The Syndicalist tradition and Italian Fascism

Även efter att den fascistiska staten skapats, gjorde anarkister motstånd både inom och utanför Italien. Många italienare, både anarkister och icke-anarkister, reste till Spanien för att göra motstånd mot Franco 1936 (se Umberto Marzochhis *Remembering Spain: Italian Anarchist Volunteers in the Spanish Civil War* för detaljer). Under andra världskriget spelade anarkister en viktig roll i den italienska partisanrörelsen. Det var det faktum att den antifascistiska rörelsen dominerades av antikapitalistiska element som ledde till att USA och Storbritannien placerade kända fascister i regeringspositioner på de platser de ”befriade” (ofta där staden redan hade intagits av partisanerna, vilket resulterade i att de allierade trupperna ”befriade” staden från dess egna invånare!).

Med tanke på denna historia av motstånd mot fascism i Italien är det förvånande att vissa hävdar att italiensk fascism var en produkt eller form av syndikalism (min färgmarkering). Detta hävdas till och med av vissa anarkister. Enligt Bob Black ”gick de italienska syndikalisterna mestadels över till fascism” och hänvisar till David D. Roberts studie från 1979, The Syndicalist Tradition and Italian Fascism, för att stödja sitt påstående [Anarchy after Leftism, s. 64]. Peter Sabatini gör ett liknande uttalande i en recension i Social Anarchism och säger att syndikalismens ”slutgiltiga misslyckande” var ”dess omvandling till ett verktyg för fascismen”. [Social Anarchism, nr 23, s. 99]

Vad är sanningen bakom dessa påståenden? Om vi tittar på Blacks referens upptäcker vi att de flesta italienska syndikalisterna faktiskt inte gick över till fascismen, om vi med syndikalister menar medlemmar i USI (den italienska syndikalistunionen). Roberts konstaterar att: ”Den stora majoriteten av de organiserade arbetarna misslyckades med att svara på syndikalisternas vädjanden och fortsatte att motsätta sig [italiensk] intervention [i första världskriget] och undvek vad som verkade vara ett meningslöst kapitalistiskt krig. Syndikalisterna misslyckades med att övertyga ens en majoritet inom USI … majoriteten valde neutralismen hos Armando Borghi, ledaren för anarkisterna inom USI. Schism följde när De Ambris ledde den interventionistiska minoriteten ut ur konfederationen.” [The Syndicalist Tradition and Italian Fascism, s. 113] Men om vi tolkar ”syndikalist” som några av de intellektuella och ”ledarna” i förkrigsrörelsen, var det ett fall där de ”ledande syndikalisterna gick ut för intervention snabbt och nästan enhälligt” [Roberts, Op. Cit., s. 106] efter att första världskriget började.
Många av dessa krigsvänliga ”ledande syndikalister” blev fascister. Att koncentrera sig dock på en handfull ”ledare” (som majoriteten inte ens följde!) och påstå att detta visar att de ”italienska syndikalisterna mestadels gick över till fascismen” är otroligt. Ännu värre är att, som framgår ovan, de italienska anarkisterna och syndikalisterna var de mest hängivna och framgångsrika kämparna mot fascismen. I själva verket har Black och Sabatini förtalat en hel rörelse. Det som också är intressant är att dessa ”ledande syndikalister” inte var anarkister och därmed inte anarkosyndikalister. Som Roberts noterar ”önskade syndikalisterna verkligen – och försökte – att arbeta inom den marxistiska traditionen.” [Op. Cit., s. 79] Enligt Carl Levy, i sin redogörelse för italiensk anarkism,
”[t]ill skillnad från andra syndikalistiska rörelser, samlades den italienska varianten inom ett Andra Internationalens parti. Anhängarna hämtades delvis från socialistiska omedgörliga … de sydliga syndikalistiska intellektuella uttalade republikanism … En annan komponent … var kvarlevan av Partito Operaio.” [”Italiensk anarkism: 1870-1926” i For Anarchism: History, Theory, and Practice, David Goodway (red.), s. 51]
Med andra ord var de italienska syndikalisterna som vände sig till fascismen för det första en liten minoritet av intellektuella som inte kunde övertyga majoriteten inom den syndikalistiska fackföreningen att följa dem, och för det andra marxister och republikaner snarare än anarkister, anarkosyndikalister eller till och med revolutionära syndikalister. Enligt Carl Levy ”koncentrerar sig Roberts bok på den syndikalistiska intelligentsian” och att ”vissa syndikalistiska intellektuella … hjälpte till att generera, eller sympatiskt stödde, den nya nationalistiska rörelsen … som hade likheter med den populistiska och republikanska retoriken hos de sydliga syndikalistiska intellektuella.” Han menar att det ”har lagts alldeles för mycket vikt vid syndikalistiska intellektuella och nationella organisatörer” och att syndikalismen ”förlitade sig lite på sitt nationella ledarskap för sin långsiktiga vitalitet.” [Op. Cit., s. 77, s. 53 och s. 51]
Om vi tittar på medlemsantalet i USI, snarare än att hitta en grupp som ”mestadels gick över till fascismen”, upptäcker vi en grupp människor som bekämpade fascismen med näbbar och klor och utsattes för omfattande fascistiskt våld. Sammanfattningsvis hade italiensk fascism ingenting att göra med syndikalism och, som framgår ovan, bekämpade USI fascisterna och krossades av dem tillsammans med UAI, Socialistpartiet och andra radikaler.
Att en handfull marxist-syndikalister från tiden före kriget senare blev fascister och krävde en ”nationalsyndikalism” betyder inte att syndikalism och fascism är relaterade (lika lite som vissa anarkister som senare blir marxister gör anarkismen till ”ett verktyg” för marxismen!). Det är knappast förvånande att anarkister var de mest konsekventa och framgångsrika motståndarna till fasismen. De två rörelserna kunde inte vara längre ifrån varandra, den ena stod för total statism i kapitalismens tjänst medan den andra för ett fritt, icke-kapitalistiskt samhälle. Det är inte heller förvånande att kapitalisterna och godsägarna vände sig till fascismen för att rädda dem när deras privilegier och makt var i fara. Denna process är ett vanligt inslag i historien (för att bara nämna fyra exempel: Italien, Tyskland, Spanien och Chile).

argument mot vänsterextremism