I kapitel 7 och 8 har jag gått in på den anarkosyndikalistiska rörelsens karaktär och historia. Det är inte nödvändigt att säga så mycket om den spanska socialismen. Till skillnad från anarkosyndikalismen är den en gren av en europeisk familj vars ledande kännetecken är välkända överallt, medan den kurs den har följt söder om Pyrenéerna har varit helt normal.

Vi har redan sett hur en liten grupp autoritarios eller marxistiska socialister, under ledning av en gammal fackföreningsman och typograf vid namn José Mesa, uteslöts ur Bakuninistinternationalen 1872. Denna grupp överlevde inte republikens kollaps och förbudet mot de arbetarklassorganisationer som följde, men dess medlemmar fortsatte att utbyta åsikter och korrespons med varandra. En tertulia eller vänkrets möttes varje kväll på ett kafé i Madrid för att diskutera socialistiska teorier, och dessa diskussioner slutade i ett beslut att grunda ett parti. Så kom det sig att den 2 maj 1879 träffades fem vänner på en krog på Calle de Tetuan för en ”bankett för internationellt broderskap” och grundade – i hemlighet, förstås – Partido Democratico Socialists Obrero.

Detta unga socialistiska parti bestod till största delen av medlemmar i Madrids fackförening för tryckare och typografer, inklusive några läkare. Den ledande figuren var en typograf vid namn Pablo Iglesias, som nio år tidigare, som tjugoåring, hade gått med i Internationalen. Son till en fattig änka som försörjde sig genom att tvätta kläder i Manzanares och som hela sitt liv led av dålig hälsa på grund av tidig undernäring, hade han utvecklat en envishet och viljestyrka som gjorde hans kamrater redo att acceptera honom som ledare framför äldre och kanske mer begåvade män. År 1872 redigerade han således den auktoritära tidningen La Emandpacion i samarbete med Jose Mesa och Paul Lafargue, och några år senare valdes han till ordförande för den (opolitiska) tryckarföreningen i Madrid. Men det största inflytandet i partiets bildande kom från utlandet. José Mesa hade varit bosatt i Paris i några år som journalist och brevväxlade regelbundet med Iglesias. Genom Paul Lafargue hade han lärt känna Jules Guesde och hade anslutit sig till hans krets. Nu var Guesde inte bara en nära vän till Lafargue utan även den främsta representanten vid denna tid för den ortodoxa marxistiska läran mot de opportunistiska inflytanden som smög sig in i den. Han redigerade den berömda veckotidningen L’£galite.1

1 Jules Guesde (1845-1922) var bakuninist fram till 1873 eller däromkring, då han gick över till Mané. Så snart reaktionen som följde kommunen upphörde blev han den främste propagandisten för marxistiska idéer i Frankrike. Till en början var dessa något vaga. De allmänna linjerna som skulle följas fastställdes inte förrän 1880 då Marx, Engels, Lafargue och Guesde utarbetade ett program som antogs av en arbetarkongress i Le Havre samma år. I detta program fastslogs att även om ett politiskt parti för proletariatet måste grundas, var en fullständig brytning med borgarklassen nödvändig. Nästa kongress två år senare ledde till en splittring mellan Guesde och den reformistiska och antimarxistiska flygeln inom Brousse (Les Possibilistes). Guesde grundade sedan sitt eget parti, Parti Ouvrier, som beslutade att delta i val, men endast som ett medel för agitation och propaganda. Det var i denna anda som Guesde (biträdd av Lafargue) redigerade L’figalité. Hans inflytande på Iglesias var så stort att man kan spåra det inte bara i det spanska socialistpartiets program och politik, utan också i den torra och kompromisslösa stilen i deras tidning El Socialista.

Mesa såg naturligtvis att exemplar av denna tidning nådde hans socialistiska vänner i Madrid, medan hans brev med råd och förklaringar, som med tanke på hans ålder, erfarenhet och tidigare position som ledare för den auktoritära gruppen hade stor vikt, presenterade samma synvinkel. Iglesias var imponerad av Guesdes stränga, kategoriska stil och kompromisslösa attityd och antog dem för det spanska socialistpartiets bruk.

År 1881 tillträdde Sagastas ’fusionistiska’ parti och återställde arbetarklassernas gamla föreningsrätt. Socialisterna kunde därför uppträda öppet. Partiet återgrundades med 900 medlemmar av tryckar- och typograffacket och hundra medlemmar från andra yrken, och Iglesias valdes till sekreterare. Hans första handling var att organisera en strejk. Några av tryckerierna hade vägrat att uppfylla sina lagstadgade skyldigheter gentemot sina anställda. De strejkade därför. Det var en mycket liten strejk – endast 300 typografer var inblandade – men det var den första landet hade sett sedan monarkins återställande, och den skapade stor sensation. Flera tidningar tvingades upphöra med utgivningen och hela pressen, liberala såväl som konservativa, genljöd av fördömanden av socialisterna. Regeringen ingrep till förmån för ägarna och fängslade strejkkommittén. Men männen vann, och även om Iglesias dömdes till tre månaders fängelse för den roll han hade spelat i strejken, gav det faktum att den hade vunnits mot regeringen och de kommunala myndigheterna det socialistiska partiet en viss prestige. Ett resultat av denna strejk var att många tidningar och tryckerier i Madrid vägrade att anställa socialister. En utvandring av typografer följde och socialistiska doktriner fördes till provinserna.

Rörelsen utvecklades dock mycket långsamt. Det var inte förrän 1886 som den hade en egen tidning: då grundades El Socialista som en veckotidning på det mycket otillräckliga kapitalet på 927 pesetas, vilket den hade tagit tre och ett halvt år att samla in. Tidningens grundande ledde till en liten splittring i partiet. En av artiklarna i dess program, som utarbetats av Iglesias, uttryckte dess avsikt att *attackera alla borgerliga partier och särskilt de mest avancerade’. I detta beslut visade sig Guesdes inflytande: de avancerade partierna var de farligaste eftersom de ensamma kunde locka till sig arbetarklassens röster. Men flera av de mest framstående männen i partiet, bland dem Jaime Vera, vetenskapsmannen, var avvikande och lämnade. Detta avskräckte inte Iglesias, som under de följande tjugofem åren aldrig övergav en attityd av vad han kallade ’välsignad omedgörlighet’.

Nästa steg var att organisera en fackförening för hela Spanien. Den anarkistiska regionala federationen, grundad 1881, höll vid den tiden på att upplösas och lämna efter sig små fackföreningar över hela landet som ofta inte hade någon särskilt bestämd politisk inriktning. Genom att fånga upp och sammanföra ett antal av dessa och lägga till dem i den nu reducerade typograffackföreningen lyckades Francisco Mora och Garcia Quejido 1888 grunda Union General de Trabajadores eller, som den vanligtvis kallas, U.G.T. Detta var en fackförening av vanlig socialdemokratisk typ, moderat och disciplinerad och utan några omedelbara revolutionära mål. Dess strejker var fredliga och inriktade enbart på att förbättra arbetarnas villkor.1

1 U.G.T. grundades i Barcelona i hopp om att det skulle absorbera industriarbetarna där, men dess misslyckande i Katalonien var så fullständigt att huvudkontoret 1899 flyttades till Madrid. Detta berodde dock inte på konkurrens från anarkisterna. Den äldsta fackföreningen i Katalonien, Tres Closes de Vapor, försökte 1882 grunda ett politiskt parti med ”possibilistiska” tendenser och andra oberoende fackföreningar visade tecken på att ansluta sig till det. Det var den castikanska, auktoritära andan hos socialistpartiet som gjorde det ovälkommet för de katalanska arbetarna.

 Men dess antal var obetydligt: ​​grundad med 3300 medlemmar hade elva år gått innan den kunde fördubbla detta. Jämförelsen med anarkisternas myllrande krafter var avskräckande. Det verkade nästan som om den spanska arbetarklassen aldrig skulle vinnas över för socialismen. En anledning till detta misslyckande med att attrahera anhängare är uppenbar. Huvudprincipen som skilde socialistpartiet från anarkisterna var deras tro på parlamentarisk och kommunal handling. Ändå visade det faktum att valen var en bluff och att deras resultat bestämdes i förväg av den makthavande regeringen att de

DEL 3: Republiken

*

-INNEHÅLL

Förord ​​till andra upplagan
Förord ​​till första upplagan
Kronologisk tabell xix
Politiska splittringar, 1873-1936. Sex kartor xxi

DEL 1: DEN GAMLA REGIMEN, 1874-1931
1 Restaurationen, 1874-1898
2 Den parlamentariska regimen och den katalanska frågan, 1898-1909 17
3 Liberalerna och kyrkan 37
4 Armén och den syndikalistiska kampen i Barcelona, ​​1916-1923 57
5 Diktaturen 78

DEL 2: ARBETARKLASSENS VILLKOR
6 Jordbruksfrågan 87
7 Anarkisterna 131
8 Anarkosyndikalisterna 170
9 Carlisterna 203
10 Socialisterna 215

DEL 3: REPUBLIKEN
11 Den konstituerande Cortes 229
12 Den bienio negron 265
13 Folkfronten 298
14 Epilog — Inbördeskriget 316

Bilagor 336