor: Vad man lägger i ordet ”sionism”? Och ”Skall Israel finnas till”?

I svensk debatt har diskussionen gått fram och tillbaka mellan olika politiska och religiösa grupperingar, men de verkar hela tiden återkomma till frågan: var går gränsen för legitim kritik mot Israel så att den inte är antisemitisk?

Den ena anklagelsen är att all kritik mot Israel får stämpeln antisemitism⁵⁷.
Den andra anklagelsen är att antisemitism maskerar sig som kritik mot Israel.

Problemet med skillnaden antisionism och antisemitism kommer när man bedömer Israelisk nationalism annorlunda än annan nationalism. Exv. är kurder ett folk utan eget land, och de får stöd av all vänster och faktisk även extremhöger för sin sak. Deras nationalism och betonande av att de inte är samma folk som de vilkas länder de tillhör anses inte fel. Samma gäller samer, Västsaharier, basker, katolska nordirländare osv. När dessa grupper anses ha rätt till en egen nation, men inte israelerna, är det en inkonsekvens.

GEOGRAFI

Lite kort vill jag beröra vissa geografiska fakta som berör området. Ett av argumenten för Israel var att det rörde sig om ett så litet område i förhållande till helheten. Det är förvisso inte ett giltigt argument, men här är några siffror.

Storbritanniens område i Mellanöstern var efter Ottomanska rikets fall (Mandatory Palestine, Greater Lebanon, Alawite State), (allt i km²): dagens Israel (år 2020) 20 770, Jordanien 92 300, Västbanken 5 655, Gaza 365 (summa 119 090). Franskt territorium: Syrien 185 180, Libanon 10 452 (summa 195 632). Alltsammans är 314 722 km². Sedan har vi Saudi-Arabien, Jemen, Aden, Oman, Irak, Egypten, Libyen, Algeriet, Marocko, Sudan⁵⁸. Vill man kan man till den muslimska världen även räkna in Mauretanien, Mali, Niger, Tchad, Iran, Afghanistan, Pakistan, Bangladesh.

Första förslaget till skapandet av den nya staten Israel är – beroende på vilka områden man räknar in – antingen 4,5 % eller 0,5 % av hela ytan. Av den lägre siffran (det som kom att bli Israel) gav Storbritannien bort 80% till den nya staten Jordanien. Återstår 0,1 %. Detta ville FN dela i två; återstår 0,05 % åt Israel ”av vad turkarna lämnat”.⁵⁹

Som en motsvarighet är Sverige 450 295 km². Israel är alltså ungefär en tjugondel av Sverige⁶⁰. En annan motsvarighet är en fotbollsplan som är 60×90 m = 5400 m². 4,5 % av planen är 243 m². En kvadrat på 15,6 meter. 0,1 % är 5,4 m². En kvadrat på 2,3 meter. Slutligen är hälften av detta, 2,7 m², dvs 0,05 % av fotbollsplanen. Det motsvarar en kvadrat med sidan 1,6 meter.

3. SAMHÄLLETS FÖRÄNDRING OCH NUTIDEN

JÄMFÖRELSE MED NAZISM
FÖRINTELSEN – UNIK ELLER INTE

Genom att undersöka och jämföra om Arbetarens artiklar har förändrat sig över tid kan man få perspektiv på samhällsförändring i Sverige. För att förstå vad som hände mellan 1967 och 1982 krävs en bakgrund till dåtidens samhälle och de begrepp som används för att beskriva samhällsomgivningen när en ny teori introduceras. Min avsikt är att bestämma ”vilka drag hos samhället som konstituerar de olika systemen”⁶¹ och sedan belägga de drag som ”föreligger i de samhällen vi studerar”. Via detta sätt kan man göra en ”tvärsnittsundersökning (som) bygger på ett sådan grundläggande strukturantagande”. Då uppfattar man inte att ”det existerar ett system av strukturer som förändras genom sin självutveckling, utan vi har snarare valt en väg för att mäta förändring”. Det ger att man kan visa på förändringen.

1. SEXTIOÅTTA-KONTEXTEN

I denna uppsats används terminologin i statsvetarna Göran Bergström och Kristina Boréus Textens mening och makt 2000. Ordet diskurs avser en samling utsagor i ett bestämt socialt sammanhang. Inom diskursen finns outtalade regler som styr vad som får sägas. Regler formade av de attityder och kulturella strömningar som råder. När det gäller ställningstagande utan politiska förtecken kan man använda det mindre vetenskapliga ordet tidsanda i ungefär samma betydelse som diskurs. Tidsandan, ofta benämnd med det tyska ordet zeitgeist, betyder förhärskande, typiska stämningar och åsikter inom en viss tidsperiod. Ett annat sätt att använda ordet tidsanda är det intellektuella, kulturella, etiska och politiska klimatet under en viss tidsperiod.

I större sammanhang ingår diskursen i kontexten, vilken innehåller andra typer av handlingar, händelser och praktiker. Kontexten kan vara samhället runtomkring, eller den vetenskapliga debattens kontext, i vilken återfinns samtida författare till vetenskapliga artiklar⁶².

Denna uppsats avgränsning är kontexten Sverige under tiden 1948-….. För att kunna förstå vad som hände när kritiken mot Israel återkom inom arbetarrörelsen är det nödvändigt att förstå vad som hände i det svenska samhället under samma tid. Arbetsmaterialet i denna uppsats ses i relation till det allmänna kulturklimat som rådde under de år då sionism introducerades. Och i relation till den tidsanda som påverkade litteratur, politik, musik, teater och samhällsdebatt.

Kjell Östberg, professor i historia och föreståndare för Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola, menar i sin bok 1968 – när allt var i rörelse att perioden från mitten av sextiotalet till mitten av sjuttiotalet kan ses som en avgränsad period⁶³. Östberg beskriver i sin bok 1968-diskursen som en radikaliseringsfas⁶⁴. Östbergs tes är att vänsterdiskursen kan ses ” som en social rörelse förenad av gemensamma upplevelser, organisationer och världsbild.”⁶⁵.

I Strömkantringens år av litteraturvetaren och kritikern Karl Erik Lagerlöf finns en genomgång av de litterära trender som var aktuella 1965-1975. Han ser att det, i och med det politiska engagemanget hos författarna har skett ett genombrott för en ny människosyn: ”den moderna socialpsykologins och strukturalismens, markant anti- individualistisk och anti-romantisk”⁶⁶ . Från mitten av perioden anser Lagerlöf att det sker en förändring till en ny realism. Det genomgående i dess verklighetstolkning är att människan först och främst är en samhällsvarelse och att sociala och ekonomiska motsättningar utgör grundstrukturen i verkligheten.⁶⁷

Historikern och journalisten Stefan Koch diskuterar i boken Höger om begreppet övermedia. Övermedia är de organisationer som producerar den politiska, ekonomiska och moraliska verklighet som sedan massmedia använder. Alltså de opinionsbildande organisationer som styr massmedia.⁶⁸ Koch menar att detta ledde till att en ny generation av vänsterjournalister och kulturarbetare kom att dominera massmedia, pressen, radio och TV. De kom att behärska den opinionsbildande nivån⁶⁹. En vänsterdiskurs växte fram och blev tongivande.

Statsvetarna Bjereld och Demker skriver i boken I Vattumannens tid, en bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag 2005 om vänsterdiskursen runt 1968. De ger ”1968” namnet på perioden från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet, en period författarna menar präglas av radikalisering av samhällslivet i väst. För att kunna förklara 1968-perioden för de ett resonemang om konflikter, demonstrationer och strejker.⁷⁰ Bjereld och Demker menar att 1968 först och främst var ett uttryck för skiljelinjer som den kommunikationella revolutionen förde med sig.⁷¹ Den utveckling som kommunikationsmedlen genomgick innebar en stor förändring för människorna. Författarna påstår att 1968 var en tid då auktoriteter rivs ned, en process från Upplysningen. Under Upplysningen ifrågasatte vetenskapsmän och tänkare kyrkans auktoritetstänkande. Under den antiauktoritära 1968-perioden ifrågasätts vetenskapen och tron på kunskapen som något objektivt⁷². Processen med att riva ned auktoriteter pågår i nästan alla delar av samhället under 1968-tiden.

Engagemanget var inte förbehållet enbart ”politiska” frågor, för många under perioden blev det en livsstil som innefattade även val av kläder, musik och mat. Med tanke på det ovanstående anser jag den företeelse som här kallas vänsterdiskursen i Sverige 1965-1975 eller 1968-radikalismen är ett så pass vedertaget begrepp att det inte behöver ifrågasättas. Sådan var tiden när synen på Israel förändrades efter sexdagarskriget 1967.

2. FÖRÄNDRING I POLITISKA IDEOLOGIERS SYN PÅ ISRAEL

Den vänsterdiskurs som kortfattat beskrivits ligger som en bakgrund till medias mottagande av sionism och uppsatsens avsikt är att se på vilket sätt den även är en förutsättning för utvecklingen i medias hållning. Att ställa denna förändring i förhållande till den allmänna samhällsutvecklingen kan hjälpa till att få en tydligare helhetsbild och ger ett bra underlag för analys av den samhällsbeskrivning eller -kritik som uppsatsen avser att studera.

Om man för enkelhets skull delar in den politiska skalan i vänster och höger, och sedan var och en av dem i moderata och extrema, kan man se förändringen över tid i flera grupper. Ett extra område som kan beröras är kopplingen mellan kristendom och modern konservatism.

Moderat vänster – Socialdemokraterna

Den kanske mest förvånande förändringen är hos den moderna Socialdemokratin. Flera betraktare uttrycker sin förvåning över antisionistiska slagord på deras första maj demonstrationer. Då rör det sig inte om kritik mot en viss förd politik, utan motstånd mot en statsbildning. Vissa menar att ”Undantaget en kort period på två decennier (mellan 1948-67, min anm) samt Göran Perssons tid som ordförande, när Socialdemokraterna och Kibbutz-rörelsen i Israel delade värdegrund, präglas partiet idag av en underliggande antisemitism”⁷³. Gång på gång från mitten av 2010-talet har kritiker avslöjat antisemitism och extremism inom Socialdemokraterna och deras ungdomsförbund:

Expressen skriver 2018 att ”SSU:aren och ledamoten i kommunfullmäktige i Hässleholm Omar Al-Ganas (har) uttryckt sig antisemitiskt, kvinnoförnedrande och våldsbejakande” och blev utesluten. Åtgärder gjordes mot flera andra som inte ansågs dela partiets värderingar och syn på ”mänskliga rättigheter och demokrati”⁷⁴

Situationen fortsätter under 2019. Timbro skriver att ”Antisemitismen är en skam för vänstern”⁷⁵, ”– Leve Palestina – krossa sionismen, skanderade demonstranterna i SSU:s förstamajtåg i Malmö. – Det är svårt att tänka att det betyder något annat än att man vill utplåna staten Israel. Och idén att man vill utplåna Israel är en antisemitisk tanke. Det finns en lång tradition av att dölja antisemitism bakom begreppet antisionism.. i höstas var Socialdemokraternas ungdomsförbund i blåsväder efter Kvällspostens avslöjande av (Skånedistriktets) våldsbejakande, homofoba, kvinnofientliga – och antisemitiska uttalanden.”

SVT berättar⁷⁶ att ”Judiska Simon Wiesenthal Center i Los Angeles ser inte Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) som en värdig kandidat till titeln Årets borgmästare…(uttalanden) att judiska församlingen i Malmö borde kritisera staten Israel och att det inte är en kommunal angelägenhet om judar lämnar Malmö av rädsla för förföljelse….

* Efter Israels attack mot Gaza i början av 2009 attackerades judiska demonstranter på Stortorget i Malmö. Deltagare jagades bort med antisemitiska slagord.

* Efter valet att av säkerhetsskäl spela Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel utan publik i Malmö i mars 2009 anklagar Jerusalem Post Malmö och Sverige för antisemitism.

* I en artikelserie i Skånska Dagbladet i början av 2010 om attentat mot judiska byggnader och symboler gör Reepalu uttalanden som kritiseras häftigt, bland annat att han ska ha jämställt sionism och antisemitism.

* Reepalu och Judiska församlingen talar ut vid ett möte i februari. Dialogforum skapas för att motverka spänningar mellan befolkningsgrupper.

* I mars får Reepalu åter kritik för uttrycket ”den israeliska lobbyn”.”

Svar från SSU kommer i maj 2019⁷⁷ när ungdomsförbundets ordförande Philip Botström berättar att

”SSU står upp för det judiska folket och Israels rätt att existera. Vi tror på en fredlig tvåstatslösning… (SSU bör) inte använda sig av språkbruk som kan misstolkas. Därför ska våra medlemmar i framtiden inte uttrycka eller sjunga den här typen av slagord”. ”Electra Ververidis är ordförande för SSU i Skåne och menar att den som tar illa vid sig har missförstått det som sägs. – Den här ramsan har sjungits mycket länge inom arbetarrörelsen, säger hon. – Den handlar om ett politiskt ställningstagande mot ockupationen av Palestina och inte om att vara emot Israel eller det judiska folket. Antisemitism och antisionism är inte samma sak.”

Nätsidan Ledarsidorna skriver i början av 2020 att ”Det Muslimska brödraskapet har en riklig representation av anhängare och mer lösa sympatisörer i såväl Socialdemokraterna, ABF som fackföreningsrörelse”. ”Malmö är vida och internationellt känt för sin antisemitism och Socialdemokraternas stora problem med den interna antisemitismen”. Även Göteborg genomsyras ”av sitt stöd till Muslimska brödraskapets nätverksorganisationer”.⁷⁸ På samma internetsida skriver Johan Westerholm flera längre artiklar i samma ämne:

5 maj 2019:

Israel är idag återigen beskjutet av palestinska raketer och judiska familjer gömmer sig i skyddsrum. Samtidigt sjunger Sveriges största regeringspartis ungdomsförbund om att ”krossa sionismen” på första maj…

Inte bara under andra världskriget och Förintelsen hade Socialdemokraterna en tyst sympati för antisemitiska vanföreställningar, dessa vanföreställningar lever i allra högsta grad kvar…

President Obamas sändebud Hannah Rosenthal kommenterade ett möte (2012 med) Ilmar Reepalu: …språket han använder är antisemitiskt.

Reepalu har sagt att han själv angrips av ”den israeliska lobbyn”. Den israeliska lobbyn är ett begrepp som används i antijudisk argumentation för att antyda att det skulle finnas en judisk konspiration som styr medierna och politik…

I ännu närmare tid finns det ytterligare exempel. Socialdemokrater för Tro och Solidaritets förbundsstyrelseledamot Adrian Kaba har i en ledartext i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet i förbundets tidning ”Tro och Politik” 2012 menat att det förelåg en “judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning”….

Att partiet inte heller rest ett uteslutningsärende mot någon av dessa företrädare skickar ofrånkomligen signalen att antisemitism är en fullt accepterad ideologisk övertygelse...⁷⁹

10 maj 2019:

Arbetarrörelsen var efter krigsförbrytartribunalen i Nürnberg i praktiken fri från antisemitiska inslag fram tills studentrevolten 1968 då postmarxismen började etablera sig … Startpunkten för denna process kan till och med preciseras till en enskilt månad. I oktobernumret av tidigare Broderskap tidning, dagens Socialdemokmrater för Tro och Solidaritet, skrev Carl Henrik Grenholm i en krönika 1971 att

”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”

Det är ingen slump att när antisemitismen diskuteras utanför partiet att Socialdemomkrater för Tro och Solidaritet kallas för ”The ususal suspects”. Socialdemokrater för Tro och Solidariet återkommer påfallande ofta i antisemitiska sammanhang.

I den passage från 1971 som Grenholm formulerade ryms inte bara en apologetisk inställning till folkmord på judar utan även ett aktivt ställningstagande mot bildandet av en judisk statsbildning… Socialdemokratern för Tro och Solidaritet har sedan Grenholms aldrig omfamnat ens tvåstatslösningen i egentlig mening.

I samma generation somGrenholm återfinns tidigare biståndsministern och ambassadören Pierre Schori. Med hänvisning till situationen i Gaza menade Schori 2009 i en artikel i Aftonbladet att det pågår en ”holocaust” (förintelse) vilket är ett klassiskt antisemitiskt eller antisionistiskt bildspråk.

Att åsätta judar nazisternas roll och egenskaper är vida känt som antisemitisk retorik.

… professor Ulf Bjereld vid Uppsala Universitet… med sitt ursprung i KPML (r) är idag ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Det är under bland annat Ulf Bjerelds ledning för Ship to Gaza som samarbetet med den turkiska terrorklassade biståndsorganisationen IHH har växt…⁸⁰ den socialdemokratiske riksdagsledamoten Hillevi Larsson från Malmö stad (har) vid upprepade tillfällen deltagit i pro-Palestinska demonstrationer där antisemitiska slagord utropats (och) tagit emot ett pris med en karta av staten Palestina. Där Israel är raderat… Även på kommunal nivå är antisemitismen utbredd. Pavlos Cavelier Bizas är kommunfullmäktigeledamot för Socialdemokraterna i Uppsala och tidigare pressekreterare för SSU.

”Jag vill inte leva i den här världen längre, äckel-Israel och äckel-USA”, skriver Cavelier Bizas den 18 november 2012 på Twitter.

Pavlos Cavelier Bizas verkar närmast besatt av Israel. I juli 2016 skriver han extatiskt på Twitter efter att ha tittat på Hillary Clintons tal…:

”Log och grät under hela Hillarys tal på grund av så bra. (förutom när hon nämnde Israel)”

Antisemitismen inom socialdemokratin och arbetarrörelsen är strukturell och inte en enskild företeelse längre.⁸¹

Extrem vänster – kommunister mfl

Liksom Syndikalisternas ungdomsförbund slår fast i inledningen till denna uppsats menade många inom den tidiga vänstern att sionism var en konkurrent och motståndare till arbetarrörelsens mål. ”Den kommunistiska internationalen hade vidare alltid i princip varit motståndare till sionismen, då man ansåg att sionismen drog de judiska arbetarnas uppmärksamhet från kampen mot kapitalismen. Stalin hade redan 1913 förklarat att judarna inte utgjorde någon nation och betecknat sionismen som en reaktionär rörelse”⁸². Lenin verkar ha instämt. Efter revolutionen förbjöd han hebreiska och arresterade deltagare vid en sionistisk kongress.⁸³

From 1949 dök det upp mer anti-israeliska känslor bland vänstern, landet sågs som imperialismens agent. ”Antisionism i sin nuvarande form uppstod först långt senare. Genombrottet kom efter sexdagarskriget 1967, då Sovjet startade en hätsk propagandakampanj mot sionismen… i den antisionistiska kampanjen behandlas judarna åter i mytologiska antisemitiska termer”. Så kunde ”nationalsocialister ibland ses verka i oheliga allianser med extrema vänstergrupper, vissa islamiska fundamentalister och arabiska nationalister”.⁸⁴

Vänsterns extrema grupper som Kommunistiska partiet var de första som tog avstånd från Israel. Ulf Bjereld⁸⁵ har redan nämnts. Andra namn är Per Garthon, Jan Guillou, Jan Myrdal.

Dessa följdes av marginella grupper som anarkister och trotskister. Maoister finns inte längre. En av de få sista flämtningarna av anarkismen är utgivandet av Staffan Jacobssons bok Anarkismens återkomst 2006, där Jacobsson säger att den sionistiska imperialismen är terrorism⁸⁶. Den världsberömde anarkisten Noam Chomsky talar om Israel i Att förstå makten (2007); Chomsky förespråkar en tvåstatslösning och säger att Israel varken är sämre eller bättre än någon annan nation, då alla statsbildningar är illegitima⁸⁷.

Men den sista vänsterextrema gruppen som ändrade sin syn på Israel och sionismen var syndikalisterna och deras tidning Arbetaren. Det tidigaste vittnesmålet är från Per Wirtén som i mitten av sjuttiotalet gick med en Palestina-grupp, vilket betraktades med misstänksamhet.

”Dagstidningarnas kultur och debattsidor var stängda för artiklar som försökte återge ett palestinskt perspektiv. All kritik av Israels politik bemöttes med en aggressivitet som nu – tjugo år senare – framstår som obegriplig. Kritiken av Israel var i stort sett liktydigt med antisemitism. Attityden var densamma oavsett tidningarnas partifärger: Dagens Nyheter, Aftonbladet, syndikalistiska Arbetaren och VPK:s Ny Dag var alla lika avvisande.

Jag fick min första artikel publicerad på Arbetarens debattsida. Det bör ha varit vintern 1976-77. Den presenterade en rätt radikal kritik av sionismen och Israels politik. Gensvaret var förgörande. Under ett par månader fylldes samma debattsida av upprörda inlägg som alla hudflängde min ursprungliga artikel. Använd Wirténs artikel vid toalettbesök, skrev en herre”⁸⁸

En modern kritiker av Israel är Mattias Gardell, tidigare aktiv medlem i SAC-syndikalisterna och även i den ”våldsbejakande och vänsterextrema organisationen Antifascistisk aktion (AFA)”. Senare initiativtagare till Ship to Gaza. Gardell är numera forskare i religionshistoria, fra a om islam.⁸⁹

En par mindre kända syndikalistiska kritiker av Israel är Jerker Nordlund och Andreas Malm, båda med decennier av aktivt ledarskap inom SAC i ryggen. Nordlund blev sedermera medlem i Miljöpartiet och väckte en del uppmärksamhet 2014 då svensk media skrev rubriker om hur en ”MP politiker vill starta krig mot Israel”. Det rörde sig om Nordlund och hans kommentarer att: ”Det är det som behövs nu, ett globalt krig mot Israel” och ”Hoppas att var och en förstår att Israel inte är en nation, Israel är en sinnessjukdom.”⁹⁰ Till skillnad från Gardell har inte Nordlund någon akademisk erfarenhet⁹¹.

Andreas Malm har skrivit flera böcker mot Israel och är f.d. aktiv medlem i syndikalisternas ungdomsförbund SUF; Malm skrev för Arbetaren och uttalade sitt sitt stöd för Hizbollah och Hamas. Malm menade att vägran att stödja dessa rörelser, oavsett deras kvinnoförtryck, utrotning av homosexuella, kättare, meningsmotståndare och kritiker, deras antidemokrati, censur, likgiltighet för mänskliga rättigheter såväl som deras likgiltighet för civila offer för terrorattacker var ”sekulär puritanism, förankrad i islamofobi”. Andreas Malm gick sedan över från syndikalisterna till en minoritetslära inom kommunismen kallad trotskism.⁹²

För att avsluta denna uppräkning vill jag nämna en av de sista vänsterrörelserna som inte har tagit en öppet kritisk sida mot Israel, Expo. I sin beskrivning av sionismen skriver de att ”Sionismen var en judisk rörelse som växte fram vid sekelskiftet som en reaktion mot förtryck och judeförföljelser i Europa. Rörelsens grundläggande tanke var att för att på sikt undkomma en total fysisk och kulturell förintelse måste judarna ha ett eget land”, alltså inte att det är en rasistisk konkurrent mot socialismen. Expo verkar inte öppet förespråka att Israel skall upphöra existera men tillägger att ”Det finns självfallet en berättigad kritik av den politik som staten Israel bedriver”⁹³ för ”– Tanken på en nationalstat där en etnisk grupp, eller vad vi nu vill kalla det, alltid dominerar hamnar i strid med grundläggande liberala värderingar. Det är ju den konflikt vi ser i flera europeiska stater idag också, säger Henrik Bachner” när han intervjuas av Expo.⁹⁴

Expo skriver även om antisemitismens tre återkommande argumenten (kristusmord, girighet, konspirationer) och hur den även finns i massmedia:

”Henrik Bachner… ger exempel på kulturella antisemitiska tankemönster som sannolikt är omedvetet återgivna. Som exempel nämner han TV-programmet Mediemagasinet som 2001 uppmärksammade att tre av sex svenska Mellanöstern-korrespondenter var judar. Bachner skriver:
”De tre journalisterna misstänkliggjordes inte för något de skrivit eller sagt, utan med hänvisning till deras judiska bakgrund.”

Vi har alltså en situation där Israel-Palestinakonflikten och USA:s krig i Irak har blivit en katalysator för en ny våg av antisemitism. Den uttrycks tanklöst och ibland omedvetet, i unika vänskapsband mellan högerextrema grupper och radikala islamister och till sist genom antisemitism förklädd till antisionism.”⁹⁵

Moderat höger/liberaler

Verkar än så länge ha samma positiva Israel-bild som de alltid haft.

Extrem höger

Antisemitism har varit förekommande sedan högerextremismens skapande⁹⁶. Det nya är att de samarbetar med islamister och vänsterextremister enligt radions program Kaliber:

”En ny gränsöverskridande rörelse håller på att ta form i Sverige. En ohelig allians, som redan finns i flera andra länder i Europa. Det är ett nätverk av en grupp från extremhögern, ett antal radikala muslimer och några personer med vänsterbakgrund som förenas i en enda sak: sin övertygelse att sionismen, judendomen och judisk mentalitet är det största hotet mot mänskligheten”.⁹⁷

Ahmed Rami från Radio Islam kommer till tals i radioprogrammet Kaliber och menar att

”Det är centralt i judendomen och det förlovade landet är utvaldheten, plikten att återvända – de här centrala trossatserna de gör judendomen till en sjukdom och gör judarna till på något sätt psykiskt sjuka och judendomen till schizofreni.”⁹⁸, ”Antisemitiska Radio Islam stoppades redan på 1980-talet efter domar om hets mot folkgrupp”⁹⁹…

”Andreas Malm, känd debattör, skribent och aktiv i Palestinarörelsen¹⁰⁰ menar att (Mohammed Omar, som bjudit in Rami) gått över gränsen för det som är antisemitism.

-Han fungerar ju idag som en slags frontfigur för fascismen i det här landet och han bedriver den absolut grövsta antisemitiska propaganda som jag har sett på ganska länge. Och det som gör mig mest illa berörd är att han försöker klä detta i några propalestinska kläder. Det existerar ingen konflikt mellan det palestinska folket och det judiska folket. Det har aldrig gjort det, utan det existerar en konflikt mellan det palestinska folket och sionismen”…

”Idéhistorikern Stéphane Bruchfeld är en av Sveriges främsta experter på antisemitism…. Han menar att Rami haft en nyckelposition inom olika grupper som förnekar förintelsen (som) när Rami 1992 bjöd den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson til Sverige”, ”Per Ahlmark kolumnist i Expressen.. går hårt åt riksdagsledamoten Per Gahrton (MP) som han menar har försvarat Rami – och därmed avslöjat sig själv som extremist”.

(Lars Wilhelmson) ”som tidigare varit aktiv inom den radikala vänstern… har ett visst stöd av en liten grupp på yttersta vänsterkanten… föreläser¹⁰¹, skriver artiklar och debatterar om det som han kallar för sionismens destruktiva inflytande på mänskligheten”.

”Henrik Bachner, idéhistorikern, menar att antisemitism – om än förklädd till antisionism – är på frammarsch…. Och det förenande kittet här, både mellan islamister och nazister, men också vissa delar av den extrema vänstern, är en antisionism och en antisemitism – och en antisionism som många gånger är öppet antisemitisk… Helene Lööw är historiker med stor kunskap om svensk högerextremism (och säger att antisemitism finns) inom alla inriktningar: inom kristendomen, islam, höger, vänster”.¹⁰²

Det finns fler namn bland högerextrema: David Duke skrev Den judiska rasismen (2015).¹⁰³ Förord skrevs av Jonas De Geer, som gav ut den konservativa tidningen Salt vilken försvarade förintelseförnekaren David Irving. I samband med rättegången mot Irving kallades som vittne Kevin MacDonald, ”professor i psykologi vid Califonia State University” vilken menar att

”psykoanalysen, den socialfilosofiska Frankfurtskolan och ’New York-intellektuella’ alla ingår i en sammansvärjning ’för att förändra det västerländska samhället’ till judarnas fördel”.

Vissa kallar denna forskning ”MacDonalds groteska parodi på samhällsvetenskap” och beskriver hela saken som ”snurriga konspirationsteorier”.¹⁰⁴

En intressant del som Kaliber inte tar upp är kopplingen mellan nyandlighet och antisemitism. Men de nämner Lars Adelskogh, som översatt den tidigare nämnde Kevin MacDonalds Kritikkulturen: en evolutionär analys av judiskt engagemang i 1900-talets intellektuella och politiska rörelser, publicerad 2006 på det nazistiska Nordiska förlaget. Adelskogh har även översatt den nyandlige antisemitiske konspirationsteoretikern David Icke …och sanningen skall göra er fria (1998). Ett par andra namn inom nyandlig antisemitism är Carl Norberg, grundare av Partiet De Fria och förintelseförnekare. Samt Ove Svidén, tidigare ”på centerns riksdagslista”, nu i partiet Enhet, samt verksam i den räntefria alternativbanken JAK.¹⁰⁵

Som sista del finns oklarheter mellan samarbetet höger, vänster och islamister å ena sida, samtidigt som vissa delar av en ofta kallad extrem-höger sympatiserar med både Israel och judarna. Journalisten Lisa Bjurwald tar kort upp detta. Hon skriver ofta om högerextrema och nationalistiska rörelse i sina böcker, bla Europas skam (2011), där hon försöker koppla samarbetet till skillnaden mellan extremhöger och högerpopulism (utan att definiera de två begreppen vidare):

”Om extremhögern hittat en osannolik bundsförvant i islamisterna, förvånar också de högerpopulistiska partiernas nya flirt: Israel och det judiska folket”¹⁰⁶

Kristna

Idag förs Israel-solidariteten fram av högergrupper, som de Bjurwald beskriver, och kristna. Ett fåtal kristna, som de inom socialdemokraterna, är mot Israel, åtminstone efter 1967. Argumentet verkar vara att man skulle ställa sig på de svagas sida, här palestinierna.¹⁰⁷ Det tidigare argumentet att Israel var de svaga inför hela den samlade arabvärlden verkade inte gälla. Underligt nog kan jag i hela källmaterialet inte hitta någon mer förklaring till dessa kristnas negativa inställning till Israel. Däremot är det enkelt att hitta förklaringar till den övriga kristenhetens massiva stöd för Israel. Den brittiske journalisten Francis Wheen skriver:

”Många evangelister bland Reagans anhängare var också ståndaktiga försvarare av Israel…. En kort tid efter det att han grundat Moral Majority 1979 sade pastor Jerry Falwell att ’var och en som är emot Israel är emot Gud’. Men skiftet till filosemitism var mer sken än verklighet. I Falwells tro på att världens yttersta dagar var nära förestående ingick att återskapandet av Israel som nation var en nödvändig förutsättning för judarnas massomvändelse till kristendomen, vilken skulle sammanfalla med Jesu återkomst”¹⁰⁸.

År 2020 i Sverige betraktas inte Israel-solidaritet som självklart, vilket det gjordes i det svenska folkhemmet åtminstone fram till 1967. Den delades av vänster och höger, religiösa och sekulära. Den positiva bilden förändrades till negativ hos olika vänstergrupper från och med 1967, fram till 1982, Israels invasion av Libanon¹⁰⁹. För att sedan cementeras.¹¹⁰

Efter det har ingen förändring skett.

3. STÖDET FRÅN BÖRJAN

Varför stödet för Israel från början? Detta säger källmaterialet:

Daniel Andersson – talar om Västeuropas skuldkänsla för det judiska folkets öde (baksida; även hos Bawer s 138), han återger Göran Rosenbergs besök i Israel 1962, där idealen uppfylls genom ”anspråkslöshet, kollektivism, självuppoffring”. Rosenberg återvänder 1967, då idealen är borta och han ser tendenser till israelisk historieförfalskning (190f).

Bachner – med anledning av Förintelsen kom antisemitism under efterkrigstiden kopplas till nazism (13). Det gav en känsla av trygghet i väst för judar, ingen antisemitism 50 och 60 tal (89). Israeldebatten blev ”i en tid då antisemitiska idéer saknade legitimitet, den enda arena på vilken negativa uppfattningar om judar kunde uttryckas på ett legitimt sätt, då de här kunde rationalisera i termer av politisk eller ideologisk kritik” (17). Det fanns en stark pro israelisk syn i Sverige. Viktigast var Herbert Tingsten. Han dominerade ”som chefredaktör för Dagens Nyheter” den politiska debatten; hans bok Det hotade Israel från 1957 ”bidrog utan tvekan på ett avgörande sätt till att forma samtidens attityder till Israel och Mellanösternkonflikten”. Även Eichmann-rättegången ”bidrog till att förstärka och befästa sympatierna för Israel” (90). ”i många fall omgavs Israelbilden av ett romantiskt skimmer. Ofta var det pionjärernas, kibbutzernas och de blommande öknarnas Israel som framhölls”. Exempelvis den sentimentala filmen Exodus (91). Pressen var övervägande proisraelisk. ”Den mest uttalat Israelvänliga hållningen återfinns i den socialdemokratiska och liberala pressen”. Arbetet 1956-10-27, citat. Aftontidningen 1956-10-24 citat. (92) En anledning till stöd var att Israel var en demokrati, till skillnad från arabstaterna, och styrdes av ett arbetarparti. Men också att få debattörer uppmärksammat palestiniernas situation. (97) Även kulturellt fanns en utbredd sympati, Fellini, De Sica, Pasolini, Sartre och Picasso var för Israel. (218) Stockholms-Tidningen 1958-04-23 har positiva Israel-citat. (97)Så även Brand från 1957,

”Förföljda, vinddrivna och rotlösa människor från ett sextiotal nationer har i arbetsgemenskapen funnit en trygghet, som endast hotas av världspolitiska intressens samvetslösa intrigspel.

Lismande diplomater, korrumperade arabfurstar och dollarlystna oljemagnater skränar krig i Akabaviken, medan solstekta, seniga män och kvinnor från Europas universitetsstäder och Orientens fattigkvarter strävar efter att lägga Negevs karga öken under plogen.” (98)

Tage Erlander citeras i Dagens Nyheter 1967-06-06, och kallar Israel en otrolig revolution,”ett löfte för framtiden och.. en symbol för människans okuvliga tro på denna framtid och för hennes skaparkraft” (223).

Bergqvist – beskriver SAC:S kongress 1956 (där samtliga har kostym, vit skjorta och slips s 343). Herbert Anckar talar och berör ”frågan om rustningarna i världen och ställningen till militarismen”. SAC var starkt mot militarism, men Anckar menar att man måste se realistisk på läget, det går inte att ”lägga ner vapnen och sedan diskutera”, ”Som exempel ställde han frågan, om man kunde tro att folket i Israel inför hotet från Egypten lägger ner sina vapen” (345).

Bjereld – tar upp stödet för Israel fram till början av sextiotalet när ”Svenska Israelhjälpen” skapade 16 lokalavdelningar som finansierade 75 trähus på Kfar Achim. (9) och Stockholms Arbetarkommun sade vid sexdagarskriget att ett ”modernt demokratiskt välfärdssamhälle” har uppförts med ”offer…. Entusiasm…. Skaparkraft” (10).

Guttenplan – hänvisar i sin bok från 2001 till Peter Novick som tar upp faktorer vilka gör att Förintelsen är allestädes närvarande i filmer, böcker mm. De utspelar sig alla före -67: Anne Franks dagbok 1952, kalla krigets avslut, nynazism tillbaka i Tyskland, och den viktigaste händelsen kidnappningen och rättegången mot Adolf Eichmann 1961 (75).

Paul Johnson – konservativ historiker; menar att Israel föddes i en paus i tidsflödet, inte som en produkt av imperialismen; extremisterna på båda sidor förstörde mycket, men kunde inte stoppa utvecklingen (584). Ett resultat på arabsidan blev att flyktingar hölls som pant (584)¹¹¹. Resten av Johnsons beskrivning är mest historiska fakta¹¹².

Sune Persson – börjar med hur Teodor Herzl såg antisemitism i Frankrike, och insåg att om det kunde ske, kunde ingen assimilering fungera. Alltså behövdes en judisk stat, och strävan efter det kallas sionism. Första sionistiska världskongressen hölls 1897¹¹³ (14f ). Balfourdeklarationen kom tjugotalet år senare och strävade efter ”ett nationalhem” för judarna (27). Den judiska befolkningen ökade, 1922: 83 790, 1931: 174 606, 1945: 528 702 (31). Den återuppståndna Hebreiskan forcerades, 1948 talade 75% språket. Investeringar mellan 1917-1945 var 154 miljoner palestinska pund. Judarna ägde då ca 6% av jorden (32). Organisationen Jewish agency skapades 1929. Den ”hade inga officiella regeringsbefogenheter men dess erkända ställning som rådgivande organ gav det ett avsevärt inflytande” (33).

I april 1920 beslöt sig Storbritannien och Frankrike att stycka upp Mellanöstern. Faisal blev kung av Syrien, men fick avgå och blev kung i Irak istället 1921. Ibn Saud blev kung i Saudiarabien 1932. ”Istället för en stor, enad och oberoende arabstat i de från turkarna befriade områdena styckades dessa upp i ett flertal konstgjorda småstater under kontroll av västeuropeiska stormakter”.(34f) Araber ansåg väst svek sina ”givna löften och vackra principdeklarationer”. Transjordanien med Abdullah som kung, kom till 1946 (s 49). Det förekom att araber anföll judar i Palestina åren 1920, 1921, 1929, 1937, en arabisk generalstrejk utlystes 1936 (36).

Den brittiska Peel-kommissionen föreslog delning, judarna skulle få 18% av Palestinas yta, 4840 km2 (40). Under andra världskriget stred ca 30 000 i den judiska brigaden, och 9000 palestinska araber (43). Judisk invandring var liten under denna tid pga den brittiska Vitboken 1939 och USA invandringslagar från 1924 (44). Men önskan fanns hos många att komma dit; här ett referat från en sionist om hur Israel måste till,

”för alla våra kval och för allt martyrskap under dessa mörka år skall vi finna tröst då frihetens sol åter går upp i Eretz Israel återupprättat som ett judiskt samvälde, soluppgångens land” (44)

1945 var Jewish agency en stat i staten, kontrollerade allt (54). Efter 1945 återstod ca 1,25-1,5 miljoner judar i de från nazisterna befriade områdena. Britter vägrar invandring. Judarna blev besvikna. Även moderata judar förespråkade illegal invandring. Militär uppladdning ökar på alla sidor (47). I USA bodde fem miljoner judar, både demokrater och republikaner skapade pro-sionistiska plattformar from 1944. 1944 kontrollerade USA 42% av Mellanösterns olja (50). USA:s kongress antog i dec 1945 en resolution om Palestina som det judiska nationalhemmet (51). FN resolution nr 181, ville ge judarna 14 500 km2, 56% av ytan (55). UNPC skapas; meddelar i feb 1948 att de inte kan genomföra delning utan väpnade styrkor; 2 april 1948 meddelar de att de inte kunnat genomföra pga brist på väpnat stöd (57). Krig var igång hela tiden från nov 1947 till april 1948, många döda (60). Vid Israels utropande var Haganah ca 35 000 medlemmar; invaderande araber ungefär lika. Den brittiske generalen Glubb ledde den transjordanska arablegionen (62).

I juni 1948 kom 3500 frivilliga till Israel, bla ca 50 svenskar (63). Den 11 maj 1949 blev Israel medlem i FN. (67) Flyktingproblemet var arabstaternas ”utnyttjande av deras mänskliga elände för andra, maskerade syften”, dvs en pant (73). Endast Jordanien gav flyktingar medborgarskap, inte Libanon, Syrien eller Egypten. Ca 726 000 flyktingar 1949 (69). Efter krig var Israel 20 900 km2, ca 78% av ytan (74). Sedan komplicerades situationen av militärkupper i Syrien 1949 och Egypten 1952 (89). Och längre fram att Högerpartiet med Begin tog över makten i Israel 1977 (12).

Herbert Tingsten – med sin bok Det hotade israel är i sin helhet ett pro sionistiskt verk. Zionismen, dvs ”upprättandet av det fria Israel”, innebär ”framsteg, demokrati och nationellt självbestämningsrätt” (7). För judar, liksom för andra nationer var ”Nationaliströrelserna, frukter av liberala och demokratiska idéer”(10). Fram till 1917 var ”flertalet judar i alla länder efter allt att döma likgiltiga för eller kritiska mot zionismen”. Ortodoxa ville vänta på Messias; de västliga var inställda på assimilering och fruktade anklagelse om dubbla lojaliteter; Tingsten instämmer även i vänsterns tidigare, alltså första delen av 1900-talet, kritik mot sionism: ”I Östeuropa anknöt de politiskt medvetna judarna till frihets- och revolutionsrörelser, och för dessa grupper framstod zioismen i regel som en reaktionär strävan, som ett uttryck för föråldrad religiös och trångt nationell ideologi; kommunismen har stannat i denna åskådning” (15). Man kan jämföra med kritiken av sionism hos nutida SUF i Arbetaren.

Men inte så hos Tingsten som berättar om hur ”liberalism och socialism i skilda former, med tron på människans förmåga att förändra och förbättra som gemensamt fundament” var övertygelsen hos de som byggde upp Israel. ”Det är det positiva och vitala i en förening av traditionalism och utopism som utmärker den unga nationens hållning” (18). Dess invånare är på en gång ”statsbyggare, pionjärer och soldater” (20). Israels nationalkänsla är inställd på värderingar, trosföreställningar, liksom den amerikanska (20). Den brittiska mandatperioden var, trots konflikter, ”en tid av framsteg utan motsvarighet i landets historia sedan två årtusenden” (25). Till en början fanns ingen arabisk opposition, man hoppades på ökade framsteg, vilka också kom. Men med ökad invandring kom ökat motstånd (29); motviljan från araberna berodde på ”uppvigling och påtryckningar från religiösa fanatiker och… godsägare”. Araberna var fattigare, ”mindre kunniga, mindre aktiva och mindre rationellt inriktade” (30); det finns ”den allmänmänskliga benägenheten att ringakta andra grupper” (38).

Det rådde jämlikhet, med kroppsarbete för alla, inga klasser, istället kibbutzer (28, 52). Bakgrund till kibbutz är idéer från Tolstoj och Kropotkin (58), ”Människan skall genom ett gemenskapsliv i fördragsamhet och sämja bli fri från egoism, sitt begär att tävla, sin självhävdelsevilja; hon skall bli god och självuppoffrande utan ansträngning, komma att älska sin nästa som sig själv” (59). Men problem finns.

”Den nya människan, som kibbutzen skulle skapa, har inte blivit till (man vill ha ökad privat sfär. Egna badrum, äta hemma ibland) Efter årtionden av möten och diskussioner och planeringar blir verksamheten dammig av slentrian… Kibbutzlivet blir tråkigt och enahanda; alla känner varann och vet allt om varann; skvaller anses omoraliskt men måste tillgripas som förströelse; att ändra umgänge är besvärligt och att över huvud driva livligt privat umgänge anses stridande mot den kollektiva andan; att inte längta efter och hoppas på avancemang, insatser och förändring leder till tristess. Många av de kibbutztrogna är säkert förträffliga människor, men att lång tid vara förträfflig utan att också bli självbelåten, intolerant och trångsynt är inte lätt. Föreningen av duktighet och själviskhet, av gott kamratskap i kollektivet och personligt särprägel lyckas inte för många” (61)

Även Israels förhållningssätt till religion är förvånande för utomstående betraktare: irreligiositet i väst uppfattas som otro, men bland judarna visar den sig i en likgiltighet för ritualer. (91) De invandrade judarna är antingen ortodoxa eller sekulära. Inte så mycket liberal judar. För ortodoxa är det avgörande att hålla fast vid trosföreställningar och i mindre grad levnadsregler. De sekulära bryr sig mindre om levnadsregler, men av tradition deltar i många ändå (92).

Att leva under hot ger också upphov till spänningar: hatet mot Israel har varit det gemensamma i arabernas politik. (95) From femtiotalet har Sovjet blivit mer och mer mot Israel (96). Israel vet att de måste lita till sig själva. inte FN längre. Israel söker ”fred och trygghet”. Tanken är att ”den ur förskingringen frälsta judendomen har en fredsmission i världen”. Omgivet av hotfulla grannar. (97)

Alla uppmaningar till fred och förståelse har mötts med nekande av arabstaterna. Med ”förakt eller inte alls besvarats”. (99) ”Arabstaternas handlingar, vägran att sluta fred, avtalsbrotten, blockaderna, mordraiderna” följs med hatiska utsagor. (109) Vad är orsakerna till massflykten av araber 1948? Bara en massaker vid Deri Yasssin skedde, medan det begicks massor med massakrer av araberna mot judarna. Araberna uppmanades stanna kvar, men var rädda för aktioner. De ”eggades av de arabiska radiostationerna och av arabiska propagandister att fly”. Flyktingarna är arabernas propagandavapen. De får inga arbeten eller hem. Ingen medborgarrätt med undantag av Jordanien.

”det är uppenbart att arabländerna med sina 60 miljoner och sina väldiga landområden i förening och samverkan skulle kunna härbärgera flyktingarna, närmast i de stora svagt befolkade och ouppodlade områdena, främst det starkt underbefolkade Irak och Syrien. Med en bråkdel av den effektivitet judarna visat i Israel, skulle araberna inte bara kunna lösa flyktingproblemet, utan vinna direkta materiella fördelar av dess lösning” (101)

Om man försöker motivera Israels ”rätt” att existera hänvisas ofta till:

Den historiska rätten – en för judendom unika tanken på ”kallelsenationalism och en hemlandsnationalism”;
Kulturarbetets rätt – redan före Israels uppkomst hade landet omskapats, välstånd, utveckling, en ”högre intellektuell, moralisk och materiell kultur”, (119)
Tanken att araber har rätt att leva sina liv i fattigdom och okunnighet, ty den är för dem ”naturlig och tilltalande”. Den tanken framkastas av resenärer, för vilka fattigdomen är pittoresk, av antiintellektualister, som bakom eländet anar ro, fromhet och lycka i kontrast mot västerns insikt och oro”. En utredning skriver att den egyptiska fellahen är ”fysiskt och att döma av brottsstatistiken också moraliskt undermålig”;
Lidandets rätt – tidigare förföljelser, samt att de som nu lever (1957) har själva förföljts samt haft anhöriga som dödats (120). I Israel märker man det ”spända och allvarliga, frånvaron av sorglös glädje. Kanske är det detta, som ofta gör judarna impopulära eller åtminstone främmande i engelsmännens och även andra folks ögon; här talas det inte om förströelser, klubbliv, bridge eller jakt utan man arbetar, strävar och planerar i hets och oro” (117ff ).

Tingsten summerar: Israel är en utopi som blivit verklighet. Mottagit hundratusentals förföljda människor, skapat utveckling och blomstring genom att förena frihet, kollektivism och jämlikhet. En stabil och vital demokrati med ”skickliga och hängivna ledare, i en anda av tolerans mellan religion och sekularism”. inte bara materiellt utan även kulturellt har framgång nåtts. Rationalitet drivs på av religiös trohet. ”Ståndaktigheten och modet förklaras av denna tradition utan motstycke. Högre har vår kultur inte nått i syntes och kraft” (124).

Sören Wibeck – skriver att ”Araberna betraktade sig just som araber, delaktiga i den större arabiska gemenskapen. De identifierade sig inte som palestinier” (22). Första gången orden används är 1911 (239). Delar av arabvärlden ville föra ett utrotningskrig mot Israel. Ett känt exempel är Azzam citatet om hur de skall kasta israelerna i havet (28). Britterna sålde vapen till araberna (30) men samtidigt sympatiserade många brittiska politiker med sionismen dels av religiös övertygelse och dels för dåligt samvete över den historiskt dåliga behandlingen av judarna (112). Vad Hitler beträffar såg han tanken på en judisk stat inte som en nation utan som enbart bas för internationella konspirationer (166). En orsak till att Israel grundades var att sionisterna hade allierade utomlands för opinion och press. Det hade inte araberna (180). Wibeck noterar att evangelikala kristna stödjer Israel av teologiska skäl, bibeltrogna kristna i Sverige och USA (39). En tredje orsak var splittringen inom arabvärlden; kung Abdullah ville ha del av Palestina, övriga arabstater litade inte på honom (186). ”Inom tre år efter kriget (1948) hade premiärministrarna i Egypten och Libanon samt kungen i Jordanien mördats, presidenten i Syrien och kungen i Egypten hade avsatts i kupper” (73).

Per Wirtén – berättar om besvikelsen artonhundratalets resenärer kände inför Palestina, fattigt och ofruktbart. Enligt Wirtén gäller fortfarande samma inställning, Palestina var en skugga som återskapades av Israel,” I grunden handlar det om att de palestinska araberna är uteslutna och inte omfattas av de principer som gäller de mer civiliserade folken” (141). Liksom Afrika upptäcktes. Daniel Pipes är en amerikansk orientalist som upprätthåller skillnaden mellan öst och väst, tex menar han att det inte finns något Syrien, bara minoriteter som hatar varandra (113). Religiösa skildringar dominerar 1800-talet, inte sionism (121). Israel kan ses som apokalyptisk religiös symbol för pingströrelsen mfl eller förverkligandet av sekulära ideal som många liberaler ansåg, de såg de upplysta europeiska värdena som överlägsna (133). Till skillnad från den konservative historikern Paul Johnson menar Wirtén att den judiska invandringen efter första världskriget var ett utslag av kolonialism (107); en man vid namn Shukri al Asali är den förste som ser sionism som hot vid 1909 (40f ).

Den första skildringen av Israel i svensk press kom från Fredrik Böök, en mycket konservativ man, i Svenska Dagbladet 1925, ”ett absolut genombrott för de sionistiska idéerna i den svenska debatten”. Enligt Wirtén fanns ingen gräns för det positiva, det handlade om människor som rätat på sig, en värld där allt är möjligt och målet är värdighet, storhet mm (136ff ). Bööks argument är att det materiellt blev bättre även för palestinierna, att de känslomässiga skälen för judarna väger tyngre och att det är en liten del där araber har hela resten. Men Wírtén är inte övertygad. Bööks syn på nationen är romantiskt konservativ, som talar om blodets röst ”och från blod är det inte långt till jord” (143). Det kan lätt kombineras med högertradition, faktiskt även nazistisk böjelse, som blev fallet hos Böök.

Men så såg inte sionisterna och deras sympatisörer själva på saken. Sioniströrelsen hade anspråk på att skapa en ny människa, i traditionen av upplysningen och framstegstanken. Vägen dit var den starke nybyggarens ”bejakande av jordbrukets fysiska, kroppsliga slit” (41). Den förste judiske krigshjälten blev Josef Trumpeldor och vid Tel Hai 1920 skedde den första striden om Palestina som skapade en ny myt. Arvet från livet i det slutna ghettot i Östeuropa, ”shtetl”-arvet kastas av. Det var nu den lilla kolonin mot ett hav av araber. Och den fientliga naturen (43f ). Namnet ”sabra” skapades för judar som var den första generationen födda på tjugotalet; det var i kontrasten mellan havsstranden och Galiciens, Ukrainas och Litauens småstäder (45). Och femtiotalets gröna revolution visade att de fått öknen att blomma (76).

Idag råder en annan syn. Benny Morris tillhör de nya israeliska historikerna, vilka kritiserar den officiella synen på arabernas flykt 1948. Andra viktiga moderna historiker är Illa Pappes, Shlaim och Segev (63). De säger att uteslutningen av palestinierna var verk av arbetarpartiet trots humanitära idéer och upplysningens arv (77) och att styrkepolitiken inte fungerar efter 1982, dels beroende på kriget i Libanon, dels då Begin fick makten (82ff).

Wladimir Semitjov – skriver en bok utgiven 1948 som får återkommande annonser i Arbetaren. Semitjov ”är projudisk på samma sätt som den skulle ha varit profinsk under vinterkriget 1939” (11). Israel har ”just uthärdat en strid på liv och död mot överlägsna motståndare” (8). Neutralitet skulle innebära ställning för den angripande parten. Vid FN:s resolution, blev judarna glada, vilket är dem väl unnat (12). Araberna däremot gick ut från FN (18). Judar överallt jublar över självbestämmande, frihet och människovärde (19). Den sionistiska idén var att samla alla judar i ett land, undan förföljelse. Att göra något själva inte vänta på andras lösningar. Inte ovanifrån utan egna initiativ (406). Vid FN:s delningsplan accepterade judarna

”självbestämmanderätt över ett område som de hade förvärvat under lagliga former och med stora kostnader och som de hade kultiverat med egna händer och fått att blomstra, trots mångas övertygelse om hopplösheten hos ett sådant företag; en modern och livskraftig civilisation hade byggts upp i hjärtat av Mellersta österns ofantliga ödsliga områden, storartade landvinningar hade gjorts i kampen mot efterblivenhet och armod, förfall och sjukdomar”

Det var byggt av människor som var fascinerade av sitt arbete. Nu gällde det att försvara det mot de ”krafter”som ville bekämpa det (23) och arabnationerna var redo att attackera 14 maj 1948 (30). Det hade redan förekommit araber som skapat upplopp mot judar (34). Araberna attackerar efter FN resolution (46f) men det var ett självförsvar för reaktionen (337). Det var de reaktionära ledarna i de olika arabländerna som ville behålla sin makt och inte se ett levande exempel på fungerande högre stående nationer i sin närhet som var orsaken till angreppen mot Israel.

UPPSATSER

Alexander Ekelund – har skrivit en uppsats om Tingsten, men påpekar att väga en enskild aktörs betydelse för opinionens och debattens utveckling är givetvis svårt att göra (3). Tingsten saknade betydelse under Israels tidiga period, åren 1948-1955, då de svensk-israeliska relationerna normaliserades och en positiv, romantiserad bild av Israel fick fäste i svensk opinion… landet som fick öknen att blomma (3). Tingsten sympatiserade med demokrati, försvar, socialreformism och framstegsoptimism. Sociala, ekonomiska och humanitära framsteg utmärkte utvecklingen genom teknikens och vetenskapens landvinningar samt det rationella tänkandets ledande ställning i samhällslivet. USA var ledargestalten i denna rörelse av framsteg över världen och Tingsten såg i det landet hopp om en ny upplysningstid (5).¹¹⁴

Tingsten var på fyrtiotalet mot sionism och ville istället ha assimilation. Många intellektuella i Sverige höll med (10). Historikern docent Hugo Valentin, en av de mest betydelsefulla representanterna för den sionistiska rörelsen i Sverige, höll inte med. Valentins hade forskat om Nazitysklands brott mot Europas judar, och om judarnas historia i Sverige (11).

När Israel skapades var bilden av Israel i svensk media positiv, och det gavs oreserverat stöd för judarna mot palestinierna (15). Valentin menar att de arabiska flyktingarna borde tas emot i arabländerna och assimileras, Tingsten instämmer (13). Suez-kriget avgjorde slutligen för Tingsten (16), Israel har utfört en stor civilisatorisk mission. De har fått ”öknen att blomma samtidigt som de dyrkar tänkandet och lärdomen”. I väst kan ”vår stora skuld till judarna till viss del… sonas genom att det fria Israel upprättats” (17).

Tingsten kritiserar FN (18) då de inte helt håller med. Propagandan i arabvärlden var hatisk, anser Tingsten, och menar att de är nationellt kollektivistiska liksom fascismen (19). Dess invånare var okunniga och likgiltiga för förbättringar, primitiva och enfaldiga (22). Utvecklingen efter första världskriget var judarnas verk (23). Tingsten skriver även om nationen (38):

”Israel är en demokrati, uppbyggd av folkspillror från skilda delar av världen, sammanknutna inte av ras eller nationalitet eller ens religion, utan av en känsla av enhet genom årtusendens traditioner. Israel är gemenskapen, nationen i ordets renaste mening, sammanhållning i en idés tjänst – en åldrig, av hundra generationer uppburen idé om återvändande och uppfyllelse – en motsvarighet, med alla skillnader, till den amerikanska nation som en gång bildades under frihetens och framstegets paroll. Med en intensitet som erinrar om de stora amerikanska och franska revolutionerna, är denna nationalkänsla inställd på syften, som anses allmänmänskliga. Sedan den amerikanska nationen formades i tecknet av framstegsidén och dess tankar om frihet, demokrati, jämlikhet och fred har ingen nation svetsats samman av trosföreställningar.”

Samma positiva syn gäller för Tingstens syn att ideologin bakom kibbutzen är hämtad från ”socialistiska och anarkistiska idéer från Fourier och Marx till Tolstoj och Krapotkin” (41), där genom kroppsarbetet och i bruket av jorden ska den naturliga människan återfödas; människans förvandling som slutmålet, fri från egoism, god, självuppoffrande, ”En dröm om helighet skimrar i denna zionistiska socialism” (41).

Richardsson – skrev en avhandling 1978 som behandlar Israel-bilden i tre svenska dagstidningar mellan 1948-1973 och visar att DN, SvD och Arbetet samtliga hade många fler artiklar för Israel än arabländerna, liksom många fler negativa mot araberna än mot Israel (148ff)

Israel	Arabstaterna
För	Mot	För	Mot
DN	108	33	28	268
SvD	11	15	3	49
Arbetet	68	24	26	58

Övervikten för Israelstödet är massivt.

4. FÖRÄNDRINGEN 1967

Följande skriver källmaterialet om förändringen i synen på Israel från och med 1967:

Andersson – tar upp 68-kontexten och att Tingsten var viktig på femtiotalet, men ”Palm, Myrdal och Lagercrantz var viktiga för 1960-talets radikalisering” (9). ”I kulturdebatten kom det nya engagemanget för tredje världen, och den ökade kritiken mot USA och väst, att så småningom leda till en ändrad syn på Israel” (10). Tidigare hade de allenarådande argumenten varit kulturens rätt, utvecklingen, förnekande av kulturrelativism, messianismen och patoset, samt tanken på en fristad för de förföljda (18).

Göran Palm skapar 1966 den nya världsbilden i En orättvis betraktelse, den nya tanken är att syd är fattiga pga väst som utsuger, inte pga de är diktaturer eller vanstyret i de egna länderna (25). Efter denna följde Palms bok Indoktrineringen i Sverige, som menar att de som har makt vill att vi skall ha vissa åsikter (28). Den första pro palestinska demonstrationen kommer 1967, med tal av Jan Myrdal (59). Myrdal är motståndare till USA, vilka stödde Israel, oavsett om det innebär att han tar ställning för Röda khmererna eller Khomeinis Iran (36).¹¹⁵ ”Sexdagarskriget ledde till en intensiv debatt i Sverige, vilken tog sig uttryck i både tidningsartiklar och böcker”. 1970 gav C A Wachtmeister ut en antologi kallad Mellersta Östern i svensk opinion 1967-1979. Antologin visade att vänsterradikaler är mer proarabiska, men att ett stort stöd Israel fanns kvar och att förändringen berodde på ett generationsskifte (77f).

Första tecknet på ny svensk inställning var i samband med oktoberkriget 1973. From mitten av sjuttiotalet blev PLO de som representerade palestinierna inte arabstaterna (128). Stark kritik kommer från Ingemar Karlsson mot Israel, som han menar är en internationell vilde utanför folkrättens regler som kommer undan med vad ingen annan kommer undan med (158).¹¹⁶

Arvidsson – ”Lika omhuldat som Israel var före 1967, lika utsatt för omvärldens fördömanden är landet nu” (122), ”Den allmänna opinionen i Sverige beträffande Israel och Palestina började svänga efter sexdagarskriget i juni 1967” (201). Enligt Ulf Bjereld (1989) ”svängde opinionen 1974 över mot en uttalad kritik av Israel. Idag åtnjuter Israel och PLO uppskattningsvis samma grad av sympatier, ca 10 procent vardera”. Kritik mot Israels politik görs bla av Svenska kyrkan, Amnesty, Rädda barnen, etc.

Bachner – ”Det starkt proisraeliska stämningsläget i Sverige fortlevde också under stora delar av 1960-talet”. ”En märkbar förändring av attityderna äger dock rum först efter junikriget 1967”. ”Med framväxten av ’den nya vänstern’ träder även en antiisraelisk och antisionistisk opinion in på den politiska scenen”. Pga Israels ockupation, ökad nationalism och medvetenhet om Palestiniernas problem (även s 16f). ”Det finns ingen anledning att ifrågasätta att sympatierna och beundran för Israel under 1950- och delar av 60-talet i huvudsak uttryckte en faktisk och äkta känsla” (98).

”Det romantiska skimret kring Israel börjar falna” (234); efter 1967 var kritiken mer omfattande och med skarpare tonfall (235). Efter 1967 framstod Israel som ”den starkare parten”, därav attitydförändring (153).

Reflexion: I denna mening får vi en förståelse för den psykologiska bakgrunden till förändringen: Den som är svagare har rätt. Tanken återkommer som beskrivning på vänsterns förändrade attityd i flera av källorna, Med skuldkänslan som drivkraft. Om svenska Israelvänner och västfiender, Berättelserna – Mellanöstern efter kolonialismen, Ahmed Rami. Men framför allt hos Andreas Malm, SUF-medlem och skribent i Arbetaren:

”Så hur bör man ställa sig till kriget? En höger värd namnet ställer sig på maktens sida. Och en vänster värd namnet – vad gör den? Inte kan väl den stödja ett Hamas som är islamiskt, eller ett Hizbollah som bärs upp av den Islamiska Republiken av Iran? Endast den vänster som vänder ryggen till de konkreta insatserna låter sig vägledas av sådana argument. Frihet på marken är, i varje givet läge, vänsterns sak; att inte kunna ta ställning för frihetskamp med islamiska förtecken är sekulär puritanism, förankrad i islamofobi Arbetaren, nr. 27/2006”¹¹⁷

Fram till 1967 var all vänster för Israel, den svagare parten. Sedan står det och väger. Varvid hela rörelsen, partiet eller organisationen, tar parti mot Israel, som inte längre är de utsatta. Det råder hela tiden konsensus i början och i slutet. Avvikare utesluts. Och alla glömmer bort det tidigare ställningstagande. Malm beskriver den psykologiska mekanismen bakom detta och seriestrippen i syndikalisternas medlemstidning, kallad ”Kulturväktarna”, beskriver resultatet av mekanismen. I ett avsnitt diskuteras det likartade tankesättet inom vänstern och att de hela tiden är så förutsägbara. En av deltagarna berättar, eller snarare avslöjar, att han beslöt sig för att rösta ja till EU, ”Bara för att känna hur det känns”¹¹⁸.

På samma sätt förväntas en vänstermänniska att hela tiden ha likartade åsikter i alla frågor. Så även deras nutida inställning till Israel.

Den nya vänstern var dessutom antiimperialistisk. Israel hade nära band till USA och sågs nu som imperialism, palestinierna ”representerade tredje världens fattiga och förtryckta” (236). Den nya vänstern var våldsbejakande och hade inga betänkligheter att stödja våldsaktioner från nya grupper som senare kom att kallas terrorister (154). Lösningen för den nya vänstern var inte omvandling eller förändring, utan de ”frånkänner Israel legitimitet som statsbildning”, de ville avskaffa staten Israel. Men det kan inte klassas som antisemitism (155).

Den första demonstrationen hölls i Stockholm 14 juni 1967, med ca 500 deltagare, Jan Myrdal talade. Argumenten var att Israel var spjutspetsen för imperialismen, Wall Street och den internationella monopolkapitalismen; den var rasistisk och saknar existensberättigande. Junikriget var ett vanligt erövringskrig för olja, jord och makt. Myrdals tal var ”startskottet för den antisionistiska opinionsbildning som kom att drivas i Sverige under decenniet framöver” (238f). ”Palestinsk front utgavs från 1969 av Aktionsgruppen Palestinsk front”, där bla Jan Guillou ingick, dess syfte var att ”avslöja den israeliska regimens koloniala och rasistiska karaktär… Eftersom dagens Israel är en kolonial statsbildning kan den givetvis inte integreras i omgivningen” (506). ”Hos i princip samtliga debattörer som förnekar Israels rätt att existera förnekas eller ifrågasätts även existensen av ett judiskt folk eller nation” (242). Jan Myrdal menar att svensk är en kulturell fråga, men judar har inte samma rätt (246). Stereotypa antisemitiska karikatyrer börjar dyka upp i vänsterpressen. Bla hos KPML(r) (255). Teckningar gjordes av Lars Hillersberg, gärna med sexuella anspelningar, ”den klassiska stereotypen om den liderlige ’juden’” (266, 508)¹¹⁹.

”Antisemitism och antisionism i Sverige efter 1967 har diskuterats och dokumenterats av” Per Ahlmark (34), och en av de delar av antisemitism som inte ifrågasätts är nynazistiska förintelseförnekare; de kallar sig ofta Revisionister. Redan vid mitten av 60-talet började de dyka upp i svensk press, sedan blev de vanliga även på vänsterkanten iom debatten om ”den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson som ägde rum i Sverige vid 1980-talets inträde”,”Ett scenario som sannolikt varit otänkbart 1960 hade tjugo år senare blivit verklighet” (147).

Faurisson-affären ledde till ”den öppna allians mellan höger- och vänsterradikala grupperingar”. (351). Varför? Ett avgörande motiv var att efter andra världskriget var antifascismen en gemensam faktor för ”arbetarklass och borgerliga demokrater”, men det tar bort fokus från revolutionen, eftersom arbetarna och borgarna inte kan ha något gemensamt; nazism och borgerlig demokrati däremot var bara två former av kapitalistisk förtryck. Nadine Fresco menar att extremvänsterns reaktion kan förklaras med marxismens oförmåga att förklara utrotningen (352). Myrdal var en centralgestalt i vänstern på slutet av sextiotalet och även inflytelserik femton år senare ”inom delar av den nu alltmer marginaliserade vänstern” (360).

Den andra brytpunkten är ”den israeliska invasionen i Libanon 1982”. Kritiken delades av en allt bredare opinion. ”I västeuropeiska massmedier, inklusive demokratiska sådana, publicerades för första gången sedan andra världskrigets slut mängder av artiklar där kritik mot Israel sammanvävdes med motiv hämtade ur den traditionella kristna och sekulära antijudiska fördomsreservoaren såväl som ur den nya Förintelserelaterade antisemitiska diskursen” (18). Efter 1982 ”publicerades också i demokratisk press mängder av artiklar med ett antisemitiskt budskap”. ”Vad som här framför allt åsyftas är den plötsliga attraktionen för förnekandet av Förintelsen som under 1980-talets inledning kunde iakttas inom vissa opinioner även utanför de nynazistiska”, ”ett antal intellektuella ur den yttersta vänstern söka legitimera dess teser och i vissa fall sluta upp bakom dem” (345).

”Den svenska reaktionen på Libanonkriget var närmast samstämmigt negativ”. Folkrätten och lidandet för civilbefolkningen var argumenten (382). Per Ahlmark ”den kanske mest profilstarke Israelvännen i Sverige” var också kritisk (386). Den svenske diplomaten Ingmar Karlsson ser en judisk religiös ”Öga för öga mentalitet” bakom Israels handlande (395)¹²⁰.

Åke Ringberg, tidigare DN:s Mellanösternkorrespondent, talar om ”den mäktiga judiska lobbyn” i USA som även dominerar amerikanska massmedia. Att lobbyn finns ”få torde bestrida”, men lobbyverksamhet finns i det amerikanska systemet: för eller mot abort, ”för Irland, Taiwan eller Israel”, lobbyns inflytande överdrivs (406f). Det är traditionell antisemitism när ”det antyds att judar som uttrycker solidaritet med Israel är illojala medborgare. Tanken finns att judisk makt även sträcker sig över svensk media”, ’Pro-israelisk är här, återigen, ett mer subtilt ersättningsord för judisk” (408)¹²¹.

Bawer – Efter andra världskriget hölls europeisk antisemitism i schack, eller åtminstone under jorden, av skam och skuld i en generation eller så. Sedan började gamla fördomar komma tillbaka. Det tog form av vad Bat Ye’Or kallar ”Palestinanism”. Denna ”hatkult mot Israel” finns överallt bland vältänkande västeuropéer: i deras ögon är Israel alltid angriparen, palestinierna alltid offren. Under den första intifadan som började 1983 visade europeisk media samfällt stenkastande palestinska barn som oförskräckta Davids vilka konfronterade den israeliska Goliat (138).

Bjereld – Sexdagarskriget och ockupationen innebar en omprövning för arbetarrörelsen. Israel var nu de som ockuperar. I strid mot folkrätt, de bygger en mur, och orsakar isolering. ABF och Broderskapsrörelsen ger sin syn i denna bok (baksida). ”Under åren 1974-1976 övergick Sverige istället till att beskriva konflikten som en nationell konflikt”. Tidigare hade den setts som mellanstatlig – Israel kontra de omgivande arabstaterna (11). Bjereld medger att raketer skjuts mot Israel (176), men har inte mer att säga om det än att ”dagens israeliska samhälle nu är långt ifrån det samhälle där den jämlika kibbutzen en gång var idealet” (178f ).

Norman Finkelstein – skriver framför allt om förintelsen och synen på den, vilken han kopplar till Israels utveckling. Efter 1967 inledde de överlevande ett utnyttjande av händelsen. USA behövde allierade i kampen om oljan (22); de var ointresserade av Israel fram till 1967. Då blev de strategiskt viktiga och i frontlinjen för den västerländska civilisationen (29). År 1948 var det kris, 700 000 mot 27 miljoner, fyrtio mot en. USA införde vapen-embargo, men tjeckiska vapen räddade Israel. 1967 var Israel inte sårbart längre, därav den nya synen (33). I frågan om USA förklarar Finkelstein vidare att den amerikanska tanken på ”manifest destiny” är samma som Hitlers tanke på lebensraum. Dessutom var steriliseringslagen i USA var en förebild för Tredje riket (132).

Sune Persson – Israel ansåg apropå ett FN-möte som hölls 1951 om flyktingproblemet att araberna borde bosätta sig i länderna runtomkring med vilka de hade ”sociala, kulturella, språkliga och religiösa band” (96). Den israeliska armén 1967 var 275 000. ”Israels kvalitativa övertag var en avspegling av de grundläggande skillnaderna i social och ekonomisk struktur mellan de båda parterna”. De hade ”överlägsen underrättelsetjänst, träning och moral” (129).

Efter 1967 ansåg palestinier att de inte kunde lita till arabstaterna utan bara till sig själva (137). FN:s säkerhetsråd inbjöd PLO att delta i debatt 1975 ”den avgörande ja-rösten avgavs av Sverige”. (205). Och en FN-resolution 1975 proklamerade att ”sionismen är en form av rasism”. Resolutionen återkallas 1991 (206). Ett problem hos Israels kritiker var bristerna hos de omgivande länderna. Egypten på sjuttiotalet kännetecknas av ”korruption och iögonfallande lyxkonsumtion inom den härskande eliten. Den ekonomiska och sociala misären blev grogrunden för den islamska fundamentalismen” (193). Ett annat senare resultat var ”Den arabiska våren” 2011 (237).

From 1975 var ashkenazerna minoritet i Israel, de var västinriktade. Sefarder, unga, religiösa och lågutbildade röstade Likud (180). För de senare åren gäller att de Ultraortodoxas antal ökar (234). En högerregering styrde Israel from 1977. Sedan igen 1981, de nya ledarna var Begin och Shamir (179); enligt Shamir är Jordanien palestiniernas hem (184), om de togs emot där skulle flyktingproblemet vara löst.

Israel invaderar Libanon 1982 för att krossa PLO. Det sker massakrer i läger utförda av kristna falangister som är allierade med israelserna (177f). ”Israels ockupationspolitik på Västbanken, Golan och i Gaza samt krigföringen på libanesiskt territorium, ledde till att landet alltmer isolerade internationellt. Under 1970-talet vände större delen av Afrika och Asien Israel ryggen. De västeuropeiska staternas ökande kritik mot Israel, tex från svensk sida, och allt större förståelse för PLO:s ståndpunkter, sågs av israelerna som kapitulation inför arabisk oljeutpressningspolitik”. Även USA var kritiska, men det löstes via Reagan, (185) som var Israel-vän. Sedan kommer Sovjets upplösning. From 1989 ges tillåtelse för judar att åka till Israel (204). I samma veva kommer Kuwaitkriget (209) och under de senaste åren har ett viktigt hinder varit raketer mot Israel från Gaza (236).

Reflexion: kan inte låta bli att notera hur denna bok struntar i småstaters inställning, det enda som nämns är att tjecker sålde vapen vid Israels grundande, Sverige nämns knappt alls, utom att det åkte iväg frivilliga soldater, landet röstade för någon FN-resolution, osv.

Sören Wibeck – ger PLO:s definition av sionism: ”sionism är en politisk rörelse organiskt förenad med internationell imperialism, fientlig mot alla befrielserörelser och progressiva rörelser i världen. Den är rasistisk och fanatisk till sin natur, aggressiv, expansionistisk med koloniala mål och fascistisk i sina metoder” (213). Inställningen går ihop med att arabländerna ville utplåna Israel 1967 (216f). Men ”Nationalistiska berättelser, oavsett vems de är, ger oss generellt sett en skev och ofullständig återgivning av historien” (247). Wibeck citerar den tidigare nämnde moderne israeliske historikern professor Benny Morris:

”Det handlar om två olika kulturer… Israel hade en officiell sionistisk berättelse i många år. Men Israel är en demokrati, öppet för väst, ett liberalt samhälle med skilda röster. Slutligen kom Israel fram till att landet delvis bär skuld till flyktingsituationen, att det inte alltid hade fattat rätt beslut. Det är så en demokrati fungerar, man ändrar sig. På den arabiska sidan har ingen nedbrytning skett av berättelsen. Judarna är onda, judarna har fel, de är rövare, de kom hit av någon anledning som vi inte kan förstå, de tog över landet, de erövrade oss, de fick tillåtelse av världsmakterna att göra så av orsaker som vi inte förstår. Vårt mål är att få tillbaka flyktingarna till deras hem och återta hela Palestina. Det är deras berättelse! Det finns två typer av rättvisa här, två sätt att argumentera. Och de kan inte mötas så länge situationen är som den är”

Flyktingar finns fortfarande kvar i sina läger. Varför? Benny Morris säger att de inte absorberas pga att de styrande i de omliggande arabländerna inte ville ta emot dem, till skillnad från tex Sudettyskar som kom till Tyskland efter andra världskriget. Ingen vet idag vilka de är av befolkningen. Istället ville arabledarna ha flyktingarna som pant för att visa hur illa Israel är. Israel ville inte ha en så stor minoritet i sitt land, då de ville bevara en judisk stat, flyktingarna själva ville inte bosätta sig andra länder utan återvända. Forskning på båda sidor är svår då de arabiska staterna antingen är militär diktaturer eller absoluta monarkier; de har ”städade” arkiv som enbart släpper igenom det som är positivt för den egna saken (248).

Per Wirtén – berättar hur Dagens Nyheter på femtiotalet inte längre visar Israel som ” glamorös och utopisk” utan ”mödosam, enkelt och puritansk” (145). Men det ändrar inte Wirténs kritiska syn för ”Under hela min uppväxt… var Israel en ockupationsmakt”… ”intuitivt förstod jag att det fanns någon slags koppling mellan den israeliska politiken och terrorn, en maktrelation där terroristerna var de svaga och de egentliga offren” (155).

5. ISRAELVÄNNERNA EFTER -67

Andersson – berättar om hur stilen hos de nya Israelvännerna som Per Ahlmark var mer ”praktisk och pragmatisk”, de var 1970 ifrågasatta och ”hade inte längre råd med den något svulstiga, känslomässiga stil som hade präglat Tingstens texter” (85). Ahlmark säger att han var orolig att antisionismen efter sexdagarskriget kunde vara inledningen till en ny ideologisk motivering till en ny förintelse ( 154). Den i svensk tradition kände ateisten Ingemar Hedenius kritiserar att vissa antisionister beskriver Israel som ”imperialistiskt, kolonialistiskt och rasistiskt”. Dessa begrepp är fel och kan inte användas om Israel, säger Hedenius, eftersom judarna inte kom för att utnyttja befolkningen eller råvarorna eller skicka vinster till en fjärran ägarmakt (126).

Bachner – nämner Alan Dowty (amerikansk professor, f 1940, som skrivit flera böcker om Israel) som talar om Israels nya situation av utsatthet, instängda mellan fientliga stater, hotat av aktiva terroristorganisationer, dess försvarsbörda, ekonomisk bojkott och många nya invånare (170).

6. SIONISM-ANTISIONISM-ANTISEMITISM

Andersson – ”ett inslag som skulle bli vanligt hos antiisraeliska debattörer: de har en tendens att uppfatta alla diskussioner om antisemitism som försök att tysta Israelkritiker”. Ahlmark menade att kritisera Israeliska regeringar är inte antisemitism, men att tanken att ”judarna i motsats till andra folk inte har rätt till ett eget land, eller att sionismen i motsats till annan nationalism är rasistisk, det är antisemitism” (89). 1975 kom en FN-resolution att sionism är rasism. Enligt Jan Guillou var det ok, men Andersson menar att Guillou sätter likhetstecken med regim och folk, för de som röstade för resolutionen var inte medborgarna i fria länder, utan deras självutnämnda regimer. När antalet demokratier ökade avskaffades resolutionen (116).

Arvidsson – meddelar att ”den ledande judiska tidskriften i Sverige, Judisk krönika, och av Svenska Kommittén Mot Antisemitism” hävdar att ”antisionism bara är ett annat ord för antisemitism” (24, 202). ”Efterkrigstidens judefientlighet har därför mera sällan uttryckts i den rena antisemitismens rasbiologiska termer. Istället har den tagit formen av en långt driven antisionism, vars mål antingen explicit eller implicit varit att förneka staten Israels legitimitet och kritisera judisk nationalism på andra betingelser än annan nationalism” (54). Många medger Israel som del av ”internationell rätt”, andra via ”det sena 1800-talets europeiska nationalism… att varje folk eller nation borde bilda en egen stat… (en) abstrakt idé om förhållandet mellan nationalitet och statsbildning” (203).Enligt Arvidsson försöker en sionistisk lobby likställa antisionism med antisemitism, men efter invasionen av Libanon 1982 gick det inte (246).

Bachner – Tanken att kritik mot den israeliska politiken eller mot inslag i det israeliska samhället är inte de facto antisemitism, ”Israel är en stat vars agerande och samhällsutveckling kan kritiseras och fördömas utan att detta på något sätt har med antisemitism att göra” (40f). En förslag till att känna igen skillnaden mellan en antijudisk debattör från en proarabisk är när en betraktare inte bryr sig om om problem inom arabvärlden, och har okunskap om arabisk politik, samhälle och kultur, utan enbart fokuserar på deras konflikt med Israel. Skevheten är viktig, men enligt Bachner inte hela förklaringen. Närheten till USA spelar roll, antiamerikanism spiller över till antisionism. Den religiösa kopplingen från kristet håll har också spelat roll (41f). Antisionism är klagan att Israel är rasistisk, men utan att medge att då är alla nationalstater rasistiska (172). ”Israel- och Mellanösterndebatten fungerar som en viktig legitimerande arena för judefientliga hållningar och idéer”. Israels agerande fungerar som en trigger för en latent antisemitism (452).

Eriksen/Harket/Lorenz – beskriver den våldsvåg som drabbat judiska församlingar i Europa efter den andra palestinska intifadan hösten 2000. 60 år efter befrielsen av Auschwitz är det i denna konflikt hatet mot judarna får sin legitimitet (565). 2001 urartade FN:s möte mot rasism i Durban till antijudiska demonstrationer där man ropade: ”One jew, one bullet!” Antirasismen hade blivit antisemitisk. Antisionism är inte synonymt med antisemitism men i praktiken har det visat att antisionism ofta har varit en eufemism för judefobi (566). I konspirationsfantasier har judarna nästan alltid varit lierade med en annan makt. För de franska katolikerna var det frimurarna, för nazisterna var det kommunisterna. I dag är det USA. Fiendebilden finns inte bara hos islamisterna, utan också i den antirasistiska och antiglobalistiska vänstern (573). Fallet Faurisson visade att en allians mellan antisemiter av högerradikalt synsätt och revolutionära antisionister blivit möjlig. Att förneka förintelsen var inte bara en fråga om att rentvå nazismen. Nu hade man vänt på steken och påstod att det tvärtom var förintelsen som rentvått antifascismen. Det hade nu blivit möjligt inte bara för rasister, något man kunde förvänta sig, utan också för dem som kallade sig antirasister, att tänka på förintelsen som en avledningsmanöver (578). Antisemitismen har med Bernard Lewis ord blivit islamiserad. (584)

Paul Johnson – nämner kort en utsaga av Morotz Goldstein; antisemitismens bevis kan motbevisas, men vad uppnår man med det? Hatet är kvar och det är äkta (161).

UPPSATSER

Henrik Bachner och Jonas Ring – Israel och den israelisk-palestinska konflikten utgör centrala teman i den samtida antisemitismen. Kritik mot Israels politik är inte antisemitism, men staten Israel och israelisk politik måltavlor för stereotypa bilder och judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan användas som ett medel eller en förevändning för att artikulera eller rättfärdiga antisemitism… Förbindelsen mellan utvecklingen i Mellanöstern och en stegrad antisemitism i Europa har även noterats tidigare, bland annat i samband med Israels invasion i Libanon 1982 (22).

Rasmus Fleischer – Fokus har i hög grad flyttats från den judiska ”rasen” till den judiska staten, vilket inte betyder att all kritik mot Israels politik är antisemitism; antiamerikanism kan ha drag av ”strukturell antisemitism”, där den utgår från tankefigurer om hemlig makt, ockrande finanskapital och en ”antination” som vill upplösa världens nationer. Både USA och Israel beskrivs ibland som ”artificiella” stater som existerar på andras bekostnad (9)… Den antisemitiska inslagen på Politiken.biz är stundtals extremt grova. Judarna påstås ha tagit makten över USA och startat Irakkriget efter att ha iscensatt 11 september-händelserna. Krigsorsaken är inte olja, utan att judarna av religiösa skäl ser sig som ”övermänniskor” och därför drivs av en hänsynslös strävan efter världsherravälde, förklarar den amerikanske nazistledaren David Duke… Israel utmålas som en blodtörstig stat, ett hot mot hela världen som försörjs av amerikanska skattebetalare… Det påstås vidare att den judiska religionen innefattar rituella sexualmord, samt att israeliska armén mördar palestinier för att stjäla deras organ. Texten talar närmare bestämt om ett ”judiskt-sionistiskt pedofilnätverk”!! (33)… Ett återkommande mönster är hur texter till en början undviker att tala om judarna, bara för att i de avslutande styckena blomma ut i fullfjädrat antisemitiskt hat (33)… Övriga konspirationsteorier präglas däremot i varierande grad av antisemitism och en ofta aggressiv demonisering av Israel och allt judiskt (37)… Antisemitismen finns mer eller mindre tydligt närvarande i alla de undersökta konspirationsdiskurserna (44).

6.1. JÄMFÖRELSE MED NAZISM

I anklagelserna mot Israel dyker ofta rasismen upp. En motsvarande anklagelse är likheten mellan Israels agerande och nazismen. Försvarare av Israel, men även många av dess starkaste kritiker, menar att denna anklagelse är missvisande och faktiskt ett utslag av antisemitism. Detta är vad källorna säger:

Ursprunget till kopplingen mellan Israel och nazismen började med den brittiske historikern Arnold J. Toynbee 1954. Toynbee sökte ”konstruera en judisk rasism utifrån en vantolkning av utvaldhetstanken”, ”Sionisterna gav överlägsenhetskänslan ett rasistisk innehåll”, enligt Toynbee, som sade att ”i de judiska sionisterna ser jag lärjungar till nazisterna”. Hans inställning grundas enligt forskaren Bachner på antiliberalism och antirationalism; en motvilja mot den västerländska civilisationen som han vill se krossad, oavsett av vem (se även Bachner s 397ff, 1982 års ”massakern och judendomens förbundstanke”). ”Vid början av 1970-talet var konstruktionen av det nazistiska Israel fast förankrad i den antisionistiska agitationen”. Vissa menar att sammanblanda eller likställa sionism med nazism är ”karaktäristiska uttrycket för den nya antisemitiska antisionismen”.¹²²

Efter 1967 blev kopplingen vanligare. Bl.a. Jan Myrdal och andra kommunister började jämföra sionism med nazism. Så även SSU Vällingby 1969. De blev omedelbart uppläxade av partistyrelsen, som anklagade dem för okunnighet om nazismen. Men tanken kom senare få större spridning inom Socialdemokraterna. Palmes tal 1982 där han jämförelse Israel och nazister ses av Anderssons som ett ”trendbrott i svensk debatt”.¹²³

Fro.m. 1984 dyker det upp ett nytt fenomen i svensk kultur: serier riktade till vuxna. I spetsen går Horst Schröder och hans tidningar Epix och Pox. Tiotalet år senare säger chefredaktören för Syndikalisten att Schröder gjort en ”kulturgärning” för Sverige och Schröder får hela utrymmet i ”Arena” i Arbetaren 1997, nr 30, s 6. Med tanke på dessa positiva reaktioner hos SAC-syndikalisterna och deras tidning Arbetaren kan det vara av intresse att ta upp Schröders specialnummer om ”Sextioåtta”-kontexten, Pox nr 4, 1988, s 46: ”I Puss nr 2 gav Lars Hillersberg sin kommentar till Israels Palestinapolitik”, en bild där den israeliske generalen Moshe Dayan får sitt enda öga utstucket och sedan tigger för Israel. Beställd av Dagens Nyheter, men de vägrade publicera den:

Schröder kritiserar ”oresonliga ockupationsvillkor” och ”Israels framfart”. ”Men en sak dock, med tanke på de senaste månadernas debatt (min anm, år 1988): det är totalt vettlöst att jämföra Israels ockupationspolitik ens på långt håll med Hitlers systematiska förintelse”. Kritisera är ok, men inte likhetstecken, då gör sig Palestinavännerna löjliga och icke trovärdiga.

Bachner och Ring menar i sin avhandling att ”konstruerade som nazister blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras och rättfärdigas som ”antirasism” och ”antinazism”. Till detta bör läggas att bilden av ”juden” som vår tids nazist även bör förstås mot bakgrund av den uråldriga och djupa historiska tradition enligt vilken judar framställts som symboler för det som definierats som det absolut onda i olika tidsperioder (Djävulen, pesten, kapitalismen, kommunismen osv)”.¹²⁴

I en mer direkt samtid skriver tidningen Ledarsidorna om antisemitism i den nutida Socialdemokratin att ”I samma generation som Grenholm återfinns tidigare biståndsministern och ambassadören Pierre Schori. Med hänvisning till situationen i Gaza menade Schori 2009 i en artikel i Aftonbladet att det pågår en ”holocaust” (förintelse) vilket är ett klassiskt antisemitiskt eller antisionistiskt bildspråk. /…/ Att åsätta judar nazisternas roll och egenskaper är vida känt som antisemitisk retorik.”¹²⁵.

Journalisten Bruce Bawer menar även han att kopplingen idag är vanlig, ”européer (har) vant sig vid tanken att judarna var dagens nazister” (139). Bawer tar upp den norske konservative politikern Kåre Willoch som kritiserat Israel. Bawers svar är att det inte alltid i historien varit väl mellan judar, kristna och muslimer, det vore historieförfalskning att inte nämna det diskriminerande dhimmi-systemet (specialskatt för icke-muslimer); och om Israel erövrat andras land utan rätt så bör man nämna att islam erövrat dem först.

6.2. FÖRINTELSEN – UNIK ELLER INTE

Andersson – vissa såg Förintelsen som en unik händelse, andra som en del av västs skuld, jämförbar med vilken väst-folkmord som helst ( 6f, Myrdal 30; skuld mot judar ersattes med skuld mot araber Beckman 101; Lagercrantz 143). Det blev en debatt om boken Utrota varenda jävel, vars tes är att judar bara bodde i vägen för ”lebensraum”. Liksom indianer i USA. Men Bachner svarar, ”Förintelsen är unik i den bemärkelsen att Nazi-Tyskland dömde varje levande jude till döden, skyldig till brottet att vara född. Något liknande har aldrig inträffat, varken förr eller senare”, allt annat är en trivialisering och relativisering av Förintelsen (169).

Norman Finkelstein – De som vill stödja Israels politik och profitera på Förintelsen skapar två dogmer: att förintelsen är historiskt unik samt att den var höjdpunkten på det historiska hatet mot judarna. Ingen av dessa fanns i den offentliga diskussionen före 1967 (47).

Sven Lindqvist – skrev den uppmärksammade boken Utrota varenda jävel 1992, som idag 2020 skall göras i TV-films version. ”För (Joseph) Conrads samtid var Europas expansion en biologiskt nödvändig process, som enligt naturens lagar måste leda till ’de lägre rasernas’ förintelse. Folkmorden varken började eller slutade med nazismen. Auschwitz var ’den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade’.” (baksida). Wikipedia skriver ”I boken argumenterar Lindqvist för att Förintelsen av de europeiska judarna, snarare än som unik, måste ses som en kulmen på en rasistisk ideologi om europeisk överhöghet som präglat hela den europeiska kolonialismen från den spanska erövringen av Kanarieöarna på 1400-talet och framåt”.

Per Wirtén – de nazistiska övergreppen var inte enbart tyska utan en ”utlöpare från den europeiska kultur (40-50 tals generationen) själva omfattade” (157).

Svante Folin – skriver flera artiklar i ämnet i Finanstidningen på nittiotalet, bla en i anslutning till att Kommunismens svarta bok har kommit ut. ”I kvantitaiva termer har kommunismen varit en avgjort större människoförintare än den mer kortlivade nazismen. Ändå är nästan alla intellektuella bergfast övertygade om att nazismen representerar den absoluta och ojämförliga ondskan. Att jämföra århundradets två totalitära system anses inte bara smaklöst utan även hädiskt. Skälen härtill är två: Judeutrotningen, som betraktas som fullkomligt unik, och den seglivade föreställningen om socialismens inneboende godhet”. Dubbelmoral (1998-05-16). ”Nazistiska historierevisionister drabbas av vanära, ofta helt berättigad, hotas med fängelse. Kommunistiska dito kröns med lagerblad och erbjuds aktade historieprofessurer” (1998-10-29 samt 1999-02-18).

”Av någon anledning anses det gräsligare att likvideras på grund av etnisk än av social, religiös eller intellektuell tillhörighet… Alla är lika inför döden. Men det gäller inte dem som aspirerar på en plats i de ihågkomna dödas Pantheon. Dit kommer man om man sponsras av mäktiga intressegrupper med kontroll över amerikansk massmedia, som kan väsnas tillräckligt för att bryta igenom informationsbruset. Inom offrens hierarki är judarna martyrerna framför andra. Det anses till och med hädiskt att jämföra Förintelsen – Holocaust – Shoa – med andra massakrer… I amerikansk bokhandel finner man numera förintelselitteraturen under rubriken ’Religion’” (2000-01-25).

1 https://sv.wikipedia.org/wiki/Tidsignal

2Tidssignal 2005, nr 5 s 5

3Det börjar med att Ulf B Andersson skriver en ledare i Arbetaren nr 8 2002, där han är positiv till fredsprocessen i Mellanöstern. Andersson tillhör veteranerna inom rörelsen och är en kvarleva av den tidigare pro-sionismen; SUF-Stockholm svarar i nr 11 2002 att (tidnings-) Ledaren inte är tillräckligt stark i sin kritik mot Israel; Torbjörn Karfunkel kallar sig syndikalist och sionist och försvarar Israel i Arbetaren nr 17 2002; Kjell Sundström, som även är medlem i Palestinagrupperna, kritiserar Karfunkel med rubriken ”Sionismen är rasistisk” i nr 19 2002; SUF-Stockholm skriver i nr 22 2002 med rubriken ”En rasist i våra led”, och menar att Karfunkel borde rensas ut.

4Observera ordvalet ”orgie”; kopplingen till ordets sexuella, antisemitiska konnotationer tas upp av Andersson Med skuldkänslan som drivkraft 159f ; Arvidsson Affären Rami-Bergman 119; Bachner Återkomsten 266; Fleischer Populism och apokalyps 37; Kaliber, Sveriges radio, 2009-11-01.

5Arbetaren 22/2002. SUF-Stockholm

6Några nedslag från mitten av nittiotalet: Arbetaren: 1992,45,15. 1994,23,20. 1995,3,10. 1995,7,2. 1995,27,5. 1995,45,3,17,20. 1998,7,23f (mot revisionism)

7 https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Biografier/Sastamoinen,-Armas-1909-1986 ; https://sv.wikipedia.org/wiki/Armas_Sastamoinen

8SAC-Kontakt 1979-01-13

9SAC-Kontakt 1977-03-06

10Backman Rapporter och uppsatser s 70f och 154

11Denscombe Forskningshandboken s 190. Se även Lindkvist Metodövningar i historia 2 s 92ff

12Dahlgren/Florén Fråga det förflutna s 81 och 83 tar upp att det inte finns några möjligheter att avgöra exakt vad som är relevant att ta upp i ett forskningsläge. Det måste avgränsas och ovan ar ett mycket stort material under lång tid. Även Andersson Med skuldkänslan… påpekar ”Varje urval är naturligtvis i viss mån godtyckligt” s 9.

13Florén/Ågren Historiska undersökningar s 41

14Backman Rapporter och uppsatser s 31. Se även Dahlgren/Florén Fråga det förflutna s 180 samt 209ff.

15Jesper Strömbäck driver hemsidan https://jesperstromback.org/ och har skrivit bla Handbok i journalistforskning.

16http://jesperstromback.org/2016/01/31/om-mediernas-vanster-och-hogervridning/

17Citat ur Bachner s 38; exempel på tidningsjämförelser är Bjereld 1989. Det finns många fler i Bjerelds källor.

18Bachner s 17. Inte heller de kända ateistiska debattörerna Richard Dawkins och Christopher Hitchens tas upp.

19Bachner s 38

20 https://sv.wikipedia.org/wiki/Arbetaren

21Dahlgren/Florén Fråga det förflutna s 181. Se även om jämförbarhet s 214.

22Backman s 31 och 48. Se även Dahlgren/Florén Fråga det förflutna s 180.

23Florén/Ågren Historiska undersökningar s 56.

24Samtliga av delkapitlets utsagor om begreppet ”innehållsanalys” kommer ur Beckman, Ludvig, Grundbok i idéanalys: det kritiska studiet av politiska texter och idéer, Stockholm 2005, s. 42 ff

25Samtliga citat i detta stycke ur Bryman, Alan, Samhällsvetenskapliga metoder, Stockholm, 2002, s 296f

26Studio ett, 2017-02-15, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6631042.

Lindkvist skriver: ”Idag har pressen fortfarande en stark ställning i Sverige. Dagstidningarnas vida spridning till

hushållen, främst genom lokaltidningarna, är internationellt sett unik” (92). Tidningar har en stark bredd som kalla

för historiker samt kan generera ny forskning (92). ”Tidningarnas betydelse som politiska varit ett

favoritämne for pressforskare, och då främst ledarsidornas kommentarer” (94)

27Strömbäck Handbok i journalistforskning s 192.

28Se även http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/01/12/jesper–stromback/?acceptCookies=true och

http://journalisten.se/nyheter/de-forstar-inte-hur-journalistik-gar-till 22 mars 2016

29Strömbäck s 189

30Strömbäck s 191

31Strömbäck s 191f

32Asp Mediekratin s 72 och s 195

33Dahlgren/Florén Fråga det förflutna s 87

34Backman Rapporter och uppsatser s 78 och s 32

35Backman Rapporter och uppsatser s 62

36Florén/Ågren Historiska undersökningar s 112

37Lindkvist Metodövningar i historia 2 92.

38Enligt Andersson är Tingstens bok Det hotade Israel ”den mest inflytelserika svenska Israelboken”, 4. Men det måste förstås historiskt, inte som en beskrivning av dagens debattklimat.

39Forskare som Kevin MacDonald, eller kändisar i periferin som David Icke, arbetar utanför mainstream, akademisk diskurs, etablerade media och berörs därför bara i förbigående.

40Bachner Återkomsten. Exempel är DN 223; Brand 98; ST 97; Arbetet och Aftontidningen 92.

41 https://sv.wikipedia.org/wiki/Arbetaren

42 https://www.aftonbladet.se/kultur/a/9mb6PM/darfor-lamnar-vi-arbetaren . https://demokratikamparna.wordpress.com/arbetaren-1922/
Arbetarens betydelse medges även av deras politiska motståndare, tex Contra nr 2/1996, 23.

43Andersson Med skuldkänslan som drivkraft 79

44Bjereld Israel och Palestina 9

45Backman Rapporter och uppsatser s 150. Se även Denscombe s 192.

46En bok om metodik, Backmans Rapporter och uppsatser s 150, tar upp nyttan med konsultation.

47Backman Rapporter och uppsatser s 70f. Se även Dahlgren/Florén Fråga det förflutna s 81 och 83.

48Dahlgren/Florén Fråga det förflutna s 97.

49Aggestam/Persson/Strömblom Mellan krig och fred i Palestina s 17 och Andersson, Daniel Med skuldkänslan som drivkraft. Om svenska Israelvänner och västfiender s 86

50Arvidsson Affären Rami-Bergman 243

51Bachner s 491.
Andersson Med skuldkänslan som drivkraft 100.
Nilsson https://www.expressen.se/ledare/pm-nilsson-vem-ar-ulf-bjereld/ (mycket kritisk artikel).
Den kristna sidan Världen idag tar upp socialdemokratisk antisemitism 2018-10-24: https://www.varldenidag.se/nyheter/socialdemokraterna-och-antisemitismen-nagra-nedslag/reprjs!q1oOon81Z4Z8CpWOso1@8w/

52I källförteckningen är materialet som avses här, dvs relevant för denna framställnings beskrivning av en samhällsdiskurs, men ändå utanför ramen för metodiken, samlat under beteckningen ”Ospecifierat”.

53 https://sv.wikipedia.org/wiki/Sionism; https://sv.wikipedia.org/wiki/Antisionism
Denna redogörelse avskärmar sig från högerextrem kritik, men det kan vara av intresse att ta upp deras syn. Ur Nya Dagbladet: ”Sionismen kan definieras som den mer eller mindre sekulariserade avarten av judendom. Att kalla den för den nationalistiska avarten av judendom är vilseledande, eftersom judendomen aldrig varit skild från nationalism, därtill en rasligt grundad sådan. I själva verket är det nationalistiska och rasliga inslaget i judendomen viktigare än det religiösa. Detta visar sig bland annat däri att det går utmärkt att vara jude och inte bry sig om religionen, inte gå i synagogan, medan däremot de fåtaliga judar, som avvisar den judiska nationalismen och dess produkt Israel, stöts ut ur gemenskapen, kallas ”antisemiter” och förföljs”. https://nyadagbladet.se/kultur/judarnas-etniska-rensning-av-Palestina-forsta-delen/

54Finanstidningen 1997-03-13. Ett annat problem Rosenberg ser är att ”Det överortodoxa överrabbinatet” har nu ”reellt inflytande över lagstiftningen”.

55Ibid

56Poohl, https://web.archive.org/web/20100823111054/http://www.levandehistoria.se/node/181 (Levande historia)

57T.ex. hos den kommunistiske barnboksförfattaren Sven Wernström, Bästa Sverige 2010, ”Den judiska familjen Bonnier har aldrig haft anledning att klaga på dålig behandling, tvärtom har den all frihet att lägga beslag på en ständigt ökad del av den svenska yttrandefriheten” (75); ”Helle Klein skriver om nätvärlden, där de s.k. israelvännerna hör till de mest brutala debattörerna. Ordet antisemit används så att det förlorat sitt värde” (20).

58Vilka räknas in av Semitjov i hans bok En stat är född, karta på s 6.

59 https://thegolanispy.wordpress.com/90-arsjubileum-av-beslutet-i-san-remo-om-det-judiska-nationalhemmet/

60Arbetaren 1947, april, nr 27, s 3

61Samtliga citat i detta stycke ur Dahlgren/Florén Fråga det förflutna s 123.

62Betydelsen av kontextuell kritik tas upp av Ekman/Thullberg/Åmark Metodövningar i historia 1 s 36

63Östberg 1968 – när allt var i rörelse s 22ff.

64Östberg s 44ff.

65Östberg s 177

66Lagerlöf Strömkantringens år s 10. Se även Dahlgren/Florén Fråga det förflutna s 106f.

67Lagerlöf s 37

68Koch Höger om s 24.

69Följande siffror återfinns i Asp Den svenska journalistkåren: En majoritet av de som arbetar inom svensk media har politiska sympatier för miljöpartiet och vänsterpartiet.14% av journalisterna sympatiserar med vänsterpartiet mot 6 % av allmänheten. 23% stödjer Miljöpartiet mot 6 % av allmänheten. Vid en tillfrågan om det var en bra idé att ta emot färre flyktingar i Sverige tyckte 11% av journalisterna att det var en bra idé, och 68% att det var dåligt. Allmänhetens siffror var 41% bra och 24 % dåligt (på frågan om vi skall införa republik tyckte 48% av journalisterna att det var en bra idé mot 18% av allmänheten). Den svenska journalistkåren, tabeller 20.2 och 19.2.

70Bjereld och Demker I Vattumannens tid, en bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag s 31ff

71Bjereld och Demker s 19

72Jämför med Westerholms kommentar om postmarxismen i vänstern efter -68 https://ledarsidorna.se/2019/05/socialdemokraterna-antisemitismen-och-the-usual-suspects/

73Westerholm: https://ledarsidorna.se/2019/05/socialdemokraterna-antisemitismen-och-the-usual-suspects/
Den kristna sidan Världen idag tar upp socialdemokratisk antisemitism 2018-10-24: https://www.varldenidag.se/nyheter/socialdemokraterna-och-antisemitismen-nagra-nedslag/reprjs!q1oOon81Z4Z8CpWOso1@8w/

74Moreno, Expressen, 2018-10-28, https://www.expressen.se/kvallsposten/larmet-s-beroende-av-extrem-falang-islam-ar-botemedlet/

75Sande, Blanche 2019-05-07, https://timbro.se/smedjan/antisemitismen-ar-en-skam-for-vanstern/

76SVT, https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/judiskt-center-vill-stoppa-reepalu-

77Fridh, L SVT, 2019-05-03, https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/ssu-efter-kritiken-sjunger-inte-den-sangen-igen
Andersson, J SVT, 2019-05-04, https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/ssu-skane-slar-tillbaka-kritiken

78Westerholm: https://ledarsidorna.se/2020/02/folkets-hus-sparkar-ut-aron-flam-och-johan-westerholm-hanvisar-till-vardegrunden/

79Westerholm https://ledarsidorna.se/2019/05/antisemitiska-foreningen-i-socialdemokraterna-afs/

80Kritik mot Bjereld även från Expressen, https://www.expressen.se/ledare/pm-nilsson-vem-ar-ulf-bjereld/ : ”Genomgående kallas han ”Mellanösternkännare” (Ekot och DN), ”Mellanösternexpert” (TV4, SvD och TT)… Men på vad sätt Ulf Bjereld är Mellanösternexpert är oklart. Bland hans tio böcker, 22 akademiska uppsatser, 14 akademiska artiklar och 35 debattartiklar… finns ett enda alster som handlar om situationen i Mellanöstern.”

81Westerholm: https://ledarsidorna.se/2019/05/socialdemokraterna-antisemitismen-och-the-usual-suspects/

82Persson Palestinakonflikten 95

83Abrahamsson Stor var Lenin 112

84Persson Palestinakonflikten 95.
Expo citat https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nster n-och-antisemitismen .
Blomqvist https://marxistarkiv.se/skribenter/blomqvist/antisemitismen_och_vanstern.pdf

85Nilsson https://www.expressen.se/ledare/pm-nilsson-vem-ar-ulf-bjereld/

86Jacobsson Anarkismens återkomst158

87Chomsky Att förstå makten 160-176

88Wirtén Berättelserna166. Wirtén har även skrivit boken Populisterna och grundat vänstertidningen Arena. Han skrev även vid Rami-affären: ”I tidningen Arbetaren gick Per Wirtén till häftigt angrepp” mot Bachner och hans påstående att Radio Islams argument hämtats från medeltidens antijudaism (Arvidsson, Affären Rami… s28).

89 https://sv.wikipedia.org/wiki/Mattias_Gardell
Abrahamsson Låt mig få städa klart s 19 och s 25. Tar även upp att Gardell fått Leninpriset 2009 och att han kritiserats av Peter Englund som undrar om Gardell vill ha ett Pol Pot pris också.

90 https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jPwvwL/mp-politiker-israel-ar-en-sinnessjuk-stat

https://www.expressen.se/gt/miljopartisten-israel-ar-en-sinnessjukdom/

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5935498

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/mp-politiker-vill-starta-krig-mot-israel

https://www.svd.se/mp-politiker-vill-nedmontera-israel

https://nyheter24.se/nyheter/politik/773702-mp-politiker-vill-starta-krig-mot-israel

https://www.varldenidag.se/nyheter/miljopartist-vill-se-israel-upplost/cbbngx!ReRC5LuOIxs8qQBVlSL7g/

https://www.bt.se/herrljunga/efter-proteSterna-nordlund-far-stanna-i-mp/?stopredirect

https://cornucopia.cornubot.se/2014/07/fredagsmys-den-stridsvillige.html

https://www.dagen.se/kronikor/goran-skytte-hets-mot-judar-anden-ur-flaskan-1.96687?paywall=true
Observera att ordvalet och åsikten om ”sinnessjukdom” är exakta likadan som hos den dömde antisemiten Ahmed Rami, Kaliber P1, 1 nov 2009, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3204734

91Istället är Nordlunds tidigare livserfarenheter ”f.d. Scientolog, sannyasin och lärjunge till den indiske gurun Bhagwan Shree Rajneesh, ex-trotskist, primalterapientusiast och haschrökare” (samt även hallucinogena svampar och LSD). Nordlund, Jerker. Personligt mail, 15:54 den 3 juli 2020.

92 https://sv.wikipedia.org/wiki/Andreas_Malm ; citat från https://sv.wikiquote.org/wiki/Andreas_Malm

93Expo citat https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen
Min slutsats av Expo:s artikel är att det är en historisk kritik mot socialism och antisemitism, samt mot Sovjet, men inget om dagens situation. Artikeln slutar på 1980-tal, med Ahmed Rami, FIB-kulturfront m.fl. Jag ser en inkonsekvens att när någon hänvisar till judiskhet hos t.ex. en journalist är det förtäckt antisemitism, men när någon hänvisar till ”klass” eller helt enkelt till pengar och makt i handlande anses det inte fel.

94Poohl, Daniel 2009-12, https://expo.se/2009/12/antisemiternas-taktik

95Poohl 2010, ”Antisemitismen – den gränslösa konspirationsteorin” https://web.archive.org/web/20100823111054/http://www.levandehistoria.se/node/181 (Levande historia)
Expo tar upp allianser mellan muslimer, men knappt ett ord om vänster och antisemitism. De nämner dess existens i förbigående, men tar inte upp den mer.

96 https://marxistarkiv.se/skribenter/blomqvist/antisemitismen_och_vanstern.pdf s 6

97Kaliber, Sveriges radio 1, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3204734

98Kaliber, Sveriges radio 1, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3204734
Petersson, Claes Expressen https://www.expressen.se/nyheter/domd-for-judehets-finns-kvar-pa-youtube/

99Bachner, Henrik Återkomsten 34f säger att Radio Islam har analyserats i Det eviga hatet och Bergmanaffären.
Abrahamsson skriver i Stor var Lenin att ”Framför allt från islamskt håll drivs tesen hårt om judebolsjevismen – Radio Islams hemsida är bara ett av många skräckexempel” (114).

100Andreas Malm har skrivit Bulldozers mot ett folk, vilken nämns i Arbetaren 2006-02-01. Malm är f.d. aktiv medlem i SUF, skrivit för Arbetaren om sitt stöd för Hizbollah och Hamas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andreas_Malm

101Cui Bono, en högerextrem konspirationsförening i Göteborg, har i sin podd intervjuat Rami 2020-03-19; och ordnat föreläsning med Lars Wilhelmsson 2019-12-08

102Kaliber, Sveriges radio 1, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3204734
Abrahamsson Låt mig få städa klart s 18 instämmer.

103Fleischer, Rasmus Populism och apokalyps 33

104GuttenplanFörintelsen inför rätta 132f

105Fleischer Populism och apokalyps 11 (Adelskogh, kap 2.1.1, insikt och nexus)

https://ligator.wordpress.com/2014/06/25/carl_norberg/
https://expo.se/2014/02/v%C3%A4nsterpartiet-i-tranemo-bj%C3%B6d-f%C3%B6rintelsef%C3%B6rnekare
https://defria.se/carl-norberg-dementi-antisemit-forintelsefornekare
JAK tar avstånd från Norberg och alla ”som blandar antisemitiska konspirationsteorier, värvar sympatisörer inom den gröna alternativrörelsen, bankkritiska nätverk och JAK medlemsbank”, Grus&guld, nr 3/2015, s 10.
https://copyriot.se/2010/05/18/ove-sviden-historien-hur-jag-tvingade-centerpartiet-att-dra-tillbaka-sina-valsedlar/
Man kan påminna sig den tidigare nämnde Jerker Nordlund, också nyandlig sökare och antisemit.

106Bjurwald Europas skam 29. Bjurwald skriver en Israelpositiv artikel i DN 2009-06-12 kallad ”Tel Aviv: en oas av tolerans”. I inga av sina böcker eller artiklar verkar Bjurwald vara mot Israel.

107Andersson Med skuldkänslan som drivkraft. 106.

108Wheen Mumbo Jumbo s 195. Se även: http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/judPalestinaes.htm; Wibeck 263; samt Glidden 164. Vid ett besök hos Frälsningsarmén, juni 2020, återfanns den pro-israeliska tidningen/häftet ”Hashiva”-Återkomsten; presenteras som ”En publikation från Lema’an Zion”, https://hashivah.org/sv/

109Ekelund En fackla för världen 15
Arvidsson, Affären Rami-Bergman, ”Lika omhuldat som Israel var före 1967, lika utsatt för omvärldens fördömanden är landet nu” (122), ”Den allmänna opinionen i Sverige beträffande Israel och Palestina började svänga efter sexdagarskriget i juni 1967” (201)
Expo artikel ”Vänstern och antisemitism” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

110Inför denna uppsats uppstår frågan om när man bör bryta tidpunkt för studiematerialet. Det finns massor med förslag: Osloavtalet, Sovjetunionens upplösning, Projekt Levande historia, PLO erkänner Israel. Men positionerna är låsta. De konsoliderades from början av åttiotalet. Skillnaden var snarast samarbete mellan högerextrema och islam. Senare samarbetet mellan vänstern och islam. Och i förlängningen samarbetet mellan högern och Israel.

111Sägs även av den moderne israeliske historikern Benny Morris, Wibeck 248.

112Om den inre arabkonflikten mellan bla Muftin (tillsattes 1921) och kung Abdullah av Jordanien (kung 1946) som vill ha allt, bla östra Jerusalem, inte en palestinsk stat med muftin som ledare. En annan konflikt dök upp mellan kung Abdullah och Egyptens kung Faruk (kungadöme skapat 1922), där sätet för det arabiska förbundet var. Haganah var 21 000 man 1948. Sionister accepterade förslaget med 14 300 km2. För 538 000 judar och 397 000 araber. Judar följde internationell lag. Araber vägrade. Judarna skulle få 55% av marken, mest Negevöknen, och araberna 44% men var 70% av befolkning. När det första kriget var slut hade Israel 77%. Det som idag erkänns som Israel. Efter 1967 var det mer än det historiska Palestina, istället ett Storisrael.

113Se/hör även Bildningsbyrån P1, 2020-07-30, ”Tänka mot strömmen: Theodor Herzl – idén om en judisk stat” https://sverigesradio.se/avsnitt/1475875

114Som en indikation på forskningslägets aktualitet hänvisar Ekelund till Bjerelds avhandling samt Bachner 6.

115En liknande inställning i USA-negativism har den tidigare nämnde barnboksförfattaren Sven Wernström (brev 2000-10-14), den oerhört betydelsefulle tänkaren inom 68-kontexten Michel Foucault (Wheen 108), samt Noam Chomsky (Wheen 288, 345, 348f). Både Wirtén och Fleischer medger Foucault som en influens.

116Regeringen Bildts ambassadör Ingmar Karlsson var chef för UD:s ”idé- och analysgrupp”, Sedan 2009 är ambassadör Karlsson forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Skriver även om minoriteter i Europa och om kurderna.

117Andersson 106, Wirtén 155, Kaliber 2009-11-01 (Rami). https://sv.wikiquote.org/wiki/Andreas_Malm (Malm)

118Berglin, Jan Avanti! Serier för förryckta, 1995

119Bachner 266. Liknande sexuella antisemitiska anspelningar görs av Ahmed Rami (Kaliber, 2009-11-01; Vad är Israel?; Cui Bono, 2020-03-19; Andersson Med… 159f (anklagelser om judiska sexualbrott); Arvidsson Affären… 119 (Rami säger att sexualbesatthet och perversioner är typiskt judiskt), SUF-Stockholm, Arbetaren 22/02, samt av Fleischer 37 (”Det påstås vidare att den judiska religionen innefattar rituella sexualmord”).

120Kritik mot Ingemar Karlsson, se källor under ”Karlsson” och ”Göndör”.

121Ett exempel är den kommunistiske barnboksförfattaren Sven Wernström i Bästa Sverige 75.

122Bachner 102, 103f, 224, 421.

123Andersson 99, 100, 134. Se även https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen.

124Bachner/Ring 60

125 Westerholm: https://ledarsidorna.se/2019/05/socialdemokraterna-antisemitismen-och-the-usual-suspects/

pilum

Israel (antisemitism)

ARBETAREN OCH SIONISMEN

1. INLEDNING

1. Bakgrund

2. Syfte och mål

3. Frågeställningar

4. Metod och material

5. Forskningsläge

2. SIONISM, ANTISIONISM, ANTISEMITISM – EN ÖVERGRIPANDE BESKRIVNING

3. SAMHÄLLETS FÖRÄNDRING OCH NUTIDEN

1. SEXTIOÅTTA-KONTEXTEN

2. FÖRÄNDRING I POLITISKA IDEOLOGIERS SYN PÅ ISRAEL

3. STÖDET FRÅN BÖRJAN

4. FÖRÄNDRINGEN 1967

5. ISRAELVÄNNERNA EFTER -67

6. SIONISM-ANTISIONISM-ANTISEMITISM

6.1. JÄMFÖRELSE MED NAZISM

6.2. FÖRINTELSEN – UNIK ELLER INTE

argument mot vänsterextremism