Skall man vara medlem i en syndikalistisk organisation bör man tycka det “kul“ med civil olydnad, man bojkottar Nescafé, franska viner och Shell. Ibland coca-cola och McDonalds (Nazigruppen VAM har samma inställning till McDonalds och av samma anledning) och man är positiv till ”våra myter”. Det finns ingen lag att man måste tycka så, det står inte i några ”stadgar”, men gör man det inte blir man utmobbad. ”våra myter” är saker som alla i gruppen känner till, samlas runt och har samma uppfattning om. En sådan är:
DET SPANSKA INBÖRDESKRIGET
SAC:s i särklass vanligaste myt är det spanska inbördeskriget på 1930-talet (se även kap 5 som handlar om hur syndikalisterna inte har svar på någonting). Lite om deras flotta här.
Antal gånger SAC:s medlemstidning berör det spanska inbördeskriget:
| 1976-82: 8 | 1983-89: 14 | 1990-96: 43 |
Ökningen, som i relation till sidantalet stiger med 3% och 134 %, är ett försök att skapa en gemensam myt att samlas kring för att motverka nedgången. Dessvärre har den inte gjort mycket för att stoppa flykten från SAC.
I anslutning till myten ingår ofta det falska utmålandet av motståndarsidan som ”fascistisk”. Det sker 16 gånger, varav 13 på nittiotalet.
I verkligheten var fascisterna i trettiotalets Spanien så marginella att de inte ens fick ett enda mandat i Spaniens riksdag (0,07% av de röstande). Medlemskapet var runt 5 000 i hela Spanien.
Så var kom de så kallade ”fascisterna” ifrån?
De nationalistiska styrkorna räknade tiotusentals soldater. Om de inte var fascister eller rika fabriksägare eller storgodsägare, för det var de inte – det fanns inte så många i hela Spanien – vilka var de då?
Svaret är att de som tog parti för det spanska fosterlandet var hederliga, anständiga självägande bönder vilka aldrig utsatts för skiftesreformer likt sina kollegor i norra Europa (Beevor Spanska inbördeskriget, s 195, 155, 236. Thomas s 94f. Bolloten, s 22, samt här). De kämpade för sina gårdar, sin mark, sina hem och sina familjer!
De visste vad kommunism och anarkism skulle innebära för dem! Deras jord och egendom skulle tas ifrån dem. Något inte de rika knösarna klarat sedan medeltiden. Inte heller skulle det finnas någon övernationell romersk-katolsk kyrka, icke ansvarig för någon i Spanien, som kunde skydda och stödja deras urgamla rättigheter. Situationen var likadan som när deras finska motsvarigheter krossade bolsjevismen under Finska inbördeskriget 1918. Eller varför inte när den svenska allmogen slöt upp som en man bakom Gustaf Wasa för att krossa dansken och återinföra ett styre av ”swenskt bloodh” i fosterlandet!
Det var som om de alla läst fjärde versen i den svenska nationalsången:
Med Gud skall jag kämpa för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
De som utgjorde nationalistsidan under spanska inbördeskriget var samma sorts män som gick man ur huse för att följa general Lee under amerikanska inbördeskriget.
Samma män som under Boerkriget, utan utbildning, knappt några vapen och löjligt underlägsna i antal försvarade sitt land mot hela det brittiska imperiet.
Samma män som mot otroliga odds försvarade sitt Finland mot de ryska angreppshorderna under Vinterkriget.
Samma män som enligt Thomas Jefferson utgjorde en nations ryggrad.
Detta är ett faktum som aldrig någonsin tas upp i de bokstavligen hundratals böcker anarkister och syndikalister skrivit om det spanska inbördeskriget.
De beskriver ett folkligt motstånd mot ett kuppförsök. Det var förvisso sant vad beträffar en borgerlig, lagom kyrklig, lite liberal och allmänt respektabel demokratisk regering och dess folkliga stöd, men inte vad beträffar extremister och fanatiker. De försöker få oss att tro att anarkism och syndikalism var den rådande normen bland protesterna, vilket enbart beror på att de journalister och fotografer som åkte dit först hamnade mitt i yran i Barcelona och Madrid (Nathan Shachars Sin egen västa fiende). De visste inte ett dugg om Spanien, eller vad som hände någon annanstans än utanför hotellfönstret. De tog sina intryck för att gälla även för fronten och landsbygden. Dessutom såg det ju bra ut i tidningarna. Extrema överdrifter på bild säljer bättre än sans och vett.
De försöker frammåla bilden av ett folkligt anarkist-syndikalistiskt motstånd mot en ondskefull militärminoriet, men verkligheten är tvärtom: bara en av de patriotiska grupperna kallad Carlisterna hade 700 000 medlemmar (Thomas s 118) och som vi sade gick patrioterna man ur huse. Anarkisterna kunde bara skrapa ihop 30 000 stridande i de områden där de hade störst antal (Lindbom 2022). De var i bästa fall 200 000 militanta (Thomas 72), resten brödmedlemmar. Kommunisternas medlemsantal var 25 000 (Thomas 109).
I år efter år hade vänsterns extremister försökt att göra statskupp efter statskupp. De ena revolten efter den andra sedan monarkin avskaffades 1931 – här ser vi igen hur illa det går när man försöker ta bort en sådan traditionell och fin institution som monarkin. ”Monarkins värdighet” borgar för sans och vett, vilket inga så kallade republikaner verkar fatta. Nåväl, här är en ökänd anarkist och revolutionär kallad Augustin Souchy som bekräftar faran från vänstern tills de stoppades:
”Under de senaste fem åren har jag varit här fem gånger. Varje gång det fanns en movimento, en rörelse. April 1931 revolution. December 1931 uppror. Generalstrejk i december 1932. April 1933 generalstrejk igen. Oktober 1934 reste sig Katalonien mot den kastilianska hegemonin. Det jäste 1935. Februari 1936 störtandet av Gil-Robles diktatur”
Utöver detta kan man ta upp anarkisternas skottlossningar, lönnmord, terrorism, kriminalitet, kyrkobränningar och så vidare. Tills de begick den sista synden och mördade riksdagsmannen Sotelo. Då hade folk fått nog! Om något kunde nationalisterna säga samma som dagens franska nationalister i Front National säger till den globalistiska vänstern i demonstrationerna: ”Vi är folket. Vilka är ni?”
ANARKISTERNAS ODUGLIGHET
Lika lite är anarkister och syndikalister själva benägna att ta upp hur värdelösa de var i Spanska inbördeskriget, liksom i all annan verksamhet: Fronten mellan nationalisternas viktigaste städer i nordöst, Zaragosa (som faktiskt var ett gammalt anarkistfäste före kriget) och Burgos, och kärnområdena där anarkister och syndikalister hade en del av makten i början av inbördeskriget, Katalonien och Aragonien, var den mest statiska i hela kriget. Den stod nästan helt still i två år (det bekräftas av Woodcocks Anarkismen, liksom orsaken: anarkisternas ”leda och oduglighet” (318)).
Inte ens med hela Barcelonas och Kataloniens industri, och det enda område i Spanien där de kunde räkna med någon sorts medlems-uppslutning, Aragonien och Katalonien, lyckades de ens gå några mil framåt! Än mindre inta Zaragosa, knappt hota den. Det säger en del om kapaciteten hos anarkisterna! (eller bristen därpå)
Inte ens Per Lindbloms bok om svenska Spanien-frivilliga utgiven på SAC:s eget förlag Federativs 2022 kan undvika att skriva att
”anarkisterna blev skrämda av kulspruteelden trots att den var relativt svag och de vägrade därefter att gå i strid. Den stackars Durruti… beordrade att de fegaste av hans män skulle arkebuseras” (135).
De stentuffa motståndarna på nationalistsidan, då talar jag om civila miliser, inte professionella soldater, var till skillnad från fegisarna och ynkryggarna bland anarkister och syndikalister
”mycket färre till antalet än deras revolutionära motsvarigheter men mycket mer disciplinerade, övertygade och kampberedda, vanligtvis mer villiga att slåss intill döden” (Payne 81).
Samma sak gällde belägringarna. Gång på gång höll nationalisterna ut i Alcazar, Simanca, Oviedo, Santurio, Huesca, Teruel, i veckor, månader, ett år. Ibland med 80% förluster. Den stackars anarkistledaren Juan Garcia Olivier klagade:
”Det händer igen och igen i detta krig att när en stad hålls av fascisterna och vi anfaller, håller de ut länge. Vi gör inte motstånd alls. De omringar en liten stad och efter ett par dar faller den. När vi omringar en (stad) fastnar vi där i det oändliga” (Payne 86)
En som var med under kriget och klarade livhanken med nöd och näppe blev senare ”en av århundradets legendariska journalister”, Arthur Koestler (mer om honom här och här). Även i hans samtidskildring, en ögonvittnesrapport, skriver han om hur totalt odugliga anarkisterna är: General Julio, Julius Deutsch, (166), var tidigare krigsminister i Österrike och den ende som kan något om krig. Det hålls en parad,
”Enligt europeisk standard var paraden urusel, nästan komisk; enligt spansk uppfattning var den ett underverk av disciplin och elegans” (166).
I samma veva blir en så kallad ”kompanichef” (en amatör som nu är officer) förvånad över att generalen klockar hur lång tid det tar att sätta ihop en kulspruta. Det gör man väl bara ”vid sporttävlingar”? Sedan uppfinner generalen med de vita handskarna, som inte kan ett ord spanska, ett spänne så man kan sätta fast spaden vid ryggsäcken. Det hade ingen tänkt på förut. Å andra sida var det bortkastat på man-barnen som utgjorde anarkisternas elittupper, för:
”Anarkisterna i den berömda ”Durruti-kolonnen” till exempel hade vägrat att ta med sig spadar till fronten och förklarade… ’Vi går till fronten för att kämpa och dö, men inte för att arbeta’” (166).
”Den första truppen av ”Durruti-kolonnen” insåg inte förrän efter en tjugofyra timmars järnvägsresa till den aragonska fronten att de hade glömt att ta med sig proviant och kokkärl, eller rättare sagt, de hade aldrig kommit att tänka på att ett krig nödvändiggör vissa anordningar för utspisningen”. (166)
Som sagt, totalt värdelösa i allt.
Syndikalisterna och anarkisterna är angelägna om att fakta inte kommer till anhängares och sympatisörers kännedom. De har noga listor över vilka böcker som får läsas och vilka fakta som får berättas. Källorna på denna sida avvisas alla som ”bearbetningar”, så dem behöver man inte svara på.
En av många förbjudna böcker är Carl von Haartman En nordisk caballero i Francos tjänst, en frivillig finne som åker till Spanien. Även där får man gång på gång läsa om hur odugliga motståndarna är. De överger sina linjer och springer vid minsta motstånd. Det enda de kan göra är att förstöra:
”De röda kanaljerna hade åter tänt på ett stort antal hus. Detta brännande av värnlösa byar, vilka ur militärisk synpunkt ej behövt bliva förstörda, hör till den röda krigsledningens taktik. Då modet fattas och skräcken tager vid, börjar vandalismen enligt känd kommunistisk kutym sitt förstörelsearbete” (54).
von Haartmans beskrivning av fienden är lika onådig:
”63 fångar. Dessa förhördes. Samtliga tillhörde anarkistpartiet F.A.I. alltså det värsta kriminella slödder man kan tänka sig” (109)
Samma sak intygar historikern Piers Brendon i sin bok om trettiotalet Den mörka dalen (s 406):
-
- Anarkist-milisen var utan disciplin,
- Skulle kunna stormas av 20 flickscouter med klappträn och
- Deras resultat under de tre första månaderna av inbördeskrig bekräftade förvisso den tyske ambassadörens omdöme att deras militära värde var noll.
Mer fakta om anarkisternas och syndikalisternas militära oduglighet i det Spanska inbördeskriget i kapitel 5, samt här och här. Lite mer här. Men det är klart, vad kan man vänta sig av människor som tror att man vinner krig, inte med vapen och tanks, utan med den rätta revolutionära andan? (se fler exempel här).
”Än idag begråter vissa spanska vänstersympatisörer milisernas tvångsinlemmande i Folkarmén; hade de bara bevarats intakta hade deras glöd fällt avgörandet, menar de” (Nathan Sachar)
Hugh Thomas bok Det spanska inbördeskriget från 1976 är av många ansedd som den största boken i ämnet. Thomas slår fast att
- Anarkisternas militär var totalt värdelös: sidorna 265, 354, 438, 439, 498
- Anarkisterna var i allmänhet värdelösa i krig. De mördade och begick brott. Plundrade. De bidrog inte till kriget. Ville bara fly och hade ingen motståndsvilja: 519, 526, 613, 629f, 703, 739, 743
- En av orsakerna till odugligheten var att så många av deras medlemmar, även högt upp i hierarkin, var ynkliga kriminella avskum, mördare och banditer, som var hjärtlig välkomna i leden: 35, 271, 364, 431, 437, 613, 676, 741.
Kanske inte så konstigt att de inte kunde uträtta något?
Speciellt inte när de gick upp mot självägande bönder,
vana vid hårt arbete och uppoffringar,
som med stolthet slogs för sitt land och sina hem,
inte för tillfällen att plundra och plåga sina medmänniskor.
Lika illa är det faktiskt i dagens spanska syndikalism, men även i SAC – där består en mängd medlemmar i ledande position av kriminella knarkare och förbrytare. Tro du jag överdriver? Se här eller här.
FLOTTAN
En utvikning apropå anarkisternas och syndikalisternas oförmåga att göra bra ifrån sig i en krigssituation är flottans roll under inbördeskriget. Carl H Builder The masks of war, American military styles in strategy and analysis 1989 tar upp skillnaden mellan flottan och de andra vapenslagen:
”Tradition har alltid varit en viktig del av militärlivet, men marinen har hållit fast vid traditionen mycket mer än de andra grenarna…
Om traditionen är det altare vid vilket marinen tillber, så är en av ikonerna på det altaret konceptet med oberoende kommando till sjöss, vilket, liksom den heliga gralen, eftersträvades och hedrades av varje sann sjöofficer… oberoende kommando över fartyg till sjöss är ett unikt, gudalikt ansvar till skillnad från det som ges åt befälhavare inom de andra grenarna.
Altaret som armén tillber vid är mindre tydlig än altaren för de andra två grenarna. Det kan bero på att dess ideal är mer diffusa eller varierande eller subtila. Flera konsekventa teman dyker dock upp när armén talar om sig själv.
De måste hantera sina rötters djup ur medborgarskapet, dess långa och intima historia av militärtjänstgöring för nationen, och dess fullkomliga hängivenhet för landet… Av alla militära grenar är armén den mest lojala tjänaren och avkomman till denna nation, dess institutioner och människor.
Om stället där armén dyrkar är ett altare, är föremålet för dyrkan landet; och medlet för dyrkan är militärtjänsten.”
VÄNSTERNS FLOTTA
En av de mest frapperande sakerna man stöter på hos vänsterinriktade revolutioner och inbördeskrig är avsaknaden av FLOTTAN – åtminstone på den revolutionära sidan. Orsaken är enkel: alla är ”jämlika”, ingen är oersättlig! Alltså behövs ingen som kan ta bestick eller navigera. Ingen får – erkännas – ha en specialkunskap som inte de andra har. En ”kommitté” av matroser, ett ”matrosråd” kan sköta biffen lika bra som några officerare, vilka blivit övermannade och mördade! Precis som det står i Staffan Skotts bok Sovjet från början till slut. Ännu roligare blir det när de kommunistiska Röda khmererna förklarade att man inte behöver utbildning för att flyga en helikopter, bara klassmedvetande. Han störtade.
I böcker om det spanska inbördeskriget, oavsett ur vilket perspektiv de är skrivna, är det lika markant: flottan är totalt frånvarande. De verkar inte ha uträttat någonting, utom en gång i mars -38.
I Hugh Thomas bok Det spanska inbördeskriget upprepas att den republikanska flottan var värdelös på sidorna 406, 440, 540, 619, 707, 714, 742, 745.
Det enda de gjorde var att i början av konflikten åka in och ankra, hålla ett stormöte, slå fast att ”Vi ska segra eller dö! Vi ska segra eller dö!”. Sedan sitta med armarna i kors och vänta på ingenting. Kanske nån gång gå utanför hamnen, möta lite motstånd, fly med full fart tillbaka in i hamn… Och sedan hålla ett stormöte där de slår fast att ”Vi ska segra eller dö! Segra eller dö!”
Hugh Thomas betraktas för övrigt som en av de största auktoriteterna på det spanska inbördeskriget: New York Times, Goodreads, Washington Post.
Vänsterjournalisten Arthur Koestler var med under inbördekriget. Han såg allt med egna ögon och skrev i en bok utgiven på syndikalisternas egna bokförlag. När Malagas kust bombas så tidigt som februari 1937 skriver han: ”Var är den republikanska flottan? Osynlig. Rebellerna är obestridda härskare till sjöss” (178). Detta trots att han vet orsaken. Han skrev tidigare
”otränade massor, inte sammanhållna av någon militär disciplin utan endast av sina gemensamma politiska ideal, utan officerare, utan experter, utan tekniker, utan lämpliga vapen och krigsmateriel
Jag skulle vilja ge ett enda exempel på den förlamande verkan som denna brist på tränade trupper hos regeringssidan har.
Vid inbördeskrigets början var regeringsflottan ungefär jämbördig med rebellernas styrka till sjöss. Icke desto mindre visade sig rebellernas ofantligt överlägsna i att föra krig på havet; republikens krigsskepp låg månader i sträck till ingen nytta i hamnarna därför att deras officerare antingen övergått till rebellerna eller blivit skjutna, och ingen vissste hur man skulle sköta dessa invecklat sammansatta, järnklädda havsvidunder” (70)
Istället för att medge att anarkisternas och syndikalisternas dåraktiga idéer inte fungerar försöker Koestler vända bristen på professionalism till något positivt. Extra material om flottan återfinns längst ner på sidan.
*
Bryan Caplans suveräna essä om hur anarkisterna misslyckades med allt under det spanska inbördeskriget, ekonomiskt, militärt, till och med rent filosofiskt.
En av de bästa böckerna jag läst om Spanska inbördeskriget, och jag har läst många, är Nathan Shachars Sin egen västa fiende. Den ger ett mänskligt perspektiv, klara framställningar om orsaken till konflikten och enkla förklaringar till vad som hände och varför. Shachar är förstås mot militärkuppen, men låter sig inte styras av något ideologiskt tyckande. Den är bättre än allt som syndikalister, anarkister och kommunister någonsin skrivit om Spanska inbördeskriget.
Som sagt kunde dessa misslyckade människor bara plåga och plundra de produktiva, men det kommer inte fram i deras artiklar, t.ex. att ”antal personer som avlivades på enskilt initiativ, utan regeringens medverkan, d.v.s. mördades” på republikens område var dubbelt så många (72 000) som på det nationalistiska (35 000, plus 23 000 i repressalier efter kriget). 16 000 mördades bara i Madrid och 10 000 i Barcelona. De flesta på hösten 1936, då anarko-syndikalisterna ännu inte förlorat makten till kommunisterna.
”Bland de i Barcelona avlivade ingår en svåridentifierad grupp om 700 kvinnor som förmodas vara identiska med stadens mest notoriska prostituerade. De föll offer för en puritansk anarkistisk kommendant”.
Inte bara prostituerade, utan även munkar och präster mördades i stor omfattning (23 % resp. 13%). Historisk tidskrift 2/1978, s240f.
ÖVRIGA MYTER
SAC-medlemmarnas övriga mytologiseringar, eller om man så vill romantiseringar, är:
- En vissångare från början av 1900-talet kallad Joe Hill (avrättad för mord i USA. Den överväldigande bevisningen som fällde honom nämns aldrig)
- Författaren Stig Dagerman som skrev i syndikalisttidningen Arbetaren
- Den gemensamma kommunist, anarkist och socialistsången Internationalen och alla dess verser (kommunister och socialdemokrater censurerar bort den fjärde)
- Kronstadt 1921, ett anarkist-inspirerat uppror mot kommunistdiktaturen som slogs ner av bolsjevikerna
- Sacco och Vanzetti, två avrättade anarkister från början av 1900-talet.
EXTRA KÄLLOR OCH LITTERATUR SOM INTE VAR MED I ORIGINALUTGÅVAN AV Den styckade stjärnans union:
Bolloten
Beevor, Anthony Det spanska inbördeskriget
Brandon, Pers Den mörka dalen
Caplan, Bryan De spanska anarkisterna…
Koestler, Arthur Spanskt testamente
Lindbaek, Lise om de nationella brigaderna, utgiven av LO
Lindblom, Per om svenska Spanien-frivilliga
Sachar, Nathan Sin egen värsta fiende
von Haartman, En nordisk caballero
*
EXTRA OM FLOTTANS ROLL I SPANSKA INBÖRDESKRIGET
DET SPANSKA INBORGSKRIGET TILL SJÖS: BEGRÄNSNINGAR FÖR SJÖMAKTENS PÅVERKAN PÅ HISTORIA?
Av Mark Munson, 2 APRIL 2019
Sjömaktsförespråkare motiverar traditionellt flottornas roll som ett nationellt säkerhetsverktyg genom sin funktion för att vinna och avskräcka krig. Den amerikanska flottans nuvarande sjöfartsstrategi uttrycker denna idé genom att slå fast att sjömakten är ”den kritiska grunden för nationell makt och välstånd och internationell prestige.” Tidigare krig till sjöss har dock vunnits av stater eller kombattanter trots betydande marina nackdelar. Det spanska inbördeskriget ger ett sådant exempel på en mindre kapabel makt som besegrar en fiende med en större flotta. En framgångsrikt genomförd strategi kan övervinna en större flotta, där segrar av mindre flottor kan möjliggöras av faktorer som luftmakt och aktivt stöd från villiga allierade, vilket gör det möjligt för dem att framgångsrikt tillämpa sjömakt till stöd för nationella mål
Före upproret
1936 gjorde högerorienterade spanska militärofficerare (senare kallade ”nationalister”, ett exempel på framgångsrik historisk varumärkning eftersom de faktiskt var rebellerna i det här fallet) myteri mot den republikanska regering som hade styrt Spanien sedan monarkins slut i slutet av monarkin. 1931. Även om det spanska inbördeskriget vanligtvis inte anses vara en av 1900-talets stora sjökonflikter, var kontrollen över haven runt Spanien, särskilt Gibraltarsundet, mycket viktig i början av konflikten eftersom de flesta av rebelltrupperna var baserade tvärs över sundet i spanska Marocko, där den spanska armén hade genomfört en brutal pacificerings-kampanj i årtionden.
Den spanska legionen (El Tercio, Spaniens försök att replikera den franska främlingslegionen) och spanska arméenheter som kallas Regulares (som består av marockanska infödda) var kärnan i Afrikas armé som högernationalisterna skulle förlita sig på i sin revolt mot republikens folkfrontsregering. Att flytta dessa trupper över sundet skulle kräva stöd från den spanska flottan.
Medan vissa historiker hävdar att högre sjöofficerare samordnade med den eventuella spanske diktatorn Francisco Franco före myteriet, hävdar andra att general Emiliano Mola, huvudorganisatören av upproret, inte hade ”gjort några seriösa åtgärder för att marina engagemang för komplotten” antagandet att ”den spanska marinen skulle förbli impotent och neutral” efter att spanska arméofficerare hade gjort uppror. Den aristokratiska och ”starkt monarkistiska” marinens officerskår var mer socialt homogen än sin armémotsvarighet, som hade några ”liberala fickor”. Myteristerna satsade på att de flesta spanska marinens officerare skulle stå på deras sida, ett drag som skulle bekräftas.
Omedelbart före resningen hade emellertid den republikanska regeringen, misstänkt för en möjlig kupp, redan placerat ut krigsfartyg till sundet för att avskräcka en potentiell korsning från Afrika. Marineministern, Jose Giral, hade hållit utplacerade fartyg borta från myteristernas potentiella fästen , och ännu viktigare, gav ”lojala telegrafoperatörer” i uppdrag att övervaka kommunikationer både i land och flytande. Värvade sjömän hade under tiden också intuerat upproret och höll ett hemligt möte i Ferrol den 13 juli för att förbereda sig för ett uppror av deras officerare.
Den planeringen var läglig. Den 18 juli avlyssnade en civil radiooperatör som arbetade vid marinens högkvarter i Madrid ett meddelande från Franco som sändes till högre officerare som uppmuntrade dem att resa sig till stöd för det myteri som initierades föregående dag av arméenheter i Marocko. Giral svarade på nyheterna genom att instruera alla flottans radiooperatörer att ”bevaka sina officerare, ett gäng fascister”, och utfärdade ett uppföljningskommando ”att avskeda alla officerare som vägrade följa statens order.”
Välja sida
Många marinens personal fick först veta om resningen den dagen när de fick Girals order att attackera rebellarméns enheter. Om man bortser från vädjanden från deras officerare om att stödja upproret, spred besättningarna på många spanska marinens fartyg ryktet om resningen, avsatte sina officerare och bildade kommittéer för att driva fartygen. Ombord på slagskeppet Jaime I ”överväldigade, fängslade och i många fall, sköt besättningen de officerare som verkade illojala.” Efter skärmytslingen mellan officerare och deras män hade besättningen ett berömt utbyte med Madrid:
”Besättningen på Jaime I till marinministeriet. Vi har haft allvarligt motstånd från befälhavarna och officerarna ombord och har betvingat dem… Begär brådskande instruktioner om kroppar.”
”Marineministeriet till besättningen Jaime I. Underkroppar överbord med respektfull högtidlighet. Vilken är din nuvarande position?”
En liknande serie händelser ska ha ägt rum ombord på kryssaren Miguel de Cervantes, vars officerare enligt uppgift ”motstod fartygets kompani till sista man.”
Kaptenen för jagaren Sánchez Barcaiztegui, utanför Nordafrikas kust nära Melilla, försökte få männen att leda myteristernas sak, men efter att ha åberopat sin sak möttes han av djup tystnad, som avbröts av ett enda rop. Till Cartagena! ”Detta rop togs upp av hela fartygets kompani.” Efter att ha avsatt sina officerare och bombarderat nationalistiska positioner i Melilla och Ceuta, återvände besättningen som befäl över fartyget till hamnen i Cartagena, där marinbasen hade förblivit lojal mot republiken. På stationen nära Melilla stannade officerarna för jagaren Churruca kvar. De agerade på grund av en trasig radio som hade lämnat alla ombord omedvetna om händelserna. När kommunikationen återställts tog besättningen dock kontrollen över fartyget efter att det hade levererat trupper till Cadiz.
Officerare som inte dödades under resningen fängslades i land, där många senare avrättades. Enligt en redogörelse dödades ”230 av 675 sjöofficerare i aktiv tjänst” under krigets första månader. Efter att ha avvisat ministeriets befallning att attackera rebellerna den 18 juli avsattes de flesta sjöofficerare av besättningarna enligt Girals order, med chefsingenjörer som tillträdde tjänsten som nya befälhavare. När den spanska flottan hade sorterat sig i två krigförande fraktioner lämnades republiken med en liten bråkdel av den tidigare spanska flottans högre uniformerade ledarskap: endast två av de 19 amiralerna och två av de 31 befälhavarna för stora kombattanter stod på republikens sida. Enligt en uppskattning förblev ”bara 10 procent av Cuerpo-generalen”, marinens sjögående linjeofficerare, lojala mot republiken. De som förblev lojala var ofta ”demoraliserade av mordet på sina kamrater och deras egen osäkra position.”
Det är oklart om deras uttåg lämnade den republikanska flottan till ett ledarlöst och odisciplinerat gäng, eller om officerskårens preferens för tjänstgöring med nationalisterna gav den en immateriell, krigsvinnande ledarskapsfördel. Oavsett vilket misslyckades de arbetarkommittéer som bildades av de republikanska sjömännen, vilka ersatte flottans officerare, med att omsätta revolutionär iver till seger till sjöss. (översättarens blåa fetstil) Nikolai Kuznetsov, då en kapten som tjänstgjorde som sovjetisk marinattaché i Madrid, påminde om att kommittéerna ombord resulterade i mycket prat men lite handling, med hänvisning till ett besök på slagskeppet Jaime I där
”frasen ’erövra eller dö’ hördes överallt, men anarkisterna varken erövrade eller dog.”
De värvade besättningarna säkrade mer av flottan än deras officerare, särskilt de flesta av de nyaste kombattanterna, inklusive
Jaime I, (”det enda sjödugliga spanska slagskeppet”, Thomas 208)
tre kryssare, (bla lätta Libertad)
tjugo jagare (bla Miguel de Cervantes)
tolv ubåtar.
Nationalisterna tog
slagskeppet España från torrdocka,
två kryssare,
en jagare, (Churruca)
några kanonbåtar, (en enligt Beevor, Eduardo, ö.a.)
två ubåtar och
fem kustbevakningsfartyg.
Avgörande var att de också erövrade Canarias och Balaeres, två nya kryssare under konstruktion i Ferrol vid tiden för resningen.
Inpass:
Något mildrande deras brist i antal fartyg, beslagtog nationalisterna stora flottbaser på det spanska fastlandet i Ferrol, Cadiz och Algeciras, medan republiken lämnades med Cartagena och Mahon på ön Minorca, som båda hade jämförelsevis begränsat underhåll anläggningar. Republikansk kontroll över större civila hamnar och varv i Barcelona och Bilbao, tillsammans med två tredjedelar av Spaniens handelsflotta, lyckades till sist inte påverka sjökrigets gång.
Nationalistiska operationer (Rebellerna)
I slutet av juli 1936 hade de två spanska flottorna börjat bestrida sundet, eftersom kontroll över den flaskhalsen skulle förhindra nationalistiska försök att flytta trupper från Marocko. I början av augusti opererade huvuddelen av den republikanska flottan där och försökte stänga in fiendens armé i Afrika när Italien började placera ut Savoia Marchetti 81 bombplan (SM.81) på nationalistiska baser i Marocko.
När de flesta av de republikanska fartygen lämnade sundet för att fylla på förråd i Cartagena den 5 augusti tog nationalisterna omedelbart initiativet. De italienska bombplanen kastade sig mot de få jagare som lämnats kvar, skadade Almirante Valdes och Lepanto och röjde vägen för sjöflytten av nationalistiska trupper till Spanien. De tyska slagskeppen Deutschland och Admiral Scheer, som också opererade nära sundet vid den tiden, avskräckte sannolikt de republikanska skeppen från att hindra konvojen av Francos trupper.
Italienarna skingrade den republikanska flottan och tillät 3 000 man från Afrikas armé att korsa sundet. Den så kallade ”segerkonvojen” som seglade på ”Jungfrun av Afrikas dag” var kritisk i det skedet av kriget. Dessa trupper skulle utgöra huvuddelen av styrkan som ”skar av den portugisiska gränsen från republikanerna” och förenade ”styrkor med Nordens armé”, och etablerade nationalisterna stadigt på marken under resten av kriget.
Den tyska Luftwaffe bidrog också till att rädda den nationalistiska saken, med tysk luftmakt som spelade en viktig roll i lufttransporten av trupper som är avgörande för nationalistisk logistik. Hitler sade enligt uppgift att ”Franco borde resa ett monument över Junkers Ju 52:s ära. Det är flygplanet som den spanska revolutionen har att tacka för sin seger.” ”Historiens första stora lufttransport av trupper” transporterade 1 500 soldater första veckan. Så småningom transporterade de tyska och italienska flygvapnen upp till 12 000 soldater till Spanien under de inledande månaderna av kriget. Den verkliga effekten av luftbron kan dock ha varit kvalitativ snarare än kvantitativ, med tysk luftfart som visade nazistiskt engagemang och därmed skärpt rebellernas beslutsamhet. Medan antalet män som flögs av nazisterna var betydligt mindre än antalet trupper som färjades över sundet sjövägen, hade det ”ett enormt inflytande både på nationalisternas moral och på den internationella bedömningen av deras chanser till seger.” luftbron kanske inte var det avgörande ögonblicket i kriget, eftersom ”Afrikas armé skulle ha kommit över så småningom”, Hitlers ingripande är vad som förvandlade ”en statskupp som gick fel till ett blodigt och utdraget inbördeskrig.”
Kriget till sjöss var också en av allierade, där nationalisterna gynnades av mer aktivt stöd från sina tyska och italienska allierade till sjöss än något stöd som republiken fick. Tyskland undvek republikens blockad av deras kommersiella sjöfart genom att använda fartyg registrerade i Panama, och den nationalistiska flottan konvojerade i italienska fartyg. De tyska och italienska flottorna ökade stadigt sitt stöd till nationalisterna under krigets första månader, och organiserade vapentransporter och konvojerar dem genom republikens ”bräckliga blockad”, övervakar den republikanska flottan till havs, ”sänder öppet periodiska positionsrapporter” och upprättar formella förbindelser med den nationalistiska flottan. Den italienska marinen utbildade och utrustade också den nationalistiska flottan med ubåtar och torpedbåtar.
Den italienska marinen missbrukade flagrant konceptet av neutralitet för att motivera ankring av krigsfartyg och landstigning av marinsoldater i den nominellt neutrala hamnen i Tanger, och hävdade att de behövde evakuera hotade italienska medborgare. När tusentals italienare och andra tredjelandsmedborgare hade lämnat staden, hade italienska styrkor lyckats avskräcka den republikanska flottan från att gå in i hamnen och avskräckt republikanska lojalister från att ta kontroll över den viktiga fristaden på sundets södra sida.
Republikanska operationer (Staten)
I motsats till det enkla tyska och italienska stödet till nationalisterna, utsatte republikens tillit till Sovjetunionen den för tvång och motstridiga mål. De tyska och italienska flottorna förhindrade utplaceringen av sovjetiska krigsfartyg i den spanska teatern, och nationalistiska styrkor kunde hindra sovjetiskt flaggad handelssjöfart som försökte transitera Medelhavet. Sovjetiska vapentransporter till republiken måste transporteras av spansk sjöfart, med brittisk sjöfart. -flaggade sjöfart som transporterar huvuddelen av ”legitim handel” som ”olja, kol, mat och andra förnödenheter.” Men trots svårigheter, inklusive bristen på sympati från de flesta av de återstående seniora republikanska marinens officerare för sovjetiska eller spanska kommunister, republikanerna Marinen kunde upprätthålla maritima kommunikationslinjer med Sovjetunionen –
”mellan oktober 1936 och september 1937 gjorde över tjugo stora, mestadels spanska, transportfartyg resor från Svarta havet till Spanien utan svårighet.”
Trots framgångarna för dessa konvojer påpekar kritiker av den sovjetiska sjöstrategin med rätta att den
”var snävt defensiv och i huvudsak härleddes från antagandena om oundviklig materiell underlägsenhet gentemot imperialistiska flottor som endast kunde besegras genom ett slags proletärt gerillakrig till havs.”
Denna strategi var föga meningsfull för en republikansk flotta som startade kriget med varje ”materiell och geografisk förmåga att föra kriget till fienden.” Istället för att ta initiativet avstod republiken användningen av havet genom att begränsa deras omfattning av sjöoperationer huvudsakligen till att eskortera sovjetisk sjöfart.
Sovjetiskt inflytande fick också en operativ inverkan senare 1936. Den 29 september sänkte de nationalistiska kryssarna Almirante Cervera och Canarias Almirante Ferrándiz och skadade Gravina i slaget vid Kap Spartel i vad som har kallats ”marinkrigets vändpunkt”. Efteråt
”skulle den republikanska flottan aldrig återfå initiativet eller sitt förtroende, medan den nationalistiska flottan aldrig skulle förlora dem.”
Kuznetsov hade godkänt avledningen av republikanska fartyg från sundet, men erkände så småningom ”det var en fruktansvärd blunder.”
Det bör dock noteras att sovjeterna kontrollerade den republikanska flottan på praktiskt taget samma sätt som de påverkade den republikanska arméns operationer i land under de första två åren av kriget. Ironiskt nog kritiserade det spanska kommunistpartiet kraftigt ”republikanernas passiva flotta”, utan att inse att dess försiktighet till sjöss dikterades av en sjöstrategi utformad av sovjetiska officerare för att uppfylla sovjetiska mål. En bedömning av sovjetisk hjälp hävdar att
”Stalins materiella hjälp höll republiken tillfälligt vid liv, men hans militära rådgivare hjälpte till att gräva dess grav.”
Neutrala eller medskyldiga åskådare?
Medan Frankrike och Storbritannien försökte upprätthålla neutralitet i sina relationer med de två sidorna, skadade den internationella regim de försökte genomföra och genomdriva till sjöss aktivt den republikanska saken. Icke-interventionsavtalet från september 1936 misslyckades inte bara med att stoppa flödet av stridsflyg och materiel till båda sidor, utan ensidig anslutning till avtalet av det ”verkligt” neutrala Storbritannien och det ”formellt” neutrala Frankrike gjorde inte mycket för att minska flöde av tyskt, italienskt eller sovjetiskt bistånd till Spanien. Fransk-brittisk neutralitet sträckte sig inte till att faktiskt säkerställa att andra europeiska makter uppträdde som neutrala, eftersom de valde att förbise det direkta italienska och tyska marinens deltagande i fientligheterna.
Den franska vänsterorienterade folkfrontsregeringen gjorde visserligen några åtgärder för att hjälpa den republikanska regeringen som den hade mycket ideologisk sympati med, men i mindre skala än Italien eller Tyskland hjälpte nationalisterna. På den maritima fronten underskreds dock även ett minimalt franskt åtagande till stöd för republiken av en brittisk vägran att samarbeta. Ouvertyrer från den franska marinens amiral Francois Darlan till britterna för att motverka italienskt och tyskt flottstöd till nationalisterna avvisades 1936. Lord Chatfield, Royal Navy’s First Sea Lord, sa till Darlan att Franco var en ”god spansk patriot” och att den kungliga patrioten. Marinen var ”ogynnsamt imponerad” av ”mordet på de spanska sjöofficerarna”.
Den brittiska motviljan att stödja republiken med kungliga flottans operationer var dock inte bara officersklasssolidaritet med nationalistiska sympatier hos deras spanska flottans kamrater. Det speglade också större geopolitiska bekymmer och divergerande imperialistiska intressen som inte var i linje med den anglo-franska sjöalliansen. Medan rädslan för ”kombinerade italiensk-tyska-spanska sjöoperationer” i Medelhavet drev fransk planering, ledde britternas önskan om ett närmande till Italien efter dispyter om den italienska invasionen av Etiopien 1935 till en mindre aggressiv brittisk politik.
Slutsats
Trots sin initiala betydande sjöfördel besegrades den spanska republiken slutligen av nationalisterna 1939. Medan båda sidor opererade till havs under hela konflikten, hade republiken förlorat sjökriget inom de första månaderna. Historiker har med rätta anklagat den republikanska flottan för dess misslyckande med att hålla Afrikas armé inlåst i Marocko, men det är orättvist att tillskriva detta misslyckande till anarkistiska skeppskommittéer och de få officerare som förblev lojala mot regeringen i Madrid. Den mindre nationalistiska flottan utnyttjade luftmakt och kraftfullt allierat stöd för att mer effektivt tillämpa sjömakt för att vinna kriget. Sjömakten visade sig vara avgörande i det spanska inbördeskriget, bara inte i den snäva förståelsen av sjöstyrkan som kännetecknas av att mäta antalet fartyg. Fartyg och annan krigsmateriel är verktyg, och nationalisterna visade sig vara bättre på att använda sina till sjöss mellan 1936 och 1939.
Kommendörlöjtnant Mark Munson är en sjöofficer tilldelad Coastal Riverine Group TWO. De åsikter som uttrycks är enbart författarens och återspeglar inte försvarsdepartementets eller den amerikanska regeringens officiella synpunkter eller policy.