Kajsa Ekis Ekman

Tidningen Arbetaren, en vänster-tidning som ägs och kontrolleras av en alternativ-fackförening kallad SAC-syndikalisterna har levt på allmosor i hela sin existens. De får tre miljoner om året i sk ”presstöd” från skattebetalarna, ett bidrag som finns för att ge ut tidningar som ingen vill ha. Samtidigt har Arbetaren klassats som lite bättre än de övriga vänstertidningarna. Vi låter SvD tala i saken:

Tidningen Arbetaren har i perioder varit ett lysande undantag från den annars ganska enkelspåriga parti- och fackföreningspressen. Syndikalisternas tidning har, trots sin blygsamma storlek, varit en viktig röst i samhällsdebatten… Men tidningen har också en lång tradition av konflikter.

Samma säger Expressen:

Arbetaren är vänsterytterns adel. Syndikalisterna ger ut tidningen och redan det gör den lite finare än det mesta. Syndikalisterna är vad du får om du parar Joe Hill, Thåström och Noam Chomsky. Kooperativodlad årgångspunk.

Arbetaren ligger extra illa till 2025. Skattebidraget skall tas bort. De kan inte locka folk som vill betala för deras material. Som kronan på verket har de ruskiga problem med interna konflikter – igen! För interna problem har de haft gång på gång de senaste decennierna (april sid 32 eller i Aftonbladet) Men den här gången har de trampat rejält i klaveret.

Det kan verkligen bli sista spiken i kistan för Arbetaren när VD:n Thomas Carlsson i slutet på augusti 2022, anställde Kajsa Ekis Ekman, välkänd vänsterdebattör, som chefredaktör.

Anställda på Arbetaren hotas med uppsägning efter protester - DN.SE — Kajsa Ekis Ekman

Det började bra. Man hade svårt att få någon som ville ta jobbet. Det var sjukskrivningar och avhopp. Då beslöt sig VD:n att snabbt och effektivt anställa Ekman så att de skulle få en kapten vid rodret. Istället för att få uppskattning för sin snabba, effektiva fick VD Mattson höra att han gjort fel.

Problemet för många syndikalister är att Kajsa Ekis Ekman har andra åsikter än de själva – vilka åsikter de bråkar om är egentligen inte mer intressant än när några bråkar över vem som hellre åker buss till jobbet än tar tåget (betydligt intressantare är Ekmans moraliska depravering som strax skall tas upp). Tyvärr för vänstern sprids snart denna attityd till varje område i mänskligt tänkande. Ganska snart har man en åsiktskorridor, där alla i klubben tävlar om den mest extreme, den mest lojale, den som mest skriker högst om vilka som skall uteslutas och fördömas! Ett sånt område är idag om fenomenet ”kvinna” är skapat eller fött. Vilket fått en del att bli putta på Ekman.

Jordan Peterson berättade en gång om en man vars jobb det vara att sparka folk, och gillade sitt jobb! Han förklarade för Peterson att i en fungerande verksamhet letar man upp de odugliga smitarna och sparkar dem. Med hänsyn till de duktiga, dugliga medarbetarna som är bättre än de andra. Inom vänstern sparkar man aldrig människor för att de är odugliga. Vare sig de är dumma eller lata. De kan vara hur inkompetenta som helst, eller befriade från känslor av plikt, ansvar, lojalitet. Det enda som avgör är att man har rätt åsikt! Den farligaste och allvarligaste av andra åsikter är förstås kritik mot invandringen! Där finns inget utrymme för nåd, hänsyn eller acceptans av andras åsikter. Gissa om detta har slagit tillbaka mot dem själva genom historien!

TRANSFOBI?

Nåja. Kajsa Ekis Ekman har helt enkelt konstaterat att det finns nazister som slåss på Ukrainas sida efter det fega, lömska angreppet från Ryssland och Putin. Samt att det är inte bra att det finns män som låtsas att de är kvinnor och kan få tillgång till kvinnoseparata rum. Tex finns exempel på dessa självdefinierade kvinnor som dömts till kvinno-fängelser efter att ha begått sexuella övergrepp på kvinnor. Vilket de givetvis fortsatt med sedan de kommit in i fängelserna!!! (källa och källa) Detta protesterar Ekman mot.

För de flesta tongivande inom dagens syndikaliströrelse, och faktiskt all vänster, är det viktigare än att ta parti för de kriminella, perversa gärningsmännen än de oskyldiga, hjälplösa flickorna (även här). Det förra kallas inom vänsterkretsar för ”transfobi”. Samt att ”uppfatta” all kritik mot Ukrainas kamp som ”Putin-kramare”.

Det finns absolut inget nytt i Kajsa Ekis Ekmans inställning. Samma politiska inställning råder för Kurdistan. Det är inte svårt att hitta nazister och högerextrema som kämpar med eller utan vapen i hand för ett indoeuropeiskt broderfolks frihet mot den mongolturkiske ockupanten. Könsroller? På nittiotalet dök det upp en grupp kallad ”Radikalfeminister” som, även i tidningen Arbetaren, hävdade precis samma sak som Ekman. Hennes inställning har funnits som en vänsterströming inom eller bredvid feminismen sedan lång tid. Radikalfeministerna kring trojkan Andrea Dworkin, Catherine McKinnon och Sheila Jeffreys menade att all sexualitet mellan man och kvinna automatiskt var våldtäkt och borde förbjudas. Samma gällde ALLA Hollywood-skildringar av sexualitet i film och bild (vilket gjorde att de samarbetade med censurivrande kristna högergrupper). De menade att det heterosexuella samlaget borde avskaffas, att feminister skulle avkrävas abortera manliga foster för att få fortsätta vara med i feministklubben, att bögar var män och därför illa, bara lite mindre illa, samt att så kallade transingar ingalunda var kvinnor utan bara omopererade män och inte skulle få tillträde till något kvinnligt forum utan tvärtom skulle fysiskt attackeras och sparkas ut om de dök upp. Som Sheila Jeffreys sade ”Varför skulle en man som opererat bort sin penis vara välkommen?”. Denna kvinna var inbjuden gästtalare i svenska riksdagen, åkte jorden runt med sina föreläsningar, interjvuades i massor med tidningar. Kort sagt, hon togs på allvar.

Idag tycker de flesta vänstermänniskor att hela situationen med nittiotalets radikalfeminsim är pinsam och löjlig. Med Nina Lekanders ord var de ”spritt språngande galna”. Numera påminner deras antiheterosex, antibögeri och antitrans om de böghatar-kampanjer som fördes av Arbetaren på femtiotalet, eller varför inte den böghatar-attityd som fördes fram av KPMLr och andra delar av extremvänstern på sjuttiotalet. Men det viktiga är att förstå att Lekander och Ekman är indikation på att det finns fler än en tradition av feminism inom vänstern. Olika riktningar har haft legitima förespråkare.

Idag har ”identitets”-inställningen övertaget för tillfället. Alltså att ”kvinna” är något man är om man kallar sig det. Detta hör ihop med dagens ”woke”-mentalitet och den ”Politiskt korrekta”-attityden där olika grupper tävlar om vem som har minst makt och därför har tolkningsföreträdet. Det finns ett och endast ett ämnesområde där inga två åsikter står emot varandra i några sammanhang, där ingen kritik accepteras, inga negativa fakta någonsin tas upp, där Ekman aldrig skulle fått någon chans att skriva någonting från första början, och varken bli chefredaktör eller eller journalist. Det området är invandring.

Riktigt varför det är så vet jag inte. Faktisk kan jag efter trettio års studier i frågan inte förstå varför man kan ha olika åsikter i könsroller, alltså i bemärkelsen varför vänstern tillåter människor att ha olika åsikter i frågan om könsroller och ändå ser dem som legitima kritiker, medan man aldrig skulle acceptera någon annan åsikt än att vara för invandring.

Visst finns splittringar, avsked, förföljelser, vilket historien med Ekman bevisat, men samtidigt ses hon inte som en överlöpare som egentligen spelar under täcket med de ondskefulla makthavarna som vill ta bort alla kvinnors rättigheter. Hon ses som en legitim del av en rörelse, ehuru i opposition, och i tradition av tidigare kritiker som Dworkin och Jeffreys. Oavsett hur mycket Ekman och de andra smutskastas och förtalas och förföljs förnekar ingen att de är en del av vänstern. Att de är en del av stolt tradition att utmana makten. Det skulle aldrig hända med kritiker av invandringen som Karl-Olov Arnstberg, Roger #Salle” Sahlström, Ingrid Carlqvist, Katarina Janouch, Jan Tullberg, Jan Sunneson.

Idag är de flesta sk ”feminister” för identitetspolitik. Att kritisera ”trans” – oavsett sammanhang eller konsekvenser – är för dem jämförbart med öppna upp Auschwitz. Problemet är att Kajsa Ekis Ekman, tillsammans med massor av andra kvinnliga vänsterjournalister som Lisa Bjurwald, Cissi Wallin, Unni Drogge, Nina Björk, Veronika Palm, Dominika Peczynski, kan ju knappast anklagas för att brista i revolutionär nit i sin kamp mot fascismen å rasismen å nazismen å det kapitalistiska produktionsförhållandet. Så varför är det ena sant men inte det andra?

AVSKEDET

Det som händer efter anställningen av Ekman är att styrelsen för Arbetaren (Federativs förlagshus AB) avgår, alla fem: ordföranden John Nordmark, Isak Gerson, Vanja Renberg, Dena Eidi och Linnéa Eriksson. Chefen, VD:n, kontrar med att hota tre av de fem anställda journalisterna med avsked för att de motarbetar valet av chefredaktör. En av dem är en grotesk figur kallad Mika Kastner. Två av de anställa säger upp sig.

Det sker en mängd anklagelser fram och tillbaka om vem som kan anställa vem? Har anställningen varit regelenligt? Kan den ske mot styrelsen vilja etc?

Allt från kritikerna är naturligtvis bara snömos. Det råder ingen tvekan om att anställningen gått rätt till och att VD:n har befogenhet att anställa. Ingen har egentligen begått något fel.

Utom möjligen att Kajsa Ekis Ekman stannade kvar på jobbet trots att personalen och styrelsen inte ville ha henne där. En del (bla SAC:s högste ledare, generalsekreteraren) menar att hon borde avstått från att gå till jobbet då det fanns kritik…… De frågar inte sig själva vad de skulle gjort i hennes situation. Skulle de själva acceptera att få ett erbjudande om anställning, med allt vad det innebär av högre lön, meritförteckning och karriärskjuts, ta emot jobbet, och sedan frivilligt säga upp sig för att några eller någon var lite sur för att hen var där? Tror de på jultomten?

Skulle Abraham Lincoln räknas som en stor president om han blivit vald till president, tagit emot anställningen, svurit eden, och sedan sagt upp sig för att några snubbar i kongressen inte gillade att han var där?

Roligast av alla är Expressens Johan Akelius som verkligen hånar mjukostarna som utgör vänstern i Sverige:

…personalen på tidningen ”har mått dåligt och inte känt sig trygga att vara på arbetsplatsen när hon varit där”.
”Inte trygga”?
Är Ekis Ekman känd för att mula folk i årets första snö? Bryter hon mot knivlagen? Brukar hon dra undan stolen när underlydande ska sätta sig?
Inte vad jag vet. Hon har, förutom i frågan om Ryssland och Ukraina, en idé om att kön inte bara är hittepå, så hon anses ”transfobisk” av den inkännande vänstern. Hon verkar bara vara farlig för människor som blir rädda av att möta en åsikt de inte delar eller fakta som de önskar inte vore sanna.
Är hon en bra chef? Ingen aning. Men en socialistisk kamporganisation som anställer människor som är så sköra att de gnyr om att vara ”inte trygga” när de blir motsagda, låter rätt lam.
Ekis Ekman, stolt mottagare av Robespierrepriset, Leninpriset och säkert andra pris till radikala massmördares ära, skulle kunna vara vänsterns problem. Men i en vänster som blivit sipp, moraliserande och ängsligt prussiluskig, framstår hon snarare som dess hopp.

SAC:s högsta ledning centralkommittén har ett extramöte där de ”river upp” anställningen, alltså säger upp Ekman. Och passar samtidigt på att sparka VD:n Thomas Mattson. En ny styrelse tillsätts bara någon vecka efter konflikten, med det enda uttalade målet att bli av med henne så fort som möjligt. Nästa vi får höra är att ”Det råder jubelstämning” på redaktionen efter att Ekman sparkats.

Kajsa Ekis Ekman själv tar det med ro. Hon konstaterar att man borde ge människor en chans, och förklarar att hon kommer gå till jobbet som vanligt. Mycket riktigt framstår hon i massmedia som en stark och självständig kvinna, en ensam hjälte mot ett gäng av otäcka sekterister. Kanske för att hon vet att hon har rätt: Ett kontrakt har ingåtts. Det gäller. Visst kan SAC köpa ut henne med en årslön, och det kommer de sannolikt att tvingas göra. Men ofattbart nog verkar SAC fortfarande tro, precis som när de mot alla lagar och regler sparkade sina anställda, att deras ”stadgar” och tolkning av dem står över lagen. Att de kan göra vad de vill! Förhoppningsvis kan Kajsa Ekis Ekman ta ner dem på jorden.

SLUTET PÅ HISTORIEN?

16 juni 2023 kan vi uppdatera stämningen: Kajsa Ekis Ekman vann mycket riktigt i Tingsrätten. Hon får en kvarts miljon i utebliven lön! Hundratusen i skadestånd. Plus lite extra för andra kontraktsbrott. Samt att SAC får betala hennes advokater, en kvarts miljon till. Och mycket riktigt slår domstolen fast att SAC ”motarbetade” och ”försvårade” för henne. All skuld på SAC!

SAC:s ombud Nina Karlström håller sig gömd. Vittnet John Nordmark står inte att finna. Jenny Stendahl, styrelseordförande för Arbetaren, säger med sura mungipor att de minsann hade rätt hela tiden och att domstolen bara ”tolkat” annorlunda. Dvs SAC har rätt oavsett vad någon domstol säger.

Det är alltså EXAKT samma situation som när SAC bråkade med tidigare anställda:
– Sten Högberg 1987,
– Lollo Bergsten Niklasson 1995,
– Lasse Johansson och Curt Olsson 1995,
– Ingela Drenske, Anders Melchior och Lennart Markebo 2008.
Bara för att nämna några! Det är samma situation som återkommer i decennier. SAC lär sig aldrig….

DEN ENKLA SLUTSATSEN

Trots den obligatoriska ”’Det är mycket mer komplicerat än så’-kommentaren” som alla förväntas ställa upp på är det enkelt:

Antingen gäller syndikalismens egna regler: att man röstar om vem som får ett arbete eller hamnar på vilken position, och avsätter eller tillsätter precis när man vill.
Eller också har människan, individen, den anställde ett skydd mot gruppen/kollektivet/företaget bla att ingångna avtal följs och att uppsägningar inte får ske godtyckligt (lika lite som arresteringar kan ske godtyckligt). Rättigheterna regleras i lag och upprätthålls av ett rättsväsende med domstolar, lagar och tvångsapparat.

De som förnekar Kajsa Ekis Ekmans rätt till arbete hävdar den första principen (den kommunistiske skribenten Svensson, diverse Ekmankritiker och SAC:S högste boss, generalsekreteraren). Massor med kända kvinnliga skribenter, kommunisttidningen Proletären med flera, hävdar den andra.

Så vem är det som har rätt? Svaret är enkelt: inte SAC. Igen, för hundrade gången, menar SAC att deras stadgar, regler, eller helt enkelt aldrig nedskrivna ”principer” och ”värderingar” står över lagen. Att de kan göra vad de vill. Att de inte behöver följa lagar, regler eller överenskommelser. Det låter vansinnigt, men det är inte helt ovanligt. Det finns massor med religiösa rörelser som hellre följer vad Bibeln säger om att slå sina barn än att följa lagen. Samma gäller högerextrema vilka menar att landet ändå styrs av en (företrädesvis judisk) konspiration, därför behöver man inte lyda den. Inte heller bryr sig kriminella gäng. Å andra sidan behöver de senare inte legitimera sin attityd. Ingen mafioso viftar med en 1800-tals bok och förklarar att den minsann ger honom rätt att strunta i ”samhällets” regler för ”samhället” är minsann styrd av en viss grupp som är mot honom etc.

Syndikalister menar att deras ”analys” av samhället som konstaterar att den är ”borgerlig” och styrd av fel ”klass” gör att de minsann inte behöver bry sig ett dugg om lagar och regler. Detta har de visat gång på gång i sin verksamhet. De har inte bara avskedat anställda gång på gång i decennier. De har brutit mot alla lagar som finns. De myglar till sig alla bidrag de kan, vare sig de har rätt till dem eller inte. Manipulation och bedrägeri har varit syndikalisternas beteenderepertoar sedan de skapades. Så en trivialitet som att sparka ut en anställd mot alla regler och lagar lär inte störa deras nattsömn.

Jag brukar ofta säga att anarkister och syndikalister bara är kommunister med dålig organisering. Och här är ett exempel på att jag har rätt: en av idéerna med rättsstaten, till skillnad från Lenins och Hitlers skapelser, är att människan, individen skall kunna ha ett rättsskydd mot staten! Att det skall finnas en möjlighet att göra sin röst hörd mot makthavarna. Att man inte bara skall kunna vara skyddad mot övergrepp från andra människor, institutioner eller företag, utan även från myndigheterna. DENNA FUNKTION FINNS INTE I SYNDIKALISMEN. Alltså finns ingen skillnad mellan totalitära samhällen som fascistiska, kommunistiska eller nazistiska och syndikalismen.

VEM ÄR KAJSA EKIS EKMAN?

En rättighet som krävs för den fria människan är förstås rätten till egendom. Det finns fler, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, och visst har syndikalister och anarkister gång på gång visat att de är mot dessa rättigheter lika mycket som de är emot äganderätt. Men om vi håller oss till ägande så finns en viktig sak att säga om Kajsa Ekis Ekman. I egenskap av utsatt stackars kvinna fick hon mycket sympati av Sveriges kulturelit för sin kamp, men sanningen är att hon inte är värd varken sympati eller uppskattning.

Kajsa Ekis Ekman är en öppen dyrkare av Pol Pot och vill göra om hela Sverige till ett enda stort koncentrationsläger. Hennes lösning på alla problem är ” ”Höj skatterna till 100 procent och gör alla varor gratis” . Alltså ett fängelse! Där alla är försörjda, alla är jämlika och all konkurrens eliminerad. All privategendom är avskaffad. Allmosor, inte lön, delas ut av den allsmäktiga staten till tiggaren, inte arbetaren, som aldrig kan protestera, aldrig kan klaga, aldrig har några rättigheter alls.

Kajsa Ekis Ekman borde deporteras till en öde ö, tillsammans med sina jämlikar.

Vidare är hon, utöver att vara en ondskefull människa, en hycklare. Inget ovanligt i vänsterkretsar, men tack vare soppan med Arbetaren kan vi vara säkra på vad hon är. Bossen för syndikalisterna slår fast att Ekman minsann sagt att det är jättebra med att arbetarna bestämmer och röstar fram chefen, men det gäller visst inte henne själv.

På en konferens i Oslo år 2019 höll hon en föreläsning om att ”demokratisera arbetslivet”. Hon pratade om hur ballt det vore om det ”var arbetarna som anställde chefen”, och hon menade att all forskning visade att resultatet skulle vara bättre arbetsplatser och lyckligare människor. Men när det under sommaren 2022 var uppenbart att Arbetarens redaktion inte heller ville ha Ekman som chefredaktör spelade det uppenbarligen ingen roll. Varför inte? Gäller hennes uttalanden alla arbetsplatser utom tidningen Arbetaren? Gäller de alla chefer utom chefredaktören Kajsa Ekis Ekman?

Som vanligt gäller bland socialister att regler skall gälla för andra, men inte de själva.

när hon fick frågan i en intervju med Flamman i augusti 2022 om hur hon såg på att hennes anställning hos Arbetaren bröt mot SAC:s principer, svarade hon att det var ”irrelevant”… Hur kan det vara ”irrelevant” när principer bryts som man själv verkar förespråka? Blir allt annorlunda bara för att det handlar om ens egna intressen?

Jag tvivlar på att genomsnittsarbetaren har samma lön som Kajsa Ekis Ekman på sin chefsposition på den ena eller andra vänstertidningen. Inte heller var hon beredd att avstå från en enda krona till en arbetarorganisation som redan är svältfödd på pengar och medlemmar. Skulle hon få en förmögenhet som Elon Musk skulle hon knappast ge bort ett öre av sina pengar, sin egendom, sin privata egendom. Allt snack om ”100% skatt” skulle flyga all världen väg, liksom hennes falska prat om ”medbestämmande”. Så ser hyckleriet ut i praktiken!