Medan Europa sov

 

Medan Europa sov

– hur radikal islam förstör väst inifrån

Av

Bruce Bawer

Icke-auktoriserad översättning av Torbjörn Holmgren

Utgiven år 2006

ISBN 9780767920056

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

KAPITEL 1: Före elfte september: Europa i förnekelse 

1.1 Elfte september
Flytt till Europa  – kulturkrockar, problem med muslimer i Europa
Lämnar USA för Holland
Muslimska förorter – attityd, könsstympning, skolor, Fadime, bögar

1.2 Europas förnekande  – utnyttja välfärd, Eurabia
USA kristen fundamentalism
Flytt till Norge
Ökad ungdomskriminalitet
Skillnad politisk syn USA – Europa

1.3 Massmedia
Invandring I Norge
Unni Wikan
Mulla Krekar

1.4 Multikulturalism
Behov av invandring

KAPITEL 2: Elfte september och efteråt: lägga skulden på amerikaner och judar 

2.1 Reaktioner i Europa
Bakgrunden – Europa på 1980-talet
Efter murens fall
Amerikas historiska roll I Europa
Kosovo

2.2 Europeisk antiamerikanism
68-generationen
Anna Lindh
Europas syn på islamisk intolerans
Kritikerna – Bat Ye’or
Frankrike
Johan Galtung
Mer antiamerikanism

2.3 Övervintrad kommunism
Europas syn på Kuba
Kristiania
Amerikansk ekonomi
Che Guevara
Reagans begravning – Östtyskland
Norska traditioner

2.4 Synen på judar
Modern antisemitism
Sverige
Norsk antisemitism

KAPITEL 3: Europas Weimar-rörelse: Det liberala motståndet och dess framtidsutsikter 

3.1 Hotet från terrorismen
Madrid-bomberna
Motståndarna – Pim Fortyn
Frankrike

Efterord 

*

KAPITEL 1

Före elfte september: Europa i förnekelse

1.1 Elfte september

På morgonen den 2 november 2004 satt jag vid min mors köksbord i Queens, New York och drack snabbkaffe och funderade över George W Bush och John Kerry. Det var valdag och jag var irriterad över att skulle jag missa valsammanställningen på TV eftersom jag skulle flyga hem till Oslo samma kväll. Telefonen ringde. ”Hallå? Javisst, ett ögonblick”. Min mor höll fram telefonen. ”Det är Mark”. Jag tog luren.

”Mark?”

”Hej Bruce. Har du hört om Theo van Gogh?”

”Nej. Vad?”

”Han blev mördad i morse”

”Du skämtar”

Mark är liksom jag amerikan med en norsk partner. Men trots att han flyttade tillbaka till New York för flera år sedan börjar han fortfarande dagen med att se på nyheterna på hemsidan för norsk radio och TV. Han började tala norska och berättade historien. Van Gogh, den holländske filmregissören och kolumnisten hade blivit skjuten och dödad i Amsterdam. Strax efteråt hade polisen arresterat en tjugosexårig holländsk-marockansk man.

Senare fick jag reda på mer. Van Gogh hade cyklat till arbetet längs gatan Linnaeusstraat när Mohammed Bouyeri, en holländsk-född man med marockanska föräldrar och medlem i ett radikalt muslimskt sällskap hade skjutit honom så han föll av cykeln. Bouyeri som var iklädd en lång jellaba, sköt tjugo kulor i van Goghs kropp, knivhögg honom flera gånger och skar halsen av honom. Sedan fäste han med en kniv ett fem sidor långt brev på van Goghs bröst adresserat till hans medarbetare, parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali, i vilket han citerade Koranen och lovade henne och flera andra namngivna holländska ledare ett liknande öde

”Jag vet förvisso att du O, Amerika kommer att gå under. Jag vet förvisso att du, o Europa kommer att gå under. Jag vet definitivt att du, o Nederländerna kommer att gå under. Jag vet definitivt att du, o Hirsi Ali kommer att gå under”

Enligt vittnen hade van Gogh sagt till sin mördare (som vid tiden för dådet levde på socialbidrag från den Holländska staten) ”Gör det inte! Gör det inte! Nåd! Nåd!” Och ”…tala om det”. Den frispråkige van Gogh var en oreserverad kritiker av europeisk passivitet inför islamsk fundamentalism; till skillnad från de flesta européer förstod han kopplingen mellan kriget mot terrorn och Europas integrationskris, och kallade Amerika ”den sista strimman ljus i en alltmer mörknande värld”. Tillsammans med Hirsi Ali hade han gjort en kort film kallad Submission – han regisserade, hon skrev manus – om hur illa kvinnor behandlades i islamiska kulturer. Ändå verkar det som om han mot slutet hade börjat sträcka sig mot en av den västerländska elitens mest oomkullrunkeliga trosartiklar – tron på fred och försoning genom dialog.

Vid första påseendet verkar Hirsi Ali vara en osannolik allierad åt van Gogh: en livfull skönhet född i Somalia som avsvurit sig sitt muslimska arv, hon ägnade sig åt att bevara holländsk demokrati och att rädda sitt lands muslimer – speciellt kvinnor – från sina subkulturers tyranni. Jag hade läst mycket om henne i holländsk press och hoppades själv få skriva om henne; faktum är att en vän till mig som arbetade för en norsk tankesmedja hade ordnat ett möte med henne i Haag kommande måndag och bjöd med mig. Jag hade redan bokat planet.

Van Goghs mord kom som en chock, trots att jag väntat mig något liknande i åratal. 1998 levde jag i ett huvudsakligen muslimskt område i Amsterdam, bara ett kvarter från den radikala moské som Bouyani besökte. Där hade jag själv settt uppdelningen mellan de infödda holländarna och deras snabbt växande muslimska minoritet. Uppdelningen var skarp; Holländarna hade världens mest toleranta, öppenhjärtiga fördomsfria samhälle, med full jämställdhet, samkönade äktenskap och tolerant hållning till lättare droger och prostitution. Ändå höll många holländska muslimer detta samhälle på en armlängds avstånd, föraktade dess friheter och höll fast vid en mängd av odemokratiska traditioner och fördomar.

Tog holländska myndigheter tag i problemet? Nej. Liksom sina politisk korrekta motsvarigheter över hela Västeuropa svarade de med att kläcka ur sig tom retorik om multikulturell mångfald och ömsesidig respekt – och sedan bytte de samtalsämne. Jag visste att att landet, genom att tolerera intolerans på detta sätt, var på väg mot en katalytisk social konfrontation; ändå var gång jag försökte – delikat – att närma mig ämnet, förklarade holländska bekantskaper att det inte gick att tala om. De verkade inte förstå att deras samhälle, och Västeuropa överhuvudtaget var ett hus ställt mot sig själv och att saker förr eller senare skulle ställas på sin spets.

9/11

Så kom 9/11. De flesta amerikaner förstod snabbt att de var i krig och medgav nödvändigheten av ett bestämt svar (även om det fanns, och finns, mycken oenighet över om man beslutade det rätta svaret). Men medan de flesta västeuropeiska länder deltog i invasionen i Afghanistan och flera hjälpte till att kasta omkull Saddam, gjorde Amerikas kraftfulla sätt att agera, att opinionsmakare tvärs över kontinenten fjärmade sig och öppnade ett filosofiskt gap som ibland verkar lika bred som Atlanten.

Varför fanns det en sådan markant skillnad i perspektiven mellan de två halvorna av den demokratiska västern? En orsak var att Västeuropas etablissemang – den politiska, mediala och akademiska eliten som utgör vad vi menar är den ”europeiska opinionen” – tenderad att se alla internationella dispyter som mottagliga för fredligt underhandlande. Det var därför illa förberett att ge ett fungerande svar på oabrutet våld från en våldsam kompromisslös motståndare. Ett annat skäl var Västeuropas stora invandrar grupper av vilka många leddes av fundamentalistiska muslimer som såg fram emot att i Europa införa ett kalifat styrt av sharia lagar – Koranens lagar – och som såg islamska terrorister som allierade i ett globalt jihad, heligt krig, tillägnat detta mål. En rädsla för att uppröra minoriteter som leddes från sådana extremister var en annan orsak till att gå fram varsamt. Få europeiska politiker har utmanat denna passivitet. Holländaren Pim Fortuyn hade gjort det, och blivit mördad för det. Inte ens bomberna i Madrid i mars 2004 –”Europas 9/11” – har väckt Europas sovande elit.

Det är sant att inte alla europeiska muslimer delar terroristernas mål och lojaliteter. Många föreställde man sig var tacksamma över att leva i demokratier. Ändå verkade de lamslås av tron att deras lojalitet till umma (det världsvida islamska gemenskapen) stor över varje civil skyldighet till deras kaffir (otrogna) grannar. Följaktligen reagerade de flesta europeiska muslimer med passivitet mot van Goghs mördare. Få talade mot extremisterna mitt bland dem. Pressen från yttre och inre att hålla sig till sina egna verkade vara för stor. Och det tänkbara priset för förräderi var ett slut som inte skiljde sig från det som gavs Theo van Gogh.

Samma kväll flög jag tillbaka till Oslo. Vi ett tillfälle, över Atlanten, satte piloten på högtalaren med en uppdatering av det amerikanska presidentvalet, som berättade hur många elektoralröster varje kandidat fått hittills. Bush låg före. Men inte förrän jag stod vid bagageutlämningen i Oslo – halvvaken efter en sömnlös natt över Atlanten – fick jag veta hur valet utfallit. På en elektorisk nyhetstavla över utlämningen stod det ”Bush gjenvalt”, Bush omvald.

Jag hade blandade känslor inför segern: medan presidenten verkade ha långt större förståelse än sin motståndare av vad vi kämpade mot i kriget mot terrorismen, fick några av hans inrikes aktioner mig att undra vilken av de två kandidaterna som hade den starkaste känslan för vad vi kämpade för. Men i New York och i Västeuropas städer visste jag att det fanns få tvivel. Bush vinst var dåliga nyheter – punkt.

Två dagar senare var jag i Amsterdam där mordet på van Gogh kallades Nederländernas 9/11. Förståeligt nog hade Hirsi Ali ställt in alla möten; men då jag redan bokat ett plan och ett hotellrum – och var nyfiken på att se folks reaktion med egna ögon – åkte jag i alla fall.

Det var lätt att bli invaggad i illusionen att allt var som vanligt. På Amstel Taveerne, en av Amsterdams mest kända ”bruna caféer” (traditionell holländsk pub, ö.a.) spelades dunkande musik, lättare skratt och tom en korus som sade ”Lang zal je leven” (Må ditt liv bli långt) för att fira en stamgästs födelsedag – i korthet, den känsla av gemensam mysighet och kamratlighet, känt som geselligheid, som holländare skattar över allt annat. Ändå var intrycket felaktigt. Nederländerna, visste jag, undergick en förändring. Då jag anlände till Amsterdam hade de skett flera arresteringar; lagstiftare hade placerats under dygnet runt bevakning; regeringsbyggnader i Haag liknade militärläger. Vice premiärminister Gerrit Zalm, som kallat Fortuyn farlig i sin plumpa retorik mot islam, manade nu till krig mot radikal islamism. Politiskt korrekta attityder om invandring och integration som fram till veckan innan var allestädes närvarande i holländsk media fanns knappt någonstans. ”Jihad har nått Nederländerna”, skrev en kommentator. En annan frågade: ”Har Nederländerna blivit ett land där man inte längre kan säga det man vill säga, eller gäller tabu-regeln bara (kommentarer om) islam?” (Detta var trots allt en nation till vilken filosofer och poeter från Europas alla hörn flytt till i århundraden för att kunna skriva och tala fritt)

Jag besökte brottsplatsen. Jag trodde dumt nog att det skulle vara svårt att hitta den exakta platsen. I själva verket hade ett område på omkring 75 kvadratmeter spärrats av vid sidan av Linnaeusstraat. Den var beströdd med blomsterhyllningar och ett femtiotal människor samlades runt om dem, de flesta i djupa tankar, Jag gick långsamt runt platsen och läste på lapparna som lämnats där: ”Hit men inte längre!” stod det på en. En annan löd ”Länge leve Nederländerna, länge leve yttrandefriheten!”

Från platsen tog jag en lång spårvagnstur till det muslimska grannskapet kallat Oud West, där en poliskvinna sade till mig rakt ut att inte ta risken att ströva omkring i sådana områden. ”Stämningen över hela Nederländerna är spänd just nu”, förklarade hon i ett långsamt, försiktigt, utmärkande holländskt sätt. Tidigare på dagen hade en journalists bil blivit sönderslagen. Senare fick jag veta att polisen i Rotterdam hade förstört en väggmålning med orden ”Du skall icke döda”, en bild på en ängel och datumet för mordet på van Gogh, för att ledningen för en intilliggande moské kallat den rasistisk. Wim Nottroth, en kameraman som försökt skydda målningen, hade arresterats och en kamerakvinna som filmat förstörelsen hade tvingats spela över delar av videobandet.

Jag lämnade Oud West i en taxi. När jag talade med chauffören nämnde jag Theo van Gogh. I likhet med många holländare verkade han ovillig att tala om sådana saker med en utlänning. Men sedan sade han helt enkelt, ”Jag lämnar landet, och jag är inte ensam”.

Den onsdagen utfördes en dagslång belägring av poliser och soldater i ett invandrartätt kvarter i Haag. Under veckan attackerades moskéer och muslimska skolor. Jag hade länge oroats av att om liberalerna inte tog ett seriös och ansvarsfullt tag i problemet med fundamentalistisk muslimsk intolerans skulle svaret komma från extremhögern. På trettiotalet hade Europa upplevt en kamp – och som många ansåg, ett nödvändigt ställningstagande – mellan två rivaliserande totalitära läror. Var detta även kontinentens framtid? Stod vi inför en ny Weimar period?

Det har runnit en del vatten under broarna sedan jag bodde i Amsterdam. Under tiden hade flera saker skett: 9/11, mordet på Pim Fortuyn och sedan bomberna i Madrid. Efter varje illdåd hade jag förväntat mig att åtminstone delar av Västeuropa skulle vakna upp och känna kaffelukten. I Nederländerna hade visserligen 9/11 öppnat ögonen på några inför Fortuyns argument om fundamentalism och mordet på honom hade lett till en uppriktig, allmän debatt om immigration och integration. Men i elitens cirklar – i pressklubbar, fakulteter och i regeringskanslierna – hade förnekande och eftergifter fortsatt att vara allenarådande, vilket ledde till få om ens några meningsfulla reformer.

Den natten när jag gick ensam längst med de välbekanta kanalerna i gamla Amsterdam och såg det varma gula ljuset från husens fönster som glimmade på vattenytan tänkte jag: skulle ilskan gå över igen? Eller skulle holländarna den här gången agera bestämt för att försvara sin demokrati? Skulle detta initiera en våg av reformer över Västeuropa?

Det var omöjligt att veta. För tillfället verkade de flesta holländare hålla med Paul Scheffer, som skrev ”Vi kan inte överlåta vårt land… Ord som mångfald, respekt och dialog bleknar inför det mörka sammanhanget i detta rituella mord”. Mångfald, respekt, dialog: detta var förstås den politiska korrekthetens mantra, en tankevana som är ett irritationsmoment i Amerika men en veritabel religion i Europa – dess dogmer installeras av lärare och professorer, predikas av politiker och journalister och sätts i system av arméer av regeringens pappersvändare. Det var politisk korrekthet som fick Europa in dess nuvarande soppa, och endast genom att avvisa den politiska korrektheten hade Europa en chans att undvika vad som allt mer verkade vara dess öde.

Jag tänkte tillbaka på mitt första besök i Amsterdam. Det verkade vara för en livstid sedan, men det var bara 1997.

FLYTT TILL EUROPA – KULTURKROCKAR, PROBLEM MED MUSLIMER I EUROPA

Jag hade varit en New Yorkare hela livet, Om du frågat mig, säg 1996, hade jag tveklöst sagt att jag skulle tillbringa resten av mitt liv där. Då förändrades plötsligt allt. En livslång relation avslutades och jag upptäckte att jag ville flytta bort.

Först funderade jag enbart på amerikanska städer. Tanken att leva utomlands föresvävade mig inte: jag var amerikan helt igenom. Jag älskade mitt land, vilket nu som då jag betraktade som världens främsta, inte på grund av dess rikedom och makt, utan för dess kultur och värderingar. Amerikansk patriotism kommer inte från en gemensam etnicitet utan från en delad tro på individuell frihet. De Förenta staterna är inte en perfekt samhällsbildning (jag har gjort karriär på att beklaga mig över dess brister) men generation efter generation har den gradvis blivit bättre, mer rättvis – och den har blivit det genom att hela tiden sträva efter att bli mer och mer trogen till principerna för dess grundande.

Det var denna kärlek till Amerika som fick min blick att dras mot Europa. I likhet med många amerikanska författare hade jag tappat räkningen på hur många gånger jag fällt svepande generaliserade kommentarer om mitt land. ”Vi amerikaner är…”, ”Amerikaner tror…”, ”Att vara amerikan är att vara…”. Men hur vet man egentligen hur det är att vara amerikan om man inte levt någon annanstans? Till slut vill man testa sina generaliseringar, för att ta reda på om man vet vad man pratar om.

Det fanns annat som spelade in. Likt varje amerikan som varit uppmärksam i skolan kände jag en sympatisk koppling till Europa. Europa var Mozart och Beethoven, Matisse och Rembrant, Dante och Cervantes. Europa var kontinenten mina förfäder lämnat – engelsmän, skottar och walesare som sökte efter ekonomiska försörjningsmöjligheter i de nya kolonierna och senare i den FLEDGing republiken; anglo-iriska kväkare som sökte efter frihet till religionsutövning; franska hugenotter som flydde brutal förföljelse från huset Bourbon; polska katoliker och undersåtar till Österrikes kejsare Frans Josef som flydde härjningarna under första världskriget,

Jag drogs också till Europas språkliga överflöd. För mig var försöken att klara mig med ett språk som inte var mitt en spännande utmaning. Jag har fortfarande ett livligt minne av ett av mina bar-konversationer på bruten tyska; jag kom ihåg varenda en av de fåtal tillfällen då mina sju års studier i spanska var användbara; och jag kom t.o.m. ihåg de fåniga och triviala utbyten jag haft med min högst otillräckliga franska under veckan jag bevakade Cannes filmfestival 1990.

Så kom det sig att jag nu, redo för en ny start, längtade efter att lära mig ett nytt språk. Först köpte jag en Berlitz ”lär dig själv danska” kassett; sedan ändrade jag mig och skaffade en kassett för att lära mig holländska. Och i augusti 1997 besökte jag Amsterdam, ännu inte med avsikten att flytta dit, bara för att beskåda sevärdheterna och testa mina nya språkkunskaper. Resan var så upprymd att jag åkte tillbaka i november och åter i januari. Det kändes som om jag tog igen förlorad tid, återvände ut i världen efter att ha suttit vid mitt skrivbord i flera år.

Mellan resorna skrev jag brev på holländska till vänner jag mött. Vid mitt besök i januari hälsade min vän Jordy mig med uppmuntran för mina ansträngningar. ”Det är riktig holländska!” sade han, förvånad över att jag behärskade syntaxen. Jag skulle knappast ha varit mer nöjd än om jag vunnit Pulitzerpriset.

Varför valde jag Amsterdam? Och att återvända? Kulturellt var jag fylld av respekt för Nederländerna: dess unga medborgare kom ut ur skolorna med kunskaper i fyra språk; det fanns homoäktenskap; bokförsäljningen var världens högsta. Den amerikanske författaren Richard Powers hade bott i Nederländerna och kallat det ”en av de få platser i världen där västerländsk civilisation verkligen fungerar”. En annan författare, min vän Matthew Stadler hade undervisat i Groningen och var exalterad över hur sofistikerade hans studenter var. Han kallade landet ”magiskt”. Det tog inte lång tid för mig att förstå vad de menade.

Dessutom kände jag mig bekväm där. Om New York ibland kunde kännas som en kittel av ilska och aggression, var holländarna innerligt fredliga. När jag strosade längs Croisett, Cannes strandpromenad 1990 insåg jag att jag kunde känna igen amerikanska män på långt håll bara genom att se på hur de struttade runt: de såg ut som om de var redo att försvara sig på ett ögonblicks varsel. Utan tvekan hade denna attityd av att var beredd varit användbar i gränstrakterna, men den såg löjlig ut på Rivieran, där ingen bar på något dödligare än en baguette. Hur ofta hade jag stått i New Yorks tunnelbana omgiven av män, varav många var mindre än jag, och blivit nervös av en aura av fysiskt hot som utstrålade från dem likt en svettlukt? I Amsterdam trängdes jag på spårvagnar mellan infödda som reste sig över mig (i Nederländerna var jag med mina en och åttiotvå under medellängd för första gången i mitt liv) kände jag bara goda energier.

För mig verkade Amsterdam vara i främsta rummet i en värld som kommit förbi bigotteri. Det var stället om något där homofobi verkligen hade försvunnit, När grupper av straighta tonårskillar gick förbi en öppen dörr till en gaybar skrek de inte ”bögdjävlar”; de knuffade inte till varandra och pekade och drog nervösa skämt; de visade inget obehag eller ilska alls. De bara gick förbi. Det var märkligt.

Även europeiska perspektiv tilltalade mig. ”I Förenta staterna”, observerade Simone de Beauvior en gång, ”vill man alltid veta vad en individ gör, och inte vad han är; man tar det för givet att han inte är någonting annat än vad han gör eller kommer att göra; hans rent inre verklighet ses med likgiltighet, om ens någon bryr sig om den”. Detta gäller speciellt på vissa delar av Manhattan; inte i Nederländerna. Även om de med rätta är kända för sin driftighet kommer inte holländares känsla av identitet och självkänsla från deras jobb eller löner. En kväll presenterade sig en holländare sig för mig på ett café. Jag sade mitt namn, och då jag inte kunde komma på något annat att säga frågade jag ”Vad jobbar du med?”. Han skakade på huvudet och log, ”Vi frågar inte sådant så snart”, sade han. ”Inte som ni amerikaner”. Min vän Jordy talade ofta om sina föräldrar som stod honom väldigt nära; men det var inte förrän vid mitt fjärde besök jag fick klart för mig att hans far var ordförande vid ett av Nederländernas sex största företag. Jordy hade inte dolt detta, det hade bara inte fallit honom in att nämna det.

Dessutom fanns gezelligheid, en uppskattad egenskap i Nederländerna, såväl som i större delen av Nordeuropa under olika namn. Fråga en holländare vad gezellig betyder och han svarar stolt att det är oöversättligt – det beskriver ett koncept så grundläggande holländskt att det inte kan överföras till engelska. Uppslagsverken ger följande motsvarigheter: ”njutbar”, ”trevlig”, ”sällskaplig, ”social”. Det är inte ord med vilka en typisk amerikan skulle använda för att beskriva en person, plats eller erfarenhet som ger glädje eller nöje. I Amerika, där popkulturen hela tiden talar om för oss att man är på första plats eller på ingen plats alls, är hyllanden nästan alltid uttryckta i överdrivna termer. Vi använder ord som ”jättebra”, ”strålande” eller ”fantastiskt” väldigt löst. Holländare är mer nöjda med att uppskatta vardagliga nöjen; de sträcker sig inte efter det onåbara; inte heller känner de att de måste tillskriva en person eller en erfarenhet mer än den förtjänar.

Medan amerikaner ofta fokuserar på framtida avbetalningar, helst rikliga – är det inte det vad den amerikanska drömmen går ut på? – ägnar sig holländare liksom de flesta västeuropéer åt den nuvarande situationen och dess små belöningar. Istället för att av vana förstora språket brukar holländare förminska genom att lägga till suffixet ”je”, en diminutiv form till nästan varje tänkbart substantiv. En holländare bjuder därför inte in dig till en bier, utan till en biertje, inte till en praat (pratstund) utan till en praatje. Om du är hans vän, kallar han dig kanske inte vriend, utan vriendtje. Effekten av dessa diminutiv ger en känsla av ett folk som är noga med att inte överdriva eller göra alltför stora anspråk. Amerikanska barn lär sig att vara stolta över hur stort, rikt och mäktigt Amerika är; jag blev förvånad över hur många gånger jag hörde holländare säga ”Vi är ett litet land”.

Slutligen var det den holländska sekularismen. Jag ägnade största delen av 1996 åt research och skriva en bok kallad Stealing Jesus (Stölden av Jesus). Projektet hade fått mig att fördjupa mig i amerikansk fundamentalism och jag hade inte helt kommit över det – den klaustrofobiska inskränktheten i deras uppfattning av det gudomliga, dess bekännares häpnadsväckande kombination av historisk okunnighet och teologisk självsäkerhet och dess förvärldsligande syn på religion som ett medel till att, inte engagera livets mysterier utan attt förneka dem och skingra dem genom ett löjligt bokstavligt läsande av skriften. Boken kom ut sent 1997 och under de följande månaderna, mellan resorna till Amsterdam – tillbringade jag ändlösa timmar med att prata med eller besvara brev från folk vars fundamentalistiska uppfostran hade varit fallstudier i hyckleri och psykologiska övergrepp.

En kväll läste jag ur Stealing Jesus på Atlantas gay bokhandel. Läsningen tog mindre tid än frågestunden efteråt, under vilken åhörare med rörelse talade om sina fundamentalistiska barndomsupplevelser. Många kunde fortfarande inte släppa religionen som skrämt dem, i de flesta fall gravt. En kraftigt byggd medelålders man sade med låg, fast basröst som antydde stenhård övertygelse, ”Jag vet att Gud ogillar att jag är gay. Jag kan bara hoppas att han är nådig mot mig. En smal, söt kille på tjugo dolde inte skräcken som väckts i hans själ genom mitt avvisande av biblisk bokstavstolkning. ”Jag vet att du menar väl”, försäkrade han mig med en mild, darrande stämma, ”men om du inte tror på Bibeln så är du inte kristen”. Det gjorde mig arg att i ett land med världens bästa skolor och universitet, en nation som stod för historiens främsta vetenskapliga och teknologiska genombrott, en nation grundad inte på fundamentalistisk kristendom eller ”familjevärderingar2, utan på en tro på individens oavvisliga mänskliga rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka, så många människor hade växt upp med och skadats för livet av livsförnekande, andefattiga lögner.

I Nederländerna där den politiska diskussionen hade flyttats bortom ”kulturkrigs” plattityder, kände jag mig ljusår från dårskapen i fundamentalism. Där tillät jag mig själv för första gången att känna ilskan som byggts upp inom mig. Visst älskade jag mitt land, men jag insåg också att jag ville komma bort från det, bort från idiotin, intoleransen, puritanismen. Mer och mer kände jag att jag hörde hemma i Europa. På min första resa tillbaka till New York från Amsterdam, gick en KLM flygsteward längs mittgången och delade ut tulldeklarationskort för alla att fylla i, en färg för amerikaner och en annan för holländska medborgare. Jag såg när han gick genom 2:a klass raderna och i tur och ordning pekade på varje passagerare och sade antingen ”U.S.?” eller ”Nederländerna?” när han gissade deras nationella identitet. På något sätt hade han rätt varje gång. Sedan pekade han på mig och frågade ”Nederländerna?”

Strax efter min andra resa, då jag beslutat mig för att sälja min lägenhet och flytta, hände något riktigt oväntat. För att göra en lång historia kort blev jag kär, och känslan var ömsesidig, Tillsammans ordnade vi allt som behövdes för att flytta till Amsterdam.

Helgen för den stora omlokaliseringen, flög vi till Georgia för att närvara vid ett bröllop. Under mottagningen på Atlantas kvinnoklubb på fashionabla Peachtree Boulevard, i hjärtat av det ”civiliserade” Atlanta, ”staden som är alltför upptagen med att hata”, oasen av tolerans i mitten av bibelbältet, gick vi ut för att få lite luft. Medan vi stod och fredligt småpratade på trottoaren i kostymer och slipsar, åkte en pick-up förbi, ”Bögar!” skrek en mansröst.

Det var på något sätt ett lämpligt sayonara.

LÄMNAR USA FÖR HOLLAND

DEN 15 SEPTEMBER 1998, lämnade vi New York med två katter, en laptop och ett par resväskor fyllda med kläder och böcker. Allt annat jag ägde, mest böcker, hade packats i lådor och lags i min fars källare i Queens.

Min far var inte glad åt flytten, Han föräldrar hade flytt Europa under första världskriget och i hans tankar var kontinenten oskiljbart kopplat till krig, fattigdom och förtryck. I hans ögon flyttade man inte till Europa, man flydde från det. Trots att han var en briljant, lärd man ansåg jag att han hade fel på den här punkten, jag tyckte han levde i det förgångna.

Men gradvis började jag inse att han hade en poäng. Det var inte så att Amsterdam hade förlorat sin lockelse: jag tyckte fortfarande om dess humanitet, dess platthet, det faktum att den högsta punkten i skylinen var sekelgamla kyrktorn. Jag tyckte om mängden av cyklar och frånvaron av bilar. Jag gillade att kunna ta mig varsomhelst till fots eller med spårvagn eller tåg. Jag gillade romantiken av att vara omgiven av ljudet av ett språk som fortfarande var främmande för mig. Jag gillade att varje dag möta oräkneliga kulturella skillnader som gjorde livet fascinerande och som jag aldrig skulle lärt mig på ett annat sätt. Jag gillade att gå ut på kvällarna med den jag var förälskad i och gå hem tillsammans längst en vacker kanal där man kunde se in genom fönster utan gardiner i eleganta gamla tegelhus i i folks nätta bokförsedda vardagsrum (holländare har i århundraden gjort det till en vana att inte ha gardiner i sina fönster, som för att bevisa för sina grannar att de inte håller på med något skamligt).

Vad mer kan man begära av livet?

Medan mina veckor i den gamla världen blev till månader, ändrades min synvinkel. En sak var att jag började uppskatta amerikanska värden jag alltid tagit för givna, eller t.o.m. föraktade – en var tex brist på ”self-seriousness”, en vänlig informell syn på främlingar, en skamfri nyfikenhet, en öppenhet inför nya erfarenheter, en inneboende optimism, en öppenhet att tänka för sig själv och ifrågasätta det vanliga sättet att göra saker. Jag började samla upp ord som började med ”i”: individualitet, fantasi, initiativ, uppfinningsrikedom, tankens oberoende. Amerikaner verkade för mig vara mer benägna att tänka själva och lita på sitt eget omdöme, och inte lika lätta att bli kushcade av auktoriteter och skyfflade runt av experter; de trodde på sin egen förmåga att förbättra saker. Reagan-liknande ”morgon i Amerika” klichéer kan få en del av oss att rycka till, men de återspeglar något djupgående och värdefullt i den amerikanska andan. Européer kanske, eller kanske inte, har mer av en ”känsla av historia” än amerikaner (fast i en nyligen gjord studie som jämförde studenters historiekunskaper var resultaten ganska lika), men jag såg att Amerika hade något annat som räknades – en tro på framtiden.

Visst var många européer bokläsare, men vilket lands litteratur engagerade dem mest? Amerikas. De såg upp till utbildning, men till vilket lands universitet skulle de helst sända sina barn till om de hade tillgångarna? Svaret är samma land som står för majoriteten av världens vetenskapliga rön, vinner de flesta Nobelprisen och har dubbelt så många utexaminerade från universiteten som Europa. Visserligen var fler européer flerspråkiga, men så vadå? Om var och en av de femtio delstaterna hade sitt eget språk skulle amerikaner också vara flerspråkiga. Visst var Amerika ansvarig för mycket medioker kultur men jag började lära mig att européer konsumerade detta lika ivrigt som amerikaner – för att i nästa stund byta åsikt och håna det som ”typiskt amerikansk”.

I likhet med många amerikaner identifierade jag mitt land med dess mest fadda popkulturprodukter och Europa med det högsta av dess höga kultur. Men mitt perspektiv ändrade sig snart. Vad skulle Europa vara utan amerikansk jazz, blues, rock? Amerikas musik är Europas musik. Samma gäller för film och television. Varje västeuropé som lever idag har vuxit upp med amerikansk populärkultur; det har format deras känslor; utan den skulle deras vardagsupplevelse av kultur vara oerhört mycket fattigare, deras liv skulle helt enkelt inte vara lika kul. Ju mer tid jag tillbringade i Amsterdam, desto mer blev jag medveten om detta, medveten om rikedomen i mitt eget lands kulturella arv, både hög och låg kultur, och hur mycket européer värdesatte den, vare sig de ville medge det eller inte.

Andra uppfattningar skiftade också. Jag hade blivit imponerad av att holländare var mindre nogräknade än amerikaner om vad folk arbetade med, de brydde sig mer om ens ”inre verkligheten”. Nu började jag se baksida av detta. Amerikaner tror på att leva som man lär, att agera, att göra någonting, inte bara att mena väl och rabbla fromma böner. Och låt oss medge det: vad du gör, eller inte gör, är väsentligt för att förstå vem du är. Det är själva definitionen på ens karaktär. Alla kan mena väl; men när man står inför en terroristfiende, vad spelar ens ”inre essens” för roll om man faktiskt inte gör någonting?

Jag hade gillat den holländska fallenheten för gezelligheid – små dagliga nöjen – och sett snett på den amerikanska fixeringen på yttre yttre belöningar och framgång. Men ju längre jag stannade i Europa, desto mer började jag se amerikansk ambition som en bra sak. Utan den såg jag att livet kunde bli en ganska blek, ihålig sak. Dessutom började jag se att i stora delar av Västeuropa var uppskattningen av vardagsnöjen kopplad till en kvalmig konformitet, ett missnöje med det som var bättre och en öppet missnöje med dem som alltför öppet strävade efter att förbättra sin lott. Ibland kunde det verka som om Västeuropas djupaste känsla var att att sträva efter medelmåttighet,

Då jag försökte arbeta på att komma in i det holländska samhället, kände jag motstånd från holländarna. Jag märkte att om Amerika var en smältdegel, så hade holländare en bakgrund av verzuiling, eller ”pillarization”, att dela upp samhället i religiösa och etniska grupper, var och en med sina egna skolor, föreningar, politiska partier, tidningar och numera TV-kanaler. Det fanns tolerans, visst; men det var en tolerans som inte såg dig som en individ utan som medlem i en grupp; den tog för givet att det inte fanns blandäktenskap och integration utan en ihållande klyfta som sträckte sig över generationerna. Institutionaliserad verzuiling var till stora delar borta, men mentaliteten fanns kvar. Oavsett hur länge jag stannade i Nederläderna skulle jag alltid vara en outsider.

Jag gillade fredligheten hos holländska män till skillnad från amerikanernas mathco-svajande. Men baksidan av detta icke-matcho beteende var en sorts passivitet som i efterdyningarna till 9/11, skulle visa sig vara en långt ifrån perfekt dygd.

Slutligen hade jag verkligen uppskattat att västeuropéer inte var Bibel-viftare. Men jag började förstå att vissa element bland kontinentens ökande invandrarpopulation representerade ett än större hot mot demokratin än fundamentalistisk kristendom gjorde i Förenta staterna. För att inte uttrycka det alltför finkänsligt, i Västeuropa var fundamentalistiska muslimer på frammarsch. Deras antal och styrka var stor och ökande. Och det slutgiltiga målet för många av deras ledare var långt mer än att förbjuda aborter och homoäktenskap.

MUSLIMSKA FÖRORTER – ATTITYD, KÖNSSTYMPNING, SKOLOR, FADIME, BÖGAR

EN KVÄLL tio veckor efter vår flytt gick vi längst Singeln, en kanal i hjärtat av Amsterdam, när helt plötsligt en senig mörkhyad pojke i senare tonåren gick direkt i min väg. Han stirrade på mig och krävde pengar på bruten engelska.

Han försökte verka tuff och farlig, men hans stora bruna ögon lyste av oro. Bakom honom såg jag ett halvdussin av hans vänner som hängde vid kanalens kant, sex eller sju meter bort. De var större än han, äldre, elakare. Kunde det vara så att de fick honom att gå igenom en initiationsrit.

Högt och tydligt sade jag till killen att sticka. Hans ögon vidgades i häpnad. Hans vänner stirrade osäkert på varandra. Efter ett ögonblicks tvekan stack de allihop.

Så fort de var borta berättade min partner något som jag inte insett: killen hade dragit kniv. Min partner som stått bredvid mig hade sett den, men pojken hade stått så nära mig och hållit kniven så lågt att jag inte sett den.

Jag hade bott i New York i fyrtioett år, och nu, efter tio veckor i Amsterdam, hade jag upplevt mitt första rån.

Under våra sex månader i Amsterdam bodde vi i tre lägenheter som snabbt avlöste varandra. Den första var en stor fönsterlös, garageliknande marknivå rum i ett charmigt bostadsområde; den andra låg i en osäker del av staden, men var elegant och hade höga fönster med utsikt över Oude Schans kanalen. De två lägenheterna låg i södra och östra utkanten av centrum, precis innanför gränsen till förorterna.

Den tredje låg väst om centrum och just utanför gränsen, i det mestadels muslimska Oud West. Vår bostad låg på Bellamyplein, ett klaustrofobiskt torg med en Dickensiansk fulhet. När vi tittade ut genom fönstret, oavsett vilken tid på dygnet, var det sannolikt att vi såg en eller flera kvinnor med barnvagnar och ett eller flera barn i släptåg. Alla kvinnor bar hijab, den muslimska huvudduken. I de flesta fall (jag lärde mig inte dessa skillnader förrän senare) tog den sig formen av en chador, ett stycke tyg som täcker hela kroppen och bara lämnar ansiktet; mindre ofta var det en niqab eller burqa, som döljer allt utom ögonen (ett fåtal kvinnor bar den mindre stänga varianten av hijab som kallas dopatta, vilken definieras av Fahrat Taj, en pakistansk student i Norge, som ett ”tygstycke som bärs över armarna och/eller runt skuldrorna och/eller huvudet men på ett sätt som gör att den inte är bunden runt huvudet). Några dörrar bort hängde en stor turkisk flagga över ingången till ett ställe som benämndes ”Grannskaps-centrum”. En dag kikade vi in. Ett dussintal män med turkisk utseende, medelålders och uppåt stirrade tillbaka. Vi gick inte in.

Kontrasten mellan centrala Amsterdam och Oud West var anmärkningsvärd. Vilken dag som helst vimlade centrum av folk, men om man inte var nära stationen eller på en lågbudget shoppinggata som Nieuwezijds Voorburgwal såg du nästan aldrig en kvinna i hijab. Faktum är att om du levde i Amsterdam och aldrig lämnade stadskärnan skulle du nästan kunna glömma att islam existerade. Om man går längst med de breda kanalerna i Grachtengordel, som alla kantas av stiliga, pittoreska lutande gamla hus, såg man många infödda holländare, och under de varma månaderna en en mängd turister, men få män och nästan inga kvinnor som såg ut att vara från Nordafrika eller Mellanöstern. Om man istället till en spårvagn eller tunnelbana och åkte ett par hållplatser i nästan vilken riktning som helst skulle man uppleva en helt annan verklighet.

Till att börja med är Amsterdams förorter lika fula som dess centrum är vackert. Det finns sträckor i sydvästra Amsterdam, områden som sträcker ut sig långt ut och som turisterna aldrig besöker. Där du kan se åt vilket håll som helst och inte se någonting annat än en ändlös vy av betong-monstrositeter vilka ser ut som lagerbyggnader, åtskilda av övergivna sträckor av gräs och sammanlänkade av en upphöjd tågsträcka vars spår stöddes av en struktur som också var en monstruös betongbyggnad. Folket som rörde sig kring dessa byggnader var huvudsakligen mörkhyade, många om inte de flesta kvinnorna bar burqa. Arabiska skyltar fanns överallt; så också barnvagnar.

Jag skulle senare möta samma kontrast i andra europeiska städer. Över hela kontinenten var islam en stor och växande närvaro. Ändå var muslimer segregerade i en extraordinär skala. I storstad efter storstad var stadskärnorna 100 % europeiska; förorterna var mer och mer muslimska. Invandrarghetton är förstås ingenting nytt. De har spelat en enorm roll i Amerikas historia och har för miljoner familjer varit ett naturligt steg i att omskapa utlänningar till att bli som infödda. I ghetton är det vanligt att möta immigranter som inte kan tala det nya landets språk och som har ungefär samma attityder, värderingar och sätt att leva som de hade i hemlandet. I de flesta fall sker integration huvudsakligen i nästa generation: immigranternas barn går i skola, blir fullvärdiga samhällsmedlemmar och lämnar ghettot bakom sig.

Men det är inte så det fungerar i dagens Europa. När jag anlände i Amsterdam hade dess invandrarområden, liksom i de flesta större europeiska städer, existerat i årtionden. De boende var inte bara invandrare utan vuxna barn och barnbarn till invandrare. Trots att de var födda i Nederländerna talade många ingen holländska alls och andra talade det dåligt. Deras kulturella värderingar var i alla avseenden de som gällde i den islamska världen, och de människor de såg som sina ledare var inte de valda medlemmarna i parlamentet utan de imamer och äldste som styrde sina områden likt stamhövdingar och tvingade igenom traditionella sedvänjor med kompromisslös auktoritet och oupphörligen påminde dem om ondskan i väst.

Många av dessa ledare predikade förakt för europeisk demokrati, för det europeiska accepterandet av homoförhållanden, för kvinnornas jämställdhet i det europeiska samhället; de avvisade samvetsfrihet, förnekade separation mellan kyrka och stat och förklarar att muslimer inte har någon skyldighet att följa regler i ett sekulärt samhälle. En andlig ledare predikade i Berlin 2004:

”Dessa tyskar, dessa ateister, dessa européer rakar sig inte under armarna, och deras svett samlas under deras hår med en motbjudande lukt och de stinker. Helvetet lever för de otrogna! Ner med alla demokratier och alla demokrater!”.

Samma år sade en predikant till sin åhörarskara i Köpenhamn att:

”sekularisering är en motbjudande form av opposition… Ingen muslim kan acceptera sekularisering, frihet och demokrati. Det tillkommer endast Allah att lagstifta hur ett samhälle skall vara ordnat! Muslimer vill och längtar efter att Allahs lag skall ersätta människans”.

I februari 2005 kallade Abu Abdullah vid Londons Finsbury Park Moské ickemuslimer för ”smutsiga”, manade sin församling att ta del i jihad och sade till dem att om de inte kunde kämpa i Irak ”så är vår frontlinje här”. Muslimer kan höra denna sorts retorik inte bara vid moskéer utan även från arabiskspråkiga satellit TV-kanaler som Al Jazira, vilken hyllar självmordsbombare som ”martyrer” och med mellanösternexperten Fouad Ajamis ord erbjuder ”en aggressiv blandning av anti-amerikanism och anti-sionism”.

De flesta av mina förfäder flyttade till Amerika i avsikt att bli amerikaner, eller åtminstone att deras barn och barnbarn skulle bli amerikaner. Många muslimska immigranter kommer till Europa med en helt annan målsättning. Alla vill ha en del i det västerländska välståndet; inte alla bryr sig om att ta till sig det västerländska levnadssättet. Kopplingen till deras hemländer förblir väldigt stark. Till skillnad från min polska mormor, som dog sjuttiofem år efter att ha emigrerat till Amerika utan att någonsin ha lämnat staten New York, reser många europeiska muslimer tillbaka till sina hemländer. När detta skrivs går det lika många direktlinjer varje vecka mellan Oslo och Pakistan som mellan Oslo och Förenta staterna.

En muslim i Europa är inte en ö i sig själv. Han är en del av en familj, vilken i sin tur är en del av en klan vars grenar bor i familjens hemland, och eventuellt i andra europeiska länder och/eller Nordamerika. Han är också del i en gemenskap vars medlemmar håller noga reda på varandra. Släkter och gemensamma band är starka och makten hos dess ledare är absolut. I slutändan är den europeiska muslimen medlem i umma, den världsvida gemenskapen av muslimer. ”Där jag kommer ifrån” har Hirsi Ali berättat för Guardian, ”är inte individualism något man tar för givet. Här (i Nederländerna) är allt du och jag. Där är det vi och vi”.

Från denna ”vi”-känsla kommer en skyldighet för släktmedlemmar att regelbundet skicka pengar till släktingarna hemma. Många europeiska muslimska män äger t.o.m. andra hem i byarna de kommer ifrån, köpta med pengar de tjänat (eller fått i statligt understöd) i Europa. Vissa har dessutom extra fruar och barn som lever på deras europeiska inkomster (muslimska män får ha upp till fyra fruar samtidigt; än så länge erkänner de flesta europeiska myndigheter bara en). Vissa immigrant-familjer är inte immigranter alls: de har en europeisk bostad, vilket ger dem möjlighet att få flera förmåner, men de tillbringar mindre tid där, än i de länder som de skall ha emigrerat ifrån. De är snarare diplomater än immigranter, emissarier som ofta återvänder hem och inte har några tvivel om var deras lojaliteter ligger.

I Pakistan finns faktiskt en region kallad ”Lilla Norge” eller ”Lilla Skandinavien” eftersom många av de lokala släkterna har utposter i Norge, Sverige eller Danmark (i augusti 2005 inkluderade Socialistisk venstres ledare Kristin Halvorsen regionen i sin valkampanjsturné). En gång var de fattiga, men nu äger dessa släkters europeiska medlemmar fina hus i området, några med tjänare, swimmingpooler och flera bilar. När en norsk tidning gav en djupare presentation av en av dessa framgångsrika immigranter, som levde i Drammen nära Oslo och hade köpt ett dyrt hem i ”Lilla Skandinavien” med pengar som han enligt uppgift skulle ha tjänat genom årtionden av hårt arbete som taxichaufför, lade Oslos mänskliga rättigheters center en detalj till hans levnadshistoria, det visade sig att chauffören inte bara ägde ett hus, utan en hel familj vars medlemmar arbetade som slavar i hans tegelstensfabrik.

_____________________

Invandrare i Europa tar med sig många stamvanor som flagrant går emot den västerländska uppfattningen om mänskliga rättigheter. Dessa vanor representerar på ett belysande sätt latenta eller potentiella konflikter mellan muslimska samhällen och det omgivande samhället, även om de europeiska media och det europeiska etablissemanget gjort sitt bästa för att tona ner deras roll eller ignorera dem.

Det kanske mest barbariska och minst uppmärksammade av dessa vanor är kvinnlig könsstympning (KKS), en nära nog universell sedvänja i vissa islamiska kulturer. Som Hirsi Ali förklarat vaktar man i arabiska länder kvinnors oskuld ”genom att hålla kvinnor i hemmet”; i andra regioner där ”man behöver kvinnors arbetskraft” vaktas oskulden genom att ”skära bort kvinnans klitoris (och sy) ihop det som finns kvar”. Sättet att göra proceduren varierar, och de är inte trevliga att beskriva, men den innebär vanligtvis total eller delvis avlägsnande av blygdläpparna och/eller klitoris. Den andra versionen innebär att vaginan sys ihop till ett knappnålshuvuds storlek. Traditionellt utförs stympningen i alla åldrar från spädbarn till sen pubertet, men i Europa utförs den vanligast när barnet är väldigt litet. Föräldrarna vet att de gör något som kan få någon att rynka på pannan och, som man säger, ”en bebis kan inte ljuga”. Stympningen, där bedövning sällan ingår, kan orsaka blodförgiftning och blödningar, och leder ofta till livslångt fysisk smärta, kroniska infektioner och extremt obehag under urinering eller sex.

Föräldrar ger många skäl till att genomföra denna brutala vana. På toppen av listan är övertygelsen att kvinnors sexuella känslor är syndiga och deras könsorgan är orena och att stympning därför ger skydd mot synd. Sådana tankar kommer naturligt till patriarkala subkulturer som lär ut att kvinnor är egendom, kvinnlig sexualdrift inte är något annat än ett hot mot familjens heder och att kvinnlig sexuell njutning därför är något som borde utplånas så fort som möjligt.

Sedan finns sedvänjan kallad ”dumpning”, att skeppa europeiska muslimska barn till föräldrarnas hemland för att gå på koranskola. Syftet är otvetydigt: att förhindra barnens integration till västerländsk demokrati genom att ”omskola” dem i traditionella värden och fundamentalistisk tolkning av Koranen. Kostnaden för denna ”omskolning” betalas ofta av europeiska moskéer, vilka i sin tur finansieras av både europeiska och muslimska regeringar. Vissa barn skickas till dessa skolor vid så låg ålder som tre år. Trots att de är födda i Europa har de lite förbindelse med den omgivande europeiska kulturen; i sina föräldrars hemländer lever de med släktingar som delar Koranskolans mål att förhindra dem att någonsin utveckla en sådan förbindelse.

2004 kom mina vänner Hege Storhaub och Rita Karlsen från Human Rights Service, (norsk stiftelse för mänskliga rättigheter, ö.a.) tillbaka från en resa till Pakistan med en skrämmande ögonvittnesskildring från en sådan Koranskola i Gujarat: ”Utifrån såg det ut som ett fängelse. Det var mörkt och kallt och det fanns ingen elektricitet.” Barnen, som alla var skandinaviska flickor, såg inte ut att må bra; många var undernärda. Det fanns inga bord, stolar eller undervisningsmaterial. Fönsterna hade galler och satt så högt upp att flickorna inte kunde se ut och ingen kunde se in. Mellan första och andra våningen fanns inget golv, bara ett galler. ”Vi tittade ner och såg barnen under oss titta upp på oss”. Konstant ”saknas” omkring 250 muslimska skolbarn från vanliga skolor enbart i Oslo.

Helt säkert är att europeiska muslimska barn inte behöver sändas utomlands för att hjärntvättas i jihads och martyrskapets ideal. I Amsterdam kände jag mig trygg och accepterad bland infödda holländare, vars skolor lär barnen att ta full jämlikhet mellan män och kvinnor för givet och att se sexuell läggning som likgiltigt. Men i Nederländerna går många unga i privata islamiska skolor. Dessa skolor, vilka likt moskéerna mottar understöd från såväl den holländska staten som från islamiska regeringar, lär ut hat mot judar, Israel, Amerika och västvärlden. De lär ut att kvinnor skall vara underlägsna män och muslimer skall hålla sig borta från de otrogna. De lär unga människor att se de demokratiska samhällen i vilka de lever med förakt och att se dem som temporära, ödesbestämda att ersättas med ett muslimskt kalifat i enighet med sharialagar. De förstärker den sexualmoral som unga människor lär sig hemma, vilken tillåter polygami, för män, utmäter stränga straff för kvinnliga äktenskapsbryterskor och våldtäktsoffer, men inte för våldtäktsmän, och kräver att homosexuella skall avrättas.

Sådana skolor är förstås inte unika för Nederländerna, de finns över hela Västeuropa. Inte heller behöver muslimska barn i Europa gå på privatskolor för att bli indoktrinerade i traditionella värderingar. 2004 kom det fram att en organisation kallad Islamska stiftelsen var ansvarig för att ”ge religiösa instruktioner till muslimska barn” i tyska allmänna skolor. Många tyska lärare var inte nöjda med konsekvenserna: en av dem klagade till New York Times reporter Richard Bernstein att vissa flickor, under sina muslimska lärares inflytande hade hoppat av från gymnastiken och simningen (ett vanligt problem) och några hade börjat bära hijab. Bernstein citerade också en TV-rapport om en muslimsk lärobok som används i Tyskland och som lär att ”de muslimska folkens existens har hotats av judar och kristna sedan korstågen och den första plikten för varje muslim är att förbereda sig i kampen mot dess fiender”.

Bland kritikerna mot denna indoktrinering finns Marion Berning, en grundskolerektor i Berlin som, då han var förbjuden att delta i religionsundervisningen, gick in i ett klassrum i alla fall och låtsades laga ett fönster. Medan hon var därinne förklarade läraren inför ett rum fullt med fogliga flickor och bråkiga pojkar att ”kvinnor är till för hemmet och barnen”. Efter att dessa klasser startats hade Berning sett sina muslimska och ickemuslimska elever växa ifrån varandra; slagsmål och tillmälen hade ökat och fler och fler muslimska flickor drog sig ur skolresor och sport. Det såg likadant ut över hela Europa. I Milano gick t.ex. skolmyndigheterna med på de muslimska föräldrarnas krav på att deras barn skulle sättas in i helmuslimska klasser för att isolera dem mot en ”sekulär atmosfär”, dvs. från det demokratiska västland de levde i.

Under en lång tid såg många europeiska myndigheter blandäktenskap som lösningen på integrationsproblemet. De utgick från att när invandrarnas barn växte upp skulle de gifta sig med etniska européer och uppfostra europeiska barn. Ghetton skulle tyna bort; segregation skulle tillhöra det förgångna. Men så blev det inte. Graden av blandäktenskap och integration förblev låg, och ghettona växer. Varför? Svaret är familjeåterförening. Enligt de flesta västeuropeiska länders immigrationslagar kan anhöriga till en medborgare eller en permanent boende, utländska äkta hälfter, barn och (i vissa fall) andra familjemedlemmar komma och bo med honom eller henne. Många invandrarsamhällen har utnyttjat denna situation genom en pragmatisk förvrängning av traditionen med arrangerade äktenskap, och i processen ändrat både det västeuropeiska och muslimska äktenskapet.

Föreställer er en flicka vars föräldrar flyttat från Marocko till Belgien innan hon föddes. Hon är belgisk medborgare och är som sådan teoretisk berättigad till en belgisk medborgares alla rättigheter. Men när hon kommer upp i tonåren arrangerar hennes far ett äktenskap med någon i Marocko, eller (mycket mer osannolikt) någon i det marockanska samhället i Belgien eller kanske i Nederländerna eller Frankrike. Den tilltänkte maken kommer med all säkerhet var en familjemedlem, antagligen en kusin eller syssling.

Hon kanske inte har träffat honom förr. Hon kanske inte gillar honom. Hon vill antagligen inte gifta sig med honom. Men hon kommer nästan säkert att lyda. För hon vet vad som kan hända om hon vägrar (pojkar tvingas också in i äktenskap, men generellt sett löper de mindre risker om de vägrar).

Storhaug och Karlsen kallar tvångsäktenskap ”en modern handel med människor”. De har också påpekat ett faktum de flesta europeiska politiker föredrar att ignorera – att ett tilltvingat äktenskap sannolikt innebär tilltvingad sex, ibland varje dag. Human Rights Service har undersökt nitton fall av tvångsäktenskap i Norge och fått till resultat att endast tre av fruarna inte våldtogs – antingen för att de flytt i tid eller för att deras äktenskap var för formens skull. Flickor som tvingats in i ”äktenskap” och gör motstånd mot sina ”äkta män” på sina ”bröllopsnätter” kan inte förvänta sig att föräldrar eller släktingar kommer till deras hjälp. En flicka berättade att när hon skrek på hjälp hade hennes nya släktingar som firade bröllopet i ett angränsande rum ”bara skruvat upp musiken”. En annan flicka sade ”Jag glömmer aldrig dagen efter bröllopsnatten, Alla måste ha sett smärtan i mitt ansikte. Men inte ens min mor gav något tecken på att jag kunde vänta mig den minsta stöd eller sympati från henne”.

I muslimska länder är det tradition att den nya frun flyttar i hos sin mans familj – inte motsatsen. Bland europeiska muslimer har denna tradition kastats om. När ett övernationellt bröllop mellan muslimska kusiner äger rum idag, är den part som migrerar alltid den icke-europeiska, vars första bostad efter flytten som regel är hans eller hennes gemåls hem. Dessa äktenskap, som i Norge kallas ”hämt-äktenskap”, åstadkommer två saker. De gör att fler och fler medlemmar av en ökande muslimsk släkt kan komma till Europa och njuta av det västerländska välståndet. Och de stoppar, ibland vrider tillbaka, varje förändring den europeiskt födda/födde gemålen har gjort för att bli mer västerländsk. Med andra ord stoppas integrationens smitta genom att ge den europeiska grenen av familjen en injektion av verkningsfulla ”traditionella värden” – vilket är en fientlighet mot pluralism, tolerans, demokrati och sexuellt likaberättigande. Dessa injektioner har visat sig extremt effektiva.

För fäder är denna antiintegration speciellt angelägen vad beträffar deras döttrar. I de flesta europeiska muslimska familjer är den kvinnliga sexuella rollen kringskuren: kvinnor och flickor får lära sig att de är underkastade mäns auktoritet och att de måste följa extremt snäva regler för uppförande. Om en kvinna går ur sin roll eller går mot den manliga auktoriteten ses det som att hon fläckat familjens heder, och hon kan få betala det ultimata priset. Bästa sättet att undvika detta är att försäkra sig om att ens avkomma inte blir smittad av västvärlden.

Vissa föräldrar går till extraordinära metoder för att förhindra sådan smitta när de kombinerar ”dumpning” och tvångsäktenskap i en triumf av fullständig icke-integration. Föräldrarna till ett barn fött i Norge skickade tillbaka henne till deras hemland vid tre års ålder för att gå på koranskola. De fick barnbidrag i Norge medan hon var i skolan. Vid skolavslutningen, när hon blev sexton, giftes hon bort direkt. Precis innan hon skulle få sitt första barn återvände hon till Norge utan att kunna ett ord norska och utan någon annan utbildning än i Koranen, och hon tog med sig sin man via lagen om familjeåterförening, Några månader efter att hon fött sitt barn kontaktade hon koranskolan för att reservera en plats åt sitt barn vilket, likt henne själv, skulle börja vid tre års ålder. Långt ifrån att vara unikt exemplifierar denna unga kvinna idealet som många invandrarfamiljer strävar efter i sina försök att utnyttja det europeiska samhället samtidigt som de undviker att smittas av europeisk kultur.

Visst går de flesta muslimska barn i Europa i vanliga allmänna skolor, där även den mest avskärmade flicka i någon grad får impulser från västerländsk kultur. Hon kommer oundvikligen att plocka upp idéer om sin rätt att dejta, göra karriär, välja sin egen man, och träffa sina egna val. Det är orsaken till att det är så viktigt att importera makar. Genom att få sin dotter att gifta sig med en icke-läskunnig bybo för vilken själva idén om kvinnlig frigörelse är förbjuden, som tror att det är varje makes gudagivna rätt och plikt att slå sådana idéer ur henne, eller för den delen slå henne av vilket skäl som helst, och som kommer att förhindra hennes rörelsefrihet utanför hemmet så mycket som möjligt, kan en far trycka tillbaka inflytandet från väst och försäkra sig om att hans dotter har samma liv som en bondkvinna i en Pakistansk by trots att hon lever i Europa.

Den typiska muslimska flickan i Västeuropa lever alltså med möjligheten att hon en dag tvingas att gifta sig med en importerad make som hon förväntas lyda fullt ut. Om hon vägrar att ha sex med honom anser hennes föräldrar och ingifta släktingar att det är helt i sin ordning att han tvingar sig på henne; om hon gör motstånd har han sin rätt att bemöta henne så brutalt som han anser nödvändigt. Om hon vägrar lyda honom offentligt, och därigenom skadar familjens heder, kan hela familjen se det som sin heliga plikt att göra sig av med henne genom ett ”hedersmord”.

I januari 2002 blev en ung svensk kvinna vid namn Fadime Sahindal mördad av sin far. Hon hade blivit känd i media efter att vägrat ge med sig i frågan om ett tvångsäktenskap och hennes etniskt svenske pojkvän dog senare under mystiska omständigheter. När fadern arresterades erkände han omedelbart och kallade sin döda dotter en hora. Historien fick rubriker på förstasidorna över hela Skandinavien. Men dessa och andra kända fall är bara toppen av ett isberg. Man tror att de flesta hedersmord i Europa inte kommer till myndigheternas kännedom. 2004 började Storbritanniens allmänne åklagare åter undersöka inte färre än 117 misstänkta dödsfall eller försvinnanden för att avgöra om det rörde sig om hedersmord. Under en sexmånadersperiod mellan 2004-2005 föll elva kvinnor offer för hedersmord enbart i Haag.

Här är en samling av representativa brittiska fall. I södra London 2002 blev en kvinna som tidigare våldtagits, mördad av sin familj för att återupprätta dess heder. Året efter, i Birmingham, stacks 21-åriga Sahjda Bibi tjugotvå gånger, iklädd sin bröllopsklänning, av en kusin för att hon gifte sig med en frånskild man och inte en släkting. Samma år mördades en tonåring i Yorkshire av sin far i Pakistan p.g.a. en relation familjen inte känt till förrän hennes pojkvän dedikerat en kärlekssång till henne på pakistansk radio. I London 2003 bodde en livlig sextonårig flicka vid namn Heshu Yones, som blev kär i en libanesisk kristen pojke och planerade att fly med honom. Hon stacks elva gånger av sin far som sedan skar halsen av henne. I ett avskedsbrev till sin far talade Heshu om den återkommande misshandeln han utsatt henne för:

”Adjö pappa. Ledsen att jag var till sådana problem.

Vi kommer nog aldrig att förstå varandra, jag är ledsen att jag inte var vad du ville ha, men det finns saker du inte kan förändra.

För att vara en gammal man kan du sparka och slå hårt.

Jag hoppas att du gillade att pröva din styrka på mig, det var roligt att vara slagpåse.

Bra gjort”

Vid rättegången noterade åklagaren att Heshus far ”inte uppskattade hennes västerländska livsstil, att hon ville vara med vänner och ha en mobiltelefon”. Även om Storbritanniens muslimska råd gav ut en uttalande att de inte översåg med mordet på Heshu, tillade rådets talesman Inayat Bunglawala att ”många muslimer förstod Yones upprördhet över att hans dotters tydligt förkastade sin tro” och att hon ”inte växte upp med hans värderingar, utan någon annans”. Som journalisten Val MacQueen noterade i sin rapportering var detta ”värderingarna i ett land som hennes far, en kurdisk flykting, tiggt på sina bara knän om att få komma in i”. Det var dessutom motbjudande att se Bunglawalas sympatier för ”värderingarna” hos en man som just hackat ihjäl sin dotter.

Det som skiljer dessa mord från andra som sker varje dag i väst är att många medlemmar i förövarens subkultur anser dem försvarliga. Enligt Sun möttes Yorkshirepolisens undersökning i ”sångdedikations”-mordet ”av en kompakt tystnad i flickans pakistanska omgivning”. Efter mordet på Fadime Sahindal frågade reportrar norska muslimer om de var beredda att fördöma dådet rakt av. Men än en insisterade på att hennes far hade gjort vad han hade varit tvungen att göra. ”Man kan inte säga att det var rätt och man kan inte säga att det var fel”, sade en köpman i Oslo. Var denna ovilja att kritisera ett hemskt brott ett resultat av sympati för faderns handlande eller rädsla för att utmana den gemensamma gruppens normer? I vilket fall var det skrämmande.

Det är omöjligt att överbrygga gapet mellan ett västerländskt tankesätt och ett som gör ”hedersmord” möjliga. Föreställ dig att din dotter blir våldtagen och att du har en skyldighet att mörda henne. Dessa scenariers utspelas allt oftare i Europa. Hedersmord är förvisso inte ett exklusivt muslimskt fenomen – det första som upptäcktes i Sverige begicks av en kristen palestinier som mördade sin dotter 1994 för att hon ogillat ett arrangerat äktenskap – men de flesta hedersmord i Europa begås av muslimer, och många muslimer har helt klart problem med att fördöma dem.

Ibland tas flickor utomlands för att mördas. Det var fallet med Pela Atroshi som vid femton års ålder emigrerade till Sverige från Irak 1995, med sina föräldrar och sex syskon. Pela verkade vara ett lyckat exempel på integration, hon lärde sig svenska, var en bra student och hade flera ickemuslimska vänner. Detta förargade hennes far som anklagade henne för att ”leva ett västerländskt liv”. En kväll då hon var nitton begick hon misstaget att stanna ute hela natten. Hennes föräldrar blev gråa i ansiktena; flera män i familjen insisterade på att hon skulle mördas. Pela flydde till säkerheten, men när hon fått höra att hon var förlåten återvände hon hem och underkastade sig ångerfullt ett arrangerat äktenskap. När hon åkte till Irak med sin far för ceremonin visade det sig att familjen inte hade arrangerat ett bröllop utan ett mord. En irakisk domstol dömde Pelas far och farbror till fem månaders villkorlig skyddstillsyn. Motivet till de låga straffen var att deras ”motiv var hedervärda”.

Ofta blir kvinnor utsatta för gruppvåldtäkter som straff för någonting männen i deras familjer har gjort, och sedan mördas de av männen i familjen för att ta bort skammen av våldtäkten. Och ibland mördas europeiska muslimska flickor för gärningar de begått under sina sejourer utomlands. 2000 var en tolvåring med ett svenskt pass ute och handlade med sin mor och bror i familjens hemstad i norra Irak. Där mötte hon en grannpojke som gav henne lift hem i sin bil. Detta brott mot hedern, att åka i bil, utan förkläde, med en pojke hon inte var släkt med, ”upprörde hela familjen” sade en släkting. Omkring sextio familjemedlemmar höll en konferens där de diskuterade om att mörda flickan. Till slut beslöt de att inte göra det, även om inte alla var överens. En dag i maj 2001 gick flickan, som nu var tretton, hemifrån och mötte tre farbröder och fyra kusiner som väntade. De sköt henne med 86 kulor (liksom hon själv var två av hennes farbröder svenska medborgare).

Hur horribelt detta än är, så är det ingenting jämfört med det sharia-styrda Europa som är de fundamentalistiska imamernas dröm. Vad skulle sharialagstiftning innebära för Europa? En del av svaret är: avfällingar från islam till andra religioner skulle avrättas; tjuvar skulle få sina armar amputerade; kvinnor skulle vid vite av att bli slagna eller värre, tvingas att anpassa sig till en sträng klädkod; otrogna kvinnor skulle stenas till döds; så även homosexuella.

Det är sannerligen ingen hemlighet vad de flesta europeiska muslimer tycker om homosexuella; ”Efter att ha arbetat mer än tjugofem år inom immigrationen”, skriver Kirsten Damgaard, en dansk kulturpsykolog, ”kan de muslimer jag personligen mött som accepterat homosexualitet räknas på ena handens fingrar”. 1999 hölls en studentkonferens om ”islamofobi” vid King’s College i London, en talare inledde med att artigt annonsera att ”Jag är en gay muslim”. Det stoppade presentationen direkt. Publiken, mestadels muslimer, skrek vilt, stormade scenen och angrep honom. ”Säkerhetsvakter tillkallades”, rapporterade The Guardian, ”och konferensen var snabbt över”. I oktober 1999 fastslog Storbritanniens Shariadomstol en fatwa mot Terence McNally, vilken i sin pjäs Corpus- Christi avbildat Jesus Kristus som bög (inom islam räknas Jesus bland profeterna). När han skrev under dödsdomen anklagade domaren shejk Omar Bakri Muhammed att Church of England, genom att underlåta att vidta åtgärder mot McNally, ”negligerat jungfru Marias och Jesus heder” Enligt schejken kunde McNally endast undslippa straffet genom att konvertera till islam, ”Om han helt enkelt gör bot”, förklarade Daily Telegraph, som ville vara behjälplig, skulle han fortfarande avrättas, men hans familj skulle bli försörjd av den islamiska stat som utförde domen och han kunde bli begravd på en muslimsk begravningsplats”.

Ett par veckor senare kämpade brittiska muslimska ledare mot att ta bort sektion 28, Storbritanniens ökända antihomo-lag. Dr. Hasham El-Essawy, ordförande för det Islamiska sällskapet för befrämjande av religiös tolerans i Storbritannien och, enligt tidningen Telegraph, en ”moderat muslim”, fann det lämpligt att lämpligt att citera Koranens straff för lesbianism:

”[4:15] Om någon av era kvinnor begår en grovt oanständig handling, tillkalla då fyra bland dem av er som har bevittnat handlingen, och om de vittnar [att de har sett den], stäng då in henne i hennes hem till dess döden befriar henne eller Gud visar henne en väg.”

och för homosexuella män:

[26:165] Måste ni, ensamma i hela skapelsen, söka er till ert eget manliga kön.

[29:29] Ni nalkas ju män, [upptända av lust], och går tvärs emot naturens vägar. Och ni gör det [öppet], när ni samlas till era skamliga sammankomster! Hans folks enda svar var: Be då Gud straffa oss, om du talar sanning!”

El-Essawy gjorde sin ”moderation” klar när han jämförde sitt synsätt med några andra muslimers som, förklarade han, ”ansåg att straffet för homosexualitet är döden”.

Kheir Sajer, en muslim i Oslo vilken beskriver islamism som en ”cancer” i sin gemenskap, berättar om en imam i Oslo som predikat att kristna under sharialag måste betala jizya, beskyddarskatten som krävs av alla icketroende i muslimska länder: ”I Norge gör de inte det. Därför har muslimer rätt att stjäla från dem. Om en muslim går in i en butik och stjäl är det därför en legitim handling”. Sajer säger att andra imamer i Oslo instämmer.

Efter att Sajer skrev om dessa händelser mobiliserade lokala islamister en propagandakampanj mot honom, hotade hans vänner, påstod att han hade ”skymfat Allah och profeten Muhammed” och utmålat honom som en knarkare och homosexuell (”en allvarlig anklagelse i den muslimska gemenskapen”). Då ”de flesta flyktingar och invandrare lyssnar till vad församlingens imam säger och tror på det” vände sig vänner och grannar mot honom. Han förföljdes i månader: ”De använder en metod vi väl känner till. Då någon av dem ser mig gå längst med en gata ropar han på en allierad och berättar åt vilket håll jag går. Efter fem minuter märker jag att någon följer efter mig”. När han hörde att brännande diskussioner om honom ägde rum i en viss moské i Oslo gick han dit och hörde någon med arg röst säga ”Här kommer en otrogen som smutskastar islam och muslimer. Här är norrmännens agent som skriver för en handfull kronor!”. Sajer som kände igen mannen, en läkare vid ett större sjukhus i Oslo, lade märke till att hans utrop mot ”norrmän” skedde i en moské finansierad av norska skattepengar.

När han övervägde att gå till polisen gav en annan muslim honom rådet att låta bli. ”Du vet att vissa av dem har höga positioner i Norge och kan förstöra saker för dig med ditt uppehållstillstånd. Du kommer att skickas tillbaka utan att ens veta varför”. Det var då sanningen kom fram: ”De som har makten är inte polisen, utan islamisterna. Den lag som gäller i Norge är inte Norges utan sharia…. Tryggheten jag har fått i Norge är i fara. Dessa fanatiker vill ta ifrån mig min frihet och min själ. De vill spela ledare för muslimerna. De vill utöva makt mot oss. De vill tysta oss.” Varför skall det vara så, undrade han? ”Varför har dessa islamister så mycket makt över oss? Varför stöds de av staten utan övervakning, utan kontroll, och utan att andra muslimer kan höja sina röster mot dem? Skillnaden mellan en muslim och en islamist är lika stor som mellan en tysk och en nazist”.

1.2 Europas förnekande
1.3 Massmedia
1.4 Multikulturalism

 

argument mot vänsterextremism