Peudovetenskap

I början av 80-talet gav Daisy och Michael Radner ut boken Science and Unreason. Denna bok beskriver på ett lättfattligt och kortfattat sätt vad pseudovetenskap är och hur man känner igen den. Här följer en svensk översättning:

Vetenskap och oförnuft

av

Daisy och Michael Radner

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRORD6

1.                  STRÖVANDEN LÄNGS VETENSKAPENS MARGINAL8

1.1. Platt jord (8);   1.2. Forntida astronauter (10);   1.3. Biorytm (13);   1.4.   Kreationism (15);   1.5. Immanuel Velikovsky (19);   1.6. Tvåkammarmedvetandet (21);   1.7. Parapsykologi (23)

2.                  STOLLE ELLER REVOLUTIONÄR?29

3.                  KÄNNETECKEN PÅ PSEUDOVETENSKAP40

3.1. Otidsenligt tänkande (43);   3.2. Mysterieletande (47);   3.3. Mythänvisning (50);   3.4. Att värdera bevis utifrån antalet exempel (52);   3.5. Ofalsifierbara hypoteser (56);   3.6. Argument från falsk likhet (62);   3.7.   Förklaring med scenario (64);   3.8. Forskning genom exegetik (67);   3.9. Vägran att ändra sig vid kritik (72)

4.                  STOLLAR, KVACKSALVARE OCH BEDRA-GARE74

5.                  FAROR MED FAKTASAMLANDET80

5.1. Forteanska fakta (81);   5.2. Vikten av ett paradigm (84);   5.3. Parapsykologi: förparadigmal vetenskap? (87);   5.4. Biorytmens ”lagar” (92);   5.5. Utvalda fakta (95)

6.                  ”ALLT ÄR MÖJLIGT”97

6.1. Två sorters möjligheter (99);   6.2. Skapande och tävlan (102); 6.3.   Bedrägligheter i tävlan (108);   6.4. En plats för möjligheter (113)

7.                  FRÅGAN OM GRÄNSFALL115

7.1. Kontinentaldrift (116);   7.2. Sociobiologi (122)

8.                  VETENSKAPENS MYSTERIUM130

EFTERORD134

VIDARE LÄSNING139

INDEX142

FÖRORD

Denna bok är för alla som har fängslats av spekulations-rikedomen i det som ibland kallas vetenskapens marginal. Den är för alla som någonsin undrat över om det trots allt inte finns någonting sådant som psykiska fenomen, UFO:s, forntida astronauter, biorytm och liknande. Den är för alla som någon gång förvånats över de s.k. legitimerade veten-skapsmännens attityd inför marginalhypoteser. Varför är de så snara att avfärda dem? Var finns det öppna sinne och den objektivitet som vi alla förväntar från vetenskapsmän?

Många omedgörliga personer förkastar alla marginal-spekulationer, utan att tänka mer på saken. De är övertygade att det inte finns någonting givande i något av det, men de har svårt att säga exakt vad. Denna bok är för dem också. Nonsens har vissa överraskande vändningar. Du kommer att förvånas över vad du lär dig genom att läsa om det.

Ämnet för vår bok är pseudovetenskap och hur den skiljer sig från äkta vetenskap. Du behöver inte vara en vetenskaplig auktoritet för att se att någonting är pseudovetenskap. Allt som behövs är en allmän förståelse för vad vetenskap är och – ännu viktigare – vad det inte är. Vi koncentrerar oss på mönstret i resonemanget och de filosofiska antagandena hos pseudovetenskapen. Andra författare har påpekat fakta-mässiga och vetenskapliga fel i speciella marginalområden. Deras metod är också legitim. Vi uppmanar läsaren att konsultera deras böcker; du finner dem i listan för vidare läsning i slutet av denna bok.

Istället för att behandla marginalområdena ett efter ett, klumpar vi ihop dem och tar ut specifika exempel från ursprungslistan för att illustrera de olika delarna i pseudo-vetenskapligt resonemang. Det vore mycket enklare för dig – och för oss –  om varje pseudovetenskap bara gjorde sig skyldig till en sorts förvrängning av vetenskapligt resone-mang; då kunde vi ägna ett kapitel till var och en. Olyckligtvis finns det många sätt att vara ovetenskaplig på och pseudovetenskapsmän tenderar att ägna sig åt fler än ett i taget, enskilda exempel figurerar i flera olika sammanhang.  Fram till nu kan du vara eller inte vara ense med oss i vilka vi klassar som stollar. Vad ger oss rätten att överhuvudtaget kalla oss domare? Vi har rätten i den mån våra bedömningar görs på rationella grunder. Vi bedömer författarna på grund av sättet de resonerar på i sina arbeten. När vi kallar någon en stolle, så hänvisar vi bara till att den personen är skyldig till ett felaktigt vetenskapligt resonemang. Detta antyder inte en bedömning av författarens karaktär eller avsikter.

När en hypotes läggs fram för seriös bedömning, måste den bedömas med avsikt på om den förtjänar att följas upp eller inte. Alla gör bedömningar av detta slag i vardagslivet. Vi har inte tid att följa upp alla idéer som dyker upp och det är mer rationellt att ägna vår tid åt förslag som är solitt grundade, än att slösa bort tiden på förslag som inte är det. För att kunna bedöma den sorts kvasivetenskapliga resonemang vi talar om här, behövs ingen omfattande vetenskaplig träning. Allt som behövs är en allmän föreställning om vad vetenskap är. De vi kallar stollar kan i de arbeten vi kritiserar inte svara upp ens till de mest minimala måtten på vetenskapligt resonerande
1STRÖVANDE LÄNGS VETEN-SKAPENS MARGINAL

Du är varmt välkommen att ströva med oss längs veten-skapens marginal. Med ”vetenskapens marginal” menar vi inte science fiction. Vi menar heller inte vetenskapens gräns, t.ex. nya upptäckter i erkända fält som molekylär-biologi eller högenergifysik. Vi menar de grå områden där den vetenskap-liga respektabiliteten är tveksam. Du kommer att få möta några av marginalens invånare. Alla påstår att de erbjuder någonting av vetenskapligt värde. Vissa motsäger öppet etablerade vetenskapliga teorier. Andra påstår sig enbart påvisa fakta som vetenskapsmännen borde förklara, men av någon anledning väljer att ignorera. Alla ser sig själva som revolutionärer i modig kamp mot den nutida vetenskapens dogmer. Andra skulle kanske kalla dem stollar.

PLATT JORD

International Flat Earth Research Societys mål är ”att fastslå det faktum att jorden är platt och plan och att den inte snurrar och virvlar i 1500 km/t och att avslöja att modern astronomisk vetenskap är en bluff, myt och falsk religion. Sällskapet söker inte aktivt efter medlemmar, men skickar du en symbolisk avgift och lovar att inte skriva eller säga någonting som skadar sällskapet får du en prenumeration på Flat Earth News och ett medlemskort med ovedersägliga bevis att jorden är platt inskrivna på det. Enligt plattjordarna är tron att jorden är en glob som rör sig genom rymden en djupt rotad fördom utan några bevis. När de första satellitbilderna som visar jorden presenterades, sade en talesman för gruppen: ”Det är lätt att förstå hur en sådan bild kan lura det otränade ögat”. Bilden bevisar att jorden är en glob bara för de som är övertygade om det; för en plattjordare bevisar den ingenting.

Plattjord-sällskapet är efterträdare till en tidigare grupp, Christian Catholic Apostlic Church in Zion (Sions Kristna Katolska Apostoliska kyrka), grundad 1895 i Zion, Illinois av John Alexander Dowie och senare ledd av Wilbur Glenn Voliva. 1930 publicerade Voliva en specialutgåva av sektens medlemstidning Leaves of Healing, för att få folk att ”tänka efter innan de accepterar den moderna astronomi som lärs ut i skolorna, och förkastar Bibeln, Guds inspirerade ord.”

Läroböckerna säger att jorden är en glob som roterar kring sin axel en gång var 24:e timma och vrider sig kring solen på ett år. De vanliga argumenten för jordens sfäriska form baseras på att skepp försvinner vid horisonten och det faktum att man kan segla runt jorden, börja i väst och komma tillbaks från öst och återvända till den plats varifrån man avreste. Enligt Voliva bevisar inget av dessa fakta att jorden är en glob. Det första kan förklaras helt genom optiska lagar. Objekt på avstånd förefaller mindre och mindre tills de försvinner. Det andra visar bara att jorden är cirkulär, inte sfärisk, jorden är platt och rund som ett mynt, med nordpolen i mitten  och sydpolen spridd längs omkretsen. Resor som antagits vara runt jorden är egentligen resor i cirklar, som att gå längst randen på ett mynt. Starta vid en given punkt och res i medsols riktning runt mitten och du kommer tillbaks där du började.

Som positiva bevis för att jorden är platt citerar Voliva uttalanden från ingenjörer att inga hänsyn tagits till jordens böjning i kanal- och järnvägsbyggen. Dessutom innehåller exemplaret av tidningen ett foto taget vid Winnebagosjön i Oshkosh, Wisconsin. Den motsatta stranden, 18 km bort, är fullt synlig vilket ”bevisar bortom alla tvivel att sjöns yta är en plan, eller en horisontell linje”. Staden Zion, Illinois, där Voliva bodde, ligger invid stranden till Michigansjön. Störde det honom inte att han inte kunde se till den motsatta stranden? Troligen inte, för på det stora avståndet skulle perspektivlagarna göra att strandlinjen verkade försvinna.

Vad beträffar jordens påstådda rörelse menar Voliva att den motsägs av erfarenheten. Om jorden rörde sig – t.ex. genom att vrida sig kring sin axel – skulle följande fenomen observeras: Först och främst skulle det vara lättare att resa längs med jordens rörelse än mot den. För det andra skulle vinden alltid blåsa i den motsatta riktningen mot  vad jorden rörde sig. För det tredje skulle en person som hoppade upp i luften och lämnade jordytan en sekund komma ner många kilometer från den punkt han hoppade upp. Slutligen skulle föremål slungas av jorden genom centrifugalkraften och kastas ut i rymden. Ingen tror på allvar att dessa saker sker. Sunt förnuft och erfarenhet stöder tesen att jorden inte rör sig.

Astronomerna kan inte ens samsas med varandra. Ta frågan om solens avstånd från jorden. Copernicus beräknade den till 4,5 miljoner km; Johannes Kepler sade att den var 20 milj. km; Sir Isaac Newton 82 milj. km; och mer nutida astronomer 160 milj. km. Copernicus hävdade att solen var stationär; 1700-tals astronomen Sir William Herschel hävdade att hela solsystemet rörde sig. Voliva säger: ”Dessa förespråkare för det copernianska astronomiska systemet hävdar att det är en EXAKT VETENSKAP – och ändå motsäger dessa två stora män, Copernicus och Herschel, varandra, Copernicus säger att Herschel ljuger och Herschel säger att Copernicus ljuger – och Voliva instämmer i att båda har rätt!”

FORNTIDA ASTRONAUTER

I flera decennier har flygande tefats-entusiaster spanat mot himlen efter besökare från andra världar. En intressant sidogren i UFO-tokigheterna är hypotesen att utomjordiska varelser redan visat sig på jorden för länge sedan. Teorin lyder att besökarna gav mänskligheten en avancerad teknologi, moraliska regler och en förändrad genetisk kod. Våra förfäder bevarade besöket i legender och berättelser om ”gudarna” och i bildframställningar av vad som uppenbarligen är astronauter och rymdskepp.

Bibeln är fylld med berättelser om utomjordingarnas handlingar. Förstörelsen av Sodom och Gomorra var en atom-explosion som gjordes av ”änglar” från yttre rymden. Hesekiels historia om hjul inuti hjul och om de ”levande varelser” som åkte med hjulen är ögonvittnens berättelser om främlingarnas luftfärder. Förbundsarken var en anordning för kommunikation mellan Mose och ett rymdskepp.

Antika monument och artefakter (föremål skapade av människor, ej naturen, ö.a.) ger en mängd bevis för utom-jordiska besök. Egyptens och Nya världens pyramider kunde aldrig ha byggts utan teknisk rådgivning från en mer avancerad ras. Samma sak gäller för Stonhenge i England, de jättelika stenhuvudena på Påskön och den rostfria järnpelaren i New Delhi. Markeringarna på Nazcaslätten i Peru kan bara vara resterna av ett flygfält för rymdskepp. Piri Reis karta från 1513 är så korrekt att den måste ha baserats på foton tagna från luften, likt de som tas från moderna satelliter.

Ingen har gjort mer för att föra fram de forntida astro-nauternas sak än Erich von Däniken, en schweizisk f.d. hotellföreståndare (och dömd förskingrare, ö.a.). Von Dänikens böcker , bl.a. Charoits of the Gods? och Gods from Outer Space har sålt uppemot 40 miljoner ex. över hela värden och har skänkt material till film och TV-dokumentärer.

Författare som von Däniken och Temple presenterar hypo-tesen om besökare från yttre rymden som den enda adekvata förklaringen till de fakta som finns. Samtidigt som de medger att hypotesen är långsökt, så insisterar de på att den skall tas på allvar, då många uttalanden som en gång avfärdades som löjliga senare visat sig vara korrekta. Von Däniken hänvisar till fallet med astronomerna i den franska Vetenskaps-akademin på 1700-talet, som vägrade tro på att meteoriter föll från himlen. Han driver också gäck med 1800-tals mate-matikern som menade att tåg inte kunde färdas fortare än 30 km/t, för då skulle all luft pressas ut och passagerarna kvävas. Gårdagens omöjligheter är dagens alldagligheter. ”Ordet ’omöjligt’ borde blivit språkligt omöjligt för den moderne vetenskapsmannen. Den som inte accepterar detta idag kommer att krossas av morgondagens realitet. Så låt oss orubbligt hålla fast vid vår teori, att astronauter från fjärran planeter besökte jorden för tusentals år sedan.”

Varför har så många kulturer legender om syndafloder och  om mörker över jorden, om manna från himlen? Varför har antika kalendrar år med 360 dagar? Varför säger Platon och Heroditus att solen en gång steg upp där den nu går ner? Immanuel Velikovsky, en ryskfödd psykoanalytiker, svarar i sin bok Worlds in Collision att en serie himmelskatastrofer ägt rum i historien och att antika skrifter vittnar om dem.

Worlds in Collision, produkten av tio års efterforskningar, publicerades 1950 av Macmillans förlag. Boken skapade en viss uppståndelse. En grupp vetenskapsmän, bl.a. astro-nomerna Harlow Shapley och Dean B. McLaughlin tog kraft-fullt avstånd både från boken och dess förläggare. Ställda inför hotet om läroboksbojkott, lade Macmillan över boken, som blivit en bestseller, till konkurrenten Doubleday och sparkade förläggaren som accepterat manuskriptet.

Vad fanns i boken som väckte det vetenskapliga samfundets vrede?

Velikovskys teori lyder i korthet: En stor komet drevs ut från planeten Jupiter och passerade nära jorden omkring 1500 fvt. Kometens svans rörde vid jorden och olja regnade över den. Damm och slagg från svans mörklade jorden i flera dagar. Jordens rotation påverkades av att kometen kom nära; antingen saktade den ner eller gick fortare. Den plötsliga stöten skapade kolossala orkaner, tidvattenvågor och jord-bävningar; jorden blev varm och haven kokade; vulkaner erupterade; jordlager kom i oordning. Elektriska urladdningar mellan kometen och jorden växlade om jordens magnetiska poler. Polarregionerna växlade. Jordens rotationsaxlar pekade i olika riktningar. Detta ändrade årstidernas växlingar. Jorden förflyttades till en bana längre från solen. Året förlängdes till 360 dagar; innan dess hade året varit kortare.

Det första mötet med kometen inträffade samtidigt med israeliternas uttåg ur Egypten. Plågorna med blod, ohyra, hagel osv., som Bibeln skriver om, var effekterna av jordens kontakt med kometsvansen.

Delningen av Röda Havets vatten inträffade när jordens rotation avstannade. Mannan som mättade israeliterna i öknen var kolhydrater från kometen.

Femtiotvå år senare gjorde kometen en andra färd kring jorden. Denna gång avbröt den jordens rotation precis när Joshua befallde solen att stå still vid Gibeon. Kometen som orsakade all denna ödeläggelse var ingen annan än planeten Venus.

Kring 800-talet fvt. inträffade en annan serie kosmiska omvälvningar. Venus elliptiska bana gjorde att den fördes nära planeten Mars. Venus knuffade Mars ut ur sin bana och förde den närmare jorden vid minst tre tillfällen. Jorden fördes åter till en bana längre från solen och året fick sin nuvarande längd av 365 1/4 år, Venus och Mars fastnade i sina nuvarande banor och  himladramat var över.

Worlds in Collision baseras huvudsakligen på antika legender, traditioner och lämningar. I Earth in Upheaval, publicerad 1955, ger Velikovsky geologiska och paleontologiska skäl för sin teori. Han lägger fram bevis som bergens förändringar och upphöjanden; öknar där det en gång var bördig mark; kollager i Antarktis; fossila lager med djur från olika omgivningar (t.ex. tundra och djungel) tillsammans i en snabb efterföljd; och klippformationer med inverterad polaritet som pekar på en förändring i jordens magnetfält.

Velikovsky såg sig själv som segrare i sin kamp med det vetenskapliga etablissemanget. Vad honom beträffade hade han klarat det enda test som gällde inom vetenskap: På basis av en hypotes gjorde han förutsägelser som visade sig vara sanna. Bland hans påstått framgångsrika förutsägelser finns följande: att Venus är varm; att atmosfären kring Venus innehåller kolhydrater; att Jupiter sänder ut radiosignaler; och att månstenar uppvisar rester av magnetism. Velikovsky dog den 17:e nov. 1979, men hans teori lever vidare. Bland Velikovskys anhängare finns flera ingenjörer och universitets-professorer.

KREATIONISM

Ingen vetenskaplig teori sedan den copernianska revolutionen inom astronomin har väckt större motstånd från icke-vetenskapsmän än evolutionsteorin. Precis som med copernia-nismen har motståndet framförallt kommit från ett religiöst samfund; men den här gången har inte opponenten varit den romersk-katolska kyrkan, utan den protestantiska fundamenta-lismen.

Evolutionsteorin säger att de nuvarande livsformerna utvecklats ur tidigare former genom mutationer, naturligt urval, isolering, genetisk omförgrening osv. Bibeln säger att gud skapade levande föremål färdiga som de är. Evolutions-teorin säger att alger och svampar, fiskar, amfibier, reptiler, däggdjur och fåglar successivt kom till under olika geologiska perioder och att de lämnat ett fossilt vittnesbörd bakom sig genom vilket man kan kartlägga när de först dök upp på jorden. Bibeln säger att gud skapade växter den tredje dagen, solen och månen den fjärde dagen, fiskar och fåglar den femte dagen, boskap, kräldjur och jordens djur den sjätte dagen. Den säger ingenting om utdöda djur.

Hur skall fossilerna förklaras? En tidig försvarare för Bibelns sak, 1800-tals biologen Philip Henry Gosse, föreslog att gud skapade jorden med fossilerna färdiga i den! Bland kreationister är det ett vanligt antagande att eftersom gud skapade jorden och ingriper i dess historia, måste han ha skapat den med spår av en historia. Bibelkronologins opponenter tycker att det är roligt att fråga om Adam hade en navel. Denna fråga överser med det faktum att många saker i den nyskapade världen måste ha tagits som indikationer på ett förflutet. Om gud skapade träd, måste de ha haft årsringar. Om han skapade elefanter, måste de ha haft betar. Varför skulle det bekymra gud att ge Adam en navel om han gav honom tänder och ben, vilka i lika hög grad tyder på ett förflutet?

Och om han skapade berg och floder, varför skulle han inte också skapa jorden med geologiska skikt, och med fossil i skikten?

De flesta kreationister går inte med på Gosses förklaring av fossilen. De går med på att världen skapades med spår av ett förflutet, men inte att den skapades med överflödiga spår som död och förfall. Som en kreationistisk lärobok skriver: ”Detta skulle vara en skapelse, inte med tecken på ålder, utan med tecken på ondska, och skulle motsäga Guds (sic) natur”. De flesta kreationister daterar fossilen till tiden för Noaks ark. De tror att alla livsformer skapades samtidigt och levde till-sammans i början, men att vissa, som trilobiter och dino-saurier, dog ut under Syndafloden och dess efterverkningar.

Om kreationism fördes fram som en enbart religiös doktrin och enbart försvarades genom hänvisning till gudomlig uppenbarelse, vore den utanför ramarna för vår diskussion. Vårt bekymmer är endast det som avser att vara vetenskap. Profeter, mystiker och andra som hävdar att de har en icke-rationell förståelse av verkligheten engagerar sig i en helt annan sysselsättning, och vi lämnar åt andra att ta itu med dem. Vad som gör kreationism relevant för vår diskussion är att dess framställare hävdar att de ger vetenskapligt stöd för den. Här är några av standardargumenten.

1.4.1. Enligt termodynamikens andra lag ökar varje oåter-kallelig förändring, i ett slutet system, systemets entropi. (Entropi definieras som mängden energi som inte är till-gänglig för arbete, eller som måttet på systemets oordning.)

Evolution är en oåterkallelig process som resulterar i ökad ordning och ökad tillgänglig energi. Sålunda motsäger evolutionsteorin termodynamikens andra lag. Kreationism å andra sidan motsäger inte den andra lagen, den inbegriper den. Då gud skapade världen i ett perfekt skick, går varje pågående förändring i riktning mot en ökande oordning.

1.4.2. Om evolutionsteorin vore korrekt skulle samlingen fossiler visa en fortlöpande sekvens av fossil som binder samman de enklaste organismerna med alla livsformer.

Men det finns stora gap i fossilsamlingen – t.ex. mellan icke-ryggradsdjur och ryggradsdjur, mellan amfibier och reptiler, mellan reptiler och däggdjur och mellan reptiler och fåglar. Fossilsamlingen tenderar mer att stödja skapandet av distinkta klasser och stammar av organismer.

1.4.3. Evolution är kopplad till uniformism och kreationism är kopplad till katastrofism. Uniformism är åsikten att alla förändringar i jordskorpans historia har ägt rum genom samma processer och i samma grad, så att geologiska vittnes-börd kan förklaras med pågående mekanismer, t.ex. sedimentlager. Katastrofism är åsikten att de olika förändring-arna i jordskorpan var mer omfattande förr och att de skedde genom processer som inte kan ses idag. Diskontinuiteten i de geologiska vittnesbörden stöder katastrofism framför uni-formism. Själva existensen av fossil visar att katastrofism är korrekt, då fossil inte produceras om inte organismen begravs snabbt.

1.4.4. Det finns många sorters växter och djur som förblivit oförändrade genom sin långa historia. Nutida alger och svampar, maneter, ormbunkar, kackerlackor och krokodiler är väsentligen lika sina fossila förfäder. Dessa oförändrade av ordningar, av familjer, av släkten och t.o.m. av arter är svårt att passa in i det evolutionära schemat med dess mekanismer om kontinuerlig mutering och naturligt urval. I själva verket föreslår det att alla former, de utdöda såväl som de levande, började samtidigt.

1.4.5. Det enda sättet på vilket en livsform kan ge upphov till en ny form är genom mutering. Utan mutering kan det inte finnas något nytt, utan enbart rekombinering av samma gamla genetiska material. De sorters mutationer som evolutionen kräver måste vara välgörande och inte skadliga, eftersom evolutionen leder till högre nivåer av ordning och kom-plexitet. Men den övervägande mängden mutationer är skad-liga eller t.o.m. dödliga för organismen (tänk på effekterna av strålning). De tenderar att göra organismen mindre lämplig, inte mer, att ta itu med sin omgivning. Alltså kan inte mutering göra det arbete som evolutionisterna kräver av den.

1.4.6. Enligt evolutionsteorin utvecklade djur ögon, och fåglar vingar, gradvis över många generationer, och de utvecklade dem då dessa strukturer gjorde dem bättre rustade att handskas med sin omgivning. Om ögat eller vingen utvecklades långsamt, måste de från början ha varit  någon-ting annat. Men ett begynnande öga, eller vinge, skulle vara oanvändbar eller skadlig för organismen. Hur skulle då ögat eller vingen ha utvecklats genom de nödvändiga mellan-liggande stegen hos naturligt urval? Evolutionister har inte kunnat dokumentera ett enda fall av en begynnande struktur som sedan har utvecklats till en användbar struktur. Det finns inga begynnande ögon eller vingar hos de fossila lämning-arna. ”Vilka samtliga är direkta bekräftelser på den kreatio-nistiska modellens förutsägelser”.

1.4.7. Geologins primära metod att datera stenskikt är genom att registrera fossil. Enbart i vilken ordning de dyker upp under utgrävning räcker inte, då senare geologiska händelser kan ha förändrat skiktens läge. Det är genom att undersöka stenens fossilinnehåll som geologer kan bestämma vilket stenlager som avlagrats tidigast. Av två lager, där en innehåller fossil av en enklare men utdöd form och den andre innehåller fossil av en mer komplex form, bedöms den med de enkla formerna vara den tidigaste. Man kan förstå stenlagers relativa ålder genom att undersöka fossilen i dem, förutsatt att man redan vet något om fossilers relativa ålder. Hur får vi reda på den? Jo, evolutionsteorin! Sålunda förutsätter skiktens geologiska datering evolutionsteorin. Men evolutionsteorins främsta bevis kommer från fossil-lämningarna. Varför skulle vi låta fossillämningarna stödja evolutionsteorin? Därför att den visar oss enklare former i tidigare geologiska perioder och senare former i senare perioder! ”Därför baseras lämningarna själva på antagandet om evolutionen, trots att fossillämningarna tolkats som stöd för evolutionen. Budskapet är en ren tautologi”.

. PARAPSYKOLOGI

Uri Geller böjer på mystiskt vis skedar, lagar trasiga klockor och kopierar  teckningar i förseglade kuvert. 1800-tals mediet D D Home rapporterades en gång ha flutit ut genom ett fönster och in genom ett annat under en seans. En resande försäljare känner sig orolig, ringer hem och får höra att hans fru just fallit ner för trappan och fått en hjärnskakning. En kvinna drömmer att hennes man är inblandad i en olycka och en vecka senare händer den

. Anekdoter som dessa ges ofta som stöd för tron på psykiska fenomen. Men en samling anekdoter utgör inte vetenskapliga bevis.

Vissa människor har försökt nå vetenskaplig respektabilitet för psykisk forskning genom att använda experimentella metoder för att finna ut huruvida psykiska krafter verkligen existerar och för att avgöra deras natur och egenskaper.

The Society for Psychical Research (Sällskapet för psykisk forskning) grundades i England 1882. Bland dess medlemmar fanns filosofen Henry Sidgwick, F.W.H. Myers och fysikerna Sir William Barrett, Sir Oliver Lodge och Sir William Crookes. Det amerikanska sällskapet skapades tre år senare med astronomen Simon Newcombe som ordförande. En av medlemmarna var filosofen William James. I början foku-serade båda sällskapen huvudsakligen på medier och deras prestationer. Sittningar arrangerades med välkända psykiska medier som Eusapia Palladino och Margery Crandon. Under-sökningsgrupperna vittnade om en underlig uppvisning av spiritualistiska fenomen: trumpeter spelade, föremål levi-terade, mystiska händer rörde vid dem, ”ektoplasma” ut-strömmade från mediets öppningar. Några medier lyckades lura några forskare ett tag, men så småningom kom avslöjandena. Palladino och Crandon visade sig vara bedra-gare. Psykiska medier föll ur modet och forskarna lämnade seansrummen för mer lovande marker.

Otvivelaktigt är den mest inflytelserika figuren i den psykiska forskningens historia Joseph Banks Rhine. Utbildad till botanist blev Rhine intresserad av spiritualism på 1920-talet, efter att ha bevistat en lektion av Sir Arthur Conan Doyle. Han utförde undersökningar i parapsykologi under den eminente psykologen William McDougall, först vid Harvard och senare vid Duke-universitetet i Durham, Nord Carolina. 1935 startade han och hans fru, Louisa E. Rhine, Duke Parapchycology Laboratory (Dukes parapsykologiska labo-ratorium). Det parapsykologiska institutet, efterträdaren till Duke-laboratoriet, sattes upp i Durham i början av sextiotalet under hägn av Foundation for Research on the Nature of Man (Stiftelsen för forskning om människans natur). Detta institut verkar fortfarande.

Rhine och hans medarbetare testade extrasensorisk perception (ESP) genom kortgissningsexperiment. De använde en lek med 25 kort som bestod av fem grupper, var och en med fem olika symboler. Olika experiment skapades för att testa telepati (ESP av andra personers tankar), clairvoyance (ESP av objektiva händelser), och förutsägelser (ESP om framtida händelser). I den första typen av experiment skulle försöks-personerna försöka gissa kort som sågs av en annan person. I den andra försökte de gissa kort som ingen hade sett. I den tredje försökte de gissa kort som ännu inte hade valts. Antalet korrekta gissningar som kan förutsägas av slumpen är 20% eller 5 av 25. Många försökspersoner nådde resultat betydligt högre än detta. Det verkade som om någonting utöver slumpen verkade.

Några av de mest spektakulära resultaten nåddes i en serie test som utfördes av Rhines medhjälpare, J G Pratt, med teologstudenten Hubert Pearce som försöksperson. Målet för Pratts experiment var att bestämma om clairvoyance påver-kades av avstånd. Pearce, som fått höga poäng i tidigare laboratorietest, skickades till en byggnad 90 m. bort och ombads redogöra för sina gissningar när Pratt vände sina kort i laboratoriet

Pearces poäng i den första serien var 119 korrekta gissningar av 300; av ren slump kunde han förväntas få 60 rätt. En andra omgång utfördes på 225 m. Pearce  fick lägre, men fort-farande betydligt över vad som förväntades av slumpen. Två ytterligare serier utfördes på 90 m. Pearces totala poäng på alla fyra omgångarna var 558 rätta gissningar av 1850. Oddsen mot att detta skedde av en slump var 100 000 000 000 000 000 000 000 mot 1.

Förmågan att utöva inflytande på psykiska objekt eller händelser enbart genom tanke kallas psykokinesi (PK). Rhine testade PK genom tärningsexperiment i vilka försökspersoner försökte påverka tärningens fall genom att vilja att en speciell sida eller kombination av sidor kommer upp. Vad han fann mest intressant med resultaten vara inte själva slutresultaten utan resultatmönstret. Träffnivån tenderade att gå ner ju längre sessionen pågick. En undersökning av protokollen tydde på en nedgång från den vänstra kolumnen till den högra kolumnen, såväl som från den övre halvan av båda kolumnerna till den nedre halvan. Nedgången från den övre vänstra till den nedre högra delen av arket var ”slående signifikant”. En undersökning av protokollen för ESP-kort gissnings-experiment visar en liknande nedgång i poängnivån. Rhine kallade denna poängnivå nedgångseffekten och ansåg att den var ett av ”tecknen på psi”. Kortgissande- och tärnings-kastexperiment under Dukes tidigare år har starkt kritiserats. Standardinvändningarna faller in under fyra kategorier.

1.7.1. Sinnlig antydan. När ESP-kort gjordes tillgängliga för allmänheten på 1930-talet noterades det att under vissa ljusbetingelser kunde symbolen på kortet synas från den andra sidan. Det är anmärkningsvärt att försökspersoner som fick högre poäng när de satt nära korten inte fick mer än slumpmässigt resultat när de satt en bit bort från dem.

1.7.2. Protokollfel. Protokollförande gjordes i början för hand. Efterföljande experiment vid andra universitet har visat att ESP-troende tenderar att göra protokollfel till ESPs fördel; dvs. de skriver ner falska träffar.

1.7.3. Avvikelser i experimentets urformning. Om målen inte är helt slumpmässiga har försökspersonen en fördel, och hans eller hennes bättre-än-slump resultat kan förklaras utan hänvisning till psi. Korten lades i hög genom blandning, en beryktad, inadekvat slumpteknik. Tärningen kontrollerades inte för eventuella fel, inte heller varierades målen syste-matiskt för att motverka en avvikelse hos tärningen.

1.7.4. Fusk. Om experimentledaren eller försökspersonen (eller båda) fuskade, så finns det ingen anledning att hänvisa till psi för att förklara de höga poängen. Rhines integritet har aldrig dragits i tvivelsmål; misstanken har i allmänhet fallit på mindre kända experimentledare och på de bästa bland försökspersonerna. C.E.M. Hansel, psykologiprofessor vid Wales universitet, visar i sin bok ESP: A Scientific Evaluation hur Pearce kunde ha fuskat i Pearce-Pratt experimentet genom att komma tillbaka tidigare och se genom ett fönster in i rummet där Pratt satt och skrev upp korten. Hans förslag blev starkt bestritt av Rhine och hans medarbetare. Deras allmänna inställning till fusk är denna: Det är inte tillräckligt att visa att någon kan ha fuskat; du måste visa att han eller hon har fuskat.

Med åren har parapsykologerna förbättrat sina experiment-tekniker. När kort används bestäms deras ordning genom slumpmässiga, ensiffriga tabeller istället för blandning. Tärningskastande görs med maskin, och målen förändras systematiskt för att motverka all avvikelse hos tärningen; försökspersonen prövar med 6, sedan med 5 osv.

Vissa experimentiker har ersatt kort och tärningar med mer utarbetad utrustning. Främst bland dessa är Helmut Schmidt, tidigare vid Boenings vetenskapliga forskningslaboratorium. Schmidt gör sina experiment med slumpmässiga tal-generatorer som antingen går på radioaktivt sönderfall eller brusljud, två av slumpmässighetens bästa källor.

I ett förutsägelsetest gav han fyra lampor till försöks-personerna, vilka tändes på en slumpmässig sekvens, och han försökte få dem att förutsäga vilken som skulle tändas härnäst. För att testa PK gav han dem en slumpvis sekvens av binära nummer (+1 och -1), akustiskt visade med klickar i det högra eller vänstra örat och visuellt med ett diagram. Han fick försökspersonerna att försöka få ett av numren att komma upp oftare. Fördelarna med denna mekaniserade typ av experi-ment, bortsett från att försäkra slumpmässighet, är att maskinen räknar poäng, eliminerar risken för mänskliga fel samt att det är möjligt att gå igenom ett stort antal serier på relativt kort tid. Även under Schmidts strikta experiment-förhållanden har försökspersoner kunna få bättre poäng än vad som kan förväntas av slumpen.

Listan kunde gå vidare och vidare: pyramidkraft, Bermuda-triangeln, ”vetenskaplig” astrologi osv. Det har funnits många andra konstiga teorier förr och du kan vara säker på att det kommer fler i framtiden. Ingen lista kan bli komplett så länge människan har kvar sin fantasiförmåga.

De sju teorier som vi har summerat här intar olika positioner på rimlighetskalan. Praktiskt taget alla anser att plattjord-hypotesen är totalt absurd. De flesta, utom en liten, men högljudd minoritet, avvisar kreationism. Biorytm och forntida astronauter har tillräckligt stöd bland populasen för att göra dem profitabla för förläggare och företagare, men det finns många som avfärdar den ena av dem, eller båda, som bluff. Försvarare av Velinkovsky och Psi-fenomenet återfinns inte bara bland advokater, utan även bland vetenskapligt tränade.

Trots olikheter i rimlighet och grad av stöd har alla dessa fall någonting gemensamt. De är alla pseudovetenskaper.
2STOLLE ELLER REVOLU-TIONÄR?

Författarna till bisarra ”vetenskapliga” teorier jämför ofta sig själva med vetenskapsmän som Galileo och Pasteur. De hävdar att dessa en gång också hånades och förlöjligades av vetenskapsetablissemanget; ändå hyllas de som vetenskapens pionjärer. Vad som en gång ansågs löjligt är idag självklart. Gårdagens heresier har blivit nutidens ortodoxier.

När Galileo antog det copernianska astronomiska systemet mötte han betydande motstånd från sin tids lärda. Världs-uppfattningen på den tiden var Aristoteles. Den grekiske filosofen Aristoteles lärde att jorden var universums center och att alla himlakropparna – solen, månen och stjärnorna – roterade kring den. Han lärde också att himlakropparnas natur helt skilde sig från jordkropparnas. Jordkroppar kan skapas och förstöras. De kan förändras och sönderfalla. Deras form är irreguljär och ofullkomlig. Himlakroppar är å andra sidan icke-skapade, oförstörbara, oförändrade, perfekta och obe-fläckade sfärer. Deras rörelser styrs av principer som skiljer sig från de som styr rörelser på jorden.

Galileo proklamerade, i motsats till Aristoteles, att himla-kroppar är av samma material som jordkroppar och att de följer samma lagar. Han byggde ett teleskop genom vilket han kunde se berg på månen, fläckar på solen, Jupiters fyra månar och Venus faser. Solfläckarna och månkratrarna gav motbevis till himlens oföränderlighet och perfektion. Jupiters månar gav exempel på en himlakropp som gick runt en annan, som i sin tur gick runt någonting annat. Venus gav positivt stöd för heliocentrism. Vissa av Galileos universitetskollegor vägrade se genom teleskopet. Andra såg men insisterade på att fenomenen var syner skapade av teleskopet. Så småningom släpades Galileo inför inkvisitionen i Rom och tvingades avsvära sig den copernianska uppfattningen.

Den store 1800-tals vetenskapsmannen Louis Pasteur mötte andra vetenskapsmäns fientlighet i sitt arbete om spontan alstring och på sin teori att bakterier skapade sjukdomar.

Teorin om spontan alstring är teorin att livlös materia, under vissa omständigheter, kan föda levande organismer. Från grekernas tid till renässansens slut antogs det allmänt att maskar och annan ohyra kunde alstras spontant från föruttnande kött eller trä. På 1500-talet hävdade fysikern van Helmot att möss kunde skapas genom att lägga en bit smutsigt linne i en behållare med några vetekorn eller en ostbit. På 1700-talet trodde folk inte längre på att möss och maskar alstrades spontant, men frågan var fortfarande inte avgjord vad gällde mikroorganismer som bakterier och svamp. Det fanns de som trodde att dessa organismer spontanalstras och andra som förnekade det.

Debatten nådde sin kulmen i mitten av 1800-talet när biologen Félix Arcimède Pouchet hävdade att han lyckats med en spontanalstring  av mikroorganismer i en steriliserad, obe-smittad omgivning. Han procedur var följande: Han pre-parerade flaskor med upplöst organiskt material, värmde dem för att förstöra de mikroorganismer som fanns i dem, och sedan tillslöt han dem. När han öppnade dem, fann han levande organismer. Var kom de ifrån? De kunde inte ha varit där hela tiden, då tillsatsen var steriliserad. De kunde inte ha kommit in genom luften vid öppnandet, då de även återfanns i flaskor som öppnades på hög höjd nära en glaciär. Pouchets slutsats var att de alstrades ur ingenting vid kontakt med luft.

Pasteur bestred denna slutsats och utförde egna experiment. Han fann att alla flaskor inte utvecklade mikroorganismer när de öppnades. Enbart tillförseln av luft räckte inte för att producera dem. Pasteur drog slutsatsen att mikroorganismerna fanns i luften, men att de var ojämnt fördelade i den, och kom in i flaskan vid öppnandet. Experiment med flaskor med böjda halsar och filter bekräftade detta.

Pouchet och hans följeslagare vägrade att ge sig. Kontro-versen spreds utanför vetenskapliga kretsar. De religiösa applåderade Pasteur, då de i hans attack mot spontan alstring såg en bekräftelse på det gudomliga skapandet. Materialister tog Pouchets sida. Pasteur förlöjligades i dagspressen. Den franska Vetenskapsakademin utsåg en grupp att besluta i frågan. Den avgjorde till Pasteurs förmån.

När Pasteur lade fram teorin att bakterier skapar sjukdomar, mötte han åter motstånd. I början vägrade vetenskaps-etablissemanget att acceptera det. Hur kunde en organism av mikroskopisk storlek övermanna en man eller en häst? Och hur kunde organismer så lika varandra i form och funktion förklara den stora skillnaden mellan sjukdomsprocesser eller mellan en sjukdom och en annan?

Pasteurs tidigare arbeten om jäsning och förruttnelse visade att mikroorganismer kan ha imponerande effekt oavsett storlek, och att de är högst specia-liserade i sina biokemiska uppdrag. Läkarna var fortfarande inte övertygade. T.o.m. när det visade sig att mikrober förelåg vid sjukdom, föredrog de att tro att det var en effekt som kom av sjukdomen snarare än att vara orsaken; bakterierna antingen invaderade kroppen eller alstrades spontant i den efter att sjukdomen redan ändrat vävnaden. Pasteurs och den tyske läkaren Robert Kochs arbeten om sjuk-domen mjältbrand övertygade dem slutligen. Mjältbrands-baciller återfanns hela tiden i blodet från avlidna djur, isolerade i ett rent tillstånd, och var kapabla att av sig själva återskapa sjukdomen.

Vad finns det för läxa att lära av erfarenheten från män som Galileo och Pasteur? Enligt våra föregivna revolutionärer är det att dagens stolle kan bli morgondagens Galileo eller Pasteur. Blev kanske inte Galileo och Pasteur behandlade av det vetenskapliga etablissemanget på sin tid precis som Velinkovsky, Rhine och andra behandlas av det rådande vetenskapliga etablissemanget? Och visade det sig inte till slut att de hade rätt? Kanske visar det sig att vissa av dem som vi idag avfärdar som stollar får rätt till slut, och våra efterkommande ser tillbaka på oss och skrockar precis som vi ser tillbaks och skrockar åt de som trodde på jorden som solsystemets centrum och på spontan alstring. Det hade varit bättre om de gamla vetenskapsmännen varit lite mindre styvnackade och lite mer öppna. På samma sätt borde dagens vetenskapsmän vara lite mer mottagliga för idéer som tycks långsökta eller t.o.m. uppenbart absurda.

När de vädjar till historien gör våra föregivna revolutionärer två antaganden: 1) Att det vetenskapliga etablissemanget på något sätt var orättvist i sin behandling av Galileo och Pasteur. 2) Att Galileo och Pasteur ansågs vara stollar på sin tid. Båda dessa antaganden kan ifrågasättas. Låt oss titta på dem i tur och ordning.

På vilket sätt behandlades Galileo och Pasteur orättvist? Att Galileo förföljdes av kyrkan, och Pasteur av dagspressen, är på inget sätt en anklagelse mot det vetenskapliga samfundet. Vad saken gäller är hur dessa män behandlades av övriga vetenskapsmän; man måste skilja vetenskaplig opposition från religiös och folklig opposition. Vad gjorde dåtidens veten-skapsmän för fel? Anklagelsen verkar vara att de obstinat och orubbligt vägrade ge med sig när fakta sade att de borde det. Slutligen gav de förstås upp; i annat fall skulle inte Galileo och Pasteur hyllas som vetenskapens pionjärer. Tydligen var deras misslyckande att de inte gav upp så fort som de borde ha gjort. Låt oss se om denna anklagelse är berättigad.

I fallet med Pasteur och spontan alstring tvekade inte Vetenskapsakademin att döma till han fördel. Det kan t.o.m. sägas att de dömde för snart. När Pasteur öppnade sina flaskor var vissa fria från mikroorganismer. När Pouchet öppnade sina fann han mikroorganismer i alla. Pasteur hävdade att Pouchets resultat var slarv. I själva verket fick Pouchet sina resultat beroende på en annan tillsats. Pasteur utförde sitt experiment med jästtillsats som är relativt lätt att sterilisera. Pouchet använde hötillsats som är mycket svårare att sterilisera. När Pouchet tillämpade samma temperatur som Pasteur, var den inte tillräcklig för att döda mikro-organismerna i hans flaska och de kom till liv vid kontakt med luft. Höbacillens motståndskraft mot kokning upptäcktes inte förrän flera år senare. Så vetenskapsmännen i den franska akademin beslöt inte alls mot Pasteur trots överväldigande bevis, utan istället för honom på basis av bevis som visade sig vara otillräckliga!

Vad gäller Galileo och teleskopet tycks författarna ha bättre grund. Visst saknas försvar för de professorer som vägrade acceptera vad teleskopet bevisade, eller..?

Teleskopet, liksom mikroskopet, är en optisk apparat som gör det möjligt att se vad vi inte kan se med blotta ögat. När vi tittar genom teleskopet tror vi att det ger oss en korrekt bild av vad som faktiskt finns framför linsen. Varför är denna tro berättigad? Därför att ett teleskop fungerar enligt optikens lagar. Dessa lagar förklarar sambandet mellan objektet och avbildningen i teleskopet. Då den optiska teorin bakom teleskopet tas för given idag frågar vi aldrig om den teleskopiska bilden är sann. Men Galileo hade ingen välutvecklad optisk teori när han konstruerade sitt teleskop. Han byggde det genom försök och felsteg, efter att ha hört att en holländsk linsslipare kommit fram till en dylik apparat genom att kombinera linser.

Galileo försvarade teleskopets användning inom astronomin framför allt med att den visade detaljer hos bekanta föremål på långt håll. I fallet med föremål på jorden kan man testa teleskopets sanningsenlighet genom att gå nära föremålet för att se om det verkligen har de kännetecken som teleskopet visar. Om teleskopet fungerar på jordföremål, tänkte Galileo, fungerar det säkert lika bra på himmelsföremål.

Problemet var emellertid att Galileos teleskop gav flera avvikelser och förvrängningar. Det fanns färgmarginaler och dubbla bilder. Dessutom verkade månen vara täckt med berg på ytan men jämn längs omkretsen, även om omkretsen förändrades med månens faser. Månen och planeterna förstorades genom teleskopet medan de orörliga stjärnorna verkade mindre i storlek. Vissa av dessa resultat (t.ex. färgmarginaler och dubbla bilder) berodde på brister i Galileos teleskop. Andra (t.ex. planeternas och stjärnornas relativa magnitud) berodde på de observerade fenomenen. Utan en detaljerad optisk teori kunde inte Galileo förklara avvikelserna och förvrängningarna. Och då han inte kunde kontrollera himlakropparna på nära håll kunde han inte avgöra när hans teleskop visade saker som de egentligen var och när det visade optiska illusioner. Varför skulle man acceptera bergen på månen men inte att månens rand var jämn? Varför skulle man acceptera Jupiters fyra månar men inte dubbla stjärnor? Galileo hade inget bra svar.

Ser man närmare på historien visar det sig att det motstånd som Galileo och Pasteur mötte från övriga vetenskapsmän inte var så dum och irrationell som vissa vill få oss att tro. De gamla teorierna och metoderna fanns kvar eftersom de hade motstått prövningarna under åren, inte pga. envishet eller lathet hos vetenskapsmännen. Det fanns skäl att acceptera de gamla synsätten och när nya tillkom mötte de ett rimligt motstånd. Det vore faktiskt irrationellt av det vetenskapliga samfundet att ta emot Galileos och Pasteurs idéer utan kamp.

En noggrann undersökning av historien visar att Galileo och Pasteur ansågs vara formidabla vetenskapsmän på sin tid. Många trodde att de hade fel, men inte ens de mest högljudda opponenterna ansåg dem vara stollar. De som anses vara stollar ignoreras för det mesta av vetenskapsmän. Varken Galileo eller Pasteur ignorerades. Alla var överens om att deras arbeten var något att räkna med.

Det finns faktiskt vetenskapliga pionjärer som ignorerades på sin tid. Ett exempel är Gregor Mendel vars verk i genetik låg begravt i en obskyr journal i åratal. Icke desto mindre kan det sägas att vem som helst som hade läst Mendels arbeten på den tiden kanske skulle ansett det vara oriktigt eller oviktigt, men inte att det var skrivet av en stolle.

En revolutionär är inte en stolle som har blivit rättfärdigad. En stolle är inte en revolutionär vars tid ännu inte har kommit. Stollar och revolutionärer utgör två olika klasser av tänkare och historien kan inte skilja mellan dem. Gårdagens stollar anses även idag vara stollar. De är män som kapten John Cleves Symmes, 1800-tals förespråkaren för den ihåliga jorden; Francis Joseph Gall, grundaren av pseudovetenskapen frenologi; Hans Hörbiger, vars kosmiska isteori uppskattades av nazisterna; och George McCready Price, det tidiga tjugonde århundradets störste kreationist.

Det är inte alltid lätt för vetenskapsmän att upptäcka en revolutionär bland dem. Många spekulationer verkar först lovande men visar sig senare vara ofruktbara. Det är mycket lättare för dem – och för oss – att upptäcka en stolle. Vi kanske måste vänta på historien för att bestämma vilka revolutionärerna är, men vi behöver inte vänta för att bestämma vilka stollarna är.

Stollar menar ibland att deras teorier inte är mer främmande än de som idag diskuteras bland s.k. legitima vetenskapsmän. Vetenskapsmän talar om neutriner som inte har massa eller elektrisk laddning; om tayoner som färdas fortare än ljuset och går baklänges i tiden; om svarta hål som sväljer allt, inklusive ljusvågor. Det verkar nästan som om de försökte bjuda över varandra i bisarrhet i sina spekulationer. Fysikern Niels Bohr sade en gång till en annan fysiker: ”Vi är alla överens om att din teori är galen. Frågan vi är oense om är om den är tillräckligt galen för att den skall ha en chans att vara sann.” Vetenskapen undviker alltså inte galna teorier. Men man måste behandla sin galenskap på ett riktigt sätt.

Ibland använder stollar idéer som tidigare dykt upp inom vetenskapen, eller omvänt att vetenskapsmän använder idéer som tidigare varit stollars arbeten. Volivas argument mot en jord som rör sig, erinrar om argument som användes av stora astronomer från förr, bl.a. Claudius Ptolemaios på 200-talet och Tycho Brahe på 1600-talet. Om jorden rörde sig skulle, enligt dessa astronomer, ett föremål som kastas vertikalt uppåt inte falla ner längs samma linje, och ett föremål som släpptes från ett torn skulle inte falla i en linje vertikal med jordens; i båda fallen skulle punkten på jorden under föremålet ha förändrats medan föremålet var i luften. Om jorden rörde sig från väst till öst, riktningen som krävs för att förklara himlens utseende, skulle dessutom ett kanonskott mot väst föra sin projektil längre än ett skott mot öst. Molnen och fåglarna i flykten skulle inte hänga med i jordens rörelse utan skulle alltid sacka efter mot väst. Folk på jorden skulle oavbrutet känna en östlig vind, precis som en ryttare känner vinden i ansiktet när han rider. Slutligen skulle allt på jorden – stenar, byggnader, djur och växter – kastas av om den rörde sig.

Sådana argument var vetenskapligt giltiga när de först framlades, men inte 1930 när Voliva lade fram dem. Mycket vatten har flutit under de vetenskapliga broarna sedan dess. Framför allt hade Galileo avvisat argumenten trehundra år tidigare i sin Dialog över de två världssystemen. Fallande föremål, projektiler och flygande fåglar tillhör jordens roterande system, och de deltar i helhetens rörelse utöver sin egen observerbara rörelse. Vad beträffar stenar och byggnader som skulle kastas av jorden hade Galileo förklarat att gravitationskraften var tillräcklig för att hålla fast dem. Efter Newton kunde vetenskapen med ännu större säkerhet avvisa argumenten. Voliva räknade inte med dessa. Det gjorde honom till en stolle.

I exemplet som just gavs dök idéerna först upp i den legitima vetenskapens kontext (sammanhang, ö.a.) och blev sedan upptagna av en stolle. Ibland går det den andra vägen: En idé som kommer från en stolle upptas i legitim vetenskap. Frenologi, pseudovetenskapen att bestämma karaktärsdrag genom bulor på skallen, baserades på principen att olika funktioner återfinns i specifika delar av hjärnan. Denna princip har sedan blivit en fundamental dogm i modern hjärnforskning.

Kreationisten George McCready Price påpekade att en man som har svårt att övertyga världen om sin idé kallas ”stolle”, men efter att han lyckats kallas han profet. Kanske profet, men inte pionjär. Profeter skapar inte de händelser som de förutsäger och de förtjänar inte äran (eller skulden) av dem när de inträffar. Stollen som först föreslog idén är fortfarande en stolle, även om vetenskapen funnit idén användbar.

En av orsakerna till att det verkar som om det inte finns någon klar skiljelinje mellan legitimt vetenskapligt arbete och tokigheter, är att ­vetenskapsmän ibland blir stollar när de vågar sig på arbeten utanför sin disciplin eller specialitet. Historien visar ett antal exempel på människor som var vetenskapliga inom ett arbetsområde, men ovetenskapliga inom ett annat.

Du kanske har märkt att vi har varit märkvärdigt tysta om den medicinska marginalen. Inte ett ljud om laetrile (persiko-extrakt som påstods bota cancer, ö.a.), akupunktur, koppar-armband, ginseng, bipollen, faran av att blanda protein och kolhydrater i magen, de tolv vävnadssalterna. Det finns en orsak till vår tystnad. Den har att göra med skillnaden mellan en stolle och en kvacksalvare. Det finns mer i medicinen än vetenskap och mer i pseudomedicinen är pseudovetenskap.

Medicinska skolor överöser sina studenter med anatomi, fysiologi, biokemi och andra vetenskapliga discipliner. Läkare litar på komplicerade anordningar som röntgen och elektrokardiogram-maskiner. De sänder vävnadsprover till laboratorier för sofistikerade biokemiska tester. Visst finns vetenskaper associerade med utövande av medicinsk verk-samhet. Ändå är inte medicinskt utövande i sig själv en vetenskap. Läkaren är varken en teoretiker eller en experi-mentiker. När en patient kommer till honom med ett hälso-problem, är hans uppgift att göra en diagnos på sjukdomen och bestämma behandlingen. Patienten nöjer sig inte med en förklaring på sin sjukdom; han vill att något görs åt den.

Medicin är en praktisk konst, som teknik. Och i praktiska konster räknas resultatet. Antag att någon bygger en maskin som fungerar – den gör det arbete den är skapad att göra – trots att ingen kan förklara varför den fungerar. Det är inte vetenskap, det är teknologi. Men maskinen blir inte mindre användbar pga. bristen på vetenskaplig förklaring. Antag på samma sätt att läkaren vet att en viss medicinsk behandling i allmänhet är effektiv, men inte varför. Han fortsätter med behandlingen i alla fall. I en ”liv eller död”-situation kommer han, om det inte finns något annat alternativ, t.o.m. att överväga en behandling med liten eller okänd chans att lyckas. Det är bättre än att inte göra något.

Medicin har en vetenskaplig basis. Den innehåller också praktisk skicklighet. Läkarens patienter kan observera honom utöva sin kliniska skicklighet i behandlingen av det indi-viduella fallet i all sin komplexitet. Men den vetenskapliga förnuftsmässigheten är i allmänhet dold för dem. Vanligtvis är allt de kan göra att kontrollera hans meriter för att se om han har fått ordentlig utbildning. Sällan lägger en doktor fram de vetenskapliga argumenten eller bevisen för en patient.

Kvacksalvaren är för medicinen vad stollen är för veten-skapen: en som utger sig, och en förvrängare. I sin maskerad som en medicinsk utövare kan kvacksalvaren, om han vill, dölja sitt resonemang. Varför skulle han förväntas ge sina argument och bevis bakom sina rekommendationer när den praktiserande läkaren inte gör det?

Så länge han inte förtyd-ligar sitt resonemang är kännetecknen på pseudovetenskap meningslösa mot honom. Kännetecknen täcker olika former av felaktig argumentation. De berör olika sätt att strukturera och stödja teorier och att hantera bevis. Om någon underlåter att säga hur han stöder sin teori och inte diskuterar sina bevis, då kommer man inte åt honom med kännetecknen, även om han ägnar sig åt pseudovetenskap.

Läkare diskuterar ibland vad som ligger bakom behandlingen, och det gör även kvacksalvare. I den mån en sådan diskussion försiggår är tecknen på pseudovetenskap relevanta och an-vändbara. Om en kvacksalvare värderar bevis utifrån antalet exempel eller vägrar att korrigera och revidera vid kritiken, är han även en stolle.

En annan kategori som vi inte har tagit upp är vetenskapliga bluffar. Metoderna att avslöja en bluff skiljer sig från dem som avslöjar pseudovetenskap. Kännetecknen hjälper inte då brottet snarare består i bedrägeri än i förvrängt resonemang.

I början av seklet grävde en grupp professionella och amatör-vetenskapsmän, inkluderande advokaten och antikhandlaren Charles Dawson upp flera skallben och underkäken av vad som verkade vara den ”felande länken” mellan apan och människan. Manchester Guardian avslöjade upptäckten i november 1912. Platsen för fyndet, en grusgrop nära Piltdown Common, Sussex, gav Piltdownmannen sitt namn. Vissa experter tvivlade på att käken och skallbitarna hörde samman. De flesta skeptikerna lugnades genom annon-serandet 1917 att en andra Piltdownman hade upptäckts två år tidigare. Under de följande decennierna förlorade Piltdown-mannen sin status som en felande länk. Vetenskapsmännen förvisade honom till en obskyr avvikelse på det evolutionära trädet. Slutligen, 1953, företog en Oxford-anatomist vid namn J. S. Weiner en undersökning som bevisade en bluff. Weiners misstankar väcktes när han hörde att läget för det andra Piltdownfyndet var okänt. Han tog hjälp av Sir Wilfred Le Gros Clark från Oxford och Kenneth P. Oakley från British Museum. Resultatet av deras detektivarbete dök upp i en rapport från Brittiska muséet senare samma år. Det fanns inte längre något tvivel. Tanden i käkbenet hade modifierats för att verka mänsklig. Tester visade att käken och skallbenet kom från olika perioder. Den andre Piltdownmannen visade sig vare en liknande förfalskning. Djurben som hittades på platsen kom i verkligheten från olika kontinenter. Man vet fortfarande inte med säkerhet vem som iscensatte bluffen.

Inom vetenskapen, liksom inom varje fält av mänsklig strävan, är det alltid möjligt att fuska. Hur mycket fusk som förekommer är upp till var och en att gissa. Fusket har störst chans att undvika upptäckt när resultaten stämmer överens med andra vetenskapsmäns fynd. De bluffar som betyder mest är lyckligtvis de som med störst säkerhet snart upptäcks. Weiner blev misstänksam mot Piltdownmannen när han upptäckte att viktig information saknades. Det fanns redan tvivel: käkbenet såg helt enkelt inte mänskligt ut. Det är betydelsefullt att upptäcktsprocessen av Piltdownbluffen var helt vetenskaplig. Det fanns inga bekännelser eller anklagande dokument. Den genomfördes till fullo med omsorgsfull granskning och bevistestning. Vetenskap är mottaglig för förfalskningar, men den ger också medlen att avslöja dem. Detta är en del av att vara självkorrigerande.

Pseudovetenskap är förbundet med vissa mönster i resone-randet. Den som planerade Piltdownbluffen var ingen pseudo-vetenskapsman. Kännetecknen som gavs i det föregående kapitlen skulle inte få fast honom, då hans brott inte hade någonting att göra med sättet på vilket han resonerade.

Vissa av de vi stämplar som pseudovetenskapsmän kan också vara bluffmakare. De kanske driver med oss med sina långsökta teorier och galna förklaringar. Vem kan tro att någon inom Platt jord-sällskapet verkligen är allvarlig? Eller von Däniken med sina rapporter om hemliga tunnlar fyllda med guld?

Det är viktigt att inse att en stolle inte är mindre stollig för att han förövar en bluff. Frågan om någon verkligen är engagerad i pseudovetenskap har ingenting att göra med hans eller hennes uppriktighet. De finns inget sådant som ett resonemang på låtsas. Det är bedrägligt att tro att astrologi stämmer med allmän vetenskap, för att vetenskap medger himlakroppars inflytande på jordens processer. Det är bedräg-ligt oavsett om den som föreslår argumentet själv är övertygad eller inte. Även om von Däniken gör sin nästa bok à la Clifford Irving och ”berättar allt” om den forntida astronaut-”bluffen”, så skulle det inte rädda honom från anklagelsen att den metod att tillämpa bevis som uppvisas i hans skrifter är pseudovetenskaplig. Ett dåligt argument uttalat på skämt är fortfarande ett dåligt argument.

En sak till innan vi lämnar ämnet faktasamlande. Du kanske undrar varför vi inte har tagit upp Loch Ness-odjuret, Yetin m.fl. De flesta böcker om dessa varelser är skrivna som UFO-böcker. De har alla de nödvändiga ingredienser som ingår i den genrens böcker: ett stort antal ögonvittnen, suddiga fotografier, invändningen att ”det ligger någonting i det”.

Det finns förvisso mängder med stollar i monsterjagar-området. Men de letar åtminstone efter någonting som vi, om vi hittade det, skulle veta hur vi skulle ta hand om. Det finns inget direkt absurt med idén att det finns varelser som ännu inte upptäckts. Ibland händer det att en art, som alla trodde var utdöd visar sig leva och frodas.  . Om det faktiskt finns en ”Nessie” i Loch Ness, så flyter ett kadaver eller skelett iland en dag. Biologer skulle då börja identifiera och klassificera det. De flesta vetenskapsmän anser inte jakten på en sådan varelse mödan värd, då 1. Chansen att lyckas är väldigt liten, och 2. Inget vetenskapligt av vikt uppnås vid utgången. Emellertid skulle varelserna, om de en gång återfanns, absolut intressera vetenskapsmännen. De fakta som monsterjägarna söker må vara gäckande, men de är inte nödvändigtvis utanför det vetenskapliga området.

3KÄNNETECKEN PÅ PSEUDO-VETENSKAP

En stolles verk skiljer sig fundamentalt från en legitim vetenskapsmans. Det kan finnas kännetecken som är gemen-samma för båda, men det finns de som bara finns i tokiga arbeten och aldrig i äkta vetenskapligt arbete. Genom att känna igen dessa kännetecken, så lär man sig känna igen en stolle. I detta kapitel hittar du en lista på pseudovetenskapens kännetecken. Innan vi förklarar hur listan används och vad den kan förväntas åstadkomma, så behöver vi förklara termerna nödvändiga och tillräckliga villkor. Det bästa sättet att förklara detta är genom exempel.

Antag att någon säger att hans bil inte startar. Utan att kontrollera bilen kan du föreställa dig ett antal villkor som vart och ett skulle vara tillräckligt för att bilen inte skall fungera; t.ex. bensinen är slut eller förgasaren är tilltäppt. Om allt du vet är att bilen inte startar, så kommer inget tanke-arbete att avslöja vilket villkor som inte är uppfyllt. Bilars ”logik” gör att många villkor kan få dem att inte starta, men inget enskilt fel är ett nödvändigt villkor för att felet skall inträffa.

Vänd på situationen och föreställ dig att bilen fungerar. Nu är det lätt att hitta nödvändiga villkor för att den fungerar – villkor utan vilka den inte kunde fungera. Det måste finnas bensin i tanken, tändstiften måste tända osv. Många villkor måste vara uppfyllda om bilen skall starta, men inget av dem är i sig själv tillräckligt för att den skall starta.

Termerna nödvändig och tillräcklig kan tillämpas på listan med peudovetenskapens kännetecken på följande sätt. En punkt på listan är ett tillräckligt villkor för att vara pseudovetenskap. Man kan inte förvänta sig att en enda stolle uppfyller alla villkor, bara en del av dem. Hur är det med en person som inte har något av dem? Kan man dra slutsatsen att han eller hon inte är en stolle? Nej, för vi gör inte anspråk på att ha en fullständig lista, lika lite som man kan förvänta sig en komplett lista av alla möjliga sätt på vilka en bil kan bryta ihop. Då och då kommer nya stoller med nya sätt att arbeta. Det är som när nya, mer komplicerade bilar tillverkas, med nya sätt att gå sönder på.

Om man inte uppvisar något tecken på pseudovetenskap är det inte tillräckligt för att vara vetenskapsman. Det är emellertid ett nödvändigt villkor för att vara en vetenskapsman. Liksom varje fungerande bil inte kan ha ett fel som är tillräckligt för att den inte skall fungera, så saknar den som gör äkta vetenskapligt arbete något av de villkor som vore tillräckligt för att göra hans eller hennes arbete pseudovetenskapligt.

Det finns vissa kännetecken som man ofta hittar bland stollar men som i sig själva inte är tillräcklig grund för att avfärda någon som stolle. Ett sådant tecken är frånvaro av meriter. Pga. den komplexa och esoteriska (endast för invigda, ö.a.) naturen hos den rådande vetenskapen, finns det få prakti-serande vetenskapsmän som saknar formell träning eller meriter inom sitt område. Stollar brukar istället vara självlärda eller i bästa fall tränade inom ett annat område. Von Däniken är självlärd. Velikovskys formella träning var i psykoanalys. Båda saknar meriter i de fält inom vilka de utger sig för att vara ”auktoriteter.”

Icke desto mindre är inte avsaknaden av meriter i sig ett bevis på att en person är en stolle, lika litet som att närvaron av meriter garanterar att han inte är en stolle. Vissa stora vetenskapsmän saknade formell träning inom sitt område. Charles Darwin och Michael Faraday är utmärkta exempel. Meriter påvisar oftast att personen har gjort ett visst acceptabelt vetenskapligt arbete, men garanterar inte att allt deras arbete är legitimt. 

Ett annat vanligt kännetecken på stollar är deras avskildhet från den vetenskapliga gemenskapen. De saknar inte bara meriter, de har inte någon direkt kontakt med den veten-skapliga gemenskapen överhuvudtaget. De är enstöringar, utanförstående. De ser sig själva som röster som ropar i öknen. De klagar över att vetenskapsmännen inte lyssnar på dem. Ändå är inte alla som arbetar ensamma stollar, likväl som alla stollar inte arbetar ensamma. Gregor Mendel utförde sitt stora arbete om genetik i stort sett isolerad från sina samtida vetenskapsmän. Vad som är viktigt för att bestämma om någon är en stolle eller inte, är inte om vetenskapsmännen lyssnar till honom eller henne, utan om han eller hon lyssnar på dem. En stolle känns igen på sitt sätt att gå till väga, inte på sin plats i samhället.

En vetenskapsman beskrivs ofta som någon som följer den vetenskapliga metoden. Den vanliga uppfattningen om den vetenskapliga metoden är att den består i att samla data, formulera en hypotes för att förklara data, och testa hypotesen genom experiment. Men detta är bara början på förklaringen om hur vetenskapen arbetar. Det är inte tillräckligt för att skilja vetenskap från pseudovetenskap.  Det måste finnas mer i den vetenskapliga metoden än att bara samla data, forma hypoteser och utföra experiment. Den vanliga uppfattningen om den vetenskapliga metoden är klart otillräcklig.  . Den vetenskapliga metoden kan inte fångas upp i ett fåtal fraser. Den vetenskapliga metodens operationssätt är knutet till det ämne vetenskapen behandlar; för att kunna förstå metoden måste man först undersöka det vetenskapligt resonemanget i ett specifikt vetenskapsområdes kontext.

Här bemödar vi oss inte med att beskriva den komplexa vetenskapliga metoden. Allt vi vill framhålla är att det finns operationssätt som inte återfinns i vetenskap, men som finns i pseudovetenskap. De har att göra med skälen för att föreslå en alternativ hypotes, med vad som accepteras som fakta som skall förklaras, med vad som räknas som ett starkt stödjande bevis, och med vad som räknas som en teori.

Här är därför vår lista med kännetecken. Ingen som uppfyller något av dessa villkor i sitt arbete kan göra anspråk på att vara en Galileo eller en Einstein. Den som har något av dem erbjuder inte en djärv ny hypotes som utmanar den nuvarande vetenskapen. Han eller hon sysslar med pseudovetenskap.

3.1. OTIDSENLIGT TÄNKANDE

När en teori en gång blivit förkastad, tar vetenskapsmän inte upp den igen såvida de inte förstår hur den kan fungera där den inte fungerade förut. Någonting måste ha hänt som gjort teorin livsduglig. Antingen har nya bevis kommit fram eller också har det vetenskapliga ramverket förändrats på ett sådant sätt att de gamla idéerna fått en ny innebörd.

Copernicus återupplivade på 1500-talet Pythagoras antika doktrin att jorden rör på sig – en doktrin som varit ur astronomers bruk i hundratals år. Men den rörliga jorden hade en annan ställning i det copernianska schemat än i Pytagoras schema. I Pythagoras universum rörde sig jorden, månen, solen, de fem synliga planeterna och stjärnorna i koncentriska cirkelbanor runt en central eld. Mellan jorden och centralelden fanns en annan planet kallad mot-jorden. Varken mot-jorden eller centralelden kunde ses av jordens befolkning, då jorden alltid roterade med sin obebodda sida vänd från dem, precis som månens baksida alltid vänder sig bort från jorden enligt nutida astronomi. Aristoteles avvisade detta schema till förmån för ett geocentriskt schema utan icke-observerbara kroppar i det. De fick månen, solen, planeterna och stjärnorna att kretsa runt jorden. När Copernicus bestred Aristoteles schema, gick han tillbaks till Pythagoras idé att jorden rörde sig, men han satte sin jord i bana kring ett annat centrum: solen. Den gamla invändningen mot Pythagoras schema – att den postulerade icke-observerbara kroppar – tillämpades inte längre.

Ett annat fall av vetenskap när den går tillbaks till en tidigare åsikt är rymdens och tidens relativitet. Den tyske filosofen Gottfrid Wilhelm von Leibnitz föreslog denna idé i början av 1700-talet, en tid när Newtons himlamekanik inkluderade en doktrin om absolut rum och tid. Enligt Newton existerar tid och rum oberoende av föremål, så även om det inte fanns några föremål så skulle det fortfarande finnas rum och tid. Leibnitz hävdade å andra sidan att rum och tid bara var relationer mellan föremål, så om föremål inte fanns skulle det heller inte finnas rum och tid. Han invändningar var mestadels filosofiska. De kom från överväganden om huruvida det var meningsfullt att tala om rum och tid oberoende av handlingar och föremål, exv. saknar det mening säga att gud kunde skapat universum tidigare än han gjorde eller på en annan plats. Newton hade emellertid en framgångsrik matematisk mekanik på sin sida, och han vann. Det dröjde tills ankomsten av Einsteins allmänna relativitetsteori 1900-talet innan Leibnitz idé gjorde comeback. Vid den tiden hade matematiken blivit mycket mer sofistikerad och vetenskap kunde hantera rummets och tidens relativitet med en precision och detaljering som vida överglänste Leibnitz första formulering. Einsteins allmänna teori, vilken undanträngde Newtons doktriner om rum, tid och gravitation, stöddes av teoretiska argument och empiriska bevis som tidigare var okända.

Man tänker vanligtvis på vrickade idéer som nymodiga, originella, okända. Men många av dem är egentligen en tillbakagång till ett förlegat synsätt på världen. Inför mång-falden hos dagens vetenskap letar stollarna efter förklaringar som är lättare att förstå, och finner dem ofta i vad vetenskapen redan har avskrivit. Plattjordarna är ett extremt exempel. Hur kan jorden vara sfärisk utan att folket på andra sidan faller av? Hur kan jorden snurra runt med en så enorm hastighet utan att vi kan uppfatta rörelsen, när vi kan upptäcka den minsta rörelse i en bil vi åker i?

Plattjordarna förstår det inte, så de går tillbaka till en okunnigare tids synsätt. Vilka argument de än kommer med, så har argumenten för länge sedan avvisats. Till skillnad från vetenskapsmän som förändrar gamla idéer, kan de inte klä sina idéer i nya kläder. Vetenskapsmän lyssnar inte till dem då de redan har hört allt förr. De har ingenting att säga som inte redan sagts bättre och visat sig värdelöst.

Ytterligare exempel på otidsenliga argument återfinns bland kreationisternas invändningar mot utvecklingsläran. Kreatio-nister hävdar att utvecklingsläran är kopplad till uniformism, och kreationism till katastrofism, och att geologiska bevis stöder den senare mer än den förra. Argumentet är otidsenligt om det menar att uniformism/katastrofism-diktomin (när det ena utesluter det andra, ö.a.), fortfarande är en levande fråga.

Uniformism fördes fram på 1700-talet av James Hutton och Sir Charles Lyell på 1800-talet som ett argument mot tendensen att förklara geologiska fenomen (t.ex. bergens utformning) med omvälvningar som stora floder och våld-samma jordbävningar. Uniformism avsåg att förklara alla geologiska förändringar genom gradvisa processer som bort-nötande, avlagringar, sönderslitningar och höjningar. Lyell var nära vän till Darwin. Hans arbete om geologi gav stöd till Darwins teori, då den antydde att jorden var tillräckligt gammal för att utvecklingsprocessen skulle kunna ha inträffat. Emellertid kom uniformismen gradvis till insikten att vissa förändringar måste ha skett drastiskt. Under tiden tillät katastrofisterna ett antal mindre ”katastrofer” ha inträffat på ett likartat och lagbundet sätt. Diktomin mellan uniformism och katastrofism kollapsade. Kreationisterna agerar som om debatten fortfarande var igång, och som om dagens utvecklingslära fortfarande var bunden till gammaldags uni-formism. Att bekämpa den sortens uniformism är att spilla krut i onödan.

På ett liknande sätt vilar kreationisternas argumentet, att mutationer inte kan göra det arbete som utvecklingen kräver av dem, på en avlagd uppfattning om mutationer och dess roll i utvecklingsprocessen. Modern utvecklingsbiologi daterar sig till den ”evolutionära syntesen” på trettiotalet. I perioden mellan Darwin och det moderna synsättet, utvecklades Mendels genetik till en punkt där den kunde integreras med Darwins idéer, speciellt tanken på det naturliga urvalet. Den evolutionära syntesen dök inte upp utan motstånd från andra varianter av evolutionister, och en del av dessa alternativa doktriner gav mutationerna en mindre eller t.o.m. destruktiv roll i utvecklingen

Theodosius Dobzhansky, en av den evolutionära syntesens grundare, fastslog i sin klassiska Genetics and the Origin of Species: ”En annan typ av kritik som förts fram mot mutationsteorin hävdar att mutationerna som observerats hos Drosophila (bananflugan) och i andra organismer skapar för-sämrad livsduglighet, patologiska förändringar och missbild-ningar och kan därför inte tjäna som en av utvecklingens byggstenar. Detta påstående har gjorts så många gånger att det har fått kraft genom upprepandet.” Dobzhansky går vidare och motsätter sig invändningen. Mutationer, förklarar han, ”skapar ett spektrum som sträcker sig från dödliga till förvandlingar som är neutrala eller t.o.m. gynnsamma för livsduglighet.”

Genetikens matematik kräver bara ett fåtal gynnsamma förändringar för att de nya karakteristika skall bli etablerade i populationen.

Vilka kvarvarande tvivel folk än hade om effekten av mutationer i utvecklingen så skingrades de fullständigt iom. uppkomsten av molekylär biologi. Molekylärbiologer upp-täckte genens kemiska struktur. De återdefinierade mutationen inom den nya kemin i form av DNA och RNA. Nu kan vetenskapsmän undersöka många olika sorters förändringar i det genetiska materialet. Biokemiska tester visar att många små mutationer inträffar och att dessa mutationer kan ackumuleras utan att visa sig hos organismens beteende eller utseende. Förändringar i omgivningen kan få igång dessa dolda kapaciteter hos organismen.

Invändningen att mutationer inte kan bidra till utvecklings-processen kan ha verkat trolig en gång i utvecklingens historia, men den utgör inte längre något allvarligt hinder för evolutionär biologi. Man kan inte avvisa den rådande teorin genom att resa tvivel mot dess föregångare.

3.2MYSTERIELETANDE

När vetenskapsmän forskar, så arbetar de inom en accepterad teoretisk ram. Ramen lägger fram problemen, ger metoden för att lösa dem och skapar förväntningar om lösningen. Till och från kommer forskare fram till avvikelser: Saker och ting blir inte som teorin lett dem till att tro. Avvikelsen kanske inte först känns igen för vad den är. Hur man ser saker beror på hur man förväntar sig att se dem, och en avvikelse är definitionsmässigt motsatt förväntningarna. När avvikelsen en gång accepteras är vetenskapsmannens första reaktion att försöka att få den att passa ihop med den accepterade teorin. Till slut kan de komma att överge teorin till förmån för en annan, där den föregående avvikelsen helt kan förklaras.

Michelson/Morley-experimentet är ett bra exempel. 1882 skulle två amerikanska fysiker, A.A. Michelson och E. W Morley, mäta jordens rörelse i relation till ”etern”, vilket antogs vara det medel som bar ljusvågor. Om etern var stationär, så skulle jorden som rörde sig i den möta en eter-”vind” som blåste förbi den. En ljussignal som skickades ut från jorden i strömmens riktning skulle färdas snabbare än en som sändes ut mot strömmen. Michelson och Morley gjorde testet och fann att det inte fanns någon skillnad. Båda ljussignalernas hastighet var lika. Det oväntade resultatet gav upphov till en serie misslyckade förklaringar. En var att jorden drog med sig en del av etern och att ett experiment på jorden därför inte skulle påvisa någon rörelse genom medlet. 1905 presenterade slutligen Albert Einstein en teori som löste problemet med hjälp av en radikal förändring i de fysiska antagandena om ljusets utbredning. Hans relativitetsteori postulerade att ljusets hastighet var oföränderlig. Nolldriften genom etern, som tidigare var en fysisk avvikelse visade sig vara ett naturligt resultat som stödde den nya teorin.

Det finns två företeelser värda att notera i fråga om vetenskapliga avvikelser. Den ena är att vetenskapsmän inte söker efter avvikelser. Avvikelser kommer till dem. Michelson och Morley letade inte efter problem när de utförde sitt experiment. Deras avsikt var enbart att klargöra vissa aspekter av eterteorin, inte att riva ner den. Ibland går vetenskapsmän in för att förstöra teorier. Pasteur utförde sina steriliseringsexperiment i avsikt att omkullkasta teorin om spontan generering. Men han gjorde det enbart då han hade en annan teori som fick honom att tro att hans experiment skulle bli framgångsrikt. Pasteurs resultat var ingen avvikelse för honom. Forskaren som finner en avvikelse finner något som går mot hans eller hennes egna förväntningar; Pasteur fann det han väntade sig.

Den andra punkten är att vetenskapsmän inte avvisar en teori till förmån för en annan vars enda fördel är att den förklarar avvikelsen. Om Einsteins relativitetsteori inte hade något annat än att kunna förklara resultaten av Michelson/Morley-experimentet, så skulle den haft litet som talade för den. För att en teori skall få vetenskapsmännens acceptans, måste den inte bara göra den avvikande händelsen icke-avvikande; den måste ha en större övergripande förklaringskraft.

En vanlig sorts pseudovetenskap berör gåtor och mysterier: UFO:s, ESP, Storfot, Bermudatriangeln, poltergeistaktivitet, bevis på avancerad kunskap i forntiden, fisk- och grodregn. En del av de s.k. mysterierna är helt ordinära fenomen omstöpta till att likna mysterier; andra verkar vara genuint mystiska. Ibland ges fantastiska förklaringar, och ibland presenteras fenomenet bara som en del av ”det oförklarliga.”

En stor del av pseudovetenskapens hänvisning till gåtor kommer från deras ytliga likhet med vetenskapliga avvikelser. Leverantörerna av sådana mysterier kan t.o.m. presentera sina varor som större avvikelser kapabla till att påskynda en vetenskaplig revolution. Oavsett varje bedömning av de givna ”faktas” äkthet, återstår frågan om attityden till dem, och här ser vi hur långt bort stollen förirrar sig från den vetenskapliga bedömningen. För det första, i motsats till vetenskapsmannen letar stollen efter gåtor och gläds när han hittar dem. Hans mysterier går inte emot hans förhandsföreställningar. Han har inga förhandsföreställningar, utom tron att ”mer finns i himmel och på jord, än någonsin filosofin drömt om” och den metodologiska principen att allt som kan ses som ett mysterium bör ses som ett. För det andra, stollens beteende inför avvikelser skiljer sig från vetenskapsmannens, då han ivrigt lägger fram de mest långsökta förklaringar utan att någonsin ha en tanke på kostnaden. Det spelar ingen roll att rationalitetens mått går över bord och allt hamnar i kaos: Mysteriet måste förklaras, och ju orimligare förklaring desto bättre!

3.3MYTHÄNVISNING

Stollar avslöjar ofta sig själva genom sättet de använder myter. När vi undersöker von Dänikens, Velikovskys och kreationisternas arbeten hittar vi ett likartat sätt att resonera. 

Mönstret lyder som följer. Starta med myter och historier från forntiden: Hesekiels syn; Mose delar Röda Havets vatten; Genesis (1:a Moseboks, ö.a.) redogörelse av skapelsen; gudarna som berättar vad Akilles skall göra i Illiaden. Tag dem som rapporter av faktiska händelser. Kom upp med en hypotes som förklarar händelserna genom att lägga fram speciella villkor som fanns då, men som inte längre finns: besök av utomjordingar; en nära planetkollision; speciell skapelse av arterna; ”Tvåkammarmedvetandet.”

Bedöm myten som om den gav bevis till stöd för hypotesen. Hävda att hypotesen är bekräftad av såväl myten som geologiska, paleontologiska eller arkeologiska bevis

Detta sätt att resonera är särdeles långt från vetenskap. Forntida skrifter kan ibland skänka ledtrådar åt veten-skapsmannen. Men han tar aldrig ett forntida vittnes ord som ett nominellt värde, såvida inte det de säger stämmer med vad han redan vet.

I forntida astronomiska kalendrar från Orienten finns rapporter om solförmörkelser, solfläckar, kometer och ”nya stjärnor” (novas och supernovas). Astronomer idag har ingen anledning att tvivla på rapporterna, då de har sett sådana saker själva och då sådana saker mycket väl kan ha setts innan teleskopet uppfanns. Vad gäller solförmörkelser och kometer är det mycket troligt att de blev sedda; i fallet med solfläckarna är det något förvånande, men icke desto mindre troligt att de blev det. Men om det enda beviset för att något av dessa fenomen visat sig vore de antika kinesernas ord, så skulle fenomenet aldrig ha blivit en del av dagens astro-nomiska kunskap. Astronomer skulle kunna spekulera om dem i tomma stunder, men de skulle inte behandla dem som astronomiska fakta, vilka behövde förklaras, eller som utmaningar till den accepterade teorin.

Om en forntida historieberättare rapporterade att två arméer kämpade och att en stad föll, eller att gräshoppor hemsökte landet, vet vi alla helt klart vad de talar om. Vi vet att krig och hemsökelser inträffar och vi har alla skäl till att tro att de inträffade även i forntiden. Berättaren kan förstås överdriva eller hitta på, men det är en annan sak. Saken är att den sorts händelse som beskrivs passar in i vad vi redan vet.

Antag istället att den antika historieberättaren talar om solen som står still eller tas med på en resa i rymden. Hur skall vi ta dessa historier? Låt oss först titta på fallet med solen som står still. Innan den copernianska revolutionen togs det för givet att när Bibeln säger att solen står still betyder det just det: Det var en paus i solens dagliga rörelse runt jorden. En veten-skapsman i Aristoteles anda skulle inte se något problem med den del av historien som säger att solen rör sig; men när det gäller att solen slutade röra på sig, är detta klart uteslutet av astronomin, enligt vilken himlakropparnas rörelse är oför-änderlig och evig. För oss i den moderna vetenskapen, skulle ”solen står still” betyda att jorden slutade rotera, så att solen tycktes stanna på samma plats på himlen under en lång tidsperiod. Men vi kan inte få ut något mer vettigt ur vår version av händelsen i vår vetenskap än vad Aristoteles kunde ur sin version i sin vetenskap.

Vad beträffar det andra fallet, så har vi idag exempel på rymdfärder, men – von Däniken & Co. till trots – detta hjälper oss inte alls att förstå vad de forntida talade om. Att det finns något i vår erfarenhet som verkar likna de beskrivna händelserna gör inte deras berättelse rimligare, såvida vi inte har skäl att tro att händelserna vi känner till kunde inträffat då. Man kan inte hänvisa till berättelsen för att stödja påståendet att denna sorts händelser inträffade då, därför att tolkningen av berättelsen är just vad saken gäller. Bibeln säger att en vagn av eld tog upp Elia i en virvelvind till himlen. Vad var denna ”vagn av eld”? von Däniken säger: Det var ett rymdskepp. För att backa upp sin tolkning av Bibeln, måste han anta att det kunde ha funnits rymdskepp på den tiden. Men det är precis det han försöker bevisa med sin berättelse. Hänvisning till Bibeln för honom inte framåt.

3.4. ATT VÄRDERA BEVIS UTIFRÅN ANTALET EXEMPEL

Ju fler bevis det finns för en hypotes, desto mer bekräftad är den. Och ju mer bekräftad den är, desto mer kräver hypotesen att accepteras. En välbekräftad hypotes är en för vilken det finns överväldigande bevisstöd. En avvisad hypotes är en med överväldigande bevis mot den. En obekräftad hypotes är en med minimalt bevisstöd.

Hur mäter man vikten av stöd från bevis? Vad räknas som ökat stöd för en hypotes? Det finns många sätt att svara. Här följer några kriterier som vanligtvis används för att bestämma hur en hypotes bekräftas.

3.4.1. Antalet bekräftande exempel. Generellt sett är ett stort antal observerade fall bättre än ett litet antal. Då antalet exempel ökar blir emellertid bevisvärdet vid varje tilläggsexempel mindre och mindre. Fem fler fall betyder mycket om du inte har något när du börjar; men om du redan har tusen fall gör fem mer eller mindre inte någon större skillnad.

3.4.2. Variationen hos bekräftande exempel. Ett stort antal bekräftande exempel observerade under samma betingelser ger mindre bevisvärde åt en hypotes än ett litet antal bekräftande exempel under skiftande omständigheter. Newtons rörelselagar bekräftas inte starkare av fler och fler kollisionsexempel. För att uttrycka det grovt, vi har inte mer bevis för dem nu än vad Newton hade pga. de miljarder händelser som ägt rum under de mellanliggande åren. Det ökandet stödet för Newtons mekanik kommer t.ex. från Edmund Halleys användning av Newtons principer för att förutsäga uppdykandet av kometen som bär hans namn.

3.4.3. Att hypotesen motbevisar konkurrerande hypoteser. Bevis för en given hypotes ger en högre grad av bekräftelse om den samtidigt motbevisar en eller flera tävlande hypoteser. En del vetenskapsfilosofer går så långt som att säga att man bara kan tala om bekräftelsegraden hos en hypotes i jämförelse med alternativa hypoteser. Galileos teleskopiska observationer av solfläckar och månberg skulle t.ex. inte givit mycket stöd för Copernicus om den inte samtidigt motbevisat Aristoteles doktrin om himlakropparnas perfekta och obefläckade natur.

3.4.4. Att bekräftande exempel observeras efter att hypotesen föreslagits ger bättre stöd än de som observerats före. För varje redan observerad bit data kan man alltid komma fram till en hypotes som inkluderar den. Hypotesens värde beror på hur väl den fungerar i framtida fall. Ju större framgång i förutsägelse, desto mer bekräftar den.

Dessa kriterier visar dig vilken vikt du bör ge åt en hel uppsättning eller samling med exempel. Med termen bekräftande exempel  som benämning på de enskilda delarna i samlingen avses att varje del tagen för sig, är ett pålitligt bevis. I en stor samling kan förstås några osunda data smyga sig in, men de behöver inte vara tillräckligt många för att försvaga hela stödet för hypotesen. Om de flesta eller alla exemplen kan ifrågasättas, spelar det ingen roll hur många de är eller hur många olika sorter det är, de bekräftar inte hypotesen. Om inte opålitliga data konstant hålls under uppsikt och rensas bort, kan hypotesen bli accepterad på grundval av stöd som den egentligen saknar.

Pseudovetenskapsmännens inställning är att enbart kvantiteten bevis gottgör för varje defekt i kvaliteten hos enskilda bevisbitar. De lägger upp ofantliga högar med tvivelaktiga data för att stödja sina favoritteorier. Böcker om UFO:s rapporterar om det ena mystiska föremålet efter det andra. Charles Berlitz och hans Bermudatriangel-troende anger fall efter fall med skepp och plan som försvunnit utan spår. Von Däniken lägger fram artefakt efter artefakt för att stödja sin hypotes om utomjordiska besök i forntiden. I alla dessa exempel är bevisen tvivelaktiga. I UFO-sammanhang är praktiskt taget alla bevis anekdotiska till sin natur: De består av rapporter, vanligtvis från otränade observatörer, av händelser som inte längre är tillgängliga för kontrollerad observation. I fallet med Bermudatriangeln, är bevisen antingen förvrängda eller påhittade. Datum och omständig-heter ändras för att förstärka mysteriet. I fallet med forntida astronauter stöder bevisen som lagts fram för hypotesen inte någonting alls; det illusoriska stödet är enbart en produkt av författarens okunnighet och inbillning.

Herkules i den grekiska mytologin försöker döda den sjuhövdade Hydran, men för varje huvud som huggs av växer två nya fram. Pseudovetenskapliga bevis är likadana. Varje gång du tar bort ett bevis kommer de tillbaka med två nya. Är du inte övertygad om att Betty och Barney Hill togs ombord på ett UFO natten den 19:e september 1961? Okej, vad sägs om siktandet av UFO i Washington D.C. 1952, och av Lonnie Zamora i Sorocco, New Mexico? Är du inte övertygad om att linjerna på Nazcaslätten i Peru är resterna av ett forntida flygfält? Tja, den lilla guldfiguren som liknar ett deltavingat plan finns kvar, för att inte tala om den rostfria järnpelaren i Delhi och Piri Reis karta. Dessa exempel kan vara lika problematiska, men det spelar ingen roll. Meningen med det hela är att trötta ut dig med blotta mängden av bevis, så att du slutar med dumma invändningar och medger att ”det ligger någonting i det.”

Pseudovetenskapsmän är högst motvilliga att sortera ut sina bevis. Även om en viss studie visat sig tvivelaktig, släpper de inte taget om den. Tag parapsykologi. Forskare inom detta område har sedan länge ersatt anekdotiska bevis med experimentella bevis, och det är bra gjort av dem. Efter kritik har de också ändrat sina experimenttekniker. Detta är också bra gjort. Men lägg märke till deras attityd till resultat från tidigare experiment utförda med gamla metoder. Para-psykologer säger ofta att de inte längre är intresserade av att bevisa existensen av psi-fenomen då deras existens redan har bevisats av hundratals experiment, och att de nu försöker bestämma psi:s natur. Ett av de experiment som det oftast hänvisas till för att fastslå psi:s existens är Pearce-Pratts från trettiotalet. Som du kanske kommer ihåg från kap.1, så utsattes detta experiment för stark kritik på sextiotalet när C.E.M. Hansel påpekade att det fanns många tillfällen för försökspersonen Hubert Pearce att fuska. Parapsykologerna skyndade sig att försvara experimentets integritet, och de fortsätter försvara det även om de har övergivit trettiotalets experimenttekniker till förmån för sådana som är mer immuna för kritik. Slumpmässiga siffergeneratorer och mekaniska räknemaskiner anses överlägsna kortblandning och människans beräkningar, ändå ges gamla experiment samma vikt som de nya mekaniska. Attityden verkar vara ”Experimentmetoder kommer och går, men resultat varar för evigt!”

3.5. OFALSIFIERBARA HYPOTESER

Varje hypotes som gör anspråk på att vara vetenskaplig måste vara möjlig att falsifiera. Detta betyder inte att den är eller någonsin kommer att bli falsifierad, bara att den måste kunna bli falsifierad. Med att vara möjlig att falsifiera, menar vi att det måste finnas någon omständighet eller något läge som, om det uppnåddes, skulle tala mot hypotesen.

Här är en beskrivning av vad vi menar. Aristoteles trodde att fallande kroppars hastighet var direkt proportionell till deras tyngd: Ju tyngre kropp, desto fortare faller den. Galileo menade å andra sidan att fallets hastighet enbart bestäms av avstånd, accelerationen var konstant, och att alla kroppar faller med samma hastighet, åtminstone i vakuum. Antag nu att två bollar av samma storlek, en av trä och en av bly, släpps från samma höjd. (Den ena är tyngre än den andra, men luftmotståndet är detsamma.)

Det faktum att de landar samtidigt gäller som bevis mot Aristoteles synsätt. Om den tyngre landat först skulle det varit mot Galileos teori. Båda teorierna kan falsifieras, även om bara en faktiskt visat sig vara falsk.

När man får en hypotes är det alltid på plats att fråga, ”Vad skulle utgöra bevis mot den?” Om svaret är ingenting, så har hypotesen inte någon rätt att kalla sig vetenskaplig.

Pseudovetenskapsmän frodas i ofalsifierbara hypoteser. Skälet är uppenbart. Om inget läge tillåts uppstå som kan motsäga dem, behöver de inte vara rädda för att fakta motbevisar dem. Men deras garanti mot fel nås på bekostnad av att inte kunna säga någonting om världen. Om man inte kan ha fel i en viss sak, då är det ingen mening att tala om att ha rätt i den heller.

Kreationism är ett bra exempel på en ofalsifierbar hypotes. Tänk på Philip Gosses påstående att världen skapades med tecken på en lång historia. Hur kan ett sådant påstående avvisas? Inget bevis – varken fossil eller geologiska skikt eller koldateringar – kan någonsin motbevisa den. Tag t.ex. koldatering. Om gud lade fossilen i jorden när han skapade den, skulle det varit en enkel sak för honom att ge jorden tecken som fått fossilen att verka vara miljoner år gamla när de undersöks oavsett vetenskapsmännens testmetod.

Förresten kunde gud ha skapat världen och alla oss i den för en minut sedan med minne av ett förflutet som egentligen aldrig har hänt. Han kunde lätt ha skapat boken du läser nu med våra namn på framsidan, och givit oss minnet av att ha skrivit den, förläggaren minnet av att ha publicerat den, och dig minnet av att ha öppnat och läst den. Allt skulle verka vara som det är nu, och det finns inget sätt att bevisa att det inte varit på det sättet. Säger du att det är nonsens? Du har helt rätt: Det är precis vad det är.

Vissa kreationister medger nu att skapelsehypotesen inte är falsifierbar och därför inte vetenskaplig, men de insisterar på att samma sak gäller för utvecklingsläran. Följande är hämtat ur ett brev ur julinumret av Scientific American, skriven av Robert E. Kofahl, vetenskaplig samordnare vid Kreationist-vetenskapliga forskningsinstitutet i San Diego, Kalifornien: ”Kreationister för inte fram skapelse som en vetenskaplig teori, då det inte är möjligt att testa den experimentellt och eventuellt falsifiera den kreationistiska ursprungsmodellen. Med samma beviskrav faller evolutionens förklaringar om ursprung utanför ramarna för strikt definierad vetenskap, då de också är ofalsifierbara.”

 Kreationisterna tror att utveck-lingsläran och kreationismen sitter i samma båt då det inte är möjligt att åka tillbaka till det förflutna och med egna ögon bevittna arternas ursprung.

En hypotes som bara kan falsifieras genom direkt observation av händelser som inträffade innan det fanns någon där för att se dem, vore förvisso en ofalsifierbar hypotes. Kreationisterna har rätt i detta, men fel när de hävdar att utvecklingsläran är lika ofalsifierbar som kreationism. Evolutionsläran är falsifierbar av tre anledningar:

1) Om vissa fakta var annorlunda än vad de är skulle utvecklingsläran vara falsk. Antag t.ex. att det fanns en total brist på ordning i de geologiska lagrens form, eller om det fanns en komplett avsaknad av likheter i de olika formernas anatomi. Detta skulle tala mot evolutionen som en förklaring till arternas ursprung.

2) Nya upptäckter skulle kunna övertyga vetenskapsmän att avvisa den. Antag att det visade sig att primitiva organismer innehåller genetisk information för alla högre arters organismer, så att all kommande artutveckling bara innebar att planer som redan fanns när livet först dök upp utfördes. Då skulle den rådande teorin om utvecklingens mekanism, med dess betoning på mutationer och genetiska omkopplingar, avfärdas.

3) Utvecklingslärans dominerande teori, den evolutionära syntesen, står inför en konkurrerande vetenskaplig teori. Den neutrala teorin om molekylär utveckling – framförd bl.a. av den japanske vetenskapsmannen Motoo Kimura – ger förklar-ingar till nya upptäckter inom molekylär genetik. Ett givet protein – säg alfakedjan av hemoglobin i röda blodkroppar – dyker upp i många olika former, både inom en given djurpopulation och mellan olika populationer. Proteinet själv har en evolutionär historia; vetenskapsmän studerar det genom att undersöka olika arter som har förgrenat sig successivt från en gemensam anfader. De mäter graden då små kemiska förändringar ackumulerar i proteinet och de finner att takten är ungefär konstant. Den neutrala teorin om molekylär evolution förklarar uppdykandet av denna molekylära ”klocka” som ett slumpmässigt fenomen, vilken opererar enligt statistiska lagar. Darwinister har svårt att förklara detta fenomen; det uppvisar en definitiv empirisk utmaning till den ortodoxa teorin. Enligt Darwinistiska principer borde proteinets utveckling framåtskrida oregelbundet, enligt det oregelbundna urvalets tryck från omgivningen.

För kreationisterna finns emellertid inga möjliga motbevis. Det finns inga kända fakta som, om de var annorlunda, skulle tillåtas tala mot deras teori, och inga möjliga upptäckter som skulle få dem att avvisa teorin. Det spelar ingen roll hur många fossil av övergångsformer som upptäcks, de kan alltid svara att dessa organismer lades dit med alla de andra i begynnelsen. Oavsett hur mycket vetenskapsmän än kart-lägger utvecklingsträdet genom likheter i DNA hos besläktade arter, kan kreationisterna alltid svara att gud skapade dessa likheter i DNA.

Parapsykologin ger ett annat exempel på en ofalsifierbar hypotes. Parapsykologer hävdar att psi:s existens är testbar. De utför en serie tester i vilka försökspersonen försöker gissa osedda mål (clairvoyance) eller framtida mål (prekognition) eller försöker påverka vilket mål som kommer fram (psykokinesi). Om resultaten av experimenten är märkbart högre är den nivå som kan förväntas av slumpen, visar det att psi pågick. Om försökspersonen får ett resultat märkbart under slumpförväntningen, visar det också att psi existerar. Ordet för det är psi-avsaknad, vilket definieras som ”exempel på psi-förmåga som undviker målet, vilket försökspersonen avser att träffa.”

Vad händer om försökspersonen når ett resultat som varken är märkbart över eller under slumpmässighet? I det fallet tittar parapsykologerna närmare på resultatet på de enskilda listorna i serien. Om listresultatet samlas ihop för nära det huvudresultat som kan förväntas av slumpen – dvs. om försökspersonen antingen får precis de resultat som förväntas av slumpen eller får väldigt höga resultat i vissa listor och väldigt låga resultat i de andra – då visar det att psi pågår. Och om resultatet inte varierar varken märkbart högre eller lägre än slumpen? Då tittar parapsykologerna på träffarnas och missarnas fördelning inom de enskilda listorna. Om träffarna samlas i en viss del av listan och missarna i en annan, visar det att psi pågår även om psi-träffarna och psi-missarna kan ha tagit ut varandra i slutresultatet.

Som J.B. Rhine och andra noterat kan många experiment, som skulle blivit besvikelser, räddas på detta sätt.

Parapsykologer är bara intresserade av experimentresultat som kan tolkas som ett positivt stöd för psi. Varje experiment-resultat som inte kan tolkas positivt är ”osignifikant.” Journal of Parapsychologys officiella policy är att inte publicera negativa rapporter. Tanken bakom denna policy är att experi-ment som ger negativa resultat är ”misslyckanden.” Om inte experimentören kan förklara varför psi inte dök upp, så är hans eller hennes rapport ”inte tillräckligt användbar” för att tillåta publicering. Negativa experimentresultat tillåts inte utgöra bevis mot psi:s existens. Man får visa när psi-fenomen dyker upp, men man får inte visa när de inte dyker upp.

Parapsykologer skulle utan tvekan svara på vår anklagelse om ofalsifierbarhet med att kasta den tillbaka på oss. ”Du sägeratt ESP-hypotesen är ofalsifierbar därför att negativa experi-ment inte tillåts räknas mot den? Ditt förnekande av ESP-hypotesen är lika ofaslifierbart, eftersom positiva experiment inte tillåts räknas för den. Oavsett hur många lyckade experiment vi utför kommer du aldrig att ge upp din tro på att psi-fenomen inte existerar.”

Om förnekandet av ESP lades fram som en rivaliserande vetenskaplig hypotes skulle parapsykologerna ha helt rätt: Påståendet att psi-fenomen inte existerar är lika ofalsifierbart som hävdandet att de existerar. När vi förnekar ESP ger vi emellertid inte någon alternativ beräkning i världen. Vi säger inte att bevisen visar att psi-fenomen inte existerar. Vi säger bara att parapsykologernas ESP-hypotes är ovetenskaplig då den är ofalsifierbar. Att säga att en hypotes är ovetenskaplig är inte att ge en alternativ vetenskaplig hypotes. Det är inte att göra ett uttalande om världen, utan att göra ett uttalande om ett uttalande om världen.

3.6ARGUMENT FRÅN FALSK LIKHET

En vanlig strategi för att få pseudovetenskap att verka respektabel är att hävda att principerna den bygger på redan är en del av legitim vetenskap. Stollarna som argumenterar på detta sätt ser sig själva inte så mycket som revolutionärer vilka utmanar den existerande vetenskapen, utan mer som vetenskapens kusiner: del av familjen, men inte tillåtna att sitta vid bordet som de andra. Vad vi gör, säger de, skiljer sig egentligen inte från vad de s.k. legitima vetenskapsmännen gör. Så varför ger de oss inte vår rätt?

Alla astrologer kräver inte vetenskaplig status för astrologi; men de som gör det hävdar ibland att grundprincipen för astrologi, himlakropparnas inflytande på det som sker på jorden, redan är en del av den vetenskapliga världsbilden. De pekar på månens effekt på tidvattnet och kopplingen mellan solfläckar och norrskenet. De hänvisar också till forskning som föreslår en koppling mellan solfläckscykler och års-ringars tillväxt. Enligt dem är astrologi bara en mer detaljerad utarbetning av himlakropparnas influenser och kopplingar. Förr, när vetenskapsmän avvisade möjligheten av inflytande på långa avstånd, var fientligheten mot astrologin förståelig. Nu när vetenskapen medger icke-mekaniska krafter, t.ex. de som kommer ur elektomagnetiska fält, finns det rum i vetenskapen för astrologins synpunkt.

På ytan verkar det som om astrologerna och biorytmarna resonerar på ett acceptabelt sätt. Finns det ett bättre sätt att försvara en ny forskningsväg än att hävda att den stämmer överens med allmän vetenskaplig kunskap? Och finns det ett bättre sätt att påvisa likhet med rådande vetenskap än att visa att den stämmer överens med andra områden som redan studerats?

Frågan om en hypotes stämmer med etablerade vetenskapliga principer är en viktig fråga för vetenskapen. Ett nytt förslag behöver mycket mindre utläggande argumentation om den är förenlig med den rådande vetenskapen, än om den är sant revolutionär. Nutida vetenskap är på det hela taget mycket lyckad; så det är naturligt att tro att man är på rätt spår om man anpassar sig till dess grundprinciper.

Vidare argumenterar vetenskapsmän själva utifrån likheter eller motsvarigheter. Det är helt legitimt och ofta fruktbart att se på en grupp fenomen och tänka på föreställningar som utvecklats för en annan grupp. Svängningar hos elektrisk ström i en krets motsvaras precis av vibrationerna hos en tyngd som hänger i en fjäder. Denna överensstämmelse hjälper fysikern att lösa problem med elektricitet genom att se på mekanik och vice versa. Vetenskapsmän inser att de måste beskriva motsvarigheten i detalj och exakt notera likheter och skillnader; annars duger inte relationerna som upptäcks på ett område att användas på ett annat område.

Ja, vetenskapsmän menar att nya förslag är förenliga med rådande vetenskaplig kunskap. Och de argumenterar utifrån likheter. Men de hävdar inte att förslaget stämmer med rådande vetenskap därför att den motsvaras av någonting annat som redan är accepterat. De argumenterar inte på detta sätt, eftersom argumentet är ogiltigt. Bara för att man finner en likhet mellan ens eget påstående och ett som vetenskapsmännen accepterar, så följer inte att ens påstående är förenligt med vad vetenskapsmän tror.

Tillbaks till astrologi och biorytm. Dessa två pseudo-vetenskaper är lika i vissa avseenden. Båda påstår att en ”klocka”, som fastställs vid födseln, styr individens humör-svängningar genom dennes liv utan att någonsin missa ett slag. I båda fallen skiljer sig metoden att beräkna cyklerna i avgörande avseenden från metoderna som är kända och brukas av vetenskapsmän. Sådana skillnader överser man bekvämt nog med. Pseudovetenskapsmän ser ingen anledning att argumentera för dem. De lockande likheterna är allt de känner att de behöver för att göra sina företag vetenskapliga.

3.7FÖRKLARING GENOM SCENARIO

Alla vetenskapliga teorier kräver allmängiltlighet för att ha förklaringskraft. Att förklara ett fenomen vetenskapligt är att visa hur det följer ur allmänna lagar. Ur en logisk synpunkt föreligger ingen skillnad mellan att förklara något som har hänt och att förutsäga någonting i framtiden. I båda fallen startar man med naturlagar (t.ex. optikens lag om strålars reflektering, eller Newtons lagar), tillsammans med en beskrivning om villkoren som föregått händelsen (naturen hos det mellanliggande som ljuset passerade; massan och rörelsemängden hos kropparna som kolliderar), och från dem härleder du beskrivningen om händelsen.

Antag att du vill förklara någonting som har hänt, vars orsaker inte är helt kända för dig. I ett sådant fall föreslår du en hypotes om orsakerna, och sedan tillämpar du allmänna lagar för att förklara händelsen. Denna sorts förklaring är enbart hypotetisk: Om de föregående villkoren var som du sade, ger de allmänna lagarna en förklaring till händelsen. Senare kan du förstås finna bevis för att orsakerna faktiskt var dem du förutsatte. Det viktiga här är att när du spekulerar om sekvenser om det som hänt, så måste händelserna stämma med vetenskapens allmänna lagar; annars har du ingen vetenskaplig förklaring. Utan lagarna finns bara en historia eller en intrig. Vi kallar detta ett scenario.

Antag att en detektiv försöker rekonstruera hur ett mord gick till, och föreslår ett scenario i vilket hushållerskan häller stryknin i offrets morgonkaffe. Scenariot stämmer med det fåtal fakta vi känner om mordet. Det fyller ut detaljerna på ett hypotetiskt sätt. Den kunskap det förutsätter går inte utöver ordinär information om folks beteende, effekterna av stryknin i människokroppen, osv. Detektiven gör ingen direkt hänvis-ning till vetenskapens allmänna lagar, då han inte strävar efter en vetenskaplig förklaring av händelserna. Han vill bara avgöra hur mordet ägde rum så att mördaren kan fångas och dömas. Icke desto mindre stämmer hans scenario helt överens med vetenskapens lagar. Varje försök att förklara dödsfallet med hänvisning till övernaturliga krafter, t.ex. demoner, skulle uteslutas i domstolen.

Scenarier har legitim förklaringskraft så länge de stöds av lagar, antingen underförstådda eller uttryckliga. När vi använ-der ordet scenario i pseudovetenskaplig mening, menar vi enbart ett scenario, utan ordentlig uppbackning av lagar.

När pseudovetenskapsmän påstår att de har teorier som utmanar rådande föreställningar om världen, är det ofta scenarier de ger, inte teorier. Detta stämmer speciellt in på de vars ”teorier” berör det som hänt i en avlägsen forntid. Till skillnad från detektiven i vårt exempel och, kan vi tillägga, till skillnad från den legitime historikern, bryr sig pseudo-vetenskapsmannen inte om ifall hans scenario stämmer överens med accepterade vetenskapliga lagar. Trots allt utmanar han den existerande vetenskapen. Ändå ger han inga nya lagar som ersätter de gamla. Han säger att saken X förklarar den andra saken Y, men han bryr sig inte om att berätta för oss hur X antas förklara Y.

Velikovsky påstår att när Venus nästan kolliderade med jorden välte den runt. Nordpolen blev Sydpolen och vice versa. Detta var inte enbart en omkastning av de magnetiska polerna, utan en omkastning av jordens riktning i förhållande till stjärnorna. Solen verkar nu gå upp i öster, där den, enligt Velikovsky, brukade gå ner. Hur fungerade mekanismen som orsakade denna omkastning? Velikovskys enda svar är att den var likt en blixt som träffade en magnet. De mest väsentliga kännetecknen på en vetenskaplig förklaring, att arbeta fram allmänna lagar för fenomenet, saknas helt i hans skrifter.

3.8FORSKNING GENOM EXEGETIK

De vetenskapliga skrifter som redogör för forskningen inom ett visst område kallas ofta ”litteraturen”. Det finns litteratur om geologi, litteratur om kvantmekanik, litteratur om experi-mentpsykologi. Vetenskaplig litteratur skiljer sig från fiktion, drama, poesi och liknande. Den skiljer sig också från en religions heliga skrifter. Skillnaden består i att frågor om litterär uttolkning av text, dvs. exegetik, inte har någon roll i vetenskapen.

Shakespeares eller Keats arbeten har unika artistiska kvalitéer. Ett litterärt konstverk som ”Ode till en grekisk urna” kan inte ens översättas till ett annat språk utan att dess estetiska natur radikalt ändras. I motsats till detta verkar ett vetenskapligt arbete enbart genom sitt innehåll – de data som redogörs för och argumenten som presenteras. Arbetets individuella stil har ingen vetenskaplig betydelse. Inom litterär konst eller religion är studieområdet alla de existerande skrifterna. Varje verk av Shakespeare eller varje del av en helig skrift är lovligt byte för en tolkning. Vetenskapsmannen ser inte litteraturen på sitt område på samma sätt. Bara den som studerar vetenskaps-historia bryr sig om alla de vetenskapliga skrifterna. För vetenskapsmannen är skrivna rapporter bara ett sätt att meddela forskningens resultat – samlade data, föreslagna teorier, argument och motargument. I den mån ett veten-skapligt arbete inte klarar av att meddela sig på ett bra sätt, eller argumentera övertygande, är den ineffektiv. Sådana arbeten ignoreras för det mesta på det vetenskapliga området.

Pseudovetenskapsmän avslöjar ofta sig själva i sättet de hanterar vetenskaplig litteratur. Deras uppfattning om hur man bedriver vetenskaplig forskning är att man helt enkelt läser vetenskapliga skrifter och monografier. De koncentrerar sig på orden, inte på underliggande fakta eller resonemang. De tror att vetenskap är alla uttalanden som vetenskapsmän gjort. Vetenskap reduceras till att bli en världslig ersättning för heliga skrifter. Varje uttalande av varje vetenskapsman kan citeras mot varje annat uttalande. Varje uttalande räknas och varje uttalande är öppet för tolkning.

Enligt pseudovetenskapens lagar kan allt du säger användas mot dig.

3.9. VÄGRAN ATT ÄNDRA SIG VID KRITIK

Pseudovetenskapsmän stoltserar med att ingen någonsin visat att de har fel. I ett tal vid Harvarduniversitetet 1972 påpekade Velikovsky att hans böcker var lika giltiga då som de varit när de kom ut tjugo år tidigare, medan de vetenskapliga hand-böckerna från femtiotalet var ”föråldrade.” Han tycks tro att det var en indikation på vetenskapens sorgliga tillstånd att vetenskapliga teorier behövde revideras då och då. Vad Velikovsky ansåg vara en defekt hos vetenskapen är i själva verket en av dess styrkor. Vetenskap är av naturen ett självkorrigerande företag. För att kunna rätta till sina misstag, måste man först veta vilka de är, och det bästa sättet att upptäcka dem är att lyssna på kritik och ta den till sig.

Immunitet mot kritik är inget mått på framgång hos vetenskapen. Det finns många sätt att se till att du aldrig behöver ta tillbaka eller ändra på någonting du sagt. Ett sätt är att se till att dina uttalanden är tomma. Du behöver aldrig ta tillbaka ett tomt påstående därför att det inte säger någonting. Ett exempel är ”Saker som inte sker på ett normalt sätt beror på psi.” Vad är psi? Det är en paranormal händelse. Så allt du har sagt är att det som inte händer på ett normalt sätt är paranormalt. Du kan vara lugn för att ingen någonsin kommer att bevisa att du har fel på den punkten.

Ett annat sätt att undvika kritik är att se till att dina uttalande är så vaga att kritik inte kan fastna. Ett exempel är Velikovskys förutsägelse att Venus är varmt. Hur varmt är varmt?

Ett tredje sätt att undvika kritik är helt enkelt att vägra erkänna den. Pseudovetenskapsmän har ett unikt sätt att göra det. De svarar alltid på kritik, men de ändrar sig aldrig pga. den. De ser inte vetenskapliga debatter som en mekanism för vetenskapliga framsteg utan som en retoriktävling. Ingenstans är denna attityd tydligare än hos kreationism. Representanter för Kreationistiska Forskningsinstitutet reser runt landet och förklarar ”Problemet löst: skapelse är en mer tillfredsställande vetenskaplig förklaring till livets ursprung och historia än utvecklingsläran.”

Det finns inga belägg för att någon kreationist någonsin ändrat sig på någon punkt som ett resultat av dessa debatter. Retoriska debatter slutar med vinnare och förlorare, inte med korrigeringar och förändringar. När debatten är över oroar sig kreationisten bara över frågan ”Vann jag?” (Svaret är alltid: Ja.) Han bekymrar sig aldrig över frågan om hur kritiken påverkat hans teori. (Svaret är alltid: Det gör den inte.)                                .
5FAROR MED FAKTASAMLANDE

Att säga att pseudovetenskap fyller ett psykologiskt behov är inte tillräckligt för att förklara dess grepp om den moderna tanken. Det finns många som absolut inte har någon sympati för astrologi, Bermudatriangeln, den platta jorden, den ihåliga jorden, flygande tefat och gudar i rymdskepp, men som fortfarande inte är redo att avvisa allt som vi kallat pseudo-vetenskap. Några av denna boks läsare kan tycka att sättet på vilket vi kastar omkring orden ”pseudovetenskap” och ”stolle” är obehagligt. Kanske deras obehag varken kommer från en önskan av mirakel och mysterier eller en förkärlek för lätta förklaringar

Det finns andra skäl till att hålla fast vid pseudovetenskap. Dessa skäl är inte psykologiska utan, om vi tillåts säga det, filosofiska. De handlar om åsikter kring vad som är rationellt, vad som är möjligt och vad som är vetenskapligt värdefullt att genomföra. Vårt uppdrag är nu att utforska trossystemet som får folk att ta pseudovetenskap på allvar och att påpeka felet i att göra detta.

Charles Fort samlade ”fördömda fakta”. Fakta som utestängs av vetenskapen då de inte passar in i accepterade veten-skapliga teorier. Fort framlade sina data inför allmänheten i avsikt att genera vetenskapsmännen och för att visa den ortodoxa vetenskapens dårskap. I Forts ”de fördömdas procession” återfinns många olika fenomen, bl.a. följande:

1) Svart och rött regn; rosa snö; blå hagelstormar.

2) Regn av föremål som faller från himlen: regn av fisk, paddor, maskar, aska, svavel, asbest, bitumen material, torra löv (i april), manna o.dyl.

3) Poltergeist aktivitet: smattrande ljud, föremål som kastas runt osv.

4) Mänsklig självförbränning: Offret, vanligtvis en äldre kvinna, flammar plötsligt upp utan anledning. Elden slukar kroppen helt och lämnar ingenting utom några förkolnade ben och smutsig aska. Omgivningen, inklusive stolen som offret satt i, eller t.o.m. kläderna hon hade på sig, kan vara närmast osvedda.

5) Mystiska försvinnanden: 1809, i staden Perleberg, Tyskland, gick Benjamin Bathurst, i närvaro av sin betjänt och sin sekreterare, runt sin häst och försvann. Ett mer berömt exempel är försvinnandet av Mary Celestes besättning 1919.

6) Mystiska uppdykanden: Kaspar Hauser, den mystiske pojken, som dök upp i Nürnberg 1828; Kinesiska jadesigill hittade på Irland; nålar inbäddade i kvarts.

7) Sammanträffande. En man vid namn Ambrose Small försvinner. Omkring sex år tidigare hade en författare vid namn Ambrose Bierce försvunnit. ”Samlar någon på Ambrosar?”, undrar Fort.

Fort såg sig själv som en nagel i ögat på vetenskapen, men han utövade i själva verket en form av pseudovetenskap. Alla pseudovetenskapsmän tävlar inte med vetenskapsmän. Några lägger enbart fram data och lämnar förklaringen till vetenskapen. Kanske blir det klarare om vi introducerar en klassifikation. Pseudovetenskapsmän kan delas upp i två större klasser: 

5.1.1. De som hävdar att de erbjuder teorier. Denna klass består av plattjordare, kreationister, Velikovsky och Julian Jaynes. Var och en försöker förklara en viss uppsättning fenomen. För plattjordarna är fenomenen astronomiska och optiska. För Jaynes är de myter och artefakter. För Veli-kovsky är de myter och geologiska data. För kreationisterna är de biologiska och paleontologiska data.

5.1.2. De som huvudsakligen samlar fakta och försöker få fram en uppsättning fenomen som anses meritera vetenskaplig uppmärksamhet och som är i behov av vetenskaplig förkla-ring. Denna klass kan delas upp ytterligare i:

5.1.2.1. Pseudovetenskap som behandlar anekdoter. Forts ”de fördömdas procession” hör till denna grupp. Det gör även UFO:s och försvinnanden i Bermudatriangeln.

5.1.2.2. Pseudovetenskap som behandlar regelbundenheter. Den inkluderar biorytm såtillvida den påstår sig visa cykler, men inte förklarar dem i biologiska termer. Den inkluderar även parapsykologi. Fysiker låtsas inte att de har någon rimlig teoretisk förklaring på psi-fenomen, även om flera på området har lekt med koncept ur kvantmekaniken. (De gillar kvant-mekanik därför att vissa av dess fenomen, i likhet med psi-fenomenen, är oreducerbart statistiska.)

I de flesta para-psykologers ögon är det första som måste göras att utföra experiment som avslöjar de lagbundna relationerna, vilka styr psi-fenomenen. Teorin, försäkrar de oss, kommer senare efter att regelbundenheterna blir mer kända.

Bakom parapsykologernas forskningsprogram finns en syn på vetenskaplig metodik som delas av såväl andra faktasamlande pseudovetenskapsmän, som en stor del av allmänheten. Enligt denna syn fungerar den vetenskapliga metoden på följande sätt: Först samla data. Sedan skapa generaliseringar eller lagbundenheter som baseras på dessa data. Hitta på en teori eller hypotes som förklarar regelbundenheterna och testa teorin med fler experiment. Procedurens ordning kräver att data identifieras och klassificeras innan teorin föreslås.

De som föreslår metoden ser ingen svårighet i detta då de tror att fakta står för sig själva och inte är beroende av något teoretiskt ramverk. En teori kan vara nödvändig för att förklara fakta, men behövs inte för att fastslå fakta.

5.2. VIKTEN AV ETT PARADIGM

I The Structure of Scientific Revolutions (De vetenskapliga revolutionernas struktur) betonar historikern och vetenskaps-filosofen Thomas S. Kuhn att faktasamlandet är beroende av vad han kallar ett paradigm. Andra filosofer ser vaghet och tvetydighet i Kuhns paradigmtanke, men sådana problem hindrar oss inte här. Allt vi behöver är en grov karakter-istik. I stora drag är ett paradigm en teoretisk ram som leder och förenar forskning inom ett givet område. Det dikterar hur fenomenet skall samlas och klassificeras, framlägger problemen – både idémässigt och experimentellt – för veten-skapsmannen att arbeta med och tillhandahåller tekniken att lösa dem.

Kuhn menar: ”en av de saker ett vetenskaplig samfund erhåller med ett paradigm är ett kriterium för att välja problem som, medan paradigmet tas för givet, kan antas ha lösningar” (s.37). Problemlösning inom paradigmens kontext är pussellösande. Vad är ett pussel? Det är ett problem för vilket en lösning är förvissad. Det finns regler för vad som räknas som en lösning och för hur denna lösning skall uppnås (tänk på ett korsordspussel). Reglerna för vetenskapliga pussel är införstådda i paradigmet.

Ett exempel på ett pussel skapat av ett paradigm är hur man förklarar jordens form, speciellt tillplattningen vid polerna, med klassisk mekanik. Klassisk mekanik kräver att det finns en förklaring, och den erbjuder den matematiska principen i vilken förklaringen ges. När Kuhn kallar denna sorts problem för ”pussel”, så menar han inte att det är trivialt. Det krävs stor ansträngning och påhittighet för att lösa vetenskapens pussel.

Före det att ett paradigm utvecklats kan det finnas en tid då vetenskapsmän måste göra sina efterforskningar utan en allmänt accepterad grupp föreställningar eller en uppsättning standardprocedurer att gå genom. Kuhn betonar den slumpmässiga och intrasslade karaktären hos det förpara-digmatiska stadiet. ”I frånvaro av ett paradigm, eller kandidater till paradigm, tycks alla fakta som har möjlighet att tillhöra utvecklingen av en given vetenskap vara lika giltiga. Som en konsekvens är tidigt faktasamlande mer likt slumphandlingar än den följande vetenskapliga utvecklingen gör bekant” (s.15). Faktasamlande under detta stadium avger sannolikt ett gungfly av data. Falska likheter noteras medan viktiga skillnader bortses ifrån. Fenomen beskrivs i detalj men ofta utelämnas just de faktorer som slutligen visar sig vara de mest belysande. Vissa fenomen registreras, vilka senare undersökare inte kan upprepa eller bekräfta.

Paleontologins tidiga historia ger en bra illustration av faktasamlande under ett förparadigmatiskt tillstånd. Idag tar vi det för givet att fossil är förstenade kvarlevor av organismer som gick under för längesedan. Men detta var inte självklart för de tidiga undersökarna. Termen ”fossil” användes från början för att referera till vad som helst som grävdes upp ur jorden. Fossila föremål inkluderade ädelstenar (t.ex. granater), metaller (koppar, guld), stenar (marmor), stelnade vätskor (bärnsten) och stenar (gips, magnetisk järnmalm).

Fossil i den moderna bemärkelsen klassificerades som stenar. När de först upptäcktes var det långt ifrån uppenbart att de var organiska kvarlevor. Vissa av dem liknade inte någon levande organism, antingen för att de var utdöda grupper, som belemniter (en sorts mollusk, ö.a.) och liljestjärna, eller då de doldes pga. det tillstånd de bevarats i; exv. då skalet hade upplösts och resten av organismen förstenats utan skalet.

Andra liknade levande organismer, men det var svårt att se hur de kunde vara kvarlevor av levande organismer, med tanke på det tillstånd de återfanns i. Fossil av marina organismer återfanns på bergstoppar långt ifrån havet. Om de var kvarlevor av marint liv, hur kom de dit? Vissa tidiga naturforskare försökte använda Syndafloden för att förklara anomalin; men floden, åtminstone som den beskrivs i Bibeln, var varken tillräckligt lång eller våldsam för att kunna föra skalen till sin nuvarande position.

Utan en tillfredsställande teori om geologisk förändring, var den organiska tolkningen av fossiler svår att försvara. Till dess ett paradigm framträdde var den fossila situationen kaotisk.

Utan ett paradigm att leda forskningen fanns vidsträckta tillfällen för individer att gå i alla riktningar och föreslå tolkningar som inte styrktes av bevis

5.3PARAPSYKOLOGI: FÖRPARADIGMAL VETENSKAP?

Parapsykologer citerar Kuhn för att övertyga sig själva och andra om att de har en legitim vetenskaplig utvecklingsnivå. I en artikel kallad ”ESP-forskning på tre metodnivåer”, publicerad i Journal of Parapsychology, sept. 1966, hävdar R. A. McConnel att Kuhns ”beskrivning av vad han kallar den ’förparadigmala vetenskapsperioden’ passar parapsykologins situation idag”. Gör den? Författaren går vidare och noterar, ”I frånvaron av en teori samlas fakta utan särbehandling, och resultatet blir förvirring”. Icke desto mindre insisterar han på att parapsykologi har gjort framsteg trots dess brist på ordentlig teoretisk grund. Även om det inte finns ett paradigm, finns det ändå konsensus (enhällighet, ö.a.) om metodologin, om koncept (psi-saknande, nedgående effekter) och om vad som räknas som acceptabla resultat.

Enligt Kuhns analys leds forskningen antingen av ett paradigm , eller också leds det in i en atmosfär av förvirring och kaos. Parapsykologerna försöker undvika båda alternativen. De har inget paradigm att guida dem, ändå finns det ingen oenighet i frågan om infallsvinkeln, beskrivningen eller tolkningen av fenomen. Parapsykologen Robert H. Thouless avslöjar spelet när han föreslår att vi bör tänka på psykisk forskning som pussellösande aktivitet i den Kuhnianska meningen

Pussellösande fungerar i ett paradigms kontext. Para-psykologerna medger att de inte har ett paradigm, ändå utför de sitt arbete som om de hade ett.

Kommer parapsykologin någonsin att få fram ett paradigm och få en plats hos vetenskapen? Parapsykologer vill få oss att tro att de snart får ett paradigm, men i själva verket är deras företag sådant att de aldrig kommer fram till ett. Parapsykologi är på ett slutgiltigt faktasamlande stadium.

När vi jämför parapsykologi med andra discipliner där faktasamlande ledde vägen till paradigmriktad forskning ser vi en viktig skillnad. Låt oss återvända till paleontologins historia. Redan från början dök frågor upp om fossilens natur och ursprung. Genom upptäckt och debatt dök svaren långsamt upp. Klassifikationsscheman förbättrades gradvis; linjen mellan fossil och andra föremål som grävts upp ur jorden blev mer och mer tydlig. Den organiska teorin vann över andra förklaringar till fossilens ursprung, som ”formbara krafter” och ”frövindar”, vilka antogs gjutit om stenarna så att de liknade levande organismer. Fossil kopplades till geologiska lager, som i sin tur gav tecken på en tidssekvens. Syndaflodsteorin gav vika för en mer tillfredsställande förklaring av de fossila kvarlevornas läge

Paleontologerna använde sin ökande förståelse av fossil till att rensa ut felaktiga data och dåliga rapporter. Deras fakta-samlande gick hand i hand med deras sökande efter en teori som kunde få fakta att bli rimliga.

Situationen inom parapsykologin är helt annorlunda. Det är sant att psykiska forskare ibland överger data. J. B. Rhine undersökte 1928 Lady Wonder, en häst, som svarade på frågor genom att ställa i ordning numrerade och bokstaverade block med mulen. Han drog slutsatsen att hon var telepatisk. En magiker fann senare att Ladys ägare signalerade till hästen. Ingen respektabel parapsykolog tror idag på Lady Wonders psykiska krafter.

1974 upptäcktes att Walter J. Levy, dåvarande chef för Parapsykologiska institutet, fuskade i sina experiment om psykokinesi hos råttor. Levy blev prompt utkastad från institutet och alla hans tidigare verk ifrågasattes. Lägg märke till att i båda dessa fall avvisades data av annan orsak än att forskarens fick ökade kunskaper om ämnet. I båda fallen blev någon avslöjad i försök till fusk.

När parapsykologer överger data är det inte för att deras förståelse av psi ökat. Det är inte ens för att de har förbättrat metoderna att upptäcka psi; för, som vi noterade i kap. 3, håller de kvar vid resultaten från föregående experiment, även om allvarlig kritik har riktats mot hur dessa experiment utformats. De fortsätter med sitt faktasamlande utan att ha krav på att få reson på sina data.

Parapsykologerna skulle troligen svara att de verkligen försöker få reson på psi, att de samlar sina bevis och att de faktiskt haft en del framgång i frågan. De har funnit att psi-processen opererar lagbundet. Lagbundenheten visar sig i nedgångseffekten och positionseffekten

Nedgångseffekten inkluderar: 1. nedgång i genomsnittssiffran (antalet träffar) under ett eller flera försök, och 2. nedgång i antalet variationer under flera försök. För att illustrera den andra sortens nedgång kan man anta att försökspersonen genomför 6 försök, vart och ett bestående av 25 tester, där slumpen är 1 på 5, alltså 5 rätta gissningar i varje försök. Antag vidare att subjektet får 1 i första försöket, 0 i det andra, 12 i det tredje och 4, 6, 5, i de övriga försöken. Resultaten i de första tre försöken varierar mer från det teoretiska genomsnittet än resultaten i de sista tre. Även om resultaten själva inte avtar i experimentet – de lägsta resultaten erhålls i början – finns det en nedgång i resultatvariationen.

Lägeseffekten är hur träffarna återfinns på sidan. De är bl.a.: 1. vertikal nedgång, dvs. fler träffar på övre delen av sidan än på den nedre, 2. horisontal nedgång, dvs. fler träffar på den vänstra halvan än på den högra, 3. diagonal nedgång, dvs. flest träffar finns i den övre vänstra delen, och minst antal i den nedre högra, och 4. U-kurvan, där början är högre än slutet.

Utan en rimlig teori finns det emellertid ingen anledning att koppla ihop något av dessa resultatmönster med psi, som av parapsykologer definierats som ”extrasensorisk kontakt med omgivningen”

Antag att en analys av experimentresultat från Radners Pseudovetenskapliga Forskningsinstitut avslöjade att försöks-personerna fick flest rätt vid försökets slut, och att när anteckningssidorna undersöktes, visade det sig vara fler träffar på den nedre delen av sidan, fler på den högra sidan och fler i den nedre högra delen än i den övre vänstra. Vad skulle parapsykologerna säga om sådana upptäckter? Ett möjligt svar vore: Eftersom resultatmönstret är precis motsatt nedgångskurvan som kännetecknar psi-aktivitet, måste någonting annat pågå i ditt experiment som orsakar resultaten”. Men detta svar kan de inte ta till, då deras argument att den nedåtgående effekten är ett ”tecken på psi” är ett statistiskt argument;  om det inte är slumpen, så måste det vara psi. Antingen stöder det statistiska argumentet både vår ”uppgångseffekt” och deras nedgångseffekt – vår effekt är lika mycket oberoende av slumpen som deras – eller också stöder den ingen av dem. Den enda väg som ligger öppen för dem skulle vara att inkludera ”uppgångseffekten” som ett annat ”tecken på psi”. Ibland går resultaten upp och ibland ner. Psi fungerar på det sättet.

Föreställ er att elektricitetens pionjärer hade en liknande inställning. Ibland är koppar en ledare och ibland en isolator. Ibland minskar ett motstånd strömmen och ibland inte. Elforskning skulle ha gått samma väg som alkemin.

Trots sina nedgångseffekter och positionseffekter, har psykiska forskare inte kunnat få ordning i kaoset av psi-aktivitet. Allt de lyckats att göra är att introducera en ny kaosnivå. Nu, som ett tillägg till sörjan av påstådda psi-fenomen, har vi en sörja av påstådda statistiska regel-bundenheter. Ingen av dem gör någon annan rimligare.

Det är intressant att de s.k. psi-indikationerna används för att släppa in data men inte för att rensa ut data. Parapsykologer är helt villiga att acceptera nedgångs- och lägeseffekterna som tillräckliga villkor för psi. De tror att när det väl finns en nedgång i genomsnittsvärdet eller i avvikelsen, så finns det psi. Sålunda kan de rädda många experiment som inte skänker något bevis för psi när hela summan tas i beaktande. Men de är inte lika villiga att tillåta ”tecknen på psi” gälla som nödvändiga villkor för psi. De medger ogärna att närhelst psi föreligger finns det en nedgång i genomsnittsresultatet eller i variationen. Det skulle tvinga dem att rensa bort några av de experimentresultat som annars skulle bli positiva. I Journal of Parapsychology finner man bara ett fall där ”tecknen på psi” använts som både nödvändiga och tillräckliga villkor. Det var fallet med Levy, forskaren som fuskade. Man föreslog att om man sökte efter nedgångseffekten i hans tidigare verk kunde något av det visa sig vara äkta. Fakta var redan under misstanke. Då de ändå skulle rensas bort, kunde man lika gärna kontrollera om de hade några ”tecken på psi”.

5.5UTVALDA FAKTA

Det anses allmänt att man gör framsteg i faktasamlandet på samma sätt som man gör framsteg i körsbärsplockande: genom att lägga till det man redan har. Men faktasamlande är mer än att lägga på hög. Det är som att plocka svamp. Du kan gå ut och samla massor med svamp, men det är meningslöst innan du lärt dig hoppa över de giftiga. Den enda användbara svampsamlingen är en rensad samling. På samma sätt kommer du aldrig att kunna bygga upp en användbar samling data om du inte sorterar och lägger bort några av dina ”fakta”.

Det är här vi hör våra motståndare ropa: ”Men vi lägger bort fakta! Vi biorytmare hoppar över studier som inte påvisar någon biorytmeffekt. Och vi parapsykologer struntar i studier som inte ger bevis för psi. Vad mer kräver du?”

Pseudovetenskapsmän plockar och väljer förvisso sina ”fakta”, men vad saken gäller är metoden att samla ihop dem. Vetenskap kräver att dess utövare kan avvisa de giftiga svamparna, då de inte tillför riktig näring åt vetenskapen. Pseudovetenskapsmän plockar de giftiga och erbjuder dem som mat – de vill ju trots allt att vi skall svälja dem. På samma gång avvisar de svampar som vetenskapsmännen plockat. Pseudovetenskapsmännen är inte beredda att säga vad som gör deras svampar ätbara och vetenskapsmännens oätliga. Vissa forskningar påvisar biorytm; andra gör det inte. Om du frågar vetenskapsmän varför de accepterar de senare snarare än de förra, så pekar de ut metodologiska och andra fel i de studier de avvisar. Om du frågar biorytmare varför de accepterar vissa och ignorerar andra, är deras enda svar att de letade efter den sortens svamp.

Man kan förstås ignorera de ätliga svamparna och samla de giftiga istället, men den som anser att vilken svamp man kallar mat och vilken man kallar gift är en fråga om vad man själv anser, bör lämna svampplockarbranschen..
6”ALLT ÄR MÖJLIGT”

Pseudovetenskapens starkaste försvar summeras i tre ord: ”Allt är möjligt”. Pseudovetenskapsmän åberopar denna sats, (uttryckligt eller underförstått), för att få sitt arbete att verka vara värt vetenskaplig uppmärksamhet. Om allt är möjligt, då kan de märkliga händelser de beskriver mycket väl hända och teorierna de för fram kan mycket väl visa sig stämma.

Med tanke på de snabba omvälvningarna av de vetenskapliga teorierna finner många hänvisningen till olika möjligheter ganska övertygande. Den försiktige läsaren som noga har övervägt argumenten för och emot pseudovetenskapens teser, är benägen att säga: ”Okej, kanske han gjorde ett misstag här och där, men det kanske fortfarande ligger något i det. Trots allt, allt är möjligt.” Ehuru inte övertygad, vill läsaren inte ta ställning mot teserna då hon inte vill anklagas för att vara dogmatisk.

Resonerandet tycks oantastligt. Tron att allt är möjligt är så vanlig idag att den sällan ifrågasätts. Alla vill vara öppna för nya möjligheter. I detta kapitel visar vi vad som är fel med detta resonemang. Vårt första uppdrag är att förstå vad som menas med termen möjligt.

6.1TVÅ SORTERS MÖJLIGHETER

Begrunda följande uttalande: ”Det är möjligt för en människa att spontant flamma upp och reduceras till aska på ett par sekunder, och lämna stolen i vilken hon satt eller kläderna hon bar knappt svedda”. Vad betyder ordet ”möjligt” här? Så mycket är i alla fall klart: Den som föreslår spontan mänsklig förbränning förväntar oss att tro på att en händelse som just beskrivits verkligen kan hända.

Vetenskapsfilosofer skiljer traditionellt mellan flera olika sorters möjligheter. Vi kan klargöra vad vi menar genom att referera till två av dem.

Den första sortens möjlighet är fysiskt möjlig. En händelse är fysiskt möjlig om naturens lagar tillåter den. Det är t.ex. fysiskt möjligt för en person att vara på samma plats vid två olika tillfällen, men inte att vara vid två olika platser vid samma tillfälle. Fysisk möjlighet kan också användas på teorier. En teori är fysiskt möjlig om den är förenlig med vetenskapens nuvarande ramverk. Teorin om svarta hål är fysiskt möjlig, teorin att förvärvade egenskaper ärvs är det inte.

Denna betydelse av ”möjlighet” fungerar inte i vårt exempel av spontan mänsklig förbränning, även om den är viktig i vissa hänseenden. När någon som Charles Fort hävdar att spontan mänsklig förbränning är möjlig, menar han uppen-barligen inte att det passar ihop med kemins och fysikens lagar. I själva verket är det så att det som gör fenomenet så intressant för honom är att det inte passar in i den allmänna vetenskapen. Även Fort skulle medge att spontan mänsklig förbränning rent ut sagt är fysiskt omöjligt. Den fysiska möjlighetstypen är alldeles för inskränkt för honom. Vad han tänker på är en betydelse av ”möjligt” som öppnar dörrar till en större grupp av möjligheter.

Den andra sortens möjlighet är logisk möjlighet. En händelse är logiskt möjlig om uttalandet som beskriver den inte är självmotsägande. Anmärkningen kan även tillämpas på teorier. En teori är logiskt möjlig om den inte innehåller någon självmotsägelse. Logisk möjlighet är mycket bredare än fysisk möjlighet. Mycket som inte är fysiskt möjligt är icke desto mindre logiskt möjligt. Det är fysiskt omöjligt för en hund att föda en katt, men det är logiskt möjligt då det inte innebär en självmotsägelse att säga det. Det är naturligtvis även logiskt möjligt (såväl som fysiskt möjligt) att hundar inte föder katter. Vad som är logiskt omöjligt är att en och samma hund både födde och inte födde en katt. Vare sig hunden födde en katt eller inte, vare sig den rent fysiskt kan få en katt eller inte, är uttalandet ”Denna hund födde och födde inte en katt” falskt; det finns inte någon möjlighet att det är sant.

När våra spontan-förbrännare talar om möjlighet, menar de logiskt möjligt? Säkert inte. Om fysiskt möjligt var för snävt för deras syften, så är logiskt möjligt för brett. Det finns oräkneliga uttalanden som uttrycker logiska möjligheter som ingen bryr sig om att ta på allvar. Vissa av dem kommer från sagans värld ”Barn kommer från kålplantor”; ”Månen är av grön ost”; ”Elefanter lägger ägg”. Andra återfinns inte ens i sagorna: ”Ingenting rör sig långsammare än ljusets hastighet”; ”Diamanter är smidbara”. De spontana självförbrännarna vill inte att deras krav hamnar på samma nivå som dessa. De avser inte att vara fantasifulla. De menar att spontan mänsklig förbränning är möjlig i den meningen att det är värt ett allvarligt studium. De menar att det faktiskt kan vara sant.

Meningen med möjlighet i vårt exempel tycks falla mellan de två filosofiska definitionerna. Vilken sorts möjlighet gäller det då? Det faktum att pseudovetenskapsmän tenderar att foga ihop sina uttalanden om möjlighet med krav på vetenskapens förändringar, antyder att vad de menar med ”möjligt” är något i stil med ”förenlig med framtida vetenskap”. Till skillnad från fysiskt möjligt är inte denna möjlighet begränsad till vår allmänna förståelse av naturens lagar. När vetenskapen förändras tillåts nya saker som tidigare var förbjudna. Ett exempel från vetenskapens historia är påverkan på avstånd, eller med andra ord omedelbart kausalt (orsaksmässigt, ö.a.) inflytande i det tomma rummet. Påverkan på avstånd stämde inte överens med varken aristoteliansk fysik eller cartesiansk fysik på 1600-talet. Men den stämde med Newtons fysik vilken ersatte dem. På samma sätt menar man att några av de saker som inte stämmer överens med nutida vetenskapliga teorier, kommer att stämma med framtidens teorier.

Vad får pseudovetenskapsmännen att tro att just spontan mänsklig självförbränning eller någon annan speciell favorit kommer att vara bland dem? Jo, därför att varje teori är möjlig! I alla händelser finns det någon teori favoriten stämmer överens med. Och när det kommer till framtidens val av teorier är dörren vidöppen. Framtida vetenskapliga teorier kanske t.o.m. går mot logikens lagar, även lagen om icke-självmotsägelse som vi nu anser oantastlig. Men betyder detta inte också att framtida vetenskap kan öppna dörren till månar av grön ost, barn från kålrötter och äggläggande elefanter?

Frågan gäller inte om sådana saker kommer att inträffa en dag, likt provrörsbarn eller nya elefant-arter, utan om vi skall behöva ändra vårt tänkande för att vetenskapen kommer att meddela att vår uppfattning om graviditeter är helt fel, att vi alla egentligen kommer från kålrötter och att elefanterna i våra zoo har lagt ägg hela tiden!

Absurt, säger du? Ändå säger stollarna till oss att eftersom vetenskapen förändras, så är allt möjligt. Lägg märke till vad som har hänt med deras betydelse av ”möjligt”. De ville att den skulle bli snävare än det logiskt möjliga, men resultatet är att det blir minst lika brett och kanske t.o.m. ännu bredare. De vill säga, ”Allt är möjligt, men allt skall inte tas allvarligt”. Men de har inte lämnat plats för en skillnad mellan allvarliga och oseriösa möjligheter.

Om ”allt är möjligt”-maximen tycks stödja pseudovetenskap, så beror det bara på en förväxling. Vi skall försöka klargöra vad förväxlingen består i. För att kunna göra detta måste vi emellertid företaga en ytterliggare utflykt till vetenskaps-filosofin.

6.2SKAPANDE OCH TÄVLAN

Det finns två grundläggande synpunkter på vetenskapligt tänkande. En är skapandet eller upptäckten av nya teorier (6.2.1.). Den andra är tävlan bland teorierna (6.2.2.). Vetenskapsfilosofer kallar den upptäckts-kontexten och berättigande-kontexten.

6.2.1. Den första har att göra med hur vetenskapsmän kommer på sina teorier. Det kräver originalitet och upp-finningsrikedom av den individuelle vetenskapsmannen. Den verkar inte följa några regler.

Tänk på historien om Archimedes i badkaret. Syrakusas kung Hiero, hade bett honom ta reda på om en krona av guld spätts ut med silver. Archimedes förstod plötsligt hur han skulle lösa problemet då han märkte att vattennivån steg när han satte sig i badkaret. Han sprang hem naken genom gatorna skrikande ”Heureka!” ( jag har funnit det!). Lösningen var förstås att sänka ner kronan i vatten och mäta den stigande vatten-volymen. Om mer vatten steg när kronan nedsänktes än när en guldmassa av samma vikt nedsänktes, var den en förfalskning.

1854 forskade kemisten August Kékule kring strukturen hos kolsammansättningar. När han åkte med en buss en sommarkväll, dåsade han till och drömde om atomer som dansade i speciella mönster. ”Atomerna skuttade inför mina ögon. Jag hade alltid sett dem i rörelse, dessa små saker, men jag hade aldrig lyckats med att urskilja deras rörelsers natur. Nu såg jag emellertid ofta två mindre atomer förenas för att bilda ett par; hur en större omfamnade två mindre, hur en ännu större höll fast vid tre eller t.o.m. fyra av de mindre; medan allt snurrade i en svindlande dans. Jag såg hur de större formerade en kedja och hur de mindre hängde på vid slutet av kedjan”. Väckt av konduktörens rop, gick kemisten hem och tillbringade större delen av natten med att göra skisser av drömbilderna. Av dem utvecklade han idén om kolkedjan som utgjorde ”ryggraden” hos vissa molekyler.

De s.k. aromatiska föreningarna vägrade ge vika för kolkedjebilden. Kékule fann några år senare åter svaret i en dröm. Denna gång när han föll i sömn vid elden, såg han de långa kolatomkedjorna vrida och vända sig som ormar, tills en grep sin egen svans och formade en cirkel. Kékule vaknade med ett ryck och insåg att det var nyckeln. Han använde bilden till att forma en teori om bensenets uppbyggnad, den enklaste aromatiska föreningen. Han framställde bensen som en ring bestående av sex kolatomer till formen som en regelbunden hexagon.

Poängen med dessa historier är att när det gäller upptäckt och uppfinning duger vad som helst. Den kreative vetenskaps-mannen är fri att använda den teknik han känner kommer att fungera för honom, vare sig den verkar rationell eller inte. Han kan resonera fram sin väg steg för steg, eller ligga på stranden och låta idéerna komma till honom. Han kan t.o.m. rådfråga I Ching eller tarotkort om han vill. När han presen-terar sin teori för världen spelar det ingen roll hur den upp-täcktes. Det viktiga är huruvida det finns skäl som stöder den.

Detta för oss till den andra synpunkten på vetenskapligt tänkande: tävlan mellan teorier.

6.2.2. Vetenskapliga teorier måste bevisa sin duglighet i ett debattforum. Du känner till den sortens debatt när två människor tar ställning i en fråga, var och en slänger en spärreld av retoriska argument mot den andre, och vinnaren bestäms genom applåder från publiken? Nåväl, så fungerar inte en vetenskaplig debatt. Hur fungerar den? Här är tre av grundreglerna.

6.2.2.1. Var och en av de tävlande teorierna måste vara ett tillgängligt alternativ. Vi säger ”tillgänglig” för att under-stryka att 1. teorin måste vara känd för det vetenskapliga etablissemanget, och att 2. den måste vara utvecklad till det stadium där dess fördelar är tydliga. Det vore dumt av oss att se tillbaks på en 1600-talsdebatt och säga, ”Vilka dumskallar, varför tog de inte till sig den allmänna relativitetstorin?” Vi kan inte bedöma en 1600-talsdebatt genom att tillämpa 1900-tals svar som inte fanns då.

Vi kan heller inte låtsas att tidigare, mer primitiva versioner är likvärdiga med senare, mer sofistikerade. På vissa platser är det på modet att säga saker som ”Herakleitos hade nyckeln till den moderna fysiken”. Detta är bara en poetisk metafor. Insikterna hos en filosof på 400-talet fvt. är långt ifrån det tjugonde århundradets kvantmekanik. Detta är inte i avsikt att förringa framstegen hos antikens män. Man räknar bara vad som är tillgängligt för debattörer vid tiden för debatten. Kvantmekanik var inte ett tillgängligt alternativ på Hera-kleitos tid och, måste det tilläggas, Herakleitos är inte ett till-gängligt alternativ i våra dagar. En teori måste vara en seriös medtävlare i sin egen tid.

Vad gör en teori till en seriös medtävlare? 1. Den måste kunna förklara de fakta det gäller. 2. Den får inte vara öppen för uppenbara invändningar (t.ex. att den är självmot-sägande). 3. Den måste antingen passa in i det allmänna vetenskapliga ramverket eller ha någonting som talar för den som gör den värd att bedöma även om den kränker vissa grundantaganden. Om teorin är revolutionär med avseende på nutida vetenskap, måste teoretikern hävda att dess fördelar är stora nog att rättfärdiga ett fundamentalt förändrat synsätt.

Apropå detta är tävlande teorier vanligtvis inte logiskt motsägelsefulla, till skillnad från skoldebatter. Två uttalanden är logiskt motsatta om den ena förnekar den andra – t.ex. ”Kängurur är pungdjur” och ”Kängurur är inte pungdjur”. I en debattävling får de två lagen ett påstående. Den ena sidan bekräftar påståendet och argumenterar för det; den andra sidan förnekar det och argumenterar mot det. Allt som behövs för att visa att den ena sidan har rätt är att visa att den andra sidan har fel. En vetenskaplig debatt kan inte fungera så, då en vetenskaplig teori inte helt enkelt är förnekandet av en annan. Inom vetenskapen är det inte sant att om dina motståndare har fel, så måste du ha rätt. Det kan mycket väl vara så att båda har fel.

Aristoteles trodde att solen gick runt jorden i en perfekt cirkel. Copernicus trodde att jorden gick runt solen i en perfekt cirkel. De två var i genuin tävlan; båda kunde inte ha rätt. Det visade sig att båda hade fel: jordens bana är elliptisk. Vad hade hänt om Copernicus varit försiktigare och bara sagt att solen inte gick runt jorden? Då skulle det inte funnits någon tävlan. Han skulle ha förnekat Aristoteles system utan att erbjuda ett alternativt astronomiskt system.

6.2.2.2. Argumenten och bevisen som stöder en teori måste bedömas enligt det vetenskapliga etablissemangets mått-stockar. Många tror att skäl är en personlig fråga: ”Jag kan stödja min teori så det tillfredsställer mig; jag har tillräckligt med bevis för att övertyga mig”. Om skälen som räcker för dig, inte räcker för andra, så har du inte vetenskap utan din egen åsikt.

Åsikter är privata och subjektiva, vetenskap är det inte. Denna punkt är så grundläggande att den är en del av defini-tionen på vetenskaplig kunskap.

Vilken sorts skäl övertygar en vetenskapsman? Det beror i hög grad på vad saken gäller. Argument och bevis som passar i en diskussion om geologi passar inte i en diskussion om kvantmekanik. Det är lättare att säga vilken sorts argument och bevis som inte är acceptabla. Detta gjorde vi i kapitlet om kännetecken på pseudovetenskap.

6.2.2.3. Den vinnande teorin måste visa sig bättre än medtävlarna. Det räcker inte med att det finns skäl som verkar tala till dess förmån. Det räcker inte med att det finns bevis av hög kvalité som verkar bekräfta den. Teorin måste ha mer som talar för den än övriga teorier. Vad gör teorin bättre än de övriga? Den löser problem som de andra inte klarar av. Den är enklare och mer ekonomisk. Den passar bättre ihop med fakta. Den har större förutsägbarhet.

När en vetenskapsman skapar en ny teori, är det naturligt att fråga honom hur han kom att tänka på den. Ibland, som i fallet Kékule, är svaret intressant. När en vetenskapsman för fram sin teori till tävlan, är det viktigt att fråga vilket stöd han har för den. De två frågorna är åtskilda. Den första är en psykologisk fråga om tankebanan som ledde till teorin. Den andra är en vetenskaplig fråga om argument och bevis. Svaret på den första är inte viktigt för den vetenskapliga gemen-skapens acceptans eller avfärdande av teorin. Svaret på den andra är det.

Ibland är skälen som stöder teorin inbäddade i den skapande processen. Vetenskapsmannen funderar ut vilken sorts teori som är nödvändig, vilken form den måste ta, vilka antagan-den som måste göras och vad som följer av dem. I detta fall skulle svaret på frågan ”Hur kom du på din teori?” troligen vara samma som svaret på frågan ”Varför skulle din teori bli accepterad?” De två frågorna är emellertid fortfarande olika och svaren måste fastställas separat.

När vetenskapsmannen tillfrågas om hur han kom på teorin, svarar han: ”Jag resonerade på följande sätt: a, b, c.” När han tillfrågas om varför den borde accepteras, svarar han: ”Skälen är a, b, c.” (samma sak). Hans kolleger kunde mycket väl acceptera svaret på den första frågan (ja, det var faktiskt så han kom på den) och samtidigt ifrågasätta svaret på den andra (de skälen är inte acceptabla).

Svaret på hur teorin skapades ger också skälen till att tro på teorin, men bara i de fall där den skapande processen är en resonerande process. Om den skapande processen tar en annan form, t.ex. fria associationer  eller drömmerier, då ger inte omständigheterna kring skapelsen skäl för att acceptera teorin.

Von Däniken berättar för oss att han flög över Nazcaslätten i Peru och att han tyckte att den ”såg precis ut som en flyg-plats”. Han vill få oss att tro att där landade okända intelli-genser med rymdskepp. Varför skulle vi tro på det? Hans enda svar är att det påminde honom om en flygplats. Vi tvekar inte att acceptera von Dänikens utsaga att han faktiskt påmindes om ett flygfält när han såg Nazcaslätten. Men att erkänna detta intryck som bevis på att forntida rymdskepp landade där? Kom igen!

Flera böcker har de senaste åren tryckts i ämnet psykisk arkeologi. Det finns rapporter om medier som hittar arkeo-logiska platser genom att gå över dem med en slagruta eller helt enkelt genom att hålla en pendel över en karta. När platsen väl hittats, tillkallas mediet för att ge insikter om vad som hänt. Han ”läser” artefakterna och berättar vad de användes till, vilka som tillverkade dem och under vilka omständigheter.

George McMullen, ett kanadensiskt medium, har vid ett flertal tillfälle arbetat med J. Norman Emerson, professor i antropologi vid Torontos universitet. McMullen identifierade ett pipskaft från ett Black Creek läger, berättade hur det gjorts, vem som gjort det och hur det var att leva i byn. När han fick en bit utskuren stelnad lera från British Columbia, identifierade han täljaren som en svart man från Port-au-Prince på Haiti, vilken förts till Kanada som slav. Senare slog han fast att mannen fötts i Västafrika och förts av slavhandlare, först till Karibien, sedan till British Columbia där han rymde och gifte in sig i indianstammen. Denna berättelse bekräftades mer eller mindre av andra medier. Med krafter som dessa får McMullen von Däniken att likna en schweizisk hotellföreståndare!

Vi har inget principiellt emot att använda medier för att upptäcka platser. Det rör sig ändå om så mycket gissningar att man lika gärna kan anlita en professionell gissare. Vi anser proceduren vara löjlig och vi misstänker att de flesta arkeologer håller med. Ur filosofisk ståndpunkt är dock alla vägar som leder till ett bra fynd O.K. Försöket att åter-uppbygga historien på psykiska utläsningar är en helt annan sak. Att argumentera för en tolkning av arkeologiska fynd på basis av ett mediums virrigheter är att ge en sorts ”bevis”, vilka inte har någon som helst vikt i vetenskapens arena.

6.3. BEDRÄGLIGHETER I TÄVLAN

Tidigare i detta kapitel såg vi hur pseudovetenskapsmännen försvarade sina favoritteorier genom att hänvisa till den veten-skapliga kunskapens experimentella och tillfälliga karaktär. Låt oss använda deras resonemang på tävlan mellan teorier. De säger: ”Våra teorier borde användas nu, då de kan bli tillgängliga alternativ i framtiden. Vetenskapsmän är kända för att ändra sig i frågan om vad som är möjligt och omöjligt; de ändrar sig nog igen. Kvantmekanik var inte ett tillgänglig alternativ på 1600-talet, när alla tillgängliga teorier var mekaniska och deterministiska

Idag är det inte bara ett tillgängligt alternativ, utan det bästa tillgängliga alternativet. På samma sätt kan det som veten-skapsmän idag tror är omöjligt och ovärdigt en bedömning, en dag anses möjligt och bli värt bedömning. Vem kan säga vilka morgondagens tillgängliga teorier kommer att bli? Som vi säger, allt är möjligt”.

Detta argument kränker klart den vetenskapliga debattens första grundregel. Det faktum att en teori kan bli ett tillgängligt alternativ i framtiden utgör inget skäl till att föra in den i den nutida tävlan. Tävlan gäller endast mellan tillgängliga alternativ. Varje tävlande idag måste vara ett tillgängligt alternativ idag. Pseudovetenskapsmännen föreslår att vi lika gärna kan bortse från det nutida vetenskapliga ramverket då det någon gång kommer att ersättas i alla fall. Ingen kan övertygande argumentera att det inte finns någon mening att köpa det senaste klädmodet då årets ”nya look” säkert är ur modet nästa år. Samma argument har heller ingen som helst vikt när det tillämpas på vetenskap. Vetenskaplig växling är inte som modeväxling. Det som är inne i vetenskap blev inte inne utan goda skäl, och det kommer inte att bli ute utan goda skäl.

Genom att hänvisa till ett ännu okänt framtidstillstånd för vetenskapen, blir resultatet att pseudovetenskapsmän vägrar tävla. Det vore i sin ordning om de inte samtidigt insisterade på att deltaga i tävlingen. Det är som om någon försökte deltaga i Göteborgsvarvet på rollerblades och säga att han borde få vara med, för en dag kanske löptävlingen ändras till ett rollerbladeslopp!

Pseudovetenskapsmannen försöker smyga sig in i tävlingen genom att lägga bevisbördan på andra sidan. Han deklarerar inför den vetenskapliga gemenskapen: ”Det är upp till er att visa att min teori är omöjlig. Kan ni inte klara det, så måste den accepteras som en möjlighet”. Det antas att om något inte bevisats vara omöjligt, är det samma sak som att det bevisats vara möjligt. Sålunda fråntar sig pseudovetenskapsmannen allt ansvar för etablerandet av sin teori som en seriös medtävlare.

Allt han behöver göra är att luta sig tillbaks och vänta på att hans opponenter visar att den inte är det. Tills de, bortom skuggan av ett tvivel, lyckats bevisa att det han säger är omöjligt kommer han att fortsätta hävda motsatsen och kräva att de lyssnar.

Det är naturligtvis sant att det som inte är omöjligt är möjligt. Om det inte är omöjligt att apelsinjuice ger cancer, då är det uppenbart att det är möjligt. Det är dock ett misstag att anta att det som inte bevisats vara omöjligt, har bevisats vara möjligt. Bara för att det inte bevisats att det är omöjligt att få cancer av apelsinjuice, kan man inte dra slutsatsen att det möjligtvis ger cancer. Det kan helt enkelt vara så att ingen ännu prövat att visa att det är omöjligt. Matematiker har visat att det är omöjligt att konstruera en kvadrat med samma area som en given cirkel. Det är rimligt att säga att innan de kom på beviset, var det inte bevisat att det var omöjligt. Antag att någon på den tiden försökt argumentera att det var möjligt att göra operationen, då det inte visats att den var omöjlig. Han skulle vara ute i ogjort väder. Det blev inte plötsligt omöjligt när beviset på omöjlighet hittades; det var omöjligt hela tiden.

Orsaken till att pseudovetenskapsmän tror att de kan komma undan genom att lägga bevisbördan på vetenskapsmännen är att de har en felaktig uppfattning om vad som utgör ett legitimt inträde i den vetenskapliga debatten. De tror att den vetenskapliga metoden kräver att dess anhängare åtminstone överväger samtliga föreslagna idéer som är logiskt möjliga, dvs. som inte är självmotsägande. Med denna syn på den vetenskapliga metoden är ignorerandet, av vilken idé som helst som ges i god tro, fördomsfullhet, tjurskallighet, inskränkthet, för att inte säga dumhet, idén kan ju visa sig vara sann.

Denna föreställning om den vetenskapliga metoden leder snart till absurditeter. Det finns ingen gräns för antalet logiskt möjliga idéer som kan föreslås. Att se enbart på de som föreslås är i sig en sorts diskriminering mot mångfalden av idéer – en del kanske briljanta – som aldrig kommit i åtanke.

Så vetenskapsmän är fortfarande fördomsfulla även om de skänker allvarlig eftertanke åt varje knäpp idé som dyker upp. Antag att de öppnar sig vidare och medger en förpliktelse att överväga alla logiskt möjliga idéer. Då blir deras arbete hopplöst, eftersom antalet logiskt möjliga idéer är oändligt. Vetenskapsmännen är fast i ett dilemma. Antingen får de utföra det omöjliga arbetet att plöja igenom ett oändligt antal möjligheter, eller så får de plocka ut ett antal godtyckliga för tävlan. Bägge alternativen förfuskar den vetenskapliga metoden.

Den vetenskapliga debattens enhet är teorier tillsammans med argumenten för dem. Argumenten är det som gör teorierna till seriösa medtävlare. Utan argumenten är teorierna i bästa fall intressanta spekulationer. Pseudovetenskapsmän agerar som om argumenten kretsar kring teorin. Om ett argument inte passar, så ser de sig om efter ett annat. De tror att teorin på något sätt står för sig själv, och att det enda måttet på dess rätt att deltaga i tävlingar är hur mycket den fascinerar.

Sålunda tror de att vetenskapsmän bara har två val: Antingen låta teorin deltaga i debatten, eller visa att den är omöjlig. Vårt svar till pseudovetenskapsmännen är: Ansvaret ligger inte på vetenskapsmännen att visa att din fascinerande idé inte är en seriös medtävlare. Det åligger dig att visa att den är det. ”Allt är möjligt”-argumentet kommer inte att göra jobbet åt dig.

Kommer ni ihåg kreationism? Här har vi en pseudovetenskap som tror att den kan anta vår utmaning. Kreationister insiste-rar att det bara finns två alternativ, skapelse och utvecklings-läran, och den senare inkluderar varje uttalande någon evolu-tionist gjort de senaste 120 åren. De vidhåller att skolorna sviker våra unga om de undervisar i den ena och inte i den andra. Vi misstänker att de inte skulle bli alltför upprörda om ”skapelsemodellen” lärdes ut utan ”utvecklingsmodellen”; det är det omvända förhållandet som gör dem skakis.

Kreationisternas första misstag är att anta att om evolutionism är fel, så är kreationism rätt. Vi har redan konstaterat att tävlande teorier inte står mot varandra som raka motsatser. Kreationism är inte bara förnekandet av evolution; den är mycket mer än så, vilket kreationisterna själva medger. Därför tävlar inte kreationister på den vetenskapliga arenan enbart i kraft av sina antievolutionsargument

I rättvisans namn ger de positiva argument för skapelse-hypotesen. De insisterar på att ha hittat dateringsmetoder, vilka ger jorden en låg ålder av några tusen år. Sådana argument räddar dem dock inte. För deras andra misstag är att anta att de inte behöver följa det vetenskapliga etablisse-mangets regler

Tidigare såg vi på flera kreationistargument som illustrationer av hur vetenskapligt resonerande kan förvridas i händerna på pseudovetenskapsmän. Genom att ge sig in i karakteristiskt pseudovetenskapligt resonerande, visar kreationisterna en ovillighet att debattera med vetenskapsmän på deras egna villkor. De vill ha ”vetenskaplig” debatt, men det måste vara på deras eget område.

6.4EN PLATS FÖR MÖJLIGHETER

Finns det då ingen plats för ”allt är möjligt”-maximen i det vetenskapliga företagandet? Skall vetenskapsmän gå genom livet med skygglappar, likt hästar, och aldrig låta sin blick vandra från den välbekanta stigen såvida de inte får en glimt av någonting fantastiskt och underbart och fullständigt olikt allt som lärs ut på universiteten? Pseudovetenskapsmän målar upp en sådan dyster bild av vetenskapen, speciellt när de hör vetenskapsmännens svar till dem. Tidigare lovade vi visa att den pseudovetenskapliga hänvisningen till möjligheter vilar på en förväxling. Stunden är kommen att infria löftet.

”Allt är möjligt” är en användbar slogan när en ny teori skapas, men den har ingen som helst plats i tävlan mellan teorier. I skapelsens sammanhang fungerar ”allt är möjligt” som ett heuristiskt motto. Dvs. den har till uppgift att stimulera och uppmuntra den kreativa processen (heuristik är metoden att finna nya vetenskapliga resultat, en ”upp-finningskonst”, ö.a.).

I kap. 2 citerade vi fysikern Niels Bohrs replik till en kollega: ”Vi är alla överens om att din teori är galen. Frågan… är om den är tillräckligt galen för att vara sann”. Pseudoveten-skapsmän älskar det här citatet. För dem betyder det att galenskap är ett krav som teorier måste prövas i förhållande till, och när någon frågar varför just din teori skall accepteras är det lämpligt att svara, ”Därför att den är galen!”

Detta var långt ifrån vad Bohr menade. Kvantfysikern berättade bara för sin kollega att de måste gå igenom resonemanget tillsammans för att se om han hade sträckt sig långt nog i sin kreativa föreställningsvärld för den sortens svar som behövdes. Med andra ord, Bohr sanktionerade galenskap inom fältet för upptäckande, han framhöll den inte som ett mått för tävlande.

Pseudovetenskapsmän, som inte kan se skillnaden mellan de två sammanhangen, tror att det som är O.K. för det ena sammanhanget är O.K. för det andra. De går på för sina läsare med vackert prat om omöjliga möjligheter

I skapelsesammanhang betyder ”allt är möjligt” följande: Vetenskapsmän bör hålla sina sinnen öppna för alla möjligheter när de försöker få fram en ny teori som skall lyckas där den gamla misslyckats. De bör vara djärva i sitt sökande efter ett nytt sätt att ta itu med de fenomen och problem som finns. De skall inte rygga tillbaka för att följa en tankelinje även om den på ytan verkar befängd.

När det gäller att försvara teorin i den vetenskapliga debatten har emellertid ”allt är möjligt”-maximen ingen plats. Varje hänvisning till den i detta sammanhang är helt felplacerad. Man kan inte argumentera att ”Min teori skall accepteras som sann, eftersom allt är möjligt”. Man kan inte ens säga, ”Min teori är ett livskraftigt alternativ, eftersom allt är möjligt”.

Man måste visa hur, i den samtida vetenskapliga kontexten, teorin är möjlig – inte bara logiskt möjlig, utan hur den är en legitim medtävlare i den rådande vetenskapliga debatten.

. Sådant prat kanske säljer böcker, men det säljer inte teorier på vetenskapens marknad.                                  .
7FRÅGAN OM GRÄNSFALL

Vi har i denna lilla bok försökt förklara vad som är pseudo i pseudovetenskap. Vi har diskuterat  de resonemangsmönster som skiljer den från vetenskap och de missuppfattningar om den vetenskapliga metoden som håller den vid liv. Våra exempel har framför allt tagits från listan i kap. 1. Det finns naturligtvis många fler exempel utöver de vi har tagit upp. Det vore meningslöst att försöka ge en komplett lista över alla pseudovetenskaper, då nya dyker upp hela tiden. Vi har istället åtagit oss det mer hanterbara uppdraget att peka ut skillnaden mellan vetenskap och pseudovetenskap, så att när du som läser detta stöter på en massa struntprat maskerat till vetenskap, kommer du att känna igen vad det är.

Genom hela boken har vi antagit att det finns en tydlig skillnad mellan vetenskap och pseudovetenskap. Vissa saker är absolut vetenskap och vissa andra saker är absolut pseudo-vetenskap. Vi har också menat att det inte är nödvändigt att vänta på att historien bestämmer vilken av dessa två kategorier någonting tillhör. Då en teori först föreslås och försvaras, är det i princip möjligt att säga om den är vetenskap eller pseudovetenskap. Senare utveckling kan mycket väl beröra en vetenskaplig teoris långsiktiga över-levnad, men den ändrar inte dess ursprungliga klassifikation. En vetenskaplig teori kan visa sig vara framgångsrik eller ohållbar, men ett pseudovetenskapligt försök kommer aldrig visa sig vara vetenskap. Pseudovetenskap är inte felaktig vetenskap; den är inte vetenskap alls.

Hur är det då med gränsfall? Finns det inte tillfällen då vetenskapsmän inte kan bestämma om en teori är vetenskap eller pseudovetenskap? Kan det inte hända att två kunniga vetenskapsmän ser på samma teori och att den ene på goda grunder bestämmer sig för att den är vetenskaplig och den andre, på lika goda grunder, att den är pseudovetenskaplig? Vad blir det då av den distinktion vi så noga dragit mellan vetenskap och pseudovetenskap?

Det faktum att det finns gränsfall underminerar inte alls vår distinktion. Vetenskap är inte pseudovetenskap och vice versa. Det finns klara fall av vetenskap och klara fall av pseudovetenskap. Det finns också fall där det är svårt att bestämma vilken kategori som gäller. Detta beror inte på att kategorierna är tvetydiga utan att fallen själva är det.

En jämförelse hjälper oss att klargöra vad vi menar. Ta skillnaden mellan man och kvinna. Denna skillnad är full-komligt klar. Vi vet alla skillnaden mellan män och kvinnor. Vi går alla med på att det finns klara fall av män och klara fall av kvinnor. Det finns också gränsfall – hermafroditer – som har kännetecken från båda. Existensen av sådana individer underminerar inte på något sätt skillnaden män – kvinnor. Vi kan fortfarande skilja pojkar och flickor. Samma sak gäller för vetenskap och pseudovetenskap. Kategorierna är inte mindre användbara bara för att det finns fall där det är svårt att säga vilken som skall tillämpas. De skulle faktiskt vara bristfälligt om de inte tillät gränsfall, då skulle kategorierna inte reflektera på hur saker och ting är. Ibland är det verkligen svårt att avgöra.

7.1KONTINENTALDRIFT

En av de bästa exemplen på ett gränsfall är Alfred Wegener och hans teori om kontinentaldrift.

Alfred Wegener var en tysk vetenskapsman vars formella träning låg inom astronomi och meteorologi. I början av seklet lade Wegener fram hypotesen att kontinenterna för många miljoner år sedan satt ihop i en superkontinent han kallade pangea. I början av den mesoiska eran (mindre än 200 milj. år sedan, enligt rådande dateringsmetoder) bröts denna superkontinent upp och bitarna flöt iväg från varandra. Kontinenterna driver fortfarande, flytande som pråmar på havsbotten.

Tanken att kontinenterna en gång satt ihop, uppfanns inte av Wegener. Andra före honom hade noterat hur kontinenterna, om de klipps ut ur en glob och förs ihop, verkade passa som i ett pussel. På 1800-talet föreslog en man vid namn Antonio Snider att kontinenterna i början var en landmassa och att de separerat under Syndafloden. Wegener tog upp idén, utökade den och lade fram argument och bevis för att stödja den. Den stora likheten mellan fossilarter som återfunnits på Sydamerika och Afrikas atlantiska kustlinjer antydde att dessa två kontinenter en gång suttit ihop. Ett antal geologiska kännetecken på båda sidor av Atlanten passade ihop. Bevis på skiftande klimatzoner pekade på polarvandring. Avstånds-mätningar, som visade en liten västlig rörelse för Grönland, indikerade att driftprocessen fortfarande pågick.

Wegeners driftteori gick emot den rådande teorin om jordens struktur och utveckling; det antogs allmänt att jorden svalnade från ett smältstadium och att de viktigaste kännetecknen på jordens yta kunde förklaras med sammandragning. Bergen var ”rynkor” i jordskorpan skapade av att jordens inre krympte. Oceansänkorna var nedgångar orsakade av bågformat tryck. Landmassor reste sig och föll; de drev inte.

Att liknande eller identiska arter förekom på vitt skilda kontinenter förklarades oftast med att man förutsatte sjunkna landbryggor. En av de mest kända är Lemurien, postulerad av den engelske zoologen Philip Lutley Sclater för att förklara närvaron av lemurer (en sorts små halvapor, ö.a.) i Indien och Madagaskar. Denna subkontinent hade senare oturen att falla i händerna på Madam Blavatsky och ockultisterna, som polerade upp den för att passa ihop med Platons Atlantis – men det är en annan historia.

Vi den tid Wegener lade fram sin teori hade forskare upptäckt flera saker som underminerat sammandragningsteorins giltlighet. Wegener samlade argumenten mot den rådande synen i sin bok The Origin of Continents and Oceans, först utgiven 1915. Upptäckten av radioaktiva element i jorden gav tvivel på att jorden svalnade, eller åtminstone hur snabbt jorden svalnade.

Radioaktiviteten alstrade hetta som måste balanseras mot varje normal avsvalningseffekt. Upptäckten av omvälvningar i alperna påvisade stora horisontella krafter som verkade på jordens yta, medan mestadels vertikala krafter verkar vid sammandragning. Det faktiska mönstret av upplyftningar på jordytan liknar inte mönstret som förväntas av rynkor vid en sammandragning.

Vidare skulle man enligt sammandragningsteorin kunna vänta sig lokala variationer i gravitationens dragningar, då de upplyfta rynkorna skulle varit mer massiva än det omgivande området. Istället hittar man nästan alltid en likartad gravi-tation, som förklaras med isostasprincipen. Isostas är just idén att höga strukturer, t.ex.berg, bara kan bevara sin upplyfta position iom. att de är lättare och ”flyter” på en tätare under-struktur i jorden – Archimedes princip för sten.

Vad beträffar landbryggor, som förklaring på fossila data, hade Wegener följande invändning: Vart skulle allt vatten ta vägen när de stora landbryggorna sjönk? Alla kontinenterna skulle svämmas över vid en sådan händelse. Vidare säger isostasen oss att landbryggorna, som redan flyter i jämvikt, inte skulle sjunka. Slutligen skulle havsbotten där land-bryggorna sjönk ha likadana fossil som kontinenterna. Ändå visar kontinenterna och havsbotten en slående skillnad i de fossil som finns i dem.

Vilka krafter förflyttar kontinenterna över havsbotten? Wegener föreslog tidvattenströmmar i jordskorpan, och en kraft som skapade en ”flykt från polerna”, som möjliga mekanismer. Han medgav att han inte hade ett definitivt svar. Vad han behövde, sade han, var en ”Newton för driftteorin” för att få fram en komplett lösning till problemet med de drivande krafterna.

Reaktionen från den vetenskapliga gemenskapen till Wegeners teori var blandad. Vissa vetenskapsmän var öppet sympatiska. Andra var hårda i sin kritik. Den ryktbare geofysikern Harold Jeffreys attackerade Wegeners förklaring om kontinentaldriftens mekanism med matematiska argument, att de krafter Wegener föreslog inte var stora nog att ge de önskade effekterna. Ett antal kritiker fokuserade på hur Wegener matchat geologiska och paleontologiska kännetecken på separata kontinenter, och påpekade de förvrängningar som krävdes för att få pusslets delar att passa ihop.

För vårt syfte är det mest intressanta kritiken mot Wegeners metod. Wegener anklagades för att vara ovetenskaplig. Här är ett prov på de anti-Wegener känslor som visades på 1926 års symposium för de Amerikanska oljegeologernas association:

Min huvudsakliga invändning mot Wegeners hypotes vilar på författarens metod. Denna är enligt min åsikt inte vetenskaplig, utan tar följande välbekanta väg: en ursprunglig idé, ett selektiv sökande genom littera-turen för bekräftande bevis, de flesta fakta som är mot idén ignoreras och avslutningen är i ett tillstånd av självförgiftning, där den subjektiva idén bedöms som ett objektivt faktum.

Wegeners hypotes står i allmänhet på lösa grunder, iom. att den tar betydande friheter med vår glob och är mindre bunden av restriktioner och obekväma, fula fakta än de flesta av dess rivaliserande teorier. Dess dragningskraft tycks ligga i det faktum att den spelar ett spel, i vilket det finns få restriktioner och ingen skarpt dragen kod för utförande.

I viss mening var Wegener lik Velikovsky. Wegener berättade en historia om kontinenter som vandrade från sina ursprungliga positioner som delar av en ursprunglig super-kontinent. Velikovsky berättade en historia om himlakroppar som nästan kolliderade. Wegener kartlade hur hans kontinenter vandrat. Båda stödde sina historier med bevis från ett brett urval av källor.

När det kom till frågan om inblandade mekanismer räknade båda med krafter, men de kunde inte beräkna dem.

Det finns emellertid viktiga skillnader mellan de två. Wegeners källor inkluderade mätningar, geofysiska, geo-logiska, biologiska och klimatologiska data. De inkluderade inte myter eller bibliska beräkningar. Velikovsky hade inga vetenskapliga invändningar mot den rådande teorin; han tyckte bara hans var trevligare. Wegener använde veten-skapliga argument mot den motsatta teorin. Även om Wegeners arbete innehöll vissa element som verkade misstänkt lika pseudovetenskap, innehöll den många andra element som för alla var vetenskapliga.

Tidigare gav vi scenarioförklaringar som ett av kännetecknen på pseudovetenskap. Och vi sade att bara ett av dessa tecken är ett tillräckligt villkor för att benämnas pseudovetenskap. Det faktum att Velikovskys teori är av förklaring-genom-scenario typen är tillräckligt för att göra den pseudo-vetenskaplig, även om den inte uppvisar övriga kännetecken, såsom mythänvisning eller vägran att rätta sig och förändra sig vid kritik.

Vi har sagt att Velikovsky definitivt är en stolle, ändå klassar vi Wegener som ett gränsfall. Varför? Om Wegeners teori i grund och botten är ett scenario med lite av allmänna principer, förtjänar den då inte etiketten pseudovetenskap lika väl som Velikovsky, trots dess vetenskapliga element?

Det finns en tunn linje, men icke desto mindre en linje, som separerar spekulativ vetenskap från pseudovetenskap. Inom vetenskaplig spekulation förs en teori fram som inte blivit fullt utarbetad och kan ha väldigt lite bevis till stöd. Det som gör att detta sorts företag inte är pseudovetenskap är att dess utövare erkänner att teorin är ofullständig och ytlig och i stort utan stöd. Vetenskaplig spekulation tar ofta formen av ett scenario. Men det antas aldrig att enbart ett scenario, utan allmänna principer och lagar, kan förklara någonting.

Wegener insåg att den svagaste delen i hans teori var när han räknade med mekanismen. Han låtsades inte ha avgjort frågan en gång för alla med allt sitt prat om tidvatten- och polflytande krafter. Han medgav att en ”driftteorins Newton” fortfarande behövde komma och att det troligen skulle dröja länge innan kontinentaldrift kunde härledas ur ett system av allmänna principer.

Hans kritiker hade i viss mån rätt i att anklaga honom för att spela ett spel utan regler. Men Wegener var långt ifrån att spela i samma liga som Velikovsky i detta avseende. Velikovsky såg inget behov av en ”närkollisionens Newton”. Han var helt övertygad om att hans scenario tillhandahöll allt som varje vetenskapsman ville ha. Därför kunde han säga till sina åhörare vid Princeton att han aldrig behövt ändra ett ord av det han skrivit 20 år tidigare.

Wegener anklagades för att vara blind för argumenten mot hans teori, och det var han i hög grad. Detsamma kan inte sägas om de som kom efter honom. Han attraherade sympa-tisörer, men inte lärjungar. Driftteorins framställare var inte rädda för att inte hålla med Wegener. De avfärdade många av hans anspråk, inklusive att han räknade med en mekanism. Dagens teori att berggrunden består av plattor har sina rötter i Wegeners driftteori, men den skiljer sig från den senare i många viktiga avseenden. En viktig skillnad är att kontinen-terna nu antas föras längs stora stela plattor, vilka i sin tur ligger på ett djupare, mer rörligt lager kallat astenosfär. Plattorna förs åt sidan där material, som formar nya havsskorpor, väller upp från jordens inre.

Wegeners sätt att resonera lät sig kritiseras och få mot-argument. Wegener gjorde antaganden som kunde kontroll-eras och avvisas då nya bevis dök upp. Han gjorde det möjligt för sin teori att bli undanskuffad. Ser man enbart på Wegener har det varit svårt att säga om han var en stolle eller inte. Liksom varje sant gränsfall hade hans företag möjligheten att leda i vilken riktning som helst. Vad som så småningom tippade över vågskålen var hans sympatisörers uppträdande. De handlade som vetenskapsmän. Wegeners samtida behövde inte vänta på historien för att bestämma sig om honom; han var, och är fortfarande, ett gränsfall. De var tvungna att se i vilken riktning hans teori skulle gå; om hans följeslagare skulle föra den in i pseudovetenskapens fält eller in i vetenskapens.

7.2. SOCIOBIOLOGI

Vetenskapliga teorier kommer inte ur sina skapare som Athena kom fullvuxen och beväpnad ur Zeus huvud. De föds ofullbordade och ofta med litet bevis som stöd. Med en ny teori finns alltid frågan om hur långt den kommer att gå, hur väl den kommer att förändra sig vid kritik. Dess kritiker och tidiga advokater kan kräva mer av den än vad den just nu kan ge. Det finns inget fel i att ha detta som ett antagande i arbetet: Tron på det löftesrika i en ny teori är i allmänhet fruktbar för att få den nykläckta teorin att lyfta. För att göra en sak hjälper det att från starten tro att den kan göras. Det finns emellertid en skillnad mellan förhoppningen att en teori kommer att ge nytt gods, och att teorin i sitt nuvarande tillstånd kan tillämpas på nya områden lika lätt som där den fick sin inledande framgång. Det som förklarar en uppsättning fenomen kan också förklara en annan uppsättning, men det krävs i allmänhet mycket arbete för att fundera ut hur man skall använda teorin i sin nya tillämpning.

När förespråkarna för en ny teori försöker öka dess tillämpningsområde genom förenklade eller ytliga för-klaringar, är det troligt att den vetenskapliga gemenskapens övriga medlemmar blir på sin vakt. Vad som verkar vara sund vetenskap från början börjar få en aura av pseudovetenskap. Finns det ett sådant exempel på gränsfall inom vetenskapen idag? Vi tror det. Det är sociobiologi.

Huvudpersonen bakom sociobiologin är Edward O. Wilson, professor i zoologi och etymolog-intendent vid Muséet för jämförande zoologi vid Harvarduniversitet. Wilson definierar sociobiologi som ”det systematiska studiet av allt socialt beteendes biologiska grund”. Sociobiologi innehåller kunskap från många olika fält, bl.a. ekologi, etnologi, cell-biologi, neurofysiologi och spel-teori. Den undersöker allt socialt beteende hos alla djur – från kastsystemet hos insekter till mänskliga institutioner som äktenskap och religion – med tonvikt på hur sådant beteende upptas i generna.

Tanken är att om socialt beteende har en stor ärftlig komponent, då förutbestämmer generna att individerna uppför sig på ett speciellt sätt, vilket ökar deras egen fortplantnings-framgång, eller att deras egna närmaste släktingar blir säkrare förskansade i populationen. Ett uppenbart exempel är föräldrar som föder och skyddar sina barn. Efterföljare till sådana föräldrar överlever bättre än efterföljare från för-summande föräldrar; generna för omskötande beteende ökar därför bland befolkningen, medan gener som förutbestämmer en försummelse av barn minskar.

Ett mindre uppenbart exempel är altruism, dvs. ett beteende som är självdestruktivt för individen som utför det, men främjar andra individer utöver hans eller hennes egna barn.

Det är ett välkänt faktum att honungsbin dör efter sticket. Stingningsbeteendet är helt klart inte till någon fördel för biet som utför det. Det är emellertid fördelaktigt för kolonin. När ett bi sticker en inkräktare i bikupan, stannar gadden kvar i skinnet och river ut delar av inälvorna när biet rör sig vidare. Denna situation är fatal för biet, men attacken desto mer effektiv; gift rinner in i såret och en odör frigörs som får andra bin att attackera samma plats. Självuppoffringen hos arbetsbiet gör det möjligt för kolonin att överleva och blomstra. Men hur förs sådant beteende vidare till nästa generation arbetare?

Nyckel till svaret ligger i idén om släktskapskurva: Gener ökar i en population om de resulterar i en större överlevnads- och reproduktionsframgång hos släktingar som delar generna pga. gemensam härstamning. Gener delas inte bara av barn utan även av bröder och systrar, brorsöner och brorsdöttrar, kusiner, osv. Då kolonin är uppbyggd av arbetarens släkt, ökar de altruistiska generna i populationen genom en större produktion av brorsöner och brorsdöttrar.

Större fortplantningsframgång definieras av Wilson som ”summan av en individs egen framgång plus summan av effekterna den orsakar de besläktade delarna av framgångarna hos alla dess släktingar”. För att kunna avgöra om en individs beteende ökar fortplantningsframgången måste man fundera över vem som tjänar på beteendet, hur nära de är genetiskt besläktade till individen och hur mycket deras överlevnads- och reproduceringsgrad ökar.

Om vi inte förutsätter inavel, så delar en individ hälften av sina gener med var och en av sina föräldrar, hälften med sina barn, hälften med sina bröder och systrar (utom hos enäggstvillingar som delar 100% av sitt arv), en fjärdedel med sina brors- och systerbarn, en åttondel med sina kusiner osv.

Om ett djur utför ett offer som tjänar hans syster, så att hennes reproduktionsgrad mer än fördubblas, tjänar djuret på det genetiskt, även om det inte får egen avkomma. Ibland lönar det sig inte att få barn utan att istället bli en ömsint faster eller farbror. Det lönar sig ännu bättre för ömma myror, bin, och termiter. Pga. deras unika sätt att bestämma kön, kallad haploiditet (obefruktade ägg ger manlig avkomma och befruktade ägg ger kvinnlig), så delar de kvinnliga hälften av sina gener med sina döttrar men tre fjärdedelar med sina systrar. Detta förklarar ytterligare utvecklingen mot sterila arbetarkaster bland sociala insekter.

Arbetarkvinnorna tjänar faktiskt mer, genetiskt sett, på att ta hand om sina yngre systrar än vad de skulle göra på att få egna döttrar. De gör inte ”drottningen en tjänst” genom att uppfostra hennes barn. Snarare gör drottningen dem en tjänst genom att producera systrar åt dem.

Sociobiologer använder principerna om större fortplantnings-framgång och släkturval för att förklara människans sociala beteende och institutioner, och det är huvudsakligen här kontroversen ligger. För att illustrera den sociobiologiska infallsvinkeln på människa-samhälle, låt oss titta på två exempel, vilka diskuteras av Wilson i hans Pulitzer-pris vinnande bok On Human Nature. Det första är incest-tabut. En genomgång av rapporter från 2769 Israeliska äktenskap visade att inget ingåtts av medlemmar från samma kibbutzgrupp som uppfostrats tillsammans sedan födseln; det fanns heller inte någon angiven heterosexuell aktivitet mellan unga människor av samma grupp. För Wilson indikerade dessa fynd att sexuell motvilja hos de som levt tillsammans från födseln till sex års ålder är en automatisk respons som inte beror på kulturell betingning eller på faktisk blodsrelation. Den sociobiologiska förklaringen på denna motvilja är att den är ett genetiskt betingat karaktärsdrag som ger större fortplantningsframgång, då inavel mellan människor skapar dödliga recessiva (tillbakavikande) gener.

Det andra exemplet är homosexualitet. Man skulle kunna tro att här kommer vi slutligen till en beteendetendens som inte kan förklaras genetiskt. Hur kan gener som förutbestämmer sina bärare till homosexualitet spridas genom befolkningen, om homosexuella inte reproducerar sig? Om det fanns gener för homosexualitet, borde de inte ha dött ut för längesedan? Inte alls, säger sociobiologerna. Homosexualitet kan ge större fortplantningsframgång genom att överföra ett betydande bidrag till den homosexuelles nära släktingar. Friad från föräldraskapets ansvar kan den homosexuelle hjälpa sina bröder och systrar att uppfostra deras barn.

Om denna altruism ökar produktionen av starka brors- och systerbarn, kommer generna de delar att öka, så även de ”homosexuella generna”, det kommer därför alltid att finnas en minoritet med en förutbestämd homosexualitet. Wilson medger att beviset ännu inte är bindande. ”Ett stort antal ytterliggare, noggranna undersökningar är nödvändiga.”

Men om detta stämmer betyder det att homosexualitet inte bara är ”normalt i biologisk mening” utan även ”välgörande… Homosexuella kan vara de genetiska bärarna av några av människans sällsynta altruistiska impulser.”

När Wilsons bok Sociobiology: The New Synthesis utkom 1975, fick den blandad kritik. Donald Slade på antropologiska avdelningen vid Northwest Universitetet, som läst igenom boken för Science, uttryckte förvåning över att Wilson behärskade diverse ämen och sade: ”Bokens största värde går bortom de specifika modeller och observationer den i så rikligt mått innehåller, det finns i instämmandet i det vetenskapliga resonerande som insisterar på att teorier i alla avseenden måste underkastas prövning och eventuell falsifiering”. I motsats till detta fördömde en grupp veten-skapsmän från Boston, Harvardbiologen Stephen  Gould, Ruth Hubbard och Richard Lewinton, Wilson för att ha dolt politiska antaganden bakom en antagen objektiv, vetenskaplig infallsvinkel och för att rättfärdiga den rådande sociala ordningen som anpassningsbar och ”naturlig”.

Med publiceringen av On Human Nature, blev de negativa rösterna högre och riktade sig mer mot sättet att resonera. David Pilbeam, professor i antropologi, geologi och geometri vid Yaleuniversitetet, som recenserade boken för Natural History, sade vid ett tillfälle: ”Jag fann hoppet från neuroner och hormoner till religion och växelverkan speciellt svårt att följa – eller svälja”.

New Scientists recensent, biologen Steven Rose, kommenterade att boken är fylld med ”ex cathedra -uttalanden om världen vilka, om författaren inte varit en Harvard-professor som påstår sig tala i vetenskapens namn, helt enkelt skulle tillbakavisas som dogmatiska påståenden vilka säger mer om författaren än om världen i sig”. Sciences recensent N. J. Mackintosh vid Laboratoriet för experimentiell psykologi på Sussex’ universitetet, summerade sin bedömning på följande sätt: ”Wilson är en framstående vetenskapsman, men varken det framstående eller det vetenskapliga förs i bevis här. Där han erbjuder oss vetenskapliga hypoteser ger han sällan bevis som stöder dem, och han stannar sällan för att begrunda hur man skulle kunna samla relevanta bevis”.

Nu kan det hävdas att det är orättvist att kritisera Wilson för att inte strikt hålla sig till den vetenskapliga metoden när han i början av On Human nature säger ”det är inte ett vetenskapligt arbete; det är ett arbete om vetenskap… dess kärna är en spekulativ essä”. Spekulation kan bli sund vetenskap. Det kan också bli pseudovetenskap. Det beror på om de inblandade är villiga att låta saken avgöras genom att den testas och förändras vid nya bevis och kritik. Ett bra sätt för en spekulativ hypotes att degenerera till pseudovetenskap är för dess upphovsmän att hävda immunitet inför kritik med argumentet att spekulation inte är att utöva vetenskap.

Steven Rose skriver i sin recension att Wilson inte nämner någon kritik mot sitt tidigare verk, men att han icke desto mindre ändrat några av sina tidigare krav. Istället för att tala om gener för ”illvilja” eller något annat, talar han nu om genetiska ”anlag” eller ”tendenser”. Uppenbarligen lyssnar Wilson på sina kritiker. Den avgörande frågan är dock om han enbart lyssnar på dem i avsikt att stärka retoriken för sin sak (som t.ex. kreationisterna gör), eller om han arbetar på att stärka det vetenskapliga innehållet i sin hypotes. Trodde han verkligen någonsin att det fanns gener för illvilja eller altruism på samma sätt som det finns gener för blå ögon eller rött hår? Är svängningen mot ”anlag” ett försök att göra hypotesen mer tillgänglig för prövning, eller överger Wilson bara en kort uttrycksätt som i praktiken visade sig vara missledande? Om det senare är fallet är denna sorts svar på kritik inte i sig själv en indikation på villighet att ändra sig i en vetenskaplig debatt.

Rose attackerar Wilson för att han förlitar sig på ett flertal studier som efterföljande forskning avfärdat. Om anklagelsen är riktig kommer detta obehagligt nära vårt kännetecken på otidsenligt tänkande. Vi menar inte att att varje gång en vetenskapsman åberopar en utgången studie är han eller hon skyldig till pseudovetenskap; men om det blir en vana, då finns det absolut grund för misstanke. Återigen gäller det till slut hur sociobiologerna reagerar på kritik.

Kan sociobiologi tillbakavisas? Vissa kritiker har sagt nej, då varje beteendemönster kan förklaras vara anpassningsbart genom att skapa en ”just så” historia – en sorts utvecklings-förklaring som har släktskap med Rudyard Kiplings historier för barn (”… och det var så leoparden fick sina fläckar”).

Med tanke på hur Wilson behandlar homosexualitet kan varje beteende förklaras med anpassningssignifikans så länge som det finns i åtminstone en liten del av befolkningen. Vilken sorts beteende engagerar sig då inte befolkningen i, varken i stor eller liten skala?

Wilson ger två exempel på icke-anpassningsbart beteende: incest och slaveri. Det första är icke-anpassningsbart då inavel skapar dödliga recessiva gener; den andra då reproduktion minskar bland förslavade människor och nya slavar måste importeras i varje generation. ”Den snabba omsvängningen har en upplösande effekt på både slavars och herrars kultur”.

När de säger att vissa typer av beteende A och B ger större fortplantningsframgång, medan andra sorters beteende C och D minskar fortplantningsframgången, räknar sociobiologerna ut flera möjliga tillstånd: 1, att A eller B minskar fortplantningsframgången, 2, att C eller D ökar den, och 3, att den varken ökar eller minskar av någon av dem.

Om en kultur där incest utövas regelbundet upptäcks, finns två alternativ: Antingen skiljer sig inte graden av dödföddhet, mentala eller fysiska defekter osv. från de där befolkningen inte utövar incest; eller också fortsätter bruket trots de skad-liga effekterna. Existensen av ett incestuöst samhälle skulle tillbakavisa sociobiologernas påstående att incesttabut är ”uni-versellt i mänskligt socialt beteende”. Det första alternativet att inga skadliga effekter kommer av incest, skulle tillbaka-visa påståendet att incest minskar fortplantningsframgången. Det andra, att det finns skadliga effekter, men att folket gör det i alla fall, skulle gå emot påståendet att beteendetendenser kan förklaras genetiskt med anpassningssignifikans; här skulle föreligga en beteendetendens som fanns kvar trots att den hade en negativ effekt på fortplantningsframgången.

För många av sociobiologins kritiker kan vår analys verka alltför tunn. Varför fokusera på små ting, när sociobiologer är skyldiga till större brott som falska påståenden, cirkel-resonemang, missbruk av metaforer, samt reaktionära politiska övertoner? Vi försöker inte avgöra om sociobiologi är bra eller dålig vetenskap, än mindre bra eller dålig ideologi. Vi intresserar oss endast för om den är pseudo-vetenskap och för dess ställning i förhållande till listan med kännetecken i kap. 3. När en teori har potentialen att bli pseudovetenskap, är alltid antalet kännetecknen, som ger den potentialen, färre än antalet som bedöms för att avgöra om den är vetenskapligt hållbar. Om sociobiologi innehåller oriktiga faktapåståenden, är det något för vetenskapsmän att ta hänsyn till i debatten. Men enbart oriktiga fakta gör inte sociobiologi till en pseudovetenskap eller ens ett gränsfall.
8VETENSKAPENS MYSTERIUM

I boken Astrology Disproved, uttrycker Lawrence E. Jerome en känsla som är rätt vanlig bland pseudovetenskapens motståndare. ”Det är fantastiskt för det moderna rationella tänkandet att den enfaldiga magin i astrologi kan erhålla något intresse från människan i det tjugonde århundradet” (s. 59). Hur kan sådant nonsens överleva i denna dag och denna tidsålder? Jerome föreslår att astrologins dragningskraft ligger i dess ”fascination för den irrationella… sidan hos människan”, och att det är ett ”tecken på växande missnöje med vetenskap och teknologi, en revolt mot massproduktion och opersonligheten hos moderna monolitiska institutioner”. Men detta förklarar inte astrologins dragningskraft som pseudovetenskap. De som skickar efter datorhoroskop i tron att de på något sätt är mer ”vetenskapliga” än den äldre sorten är inte antivetenskapliga; de har bara en förvrängd bild av vad vetenskap är.

Den genomsnittlige horoskopläsaren påstår sig inte veta hur astrologi fungerar. Som mest skulle han säga att han bara vet att det fungerar. När man tänker på det, är denna sorts förståelse av astrologi inte så annorlunda än genomsnitts-människans förståelse av elektronik. De flesta vet inte hur deras TV fungerar; allt de vet är att när de sätter på den får de bild och ljud.

Det sägs ofta att barn idag är mycket klokare än vad äldre människor var i deras ålder. En av de saker de skulle veta mer om är vetenskap. De vet allt om rymdskyttlar och laser och andra saker som inte ens fanns när vi var små. De rusar genom det vetenskapliga muséet och tar in allt, medan deras föräldrar bara står och ser förvirrade ut.

Fråga någon gång en fysikprofessor om dagens studenter verkligen är bättre än de för några år sedan. Han eller hon kommer troligen att svara att det absolut inte är bättre och kanske t.o.m. sämre.

Trots allt deras TV-tittande och annat måste gymnasister fortfarande starta från noll och lära sig de grundläggande principerna, och det är lika svårt för dem som det var för den föregående generationen studenter.

I vilken mening förstår barnen av idag allt vetenskapligt? De förstår det på samma sätt som den genomsnittlige vuxne förstår telegrafi eller television. Dvs. de tar det för givet. De tycker inte att det är mystiskt och om de skulle tycka det, så låter de inte mysteriet besvära dem. De kan prata om det och nästan låta som om de visste vad de pratade om.

Är det i ett sådant klimat av ”förståelse” konstigt att pseudo-vetenskap kan slå rot och blomstra?

Då vetenskapen blir mindre och mindre tillgänglig för genomsnittsmänniskan, verkar dess teknologiska frukter mer och mer magiska. Precis som det medeltida medvetandet, med sina religiösa mirakler, har det moderna medvetandet vant sig vid vetenskap och teknologiska mirakler. Och det tycks vara ett litet steg från den moderna vetenskapens mirakel till pseudovetenskapens magi. Om folk kan köpa färg-TV, mikrovågsugnar och hemdatorer utan att ha en aning om hur de fungerar, bortsett från vilka knappar man skall trycka, varför skulle de inte lägga till biorytm och horoskop till samlingen?

Pseudovetenskapens magi kan på ytan verka ligga nära den moderna vetenskapens mirakler, men det finns en väldigt stor skillnad. Transistorns mysterier försvinner när du förstår principerna bakom dem. Någon vet hur de fungerar. Fysik- och elektronikstudenter lär sig om transistorer med de grundläggande principerna för kvant-teorin. Förklaringen finns där för den som har kunskapen att förstå den. Mystiken med horoskop, psykiska fenomen och biorytmcykler försvinner aldrig, oavsett hur många ingående undersökningar i ”forskningen” om ämnet du gör. Det finns inga underliggande principer att förstå.

”Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än någonsin filosofin drömt om”. Detta yttrande har blivit ett stridsrop för pseudovetenskapen. Istället för att vara ett försiktighetsmått mot intellektuell arrogans i frågor som inte förståtts, har det blivit ett rättfärdigande att kasta all försiktighet åt sidan. Vad Shakespeares Hamlet menade var: Det finns saker du inte begriper, så var tyst. Pseudovetenskapsmännen deklarerar ”Mer finns i himmel och på jord, än någonsin filosofin drömt om, och jag skall skriva en bok om dem!” Sådana människor antar att eftersom det finns frågor om universum som de rådande vetenskapliga teorierna inte svarar på, finns det ett stort område i vilket de kan röra sig utan förnuftets hinder.

Det är fantastiskt hur mycket information som har plockats ihop om ”det oförklarliga”. Tag poltergeistfenomen. Alla vet att de är resultatet av psykiska urladdningar som avgivits av frustrerade ungdomar. Eller UFO:s. Det är allmänt känt att de får bilar att sakta ner, att de gillar att sväva kring kraftstationer och att de kan utföra rätvinkliga svängar i otroliga hastigheter.

Det är också allmänt känt att vampyrer sover i hemlandets jord, inte syns i speglar, inte klarar av vitlök eller kors och bara kan dödas genom bränning, halshuggning eller en påle genom hjärtat. Men alla vet också att vampyrer är påhittade varelser.

Fantasier och ”det oförklarliga” har mycket gemensamt. För att bekräfta ett påstående i ett av områdena behöver du bara referera till historierna. Kännetecknen på UFO:s, poltergeist-fenomen och vampyrer tillhör dem endast genom berättelserna om dem. Historierna har ett visst mått av sans – fantasi har sin egen inre ”logik” – men bara isolerade från krav på mer solid grund. När du går in i vampyrernas värld eller UFO-området drar du linjer till det du redan vet. Du ”förstår”, men din förståelse är ingenting annat än ett föreställt deltagande i den värld som storyn ligger inbäddad i.

Vetenskaplig förståelse kräver mer än ett föreställt deltagande. Det kräver orsaker och bevis. Den kräver linjer till det man redan vet. Pseudovetenskap ger helt enkelt inte den sortens förståelse.

Pseudovetenskap har ett stort underhållningsvärde. Det kan vara roligt att läsa; om vi inte tyckte det skulle vi inte haft tålamodet att gå igenom tillräckligt mycket av det för att kunna skriva den här boken. Pseudovetenskap har också ett stort kommersiellt värde, vilket varje förläggare kan intyga. Det finns alltid en marknad för oförnuftets frukter.

Pseudovetenskap har t.o.m. ett visst undervisande värde. För att lära sig hur vetenskap går till, kan det vara användbart att lära sig hur det inte går till. En punkt-för-punkt vederläggning av Chariots of the Gods? kan lära läsaren en massa om arkeologi. Kritiserandet av kreationisternas argument mot utvecklingsläran är en användbar övning för att klara ut några vanliga missuppfattningar om utvecklingsläran. Man måste emellertid vara försiktig så att man inte faller in i en ”två sidor av saken”-fälla. Pseudovetenskap kan kanske vara ett intressant sätt att rikta uppmärksamheten på vissa sidor av vetenskapen, men den ger inte material för en vetenskaplig debatt.

Ingen vetenskapsman skulle förneka att mer finns i himmel och på jord, än någonsin de rådande teorierna drömt om. Vetenskapsmän har inte alla svar. De är de första att medge detta. Vetenskap är ett oavslutat, självkorrigerande företag. Teorier föreslås, argumenteras för, accepteras, förstärks, vederläggs eventuellt och ersätts med andra teorier. Vid varje punkt längs vägen finns det obesvarade frågor. Sakens själva natur kräver att det är så. Några av frågorna kan kanske slutligen besvaras med hjälp av allmänt accepterade teorier. Andra kan verka behöva en ny teori.

När vetenskapen går in i områden som man tidigare inte drömt om, går den in med rationella medel, och använder matematiska verktyg för att navigera. Universum verkar vara konstigare än man hittills antagit – med kvarkar, svarta hål och liknande – men inte så konstigt att argument och bevis, vetenskapens grundvalar, inte kan tjäna som pålitliga ledsagare   

argument mot vänsterextremism