11. Den konstituerande församlingen, Cortes

Inquietus est et magna moliens hispanorum animus –

MICHAEL SERVETUS.

Fransmännen behövde tre års kamp och utgöt hav av blod för att vinna sin frihet. Allt som krävdes i Spanien var två dagars förklaringar och en dags jubel. ALCALA GALIANO, 1820.

Som vi har sett på de föregående sidorna var den bild Spanien uppvisade vid tidpunkten för republikens utropande ingalunda enkel. Landet var splittrat, både vertikalt och horisontellt, i ett antal inbördes fientliga läger. Till att börja med fanns rörelserna för lokalt självstyre i Katalonien och bland baskerna; dessa mötte motstånd från ett lika oförsonligt centralistiskt block i Kastilien. Även om dessa autonomirörelser hade djupa rötter i Spaniens historia, hade de på senare tid antagit karaktären av ett uppror – där industriella intressen i Spanien vände sig mot ett styre utövat av jordägare. Den revolutionära rörelsen 1917 hade således mål som liknade dem i den engelska liberala revolutionen 1832. Om vi ​​ser till den andra sidan, utgjorde armén ryggraden i den kastilianska centralismen. Armén hämtade sin styrka från de borgerliga jordägare som hade dragit störst nytta av den misslyckade liberala revolutionen i början av 1800-talet. Runt armén samlades naturligt nog landets övriga konservativa krafter – kungen och kyrkan. Vad gäller kyrkan fanns det dock en gräns för stödet; kyrkans anspråk var nämligen så omfattande att ingen annan politisk gruppering i landet kunde ställa sig bakom dem. På sitt sätt var armén även antiklerikal. Ett ytterligare inslag var den oppositionella hållning – en *fronde* – som armén intog gentemot de politiska partier som företrädde exakt samma materiella intressen, och till och med samma familjer, som den själv gjorde.

Även arbetarklassen var splittrad i två läger: socialister och anarkosyndikalister. Deras meningsskiljaktigheter var till viss del också av regional karaktär. Man kan med fog säga att socialismen i stort sett representerade kastiliansk centralism, medan anarkosyndikalismen stod för den federalistiska och autonoma rörelsen i öster och söder. Det vore heller inte fel att hävda att socialismen främst omfattade det urbana proletariatet och butiksanställda, medan anarkosyndikalismen företrädde de jordlösa arbetarna på de stora godsen – med det (visserligen betydande) undantaget Katalonien. Som vi redan har påpekat skulle en lösning på jordfrågan i Spanien – om en sådan vore möjlig – reducera anarkosyndikalismen till en rent katalansk rörelse. I ett socialistiskt Spanien skulle den katalanska anarkosyndikalismen förhålla sig till Madrid på samma sätt som Lliga och Esquerra förhöll sig till de monarkistiska partierna: den skulle framstå som en katalansk separatiströrelse.

Bakom all oro och alla revolutionära handlingar under de senaste hundra åren ligger jordfrågan. Reaktionära bönder i Navarra (karlister), missnöjda arrendebönder i Katalonien (rabassaires), upproriska daglönare i Andalusien (anarkister) samt revolutionära småbrukare och arbetare på den centrala högplatån och i Extremadura (socialister) – alla har de bidragit till denna häxkittel. Deras levnadsvillkor var sådana att ingen kunde förneka att de hade goda skäl för sitt agerande. När man betänker att de urbana massorna vid denna tid nästan uteslutande stod under socialistiskt eller anarkosyndikalistiskt ledarskap, kan man inte låta bli att undra hur Spanien överhuvudtaget kunde styras. Det stod klart att om inte mycket radikala jordreformer genomfördes, skulle landet snart inte längre gå att styra. Men olyckligtvis var dessa reformer synnerligen komplexa och svårgenomförbara. Jordfrågan kunde inte lösas – såsom skett i andra europeiska länder – genom att stycka upp mark och dela ut den till enskilda bönder, kombinerat med krediter. Ofta krävdes kollektiva lösningar. Detta förutsatte en stor stab av tekniska rådgivare, en ansenlig mängd tid och tålamod samt organisatorisk förmåga – just sådant som ingen spansk förvaltning någonsin har besuttit. Dessutom fanns det, från alla icke-socialistiska partiers sida, starka invändningar mot att organisera bönder på kollektiv grund. Men så länge jordbruksfrågan inte var löst, eller åtminstone avsevärt förbättrad, fanns det inget hopp om ett fredligt liv eller någon utveckling för Spanien.

Mellan de gamla härskande klasserna – armén, kyrkan och jordägarna – och bönderna samt fabriksarbetarna fanns ett tunt men politiskt mycket aktivt skikt: städernas lägre medelklass. Det var denna klass som hade gått i spetsen för alla de revolutioner Spanien genomgått sedan 1856, även om den – bortsett från korta revolutionära perioder – aldrig hade innehaft makten. På senare tid hade den förlorat en betydande del av sina medlemmar (särskilt bland hantverkarna) till socialister och anarkosyndikalister, men detta hade till viss del kompenserats av en ökning i antalet småföretagare, vilka utgjorde huvuddelen av dess medlemskår. Även om gruppen var splittrad i olika fraktioner – som dock lätt kunde förenas och smälta samman – utgjorde den kärnan i de republikanska partierna. Omkring 80 procent av de intellektuella, lärarna och journalisterna, liksom en ansenlig andel av de yrkesgrupper som krävde högre utbildning, sympatiserade med den. Dess politiska tyngdpunkt motsvarade vad man i England brukade kalla radikala åsikter. Och likt 1800-talets liberala partier – vars återuppståndelse den utgjorde – var den utpräglat antiklerikal.

Den uppgift som nu väntade detta parti och dess allierade var utomordentligt svår. Å ena sidan fanns de gamla härskande klasserna, anförda av armén, som garanterat skulle ta första bästa tillfälle i akt för att resa sig mot dem. Efter att framgångsrikt ha störtat varje vänsterregering som suttit vid makten under det senaste århundradet, hade de ingen anledning att tvivla på sin förmåga att störta även denna. Å andra sidan fanns arbetarklassen och bönderna – grupper som överskattade sin egen styrka, var otåliga efter lång väntan och inspirerade av revolutionära ideologier. De republikanska partierna, som i sig var relativt svaga och vars medlemsantal fluktuerade kraftigt, tvingades balansera mellan dessa två hotfulla krafter medan de nödvändiga reformerna genomfördes. Med ”nödvändiga” avser jag här inte bara de politiska reformer som republikanerna själva prioriterade, utan även sådana konkreta förbättringar som kunde ge dem ett pålitligt stöd ute i landet. De kallades att genomföra – inte en socialistisk revolution, utan en sedan länge försenad jakobinsk revolution – som skulle ta makten från jordägarna och ge den till den lägre medelklassen, med stöd av en nöjd bondebefolkning.

Det huvudproblem de skulle behöva lösa var, som jag har nämnt, den komplexa jordfrågan. Men det fanns ytterligare en svårighet som på sitt sätt var lika stor, även om den oftare har förbisetts. Denna härrörde ur det faktum att de kom in till makten vid en tidpunkt då alla partier i Spanien – såväl de på högerkanten som de på vänsterkanten – under de senaste trettio åren stadigt hade ökat i styrka och stridslystnad. Armén var, trots att den tillfälligt blivit överrumplad av diktaturens fall, mer aggressiv än den hade varit år 1900. Detsamma gällde kyrkan. Av högerkrafterna var det endast monarkin som hade förlorat inflytande. Vad vänstern beträffar var både socialisterna och anarkosyndikalisterna oändligt mycket starkare och mer självsäkra än de någonsin tidigare hade varit. Det är sant att republiken tillträdde på en oemotståndlig våg av popularitet, och att det bland de mer eller mindre neutrala fanns en önskan om reformer. Så länge denna stämning rådde behövde man inte frukta något hot från någotdera hållet. Men man kunde inte förlita sig på de neutrala i längden, och det fanns ingen anledning att tro att deras entusiasm skulle bestå efter de första besvikelserna. Man kunde därför förvänta sig att när denna inledande popularitetsvåg väl lagt sig, skulle de revolutionära krafterna på höger- och vänsterkanten stå öga mot öga med varandra, med endast ett försvagat republikanskt läger som skiljelinje.

Det kan vara värt att påminna om att det var de republikanska partiernas seger i de större städerna vid kommunalvalen i april 1931 som tvingade kungen i exil. Två månader senare hölls val till den konstituerande församlingen (Cortes). Dessa gav republikanerna och deras socialistiska allierade en överväldigande majoritet, både på landsbygden och i städerna. De vänsterrepublikanska grupperingarna fick omkring 150 mandat, högerrepublikanerna drygt 100 (varav det största partiet, de radikala, fick 90), och socialisterna fick 115. Å andra sidan fick de partier som inte hade önskat republikens införande drygt femtio mandat, varav endast nitton var uttalade monarkister. Men inte ens dessa siffror visar hur omfattande jordskredssegern var, ty de majoriteter med vilka de republikanska partierna vann i städerna var kolossala: i Madrid uppgick de i genomsnitt till 120 000 röster, och i de mindre städerna till 30 000. Hela landet hade, med anmärkningsvärd samstämmighet, vänt sig mot diktaturen och mot kungen.

Den Cortes som valdes i juli lovade att på alla sätt bli sin uppgift vuxen. Många av dess ledamöter utmärkte sig genom sin höga personliga status. Under de senaste åren hade det spanska samhällslivet nått en kulturell och intellektuell höjdpunkt som landet inte skådat sedan mitten av 1600-talet.

Och de nya män som valts in – av vilka få tidigare suttit i Cortes – motsvarade väl de krav som ställdes. Det var en församling av framstående personer, minst lika mycket som en representation av olika intressen.

Vi har sett att de partier som införde republiken naturligt kunde delas in i tre läger: socialisterna, vänsterrepublikanerna och högerrepublikanerna. Socialistpartiet var vid denna tid anmärkningsvärt enat. Dess två ledande gestalter, Francisco Largo Caballero och Indalecio Prieto, var båda för att gå in i regeringen i samarbete med republikanerna. Endast Besteiro – som intog en hållning man nästan skulle kunna kalla syndikalistisk – motsatte sig detta, men han accepterade posten som talman i Cortes.

Högerrepublikanerna bestod huvudsakligen av det så kallade Radikala partiet, lett av Alejandro Lerroux. Dessa radikaler hade ett något tvivelaktigt rykte. De hade plötsligt dykt upp i Barcelona 1904 som ett våldsamt demagogiskt och antiklerikalt parti; de hade lyfts fram av dåtidens liberala regeringar för att hålla de katalanska nationalisterna stången, och under sin långa tid vid makten i Barcelonas kommunstyre hade de ägnat sig åt korrupta byggaffärer som inbringat dem enorma summor pengar. Efter 1909 lämnade många anhängare partiet för att ansluta sig till antingen syndikalisterna eller något av de katalanska vänsterpartierna, varpå de själva tog flera steg åt höger. Monarkins fall gjorde dem till det konservativt republikanska partiet. Över hela landet röstade medelklassen och de lägre medelklass-skikten – människor som var trötta på kungen och som inte hyste någon större kärlek till varken armén eller kyrkan – på dem. Även om de till en början var inställda på vissa reformer, blev de skrämda så snart de såg den tilltagande oron i landet. Radikalerna var dessutom det enda partiet i Cortes som leddes av politiker av den gamla skolan – män som inte alltid var så noga med vilka metoder de använde för att komma över pengar. Deras ledare, Lerroux, var en man av enkelt ursprung som på något oklart sätt hade lyckats bli ägare till en lyxig bostad och betydande tillgångar. Hans skulder var vida kända. Som en typisk representant för den vulgära latinska politikerstilen under århundradets första decennium, framstod han – liksom merparten av hans parti – som malplacerad i denna församling av entusiaster, vilka samlats för att – var och en utifrån sina egna idéer – bygga ett nytt Spanien.1

1 Lerroux var son till en fanjunkare, men växte upp hos sin morbror, en präst, åt vilken han först tjänstgjorde som altarpojke och därefter som sakristan. Upplevelserna under hans uppväxt ingav honom en avsky för allt som hade med religion att göra. Efter en äventyrlig bana som journalist och talare grundade han det radikala partiet. Tack vare tillgången till mystiska penningsummor – vars ursprung förblev oklart – och hans egen våldsamma retorik, rönte partiet en enorm och snabb framgång bland befolkningen i Barcelona.

Vänsterrepublikanerna, som utgjorde den största gruppen i Cortes, bestod av Esquerra (det katalanska nationalistiska vänsterpartiet) samt tre spanska partier med snarlika åsikter och bakgrund: Republikanska aktionen (Acción Republicana), ledd av Manuel Azaña; de radikala socialisterna, däribland Marcelino Domingo och Álvaro de Albornoz; samt republikanerna från Galicien, som följde Casares Quiroga. Deras politiska ståndpunkter skulle i England ha betecknats som radikala. De företrädde de mer aktiva och progressiva delarna av medelklassen och den lägre medelklassen. De hade ett reformprogram som, hoppades de, skulle ge dem tillräckligt stöd inom arbetarklassen för att hejda den revolutionära rörelse som stadigt hade vuxit sedan 1917. Med andra ord syftade de till att fullborda den liberala revolution som inleddes 1812, men som sedan länge hade avstannat till följd av militära statskuppsförsök (*pronunciamientos*), reaktionära hovkretsar och en kyrka som alltjämt levde kvar i 1600-talets tankevärld.

Som man kunde förvänta sig fanns det ett stort antal intellektuella inom dessa vänsterrepublikanska partier. Den berömda ”98-generationen” – vars politiska övertygelse hade formats av förlusten av de sista resterna av det koloniala imperiet – liksom de främsta företrädarna för de fria yrkena (läkare, jurister och universitetsprofessorer, vilka hade sin ställning att tacka den utmärkta utbildning de fått vid *Institución Libre de Enseñanza*) sympatiserade med dem. Även en stor majoritet av lärarkåren fanns i deras led. Deras högkvarter var Ateneo i Madrid – en berömd litterär och politisk klubb som under det senaste århundradet hade räknat alla de mest framstående gestalterna i det spanska samhällslivet bland sina medlemmar. Ateneo hade stängts av Primo de Rivera – en åtgärd som inte ens de mest reaktionära regeringarna under Isabella II hade vågat vidta – och från det ögonblicket blev klubben ett centrum för den republikanska rörelsen. Några månader innan monarkin föll valdes Manuel Azaña till dess ordförande.1

1 Det har ofta lagts stor vikt vid frimureriets roll inom de republikanska partierna. Faktum är att nästan alla monarkistiska politiker och de flesta av arméns generaler före 1931 var frimurare. Kungen själv sägs ha varit en, och praktiserande katoliker innehade ofta höga poster inom logerna. Det vill säga: frimureriet hade förlorat alla politiska eller antiklerikala förtecken och blivit en renodlad sällskapsorden, i likhet med hur det ser ut i England. Men omkring 1930 började republikaner ta sig in i logerna, med föresatsen att återföra dem till deras ursprungliga funktion. Under republikens första år utgjorde logerna i Madrid en lämplig mötesplats för republikanska politiker, samt en länk mellan de radikala och de grupper som följde Azaña.

Man kan i stora drag säga att ett medlemskap i frimurarorden innebar att man – om än på ett ganska löst sätt – hörde hemma i 1800-talets liberala tradition. Således var bland socialisterna  Prieto frimurare, men inte Largo Caballero; bland de katolska konservativa gällde detta Alcalá-Zamora och Miguel Maura, men inte Gil Robles; bland generalerna Sanjurjo, Mola, Queipo de Llano, Batet och Goded, men inte Franco. Några av de anarkistiska intellektuella var frimurare, men – såvitt det verkar – inga renläriga marxister*

Republikens första regering bildades i juli och omfattade företrädare för samtliga republikanska partier. Man inledde omedelbart diskussionerna kring den nya författningen. Därefter stod behandlingen av ett antal kompletterande lagar på dagordningen, av vilka de viktigaste var stadgan för Katalonien och lagen om jordreform. Under en tid fortlöpte arbetet i Cortes – parlamentet – snabbt och smidigt. Den revolutionskommitté som hade infört republiken hade lagt ned stor möda på att fastställa de allmänna riktlinjerna för författningen, i syfte att förhindra att oförutsedda meningsskiljaktigheter skulle kunna rasera den. Man hade inte glömt hur den första republiken 1873 hade fallit samman. En av den provisoriska regeringens första åtgärder var därför att tillsätta en kommission med uppgift att omvandla dessa riktlinjer till ett juridiskt utformat förslag som kunde debatteras i Cortes. Tack vare detta noggranna förarbete kunde de första tjugofem artiklarna antas efter sedvanlig debatt inom loppet av tre månader. Det var den tjugosjätte artikeln – som behandlade kyrkans ställning i den nya staten – som utlöste det första allvarliga motståndet, vilket i slutändan ledde till en kris som fällde regeringen.

Bakgrunden till denna kris var följande: Den juridiska kommission som tillsatts av den provisoriska regeringen hade utformat en artikel som slog fast att kyrkan skulle vara skild från staten, men som samtidigt gav den status som en särskild offentligrättslig juridisk person (*corporación de derecho público*). Denna status innebar att kyrkan kunde driva egna skolor och, under vissa förutsättningar, bedriva religionsundervisning i statliga skolor. Kyrkliga äktenskap skulle erkännas som lagliga, och offentliga kyrkliga ceremonier skulle tillåtas, förutsatt att deltagarna hade svurit trohetsed till republiken. En sådan lösning hade accepterats av den stora majoriteten av katolikerna. Den låg i linje med Ortega y Gassets tes: när man har att göra med en historisk och internationell institution som kyrkan, *måste man agera med en viss generositet med tanke på de krafter från det förflutna som den representerar – men man måste samtidigt iaktta försiktighet*.

Majoriteten i Cortes ansåg emellertid att bestämmelserna i detta förslag var alldeles för eftergivna. De menade att beviljandet av en särställning åt kyrkan var liktydigt med att erkänna att den innehade suveräna rättigheter, och utformade en artikel enligt vilken den skulle betraktas som en vanlig sammanslutning, underställd landets allmänna lagar. Vidare skulle det årliga statliga bidraget till prästerskapet (cirka 67 miljoner pesetas) upphöra, alla kloster skulle upplösas och deras egendom förstatligas, och alla religiösa skolor – med undantag för prästseminarierna – skulle stängas.

För att förstå orsakerna till denna aggressivt antiklerikala hållning måste man ha i åtanke inte bara den spanska kyrkans historia under de senaste hundra åren, utan även dess agerande på senare tid. Republiken hade uppstått som en reaktion mot diktaturen och monarkin; kyrkan hade varit den starkaste förespråkaren för båda. Under det nyligen avslutade valet hade kyrkan medvetet kopplat samman monarkins sak med den katolska religionens. I den katolska pressen och från predikstolarna hade republikanska kandidater ofta utmålats som personer som ”sålt sig för Moskvas guld”.

Knappt två veckor efter utropandet av republiken utfärdade Spaniens primaskardinal, Mgr Segura, dessutom ett våldsamt stridslystet herdabrev riktat mot regeringen. Visserligen intog majoriteten av kyrkans hierarki en mer korrekt hållning, men detta ansågs snarare bero på försiktighet än på goda avsikter. Arbetarklassen hyste hur som helst inga tvivel om vem som var dess främsta fiende. Som svar på en demonstration i en monarkistisk klubb och en artikel i tidningen A.B.C. gick folkmassor till attack mot en ny jesuitkyrka i Madrid och brände ner den; dagen därpå spred sig brandhärjningarna, som genom ett trollslag, över hela Spanien. Dussintals kyrkor och kloster förstördes, särskilt i Andalusien.1

1 Bara i sex större städer (Madrid, Sevilla, Málaga, Granada, Murcia, Valencia) förstördes 102 kyrkor och kloster fullständigt. På väggarna till den nya jesuitkyrkan vid Gran Vía stod det skrivet med krita: *Lajusticia del pueblo por Ladrones* – ”Folkets rättvisa mot tjuvar”.

Dessa övergrepp, och den uppenbara lätthet med vilken de genomfördes (vilket berodde på överraskning eller panik, inte på likgiltighet – inrikesministern Miguel Maura var ju konservativ och katolik), väckte starka religiösa känslor bland katolikerna. Grupper av kvinnliga katekeslärare (*damas catequistas*) tågade genom gatorna och sjöng psalmer. Vallfärder anordnades för att vörda den heliga svepeduken i Oviedo. Det förekom också en anmärkningsvärd våg av mirakel. Reliker som hade kastats på bålet dök senare upp oskadda; en ”kommunist” som avlossat sin revolver mot en avbildning av korsfästelsen föll död ner. Mirakel går aldrig ur tiden i Spanien, och under de närmast följande åren skulle det inte råda någon brist på dem.

Omröstningen i Cortes (parlamentet) visade att ledamöterna fortfarande var starkt påverkade av dessa känslor. De kunde hävda att, eftersom högst 20 procent av Spaniens befolkning var praktiserande katoliker, man i själva verket bara återförde kyrkan till dess rätta proportioner och betydelse. De kunde vidare påpeka att det knappast var rättvist att spanjorer som inte var katoliker skulle bidra till kostnaderna för den religiösa kulten. Men i själva verket visade deras uttalanden och handlingar att de betraktade kyrkan som reaktionens främsta stöd och upprätthållare; genom att angripa både dess ekonomiska tillgångar och dess rätt att undervisa de unga ville de en gång för alla krossa dess makt i landet. Det verkar inte ha fallit dem in att de, genom ett klokare agerande, hade kunnat skapa sig ett eget stöd inom kyrkan. Många av församlingsprästerna hade röstat för en republik. De var i regel ytterst fattiga, medan de religiösa ordnarna badade i pengar och biskoparna åtnjöt stora inkomster. Enbart ärkestiftet Toledo inbringade 600 000 pesetas årligen. Men när de såg att Cortes – som de hade hoppats skulle göra något för dem – röstade för att helt dra in deras inkomster, ändrade de inställning och blev fanatiska motståndare till republiken. Republiken väckte också förhoppningar hos de mer uppriktiga krafterna inom kyrkan – de katolska intellektuella och de som insåg att religionen måste vara mer än bara ett medel för de rika att hålla de fattiga nere. Till dessa hörde vissa undervisningsordnar, vars medlemmar hade utbildats utomlands. Genom att gynna dem hade republikanerna kunnat hjälpa den spanska kyrkan att höja sig till samma intellektuella och moraliska nivå som katolicismen i andra länder, och samtidigt vunnit ett välbehövligt stöd för egen del. I stället valde de, i segerns stund, att kasta ut en utmaning.

Deras agerande splittrade emellertid regeringen. Efter långdragna diskussioner lade krigsminister Azaña fram ett ändringsförslag: de religiösa ordnarna – med undantag för jesuiterna – skulle få stanna kvar (om än inte fortsätta med undervisning), och statens anslag till kyrkan skulle bestå i ytterligare två år. Förslaget antogs efter nya stormiga debatter, men premiärminister Alcalá-Zamora och inrikesminister Miguel Maura (båda konservativa) avgick, och de baskiska ledamöterna lämnade Cortes och vägrade att återvända.1

1 Se not A på s. 262 i slutet av kapitlet.

Hur oförnuftig denna åtgärd var står i dag helt klart. Att stifta lagar mot religionen har nämligen alltid varit en allvarlig sak i Spanien. Det faktum att inkvisitionen avskaffades av Cortes 1812 ledde till fruktansvärda förföljelser från kyrkans sida och till ett långvarigt religionskrig. I den revolutionära Cortes 1869 antogs en bestämmelse som tillät borgerlig vigsel och religionsfrihet för icke-katoliker först efter veckor av diskussioner, trots att inga andra inslag i denna radikala konstitution mötte något allvarligt motstånd. Republikanerna bad om problem genom att så djärvt gå till angrepp mot kyrkan. De förlorade inte bara en del av sina egna anhängare och stötte bort många vacklande personer; de gav också reaktionen ett samlande slagord som den var i stort behov av. Den logiska följden av deras agerande var att de framöver måste förlita sig mindre på stöd från medelklassen och mer på stöd från arbetarklassen, annars skulle de falla. Men uppslukade som de var av stundens politiska passioner, insåg de inte detta.1

1 Se not B på s. 262 i slutet av kapitlet.

En annan, mindre konsekvens var den inverkan som förbudet för religiösa ordnar att bedriva undervisning fick på utbildningsväsendet. Hälften av de spanska läroverken hotades av total nedläggning. Effekten på grundskolorna var nästan lika allvarlig. I Madrid undervisades till exempel 37 000 barn i statliga skolor, 44 000 i privata skolor – oftast drivna av religiösa ordnar – medan 45 000 barn inte fick någon undervisning alls. För att ersätta kyrkans skolor krävdes 2 700 nya statliga skolor.2

2 Se not C på s. 262 i slutet av kapitlet.

Ännu 1933 hade dock föga gjorts för att få fram dessa. Man måste erkänna att de republikanska partiernas bedrifter på utbildningsområdet – trots all propaganda de förde fram – till stor del bara existerade på papperet. Det berodde inte på bristande god vilja – tvärtom var de den första gruppen i Spanien som tog frågan på allvar – men problemet krävde mångåriga förberedelser och stora ekonomiska resurser för att ge tillfredsställande resultat. Upplösningen av jesuitorden missade också sitt mål. Det visade sig att ordens tillgångar till stor del var placerade under andra namn, samtidigt som det faktum att jesuiterna formellt sett inte längre var medlemmar i en religiös orden gav dem fria händer att fortsätta sin utbildningsverksamhet.

Debatten om den religiösa frågan förde fram Manuel Azaña i rampljuset. Han var en helt ny bekantskap. Fram till diktaturens fall hade han varit okänd utanför en liten vänkrets. Till det yttre var han inte direkt tilldragande. En kort, knubbig man med en grönaktig, sjuklig hy och stirrande, uttryckslösa ögon – för den som såg honom för första gången förde han tankarna till en padda eller groda. Hans liv hade varit händelselöst. Han föddes, likt Cervantes, i Alcalá de Henares i ett hus beläget mellan två kloster; han förlorade båda sina föräldrar redan som barn och fick en hård och dyster ungdom. De två år han tillbringade med att studera juridik vid det augustinska kollegiet i Escorial hade lämnat honom med en stark ogillande för kyrkan. Sedan dess hade han bott ensam i sitt hus i Alcalá eller Madrid, träffat få människor och fördjupat sig i sina böcker. Han skrev, men utan större framgång: hans främsta alster var en självbiografisk roman som sålde få exemplar och översättningar av Borrows Bibel i Spanien och av Bertrand Russell. Sedan vände han sig till politiken och agerade under en tid som sekreterare för ett av de små republikanska partier som uppstod under åren före diktaturen. Hans främsta utflyktsmål, där han från och med nu alltid återfanns, var Ateneo: han valdes till president för denna berömda litterära och politiska klubb 1930 och det var hans arbete med att organisera en republikansk rörelse här under monarkins sista månader och att starta ett parti som fick tjugosex platser i den konstituerande Cortes som gav honom en post i regeringen. Som krigsminister visade han takt och beslutsamhet i utrensningen av armén och hans starka personlighet gjorde sig påmind bland de andra regeringsmedlemmarna. Nu blev han premiärminister. Under resten av denna Cortés var han den absolut ledande figuren. ”Mannen med den lysande framtiden bakom sig”, som trotskisten Maurin kallade honom, fram till uppkomsten av en revolutionär socialistisk rörelse dominerade han den politiska scenen. Det finns flera skäl till detta. För det första var han en handlingskraftig man som gjorde sig fruktad av alla republikens fiender, oavsett om de, liksom anarkisterna, kom från vänstern eller som generalerna från högern. Sedan visade han, mer än någon annan republikansk politiker, en statsmans och parlamentarikers egenskaper utan att någonsin kompromissa med sin ärlighet. Det var främst tack vare hans drivkraft och ihärdighet som den enorma massan av ny lagstiftning lotsades genom en alltmer motsträvig Cortés. Men orsaken till Azanas storhet ligger djupare än så. Precis som Abraham Lincoln levde för den amerikanska demokratin och kom att stå som en symbol för den, så levde Azana för och förkroppsligade idén om den spanska republiken. ’La Republique, c’est moi’ var tyngdpunkten i de flesta av hans tal, men hans uppriktighet och övertygelse var sådan att trots hans ofta egenmäktiga sätt anklagade inte ens hans fiender honom för ambition. Det är mindre viktigt i Spanien att vara omtyckt än att vara respekterad.

Konstitutionen färdigställdes i slutet av året och republikens första president valdes. Mannen som valdes var Niceto Alcalá Zamora, som hade varit premiärminister fram till oktober, då han avgick på grund av sin oenighet med artikel 26. Don Niceto var en andalusisk advokat och markägare, just den man som skulle bli president för en tryggt etablerad latinsk republik – högst respektabel, ytterst samvetsgrann, en alldaglig men blomsterspråklig talare och, åtminstone i spanska ögon, en smula löjlig. De kallade honom ”Gamla stövlar”. Han hade varit en skyddsling till Romanones och innehaft en ministerpost i en av Alfonsos sista regeringar. Efter att ha blivit illa behandlad av denne hade han burit på sin förnärmelse och blivit republikan. I de val som förde den nya regimen till makten hade han fått enorma majoriteter i flera av de stora städerna, eftersom den katolska och konservativa medelklassen hade röstat på honom. Han utgjorde nämligen garantin för att republiken inte skulle röra sig åt vänster. Som uppriktig katolik accepterade han presidentposten i hopp om att en dag kunna ändra de kyrkofientliga paragraferna i författningen. Samtidigt lämnade Lerroux och hans radikala parti regeringen och intog en neutral hållning. Azaña bildade en ny regering bestående av vänsterrepublikaner och socialister.

I januari 1932 ägde ett anarkistiskt upprorsförsök rum i Llobregatdalen nära Barcelona, ​​och de strejker som pågått under hela hösten blossade upp på nytt. Azaña slog hårt mot anarkisterna och deporterade många av dem till Afrika – ett agerande som fjärmade arbetarna men blidkade bourgeoisien, vilken började finna att republiken kanske inte var så dum trots allt. Den nya skilsmässolagen antogs trots fortsatt motstånd från kyrkan, och i maj inleddes den parallella behandlingen av stadgarna för Katalonien och jordbruksreformen.

Fram till diktaturens införande hade Lliga varit det enda politiska partiet av någon betydelse i Katalonien. Detta var, som vi har sett, bourgeoisiens parti – katolskt och konservativt, men med en konservatism som, likt den engelska, vilade på industrin snarare än på jordegendomar. År 1917 hade partiet för en kort tid allierat sig med socialisterna och det lilla republikanska partiet i en revolutionär hållning. Sedan detta försök misslyckats hade partiet blivit alltmer konservativt och kyrkovänligt. Den syndikalistiska kampen i Barcelona under åren 1919–1923 hade drivit rörelsen ännu längre åt höger och visat att dess lokala nationalism vägde betydligt lättare än dess klasskänsla. Den hade till slut allierat sig med armén – det vill säga med den mest antikatalanska kraften i Spanien – och välkomnat den statskupp som ledde fram till diktaturen. När Primo de Rivera därefter visade sin otacksamhet genom att upplösa Mancomunidad – den mycket måttfulla form av självstyre som då rådde – och genom att utrota varje inslag av katalansk kultur, förlorade Lliga merparten av sitt tidigare inflytande. Diktaturen kom emellertid att kraftigt stimulera framväxten av katalansk nationell känsla, vilket ledde till att den spreds bland den lägre medelklassen. Då Lliga hade förlorat sitt anseende sökte man sig till en av de många små nationalistiska grupperingar med vänstersympatier som existerade vid denna tid. Resultatet blev en sammanslagning av vänstergrupper till ett enda parti: Esquerra, eller den katalanska vänstern. Detta underlättades av att man fann en lämplig ledare i överste Macià – en lång, stilig herre med vitt hår och mustasch – som blev en nationell hjälte genom att organisera (om än ineffektiva) konspirationer från andra sidan den franska gränsen. När Primo de Rivera föll, undergrävde Cambó – ledaren för Lliga – slutgiltigt sitt eget parti genom sina försök att stötta kungen. Vid kommunalvalen i april 1931 tog Esquerra en jordskredsseger, och Macià återvände i triumf.1

1 Vid valet till Cortes i juni vann Esquerra en ännu mer överväldigande seger. Partiet fick fem gånger så många röster som Lliga i Katalonien, och i Barcelona valdes alla dess fjorton kandidater, medan endast en representant för Lliga tog sig in. Macià fick ensam 109 300 röster. Hans rival Cambó hade blivit så impopulär genom sitt stöd för kungen att han tvingades fly landet.

Ett långtgående självstyrelsestadga för Katalonien framstod nu som en nödvändighet. Den impulsive översten hade faktiskt, dagen efter att valresultatet offentliggjorts, utropat en självständig katalansk republik från balkongen på Generalitat-palatset. Detta korrigerades visserligen snart, men några månader senare – när ett utkast till en stadga, utarbetat av en kommitté inom Cortes (parlamentet), lades fram i en folkomröstning – röstade över 99 procent för förslaget. Stadgan lades fram för Cortes i maj därpå. Den var föremål för häftiga strider i månader, men till slut antogs den (i september 1932), om än befriad från några av sina privilegier. De kastilianska fördomarna mot förslaget kunde endast övervinnas tack vare Azañas uthållighet; som belöning fick han se hur republiken i det katalanska folket vann sina allra starkaste anhängare.2

2 Motviljan hos kastilianska högerkretsar mot katalanskt självstyre var så stark att Royo Villanova – en parlamentsledamot som lett motståndet mot självstyret i Cortes – blev en hjälte och valdes in från flera valkretsar i valet 1933.

Några veckor innan stadgan slutgiltigt godkändes utbröt ett militärt uppror i Sevilla. Dess ledare var general Sanjurjo – en officer som gjort sig ett namn i Marocko och som åtnjöt stor popularitet bland trupperna. Ett år tidigare, i egenskap av befälhavare för Guardia Civil, hade han spelat en avgörande roll för att republiken kunde införas utan blodsutgjutelse, genom att vägra ställa sina styrkor till kungens förfogande. Hans *pronunciamiento* slogs ned av en generalstrejk utlyst av CNT, innan han hann vinna något stöd. Ett samtidigt uppror av monarkister, som försökte inta krigsministeriet, kvästes utan svårighet i Madrid. Sanjurjos rörelse var en protest mot den katalanska stadgan och lagen om jordbruksreform, som då debatterades, och man trodde att han hade i hemlighet stöd från olika republikanska politiker. Hans mål var med all sannolikhet inte en återinförelse av kungen, utan en konservativ republik där armén skulle få lejonparten.

Den lätthet med vilken regeringen slog ner detta uppror stärkte det oerhört. Den omedelbara konsekvensen var det snabba antagandet av den katalanska stadgan och lagen om jordbruksreform, som hade hållits uppe hela sommaren. Repressionen ansågs dock av många vara onödigt hård. Av de 157 personer som ställdes inför rätta befanns majoriteten skyldiga och deporterades till Villa Cisneros, en hälsosam men ytterst otrevlig koloni på den afrikanska kusten. Två bourbonprinsar var bland dem. Sanjurjo själv fick ett långt fängelsestraff. Genom en särskild lag som antogs av Cortés innan rättegångarna började konfiskerades rebellernas egendom och överlämnades till Institutet för jordbruksreform.

Republikens framgång eller misslyckande skulle uppenbarligen bero på dess förmåga att försona arbetarklasserna. Detta innebar naturligtvis att den måste säkra en allmän löneökning utan att öka arbetslösheten. Men det innebar också dess förmåga att genomföra en allvarlig åtgärd av jordbruksreform. Detta skulle av arbetarklasserna betraktas som ett mått på dess uppriktighet och skulle i det långa loppet ge regimen den stabilitet den behövde. Låt oss se vilken framgång den hade i detta.

Det var republikens otur att världskrisen bröt ut precis innan den kom. Primes regim hade gynnats av högkonjunkturen – utan den hade han faktiskt aldrig kunnat överleva så länge. Den producerade höga priser på jordbruksprodukter vilket ledde till att stora områden av tredje klassens mark plöjdes upp, minskad arbetslöshet och något ökade löner. Nedgången hade motsatt effekt: jordbrukspriserna föll, en stor del av marken gick ur bruk och arbetslösheten nådde en siffra som aldrig tidigare skådats.

Den provisoriska regeringen antog ett antal dekret för att åtgärda den nödställda situationen på landsbygden: lönerna nästan fördubblades (man måste komma ihåg att eftersom jordbruksarbetet i de flesta delar av Spanien är säsongsbetonat måste lönerna vara tillräckligt stora för att täcka arbetslöshetens livsuppehälle): jordägare tvingades odla all sin mark: arrendatorer fick rätt att överklaga en hyreshöjning och skyddades mot nyckfull vräkning: en åttatimmarsdag infördes. Senare, efter socialistiska påtryckningar antogs ytterligare åtgärder: en *Ley de Términos Municipales* (lag om kommunala gränser), som syftade till att hindra jordägare från att anlita billig arbetskraft utifrån,1

1 Motiveringen till *Ley de Terminos Municipales* var att jordägare utnyttjade migrantarbetare – från Galicien, Portugal eller närliggande bergsbyar – för att pressa lönerna för den lokala arbetskraften. Men bestämmelserna var alltför drastiska. I praktiken drabbades de extremt fattiga och politiskt oorganiserade småbrukarbyarnas invånare – som var beroende av skördeinkomsterna för att klara sig under året – av straffåtgärder, medan de som gynnades var arbetarna på de stora godsen, vilka oftast var anslutna till fackföreningarna UGT eller CNT.

 samt en *Ley de Jurados Mixtos* (lag om blandade nämnder). Den sistnämnda inrättade organ där arbetare och arbetsgivare kunde mötas för att fastställa arbetstider och löner samt lösa arbetskonflikter. Detta var en vidareutveckling av de *comités paritaires* (paritetiska kommittéer) som införts under Primo de Rivera, men nu utformad på ett sätt som var mer gynnsamt för arbetarna.

Oroligheterna spred sig dock på landsbygden. Diskussionerna kring den nya konstitutionen – ett ämne som inte intresserade arbetarklassen – drog ut på tiden, samtidigt som ingenting gjordes för att genomföra en jordreform. Många hade förväntat sig att alla stora gods skulle exproprieras, och besvikelsen blev stor när det stod klart att så inte skulle ske. Perioden 1931–1932 präglades dessutom av en expansion för anarkosyndikalismen. Deras skarpa kritik mot socialisternas deltagande i regeringen, i kombination med deras vägran att befatta sig med den sociallagstiftning som antogs av Cortes, skapade en revolutionär stämning på landsbygden – något som omöjliggjorde framgången för varje form av jordreform. Den främsta orsaken till den farliga fördröjningen i denna fråga var dock oenigheten mellan socialisterna och republikanerna om hur reformen skulle utformas. Debatten kring jordreformen kom att kretsa kring upplösningen av de stora godsen; men medan republikanerna ville att den frigjorda marken skulle styckas upp i enskilda småbruk, krävde socialisterna att den skulle användas för att bilda kollektiv.

Skillnaden handlade om mer än bara abstrakta principer; den rörde själva framtiden för socialismen och den borgerliga republikanismen i Spanien. Republikanerna insåg att deras styres framgång på sikt hängde på huruvida de kunde skapa en småbrukarklass som kände tacksamhet mot sina beskyddare – en grupp som dessutom skulle vara tillräckligt konservativ för att utgöra ett värn mot revolutionen. Socialisterna förstod att de till varje pris måste förhindra detta, och förespråkade därför en kollektiv organisering av jorden – en lösning som, åtminstone i Kastilien och Extremadura, skulle hamna under deras eget inflytande. Med undantag för anarkistiska distrikt skulle kollektiv av detta slag oundvikligen komma att anslutas till UGT. I detta syfte hade man 1931 inom UGT bildat *Federación Española de Trabajadores de la Tierra* (Spanska federationen för jordbruksarbetare). I Katalonien omfattade denna även de katalanska *rabassaires* (småbrukare med arrendeavtal för vinodling), vars politiska lojaliteter inte låg hos socialisterna utan hos det radikala partiet Esquerra. Denna federation inledde omedelbart en omfattande propagandakampanj till förmån för jordbrukskollektiv.

Geografin talade faktiskt till den socialistiska planens fördel. Av skäl som redogjorts för i ett tidigare kapitel är den enskilde småbrukarens situation i områden med torrbruk extremt svår. Han är dömd till en ständig kamp mot en ogynnsam miljö; även om han inte dukar under vid den första torkan eller drunknar i hopplösa skulder, har han inga utsikter att någonsin höja sig över en förkrossande fattigdom. Om man trots detta skulle inrätta enskilda småbruk på mark utan konstbevattning, krävdes mycket noggranna förberedelser: moderna maskiner måste anskaffas gemensamt, ett kreditsystem organiseras, och markstyckena måste mätas upp och fördelas med omsorg. Dessutom kunde endast utvalda bönder placeras på dessa marker – definitivt inte oerfarna, jordlösa lantarbetare. Men tyvärr saknades förutsättningarna för en storskalig organisering av detta slag. Det rådde stor brist på ingenjörer och tekniska rådgivare, och bland de republikanska ledarna fanns en tröghet och brist på handlingskraft som stod i skarp kontrast till deras intresse för politiska frågor – frågor som var dem mer bekanta och som kunde avgöras genom diskussioner vid kafébord eller i fåtöljer på någon klubb.1

1 Se not D på s. 263 i slutet av kapitlet.

Det fanns också en annan aspekt. Världskrisen hade, som tidigare nämnts, slagit hårt mot jordbruksmarknaderna. Jordbrukarna fick kämpa hårt för att hålla sig kvar vid ytan ekonomiskt. Utsikten till konfiskering, med hänvisning till en ännu inte fastställd jordbrukslag, ökade den allmänna oron. Bankerna höll inne med krediter, och trots alla lagar och förordningar som syftade till att förhindra det, togs alltmer mark ur bruk. De republikanska partierna hade ett betydande stöd bland småbrukarna, och dessa lät nu sitt inflytande märkas. Resultatet blev en agrar lag av mycket blygsam omfattning, som i praktiken visade sig vara obetydlig.

Kortfattat innebar den agrara lagstiftningen (som antogs i två omgångar, i juli och september 1932) inrättandet av ett institut för agrarreform med tjugoen ledamöter, vilket tilldelades årliga statliga anslag. Detta institut skulle, genom regionala kommittéer, avgöra vilka gods skulle exproprieras och hur den mark som på så sätt togs i anspråk skulle fördelas för bosättning. I princip kunde varje egendom på mer än 56 acres (ca 23 hektar (230 000 m2, en kvadrat med sida 480 meter, ö.a.)) som inte brukades av ägarna exproprieras av staten. En viss grupp, de spanska högadelstitlarna (*grandes*), förlorade sina gods utan möjlighet till överklagande. Ersättning utbetalades, men den beräknades utifrån de skattedeklarationer som ägarna själva hade lämnat in; eftersom nästan alla markägare i åratal hade lämnat oriktiga uppgifter, innebar detta att de förlorade mellan en tredjedel och hälften av sin egendoms kapitalvärde. Staten fick därmed tillbaka en del av de medel den gått miste om genom generationer av oärlighet. Vad gäller särbehandlingen av högadeln var detta en politisk åtgärd. Precis som kyrkans mark togs i anspråk ett århundrade tidigare – eftersom munkar och präster stödde den karlistiska saken – skulle nu högadeln berövas sin mark för att försvaga kungens inflytande. General Sanjurjos uppror i augusti ledde till ytterligare expropriationer riktade mot dem som var inblandade i upproret; i dessa fall utbetalades ingen ersättning.1

1 De förslag som Díaz del Moral lade fram i ett tal i Cortes den 10 maj 1932 innebar att expropriationen skulle ske genom att full äganderätt omvandlades till en *derecho real de censo* (en form av permanent nyttjanderätt mot avgift). Detta kunde genomföras utan att den agrara strukturen i övrigt rubbades: arrendatorerna skulle betala 4 procents ränta på kapitalvärdet och garanteras full trygghet i sitt innehav. Han föreslog också att en del av de stora godsen skulle omvandlas till experimentella sammanslutningar av lantarbetare, samt förses med tekniska rådgivare och maskiner. Vidare föreslog han att alla jordlösa arbetare skulle tilldelas marklotter av god kvalitet i närheten av sina hem, som ett stöd under perioder av säsongsarbetslöshet. Dessa förslag framstår som välmotiverade.

Det program för jordreform som faktiskt antogs vilade dels på Henry Georges teorier, dels på erfarenheter från markuppdelningen i Tjeckoslovakien. De kollektiv som socialisterna ville införa skulle utformas efter rysk förebild, i likhet med de ryska kolchoserna (enligt den ryska jordbrukslagen från 1922). De socialistiska ledarna var sannolikt ovetande om detaljerna kring den hänsynslösa kollektivisering av småbruk som vid den tidpunkten genomdrevs i Ryssland – även om det naturligtvis var just detta som gjorde att begreppet kollektivisering plötsligt hade blivit så eftertraktat.

Det bör noteras att den agrara lagstiftningen endast omfattade de centrala och södra delarna av landet – de områden där stora gods är vanliga. Även om små fastigheter teoretiskt sett också kunde konfiskeras, var avsikten att göra detta mycket sparsamt och främst i syfte att skapa små jordlotter i anslutning till byar. Lagstiftningen inriktade sig uteslutande på att angripa det urgamla problemet med *latifundier* (storgods). Ingenting gjordes för att hjälpa de otaliga familjer i norr som hade för lite mark, och inte heller för att omvandla de varierande – och oftast orimligt höga – arrendeavgifterna i Kastilien till en fast, bestående avgift (*censo* eller *bail héréditaire*).2

2 Enligt Mateo Azpeitia, en konservativ kritiker av jordreformprogrammet, var 84 procent av småbrukarna i Spanien beroende av lönearbete för sin försörjning: *La Reforma Agraria en España*, 1932.

Här kan man säga att de republikanska partierna missade ett gyllene tillfälle – inte bara att råda bot på vissa av de skriande missförhållandena på landsbygden, utan snarare om att vinna anhängare åt sig själva och stärka regimen. Den fråga som borde ha prioriterats framför alla andra – men som saknade större känslomässig betydelse för de jurister och yrkesmän som utgjorde det republikanska partiet – togs upp sent och diskuterades på ett halvhjärtat sätt.1

1 En marxist och en anarkist är båda överens om vilket som var republikens främsta misstag:

”Republikanerna”, skrev Maurin, ”förstod aldrig betydelsen av *campo* [landsbygden/jordfrågan]; därför besegrades de.”

”Om republikanerna”, skrev *Solidaridad Obrera*, ”omedelbart hade exproprierat alla stora gods utan ersättning – såsom skedde under den franska revolutionen – skulle den borgerliga republiken ha bestått i många år. Arbetarna, till och med anarkisterna, skulle ha tolererat den.”

Svaret är naturligtvis att jakobinska revolutioner inte kan genomföras idag, och att även om de vore möjliga, så var de respektabla och bildade borgare som utgjorde det republikanska partiet inte rätt personer för uppgiften. Det finns heller ingen anledning att anta att armén skulle ha tolererat det.

Och eftersom den lösning man nådde fram till lämnade frågan om hur de exproprierade godsen skulle fördelas öppen, kvarstod det tröstlösa dödläget mellan socialisterna och republikanerna, och ingenting blev gjort. På grund av lokalt motstånd från UGT eller CNT – som motsatte sig en ökning av antalet enskilda jordbruk – var någon enkel fördelning (reparto) inte möjlig.

Hösten 1932 befann sig Azaña på höjdpunkten av sin karriär. I Europas ögon hade den nya spanska republiken slagit rot och konsoliderats. Spanien tycktes ha upphört att vara ”den svarta legendens” land – en halv-balkansk nation med en ärorik historia – och hade i stället blivit en av Europas modernaste och mest värdiga stater. Det var vid denna tidpunkt man valde att lägga fram en budget. Diktaturen hade, som bekant, lämnat landets finanser i ett bedrövligt skick. I stället för att lyssna till råd från Cambó – som begått misstaget att födas som katalan – hade Primo de Rivera utsett en galicisk jurist, Calvo Sotelo, till finansminister; en man vars talanger lämpade sig bättre för att organisera uppror än för att hantera finanser. Resultatet blev att statsskuldens underskott växte från 417 till 924 miljoner pesetas på fyra år. Knappt hade republiken tillträtt förrän den ekonomiska krisen lade nya bördor på staten. Järnvägarna, som var kraftigt överkapitaliserade, kollapsade. Marknaderna sinade. Det ambitiösa utbildningsprogrammet, utökningen av poliskåren och lagen om jordreform krävde alla ytterligare utgifter. Under dessa omständigheter lyckades finansministern Jaime Carner (som för övrigt var katalan) med ett mirakel. På ett år minskade underskottet till 576 miljoner pesetas, och under det andra året till ungefär 470. Ändå bör man notera att detta gjordes utan att ändra skattesystemet. Detta förblev nästan helt indirekt och intäkterna från inkomstskatt var försumbara.

Regeringen fortsatte tyst sin väg, diskuterade de olika lagarna som kompletterade konstitutionen och ställde, på vanligt spanskt vis, de ansvariga för diktaturbrottet inför riksrätt, när en händelse inträffade som, även om den först ansågs vara av liten betydelse, slutligen ledde till en situation som fällde regeringen. Casas Viejas är en eländig by i ett malariaområde inte långt från Jerez: marken runt omkring, som tillhörde hertigen av Medina Sidonia, som är den största markägaren i Spanien, hade blivit avskriven för expropriation. Invånarna, som hörde till CNT, var eländigt fattiga och okunniga, liksom alla fältarbetare på dessa stora latifundier. Den 8 januari 1933 ägde ett litet uppror lett av militanter från FAI: en generalstrejk i Andalusien hade planerats för att åtfölja den, men den blev inte av. Emellertid hade en gammal anarkist i Casas Viejas, känd som Seisdedos, Sex Fingrar, hört talas om dessa projekt och, i ett av de utbrott av millenaristisk glöd som är så typiska för Andalusien, bestämde han sig för att nu var det stora ögonblicket inne, nu skulle comunismo libertario ovillkorligen komma in. Efter att ha inspirerat sina vänner och släktingar med samma glöd beväpnade sig hela partiet med käppar och hagelgevär och marscherade till civilgardets baracker i närheten för att ge dem de goda nyheterna och berätta för dem att nu kunde de lägga ner sina vapen, för hädanefter skulle alla män vara bröder och bruka de rikas åkrar gemensamt. Civilgardet svarade inte på dessa vädjanden, skott utväxlades och efter en högtidlig parad genom grannbyn slog sig männen från Casas Viejas ner för att belägra barackerna.

Regeringen förväntade sig ett samordnat anarkistiskt uppror i Katalonien och Andalusien och var fast besluten att snabbt undertrycka de första rörelserna. Det dröjde därför inte länge innan trupper och civila vakter var i rörelse genom hela provinsen. Flygplan flög över huvudet och Seisdedos och hans trettio eller så anhängare drog sig tillbaka till sina hus. Här började en belägring, och eftersom de olyckliga männen vägrade att ge sig, sattes deras hus i brand och tjugofem, inklusive Seisdedos, dödades.

En våg av indignation svepte över landet. Tragiska händelser hade ofta inträffat tidigare i Andalusien, men detta var kulmen på en lång rad hårda handlingar från polisens sida. Hade inte Republiken kommit till just för att sätta stopp för den här typen av saker? Högern i synnerhet, med säregen hyckleri, protesterade högljutt mot brottet som begåtts mot ’stackars oskyldiga män’. Regeringen, som till en början försökte ta saken lättvindigt, tvingades till slut tillsätta en undersökningskommitté. Denna kommitté belyste tre saker – för det första att orderna som utfärdats av inrikesministern Casares Quiroga och av Azana själv hade varit onödigt stränga, sedan att polischefen Menendez hade tolkat dessa som att de tillåtit tillämpningen av ’ley defugas’ (polisens sedvänja att skjuta fångar när de försöker fly) och slutligen att polischefen Rojas hade agerat med kriminell barmhärtighet genom att kallblodigt skjuta ett dussin fångar, helt utan anledning. Det var ett förspel i liten skala till vad som skulle hända två år senare i Oviedo.

Casas Viejas hade en fruktansvärd effekt på arbetarklasserna över hela Spanien och gjorde socialisterna, som delade ansvaret för det, impopulära. Regeringens rykte återhämtade sig aldrig från detta slag. Det enda som återstod att göra var att välja det första gynnsamma tillfället för att hålla val och sedan avgå. Azana hade meddelat att han skulle hålla kommunalval enligt det nya registret (som inkluderade kvinnor) i april. När det kom till saken drog han sig tillbaka och beordrade istället delval: cirka två tusen landsbygdsdistrikt som i april 1931 hade återvänt till monarkisterna och vars representation följaktligen hade inställts, skulle nu få nominera sina kommunala tjänstemän. Om detta var avsett som en känsel för att se hur den allmänna opinionen låg, var det ett dåligt resultat. Resultatet, där regeringen fick drygt en tredjedel av nomineringarna och högern knappt en tredjedel, bevisade ingenting. Azana vägrade helt naturligt att ta burgos podridos eller ruttna stadsdelars, som han kallade dem, åsikt som en signal för avgång, men han hade släppt lös ett ramaskri mot honom som fortsatte att öka. Det förekom anarkistiska strejker i nästan varje stad i Spanien för frigivning av deras fångar. Universitetsstudenterna strejkade också, precis som de hade gjort tidigare i slutet av diktaturen, medan Lerroux och hans radikala parti inledde en avsiktlig obstruktion i Cortes.

Av de tre republikanska partierna i den konstituerande Cortes var två, radikalerna och socialisterna, bittert emot varandra. Vänsterrepublikanerna höll balansen mellan dem. När det, efter att konstitutionen hade fullbordats, blev omöjligt för de tre att sitta tillsammans i regeringen, var Azana tvungen att välja med vilken de skulle alliera sig. Han valde socialisterna, utan att tveka om att det skulle vara omöjligt att styra landet om arbetarklassens två stora grupperingar båda allierade sig mot honom. Radikalerna behöll då en passiv attityd och motsatte sig inte antagandet av kompletterande lagar utan bestred alla socialistiska element som hade smugit sig in i dem. För, som vi har påpekat, var termen radikal en fullständig felaktig benämning på deras parti: de var konservativa republikaner, som representerade det som kallades ”passiva klasser”, och de enda positiva elementen i deras program var deras antiklerikalism och den vikt de fäste vid utbildning. Nu när tidvattnet hade börjat vända beslutade de att ögonblicket var inne för att sätta stopp för reformer och hålla omedelbara val, vilket de hoppades skulle ge dem tillräckligt många röster för att ge dem den ledande rösten i landets regering.

Två viktiga åtgärder återstod dock att antas: lagen om allmän ordning, som skulle ersätta den mycket impopulära och stränga lagen om republikens försvar, och den som bemyndigade inrättandet av en domstol för konstitutionella garantier, som skulle ersätta en andra kammare som en garanti för att konstitutionen följs. Radikalerna gick med på att avstå från sina obstruktioner i Cortes tills dessa hade antagits. Detta gjordes, och efter ytterligare tvekan och dröjsmål avgick regeringen i september 1933.

Vi har hittills begränsat vår uppmärksamhet till den republikanska regeringens rent politiska handlingar. Men detta är inte tillräckligt för att vi ska kunna förstå den spanska scenens fulla komplexitet vid denna tid. Medan Cortes vise män överlade, pågick en rad strejker, bojkotter, sabotagehandlingar och väpnade uppror över hela Spanien utan uppehåll. Vi förstår detta bäst om vi börjar med att undersöka den roll som anarkosyndikalisterna spelade i dem.

Vi har i ett tidigare kapitel sett att anarkosyndikalisterna utnyttjade diktaturens relativa lugn för att omorganisera sig. Av rädsla för att kommunistiskt inflytande skulle få fäste i CNT och ersätta anarkisternas, bildade de en hemlig förening, Federation Anarquista Iberica eller FAI, vars medlemmar också måste vara medlemmar i Nationella arbetarkonfederationen. FAI var inte bara avsedd som en kärna av tänkare vars uppdrag skulle vara att hålla rörelsen ideologiskt ren, utan som ett aktionsråd för att organisera revolutionära rörelser. Det skulle ge en välbehövlig enande. Det faktum att dess medlemmar även var de ledande medlemmarna i CNT:s olika federationer gav den allt det inflytande den behövde.1

1 En av F.A.L:s principer var att den inte skulle blanda sig i rent syndikala angelägenheter. Man kan dock säga att inga viktiga beslut av C.N.T. någonsin fattades förutom genom dess inflytande. Ändå fanns det ingen officiell koppling mellan de två organen. De enda kommittéer där C.N.T. och F.A.I. samarbetade var Comité de Defensa, som organiserade väpnade uppror och Comité por Presos (Fångkommittén) som likviderade deras resultat. Den verkliga kopplingen bestod i det faktum att nästan alla ledare för C.N.T. också var medlemmar i F.A.L. Detta gav ibland märkliga resultat, som när en viss kompanjon röstade för ett uppror som fri medlem av F.A.I. och emot det som representant för en federation av C.N.T.

Dess revolutionära energi gjorde sig påmind från första stund av republikens tillträde. Under de följande fyra åren inleddes en oändlig rad av strejker, väpnade angrepp på offentliga byggnader och sabotagehandlingar mot republiken. Ingen tidigare spansk regering hade behövt utstå ett sådant kontinuerligt angrepp. Om de syndikalistiska teorierna och metoderna från 1919-1923 fortfarande hade funnits, hade republiken kanske kunnat göra upp med dem. Men Seguis inflytande var ett minne blott och mot FAI fanns det inget de kunde göra annat än att motsätta sig våld mot våld.

Skillnaden kan bäst ses genom att jämföra rörelsens gamla militanter med de nya. Segui och Pestafia var i huvudsak fackföreningsledare, även om de fackföreningar de ledde var extremt militanta och hade yttersta revolutionära mål. Deras inflytande utövades huvudsakligen vid mötena för de lokala och nationella federationerna. Deras särskilda skicklighet låg i propaganda och syndikal organisering, och deras mål var att bygga upp mäktiga arbetarklassfederationer och sedan, genom noggrant förberedda strejker, konfrontera och besegra arbetsgivarföreningarna. På så sätt hoppades de kunna göra sig till dominerande partners i industrin, förberedda för den dag då de helt kunde ta över dess ledning. Ledarna för FAI, å andra sidan, tillhörde den typ av revolutionär som kommer till fronten efter en period av gatustrider följt av polisundertryckning. De var män som hade bevisat sitt värde i pistolstrider på gathörn och i farliga kupper av olika slag. Durruti och Ascaso, till exempel, var fanatiker av saken som genom sina otroliga djärvheter hade gjort sig till det katalanska proletariatets hjältar. Durruti var en mäktig man med bruna ögon och ett oskyldigt uttryck och Ascaso en liten mörk man av obetydligt utseende. Oskiljaktiga vänner, de hade tillsammans rånat banker, lönnmördat fiender till saken och stått i förgrunden för otaliga strejker och våldshandlingar. Större delen av deras liv hade tillbringats i fängelse: så snart de kom ut återvände de till sitt enkla arbete i fabriken, för naturligtvis behölls inga av de pengar de förvärvat genom sina tvångsexpropriationer (vid ett tillfälle öppnade och tömde de ett kassaskåp i Spaniens bank) för dem själva. De var två helgon för den anarkistiska saken, som visade vägen genom sina förtjänster och sitt exempel. Garcia Oliver, å andra sidan, tillhörde snarare typen av irländsk revolutionär från 1919. Även om han var arbetare till ursprunget och bara delvis utbildad, var hans politiska instinkter välutvecklade. Han tillskrivs en särskild känsla för massornas revolutionära känsla och för rätt ögonblick för handling. Han blev därmed den ledande taktikern under denna period och organisatören av dess olika revolutionära strejker och uppror. Bara att han var anarkist höll sig inte som en general i bakgrunden, utan ledde själv sina män med bomb och revolver i handen.

En egenhet hos den spanska anarkismen, som blir alltmer märkbar från och med nu, var att man i dess led inkluderade professionella brottslingar – tjuvar och beväpnade män som säkerligen inte skulle ha accepterats av något annat arbetarklassparti – tillsammans med idealister av det renaste och mest osjälviska slaget. Ibland, som vi redan har påpekat, kombinerades de två elementen i samma person, men oftare var de separata. Man kan förklara detta historiskt. Banditen har alltid varit en populär figur i Spanien eftersom han jagar de rika och försvarar de fattiga. Sedan, under Napoleonkrigen, smälte gerillaledaren och banditen samman i samma person. Denna tradition fortsatte av carlisterna. Deras berömda gerillaledare, Cabrera, fader Merino, fader Santa Cruz och Cucala, tillhörde samma typ av män som Durruti och Ascaso. Men anarkisterna var också slappa med att låta vanliga tjuvar och mördare ansluta sig till deras organisation. Det första tecknet på detta sågs under kantonalisternas uppror 1873, då Cartagenas fängelse, som innehöll 1500 av de mest desperata brottslingarna i Spanien, öppnades på internationalisternas insisterande och fångarna inbjöds att delta i försvaret av staden. Sedan, under oroligheterna 1919-1923 i Barcelona, ​​anslöt sig dussintals rena pistoleros till deras led. Utan tvekan var de flesta av dem noga med att ge sina handlingar en viss ideologisk färg, men detta skulle inte ha varit tillräckligt om anarkisterna inte hade haft en sentimental känsla för alla de människor som har tagit över till kriminella vägar eftersom de har blivit motarbetade eller skadade av samhället. En typisk spansk oförmåga att skilja mellan dem som berikade sig själva med ”lagliga” medel och de som försöker göra det genom rent rån och våld ligger bakom detta. Det är en mentalitet som hör ihop med vissa politiska och sociala förhållanden – man hittar den till exempel i Nya testamentet.

Men inkluderingen av så många män med kriminella instinkter kunde inte undgå att ha en demoraliserande effekt på de anarkistiska organisationerna. Den förstärktes av det faktum att FAI var ett hemligt sällskap. Sådana sällskap slutar vanligtvis med att anpassa sig till en av två typer – antingen, liksom de gamla lönnmördarna, utvecklar de en blind lydnad mot en central auktoritet (Bakunin hade experimenterat med denna idé), eller så splittras de i grupper. Denna sista var den verkliga organisationen för RAJ. Bakom de officiella kommittéerna stod små grupper av likasinnade personer som drog i trådarna, och ibland bakom dessa fanns terroristgrupper som i vissa ögonblick kontrollerade de större. Detta var i alla fall vad som hände när inbördeskriget bröt ut, och om man har detta i åtanke kommer många av inkonsekvenserna mellan anarkistisk praktik och doktrin att bli begripliga. Denna komplexa och skiftande grupporganisation förklarar också varför en enkel historia om spansk anarkism är omöjlig.

En kongress för CNT samlades i Madrid i juni 1931 för att avgöra olika frågor i samband med omorganisationen av Konfederationen.1

1 Se not E på s. 263 i slutet av kapitlet.

Knappt var den över innan den nya Cortés intog sin plats när det utbröt en strejk bland telefonoperatörerna i Madrid i kombination med ett väpnat angrepp på den centrala telefonbyggnaden. Angreppet misslyckades och CNT-operatörerna, under hot om att bli utvisade, gick in i UGT. En vecka senare ledde en strejk i Sevilla till en sammandrabbning med trupperna, där trettio dödades och trehundra skadades. Regeringen visade att de inte tvekade att använda alla de medel som de så mycket hade fördömt när de utövades av de reaktionära regeringarna i det förflutna. Men det är i Katalonien som den anarkosyndikalistiska aktionen under dessa år var mest karakteristisk. Esquerra eller vänsterkatalanska partiet hade ersatt Madrid som provinsens effektiva härskare. Luis Companys, en advokat som under många år stått på nära håll med anarkisterna, hade valts till alkalde i Barcelona vid valet i april och utnämndes senare till civilguvernör. I denna position använde han största möjliga takt i sin kontakt med sina gamla vänner. ”Eftersom ni”, sa han till dem, ”inte är redo att göra er revolution, varför inte låta oss göra vår och använda den frihet som den nya regimen ger er för er propaganda?” När CNT efter att ha utlyst en tjugofyra timmars generalstrejk förklarade han dagen till nationell helgdag. F.A.L. hade dock ingen avsikt att på detta sätt avledas från sina revolutionära projekt. Hela den sommaren ökade deras inflytande inom C.N.T., och i oktober kunde de tvinga fram redaktören Juan Peiros och hela personalen på den berömda anarko-syndikalistiska dagstidningen SoKdaridad Obrera avgång, eftersom de vägrade stödja F.AJ:s politik för revolutionära aktioner av små grupper.1

1 Se not F på s. 263 i slutet av kapitlet.

Den sommaren innebar därför en oändlig serie strejker med sabotage, våld och sammandrabbningar med polisen. Märkliga önskemål riktades till den civila guvernören – att han skulle avväpna polisen och istället beväpna folket: omöjliga krav ställdes på arbetsgivarna. Kort sagt gjordes allt för att oroa myndigheterna, misskreditera regimen och skapa ett revolutionärt tempo.2

2 Till exempel var kraven på Millowners Federation att de skulle välja alla sina arbetare genom Bolsas de Trabajo eller CNT:s arbetsbörs, överge ackordsarbete, ge pensioner på femtio till alla arbetare, bevilja arbetslöshets- och sjukförsäkring samt betald semester och endast arbeta sex timmar om dagen. Deras manifest, som innehåller en redogörelse för deras politiska ideal, citeras i sin helhet av F. Madrid, op. cit. s. 191-195.

En ny teknik var gerillataktiken som användes mot polisen. De blev attackerade från fönster och hörn, tvingade att mobilisera sig då och då och hölls i ett sådant konstant tillstånd av oro att de inte kunde få tillräckligt med sömn. Detta gjorde deras nerver nervösa och deras humör dåligt, och när militanter ertappades fick de lida för det. Anarkisterna klagade sedan bittert över att den republikanska regeringen var mer tyrannisk än Primo de Riveras. De glömde bekvämt nog att under hans diktatur hade CNT upplösts, den anarkistiska pressen undertryckts, och att under alla dessa fem år hade inte en enda anarkist vågat göra sig synlig eller hörd.

Men man måste komma ihåg att arbetarklassen under hela denna tid led mycket verkliga svårigheter. Nedgången hade medfört fruktansvärd arbetslöshet. I Barcelona var endast 30 procent av arbetarna i byggarfacket fullt anställda. Av 45 000 i arbete 1930 var endast 11 000 i arbete 1933.3

3 Se Service de Presse de ALT., nr 162, 15 september 1935.

Och nedgången ensam var sannerligen inte att skylla på för detta. Över hela Spanien hade banker gått samman för att begränsa krediter och arbetsgivare för att låsa sitt kapital i hopp om att göra republiken impopulär. Enligt Anuario de Estadistica minskade kapitalfrågan från 2000 miljoner pesetas 1928 till 50 miljoner 1933. Samtidigt steg levnadskostnaderna. I Spanien, måste man komma ihåg, betyder arbetslöshet halvsvält eftersom det inte finns några arbetslöshetsförmåner. Ändå har professor Allison Peers ansett det lämpligt att förebrå den republikanska regeringen för att den tolererar en ökning av tiggeri på grund av, förklarar han, ”den växande odisciplinen”.

De första dagarna 1932 skedde ett uppror organiserat av FAI i Katalonien, där det nybildade Izquierda Comunista eller vänsterkommunistpartiet också deltog. Detta var en grupp ”trotskister* ledda av Maurin, Nin och Andrade som just hade utträtt från det officiella kommunistpartiet och tagit med sig nästan alla katalanska kommunister. Comunismo Libertario utropades av FAI i den övre Llobregatdalen, de offentliga byggnaderna i Manresa och Berga beslagtogs och på en eller två platser delades egendomar upp. Trupperna undertryckte lätt detta uppror, men inte förrän en viss mängd blodsutgjutelse hade förekommit. Regeringen arresterade därefter ett hundratjugo av de mer framstående ledarna för C.N.T. och F.A.I., bland dem Durruti och Ascaso, och deporterade dem utan rättegång till Spanska Guinea. Men den våldsamma agitationen, i kombination med hoten, som följde, tvingade den att frige dem strax därefter.

Ett år senare (januari 1933) kom ett andra väpnat uppror i Barcelona, ​​Lérida och Valencia, lett av Garcia Oliver. Dess syfte var att säkra frigivningen av de fångar som deporterats till Afrika och fortfarande hölls fängslade där; liksom det föregående tog det formen av ett försök av en handfull militanter att beslagta offentliga byggnader, men det var ett ännu större fiasko än det första och ledde bara till nya gripanden och till konfiskering av de få vapen som hade samlats in.1

1 De anarkister som greps i uppror misshandlades svårt vid Jefatura Superior de Policfa. Se F. Urales, LaBarbarie Gubernamental en Barcelona, ​​1933, där García Oliver och andra arresterade anarkister beskriver sina personliga erfarenheter. Dessa poliser tillhörde dessutom Guardia de Asalto, en kår bildad av den republikanska regeringen och bestående av övertygade republikaner och socialister. Jag har fått höra av en medlem av denna polisstyrka som verkligen var en human och anständig man, att gerillakriget som anarkisterna utkämpade mot dem under strejker och den sömnbrist de led av tärde så mycket på deras nerver att önskan att utlösa våldsamma repressalier mot fångarna blev oemotståndlig.

Regeringen förklarade C.N.T. vara en illegal organisation och stängde dess kontor, men den var inte tillräckligt stark för att genomdriva detta. Tre månader senare var C.N.T. faktiskt… I Barcelona inledde de en formidabel strejk inom byggbranschen som varade i arton veckor, medan sympatiska generalstrejker ägde rum i Saragossa, Coranna, Oviedo och Sevilla.2

2 Se not G på s. 263 i slutet av kapitlet.

Dessa misslyckade uppror hade emellertid varit tillräckligt impopulära för att leda till en splittring inom CNT. FAI:s politik hade alltid haft sina motståndare. Redan vid Saragossakongressen 1922 hade två motstridiga tendenser visat sig – den hos de ”rena” anarkisterna som trodde att en revolution bäst kunde åstadkommas genom små entusiastiska gruppers agerande, och den hos majoriteten som satte sin lit till uppbyggandet av mäktiga syndikat i en libertariansk atmosfär. Det brutala förtrycket av Martinez Anido följt av diktaturen säkrade det våldsammare partiets triumf. Men ogillandet av FAI:s ”tyranniska” ledning fortsatte. Vi har redan sett hur Juan Peiro och hela Solidaridad Obreras stab, som representerade den ”syndikalistiska” gruppens åsikter, tvingades avgå bara några månader efter republikens inträde. Detta följdes kort därefter av uteslutningen av Angel Pestana, CNT:s sekreterare, från metallarbetarnas syndikat i Barcelona för att ha uttryckt sitt ogillande av upproret i Llobregatdalen. Ett antal välkända anarkister, bland dem Peiro och Juan Lopez, stödde honom och publicerade sitt ogillande av F.AJ:s politik i ett dokument som, eftersom det hade trettio underskrifter, var känt som Trentistas*-proklamationen. Konsekvensen av detta blev att även de uteslöts från CNT och, allt eftersom de syndikat som de representerade följde dem, uppstod en splittring i Konfederationen. De dissidentsyndikaten, som bestod av de i Tarassa och Sabadell i Katalonien, hälften av de i Valencia och ett i Asturien, var kända som syndicatos de oposicion. Pestaiia själv blev strax därefter helt reformistisk och grundade ett syndikalistiskt parti som skickade en ledamot till Cortes 1936. Ingen av de andra Trentisterna följde honom, men splittringen fortsatte, främst av personliga skäl och med bittra känslor på båda sidor tills den läktes vid kongressen i Saragossa strax innan inbördeskriget bröt ut.1

1 Se not H på s. 264. i slutet av kapitlet.

Man får dock en ofullständig uppfattning om styrkan i arbetarklassens motstånd mot republiken genom att enbart uppehålla sig vid stadsproletariatets revolutionära inställning. Under hela 1931 och 1932 var landsbygden i södra och södra centrala Spanien i ett tillstånd av sprudlande. Precis som 1919-1923 tog anarkisterna fart, men tack vare socialisternas deltagande i regeringen spred sig UGT nu till många distrikt som inte hade känt till det tidigare. År 1934 fanns det få byar av någon storlek i denna halva av Spanien som inte hade sitt syndicato eller casa del pueblo. Den ökande arbetslösheten och förväntningarna på omfattande jordbruksreformer ökade spänningarna och, även om strejker var mindre frekventa än 1921, var klasshatet starkare och gav upphov till en viss grad av hot. Fortfarande var våldshandlingar sällsynta; när det då och då förekom sammandrabbningar med polisen inträffade de vanligtvis för att bönderna hindrades från att hålla möten eller att plöja upp oodlad mark som tillhörde de stora godsen.1

1 En av de platser där det rådde störst spänning vid denna tidpunkt var Granada. Här var markägarna till de rika bevattnade vegorna många och starka eftersom hyran på ett hundratal tunnland eller så räckte för att hålla en medelklassfamilj i sysslolöshet och relativt välstånd. Även campesinos var ganska välmående och var starkt organiserade inom U.G.T., men det fanns betydande arbetslöshet. Spänningen visade sig i ett upplopp då och då och i smällar som exploderade, bullrigt men ofarligt, varje natt. Bilar stoppades ibland och deras ägare tvingades ”bidra” till fonden för de arbetslösa, och impopulära hyresvärdar höll sig till huvudgatorna efter mörkrets inbrott. I Sevilla, där CNT dominerade, var spänningen mer intermittent. När jag körde genom en by nära Osuna våren 1933 frågade jag en kvinna på bensinstationen hur påskfirandet hade gått. ”Mycket bra”, svarade hon. *Medan processionen gick sin runda bröt anarkisterna sig in i kyrkan och satte eld på den. Habfa mucha animac6n.” Men bortsett från sådana incidenter fortsatte medelklasslivet, även i små byar, normalt, spanjorerna har i århundraden fått stå ut med så många oroligheter och våldsscener att de har börjat resignera med dem. Endast grupperna av arbetslösa arbetare som stod tysta och olycksbådande på torg och gathörn och processionerna av bönder som bar socialisternas röda fanor eller anarkosyndikalisternas rödsvarta fanor visade den lediga iakttagaren att något ovanligt hände.

Den mest tragiska av dessa episoder var den som redan beskrevs i Casas Viejas. En annan, där fyra civilgardister dödades i ett upplopp och deras kroppar höggs i bitar, inträffade i en isolerad pueblo i Extremadura som hette Castilblanco. Eftersom den kastar ett visst ljus över de sociala förhållandena i campo vid denna tid kommer jag att beskriva den.

Byborna i Castilblanco, en liten fattigdomsdrabbad pueblo i Sierra de Guadalupe, i Guadiana-ravinen, var inte anslutna till någon syndikal organisation. De var fortfarande för isolerade för att de nya idéerna om arbetarklassolidaritet skulle ha nått dem. Men en strejk bland campesinos inom U.G.T. pågick i Badajoz och i de omkringliggande spannmålsodlande byarna, och hela provinsen var i ett tillstånd av oro eftersom såddstiden närmade sig och diskussionen om projektet med jordbruksreform ännu inte hade börjat.

Castilblanco, bland sina klippor och ilexskogar, levde på kanten av denna kamp: bergsbyarna är alltid de sista som dras in och markägarnas agenter (detta är ett distrikt med stora feodala egendomar) hade lyckats hålla Casa del Pueblo borta. Men byborna hade sina klagomål och, i imitation av pueblos längre ner i dalen, beslutade de att de också skulle ha sin strejk. Efter att ha lagt ner verktyg utlyste de ett allmänt möte på bytorget.

De fyra civilgarden på platsen fick order om att förhindra detta. Men när de försökte göra det med våld inträffade något oväntat. I ett av dessa raseriutbrott som inte är ovanliga bland primitiva människor, misshandlade folkmassan dem och dödade dem, och detta följde upp med en våldsam scen av jubel där byns kvinnor dansade runt deras stympade kroppar. Detta hände den 1 januari 1932, och några dagar senare hölls en förhörsdomstol för att avgöra vem som var skyldig. Men inga bevis som komprometterade någon individ kunde erhållas. Det hade varit en kollektiv handling. Man påmindes om historien om Fuenteovejuna, en by några kilometer bort i Sierra Morena, runt vilken Lope de Vega skrev en berömd pjäs. Byborna hade dödat sin lokala kakique och tyrann, men när de under tortyr tillfrågades vem som hade varit deras ledare, vägrade de att säga. Hur envist domarna än förhörde dem, var det enda svaret de kunde få på deras fråga ”Vem dödade Comendador?” ”Fuente ovejuna”.

Socialistpartiets syfte med att organisera strejker och massmöten på landsbygden var uppenbart: de ville utöva största möjliga press på de republikanska partierna för att bevilja en omfattande jordbruksreform. För första gången i sin historia hade de förstått vikten av campo. Anarko-syndikalisternas syfte var å andra sidan revolutionärt. F.A.L. såg i den ökade frihet som republiken gav en bekväm försvagning av regeringens makt, vilket skulle göra det möjligt för dem att, inom en inte alltför avlägsen tidpunkt, störta den. Deras taktik med väpnade putscher, sabotagehandlingar och gerillakrig med polisen var avsedd att både försvåra regeringens arbete så mycket som möjligt och att väcka hela arbetarklassen till insikt om nödvändigheten av revolution. De fick hjälp i detta av den plågsamma arbetslösheten (som deras strejker under sex timmars arbetsdag var avsedda att bota) såväl som av vissa rättfärdiga och begripliga klagomål.

Regeringarna i republikens första Cortes gjorde allt för att visa sin hårdhet och strävhet. Azana, den ledande anden i de olika kombinationerna, var fast besluten att denna republik inte skulle falla av samma orsaker som hade fällt den förra. Han skulle försvara den kraftfullt mot dess fiender, oavsett om de kom från höger eller vänster: det får aldrig sägas att han inte höll ordningen. Bränningarna av kyrkor och kloster över hela Spanien den 11 och 10 maj var en varning och regeringen agerade på det genom att inrätta en ny polisstyrka, Guardia de Asalto eller stormgardet, som endast män med kända republikanska sympatier kunde ansluta sig till. Detta följdes i oktober, när Azana blev regeringschef, av lagen om republikens försvar, som gav inrikesministern vidsträckta och drastiska befogenheter. Genom denna lag kändes republikens hårda hand växelvis av monarkisterna och anarkisterna.1

1 Talet där Azana presenterade detta lagförslag är typiskt för den intensiva personliga stolthet han hyste över republikens goda rykte: ’Aldrig,* förklarade han, ’skall auktoriteten försvagas medan den är i mina händer! Aldrig, medan den är i mina händer, skall mitt lands regering bli föremål för förakt, hån och smädelser! Aldrig i detta ministerium skall det finnas tveksamhet i samväldets tjänst! Republiken tillhör oss alla. Ve den man som vågar lyfta sin hand mot den!’ (El Sol, 15 oktober 1931). Denna lag, som endast var avsedd som en tillfällig åtgärd, upphävdes i juli 1933 och dess ersättning ersattes av den mer liberala lagen om allmän ordning.

Av alla begränsningar av friheten var det att införa censur på pressen som var den mest kritiserade. Monarkisterna, som själva hade utövat en betydligt strängare censur tidigare, blev särskilt upprörda när deras tidning A.B.C., efter general Sanjurjos uppror, försvann efter att ha blivit president. avbröts i fyra månader.2

2 Se not I på s. 264 i slutet av kapitlet.

 Anarkosyndikalisterna led mer än de behövde göra eftersom de vägrade att följa den förordning som krävde att de skulle lämna in sina artiklar till censuren före publicering: detta ledde ofta till att hela nummer konfiskerades. Men utan tvekan gällde den starkaste invändningen de hade mot republiken dess nya arbetslagstiftning.

Arbetsministern, Largo Caballero, hade infört en rad lagar som reglerade arbetarklassens rättigheter i deras kontakter med kapitalet. Den viktigaste av dessa, lagen av den 24 december 1931, fastställde de villkor som alla avtal mellan arbetare och arbetsgivare måste uppfylla för att vara giltiga. En särskild domstol inrättades för att avgöra påstådda överträdelser. En annan lag, Ley de Jurados Mixtos, inrättade domstolar där arbetstvister skulle avgöras obligatoriskt: detta var en princip som hade antagits av den Första Republiken på rekommendation av Pi y Margall och hade återupptagits av Primo de Rivera. Men dessa domstolars befogenheter utökades nu för att tillåta dem att övervaka hur alla arbetsavtal fungerade. En annan lag krävde åtta dagars varsel om varje strejk. Bortsett från det faktum att dessa lagar stred mot de anarko-syndikalistiska principerna om att förhandla direkt med arbetsgivare och störde utövandet av blixtnedslag, var det tydligt att de representerade en enorm ökning av statens makt i industriella frågor. En hel armé av regeringstjänstemän, mestadels socialister, dök upp för att genomdriva de nya lagarna och såg till att de, närhelst möjligt, skulle användas för att utöka UGT:s inflytande på CNT:s bekostnad. Detta hade naturligtvis varit avsikten hos dem som utarbetade dem. Faktum är att UGT:n snabbt blev ett organ för staten själv och använde sina nya befogenheter för att minska sin rival. Anarkosyndikalisterna kunde inte ha några illusioner om vad som skulle hända med dem om en renodlat socialistisk regering skulle komma till makten. Till det föredrog de nästan en militärdiktatur, som skulle tvinga deras organisationer att upplösas, men inte kunde förgöra dem.

Den sista regeringen under den konstituerande Cortés avgick i september 1933 i djup impopularitet. Fängelserna var fulla – det sades finnas 9000 CNT-medlemmar i dem. Landet var fullt av beväpnad polis – hälften så många som på Primo de Riveras tid. Arbetslösheten var lika stor som någonsin. Kapitalet låg sysslolöst i bankerna och strejker och arbetskonflikter var oupphörliga. Det var inte bara extremhögern och vänstern som protesterade: det var en man från mitten, Martinez Barrio, en som inte var särskilt benägen att överdriva retoriskt, som förklarade att detta var en republik av lera, blod och tårar. Hur olik den första republiken som, hur kaotisk och farsartad den än hade varit, hade beskrivits av en av dess ledande män som kvickhetens och poesins republik!

Vad var orsaken till misslyckandet? Kortfattat att republiken hade alienerat stora delar av medelklassen utan att ge tillfredsställelse åt bönderna och fabriksarbetarna. Om den, som Lerroux önskade, hade nöjt sig med att vara en fortsättning, i en något mer upplyst form, på monarkin, skulle den ha dragit alla medelklasser runt sig. Men den skulle då ha enat alla arbetarklasser mot den och, eftersom deras anspråk inte längre kunde förnekas, skulle en revolutionär situation ha utvecklats. Om den å andra sidan hade gått djupare och öppnat alla stora gods för bönderna och de politiska organisationer som kontrollerade dem, skulle den ha riskerat att initiera en social revolution och genomföras ur dess djup. Armén skulle då ha ingripit för att återställa ordningen*. Den valde därför en medelväg – som i Spanien, måste man komma ihåg, alltid är den största motståndslinjen. Ändå kanske om den ekonomiska krisen hade inte drabbat värden med full kraft i det mest kritiska ögonblick då den kunde ha varit framgångsrik.1

1 * Republiken *, sa den anarkistiske författaren Juan Peiro, * kom utan blod: därför var det inte en sann revolution. Den levde alltid osäkert som ett resultat av detta.*

Maurfn framförde samma kritik. Visst var det faktum att de gamla härskande klasserna inte hade besegrats, utan bara hade gjort en strategisk reträtt, skuggan som hängde över republiken. Ändå kan man tvivla på om en *revolution med blod* skulle ha lett till något annat än reaktionens seger. Companys hade en mellanliggande uppfattning. ”Republikanerna insåg aldrig, medan de var vid makten, det oumbärliga och omvandlande arbete som folket förväntade sig av dem.”*

Om han med detta menade, vilket är troligt, deras misslyckande med att uppnå en betydande mängd jordbruksreform, kommer alla att hålla med honom. Republikens första behov var att stärka sig mot den oundvikliga reaktionen genom att vinna nya anhängare. Ändå bör svårigheten med denna reform med tanke på de geografiska förhållandena, den ekonomiska krisen och den komplexa politiska situationen inte glömmas bort.

Ödet var då emot den. Men innan man accepterar denna enkla uppfattning är det värt att ta en titt på spansk historia. Detta var inte första gången som den ”upplysta” opinionen, stödd av en del av medelklassen, hade försökt påtvinga sin vilja på den stora konservativa eller negativt revolutionära massan – det spanska folket. Det hade hänt 1530-1540 med erasmisterna: mer vagt i början av 1600-talet med ”kollektivismens ekonomer”: under andra hälften av 1700-talet med reformatorerna under Karl III:s administration. Under 1800-talet hade den liberala revolutionen brutit ut i tre stora spasmer – 1812, 1820 och 1837. Återigen hade åren 1854-1856 och 1868-1873 sett ett utbrott av den radikala lägre medelklassen. Ändå hade alla dessa rörelser varit misslyckade och följts av en intensifiering av reaktionen. Misslyckandet hade varit detsamma oavsett om massorna hade bestått av ett enda solidt konservativt block eller hade delats upp i två antagonistiska vingar.

Dessa misslyckade revolutioner, dessa periodiska bladvändningar som lyckas i ett eller två år och sedan misslyckas, är därför säregna för Spanien. Eller snarare typiska för ett land där, på grund av det efterblivna ekonomiska tillståndet, de enda människorna som kan leda en förnyelserörelse tillhör en avancerad del av medelklassen som inte själva är tillräckligt starka för att genomdriva sin vilja. De kan därför bara behålla makten med arbetarklassens samtycke, vars verkliga önskemål och behov de inte förstår. För dessa arbetarklasser, från det ögonblick då de övergav den feodala aristokratins sak, gick genast in i en revolutionär socialistisk atmosfär utan att passera genom det mellanliggande ”liberala” stadiet. Anledningen till detta är uppenbar. Politiska framsteg är resultatet av djupgående och expanderande ekonomisk aktivitet som ständigt drar till sig nya klasser upp mot ytan. Så länge denna aktivitet existerar försöker varje klass erhålla privilegier från den som står över den, och parlamentarisk regering, som är den politiska mekanism genom vilken dessa önskningar söker förverkligande, blir möjlig. Men tröghet och stagnation har varit just villkoren för den spanska ekonomin i många hundra år – sedan Ferdinand III:s korsfarare förstörde grunden för det andalusiska välståndet och gruvorna i Cuzco predikade läxan att nationernas rikedom inte består i industri utan i silver och guld. Kastilien, som gjorde Spanien till ett enat land, infekterade landet med en bysantinsk fasa för tid och förändring och för varje instinkt genom vilken moderna nationer växer. Resultatet har blivit en stel skiktning av det sociala livet som varken motsvarar spanjorernas stolta och oberoende karaktär eller förhållandena i det moderna Europa.

I det aktuella fallet kunde ironin i den situation som de republikanska partierna befann sig i inte vara tydligare. Dessa dugliga, kultiverade och ointresserade män som trädde fram för att bygga en ny konstitution för sitt land byggde i sand. Deras uttalade mål var att för alltid sätta stopp för det våld, den orättvisa och den korruption som hade styrt den spanska historien under de senaste hundrafemtio åren. Med skicklighet och framsynthet utarbetade de ett dokument som skulle bli stadgan för spanska rättigheter och friheter för kommande generationer. Dess klausuler hämtades från de modernaste och mest beprövade uppfinningarna inom konstitutionell historia och rättspraxis. De uttrycktes i ett högljutt men koncist språk. Skyddsåtgärder infördes mot särskilda eventualiteter, vattentäta garantier utarbetades mot kränkningar. Allt som kunde tänkas på tänktes på – förutom att de människor som det var utformat för kanske inte ville ha det. Och så visade det sig – för efter en kort prövning ville varken kyrkan eller armén eller godsägarna eller bönderna eller fabriksarbetarna ha något med det att göra. För dem, sa de, erbjöd det inte frihet utan tyranni – Spanien hade utvecklats så att en mans frihet nödvändigtvis innebar hans tyranni över en annan. Skaparna av denna konstitution kunde mycket väl ha begrundat orden från en tidigare president, Emilio Castelar, som hade förklarat att han var redo att utropa en republik så snart spanjorerna hade enats om de grunder som splittrar dem minst – även om detta kanske skulle ha inneburit att utropandet hade skjutits upp för alltid.

Den spanska republiken kan jämföras med Nationernas förbund. Det var ett försök att grunda en regim av lag och rättvisa och jämförelsevis leva anständigt i en situation där hittills endast orättvisa och våld hade rått. Men liksom Förbundet var det också – helt oundvikligt – grundat på vissa förskingringar och våldshandlingar. Det hade alla brister, alla oundvikliga påhitt och hyckleri av nya försök att av ett parti bestämma vad som ska göras av alla partier i framtiden. Det var tvunget att simulera en prestige som det saknade, en prestige som bara tid och lång sedvänja kunde ge och som ingen spansk regering sedan 1700-talet någonsin har haft. Och så kan man säga att ingen, förutom dess grundare, någonsin visade den minsta respekt för det, att inget av högerpartierna hade den minsta avsikt att lyda det, och att trohetseder till det avlades av soldater och politiker med den hemliga reservationen att de skulle bryta dem i första ögonblicket det passade dem. När det gäller arbetarklasspartierna, även om ett av dem under en tid stödde det, var det bara för att det betraktade det som en tillfällig språngbräda på sin egen marsch till makten.

YTTERLIGARE ANMÄRKNINGAR OM KAPITEL 11

A (s. 237). Salvador de Madariaga, ett opartiskt vittne, och eftersom han ogillade artikel 26, kontrasterar han således statlig och kyrklig utbildning: ”Statlig utbildning i Spanien är inte lekmannabaserad i ordets franska bemärkelse: den är religiös, ortodox och katolsk…

Kyrkan utbildar med en tendens och ger alla sina läror en djupgående partiskhet och en intolerant vändning. Därav den fortsatta sprickan i nationen, ett tillstånd av ömsesidig intolerans som uppstår ur kyrkans intolerans, eftersom man inte kan vara tolerant mot intolerans/ (Spanien, 1930, s. 229.) Han tillägger att prästutbildning (som i grundskolorna alltid gavs av nunnor) var dålig enligt alla måttstockar. Och man måste komma ihåg att dessa kyrkliga skolor inte upprätthölls av de troende, utan genom subventioner från utbildningsministeriet.

Å andra sidan var regeringens agerande onödigt drastiskt och tenderade att omintetgöra sina egna syften. Som Don José Castillejo har påpekat hade de flesta lärarorden kommit in i landet på annat sätt än lagligt och deras skolor kunde stängas helt enkelt genom att tillämpa lagen. Även undertryckandet av jesuitorden förvandlade den bara till ett hemligt sällskap och gjorde det möjligt för den att fortsätta undervisa som tidigare. Indragandet av det årliga statliga bidraget till kyrkan var dessutom en uppenbar orättvisa, eftersom detta bidrag representerade räntan på kyrkans egendom som staten hade sålt. Det var avsett att endast användas för att stödja prästerskapet och upprätthålla offentliga gudstjänster. Men den spanska kärleken till tydliga lösningar, den spanska berusningen i den inbillade segerns ögonblick segrade över klokare råd, och republikens fiender fick möjlighet att utropa sig till trons försvarare.

B (s. 238). De antiklerikala artiklarna i konstitutionen kompletterades av lagen om religiösa bekännelser och kongregationer, som definierade de allmänna avsikter som uttrycktes av dem mer exakt. Denna antogs av Cortés i maj 1933 och undertecknades av presidenten efter en lång kamp med sitt samvete. Den tilläts upphöra några månader senare, i samband med regeringens fall. Jesuitorden hade upplösts genom dekret i januari föregående år.

C (s. 238). Uttalande av utbildningsminister Marcelino Domingo, citerat av A. Mendizabal i Spaniens martyrium. Utbildningens ställning i Spanien är

diskuterades i olika specialartiklar i The Times, en av Don Jose* Castillejo den 10 augusti 1926 och andra av en icke namngiven korrespondent den 6 juni 1931 och 6 juni 1933. Professor Allison Peers ger en god allmän redogörelse i Den spanska tragedin för de reformer som genomfördes och inte genomfördes av republiken. De katastrofala konsekvenserna för gymnasieutbildningen av att religiösa ordnar hämmades från undervisning har beskrivits i Anarqula y Jerarquia, av Sr. Madariaga. En bra sak gjorde republiken verkligen – den höjde skollärarnas och universitetsprofessorernas löner. Fram till denna tid hade en folkskolelärares lön legat mellan 2000 och 2500 pesetas – med den nuvarande lönesatsen 60 eller 70 pund per år. Även universitetsprofessorer tjänade ofta inte mer än 5000 pesetas.

D (s. 244). Krediten som tilldelades Institutet för jordbruksreform var 50 000 000 pesetas per år. Detta möjliggjorde endast bosättning för högst 5 000 familjer årligen. Faktum är att bara en bråkdel av dessa hade blivit bosatta före regeringens fall. Republikanernas inställning visas väl i en intervju som en fransk socialist, M. Picard-Moch, hade med Azana i oktober 1932 – det var då han var på höjden av sin makt.

* — Och jag vill bli av med jordbruket? En attendez-vous vdritablement des re”sultats?

* — Framsteg. Car le rhythme de son application va d^pendre de Fe*tat des finances. Mais n’oubliez pas que c’est chez nous un vieux problem: il n’y a qu’une chose de changee, c’est la resignation des ouvriers de campagnes, qui n’attendaient rien de la monarchic et qui attendent tout de la Re*publique/ (UEspagne. pg. p. p. 49.)

Largo Caballero kan väl kalla denna lag * en aspirin för att bota en blindtarmsinflammation ’!

E (sid. 252). En åtgärd för inrättandet av federadones de industria godkändes av denna kongress med 302 343 röster mot 90 671. Denna åtgärd, som förespråkades av bland andra Valeriano Orob6n Fernandez, en ung anarkistisk intellektuell som hade varit sekreterare för A.I.T., bildade vertikala industriella federationer utöver de lokala federationerna, kända som sindicatos unicos. Motståndarna till denna åtgärd, bland vilka Garcia Oliver var, invände att den skulle öka centraliseringen av C.N.T. Dess anhängare förnekade detta och hävdade att ett sådant system skulle vara nödvändigt för att organisera den libertarianska produktionen efter revolutionen. Sådan var tillförsikten om en annalkande seger!

F (s. 253). Peiros åsikt, som framfördes i ett anarkistiskt manifest i september 1931, var att en revolution inte kunde komma från en liten förberedd minoritet och att sådana kupper, om de lyckades, oundvikligen måste leda till diktaturer. Den revolution som hans parti önskade kunde bara komma från en rörelse som sprungit ur hela arbetarnas djupa önskningar. C.N.T. var just en sådan rörelse och borde därför bygga upp sina styrkor och hålla sig redo. Texten till detta manifest citeras i sin helhet av F. Madrid i Ocho Meses y un Dia en el Gobierno Civil de Barcelona, ​​s. 215-218.

Man kommer ihåg att Solidaridad Obrera ursprungligen grundades med syftet att introducera franska syndikalistiska metoder och därmed motverka den tendens som sedan 1887 funnits inom den spanska anarkismen att splittras i små grupper av aktioner, utan tillräckligt syndikalt stöd. F.AJ:s uppfattning var att dessa puscher skulle få effekten att väcka arbetarnas revolutionära humör och att om detta uppnåddes skulle deras omedelbara misslyckande inte spela någon roll. 4 Detta var naturligtvis ortodox bakuninism.

G (s. 254). Den mest envisa och heroiska strejken i den spanska arbetarklassens annaler var den vid stålgjuteriet La Felguera nära Gijón i Asturien under våren och sommaren 1933. 2800 arbetare från CNT, hela befolkningen på orten, strejkade för att förhindra att några gamla arbetare avskedades utan pension. Arbetsgivarna vägrade att godbit, så de strejkande svarade med sabotage. Barnen skickades iväg till andra städer och arbetarna drog åt svältremmen. I nio månader höll de ut – nio månader av halvhjärtad svält, men vilket kostade lika envisa arbetsgivare miljontals pesetas – och vann sin sak. I inget annat land än Spanien kunde en sådan strejk äga rum, och även här bara i C.N’T. där det man skulle kunna kalla arbetarnas pundonor var mycket kraftfullare än några materiella överväganden.

Man bör notera att motivet för nästan alla C.N.T.-strejker vid denna tidpunkt var solidaritet – det vill säga, de strejkade för frigivning av fångar eller mot uppsägningar. Sådana strejker var inte planerade av F.A.I., utan var helt spontana manifestationer av syndikatens känslor.

H (s. 255). Den ryske anarkisten Schapiro, som skickades till Spanien av A.I.T. 1933 för att rapportera om denna fråga, förklarade att medan trentisterna var reformister, sökte F.A.I., ”i en individualistisk pseudokollektivistisk upphöjelse en lösning på det dödläge som den befann sig i”. Trentisterna bestod av de äldre ledarna, medan FAI var en ungdomsrörelse. Grälet hade börjat i CNT:s försvarskomitéer och por Presos och fortsatte med stor bitterhet, där faiisterna kallade sina motståndare för bomberos (dvs. pompiers), enchufistas, atracadores och så vidare. Trentisternas huvudsyfte var att hindra FAI från att dominera CNT, och med detta misslyckades de.

Hans kommentar om den allmänna situationen i Spanien lyder följande: ’Spanien är idag, otvivelaktigt, revolutionens foajé. En foajé som inte har något emot det. Sedan är den bara! tvungen att möta. Bråket är oreglerat och brutalt dåligt.’ La chaleur utile e”mise est loin d’etre proportionnelle a la quantite de charbon anställd. Si Tesprit de la revolution oundvikliga regne en maitre dans TEspagne proletarienne et paysanne, på ne peut pas en dire de meme de Fesprit d’organization de cette revolution. L’instinctationer la spontanecorenr de& toutes autres considerations chez les militants Uidee que V action revolutionnaire destructive content en elle-meme les germes de Vactivite revolutionnaire reconstructive est encore profondement enracinee chez nos camarades et est un hinderconstant d V inoculation du virus organisateur dans Vactivite de laJ move in Vactivite de laJ var en intensiv rörelse i Spanien. spanska.

När det gäller konstruktivt arbete, gjorde anarkisterna, det är sant, inga experiment i kollektivisering inför Civil Krig, och jag tror inte ens, utarbetade några planer i ämnet. Men de inrättade skolor, av vilka några var mycket intressanta. De som organiserades av stenhuggarsyndikaten i Hospitalitet, en förort till Barcelona, ​​var av den typ som Bertrand Russell gjorde bekanta med i detta land.

I (s. 258). Det måste sägas att lite gjordes för att göra republiken acceptabel för monarkisterna. Från första stund utsattes de för alla möjliga småaktiga irritationer. Inte bara avskaffades adelstitlar, utan brevbärare instruerades att inte dela ut brev adresserade på det sättet. Det skedde en utrensning av statsförvaltningen för ”oförenlighet med regimen”. Kungen åtalades för högförräderi. Gatunamnen ändrades. Sommartiden avskaffades eftersom diktaturen hade infört den: när katalanerna vägrade att gå med på detta, fanns det två tider i Spanien.

Men så har det alltid varit i Spanien. I hundratjugo år har varje ny regims första handling varit att trakassera det avgående partiet och att upphäva dess lagstiftning. Från 1300-talet nya kommuner har monotont börjat med att åtala sina föregångare. I århundraden har det varit så accepterat att varje administration kommer att råna och förtrycka alla som inte är dess särskilda anhängare att de som tillträder förväntas börja med att hämnas. I de amerikanska kolonierna gav den officiella institutionen Audiencias en laglig sanktion åt denna praxis.

Man kan faktiskt säga att rättvisan i Spanien aldrig har syftat till mer än att varje parti ska ta sin tur att förtrycka de andra. Bedömt utifrån dessa måttstockar var republikanernas beteende måttligt. Diktaturen hade varit mycket mer hämndlysten. Men båda gjorde samma misstag att reta upp sina fiender utan att avväpna dem.

12 De två sista svarta åren, El Bienio Negro 265

13 Folkfronten 298

14 Epilog — Inbördeskriget 316

TIDIGARE

DEL 1: DEN GAMLA REGIMEN, 1874-1931
1 Restaurationen, 1874-1898
2 Den parlamentariska regimen och den katalanska frågan, 1898-1909 17
3 Liberalerna och kyrkan 37
4 Armén och den syndikalistiska kampen i Barcelona, ​​1916-1923 57
5 Diktaturen 78

DEL 2: ARBETARKLASSENS VILLKOR
6 Jordbruksfrågan 87
7 Anarkisterna 131
8 Anarkosyndikalisterna 170
9 Carlisterna 203
10 Socialisterna 215