Cedar Lane var en smal gata som slingrade sig genom skogen på Hudsons östra sida, strax söder om en privat golfbana. Fastigheterna längst vägen var få med stort avstånd emellan och de flesta av dem hade höga stängsel och låsta grindar för att hålla slöddret ute. Grindarna till Chandlers residens var öppna. Santillo och Weston följde den vinglande asfaltslingan mellan träden tills de öppnade sig och visade ett hus som vette mot floden. Det fanns en swimmingpool på ena sidan av huset och en tennisbana vid den andra. Huset var ett tvåvånings byggt av betong och mörkt glas, en mängd av kurvor som bröts mot varandra och stack ut som en mekanisk spindel på det kortklippta gräset.
Ingen svarade vid framdörren så Santillo och Weston gick runt till pool-sidan av huset. Där såg de en kvinna ligga i en vilstol med benen i solen och ansiktet i skydd av ett parasoll. Hon var i fyrtioårsåldern och måste sett bra ut en gång i tiden. Nu hade hon slappnat av och hade en del vikt runt höfterna och låren. Hennes solbrända ansikte var rynkigt och hade ingen makeup.
”Fru Chandler?” frågade Weston.
Hon bekräftade att hon var fru Chandler genom att höja ett glas med någon form av drink som inringades av ananas och ta ett par klunkar. Genom att se på hennes svajande ögon kunde man dra slutsatsen att det inte var hennes första denna morgon.
”Vad kan jag göra med er?” frågade hon och fnittrade till, ändrade sin fras och sade ”…för er, menar jag.”
”Vi vill tala med er son Jesse, fru Chandler. Är han inne?”
”Jesse?” Hennes ögon fylldes med tårar som rann nerför hennes insjunkna kinder. ”Jesse är inte här längre”, sluddrade hon, ”min pojke är inte här längre.”
”Var bor han nu, fru Chandler?” frågade Santillo, men hon var för gråtfärdig för att höra honom.
De två poliserna satte sig på vilstolar på varsin sida om henne och väntade tills hon gråtit färdigt. Då frågade Weston, ”Är er man här, fru Chandler?”
”Nej, det är han inte,” sade hon. Efter att ha glömt sin son gav hon Weston en liderlig blick som nästan doldes av hennes druckna beteende.
”Vet ni var vi kan få tag i honom?”
”Han kommer inte hem förrän sent,” sade hon, och antydde att hon och Weston hade tillräcklig fri tid att hitta på vilka förströelser han ville. ”Han kommer aldrig tidigt hem numera, om han ens kommer hem alls.” Hennes gestikulerande hand landade på Westons lår. Hon gjorde en min som om hon vore en ensam-liten-flicka.
”Var finns er man nu, frun?” envisades Weston.
”Vill ni träffa honom?” sade hon besviket utan att ta bort handen. ”Han är vid sin Long Island fabrik. Fast jag kanske inte skall säga hans. Han tvingades sälja fabriken till en konkurrent. Han håller på att tvingas lämna branschen.”
”Vilken bransch är han i?”
”Läkemedel,” sade hon långsamt, en stavelse i taget för att sedan le som om hon ville säga ’jag är inte full alls, jag kunde säga det svåra ordet’. Hon fortsatte: ”Charles farfar grundade fabriken i början av 1800-talet. Det har varit ett familjeföretag sedan dess. Det betyder allt för Charles. Och nu är allt borta. Vi kommer förlora allt”. Hennes dimmiga blick såg på huset, poolen och träden som avskärmade dem från grannarna. ”Jag gillar inte att tänka på det.”
Sättet hennes hand rörde sig längst Westons ben visade vad hon gillade att tänka på. Weston ställde sig upp.
”Bäst vi går om vi skall få tag på herr Chandler på fabriken.”
”Snälla stanna kvar. Jag är väldigt ensam härute, efter att Jesse…” Plötsligt såg hon skarpt på de två detektiverna. ”Vilka är ni?” När de presenterade sig som poliser, frågade hon, ”Varför vill ni tala med min man?”
”Egentligen vill vi tala med Jesse.”
När hennes sons namn nämndes fick hon tårar i ögonen. ”Vad är det han har gjort?”
”Ingenting frun. Vill vi bara ställa honom några frågor. En del av en rutinundersökning.”
Tårarna fortsatte flöda och detektiverna lämnade henne vid poolens stilla blåa vattenyta, hennes snyftningar var det enda som hördes i den stilla luften.
”Hon har helt klart problem,” sade Weston på vägen tillbaka till bilen.
”Visst. Vi kanske skulle fixa en penninginsamling för familjen Chandlers nere på högkvarteret. Det vore ju ruskigt tråkigt om de måste flytta till ett ställe utan tennisbana”.
”Jag menade henne personligen.”
”Det har du rätt i. Mest av allt behöver hon en synundersökning.”
”Synundersökning?”
”Visst. Den stackars kvinnan måste ju vara blind som stötte på dig när jag satt precis bredvid.”
”Det var det enda hon gjorde som var vettigt,” svarade Weston, ”Det verkar som om hennes son verkligen orsakar henne problem.”
”Jepp. Oss också.”
Läkemedelsfabriken vid Long Island var en låg betongbyggnad formad som ett L, med den långa sidan mot vattnet. Området vid mitten av L:et var en stor parkeringsplats, utan en enda ledig plats när Santillo och Weston anlände vid tvåtiden.
Vakten vid grinden vinkade dem till besöksparkeringen längst med stängslet. De parkerade Forden, och gick över det solstekta området mot ingången. Den varma asfalten var mjuk under deras fötter.
”Vi är här för att träffa herr Charles Chandler,” sade Santillo till den snygga blondinen i receptionen. Han visade sin polisbricka.
”Jag skall se om jag kan nå honom.” Hon talade i telefonen ett par minuter, och berättade sedan för dem att Charles Chandler var på väg till lagret. ”Han var tvungen att sälja fabriken, och idag går han runt och säger adjö till alla de anställda.”
”Låter som en bra chef.”
”Det var han egentligen inte. Men den här fabriken, läkemedelsindustrin, är mer eller mindre hela hans liv och jag antar att det gjorde att han kände sig nära sina anställda.”
”Om alla anställda ser lika bra ut som du, förstår jag varför han vill vara nära dem.” Kommentaren gjorde att han fick ett leende och efter ett par minuters liknande diskussion fick han en adress och en dejt för kvällen.
En säkerhetsvakt visade Santillo och Weston vägen till lagret. Det var ett enskilt, massivt rum med en stor uppfällbar dörr längst en vägg, och stora tankar med kemikalier uppallade längst de tre andra väggarna. De spetsiga, manshöga tankarna var staplade längs väggarna på förstärkta trähyllor. Kemikalier i lårar och lab-utrustning staplades längst långa rader på golvet, med gångar vida nog att köra fram någon av de tre gaffeltruckarna som sysslolöst stod vid dörren.
Vid änden av det stora rummet stod ett par dussin män och kvinnor i arbetskläder samlade utanför glasdörrarna vid förmannens kontor. Santillo och Weston kom samtidigt som Charles Chandler. Chandler var en bredaxlad man, lagom solbränna, och robust utseende, som en idrottsman. Han såg yngre ut än sina fyrtiofyra år.
”Herr Chandler? Jag är detektiv Weston och detta är detektiv Santillo vid New York polisen. Vi vill tala med er ett par minuter.”
”Vad gäller det?” Hans röst var djup och lugn och passade med den starka fysiken.
”Er son Jesse.”
”Har han hamnat i nån sorts trubbel?”
”Vi vill ställa några frågor till honom. Vet ni var vi kan hitta honom?”
”Jag tror inte han hittat något eget ställe än. Han har flyttat ut och har bott hos vänner tills han hittar något.”
”Vet ni vilka dessa vänner är?”
”Inte på rak arm. Vet ni,” han viftade mot de anställda vid andra sidan av lagret,” kan detta vänta några minuter? Jag vill säga några ord till mina anställa. Mina före detta anställa, menar jag.” Utan att vänta på svar gick han bort mot de väntande människorna likt en feodalherre som skulle tala till sina bönder. Chandler gick som en feodal-baron, långa fasta steg, rak i ryggen och huvudet hållet högt.
Han gick in bland en grupp anställda och började skaka hand med var och en, som en politiker på en kampanjresa och likt en politiker sökte uppmärksamheten. Efter några minuter av handskakande stod han bland dem och tilltalade allihop:
”Det är ingen hemlighet att Chandco inte har gått så bra på sistone. De senaste nedskärningarna har varit beklagliga, men oundvikliga. Mina konkurrenter har gått till nästan obscena ytterligheter för att tillintetgöra mig, att få bort mig från den verksamhet som min farfar grundade för sextiofyra år sedan, den verksamhet som min familj och jag har ägnat all vår tid sedan dess.” Hans ögon hade en het glöd och hans röst sluddrade med vilt raseri som knappt kunde hållas i schack. ”De har vunnit till slut. Deras skoningslösa krig mot mig har till slut kommit till än ände. Det kunde ha fortsatt. Jag kunde ha kämpat mot det oundvikliga slutet, men det skulle inte ha gjort någon skillnad. Jag har sålt alla anläggningar, inklusive denna, och från och med i morse tillhör den Sandhurst enterprises.” Ett mummel av förvåning hördes bland kvinnorna och männen och Chandler höjde sin hand för att tysta dem. ”Ni har ingen anledning att oroa er för era jobb. Innan jag signerade överlåtelsen försäkrade jag mig om att var och en av er får behålla sina arbeten och era tjänsteår. Jag skulle hellre bli av med en…”
Men ingen fick någonsin reda på vad det var Chandler hellre skulle bli av med för hans röst dränktes i en ekande explosion som skakade genom rummet likt en åskknall.
Santillo och Weston svängde runt och såg en eldsflamma komma ut från andra änden av varuhuset. Ett tjockt, grumligt moln med rök rullade mot dem som en svart tidvattensvåg. En sekund senare forsade en chockvåg av varm luft mot dem, som andedräkten från en ugn och fick dem att gunga på hälarna.
”Vi måste ut härifrån!” skrek någon, och startade en panikartad flyktvåg mot ingångsdörrarna nära den stora uppfällbara dörren. Ett brandlarm hade gått igång och sprinklern regnade ner över rummet, men den kunde inte göra mycket åt flammorna som sprakade i den bortre delen av rummet.
Chandler gick bort mot utgången, ställde sig bredvid dörren och såg till att folk gick ut i ordnad form. Han stod stolt, med en befallande närvaro, likt en kapten på sitt skepp som övervakar när alla går i livbåtarna.
Weston var den siste vid dörren, när han vände sig om för att titta efter eftersläntrare fångade hans öga något som rörde sig i en av gångarna mellan staplarna av lårar med kemikalier och labb-utrustning. En man stod i den tjocka röken i gången, han hade sänkt huvudet och koncentrerade sig på något på golvet. Hans profil syntes bara en sekund innan röken dolde honom, men Weston såg det Y-formade ärret på hans haka och kände direkt igen honom som mannen vilken sköt hans fånge kvällen före.
När han och Santillo började röra sig mot den bakre delen av lagret, ställde sig Chandler i vägen och blockerade vägen.
”Vart tror ni att ni är på väg?”
”För att fånga mannen som startade explosionen.” Weston pekade in mot luckan i röken där mannen stod med sidan mot dem. Chandler kisade med ögonen genom röken på mannen.
”Känner du honom?” frågade Santillo.
”Inte precis. Han är en vän till Jesse. Parker tror jag han heter. Men lyssna nu,” sade han och höll dem tillbaka, ”ni kan inte vara kvar härinne. De flesta av dessa kemikalier är brandfarliga, även om de inte är explosiva. Lagret kommer vara en fackla om några minuter.”
Medan han talade nådde en låga en papperscylinder och tände den. Hela rummet blev ljusare, som om en sol hade stigit upp i det rökfyllda rummet.
Mannen de trodde hette Parker rörde sig tillsammans med två andra män, snabbt genom rummet bakom travarna av varor.
”Finns det någon annan väg ut härifrån?”
”Verkar som om de går mot dörren till rummet för syror,” sade Chandler. ”Men ni två kan inte stanna härinne!”
Santillo och Weston skakade av sig hans arm och sprang mot högen Parker och de andra rört sig bakom. Precis då kom Parker fram och fick syn på dem. Han slet fram ett avsågat hagelgevär och riktade det mot de två detektiverna, som dök mot golvet och gled på det glatta golvet när den rökiga luften delades av skottet från geväret. En rad små explosioner gick av som en serie smällare och moln av gul rök steg upp mot en vägg. De tre männen började springa igen, böjda bakom staplar med ihoprullad taggtråd och lådor med laboratorie-flaskor.
Rummet var tjockt med mångfärgade rökmoln; gula, röda och gröna moln steg upp från högar av brinnande kemikalier och böljade i vågor mot det höga taket. Röken var frän och brände i näsborrarna och halsen likt syra. Den fick ögonen att tåras. Röken låg tjockt längst taket och blev allt snabbare tätare vid golvet. Rummet blev varmare och vattnet från sprinklerna var varmare än badvatten när det nådde Santillo och Weston.
”Där är de!”
En lucka i rökridån visade de tre männen som med böjda huvuden stadigt gick mot en dörr i den bortre väggen. De rörde sig säkrare än Santillo och Weston då röken inte var lika tät i den delen av rummet.
Nära dörren till rummet med syrorna smalnade det långa lagret av till en fem meter lång korridor. Halvvägs in i korridoren fick de syn på Parker stående i dörröppningen och tittande på dem. Han stod självsäkert med ett flin på läpparna. Med en ironisk handskakning tryckte han på en detonatorknapp, och försvann sedan snabbt bakom den stängda dörren.
I samma ögonblick han tryckte på detonatorn exploderade det en gång till bakom de två poliserna. Den skapade lite oväsen men var så stark att den skakade byggnaden och de båda poliserna stapplade av chockvågen. De hörde ett mullrande oväsen bakom dem: explosionen hade skakat loss en vägg av stora cylindrar med kemikalier och de stora tankarna vaggade och vibrerade ett ögonblick. Sedan föll den översta tanken av och rullade av från de andra. Den slog i golvet och rullade allt snabbare rakt mot de två detektiverna.
De var fångade i korridoren som knappt var en halvmeter bredare än den rullande tanken. Den stora cylindern rörde sig inte snabbt, men den var tung och hade rörelsekraft, ostoppbar som ett skepp. Röda, gröna och blåa rökströmmar svävade runt i dess väg.
De nådde dörren, men blev inte förvånade över att Parker låst den. De hade inte tid att skjuta sönder låset, den rullande tanken med kemikalier hade ökat farten och knappade in på dem alltför snabbt. En halvmeter bakåt fanns en kasserad låda med glasvaror i tankens väg. Likt en bulldozer rullade tanken genom röken och plattade till den med ett ploppande ljud och fortsatte sin dödliga rörelse mot poliserna.
Det fanns inte tid för något annat än en desperat sista chansning. Båda männen visste vad det var men tvekade att göra det. Samtidigt var tiden för tvekan förbi; om de inte ville krossas mot dörren som ett par tändsticksfigurer måste de handla direkt. Och det gjorde de: de kastade sig platt mot golvet och rullade in mot väggen, de pressade sin fulla längd mot hörnet vid väggen och golvet.
Den stora tanken kraschade in mot väggen som gav efter vid det enorma trycket, men Santillo och Weston tryckte säkert i utrymmet där tankens rundning gav utrymme. Tanken studsade tungt från väggen och rullade tillbaka någon meter innan den stannade. Den hade lämnat en horisontell buckla i väggen i brösthöjd. De två männen kom upp på fötter och skälvde vid tanken på om de stått kvar mot väggen när cylindern brakat in i den.
Santillo sköt iväg två kulor från sin kortpipiga .38 i dörrens lås. Han och Weston knuffade med skuldran upp dörren till ett rum som inte var annat än en lång korridor med en dörr i den andra änden, där Parker just gick ut.
Att säga att Parker blev förvånad när han såg de två snutarna levande vore den största underdriften sedan gubben Noak sade ’Ser ut som det blir regn’. Parker var helt förstummad. Han stelnade till och trodde inte sina ögon. De var uppspärrade och flinet var borta från hans ansikte. Han tittade på två spöken. I sin iver att komma ut försökte han dra igen dörren innan en av hans kumpaner kommit igenom och dörren slog igen mot hans hand så pistolen föll. Killen försökte få tillbaka den, men Parker drog honom bakåt och fick precis igen dörren samtidigt som Weston satte två kulor i den. Skotten var inte i närheten av sitt mål för nu var snutarna nästan blinda av gaserna och röken som blandades med luften. Parker var så skakig av att de två snutarna dök upp att han inte ens tänkte på att låsa dörren. Santillo och Weston bröt igenom, med pistolerna i händerna.
Rummet var ett lagerrum för syror. Väggarna var upp till taket täckta med staplar av stora glasflaskor på hyllorna. Två gångar gick längst rummet, också de med rader av hyllor och flaskor. Rummet verkade tomt.
I bortre delen av rummet fanns en öppen golvlucka. De två detektiverna gick försiktigt fram mot den. En järnstege ledde rakt ner till källarens mörker. Weston gick ner först, och precis när Santillo skulle följa efter hörde han ett ljud bakom sig. Han hann vrida sig ett halvt varv innan han träffades av mannen som tappat sin pistol. Killens flygande tackling tog luften ur Santillo som pustade till, han flög åt ena sidan och hans 38:a åt andra. Killen landade på Santillo och gav honom några hårda smällar i sidan, men han var inte intresserad av en fajt, han ville bara få Santillo så nere att han kunde kasta sig mot Santillos vapen. Efter två slag hoppade han av Santillo och försökte nå vapnet. Santillo flämtade som utmattad löpare efter luft till lungorna, han lyckades precis svänga ut armen och få tag i killens ankel, så han föll. Killen rullade runt på rygg och sparkade mot Santillos huvud. Han missade målet, men fick Santillos grepp om benet att lossna. Killen rullade runt för att bli fri, kröp någon meter och sträckte sig sedan efter pistolen och fick tag på den.
Santillo visste att det var slut om han försökte nå killen. Det fanns inte tid att få tag i honom innan han kunde använda pistolen. Den andra impulsen, att dyka åt andra hållet, var lika omöjlig. Det fanns ingen plats att ta skydd, inte i ett rum fullt med glasbehållare. Det vore självmord att gå tillbaka samma håll han kommit ifrån. Lagret var ett inferno och som om det ville understryka detta skedde en ny explosion därinne. Rök vällde genom den öppna dörren in i rummet.
Killen svängde runt med vapnet. Ett triumferande leende spred sig över hans ansikte samtidigt som Santillos höjde en av de tunga flaskorna med syra över sitt huvud med båda händerna och kastade mot mannen. Killens kula träffade syraflaskan som exploderade i en dödlig spray av glas och syralösning som sköljde ner över mannen. Den dränkte hans kläder och skvätte över hans ansikte och ögon.
Killen skrik var ett skrik från helvetet. När den outspädda syran började äta igenom hans skinn, förvandlades han till en vilde, skrikande, skakande och sköt blint de tre sista kulorna ut i rummet. De träffade en flaska med syra nära Santillo som nätt och jämnt lyckades hoppa ur vägen. När pistolen klickade mot en tom kammare kastade den blinde mannen ifrån sig pistolen och kastade sig mot var han trodde Santillo var, men han snubblade och föll på en trasig flaska och två långa skärvor av glas trängde in i honom, en genom den vänstra sidan av bröstet, den andra i halsen där den skar av halsvenen. Han kämpade sig upp på fötter, skjortan var röd av blod, ljuset speglade sig i de två glasskärvorna, så tog han ett stapplande steg och föll till golvet i en pöl med syra.
Santillo brände sin hand när han plockade upp den syratäckta Smith&Wesson-pistolen. Han torkade av det och gick genom golvluckan nedför stegen där han befann sig i en källare. Det var högt i tak och det var som en spindelväv av vattenledningar, värmerör och elektriska ledningar. När han nådde källarens golv fanns inget spår av Weston eller de två männen han jagat. Santillo såg överallt hundratals flerfärgade rör som ledde till eller från stora kärl och slingrade sig med varandra upp genom taket och väggarna.
”Wes!”
Svaret blev en explosion i form av ett skott långt borta, djupt in i röran av slangar. Han satte av i riktning mot skottet.
Weston kunde inte höra Santillos rop. Han stod tryckt mot den bultande sidan vid en högljudd ångpanna, och samtidigt duckade för en kula som studsade mot betonggolvet och ven runt bland de myllret av gröna och röda rör bakom honom. Rören var lika täta som vid marken i en djungel åt alla håll. Allt Weston kunde se av Parker och den andre var korta glimtar där de duckade bakom maskinerna och tog sig genom skogen av rör.
Weston rörde sig fram mellan rör och valv, ledningar och kanaler, samtidigt som han bevakade rören framför om Parker skulle försöka sig på ett bakhåll. Parker verkade vara på väg mot ett hörn i byggnaden och Weston förstod inte varför. Inte förrän han fick se hörnet där varken Parker eller den andre fanns. Weston kastade sig på golvet och rullade in under ett av de lägre rören, men när han såg sig omkring bland de stora luft-kanalerna ovanför insåg han att han inte hade gått i en fälla.
Han steg upp och gick in i hörnet och såg deras flyktväg: ett lock hade flyttats från ett hål i golvet som ledde till ett stor, två meter högt avloppshål som släppte ut sin last i bukten. Weston stack snabbt ner huvudet genom öppningen och såg långt borta en öppning med dagsljus där röret öppnade sig mot utloppet. I ljuset såg han konturen av Parker som vadade sig fram mot friheten i midjedjup sörja. Den andre mannen syntes inte till.
Weston gled nerför stegen och landade i en slemmig sörja som räckte honom till höfterna och sakta rann mot floden. Den skarpa kemikaliska doften stack i i näsan; den svarta ytan var täckt med virvlar av rött, grönt och gult. Fläckar med vitt skum flöt omkring. Hopknycklade bitar av trä och papper flöt omkring under ytan.
Weston tog sikte på Parker med 38:an, men avståndet var för långt. Han började springa för att minska glappet. Att röra sig i sörjan var som att springa i kvicksand, men Weston tog i allt han orkade och drog sig fram längst med metallräcket vid väggen. Ett par meter bort stack ett annat stort avloppsrör ut från höger och ytan virvlade där de två strömmarna möttes. Weston närmade sig korsningen försiktigt. Han försäkrade sig om att ingen gömde sig i det andra röret innan han passerade. Han hade bara tagit ett par steg, då en rörelse i avloppet fick honom att vända sig: upp genom sörjans yta steg Parkers polare. Han hade hukat sig ner till halsen i sörjan med huvudet gömt bakom en fläck med skum. Han sköt av ett skott som skvätte till vid Westons höft. När Weston svängde runt för att skjuta hakade hans fot fast i en avbruten nedsänkt del och han halkade till mot den böjda väggen med rör. Han sjönk ner på ena knät och råkade svälja en munfull av det otäcka vattnet. När Weston fick upp pistolen ur den soppliknande sörjan var den täckt med grönt slem och avtryckaren hade slammat igen.
Mannen tog noga sikte och Weston stirrade in i pistolens svarta öga. Han slängde sig åt ena sidan samtidigt som han kastade sin 38:a mot mannen. Pistolen fick killen att rycka till och kulan flög högt, studsade mot det välvda taket i röret och slog ner i vattnet bakom Weston. Killen svor till och kramade avtryckaren igen för att få till ett nytt skott, medan Weston tog ett djupt andetag och sjönk rakt ner i den ogenomträngliga vätskan.
Killen höll inne med skottet och väntade på att Weston skulle komma tillbaka till ytan. Efter ett par sekunder insåg han att om Weston hade något vett så skulle han inte komma upp där han dykt ner. Hade han stake nog skulle han försöka simma under vattnet och försöka få tag på mannens ben utan att komma upp till ytan. I ett utslag av panik sköt han av två kulor mot den mörka ytan i strömmen innan han samlade sig och insåg att kulor inte rörde sig lika dödligt snabbt genom vatten som genom luft. Men han ville inte att Weston skulle överraska honom, så han började gå framåt och sparkade vilt med varje steg för att hitta Weston innan Weston hittade honom.
Weston drog sig fram längst metallhandtagen under ytan på sörjan. Musklerna längst hans skuldror och rygg började värka av ansträngningen. Hans lungor värkte svårt, det kändes som två varma stenar i bringan. Men det fanns ingen återvändo, ingen andra chans.
Han skulle inte ha kunnat se sparken komma ens om han varit dum nog att riskera permanenta ögonskador genom att öppna ögonen i det grumliga vattnet, så killens spark rände in i hans skuldra och tryckte ut den lilla mängd luft som fanns kvar i hans värkande lungor. Weston kände hur sparken fick killen ur balans och använde tillfället att knuffa bort killens andra fot vilket fick honom att falla omkull i avloppsvattnet.
Weston kom upp till ytan, skrapade bort smuts från sina värkande ögon och drog in ett andetag ren luft i sina flämtande lungor. Trots att luften var härsken kändes den som frisk bergsluft för Weston, men han slösade ingen tid på att skratta åt ironin. Han kastade sig direkt över killen.
Med armarna fastlåsta i varandra rullade de två männen runt i avloppsvattnet, sprattlande som två kampfiskar i en dödlig kamp. Killen skickade in en armbåge i sidan på Weston och vred sig sedan så han hamnade över Weston i vattnet med sina stora händer fastklämda runt polisens hals. Han ströp Weston samtidigt som han tryckte ner hans huvud under vattnet. Weston lyckades lossa hans lillfinger bort från halsen, sedan knyckte till bakåt så fingret bröts av vid knogen. Killens grepp lossnade tillräckligt för att slita sig loss och få upp huvudet över vattnet. Så fort han kom upp till ytan började killen svinga knytnävar mot honom och Weston fick ta emot ett par hårda slag mot kroppen innan han fick tillbaka balansen och gick innanför en rallarsving samtidigt som han skickade in sin högra näve i killens kista. Han följde upp med en vänster och sedan en höger som skickade killen tillbaka mot väggen. Weston gav honom ett par på hakan innan killen stapplade tillbaka ett par steg, förde in handen i fickan och sedan kastade sig mot Weston med en långbladig kniv i handen.
Bladet snittade upp ärmen på Westons jacka, och han backade försiktigt bakåt. Killen följde efter honom, han följde långsamt Weston steg för steg. Weston slet av sig sportjackan och vred den runt sin underarm. Den blev tillräckligt tät för att stå emot ett knivangrepp. När han var klar slutade han backa och väntade på att killen skulle komma närmare. Mannen stannade, redo att slå till, så säker på sin seger att ett lyckligt flin av självbelåtenhet spriddes över hans ansikte.
Väntande på mördaren som gick fram verkade Weston oförberedd på en attack, men han var också i ställning med sin högra hand kupad precis under ytan i det rinnande avloppsvattnet.
Precis innan en man kastar sig framåt ger han omisskännligt ifrån sig tecken på sitt anfall; inom sig samlar han sig för att nå ögonblicket där han kastar sig framåt, som när en ihop klämd fjäder når sin gräns. Ibland är de yttre signalerna tydliga, som att ta ett steg bakåt för att skjuta ifrån; ibland är det inte mer än ett andetag som inte dras. Men det här var den sortens tecken Weston väntade på för det är då anfallaren är minst beredd på en motattack. När ögonblicket kom kastade Weston direkt en handfull avloppsvatten i killens ansikte och svängde mot killens kniv med sin skyddade arm för att få den ur vägen. Sedan steg han in med en hård höger mot killens huvud och sträckte sig mot knivhanden. Han tog tag i den med båda händerna och vred runt den. Det fungerade perfekt tills hans fot slirade mot det slippriga golvet och han tillfälligt tappade greppet om mannens handled. Kniven föll i en glittrande halvbåge mot Westons nacke, men han vred sig åt sidan, grep tag i mannens armbåge och böjde den snabbt runt. Mannen föll framåt rakt in i väggen, som slog mot hans ansikte och bröt hans näsa och tryckte in brosket rakt in i hans hjärna och dödade honom innan han ens märkte att han träffat den. Han föll framåt ner i avloppsvattnet. Strömmen tog tag i honom och förde honom framåt mot rörets mynning samtidigt med det andra avskrädet.
Santillo nådde fram strax efter och de två detektiverna gick tillsammans mot avloppsrörets utlopp. Det plötsliga ljuset efter mörkret i tunneln gjorde att de kisade och höll för ögonen. De hörde elden rasa i den kemiska fabriken och det höga väsandet från brandslangar. Parker syntes inte någonstans.
Utmattade och frustrerade stod de två poliserna bland den trasiga smörja som dröp av slemmigt avloppsvatten i det bländande ljuset.
”Du hade rätt”, sade Santillo när han tittade på sin partner.
”Om vad?”
”Om hur avloppslooken skulle bli nya modet”, sade han, ”vi har den båda nu”.