Israel (antisemitism)

EN STAT ÄR FÖDD (Libris)

Wladimir Semitjov, Federativs förlag (länk), Stockholm: 1948

Omslag
Baksida
Karta över arabstaterna och Palestina samt
Förord

Resolutionen
Prolog i Haifa
Staden som glömde skratta
Helig bunker
Haganah, försvaret
”Öga för öga”
”Bevin square”
Månen har gått ned…
Söner av Ismael
Operation Plogfåran
Ur dagboken och karta över Palestina

Övrig litteratur:

Vitboken – engelska regeringens dokument om koncentrationslägren

Tidningen Tidssignal om att ”Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israrelsolidaritet”. Källa 1, 2, 3

Lisa Bjurwald skriver i DN om toleransen i det moderna Tel Aviv, sid 1 och 2

*

Min avsikt är att göra en större undersökning där jag redovisar hur Arbetaren beskriver Israel historiskt. Föreliggande är introduktionen, motsvarande den nödvändiga formalia som ingår i uppsatser och avhandlingar:

ARBETAREN OCH SIONISMEN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning…………………………………………………………………………………………………..4

1. Bakgrund

2. Syfte och mål

3. Frågeställning

4. Metod och material

5. Forskningsläge

2. Sionism, antisionism, antisemitism – en övergripande beskrivning……………………………….

3. Samhällets förändring och nutiden……………………………………………………………..

  1. Sextioåtta-kontexten
  2. Förändring i politiska ideologiers syn på Israel
  3. Stödet från början
  4. Förändringen 1967
  5. Israelvännerna efter -67
  6. Sionism-antisionism-antisemitism
    1. Jämförelse med nazism
    2. Förintelsen – unik eller inte

4. Material: tidsperiod 1, artiklar och böcker 1947-XXXX ………………….17

1. sionismens uppkomst och mottagande

1. 40-tal: Artiklar – Böcker

2. 50-tal: Artiklar – Böcker

3. 60-tal: Artiklar – Böcker

2. Kritik mot sionism

1. 40-tal: Artiklar – Böcker

2. 50-tal: Artiklar – Böcker

3. Nyare syn på sionism 1. 90-tal XXX : Artiklar – Böcker

5. Resultat och analys………………………………………………………………….

● Bilaga 1 – Diagram över antal artiklar om sionism i Arbetaren 1947-……..

● Bilaga 2 – Index över artiklar om sionism i Arbetaren mellan 1947-……..

6. Käll- och litteraturförteckning…………………………………………………..

1. INLEDNING

1. Bakgrund

Tidsignal är en svensk, socialistisk tidskrift inom områdena politik, kultur och samhällsdebatt1. 2005 hade den ett temanummer kallat ”Antisemitism och sionism från vänster”; i den stod följande

”Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israelsolidaritet”2.

I den nämnda tidningen Arbetaren hade Syndikalistiska ungdomsförbundet i Stockholm, som även talade för hela ungdomsförbundet, ett par år tidigare, en annan uppfattning om begreppet ”Israelsolidaritet” än vad som ”tidtals” var rådande.3

Det börjar med att Ulf B Andersson skriver en ledare i Arbetaren nr 8 2002, där han är positiv till fredsprocessen i Mellanöstern. Andersson tillhör veteranerna inom rörelsen och är en kvarleva av den tidigare pro-sionismen; SUF-Stockholm svarar i nr 11 2002 att (tidnings-) Ledaren inte är tillräckligt stark i sin kritik mot Israel; Torbjörn Karfunkel kallar sig syndikalist och sionist och försvarar Israel i Arbetaren nr 17 2002; Kjell Sundström, som även är medlem i Palestinagrupperna, kritiserar Karfunkel med rubriken ”Sionismen är rasistisk” i nr 19 2002; SUF-Stockholm skriver i nr 22 2002 med rubriken ”En rasist i våra led”, och menar att Karfunkel borde rensas ut.

SUF-Stockholm förklarar att sionism är rasism och nationalism vilket inte är kompatibelt med deras värderingar; den är en ”motbjudande” lära; den är antisocialism, en konkurrent och ”klassförräderi”. Sionism visar sin ”djupt rasistiska och odemokratiska karaktär” och står för ”Kolonialism. Etnisk rensning”, fördrivning, ockupation, massakrer och ”den israeliska arméns orgie i mördande”4. Ett längre utdrag ur texten i Arbetaren:

De judiska socialisterna och anarkisterna hade dock en konkurrent – sionismen. Sionismen utvecklades av den judiska borgarklassen och var dess motsvarighet till den icke-judiska borgarklassens nyväckta nationalism och rasism. sionisterna menade att judarna var ett folk som inte fick splittras av klasskamp och som fysiskt måste utvandra från Europa, och lägga under sig utomeuropeiskt territorium. Man strävade aldrig efter att bli en massrörelse utan försökte få någon av Europas kolonialmakter att anamma projektet och skära till dem en bit av deras kolonier där det ännu inte bodde några vita. sionisterna såg socialisterna som det största hotet mot sina planer och de förblev huvudmotståndare i ”judefrågan”. Ett av argumenten som sionisterna använde för att övertyga de europeiska statsöverhuvudena att anamma projektet, var just att det skulle befria Europa från de revolutionära socialisterna och det potentiellt revolutionära judiska proletariatet. Sionism var alltså lika med klassförräderi i början av det förra seklet.

Sionism är oförenligt med syndikalism

Sedan dess har sionismens illdåd blivit allt värre. Kolonialism. Etnisk rensning. Fördrivningen av ett helt folk 1948. Den vidriga ockupationen av resten av Palestina 1967, som än i dag fortgår i sällskap av nya massakrer som senast i flyktinglägret i Jenin.
Att sionism i dag inte bara innebär klassförräderi utan även den grövsta formen av rasism visas tydligt i Torbjörn Karfunkels angrepp på SUF i Arbetaren nr 18/02. Torbjörn Karfunkel kallar sig ”sionist och medlem i Göteborgs LS” men inte en enda av de åsikter han ger uttryck för kan kombineras med syndikalismen.

Torbjörn Karfunkel menar att ta ställning mot Israel ”inte är mer motiverat än att heja på Gais”. Trots den israeliska arméns orgie i mördande under det senaste ett och ett halvt året skall man alltså inte kritisera Israel. Trots minst 2 000 döda 20 000 skadade, och ofattbar ödeläggelse av hus, mark och infrastruktur skall man alltså inte kritisera Israel. Men Torbjörn Karfunkel går ännu längre. Han menar att just han däremot, har rätt att solidarisera sig med Israel, eftersom ”Jag är jude och jag stöttar judarna för att det är mitt folk”. En sådant resonemang är inte på något sätt förenligt med syndikalismen. Hur skulle man ha bemött en tyskättad syndikalist på 1940-talet som sade sig ta Tysklands sida gentemot norrmännen eftersom han var tysk, eller en vithyad syndikalist stödja apartheid i Sydafrika med motiveringen att han var vit?

Rasismen blir bara grövre när han skriver att de som anser fördrivningen av palestinier från sina hem som förkastligt även borde förkasta de fattiga bönder som bedriver svedjebruk för sin överlevnad. Att mörda och fördriva palestinier jämförs med att röja en regnskog! Byt ut palestinier mot judar i liknelsen och det skulle inte råda en tvekan om att det är en nazist som talar – och han finns i våra egna led!

Konfrontera antisemiterna
Torbjörn Karfunkel urskuldar sionismens övergrepp med den gamla vanliga lögnen om att det ”inte fanns någon annan utväg”. För socialisterna och anarkisterna var, och är, det dock självklart att vägen till krossandet av antisemitismen går via konfrontation med dess förespråkare. När Hitler grep makten i Tyskland manade de socialistiska judarna och icke-judarna till kamp till sista blodsdroppen mot nazismen. sionisterna däremot började förhandla med den nya regimen om överförandet av judisk egendom från Tyskland till judiska kolonier i Palestina.

Den självklara rätt att återvända till sitt land som tillkommer de 4,5 miljoner palestinska flyktingarna motsätter sig Torbjörn Karfunkel. ”Personligen kan jag inte acceptera ett sådant krav”. Med sionismens logik har han, en jude bosatt i Sverige, rätt att besluta huruvida palestinierna har rätt att återvända eller ej. ”Det här är en judisk stat”. Om en kristen syndikalist resonerade likadant och ansåg att Sverige är ett kristet land och vi därför inte kan släppa in judar – skulle denne person vara välkommen i SAC?

Torbjörn Karfunkel placerar sig i Sharon-högerns läger när han ”tror att det är ett stort misstag att lämna Golanhöjderna” med motiveringen att det är ”strategiskt viktigt” och ”där finns vatten”. Med rasismens logik bryr han sig bara om Israels intressen, ”mitt folk”. Det blinda stödet har inga gränser.

Vad gör en rasist i SAC?
Lika vansinnigt är hans motvilja mot att dela ”huvudstaden” Jerusalem. Men Jerusalem är inte Israels huvudstad. Det är därför den svenska ambasaden ligger i Tel-Aviv. Inte ens USA har erkänt Jerusalem som Israels huvudstad i och med att det är en ockuperad sådan.

För Torbjörn Karfunkel spelar det ingen roll vilka illdåd Israel begår. Enligt honom har Israel har rätt att fortsätta sin blodiga ockupation av Palestina eftersom dess främsta uppgift är att skapa ett säkert land för judar från ”Argentina och Frankrike” att bosätta sig i. Rasism kallas det.

Då som nu står striden mellan oss socialister som menar att om det finns antisemitism i Frankrike så skall man bekämpa den, och sionister som menar att judarna istället skall utvandra till Israel, där dess regering massakrerar palestinier för att ”skapa ett tryggt land för judar”. I dag är sionismen inte bara klassförräderi, den innebär mer än någonsin ren rasism. Vi frågar oss därför vad en rasist har att göra i en socialistisk organisation.
SUF-Stockholm.5

Det finns mer kritik av Israel i Arbetaren och hos syndikaliströrelsen6, men exemplet ovan visar attnågonting har förändrats.

Armas Sastamoinen hette Arbetarens ansvarige utgivare mellan 1941-1949. Han dömdes till böter pga artiklar som avslöjade nazistiska nätverk i Sverige under andra världskriget. Han dömdes till fängelse mot slutet av fyrtiotalet pga artiklar som avslöjade rättsröteskandaler. Han blev 1960 redaktör för vad som senare blev SAC:s medlemstidning. En post han behöll ända till 1979.7 Utan tvekan en av de mest betydelsefulla personerna i SAC:s press-historia.

Under Sastamoinens tid gav SAC ut boken En stat är född (1948), som hävdar att tanken på att ställa sig ”neutral” mellan Israel och de attackerande arabländerna var lika orimligt som att vara neutral mellan Finland och Sovjet under Vinterkriget. Under hela sin karriär förklarade Sastamoinen (utdrag ur SAC:s medlemstidning) att

Sionismen är det israeliska folkets befrielsekamp8

samt att

Antisionismen är gammal sill i ny kapprock, d v s antisemitism”9

Enligt Syndikalistiska ungdomsförbundet efter 2002 skulle denne man vara en ”rasist” som inte passar bland syndikalister.

Från att enligt Tidssignal ha varit den kanske mest högljudda, pro-sionistiska, Israelvänliga tidningen i Sverige, har Arbetaren, och SUF, gått till att vara antisionistisk.

Vad är det som har hänt? Vad har orsakat denna förändring? Hur presenteras Israelsolidaritet i Arbetaren sedan Israel bildades 1948 och framåt? Min avsikt och motiv är att ta reda på detta.

Denna redogörelse framlägger samtliga artiklar i Arbetaren från 14 maj 1947 (ett år före 14 maj 1948 då Israel bildades), fram till XXX

Denna uppsats kommer inte lägga fokus på begrepp som sionism, antisionism och antisemitism, utöver vad som behövs klargöras de betyder för de olika aktörerna. Istället kommer den att kategorisera artiklarna i tidningen Arbetaren och och jämföra förändring över tid via att räkna upp antalet positiva, negativa och neutrala artiklar. Hur uppfattades nationen Israel och vilka argument förs fram för eller mot i artiklar/recensioner som publicerats i Arbetaren under tidsperioden? Utan tvekan finns ett historiskt perspektiv på en så lång period. Genom att undersöka och jämföra hur tidningen Arbetarens artiklar och böcker som handlar om sionism tas emot idag, kontra hur de togs emot vid slutet av fyrtiotalet och samtidigt följa utvecklingen hur de beskrivs i svensk media får man perspektiv på samhällsförändring i Sverige.

2. Syfte och mål

Mitt syfte med denna skrift är att göra en samtidshistorisk medieanalys för att klargöra hur synen på Israel beskrevs i en utvald del av svensk media, tidningen Arbetaren, från maj 1947, till XXX. Det gör jag genom att undersöka de artiklar i tidningen Arbetaren som behandlar ämnet10. För att avgränsa den ”värdefulla informationskälla”11, som utgörs av press-material, väljer jag ut tidningen Arbetaren under tidsperioden från slutet av 1940-talet, då staten Israel grundades, till XXX. Arbetarens artiklar tillsammans med aktuella böcker om utvecklingen av sionism, antisionism och antisemitism idag (2020)12, utgör tillsammans de ”arbeten som är relevanta att ta med i forskningsläget”13.

3. Frågeställningar

Då undersökningen berör antal artiklar i media använder jag en kvantitativ metodik.14 Det handlar om att mäta antalet artiklar i ämnet. Sedan följer den kvalitativa analysen, en genomgång av deras innehåll. Medieforskaren Kent Asp använder sig enligt Sveriges kanske mest kände expert på medieforskning, professor Jesper Strömbäck15, av följande metodik när han studerar hur aktörer (företrädesvis politiska partier) beskrivs i media:

”I sina studier använder sig Asp av ett så kallat aktörsbehandlingsindex för att undersöka bevakningen av de politiska partierna och regeringsalternativen. Indexet bygger… ”på fyra komponenter: (1) antal gånger aktören förekommer som agerande aktör, (2) antal gånger aktören får beröm, (3) antal gånger aktören får kritik och (4) antalet gånger aktören omtalas utan att någon värdering görs.”16

Detta index går att tillämpa på hur Israel behandlats i tidningen Arbetaren (dvs i denna uppsats fall, de media som ingår i det utvalda källmaterialet). I denna uppsats blir komponenterna:

  1. Antalet gånger Arbetaren skriver om Israel
  2. Antalet gångerArbetaren beskriver Israel positivt
  3. Antalet gångerArbetaren beskriver Israel negativt
  4. Antalet gånger Arbetaren beskriver Israel utan värdering

Frågeställningen blir:

  1. Hur förhåller sig antalet artiklar som berör sionism i Arbetaren under perioden 1947- …. med avseende på de fyra olika punkterna i ett aktörsbehandlingsindex: antal, positiva, negativa, neutrala?
  2. Om det finns en förändring enligt fråga ett, varför har den skett?

AVGRÄNSNING

  • Huvudkällan är tidningen Arbetaren, inte en jämförelse mellan ”befintlig dagspress och relevant tidningspress”17
  • Det förekommer inte ortodox judisk kritik mot Israel. Den religiösa kritiken är väsensskild från politisk (i det här fallet) vänsterns kritik18, varför den är onödig.
  • Med några undantag avgränsar jag från nazistiska, högerextrema och konspiratoriska publikationer19

4. Metod och material

Metoden är pressanalys. Materialet består av den syndikalistiska nyhetstidningen Arbetaren20. Syndikalism är en vänster-revolutionär ideologi. Deras tidning Arbetarenhar funnits sedan 1922. Israel sedan 1948. Mitt undersökningsmaterial börjar ett år före staten Israels grundande, alltså 14 maj 1947. Orsaken är att nyhetsrapporteringen under dessa år i frågan om Mellanöstern var likartat (vilket visas av artiklarna 1947), och att det är onödigt att börja tidigare då ämnesvalet rör eventuellt stöd till staten Israel.

Eftersom tidningens studerade tidsperiod är så lång, har den haft olika agendor vid olika tillfällen. Det försäkrar att undersökningen inte inskränks till en diskussion ”enbart av författare som delar ens egna teoretiska perspektiv, som tillhör den egna forskargenerationen eller den egna forskarmiljön”21. Denna redogörelse går inte ut på att jämföra olika tidningar för att se deras syn på ämnesområdet. Istället handlar det om att fokusera på en tidning och se dess eventuella förändring över tid.

Tidningen som skall studeras har ett vänsterperspektiv. Om det finns en förändring i dess syn på samma fenomen, hur kan det då komma sig? Hur kan en tidning som har en agenda ha en uppfattning om ett fenomen, för att vid ett senare tillfälle ha ett diametralt motsatt perspektiv?

Antalet artiklar är viktigt, men utan att veta argumenten från båda sidor samt svar på de olika resonemangen får man inte mer än staplar med siffror med begränsad användning. Där krävs en kvalitativ metod och tolkning av resultaten. De två metoderna kompletterar varandra, då ”Det kvalitativa perspektivet är inte synonymt med den kvalitativa metoden”22 eftersom ”En rent kvantitativ studie av dessa frågeställningar har sina begränsningar”23.

I denna undersökning studeras källan (eller källorna); inte historia genom källorna. Källmaterialet skulle kunna betraktas som tendensiöst om syftet med denna studie skulle vara att studera Mellanösternkonflikten och vad som faktiskt hände där genom källan: så är inte fallet, eftersom objekten till denna studie är tidningen Arbetarens uppfattning om Israel.

Att tidningen är tendensiös är relevant för denna undersökning, eftersom det är just tendensen studien vill komma åt: om syftet hade varit att studera Mellanösternkonflikten genom tidningarna hade källmaterialet däremot kunna betraktats som tendensiöst.

Metoden kan även kallas innehållsanalys24, vilket definieras som

”en kvantitativ metod som genom att räkna frekvensen med ord, uttryck eller omdömen kan beskriva deras förekomst (frekvens) i ett textmaterial. Därmed blir det även möjligt att uttala sig om likheter eller skillnader (differens) mellan olika ståndpunkter eller textmassor och hur de skiftat över tid (förändring).”

Eftersom metoden tillåter kvantifiering av varje enskild observation blir det möjligt att samla ett stort antal observationer; innehållsanalys är en lämplig metod när man vill beskriva ett större material. Liksom andra kvantitativa metoder

”lär oss innehållsanalysen ”lite om mycket”. Den kvalitativa, texttolkande, analysen har en motsatt logik. Dess styrka är snarare att kunna förmedla mycket information om ett litet antal observationer (”mycket om lite”). Givetvis innebär det också att den kvalitativa analysen är att föredra om materialet är litet i omfång.”

Denna undersökning studerar en stor mängd material ur den valda tidningen under en lång tid. Av denna anledning var valet av en kvantitativ metod naturligt för genomförandet av denna studie. En innehållsanalys kan dock inte begränsa sig till rena kvantitativa analyser eftersom den behöver ”en analysapparat som operationaliserar de uttryck som skall undersökas”.

Ord som ”sionism” används i de flesta källorna, men ordet kan ha olika innebörd beroende på i vilken politisk kontext det används. Därför kan det vara lämpligt att urskilja i förväg hur ett begrepp ska användas för att sen kunna klassificera det som tillhörande en eller en annan politisk ideologi eller kontext: Innehållsanalys kräver med andra ord ”ett stort mått av kvalitativ analys av ordens betydelser och värdeladdningar.”

I min undersökning är det åsikterna som ska räknas ut med innehållsanalysmetoden. Metoden innebär att det blir möjligt att räkna ut och kvantifiera alla åsikter om olika grupper: på så sätt blir det möjligt att fastställa vilken aktör eller vilket tema en tidning haft mest åsikter om under ett visst år, eller om intresset en tidning har visat för ett visst tema skiftar över tid.

Metoden innehållsanalys finns i flera former: Den traditionella formen syftar att få fram bara det manifesta i en text. Att fokusera på det manifesta skulle innebära för just denna undersökning att man bara räknar ut de explicita åsikterna. Risken är att man utelämnar mycket i materialet som kan vara av relevans: i en text finns inte bara manifesta åsikter utan det finns också åsikter som uttrycks genom synonymer, adjektiv, paralleller, ironi.

Därför har jag valt att använda en innehållsanalys med kvalitativa inslag, som innebär att jag inte bara räknar in de manifesta åsikterna utan också de åsikter som uttrycks genom ironi, metaforer, paralleller, värdeladdade ord och adjektiv. Att räkna in dessa implicita åsikter utgör den kvalitativa delen av min analys.

Som alla andra forskningstekniker har metoden innehållsanalys sina begränsningar25. En innehållsanalys ”kan bara vara så bra som de dokument är som den bygger på”; med detta menas att när man vill använda denna metod är det viktigt att bedöma de dokument som studeras utifrån autenticitet, trovärdighet och representativitet; man kan ifrågasätta att det finns en gemensam tolkningsgrund för de personer som producerat de dokument som analyseras och för dem som kodar materialet”. De som producerat dokumenten och de som tolkar och kodar materialet ”måste bygga på de vardagskunskap de har som medlemmar av en viss kultur för att kunna koda allt det material de möter”. Tolkningsproblem kan nämligen uppstå när man kodar och tolkar material som producerats i en annan kultur med andra värderingar. Så har inte varit fallet i denna undersökning.

Relevansen och motiveringen för att göra en undersökning i detta ämne är att media har stor makt i ett samhälle26. Det sätt media presenterar ett material, i detta fall en ny nation, via artiklar, recensioner och insändare formar hur den mottas i samhället. Det är ”inte självklart vilket mått som ska bestämma en händelses relevans. I många fall beror det på läsarens eller lyssnarens subjektiva bedömning”27, man utgår därför från vad som kallas nyhetsvärdesprinciperna28

Handbok i journalistforskning av Jesper Strömbäck från 2015 tar upp frågor om vad man bör tänka på vid studier av nyheter. Ett ideal för journalister är objektiv nyhetsrapportering29. Det finns flera ”försök att systematiserat klargöra relationerna mellan olika normativa begrepp och hur de härleds”30. Statsvetaren Jörgen Westerståhl har skapat en modell ”för att bedöma nyheternas objektivitet. I mediernas normativa uppdrag delas objektiviteten in i två delkrav; saklighet och opartiskhet”31, vilka i sin tur har två respektive beståndsdelar.

objektivitet
saklighet opartiskhet
sanning relevans balans neutral presentation

Modellen är användbar att ha i åtanke när man bedömer artiklar och deras nyhetsvärde. I relation till denna modell finns en annan användbar tankemodell för att bedöma media. Det finns tre frågor som berör media och som man bör tänka på i en medieanalys32:

  1. Brist på balans i sympatier för olika samhällsyttringar (företrädesvis politiska partier) inom media.
  2. Vilka aktörer som kommer till tals:
  • Politiker,
  • Myndigheter,
  • Organisationer,
  • Företagsrepresentanter,
  • Experter,
  • Enskilda personer,
  • Kändisar,
  • Annan.
  1. Samt att vara uppmärksam på de former av nyhetsvinkling som finns:
    1. Propaganda (dold och medveten),
    2. Partiskhet (öppen, medveten),
    3. Kulturell vinkling (dold, omedveten),
    4. Strukturell vinkling (dold, omedveten).

Eftersom ämnesområdet, sionism, är levande och det ges ut nya böcker anser jag det finnas en aktualitet i studien samt att det är intressant att utforska svensk medias behandling av ämnet.

De begrepp jag står i avsikt att använda kommer att definieras, avgränsas och preciseras med största möjliga mån på ett ”klart och entydigt sätt”33. Jag har sökt precision och klarhet i formuleringarna. Inom momenten har jag så tydligt jag kan sökt kommunicera med maximal precision.34 Framför allt begreppen ”sionism”, ”antisionism” och ”antisemitism” som är grundläggande.

Materialet i artiklarna kommer att vävas samman med innehållet i böckerna för att understödja argumenten och sätta dem i relation till det som framställs i de respektive böckerna. Böcker och artiklar kommer att användas parallellt i den löpande texten för att redovisa hur den aktuella idédebatten ställer sig till argumenten i fråga om sionism.

Undersökningen kommer att följa ett tematiskt och i andra hand ett kronologiskt perspektiv35. Källmaterialet delas upp i två huvuddelar: 1948-XXX och XXX för att sedan redovisas i olika teman: hur ämnet mottogs, vad som utgjorde kritiken samt hur sionism uppfattas idag. Avsikten är att få en mer klargörande disposition36.

Motivet att dela upp källmaterialet i två avgränsade tidsperioder enligt ovan är då de två tidsperioderna skiljer sig, och man kan se en avgörande förändring vid mitten av 1990-talet. Det är efter den tiden inte längre aktuellt att tala om sionismens mottagande; det har spelat ut sin roll. Före samma tid, runt 1995, finns ej heller särskilt många artiklar om hur sionismen uppfattas på ett modernare sätt. Tematisk uppdelning i respektive kapitel ser ut på följande sätt:

  1. Israels uppkomst och mottagande
  2. Kritik mot Israel – Kritikernas utgångspunkter
  3. Nyare syn på Israel

Efter varje del kommer en kortare analys. Den sammanfattande analysen kommer i kapitlet om resultat och analys.

Vissa böcker som ges ut under undersökningsperioden återkommer i Arbetarens artiklar, framför allt i tidningens delmoment där nya böcker recenseras. Samtidigt kommer artiklarna att behandla ämnet, vilket i sin tur ger anledning för de två sidornas förespråkare att publicera nya böcker, eller nya svarsartiklar, för eller mot sionismen. Det blir en sorts ”växelvis framryckning” mot dagens debattklimat!

Dessa böcker utgör den andra källan till föreliggande uppsats. Att både ha böcker och artiklar ger en djupare bild, då artiklar är skrivna ”för stunden” och fångar ett dåtida synsätt. Böcker är gjorda med tanke på att de skall ha en längre relevans. Det gör att böcker formuleras annorlunda än tidningsartiklar.37

Böckerna och deras författare kommer att presenteras mer utförligt i den löpande texten, men flera av dem är kända i svensk, och ibland internationell, samhällsdebatt: Noam Chomsky, Herbert Tingsten38, Jan Myrdal, Per Ahlmark, Per Garthon, Ingvar Karlsson, Norman Finkelstein.39

I det källmaterial som utgörs av böckerna, finns en nästan helt brist på hänvisningar till tidningen Arbetaren. Det finns många studier av jämförelser mellan olika betydande svenska dagstidningar, men Arbetaren har ingen plats i dem. Bachners bok Återkomsten som är den största och mest omfattande studien av synen på Israel och antisemitism i det moderna Sverige, har mängder med hänvisningar till svensk press under den aktuella tidsperioden, men inte från Arbetaren. Även maoistiska och trotskistiska tidningar citeras. T.o.m den marginella anarkisttidningen Brand får ett citat, men inte den betydligt mer etablerade Arbetaren.40

Detta förvånade mig mycket. Arbetaren var en gång en viktig i svensk dagspress. Idag (2020) är den marginaliserad med strax över 2000 prenumeranter41. Liksom den vänsterextrema grupp som ger ut den, SAC-syndikalisterna. Men under hela efterkrigstiden fram till åtminstone mitten av 90-talet var Arbetaren ansedd som en viktig kulturell och politisk tidskrift i svenskt debattklimat42. Kulturpersonligheter som Stig Dagerman och Tage Danielsson skrev i den. En viktig skribent och influens var Elise Ottesen-Jensen, sexualupplysningspionjären. Jensen skrev under uppropet ”Hjälp Israel!” efter sexdagarskriget43, vilket visar på tidningens förändring.

En annan känd kvinnlig journalist, politiker och debattör som uppskattas av tidningen Arbetaren var Ingrid Segerstedt Wiberg. Framför allt för sitt motstånd mot nazism och kamp för invandring. Mindre känt för Arbetarens läsare är att ”Svenska Israelhjälpen” med start 1951 skapade 16 lokalavdelningar i Sverige; Göteborgsavdelningen leddes av Ingrid Segerstedt Wiberg.44

En tidig avsikt var att bredda analysen genom intervjuer45. Det hade givit ökat metodiskt djup till mina frågeställningar, om jag även använt ”oral history”.46 Tyvärr fanns inget intresse från någon att uttala sig. XXX

Som tidigare slagits fast kommer inte vetenskapliga tidskrifter att användas för att tydliggöra forskningsläget. Det kommer endast att framkomma via svensk daglig media och aktuella böcker. Det är en avgränsning jag väljer att göra, ehuru jag naturligtvis vet att de vetenskapliga tidskrifterna skulle ge en ökad analytisk tyngd till ämnesområdet.47

Min avsikt är att gå igenom de aktuella artiklarna i Arbetaren och nämna, sortera och analysera samtliga artiklar som berör ämnet sionism för att se om jag kan hitta ett mönster enligt frågeställningarna.

5. Forskningsläge


Forskningslägets ”syfte är just att upplysa läsaren om den tidigare forskning som undersökningen bygger på”, och en av dess funktioner är att den möjliggör ”att se mot vilken bakgrund undersökningen har gjorts”.48 Det finns några böcker som är extra aktuella:

Den viktigaste är Sune Perssons Palestinakonflikten som tar upp alla sidor och berättar om hur israel alltmer isoleras i världen efter 1967. Den kallas ”en klassiker som utkommit i flera versioner” och ”en av de mest inflytelserika böckerna i ämnet som har skrivits på svenska”, bl.a. då den inte är en debattbok utan med ambition att ge en objektiv skildring.49

Bachners Återkomsten, en studie i hur antisemitism återkommit i svensk media och samhälle, samtidigt som den tar upp hur bilden av Israel förändrats. Bachner är informatör hos Svenska Kommittén mot Antisemitism50. Sören Wibecks Ett land två folk, 2009 är en modern beskrivning av utvecklingen i Mellanöstern.

Ulf Bjerelds avhandling Svensk Mellanösternpolitik rekommenderas av Henrik Bachner. Den kan dock ses som lite ”torr”, då den mest är en uppräkning av tabeller om hur Israel presenteras i vissa tidningar. Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och även medförfattare till 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza (2009), tillsammans med bl a Per Gahrton, Mattias Gardell och Naomi Klein.51

Men huvudkällan är Arbetaren. Övrigt källmaterial är fler böcker (som givits ut under hela tidsperioden vilken studeras), uppsatser och ett litet antal samtida artiklar i olika tidningar. Artiklarna är ofta polariserade: vissa berättar om grupper, t.ex. SSU, som är kritiska mot Israel, men tar avstånd från antisemitism; andra beskriver de återuppståndna antisemiterna vars kritik mot Israel inte kan ses som legitim utan hatisk; åter andra kritiserar antisionister för att vara alltför ensidiga och långtgående i sin kritik mot Israel.

Ett problem för avgränsningen är det nära nog oändliga materialet. Jag har spårat upp och använt mängder med den nutida litteraturen, ändå skulle man lätt kunna mångdubbla den. Samma gäller med strömmarna av artiklar i varje tidning i Sverige. Böcker och artiklar är av en sådan mängd att det inte går att gå igenom alla. Utöver det finns föreläsningar, möten, demonstrationer, musik, teater, film, TV-serier, serietidningar.52 Ändå anser jag mig fått med det viktigaste från alla sidor. Mina källor täcker över sjuttio år och är från alla sidor i debatten: höger, liberaler och vänster; dock med avgränsningar av kritik från religiösa, högerextrema och konspirationsteoretiker.

På plussidan är att eftersom forskning och debatt om Israel är helt levande inom samhällsdebatten och det utges mängder av artiklar och böcker i ämnet i en aldrig sinande ström har denna uppsats en aktualitet.

2. SIONISM, ANTISIONISM, ANTISEMITISM – EN ÖVERGRIPANDE BESKRIVNING

Tre begrepp är centrala: sionism, antisionism, antisemitism53. Diskussionen om avgränsning och precisering mellan dessa tre har pågått i decennier och kommer antagligen fortsätta.

Vad de flesta verkar överens om i nutida debatt är:

  • Antisemitism är dåligt.
  • Kritik av Israel, eller dess politik, är inte samma sak som antisemitism.
  • Sionism kan betyda
    • en variant av rasism, vilket är dåligt eller det kan betyda
    • en sympati för en judisk nation, vilket är
      • bra eller
      • dåligt
        Beroende på hur man ställer sig till begreppet nationalism. Om man anser israelisk nationalism dålig är man antisionist, men inte nödvändigtvis antisemit.

I stort sett kokar allting ner till två frågor: Vad man lägger i ordet ”sionism”? Och ”Skall Israel finnas till”?

I svensk debatt har diskussionen gått fram och tillbaka mellan olika politiska och religiösa grupperingar, men de verkar hela tiden återkomma till frågan: var går gränsen för legitim kritik mot Israel så att den inte är antisemitisk?

  • Den ena anklagelsen är att all kritik mot Israel får stämpeln antisemitism5.
  • Den andra anklagelsen är att antisemitism maskerar sig som kritik mot Israel.

Problemet med skillnaden antisionism och antisemitism kommer när man bedömer Israelisk nationalism annorlunda än annan nationalism. Exv. är kurder ett folk utan eget land, och de får stöd av all vänster och faktisk även extremhöger för sin sak. Deras nationalism och betonande av att de inte är samma folk som de vilkas länder de tillhör anses inte fel. Samma gäller samer, Västsaharier, basker, katolska nordirländare osv. När dessa grupper anses ha rätt till en egen nation, men inte israelerna, är det en inkonsekvens.

GEOGRAFI

Lite kort vill jag beröra vissa geografiska fakta som berör området. Ett av argumenten för Israel var att det rörde sig om ett så litet område i förhållande till helheten. Det är förvisso inte ett giltigt argument, men här är några siffror.

Storbritanniens område i Mellanöstern var efter Ottomanska rikets fall (Mandatory Palestine, Greater Lebanon, Alawite State), (allt i km²): dagens Israel (år 2020) 20 770, Jordanien 92 300, Västbanken 5 655, Gaza 365 (summa 119 090). Franskt territorium: Syrien 185 180, Libanon 10 452 (summa 195 632). Alltsammans är 314 722 km². Sedan har vi Saudi-Arabien, Jemen, Aden, Oman, Irak, Egypten, Libyen, Algeriet, Marocko, Sudan58. Vill man kan man till den muslimska världen även räkna in Mauretanien, Mali, Niger, Tchad, Iran, Afghanistan, Pakistan, Bangladesh.

Första förslaget till skapandet av den nya staten Israel är – beroende på vilka områden man räknar in – antingen 4,5 % eller 0,5 % av hela ytan. Av den lägre siffran (det som kom att bli Israel) gav Storbritannien bort 80% till den nya staten Jordanien. Återstår 0,1 %. Detta ville FN dela i två; återstår 0,05 % åt Israel ”av vad turkarna lämnat”.59

Som en motsvarighet är Sverige 450 295 km². Israel är alltså ungefär en tjugondel av Sverige60. En annan motsvarighet är en fotbollsplan som är 60×90 m = 5400 m². 4,5 % av planen är 243 m². En kvadrat på 15,6 meter. 0,1 % är 5,4 m². En kvadrat på 2,3 meter. Slutligen är hälften av detta, 2,7 m², dvs 0,05 % av fotbollsplanen. Det motsvarar en kvadrat med sidan 1,6 meter.

3. SAMHÄLLETS FÖRÄNDRING OCH NUTIDEN

  1. JÄMFÖRELSE MED NAZISM
  2. FÖRINTELSEN – UNIK ELLER INTE

(utdrag)

Men den sista vänsterextrema gruppen som ändrade sin syn på Israel och sionismen var syndikalisterna och deras tidning Arbetaren. Det tidigaste vittnesmålet är från Per Wirtén som i mitten av sjuttiotalet gick med en Palestina-grupp, vilket betraktades med misstänksamhet.

”Dagstidningarnas kultur och debattsidor var stängda för artiklar som försökte återge ett palestinskt perspektiv. All kritik av Israels politik bemöttes med en aggressivitet som nu – tjugo år senare – framstår som obegriplig. Kritiken av Israel var i stort sett liktydigt med antisemitism. Attityden var densamma oavsett tidningarnas partifärger: Dagens Nyheter, Aftonbladet, syndikalistiska Arbetaren och VPK:s Ny Dag var alla lika avvisande.

Jag fick min första artikel publicerad på Arbetarens debattsida. Det bör ha varit vintern 1976-77. Den presenterade en rätt radikal kritik av sionismen och Israels politik. Gensvaret var förgörande. Under ett par månader fylldes samma debattsida av upprörda inlägg som alla hudflängde min ursprungliga artikel. Använd Wirténs artikel vid toalettbesök, skrev en herre”88

En modern kritiker av Israel är Mattias Gardell, tidigare aktiv medlem i SAC-syndikalisterna och även i den ”våldsbejakande och vänsterextrema organisationen Antifascistisk aktion (AFA)”. Senare initiativtagare till Ship to Gaza. Gardell är numera forskare i religionshistoria, fra a om islam.89

En par mindre kända syndikalistiska kritiker av Israel är Jerker Nordlund och Andreas Malm, båda med decennier av aktivt ledarskap inom SAC i ryggen. Nordlund blev sedermera medlem i Miljöpartiet och väckte en del uppmärksamhet 2014 då svensk media skrev rubriker om hur en ”MP politiker vill starta krig mot Israel”. Det rörde sig om Nordlund och hans kommentarer att: ”Det är det som behövs nu, ett globalt krig mot Israel” och ”Hoppas att var och en förstår att Israel inte är en nation, Israel är en sinnessjukdom.”90 Till skillnad från Gardell har inte Nordlund någon akademisk erfarenhet91.

Andreas Malm har skrivit flera böcker mot Israel och är f.d. aktiv medlem i syndikalisternas ungdomsförbund SUF; Malm skrev för Arbetaren och uttalade sitt sitt stöd för Hizbollah och Hamas. Malm menade att vägran att stödja dessa rörelser, oavsett deras kvinnoförtryck, utrotning av homosexuella, kättare, meningsmotståndare och kritiker, deras antidemokrati, censur, likgiltighet för mänskliga rättigheter såväl som deras likgiltighet för civila offer för terrorattacker var ”sekulär puritanism, förankrad i islamofobi”. Andreas Malm gick sedan över från syndikalisterna till en minoritetslära inom kommunismen kallad trotskism.9

För att avsluta denna uppräkning vill jag nämna en av de sista vänsterrörelserna som inte har tagit en öppet kritisk sida mot Israel, Expo. I sin beskrivning av sionismen skriver de att ”Sionismen var en judisk rörelse som växte fram vid sekelskiftet som en reaktion mot förtryck och judeförföljelser i Europa. Rörelsens grundläggande tanke var att för att på sikt undkomma en total fysisk och kulturell förintelse måste judarna ha ett eget land”, alltså inte att det är en rasistisk konkurrent mot socialismen. Expo verkar inte öppet förespråka att Israel skall upphöra existera men tillägger att ”Det finns självfallet en berättigad kritik av den politik som staten Israel bedriver”93 för ”– Tanken på en nationalstat där en etnisk grupp, eller vad vi nu vill kalla det, alltid dominerar hamnar i strid med grundläggande liberala värderingar. Det är ju den konflikt vi ser i flera europeiska stater idag också, säger Henrik Bachner” när han intervjuas av Expo.9

Expo skriver även om antisemitismens tre återkommande argumenten (kristusmord, girighet, konspirationer) och hur den även finns i massmedia:

”Henrik Bachner… ger exempel på kulturella antisemitiska tankemönster som sannolikt är omedvetet återgivna. Som exempel nämner han TV-programmet Mediemagasinet som 2001 uppmärksammade att tre av sex svenska Mellanöstern-korrespondenter var judar. Bachner skriver:
”De tre journalisterna misstänkliggjordes inte för något de skrivit eller sagt, utan med hänvisning till deras judiska bakgrund.”

Vi har alltså en situation där Israel-Palestinakonflikten och USA:s krig i Irak har blivit en katalysator för en ny våg av antisemitism. Den uttrycks tanklöst och ibland omedvetet, i unika vänskapsband mellan högerextrema grupper och radikala islamister och till sist genom antisemitism förklädd till antisionism.”9

Moderat höger/liberaler

Verkar än så länge ha samma positiva Israel-bild som de alltid haft.

Extrem höger

Antisemitism har varit förekommande sedan högerextremismens skapande96. Det nya är att de samarbetar med islamister och vänsterextremister enligt radions program Kaliber:

En ny gränsöverskridande rörelse håller på att ta form i Sverige. En ohelig allians, som redan finns i flera andra länder i Europa. Det är ett nätverk av en grupp från extremhögern, ett antal radikala muslimer och några personer med vänsterbakgrund som förenas i en enda sak: sin övertygelse att sionismen, judendomen och judisk mentalitet är det största hotet mot mänskligheten”.9

Ahmed Rami från Radio Islam kommer till tals i radioprogrammet Kaliber och menar att

”Det är centralt i judendomen och det förlovade landet är utvaldheten, plikten att återvända – de här centrala trossatserna de gör judendomen till en sjukdom och gör judarna till på något sätt psykiskt sjuka och judendomen till schizofreni.”98, ”Antisemitiska Radio Islam stoppades redan på 1980-talet efter domar om hets mot folkgrupp”99

”Andreas Malm, känd debattör, skribent och aktiv i Palestinarörelsen100 menar att (Mohammed Omar, som bjudit in Rami) gått över gränsen för det som är antisemitism.

-Han fungerar ju idag som en slags frontfigur för fascismen i det här landet och han bedriver den absolut grövsta antisemitiska propaganda som jag har sett på ganska länge. Och det som gör mig mest illa berörd är att han försöker klä detta i några propalestinska kläder. Det existerar ingen konflikt mellan det palestinska folket och det judiska folket. Det har aldrig gjort det, utan det existerar en konflikt mellan det palestinska folket och sionismen”…

”Idéhistorikern Stéphane Bruchfeld är en av Sveriges främsta experter på antisemitism…. Han menar att Rami haft en nyckelposition inom olika grupper som förnekar förintelsen (som) när Rami 1992 bjöd den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson til Sverige”, ”Per Ahlmark kolumnist i Expressen.. går hårt åt riksdagsledamoten Per Gahrton (MP) som han menar har försvarat Rami – och därmed avslöjat sig själv som extremist”.

(Lars Wilhelmson) ”som tidigare varit aktiv inom den radikala vänstern… har ett visst stöd av en liten grupp på yttersta vänsterkanten… föreläser101, skriver artiklar och debatterar om det som han kallar för sionismens destruktiva inflytande på mänskligheten”.

”Henrik Bachner, idéhistorikern, menar att antisemitism – om än förklädd till antisionism – är på frammarsch…. Och det förenande kittet här, både mellan islamister och nazister, men också vissa delar av den extrema vänstern, är en antisionism och en antisemitism – och en antisionism som många gånger är öppet antisemitisk… Helene Lööw är historiker med stor kunskap om svensk högerextremism (och säger att antisemitism finns) inom alla inriktningar: inom kristendomen, islam, höger, vänster”.102

Det finns fler namn bland högerextrema: David Duke skrev Den judiska rasismen (2015).103 Förord skrevs av Jonas De Geer, som gav ut den konservativa tidningen Salt vilken försvarade förintelseförnekaren David Irving. I samband med rättegången mot Irving kallades som vittne Kevin MacDonald, ”professor i psykologi vid Califonia State University” vilken menar att

”psykoanalysen, den socialfilosofiska Frankfurtskolan och ’New York-intellektuella’ alla ingår i en sammansvärjning ’för att förändra det västerländska samhället’ till judarnas fördel”.

Vissa kallar denna forskning ”MacDonalds groteska parodi på samhällsvetenskap” och beskriver hela saken som ”snurriga konspirationsteorier”.104

En intressant del som Kaliber inte tar upp är kopplingen mellan nyandlighet och antisemitism. Men de nämner Lars Adelskogh, som översatt den tidigare nämnde Kevin MacDonalds Kritikkulturen: en evolutionär analys av judiskt engagemang i 1900-talets intellektuella och politiska rörelser, publicerad 2006 på det nazistiska Nordiska förlaget. Adelskogh har även översatt den nyandlige antisemitiske konspirationsteoretikern David Icke …och sanningen skall göra er fria (1998). Ett par andra namn inom nyandlig antisemitism är Carl Norberg, grundare av Partiet De Fria och förintelseförnekare. Samt Ove Svidén, tidigare ”på centerns riksdagslista”, nu i partiet Enhet, samt verksam i den räntefria alternativbanken JAK.105

Som sista del finns oklarheter mellan samarbetet höger, vänster och islamister å ena sida, samtidigt som vissa delar av en ofta kallad extrem-höger sympatiserar med både Israel och judarna. Journalisten Lisa Bjurwald tar kort upp detta. Hon skriver ofta om högerextrema och nationalistiska rörelse i sina böcker, bla Europas skam (2011), där hon försöker koppla samarbetet till skillnaden mellan extremhöger och högerpopulism (utan att definiera de två begreppen vidare):

Om extremhögern hittat en osannolik bundsförvant i islamisterna, förvånar också de högerpopulistiska partiernas nya flirt: Israel och det judiska folket106

Kristna

Idag förs Israel-solidariteten fram av högergrupper, som de Bjurwald beskriver, och kristna. Ett fåtal kristna, som de inom socialdemokraterna, är mot Israel, åtminstone efter 1967. Argumentet verkar vara att man skulle ställa sig på de svagas sida, här palestinierna.107 Det tidigare argumentet att Israel var de svaga inför hela den samlade arabvärlden verkade inte gälla. Underligt nog kan jag i hela källmaterialet inte hitta någon mer förklaring till dessa kristnas negativa inställning till Israel. Däremot är det enkelt att hitta förklaringar till den övriga kristenhetens massiva stöd för Israel. Den brittiske journalisten Francis Wheen skriver:

”Många evangelister bland Reagans anhängare var också ståndaktiga försvarare av Israel…. En kort tid efter det att han grundat Moral Majority 1979 sade pastor Jerry Falwell att ’var och en som är emot Israel är emot Gud’. Men skiftet till filosemitism var mer sken än verklighet. I Falwells tro på att världens yttersta dagar var nära förestående ingick att återskapandet av Israel som nation var en nödvändig förutsättning för judarnas massomvändelse till kristendomen, vilken skulle sammanfalla med Jesu återkomst”1.

*

År 2020 i Sverige betraktas inte Israel-solidaritet som självklart, vilket det gjordes i det svenska folkhemmet åtminstone fram till 1967. Den delades av vänster och höger, religiösa och sekulära. Den positiva bilden förändrades till negativ hos olika vänstergrupper från och med 1967, fram till 1982, Israels invasion av Libanon109. För att sedan cementeras.

————-

När Israel skapades var bilden av Israel i svensk media positiv, och det gavs oreserverat stöd för judarna mot palestinierna (15). Valentin menar att de arabiska flyktingarna borde tas emot i arabländerna och assimileras, Tingsten instämmer (13). Suez-kriget avgjorde slutligen för Tingsten (16), Israel har utfört en stor civilisatorisk mission. De har fått ”öknen att blomma samtidigt som de dyrkar tänkandet och lärdomen”. I väst kan ”vår stora skuld till judarna till viss del… sonas genom att det fria Israel upprättats” (17).

Tingsten kritiserar FN (18) då de inte helt håller med. Propagandan i arabvärlden var hatisk, anser Tingsten, och menar att de är nationellt kollektivistiska liksom fascismen (19). Dess invånare var okunniga och likgiltiga för förbättringar, primitiva och enfaldiga (22). Utvecklingen efter första världskriget var judarnas verk (23). Tingsten skriver även om nationen (38):

”Israel är en demokrati, uppbyggd av folkspillror från skilda delar av världen, sammanknutna inte av ras eller nationalitet eller ens religion, utan av en känsla av enhet genom årtusendens traditioner. Israel är gemenskapen, nationen i ordets renaste mening, sammanhållning i en idés tjänst – en åldrig, av hundra generationer uppburen idé om återvändande och uppfyllelse – en motsvarighet, med alla skillnader, till den amerikanska nation som en gång bildades under frihetens och framstegets paroll. Med en intensitet som erinrar om de stora amerikanska och franska revolutionerna, är denna nationalkänsla inställd på syften, som anses allmänmänskliga. Sedan den amerikanska nationen formades i tecknet av framstegsidén och dess tankar om frihet, demokrati, jämlikhet och fred har ingen nation svetsats samman av trosföreställningar.”

Samma positiva syn gäller för Tingstens syn att ideologin bakom kibbutzen är hämtad från ”socialistiska och anarkistiska idéer från Fourier och Marx till Tolstoj och Krapotkin” (41), där genom kroppsarbetet och i bruket av jorden ska den naturliga människan återfödas; människans förvandling som slutmålet, fri från egoism, god, självuppoffrande, ”En dröm om helighet skimrar i denna zionistiska socialism” (41).

Richardsson – skrev en avhandling 1978 som behandlar Israel-bilden i tre svenska dagstidningar mellan 1948-1973 och visar att DN, SvD och Arbetet samtliga hade många fler artiklar för Israel än arabländerna, liksom många fler negativa mot araberna än mot Israel (148ff)

Israel Arabstaterna
För Mot För Mot
DN 108 33 28 268
SvD 11 15 3 49
Arbetet 68 24 26 58

Övervikten för Israelstödet är massivt.

argument mot vänsterextremism