32. Gården (från 1958)
33. Trälarnas framtid
34. Bäng Bäng
35. Vad är historia?
36. Äventyraren
37. Tyst i klassen, antologi
38. Det sista vapnet
39. Den underbara resan
40. Den underbara resan 1
41. Den underbara resan 2
42. Den underbara resan 3
43. Generalen kommer
44. Tuffingarna
45. Palinka och Palusjka
46. Mordet: en rövarhistoria
33. Trälarnas framtid
Huvudpersoner: Stina, Mattias (lillebror till Stina)
Följande är ur polkagris.nu, ett alternativ till wikipedia:
| Trälarnas framtid är åttonde och sista delen av Sven Wernströms romanserie om unga trälar och arbetare i Norrköping under 1000-år. Det är nu slutet av 1970-talet (nutid när boken skrevs). Tonåringen Stina och hennes plast-brorsa Mattis är huvudpersoner med den nu 102 åriga kommunisten Emil (från Trälarnas fruktan och Trälarnas vapen ) och den unga vänsteraktivisten Jenny som betydande bipersoner. Mattis driver omkring, skolkar, snattar och gillar moppar medan Stina drar sig bort från raggargänget mot den politiska aktivismen. En stor del av boken rör sig kring indoktroneringen i skolan…Trälarnas framtid är tänkvärd och innehåller intressanta passager och tankar (framförallt om skolan) men är även full av USA-imperialism, kritik av serietidningar (också USA-imperialism), givna klass-ståndpunkter (arbetaren borde visst instinktivt vara motståndare mot en ny tv-satelit som ska ta den amerikanska (USA-imperialistiska) våldskulturen in i arbetarhemmen). Språket är också aningen fattigare än i tidigare böcker i serien (jag räknade inte hur många gånger ”de älskade så länge han orkade”). |
Trälarnas framtid är lättläst och välskriven, men inte värd att göra en hel analys på. Här gör jag några nedslag i boken apropå Wernströms sjutton återkommande punkter.
En f.d. elev, huvudpersonen Stina, besöker sin förra lärarinna. De talar ut om hur illa det är i världen och skolan (check: punkt 2 och 11: allt är dåligt samt kritik mot skolan, även s 109,153), och lärarinnan säger på fyllan (check punkt 6: alkohol=problem) med gråt i rösten
”Jag träffar aldrig ett barn som tror på nån framtid!” (158)
Wernström till och med kursiverar det för att banka in det i läsaren, samt plussar med ett utropstecken. (check: punkt 2: allt är dåligt). Lustigt hur det har gått trettiofem år sedan detta skrevs, och ändå har Sverige överlevt. Trots att inga unga sedan sjuttiotalet trott på någon framtid. LOL är väl lämpligt att skriva här.
Det förekommer en del vanlig, naturlig sex: 59, 123, 151 (check punkt 5: sexualfixering). Men naturligtvis kan inte Wernström skriva en bok utan sexualiserat våld: 151,171. Och precis som i all vänster fram till 70-talet, stora delar av vänstern fram till 80-talet, och praktiskt taget ingen vänster efter 90-talet: homofobi 151
Samt givetvis olämplig sex. På sid 134 står om hur 16-åriga flickor på gymnasiet ligger med sina vänsterinriktade lärare, vilket får Wernström att framstå som en gamma gubbsjuk gubbe. Wernström brister i omdöme när han anser att det är självklart att elever, ibland så unga som tretton år, mycket väl kan ha sexuella relationer med sina lärare. Detta framkommer i flera episoder som känns mycket obekväma:
”Inte kunde väl lärare vara helt opåverkade av att dagligen umgås med unga människor? Nog fanns det väl något erotiskt i det?” (143)
När den kvinnliga f.d. eleven besöker sin förra lärarinna, är hon lite på snusen (check: punkt 6, alkohol dåligt), och hon
”lyfte blicken och tittade på Stina och sa:
-Så synd att du inte är pojke, Det skulle jag behövt. Jag blir så tänd av intelligenta samtal. Med pojkar alltså, jag är sån” (157)
Punkt 7 i Wernströms återkommande lista är ”Löjliga namn och smeknamn”, och det får vi en del av apropå lärarkåren: Popaj, svenskläraren 111; Hoppan, religionslärare 128; Berra bokmal, bibliotekarie 188 (check punkt 7: löjliga namn)
Totalt ur något sammanhang; bara kommer upp; som gubben i lådan; får vi gnäll mot USA (check punkt 8: antiamerikanism) sida 148. Återkommer på s 152, 200, 248, 253, 265, 269. Det riktigt otäcka sker på sidan 200 där Wernström bokstavligt talat vältrar sig i sadistisk njutning över gisslandramat i Teheran. Oskyldiga hjälplösa människor tagna som gisslan under dödshot av en hoper galna fanatiker som kidnappat dem. Deras högsta höns ayatolla Khomeini sitter dessutom i statsledningen. Wernström frossar i skadeglädje och visar en psykotisk likgiltighet för de stackars hjälplösa offren och deras familjer:
”Stina kände en stilla glädje över att för en gångs skull se USA:s regering maktlös. Samma glädje som miljarder människor i världen kände just då” (200)
En sak som tidigt dök upp i Wernströms böcker är invandringskritik 55,57. Ovanligt för en vänsterförfattare, och det har stegrat med åren. Wernströms böcker från 10-talet är överfyllda med invandringskritik och hävdandet av svenska normer. Idag anser många inom vänstern att hans blogg bör bojkottas pga detta; han kallas ”SD-troll”.
Slutligen innehåller s 181 den kanske mest avslöjande kommentaren Wernström någonsin skrivit, min fetstil:
”Kärnkraften var tidens viktigaste fråga. Den trängde sig på från alla håll och tvingade allt fler att ta ställning.
För Stina var det inte svårt. Kravet på kärnkraft kom uppifrån. Stora företag hade intresse av att bygga kärnkraftverk för att tjäna pengar. Alltså var vanliga människors intresse det motsatta. Bort med kärnkraften!”
Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Som i en sandlåda, ”jag vill inte leka i sandlådan för Pelle kom med förslaget”. Wernström är en gubbe på 55 som skall fylla sju.
34. Bäng bäng
Från 1980, 160 s. Huvudpersoner: Lillebror, Milla
Boken är en framtidsskildring. Ett Sverige år 2052 där konsumtionen tagit över alla delar av mänsklig verksamhet och miljön är förstörd. En dystopi i barnboksformat.
Sven Wernström räknar Bäng bäng som en av sina bästa böcker. Den är onekligen lättläst och medryckande. Den är även känslomässig och övertygande. Och till yttermera visso är den fantasieggande, fascinerande, har ett viktigt miljöbudskap och fångar läsaren i känslan av att detta är en bok för både barn och vuxna. Detta har Bäng bäng gemensamt med de allra bästa tecknade filmerna, typ Eldflugornas grav eller Nihms hemlighet. Desto större anledning att hålla Bäng, bäng borta från barn. Men visst har han rätt, det är en av hans bästa verk. De egentligen enda bra böcker Sven Wernströms skrivit är Max Svensson Lurifax, Bäng bäng och Upproret.
Wernströms punkter som återkommer i varje bok:
| 1. Hat mot överklassen | 9,17,33,44,48,50,51,52,54,55,62,65,108,114,122,126,127,128,129,130,131,134,136,146,147,154,156,157,159,160 |
| 2. Allt är dåligt+ miljötänk+ antiteknologi | 7,11,12,13,17,20,24,27,28,30,32,35,36,54,57,58,62,65,67,71,85, 90,93,96,100,101,103,105,106,107,108,114,118,119,122,123,124,125,126,127,128,129,130,131,132,134,135,136,138,138,140,140f(tröttx6),144,146,151,156,157,159,160 |
| 3. Verkligheten en social konstruktion | 11,11,11,12,15,16,17,18,20,24,27,28,36,48,51,55,56,57,58,61, 65,67,70,71,73,77,90,111,114,115,118,122,123,124,125,126,127,128,129,130,131,136,140,142,146,155,156,159,160 |
| 4. Kultur och bildningsdyrkan | 20,64,95, |
| 5. Sex | 15 |
| 6. Alkohol | 27,43,54, |
| 7. Löjliga namn | 10 (p),10,11(snask),14(neger),18,26,66,76,97,112,119,131, |
| 8. Antiamerikanism | 41,55,57,61,123,124, |
| 10. Antireligion | – |
| 11. Skola | 18,65,95,130-135, |
| 13. Sven Wernströms egen moral | 10,20,27, 31,57,70,86,111,112,133(motsats till 4),134,158, |
| 17. Backlash | 115-smart kille tjänar pengar |
Lite påfrestande är Wernströms USA-hat som når nya nivåer i Bäng bäng: Det lustiga är att det bara dyker upp från ingenstans, utan att ha någonting med handlingen att göra:
”USA är ett sjukt land, det måste alla barn få veta. Det styrs av en liten klick rika gubbar, som skickar ut sina agenter att kriga och döda och plundra och röva i andra länder över hela jorden.
När de gör leksaker blir det därför väldigt konstiga grejer. Ofta blir det plastvapen, pistoler och maskingevär som ser otäcka ut. Eller större krigsmaskiner, till exempel bombflygplan och tanks med kanoner.
När de gör dockor blir det antingen onaturlig söta flickor eller grymma krigarpojkar som är utrustade för att ha ihjäl folk.
Såna leksaker säljer de också till barnen i sitt eget land. Inga barn tänker så mycket på våld och vapen som barnen i USA.”
En totalt förvanskad verklighetsuppfattning. Vad Wernström inte fattar, som vanligt, är att först finns efterfrågan, sedan kommer affärsmännen och tillverkar varan. Det är så affärer fungerar. Önskningarna och visionerna är inte skapade av affärsmännen. En annan slutsats vi kan dra är att Wernström inte har någon som helst kunskap om barn och barns psykologi.
En betydligt fruktbarare kommentar vore att fråga: varför är manliga barn våldsamma av naturen? Varför vill kvinnliga barn vara vackra? Hur kommer det sig att väldigt små gossebarn dunkar sina dockor i väggen och lika små töser stoppar om sina bilar med filtar och gosar med dem när man försöker motarbeta könsroller genom att växla leksaker mellan könen?
36. Äventyraren
Utgiven på Gidlunds förlag 1982, 210 sidor. Handlar om en dag i en fjortonårings liv i en skola. Den utspelar sig under en lektionstimme, och ”Svempa” (check. Samma mönster i varje bok: punkt 7, Löjliga namn) sitter och drömmer sig bort. På Wernströms egen blogg tar han upp den ende läraren vars lektioner är intressanta för Svempa, den vänsterinriktade Anders (länk).
”Svempa” eller snarare Wernström förnekar inte sin sexfixering (check: punkt 5): När han sitter och dagdrömmer tänker han på hur folk förr pippade på bord (9), har sexfantasier om att bli förförd av den kvinnliga lärarinnan (12) och mer kommer på sida (13) och (14).
Teknikskräcken hos Wernström lyser igenom i följande:
”Nittionio procent av vår tid på jorden har vi varit stenåldersmänniskor…. Vi är stenåldersmänniskor som skall handskas med datorer, förintelsevapen och kärnkraft” (54)
Och sedan mer sex (57ff). I samband med den överdrivna sexualiteten passar Wernström på att sprida hat mot överklassen (check: punkt 1). Det återkommande draget hos Wernström är att dålig sexualitet kopplas alltid ihop med de rika och mäktiga.
Hos ”fint folk på medeltiden” som utöver att nämnas i samband med våldtäkt, var det tydligen vanligt att begå incest. Wernström exemplifierar detta med den okända familjen Borgia. Wernström tar även upp Gustav III som tydligen
”hade ihop det med pojkar istället. När drottningen skulle göras med barn fick han ta hjälp av en hovstallmästare. Överheten har alltid levat som svin”.
Homofobi hos Wernström var vanligt hos kommunister långt in på sjuttiotalet. Wernström upprepar sig själv, han berättar samma sak, med exakt samma ord, om Gustav III i Trälarnas vapen:
”Han var inte intresserad av kvinnor och hade inga barn eftersom han, som han sa, inte kunnat hitta något hål i drottningen. Istället hade hans hovstallmästare fått göra drottningen med barn så att landet skulle få en arvprins. Kungen höll ett dyrbart hov, där han gärna umgicks med vackra pojkar… Folket såg på utan att förvånas. Ingen väntade sig längre att få se en normal människa på en kungatron”(100).
Wernström nämner medeltidsmyten om Jus primae noctis, eller droit de cuissage, att ”vanligt folk” fick ge bruden till godsherren på bröllopsnatten. (check 1: Sprida hat mot ”överklassen”).
Jus primae noctis är en av de gamla avslöjade myterna om medeltiden som uppfanns långt senare för att framställa medeltiden som dålig och den egna tidsperioden som överlägsen. Inga bevis eller belägg existerar för att denna tradition någonsin funnits. Myten har blivit avslöjad av Alain Boreau, och även Paul-Eric Blanrues förord till Boreaus bok. Men Wernström är mindre intresserad av bevis och mer om att få barnen, läsarna, att må dåligt.
Sedan är det dags för översexualisering och hat mot religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Wernström berättar att Peterskyrkan i Rom arbetades ihop av prostituerade (check: punkt 10, antireligion) Att kristendomens kyrkor är de rikas kontrollverk, (check: punkt 1 och 12, upprepning, ty i boken Gud makt och pengar 1984, berättar Wernström samma sak).
”kristendomen. Det verkar ju vara därifrån som sexfientligheten kommer” (61)
Det var sextokiga präster som skapar häxhysterin på 1600-talet, förklarar Wernström (85), (check 5 och 10, sexfixering och antireligion). I ärlighetens namn är det ganska korrekt. Det finns andra exempel på sexualfientliga religioner och läror, och det finns även samhällen där sex uppfattats på ett annat sätt än med tolerans, men kyrkofadern Augustinus från 400-talet är helt klart en av dem som starkast påverkat den västerländska uppfattningen om sexualiteten i negativ riktning.
Ur absolut inget sammanhang tas upp att
”I El Salvador styckas barnen med bajonetter av USA-utbildade trupper” (64)
Check punkt 8, antiamerikanism. USA-fixeringen hos Wernström är närmast psykotisk.
I en drömsekvens återfinns 1600-tals drottningen Kristina av Sverige (71); hon tafsar obehagligt på alla unga män, och är dessutom lesbisk. Vilket innebär mer homofobi hos Wernström. Homohat har ingen större plats i dagens vänster, men hos Wernström lever den kvar. Samma anklagelser, åter med exakt samma ord, avsedda att skapa äckel och avsky inför drottningen finns med i Trälarnas uppror där Wernström tar upp drottning Kristinas lyxliv med röveri, promiskuitet, lesbianism, djurhetsning och slöseri:
”Inget av detta väckte förvåning. Folket har alltid vetat att överklassen lever som svin.” (243)
I själva verket har sakkunniga historiker givit en betydligt riktigare bild. Peter Englund (se även här):
Men äkta historiker söker sanningen. De skriver inte i avsikt att skapa hat och förakt. Finlands störste regissör Mika Karusmäki har gjort en film om drottning Kristina, vilken
”målar ett porträtt av Sveriges strålande, extravaganta Kristina, drottning från sex år, som kämpar mot de konservativa krafterna som motsätter sig hennes idéer att modernisera Sverige och som inte har någon tolerans för hennes uppvaknande sexualitet”
Den enda vettiga människan i Svempas skola är samhällskunskapsläraren Anders – som vanligt kan tilläggas. Det är alltid de lärare som sysslar med kultur eller samhällskunskap som är OK. Alla andra på skolorna, matematiklärare eller biologilärare, framställs alltid som dåliga, om de överhuvudtaget nämns. Gymnastiklärare tex finns inte alls. Orsaken är att de inte berättar om marxism för barnen. Samhällskunskapsläraren upprepar ett mantra som återkommer i flera av Wernströms böcker:
”Fattiga får inte stjäla från rika, då kallas det inbrott och stöld och är förbjudet i lagen. Men rika får stjäla från fattiga, då kallas det prishöjning och är tillåtet i lagen” (96)
Det är den här sortens kommentarer som gör Wernström farlig för barn. Han uppvisar en otroligt naiv syn på ekonomi, juridik och kriminalitet. Det är dåligt att ge sådant här till barn.
Det faktum att Wernström upprepar exakt dessa ord vid många tillfällen i flera böcker gör att man inser att han har något att dölja. Varför skulle han annars säga samma sak om och om igen?
Ett annat faktum är att de allra flesta som blir utsatta för brott är just fattiga. Tjuvar och kriminella går inte in i välbevakade lyxvillor, de bryter sig in hos vindar och källare hos vanliga Svenssons. En betydligt sundare moral är att en hederlig anständig arbetare har mer gemensamt med en hederlig anständig arbetsgivare än med en vidrig pistolviftande våldtäktsbenägen knarklangare, som ju dessutom idag oftast är av invandrar-ras. Men det tar Wernström aldrig upp. I stället är hans syfte att manipulera och förfalska.
Dessutom är åsikten en inkonsekvens, för två sidor tidigare har han berättat om hur den tioåriga systern samlar vagnar vid varuhuset för tre kronor i timmen,
”Så utnyttjar Tempo barnarbete” (95) och ”Det barn som försöker ta från henne, slår hon rakt i ansiktet med en hård knytnäve”.
Efter sin syn på kriminalitet och ekonomi återvänder Wernström till säker mark: kulturen (check: punkt 4). Han slår fast hur bra det är med läsande (98, 115), och berättar om hur barnen sätter upp en teaterpjäs (128). Han lägger in en förutsättning i diskussion, att huvudpersonen Svempa har läshuvud. Han anser sig dessutom klyftigare än sina kompisar pga. läsandet. Ett elitistiskt drag hos Wernström, men föralldel, han är ju kommunist och de som läst mest om samhällets ”strukturer” är ju de som skall styra enligt denna lära. Vi kan även slå fast check: punkt 12, upprepning; alla Wernströms huvudpersoner i ung ålder har gott läshuvud. Precis som Wernström själv när han var barn (länk)
Wernström återvänder till en historisk återblick. I ett klassrum berättas om depressionen på trettiotalet, men läraren berättade inte
”varför det var kris och svält och arbetslöshet i världen” (129)
Check: punkt 12; upprepning. Wernström upprepar exakt samma mening i boken Gud makt och pengar från 1984 (93) och han tar upp sin egen förklaring på depressionen i boken Trälarnas fruktan (21).
På trettiotalet var det illa, och i nutid – 1982 – är det ”kris och arbetslöshet” (143) låter Wernström hälsa genom samhällskunskapsläraren.
? Kris och arbetslöshet. Arbetslösheten torde väl ha varit runt 1-2 % på den tiden. Och någon kris syntes inte till. Jag var med. Fram till 1993 fanns det inga kriser överhuvudtaget; det fanns ingen arbetslöshet. Det fanns massor med företag som nära nog slogs om arbetskraften. När Wernström sågat dåtid och nutid tar han upp framtiden:
”Något har gått förlorat. Folk kämpar inte längre. Folk tror inte på framtiden” (145)
Exakt samma kommentar finns i Den underbara resan och i Trälarnas framtid (158). Inget har någonsin visat sig stämma.
Efter att ha talat om historien är det dags för geografi. Wernström berättar om Kuba och tar direkt upp sitt USA hat (150) (check: punkt 8, antiamerikanism), genom att ta upp sexualiserat våld (check: punkt 5, sexualfixering):
”Före revolutionen tvingades flickor… prostituera sig… När arbetslösheten satte in varje år tvingades de… ligga med fulla och äckliga USA-turister på barer och kasinon för att skaffa mat åt föräldrar och småsyskon” (158)
Här kan man ta upp kommentaren hos Wernström från 2012 om en av hans få bra böcker, Upproret från 1968. Den är en hyllning till den kubanska revolutionen och Wernström inser på gamla dagar att ”min kanske bästa bok är förvandlad till historisk nostalgi” (länk) eftersom revolutionen har gått åt pipan, allt kommunisterna försökte uppnå har gått fel, hela samhällsexperimentet har gått i stöpet.
Då och då tar Wernström upp sin egen moral. I den här boken genom att tala om betygen på Kubanska skolor:
”Det där med betygen är ett problem. Alla vill ju vara bäst. Men samtidigt är vi ju alla ansvariga för varandra. Om någon inte klarar sig så bra måste vi ju diskutera det och se vad vi kan göra. Vi kan ju inte bara sitta och se en kamrat komma efter hur mycket som helst” (159)
Som vanligt tar Wernström upp ett problem i sin världsåskådning, utan att ha några lösningar. Det enda svar han har på ett problem är att då måste man ”diskutera det”. (Check: punkt 15, inga svar). I citatet ser vi Sven Wernströms socialistiska slavmoral: att de svaga har rätt att åka snålskjuts på de starka. Underförstått är att ”god” är att satsa alla resurser på de oförtjänta (Check: punkt 13, Sven Wernströms egen moral).
Ett vanligt förekommande scenario i hans böcker är ensamstående tonårsföräldrar (tex i Mannen utan ansikte ). I Äventyraren frågar Svempa sin mor vem som är hans far:
”du vet väl att det biologiska arvet inte har någon betydelse. Det ger bara hårfärg och ögonfärg. Vem man sen blir, det beror på vilka man växer opp med” (167)
Moralen kommer ur föreställningen om verkligheten som social konstruktion (check: punkt 3). Det Wernström beskriver är 68-generationens moral. Det är i själva verket moralen hos människor som inte vill ta hänsyn till konsekvensen av sina handlingar. Människor i väst som introducerade dessa idéer sade att de slog sig fria från konventioner, men egentligen ville de bara undvika ansvar. Det var i och med den som det blev ekonomiskt möjligt och socialt godtagbart med det ensamstående hushållet. Konsekvenserna lever vi med idag; den amerikanske sociologen Charles Murray, författare till The Bell Curve, säger:
– Den värsta konsekvensen av 60-talets sociala program var utan tvekan splittrandet av den svarta innerstadsfamiljen. Alla andra problem – kriminalitet, arbetslöshet, avhopp från skolan – går att härleda från att det plötsligt blev socialt accepterat och ekonomiskt gångbart att uppfostra barn utan fäder.
Murray är en man som vet (länk), till skillnad från Wernström. Dessutom säger Wernström emot sig själv, om det är så oviktigt vem som är far till vem, varför är det då så jätteviktigt för Wernström att skriva om hur de rika och mäktiga att hela tiden våldtar arbetarklassflickor i så många böcker? Det borde ju vara av underordnad betydelse. Det viktiga är ju ändå bara uppfostran. Det borde inte spela någon roll i exemplet ovan, myten om Jus primae noctis, vem som avlar barn, så varför är det så viktigt för Wernström att hela tiden väcka hat och avsky för de ”rika och mäktiga” och berätta att de ger sig på de fattigas och maktlösas kvinnor? (se Trälarna för en fullständig lista över sexualiserat våld i bokserien)
För att återkomma till sex, så tar Wernström upp en av sina mest otäcka sidor, pedofilin: Han berättar att hos vissa folk på Nya Guinea
”masturberar kvinnorna genom att sitta på sin högra fot och gnida sig mot hälen, vilket de lär sig redan i sexårsåldern”(176)
Inte ens sexåringar är fredade för Wernström.
38. Det sista vapnet
1984. 198 sidor.
Handlingen är att sextonårige Rickard, som kallas ”Räkan”, (check punkt 7: löjligt smeknamn) åker till Sydamerika för att besöka sin far som tillverkar vidriga vapen riktade mot barn.
I övrig är boken bara trist uppräkning av hur dåligt allt är i Sydamerika. Utan, förstås, att ge några svar eller komma med lösningar. Att Wernström i slutet på sin bok Tusen år efteråt kallar detta en av sina bästa böcker är ett mysterium.
En sak som sticker ut med boken är att den har ett extra fult omslag, inte ovanligt för Wernströms böcker, men just detta är lite väl dåligt. Och en inkonsekvens; i Det sista vapnet förekommer en bok om bodybuilding som huvudpersonen tränar till. Det är extremt ovanligt för en vänsterförfattare att man bryr sig om det fysiska. En ful, spinkig kropp är ett tecken på upphöjdhet över ”borgerlig” moral, som är ytlig och fokuserad på det yttre. Men fenomenet är ett tidens tecken. På 80-talet kom en reaktion mot fulheten och håglösheten som kännetecknade 70-talet. Istället kom fokus på yuppies och tjäna pengar. Den nya moralen visade sig även i att man inte längre var likgiltig för stil och etikett. Även saker som aerobics och styrketräning blev på modet. Det var en motreaktion mot slappheten och fulheten som socionomvänstern gjort till norm på 1970-talet. En bra bok som tar upp detta är Mats Gellerfelts Handbok för ungkarlar.
Det egentligen enda intressanta i boken är när Wernström åter bevisar sin dragning åt pedofili. Det sker när en kvinnlig barnpsykolog introduceras (15) som sedan förför huvudpersonen med orden (93):
”Småpojkar är det bästa jag vet. Stora småpojkar, big little guys, om du förstår vad jag menar”
Jotack. Vi förstår väl vad SW gillar att skriva om. Lärare och personer i beroendeställning som utnyttjar sina positioner för att sexuellt hantera sina klienter. Ett vanligt tema hos Wernström. Ibland handlar det om barn så unga som i trettonårsåldern.
39. Den underbara resan 1-3, 1987
Huvudperson: Nicke, 12-13 år
Den underbara resan från mitten av 80-talet är Sven Wernströms största projekt näst Trälarna. Det är också den mest upprepande bok han skrivit. Även om det finns mycket bra med den. Den är en superpatriotisk bok som hyllar vårt svenska fosterland och vårt svenska kulturarv! En avhandling (se nedan) tar upp vad Wernström ser som typiskt svenskt och vad som är värt att värna.
Upplägget är bekant från tidigare böcker (Skatten i de fattigas by från 1970; check: punkt 12, upprepning): en pojke får följa med på en filminspelning. Ett TV-sällskap skall filma boken om Nils Holgersson. De åker runt i Sveriges landskap och följer bokens rutt. Det som gör denna bok till ett misslyckande är att den är mindre en tusensidig trilogi än upprepning av nära nog samma scenario i vart och ett av Sveriges 25 landskap. Så här ser scenariot ut:
A) Pojken, tillsammans med sin kompis eller lärarinnan, åker till ett landskap. Där ser de natur och besöker industri (i Lappland ser de tex fjäll och besöker gruvor).
B) De får höra att ortens industri, fabrik, skola el liknande, skall läggas ner/har lagts ner; de får även se naturförstöring.
C) Men hopp finns! Ty på orten finns ett gäng ungdomar och de sätter upp ett kulturprojekt, en pjäs, tidning eller dylikt, om hur illa det är att lägga ner industrin respektive skolan och hur dåligt miljön mår.
Så fortsätter det gång på gång i ettusensjuttionio sidor………… (se tabell nedan för en fullständig förteckning)
Som vanligt finns inga förklaringar hos Wernström om varför man lägger ner olönsamma industrier. Enligt Wernström är det tydligen på pin kiv från ”herrarna”. Om man har en kolgruva och kolet tar slut, vad skall man göra? Gräva i luften? Samma gäller förstås om man blir utkonkurrerad av andra kolgruvor som gör att det inte längre är lönsamt att gräva i den första gruvan. Enligt Wernström har alla ”rätt” att gräva kol. Huruvida det finns kol eller inte i gruvan är mindre intressant. Det är ju tydligen ”herrarna” som ligger bakom om resurserna tar slut.
Det skulle vara intressant att veta hur en teaterpjäs kan få en olönsam verksamhet att helt plötsligt bli lönsam, men som vanligt tar inte Wernström detta. Inte heller tar han upp några exempel på industri som tar hänsyn till miljön (med få undantag, tex vindkraftverk i Halland) eller faktiskt är lönsam och genererar pengar till samhället. Istället fyller Wernström på med megafloskler om ”herrarnas” och ”överhetens” makthunger m.m. som ligger bakom allt dåligt. Wernström skriker ut sin protest mot värdens hårdhet i sin bok:
”Varje människa har rätt att få lära sig ett yrke. Och varje människa har rätt att få ett jobb och en inkomst att leva på” (Den underbara resan 1, s234),
”Alla människor måste ha jobb för att känna att dom är nåt…. Ett samhälle som inte kan ge sina ungdomar är ett dåligt samhälle” (a.a. s212).
Han är arketypen på vad Ben Shapiro kallade socialismens moral: ”jag andas, alltså är hela världen skyldig mig!” (länk). Smått ofattbart att en vuxen människa kan säga en sådan sak. Hur länge skulle man klarat sig i en stenåldestillvaro om man vägrade arbeta och istället satte sig ner och förklarade att man minsann skulle få lika mycket som alla andra för man hade minsann ”rätt” till det?
De sjutton karakteristika som Wernström alltid fyller sina böcker med är även de återkommande. Ett litet urval: Verkligheten, försäkrar Wernström oss, är en social konstruktion, (check: punkt 1, DUR 1 s 152 eller DUR 3 s 192,292). Som det uttrycks i en avhandling om boken:
”I Den underbara resan blir Lagerlöfs bok en representant för den borgerliga barnlitteratur som Wernström tar avstånd ifrån i ’’Socialistisk barn- och ungdomslitteratur’’.
Han menar att skillnaden mellan den borgerliga och den socialistiska barnboken ligger i hur de förhåller sig till individ och samhälle:
’’Medan den borgerliga barnboken ger förklaringar som grundar sig på individens egenskaper, ger den socialistiska barnboken förklaringar som grundar sig på samhällets motsättningar’’.
Huvudpersonen heter Nicke Teodorakis Svensson (check: punkt 7, löjliga namn. Allvarligt, vem skulle döpa sin grabb till ”Teodorakis”?) Det finns en sund sexualitet! (check: punkt 5, sexualfixering; DUR 3, s 77) Som undertrycks av religion och kyrka (check: punkt 10, anti-religion). Wernström lyckas till och med slänga in lite sexualiserat våld och våldtäkter (DUR 3, s 65,79,80) – ingen bok till 11-12 åringar utan det!
Och samtidigt med våldtäkter och sexuella trakasserier kommer antiamerikanism (check: punkt 8). Enligt Wernström är tydligen hela Nordnorge rena rama vilda västern. Så går det när man är med i NATO, för givetvis är det amerikanska soldater som står för alla våldtäkter i Nordnorge. De stackars norrmännen låser förtvivlat in sina döttrar för att skydda dem. USA-besattheten gäller inte bara sexualiteten. Som vanligt gäller att USA-hatet flödar över vid varje tillfälle, vare sig det har med handlingen att göra eller inte (tex DUR 3, s 40,65).
Det är värt att nämna att det naturligtvis inte är amerikanska NATO-soldater som angriper norska flickor utan invandrare. Detta är ett statistiskt faktum. Till skillnad från i Sverige, där propgagandaorganisationer som EXPO förnekar kopplingen mellan invandring och sexuella övergrepp har man i Norge talat om sanningen, men dragit en helt annan slutsats: professorn i islam Unni Wikan har offentligt sagt att Norge är ett multi-kulturellt samhälle nu, så då får norska flickor anpassa sig.
Även hebefili, en underavdelning till pedofili, alltid vanligt förekommande hos Wernström. Det förekommer ingen nedskriven sex, men det tangerar när barnen, elva och tolv år gamla, som lämnas ensamma i stugan av de vuxna:
”Vi värmer varandra.. (i britsen) blev det snart varmt… Lotta kramades gott” (DUR 2, s 346)
Självklart får vi veta att alkohol bara är till problem (check punkt 6, bla DUR 1 s 212, 356) samt att den svenska skolan är allmänt värdelös, (check: punkt 11, DUR 1, s173).
Det finns ett par punkter till med Den underbara resan som är värda att ta upp noggrannare. Wernström gör en vidräkning med sig själv: före 1963 skrev han massor av skräpböcker, framför allt för Wahlströms förlag. Några exempel:
Nu i slutet på åttiotalet distanserar han sig mot vad som på sjuttiotalet kallades ”skräpkultur” eller ”kiosklitteratur” och ger en känga mot de som ”lockat en massa barn att läsa en massa dynga och ställt till väldiga bekymmer för lärarna i landet” (298) (se även här). Han ber inte om ursäkt för sin egen del, han bara anklagar affärsmännen.
En ny företeelse hos Wernström är invandringskritiken (s170-172), ganska unik hos vänsterförfattare, och absolut unik så tidigt som 80-talet. Till assyrier som vill låta sina barn fasta deklarerar han:
”Jahaja, det där kanske är bra hemma hos er, men nu är vi i Sverige och i Sverige gör vi så här”
Redan på 80-talet var all kritik mot invandring och främmande kulturtraditioner förbjudna enligt samhällskonventionen. Det existerar inte någon annan vänsterförfattare som sagt något liknande på 80-talet. Även den öppna homofobin och homosexhatet var ovanligt hos en vänsterförfattare vid denna tid, men Wernström följer som bekant inte med tiden (DUR3, s 339)
Kopplad till att boken är skriven och utspelar sig i slutet av 1980-talet finns ett intressant faktum: Wernström upprepar gång på gång termen ”krisen” i Sverige:
”Svartjobben bredde ut sig i krisens Sverige” (DUR 1, s 43)
”Det bli värre och värre, ju mer arbetslösheten ökar” (DUR 2, s 35)
Sanningen är att det inte fanns någon kris vid denna tid. Istället gör vi en check: punkt 2, allt är dåligt. Wernströms syfte är att få samhället att verka dåligt för att han inte gillar det. 1987 fanns mer jobb än arbetare. Det var inte frågan om avskedanden, det var inte ens frågan om man skulle få lönehöjning. Frågan var hur mycket löneförhöjning man skulle få. Poeten och finansministern Kjell Olof Feldt talade i rutan till svenska folket att de måste lugna sig med löneökningarna för att det inte skulle bli inflation. Jag vet, jag var med.
*
Den underbara resan är en av Sven Wernströms böcker som blivit föremål för större studier. En avhandling skrevs av Maria Andersson, universitetslektor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, kallad ’’Sverige i rövarhänder.’’ Berättelsen om nationen i Sven Wernströms Den underbara resan (länk)
Avhandlingen är värd att ta upp i analysen av denna boktrilogi. Framför allt för att se på Wernströms uppfattning om nationen och nationalism. En av Wernströms inkonsekvenser är hans patriotism (check: punkt 17). Idag, 2018, tar sig denna patriotism uttryck i ett motstånd mot invandringen. Tidigare tog det sig uttryck för en sympati för den svenska kulturen. Wernström skriver uppskattande om vårt svenska fosterland och allt som är bra och unikt med det.
Superpatriotismen och vurmandet för det svenska gläder varje nationalist och är en rejäl skrevspark åt både fosterlandslösa nyliberaler bland moderaterna, likväl som hos de vänster och socialister som känner likgiltighet för vårt enda och unika Sverige!
”I denna artikel analyserar jag bilden av Sverige i Den underbara resan med utgångspunkt i teorier om skapandet av en nationell identitet. Jag undersöker hur nationen och dess medborgare beskrivs i Wernströms trebandsverk…
Sambandet mellan nationsskapande och berättelser har fått mycket uppmärksamhet inom forskning om nationalism under de senaste decennierna…
Begreppet ”nation” har definierats på olika sätt under olika historiska perioder, men det moderna nationsbegreppet börjar huvudsakligen växa fram under 1700-talet. Enligt Nationalencyklopedin kan man i romantikens och franska revolutionens efterföljd tala om tvåt yper av definitioner _ en statsnationell och en kultur- eller etnonationell. ”Nation” kan åsyfta dels medborgarna i en stat oberoende av bakgrund, dels en grupp människor som förenas av en gemensam härkomst eller särpräglad kultur, vilken bland annat kan sammankopplas med gemensamt språk eller religion (www.ne.se, uppslagsord ”nation”, hämtad 2012-09-14). Den underbara resan aktualiserar både den stats- och kulturnationella definitionen i framställningen av Sverige och svenskarna, samtidigt som nationens status som en konstruerad och även ifrågasatt enhet lyfts fram…
Vad som innefattas i begreppet ”svensk” varierar i Den underbara resan, delvis beroende på vem som talar. Ibland används den statsnationella innebörden, som i blockcitatet om samer och svenskar ovan, men den utmanas ofta av en definition av svenskhet som utgår från kultur och en kärlek till naturen. Benedict Anderson har lanserat termen ’’föreställd gemenskap’’ för att definiera nationalism. Han menar att nationalitetskänslan baseras på föreställningen om en gemenskap med människor man aldrig har träffat och att denna gemenskap anses vara jämlik, trots att faktisk ojämlikhet kan råda inom gruppen (21f). I Den underbara resan skapas en likhet mellan olika landsdelar i föreställningen om ett gemensamt språk och kulturarv:
’Det vi alla har gemensamt är vår kultur. Till den hör allt som är typiskt för Sverige, antingen vi skapat det själva eller fått det från utlandet. Det är sång, musik och litteratur, måleri, skulptur, dans, teater, lekar, byggnadskonst, politik, mötesteknik, julgran, midsommarstång och historia… ’’ (Wernström, vol 1 314f).
I nationalismens retorik framställs ett dylikt kulturarv vanligtvis som specifikt knutet till nationen och uråldrigt (Hobsbawm 25), men i Wernströms citat poängteras att traditionens ursprung är oviktigt. Svenskheten utgår inte från en idé om kulturell särart eller renhet. Här är det i stället delaktigheten i en kultur, oavsett bakgrund, som är det centrala. Definitionen av svenskhet är mestadels inkluderande, snarare än exkluderande. På samma vis som den svenska kulturen kan ha utländskt ursprung inkluderas invandrare med självklarhet i Wernströms Sverige och i texten finns ett internationellt engagemang, bland annat uttryckt genom Lottas klippbok om världen barn. Den svenska gemenskapen utesluter följaktligen inte en gemenskap över nationsgränserna.”
Detta om den rena nationalismen. Wernström tar även upp specifika delar inom kulturen och religionen:
”Samtidigt markeras ett främlingskap gentemot framför allt muslimska invandrare, som associeras med barn som tvingas fasta och ingå barnäktenskap:
’’Det är mot svensk lag! Här måste vi säga ifrån. I vårt land får vuxna människor inte göra affärer med trettonåriga flickor! I vårt land får barn inte svälta och törsta tills de svimmar!’’ (Wernström, vol 1 170).
Det är dock religionens villfarelser snarare än en främmande kultur som kritiseras. I texten benämns sederna som vidskepelse och i ’’Socialistisk barn- och ungdomslitteratur’’ tar Wernström avstånd från all religion som just vidskepelse (87). Den underbara resan framhåller dock att det snarare är svenska barn än invandrarbarnen som utgör det större problemet:
’’De växer upp i en kulturell fattigdom. De uppfostras av en teve som är sämre än det sämsta seriemagasin. De väntar sej inget av framtiden. De blir hatfulla’’ (Wernström, vol 1 173).
Utan fast förankring i en kultur och samhällsgemenskap blir människan rotlös och bryts ner. Den tydligaste gränsdragningen mellan svenskt och icke-svenskt i Wernströms berättelse formuleras varken med utgångspunkt i medborgarskap eller kultur utan i förhållningssätt till landets naturtillgångar. Känslan för naturen har av flera forskare framhållits som central i den svenska nationella identiteten (min fetstil) under 1900-talet (t.ex. Frykman & Löfgren 45_ 73). I Den underbara resan heter det:
’’Alla svenskar har en bild av Sverige. Det gör detsamma om de bor i stan eller på landet. Alla har en bild av Sverige med hagmarker och öppen grönska’’ (Wernström, vol 1 308).
Texten beskriver hur det svenska landskapet håller på att försvinna på grund av kalhuggning, miljöförstöring och nedläggningen av småjordbruk, och det är politiska makthavare och storföretagare som sägs bära ansvaret. I ett infogat tal av Sara Lidman om Norrland blir konflikten tydlig:
’’Beslutsfattarna sitter i Stockholm. De talar om Sveriges okränkbarhet samtidigt som de kränker halva landet genom att förskingra dess tillgångar och göra det obeboeligt’’ (Wernström, vol 3 279).
Att vara svensk handlar här om att värna landets tillgångar och bevara dess natur, vilket också får konsekvensen att en same som Jompa inkluderas i svenskheten för att han tar bättre hand om naturen än etniska svenskar (Wernström, vol 3 38). Stinas beskrivning av sin undervisning av Nicke kan ses som en metakommentar:
”Varje sak du lär dej är som en pusselbit till vår kultur. Tillsammans ger de bilden av vårt land, vårt folk, vår historia, oss själva och det vi har gemensamt. När vi ser den bilden klart, då kan vi bestämma vad vi ska göra med vårt land och med våra liv. (Wernström, vol 1 315)”
*
Den underbara resan del 1
| Skå-ne | Ble-kinge | Ö-land | Got-land | Småland | Öster-götland | Sörm-land | Närke | Västmanland | Dal-arna | Upp-land | |
| A | – | 50,59, | – | 93 | 117 | 158 | – | 211,223, | 249,267,273, | 286 | 345 |
| B | – | 50,60, | – | 110 | 121,130, | 158,165, | – | 212,223, | 249,267,273, | 288 | 345 |
| C | – | 68 | – | 132 | 164 | – | 215,223, | 262,267,273, | 288 | 348 |
I Skåne finns bara presentation av karaktärer och fokus på kultur. Öland och Sörmland är bara historiska återblickar.
Den underbara resan del 2:
| Stockholm | Gävle | Hälsingland | Medelpad | Ångermanland | Västerbotten | Norrbotten | |
| A | 6 | 82 | 129 | 170 | – | 246,260, | 311 |
| B | 6 | 96 | 133 | 173,182,189, 191 | – | 247,260,266, 267,277-280, | 312 |
| C | 24,71 | 83-91 | 151 | – | – | 247,260,267, 279, | 314 |
Del 2 utmärkts mest av långa bombastiska tal om hur dåligt allt är och hur falsk skolan är. I Medelpad och Ångermanland är det enbart historiska betraktelser. Det är också överdrivet mycket miljö- och fredstänk i denna bok.
Irriterande är alla de falska myter Wernström tar upp för att stödja sin sak. Om man har rent mjöl i påsen behöver man inte ljuga för att stödja det man tror på, men Wernström tar upp alla myter han kan i sina böcker. Bara de sprider hat mot ”herrarna”. Ett exempel är den sedan länge avslöjade lögnen om att militären ”krossade (Victor Jaras) fingrar och sa: Spela nu om du kan!”. Göteborgsposten söndag 6 dec 2009 (redaktör Magnus Vasell):
”Den mördade trubaduren Victor Jara fördes igår, 36 år efter sin död, till den sista vilan på en kyrkogård i Santiago. En undersökning av Jaras kvarlevor styrker att han sköts till döds men inte att hans händer, som myten gör gällande, var sönderslagna”
Wernström tar även upp den dömde mördaren och fackföreningsagitatorn Joe Hill (80). Hill dömdes för rånmord på en herr Morrison. Enligt Wernström är det ”ingen som vet” vad som hände. Wernström döljer den massiva bevisningen. Enbart för att den riktas mot en av vänsterns martyrer. Han ställer upp på mord och rån så länge det är en ”kamrat” som begår brottet.
Den underbara resan del 3:
| Lappland | Jämtland | Härje-dalen | Värmland | Dalsland | Bohuslän | Västergötland | Halland | |
| A | 30,57,82 | 108 | 136 | 181 | 244 | 251 | 283,308,328, | 348 |
| B | 32,60,69,70, 71,72,82 | 111 | 123 | 185 | 246 | 254 | 285,295,296, 299,303,310, 313,328,330, 334,340, | 348,349, 373, |
| C | 59,63 | 112 | 159 | 213-216 | 223 | 256 | 288,300,331, 336-341, | 360-369, |
BONUS:
Det finns en herre som också läst Wernström. Följande har han skrivit om Den underbara resan.
42. Generalen kommer
42. Generalen kommer
En ointressant bok från 1988, 154 sidor, om hur det är att leva på Ibitza före turismen och under Francoregimen, utspelas 1955. I likhet med många andra Wernström böcker finns ett upplägg som rinner ut i intet: Franco skall komma på besök till ön, ett attentat planeras, det fungerar inte, huvudpersonen fegar ut (s146). Slut.
Ett liknande scenario med att fega ut finns i Mannen på tåget. Upplägget att hela historien byggs upp på en kommande händelse som sedan aldrig kommer finns i flera andra av Wernströms böcker.
| FENOMEN | |
| Sprida hat mot ”överklassen” | 67,151,153, |
| Allt är dåligt | 41,15 |
| Verkligheten är social konstruktion | 22,44,48,73, |
| Kulturprojekt | 51 (hela kap 5),70,130.133. |
| Sexualfixering | 23-36 (hela kapitlet),50,84,142, |
| Alkohol = problem | 118,124, |
| Anti-amerikanism | 98 (helt utan mening eller sammanhang, bara framkastat som halvpsykos),152,154, |
Generalen kommer är riktad till äldre ungdomar. Det finns mindre av skola. Istället fokus på att söka arbeten och utföra dem. Som vanligt utspelar sig en stor del av boken inom kulturen, (check punkt 4) i det här fallet arbetar de på en tidning. Vilket Wernström gjorde som ung..
På sid 55 kommer en inkonsekvens, Wernström säger att slumpen spelar in ibland. Men hur kan den göra det om det alltid finns en människa bakom, som han upprepar i så många andra böcker?
På sidorna 99 och 133 framträder en elitism, vissa är duktigare på att förstå, vara medvetna om världen, andra är okunniga, de läser inte. På samma sida visar Wernström sin oförmåga att förstå ekonomi. Slutligen på s 154 framhäver han respekt för äldre. Det är en av de positiva sakerna i boken. Kanske det har att göra med att han själv var sextiotre år när han skrev den.
45. Mordet
Mordet är en konspiratorisk bok om Palmemordet i form av en skröna om ett presidentmord i ett fiktivt Sydamerikanskt land. Den officiella förklaringen om kurdspår eller Krister Petterson räcker inte för Wernström som har en stark dragning till konspirationsteorier (Om konsten att… s32; Bästa Sverige, s21, 29ff). En som gärna hänvisar till boken Mordet är Sveriges främste konspirationsteoretiker, Ole Dammegård.
VARNING: Just denna bok av Wernström utmärker sig genom en extra stark sexuell perversion. Beskrivningarna är vidriga t.o.m. för att vara Wernström som gärna vältrar sig i våldtäkter och sexualiserat våld. Läsaren är varnad.
”Låt oss nu skriva en bok.
Den skall bli en roman. Den skall handla om ett mord…….
Först måste vi uppfinna en scen, en plats, ett land där mordet skall äga rum. Centralamerikanska republiken”(7)
Orsaken till att Wernström lägger sitt scenario i Latinamerika är förstås att han skall kunna skylla alla problem på USA (nummer 8 på listan över Wernströms återkommande teman är USA-hat). Det kommer redan på nästa sida där han slår fast att
”gruvor och industrier som ägs av investmentbolag och aktieägare som… i regel finns utomlands, de flesta i USA” (8)
”Se där, nu har vi ett land, en plats, en scen. Nu behöver vi också några personer som ska medverka i vårt drama. Det ska vara vanliga enkla människor som ni och jag”
Som ett par av Wernströms kännetecken är ju att sprida hat mot de som är rika och mäktiga och använda löjliga namn (check: punkt 1 och 7). I det här fallet anstränger han sig att ge ”normala” namn till de fattiga och maktlösa, ”Pito”, ”Cosita”, ”Filomeno”. Medan de rika får namn som Fernando Frenkel och Harry Hell. Efter att redan in inledningen slagit fast hur han kommer lägga upp sitt verk, med att sprida äckel och avsky inför de han inte gillar slår han fast att
”Nu kan vår berättelse börja” (10).
Vi hoppar till kapitel 3 där Pito är på flykt. Pito är en lite gosse på 10-12 år, som ”vuxit upp hos snälla människor i byn”. Vi vet att de är snälla då de är fattiga och maktlösa. Vi vet också att de som kämpar mot de rika och mäktiga är goda. Vi får veta att
”Ibland hade gerillans läkare kommit och undersökt barnen och vaccinerat dem” (16).
Sedan är det dags för Wernströms vanliga upplägg, så länge de är fattiga och maktlösa var byn trygg och
”I skolan hade lärarinnan lärt ut både sånt som stod i skolböcker och sådan som inte fick stå i skolböcker. Därför var barnen i Bohios del Arroyo ganska kloka och skulle nog ha blivit goda frihetskämpar om de fått leva.
Men de fick inte leva. De flesta av dem dog när byn bombades den har novemberdagen. Andra sköts ner av soldater som landsattes med helikoptrar” (17)
Så här börjar Wernström med sina vanliga punkter. Flera finns med. Check: skola, punkt 4 och 11. Check: allt är dåligt, punkt 2. Check: sprida hat mot överklassen, punkt 1.
Så småningom börjar Wernström komma in på konspirationen. De rika och mäktiga sitter och konspirerar om att mörda presidenten, Pablo Prendes, vilket är Wernströms namn på Olof Palme. De super på vermut och whisky (check: punkt 6, alkohol dåligt) och klagar över presidentens förslag:
”Hur fan ska vi kunna sälja vapen om det inte finns krig?”, ”Våra poliser får inte klå upp en indian längre utan att bli åtalade”. ”Det var tydligt att herrarna talade om en gemensam fiende. Privatbankens Willy Webster sa: …Vad jag vill veta är om (presidenten) utgör ett verkligt hot mot våra affärer eller inte” (22f)
Och så dags för sexualiserat våld: Den rike amerikanen dräglar av lust efter den fattiga tjänsteflickan (24) (check: punkt 5). Wernström beskriver redaktören till en tidning och det torde vara Ebbe Carlsson som avses. Riktigt osmaklig blir Wernström i sitt böghat: Cosita berättade att redaktören
”hette Marico Mentira – Men han kallas något annat, sa hon. Han kallas Mannen med vaselinburken. Pito käkade på och såg oförstående ut. Cosita sa: – Han gillar inte kvinnor, bara unga män och pojkar. Såna som du får akta stjärten när han är i närheten”(30).
En bra hjälptrupp för konspiratörerna är nazisterna i poliskåren. Antalet ”var mindre än i många europeiska länder”, men de finns. Dessutom är ju alla poliser dåliga i Wernströms böcker. De hade varit utanför lagen och
”Ingen hade brytt sig om ifall en polis klått upp en flykting eller krossat benen på en demonstrant eller slagit ihjäl någon gammal alko i en cell på stationen” (33)
Wernström missar inte en chans att klanka ner på poliser och liknande yrkesgrupper (check: punkt 1 och 2). Det gjorde han redan i Polisen slår till från tidigt sjuttiotal (1972). Och där kan vi slå fast en check: punkt 12, upprepningar. Bara samma sak om och om igen i Wernströms böcker.
I kapitel sju, ”Fest med juntan”, beskriver Wernström hur de rika festar loss. Och som vanligt handlar det bara om att sprida äckel och hat mot de som är rika och mäktiga, en total besatthet hos Wernström. Några av älskarinnorna heter Gloria Gladys och Luna Links. Löjliga namn som visar att de inte är fattiga eller maktlösa. Men indianflickan Cosita Carote, den fattiga tjänstefickan med sitt normala namn
”försökte föreställa sig hur kvällen skulle förlöpa… Det gällde att se upp. Av erfarenhet visste Cosita att skymningens timme var värst. Då var det parbildning. Sen blev det supande och oordning, då var det lättare att glida ur händerna på fumliga män. Efter nattmaten var faran över, då började gubbarna slockna en efter en.
Cosita tänkte och också på Pito. Han behövde egentligen bara hålla sig undan i köket dör det fanns gott om arbete åt honom. Av festens deltagare var det bara tre som kunde tänkas efterfråga pojkar… Pito hade rentav större möjlighet att rädda sin värdighet än hon själv.
Cosita hade trots sin ungdom stor erfarenhet.
Hon visste att de rika och mäktiga inte har någon värdighet, deras värdighet är bara falskhet och sken. Men för den fattige är hans värdighet – hans dignidad……(39)
Jag orkar knappt skriva mer. Det här är så löjligt att man storknar. Wernström är en sjuk människa med en så förvriden människosyn att han blir tråkig. Det är inte ens värt att skriva ned hans totalt förvända föreställning om människors beteende, där de rika alltid är dåliga och de fattiga alltid är goda.
”De (rika) var ju ständigt på jakt efter nya raffinemang för att inte livet skulle bli långtråkigt och utan innehåll./…/
Berusade ministrar i medelåldern övade i (dans) med nakna balettflickor. En ambassadör gapade som en svärdslukare och försökte släcka elden i sin hals med vin. En naken åklagare hade fallit framstupa…. Mannen med vaselinburken hann upptäcka att han råkat förväxla Luna Links och en balettpojke” (44f)
Nästa kapitel börjar med en återblick med bla Cositas situation,
”en typisk criada, en kökspiga av det slag som köps eller rövs bort redan som barn och sätts till oavlönat arbete hos rika familjer, i hennes fall godsägare Frenkel. Som väl är har godsägare Frenkel inga söner. Annars brukar rikemanssöner ha familjens criada att öva sig på för att inte verka alltför valhänta när de kommer till den egna klassens kvinnor”(50).
Som vanligt är det sexualiserat våld i Wernströms böcker (check: punkt 5), alltid från rik och mäktig mot fattig och svag. Senare återkommer Wernström till alkoholens förbannelse, (check: punkt 6), och givetvis ädelmodet och den spontana sanningen hos den oförstörda arbetarklassen:
”Filemono Fanta hade fått sitt glas fyllt. Han fann det lönande att representera arbetarklassen och sa:
-Han har rätt i att sossarna inte längre representerar folket. Och han har rätt i att människorna gnölar över det men att det saknas kollektiv kunskap och kollektiv handling.
Sven Wernström säger samma sak, nära nog exakt samma ord, i Bästa Sverige 2010. Ingen förändring på tjugotre år.
”Studenten som velat retas gapade av förvåning. Hans kamrater tittade intresserat på Filomeno. Oscar fyllde hans glas på nytt och sa:
-Är du kommunist?
-Nu tar vi den, sa Filomeno. Ähh…huj! Jag tänkte just fråga er detsamma.
-Det är klart vi är, sa Ina.
-Då så.
Filomeno hade kommit till Bonzo bar med tjugo centavitos på fickan, lagom till ett glas blekt vin men inte mer. Nu satt han med starksprit framför sig och vänner omkring sig och fann att änglarna log mot honom och att de onda makterna tycktes ha glömt honom för en stund som om de lagt sig att sova middag.
Flickan Ina sa:
-Det är arbetarna som producerar alla varor och tjänster i samhället. Men vad vet egentligen arbetarna om nationalekonomi?
-Det är väl olika, sa Filemono. Fackföreningarna kanske borde se till att medlemmarna pluggade opp sig. Som ett led i klasskampen va?
-Precis! Sa studenten bredvid Oscar. Fan, han vet ju!”(74)
Längre fram kommer Wernström med ett av sina sunda inslag, politikerföraktet. Bokens motsvarighet till Palme har talat i TV, men inte
”lämnat ut sitt innersta… därtill var han alltför skicklig och övad i förställningens och förtigandets konst”(102).
Exakt samma sak återkommer Wernström till i sin blogg (check: punkt 12, upprepning).
Historien går vidare med en rättegång där Wernström visar hur ”de rika” kallar alla oppositionella för terrorister och anklagar dem falskt; den anklagades försvarstal (228f):
”Dessa ord av flyktingen Yermo Yanez blev snart allmänt kända:
-Jag har väntat i fyra år på att ställas inför rätta för terrorism, en rättegång som skulle ha visat att regeringen gjort fel när den stämplat mig och nio andra familjefäder som terrorister, När jag nu tvingas försvar mig mot en annan orimlig anklagelse talar jag inte bara för mig själv utan också för min familj och för de nio andra flyktingfamiljerna på Isla Desierto. Jag talar dessutom för alla våra landsmän i detta vårt nya hemland. Ja, vi skulle redan ha varit medborgare i dettta land om regeringen följt lagen. Man har rätt till medborgarskap efter fyra års vistelse i landet och vi har varit här i sex år.
Jag oroar mig för tillståndet i republiken. Jag tror att vi kommer att bli ett lydland till USA, en bananrepublik, som så många av våra grannländer och som mitt forna hemland Honduras.
Hur det då kan gå har jag sett med egna ögon. Låt mig berätta om Honduras för att visa vart vi kan vara på väg.
Honduras är på pappret en demokrati. Men det är en demokrati som inte tolererar fackföreningar eller ens demonstrationer som uttrycker folkets vilja. USA stödjer inte demokratin utan militären, som begår brott mot alla mänskliga rättigheter och släpper in främmande trupper i landet”.
Och som ett brev på posten kommer Wernströms psykotiska USA-besatthet (check: punkt 8), givetvis i form av sexualiserat våld (check: punkt 5), och när han ändå är inne på det, lite homofobi och anklagelser om amerikaners perversa lustar efter unga pojkar. (Vill du ha bevis? Hurså? Är du på USA-s sida kanske?) Texten fortsätter:
”På USA-basen Palmerola nära gränsen till Nicaragua fanns när jag flydde över femtusen USA-soldater. Och alla vet vad som händer där USA öppnar militärbaser; där växer upp diskotek, barer och bordeller, var femte människa blir prostituerad, barn överges och förvildas, USA-officerare använder minderåriga pojkar för perversa sexuella nöjen, befolkningen skändas och berövas sin självrespekt och sin mänskliga värdighet…
Exakt samma scenario av USA-hat och sexualiserat våld finns i Wernströms bok Den underbara resan 3, s 65,79,80. Tydligen ser det likadant ut i Norge. Närmare bestämt Nord-Norge med sina NATO-baser.
”Jag har sett kamrater skjutas. Jag har sett soldater klubba ihjäl folk och sparka gravida kvinnor i magen. Jag har sett dem spetsa späda barn på bajonetterna.
Jag har bekämpat den regim som tillåtit detta – och nu kallas jag terrorist därför att USA:s regering kallar alla frihetskämpar för terrorister. Men om så vore… även en terrorist har rätt till en rättegång i ett rättssamhälle. Varför får jag då ingen rättegång om min påstådda terrorism här i Republiken? Jo därför att då skulle anklagelseakten bli offentlig och alla skulle kunna se att vår hemliga polis samarbetar med fascisterna i mitt förra hemland och med CIA och inte duger till att göra ett eget arbete… Jag och mina kamrater är frihetskämpar” (228f)
Historien går vidare med samma kännetecken som i alla andra Wernströms böcker. Efter att Wernström berättat om allt dåligt kommer som ett brev på posten vad de modiga, driftiga vänsterungdomarna gör åt saken. Check: punkt 4, de sätter upp ett kulturprojekt!
”På kvällen den 8 juli spelade den fria teatergruppen Faranduleros upp en liten pjäs på trappan till Justitiepalatsen. I pjäsen höll en teaterdirektör på att regissera en musical som hette Änkan. Flickan som spelade änkan snyftade lite klädsamt och berättade att hennes man blivit mördad av politiska motståndare och avundsmän. Det tog hon inte så hårt för han hade alltid satt sin karriär före hustru och barn och dessutom roat sig med andra kvinnor, men han hade lämnat en bra förmögenhet efter sig och i gengäld fick hon väl göra sig besväret att snyfta lite och klä sig i svart en tid framöver.
Det kunde hon stå ut med. Men nu ville man dra in henne i förhör och undersökningar som hon inte alls var intresserad av och som inte alls angick henne. Hon trädde fram på trappan i ljuset från gruppens enda batteridrivna strålkastare och sjöng på Viljasångens melodi ur Glada Änkan:
Vittna, o vittna, nej det vill jag ej, för när man vittnar blir det sånt ståhej…
Mot henne ställde gruppen en änka vars man dött ner i en gruva, mördad av bolaget som slarvade med arbetarskyddet, en änka som grät så det skvalade av sorg och förtvivlan och inte vågade åtala det mäktiga bolaget och inte visste vad det nu skulle bli av henne själv och hennes barn”
Eter denna beskrivning kommer en riktig motbjudande slutsats av ett slag som bara en riktigt vriden människa kan dra. Wernström försäkrar oss att:
”Troligen ville gruppen visa att även sorgen är klassbunden och att känslor blir mindre äkta ju högre upp man kommer på samhällsstegen”.
Wernströms hat når här nya höjder. Föreställ er att man sade samma sak om olika folkgrupper. Det skulle inte förvåna mig om någon faktiskt gjort det. Kanske någon under trettiotalet konstaterade apropå kristallnatten, att det var nog inte så noga för människor av judisk ras kan inte känna samma sorg eller sorg lika djupt som arier……….. Och detta är vad herr Wernström vill kolportera!
Men ännu finns det värsta kvar. Mitt i allt hat och allt äckel i Wernströms utläggningar når han nya höjder, eller möjligen djup, i vidriga perversionsfantasier som han själv lider av, men hela tiden vill kasta över på andra. Mot slutet av boken åker fröken Cosita, pojken Pito och de rikas handgångne man Marico Mentira båt nedför floden:
”I aktern vid motorn satt Marico Mentira. På en sittbräda ett stycke framför honom satt Pito med näsan i färdriktningen. I fören satt Cosita och tittade på dem båda.
Och hon tänkte på dem också. Hon tänkte på att Pito kunde få det obehagligt om han inte var på sin vakt. Maricos blickar klängde på honom. Hon kände motvilja mot sådant. Hon begrep inte hur män kunde vara med män, hon kunde inte göra sig någon bild av en man med en man, hon tyckte bara att det var otäckt och att Marico var avskyvärd…
(Marico) tänkte på Garfio som blivit förbannad och surat en helt dag för att Marico föreslagit honom att ta indianflickan Cosita till sig vid övernattningen i Zurrusco. Garfio hade indignerat nekat att använda Cosita. Det var inte för att han ogillade henne, det var moralisk indignation.
Underklassen höll sig med moral.
Marico tänkte vidare medan motorn surrade. Han tänkte på sig själv och på det faktum att han alltid tänkte på sex. Det kunde ju inte enbart bero på att han var homosexuell och därmed avvikande och problematisk… Det var hans övertygelse att sexfantasier upptog den största delen av de flesta människors tankeliv. För hans egen del kunde det inte bli många sekunder över för andra tankar per minut…
Allt detta tänkte Marico Mentira på bråkdelar av sekunder då och då medan huvuddelen av hans tankar kretsade kring hur Cosita och hennes vackre bror skulle kunna användas.
Deras placering i båten gav näring åt hans fantasi. Pojken och flickan satt mitt emot varandra framför honom. Om han kunde få pojken att pippa sin syster skulle han själv kunna sätta på pojken bakifrån just när ungdomarna var som ivrigast med varandra. Då skulle han få ett rörligt och levande material under sig och kanske skulle det gå för dem alla tre samtidigt.
Han upprepade den scenen gång på gång och finslipade den i alla detaljer medan han höll i rorkulten med handen och kände vaselinburken i fickan med armbågen”
Nu räcker det! Jag klarar inte att skriva mer om detta absoluta bottennapp hos en i övrigt motbjudande författare. Om inte denna bok ensam räcker för att rensa bort Sven Wernströms böcker från varenda skola i Sverige, räcker inget.
Det blir plötsligt helt klart varför Wernström i sina senare faktaböcker så sent som 2010 klagar över lagen mot barnpornografi (Bästa Sverige s 20, se även s 82). Det är för att han själv har något att dölja, och denna bok visar det mer än tydligt. Om någon tvivlar kan inte TV-versionen av hans bokserie Trälarna visas av just denna anledning!
En reaktion på “45. Mordet”
- Carl T25 november, 2018 kl. 23:44Just den sista ‘sexuella fantasin’ återkommer ett par gånger hos markis de Sade i ”Filosofin i sängkammaren” (som utgavs på svenska första gången år 2002). Intressant parallell. Jag kommer inte ihåg om de Sade själv gick så långt att han insisterade på att det skulle vara ett syskonpar, just i det tillfället…Svara