2.4 Synen på judar

EN ANNAN middagsbjudning i Oslo. Omkring ett dussin gäster; en man jag aldrig mött satt mittemot mig. Runt sextio och såg ut som en seriös professionell. ”Så du är amerikan?” frågade han mig på norska.

”Ja”, sade jag med ett tvingat leende och förberedde mig för en spydig kommentar om hur märkligt det var att en amerikan kunde tala ett annat språk, eller möjligen ett påhittat skämt om hur dum George W Bush var.

”Vilken stat kommer du ifrån?” frågade han.

”New York”.

”Staden New York?”

”Ja”.

Han pausade och studerade mig noggrannare. ”Är du jude?”

På norska var blev det Er du en jöde? Likheten mellan det norska Jöde och tyskans Jude gjorde frågan än mer oroande. Det var inte första gången jag blivit påmind om ett par viktiga punkter: 1) för många västeuropéer är det fortfarande väldigt viktigt vem som är och inte är jude; 2) en jude är, på något avgörande sätt, inte en av oss. I norsk TV:s bevakning av ”Judiska frågor”, följs nästan undantagslös namnen på judiska intervjuoffer på skärmen med texten ”norsk-judisk”, Som om de vore nyanlända invandrare från ett främmande land.

Undantaget som bekräftar denna lag är den magnifika historien om räddningen av de danska judarna.

Vid tiden för den nazistiska ockupationen var danskarna omkring fyra miljoner, och judarna 7500, de flesta välintegrerade i det danska samhället. När Hermann Göring tog upp frågan om ”den judiska frågan” 1941, svarade den danske utrikesministern Erik Scavenius tvärt ”Det finns ingen judisk fråga i Danmark”. Två år senare, 28 september 1943 gav Hitler order om att SS i Danmark skulle samla ihop judar och skicka dem till dödsläger den förste oktober. När Georg F. Duckwitz, en tysk militärattaché, hörde talas om ordern, meddelade han den danska motståndsrörelsen, som sedan berättade vidare till ledaren för de danska judarna. Nyheten spreds genom Danmark och de danska folket gick till aktion. De riskerade sina liv för att gömma judar och föra dem till kusterna, och sedan vidare med fraktare och fiskebåtar till säkerheten i det neutrala Sverige. Nazisterna insåg vad som hände, men det var försent att göra något, och den danska polisen och kustbevakningen vägrade hjälpa dem.

På bara ett par dagar kom den överväldigande majoriteten av danska judar till Sverige. Tyskarna lyckade bara arrestera 481, vilka skickades till interneringslägret Theresienstadt. På något sätt lyckade danska tjänstemän övertyga tyska ledare att inte sända danska judar till dödslägren; tyskarna gick till och med med på att tillåta inspektioner från danska röda korset. Genom hela kriget fortsatte det danska folket att övervaka förhållandena i Theresienstadt och skickade dit mat och kläder. Resultatet var att de flesta överlevde kriget och kunde återvända till Danmark vid krigsslutet. Och det finns en sista märkvärdig detalj: ”Nästan överallt i Europa”, skriver Louis Bulow, ”fann återvändande judar sina hem plundrade och allt av värde stulet. När de danska judarna återvände fann de att deras hem, husdjur, trädgårdar och personliga tillhörigheter skötts om av grannarna”.

På många sätt är Danmark det land i Europa som är mest likt Nederländerna: båda är små, platta, vattenrika, cykelåkande, sjöfartsberoende konstitutionella monarkier som gränsar till Tyskland, båda har idag generösa välfärdssystem. Ändå reagerade de så olika på nazisternas judepolitik! Nazisterna mördade 79% av Nederländernas judar, de fick tag på nästan ingen av Danmarks. Hur gick det till? Hur kom det sig att ickejudar i Danmark, nästan undantagslöst, agerade heroiskt, snabbt, effektivt och tveklöst för att rädda sina judiska grannar från nazisterna?

Under tre på varandra följande söndagar för ett par år sedan presenterade en historiker sina forskningsresultat i frågan i min församlingskyrka i New York. En del av svaret, förklarade hon, låg i geografi och demografi: Danmark var en mycket liten nation med en relativt liten judisk grupp och hade bara ett kort sund till neutrala Sverige, vilket gjorde det möjligt att samla alla landets judar på en plats nästan på en kväll och sedan smuggla dem via båt till säkerheten. Ändå poängterade hon att detta remarkabla hemliga projekt där nästan alla danskar deltog aldrig skulle förekommit om inte alla danskar, judar och ickejudar, haft en stark känsla av att de var ett folk, och tillhörde samma gemenskap. När tyskarna försökte separera de danska judarna från de övriga danskarna, blev det fel för danskarna; varje cell i deras kroppar gjorde motstånd, de såg direkt det felaktiga och agerade efter det.

Så var inte fallet i Nederländerna. Judar hade varit en del av den holländska nationen i århundraden, eller så trodde de åtminstone; men för de övriga holländarna var de ett eget folk. Visst är holländare passionerade jämlikhetsivrare, men det gäller bara bland holländare. Och medan amerikaner vanligtvis kan acceptera nästan vem som helst från var som helst som en med-amerikan, förutsatt att de inte åker snålskjuts eller ställer till bråk, utmanas den holländska föreställningen av tanken att en som inte är etnisk holländare är holländsk. Det är inte så mycket en fråga om fördomar som en vanemässig mental kategori, Vi amerikaner har lärt oss från vår egen rashistoria att ”avskiljd men jämlik” är omöjlig; på något sätt lärde sig inte holländarna från andra världskriget att deras avskiljd-men-jämlik mentalitet inbjöd till social katastrof.

Räddningen av de danska judarna är en underbar historia. Men det var ett undantag. Inte bara i Nederländerna utan över hela Naziimperiet, erövrade européer hjälpte till i Förintelsen, samlade ihop judar och skeppade iväg dem till sin död. Med tanke på Europas långa tradition av antisemitism var det inte så underligt. Den nazistiska demoniseringen av judarna uppstod inte i ett vakuum; det var kulmen på århundraden av jude-hat rotat i den europeiska högre föreställningen med etnisk identitet som basen för kulturell identitet.

MODERN ANTISEMITISM

Efter kriget hölls europeisk antisemitism i schack, eller åtminstone under jorden, av skam och skuld i en generation eller så. Sedan började gamla fördomar komma tillbaka. Det tog form av vad Bat Ye’Or kallar ”Palestinanism”. Denna ”hatkult mot Israel” finns överallt bland vältänkande västeuropéer: i deras ögon är Israel alltid angriparen, palestinierna alltid offren. Under den första intifadan som började 1983 visade europeisk media samfällt stenkastande palestinska barn som oförskräckta Davids som konfronterade den israeliska Goliat. Denna intifada avslutades med Osloavtalet 1993. Men sommaren 2000 avvisade Yassir Arafat ett avtal i Camp David som skulle givit honom nära nog allt han önskade. Scenen var klar för en ny intifada, och efter att den israeliske politikern Ariel Sharon besökte världens heligaste judiska kultplats, Tempelberget. I september bröt en ny intifada ut. Självmordsbombare blev rutin i Israel och för varje sund observatör var Arafats inblandning uppenbar.

Detta skulle man inte kunna få veta av de europeiska media, vilka behandlade Arafat som om han vore Gandhi. Européer bar inte enbart Che t-shirts, de bar Arafat t-shirts. Bland de unga och trendiga var palestinaschalar en stor grej. Ett inneställe för media i Oslo kallat Stoppa pressarna, inrymt i VG-byggnaden och tvärs över gatan från Dagbladet har i åratal haft en bild i fönstret på Arafat där han ser lika godartad och älskvärd ut som, tja, mulla Krekar. Under Arafats sista år åkte europeiska ledare på vallfärder till hans högkvarter i Ramallah och lät sig fotograferas med den store mannen. De gillade fred och tog hand om de fattiga, ändå lät de sig perverst nog omfamnas av någon som snott åt sig miljarder i EU:s generösa bidrag, medan hans folk svalt och krossade alla förhoppningar om fred för att, verkade det som, att han inte kunde förmå sig att sluta offra palestinska barn och mörda judar.

Europeisk media rapporterade obeveklig från den andra intifadan, och med ringa eller ingen hänsyn till sanningen. Dagen efter Sharons besök till Tempelberget utbröt kravaller i Jerusalems gamla stadsdel, och en bild av en palestinsk man som hukade sig och desperat försökte skydda sin tolvårige son från israelisk skottlossning trycktes i tidningar över hela Europa, vilka också rapporterade att pojken hade dött. Senare, när det slogs fast att israelerna inte kunde ha dödat pojken, och ännu senare när det bevisades att hela incidenten var iscensatt, ignorerade den europeiska pressen dessa nyheter och fortsatte att kalla händelsen ”mord” begånget av den israeliska försvarsmakten IDF som om dessa fakta aldrig blivit kända.

Sedan var det Jenin. På våren 2002 var flyktinglägret där platsen för våldsamma strider mellan israeler och palestinier. Efter att PLO spridit ryktet att Israel utfört en massaker där tog de europeiska media fasta på historien och höll fast vid den. Långt efter att rapporten avslöjats fortsatte många europeiska journalister hänvisa till ”Jeninmassakern” som om det vore en historisk händelse. Samma media var tysta om de många massakrer som begicks av Saddam Hussein. Samma gällde massakrerna i Sudan. Liksom för Bush beslut att bryta kommunikationerna med Arafat och hans medgivande om kopplingar mellan palestinskt våld och kriget mot terrorn, såg de europeiska media det som det definitiva beslutet att Bush var ett redskap för en judisk intrig. Resultatet av denna förgiftade, bedrägliga rapportering blev att antisemitismen i Europa sköt i höjden.

Detta tog sig både stora och små uttryck. Den 8:e april 2002 satt en man vid namn Ingmar Tveitt i den privata restaurangen vid Norges parlament när säkerhetsvakter sade till honom att ta av sig kavajen. Enligt Dagbladet hade vakterna ”fått reaktioner” på davidsstjärnan på Tveitts bröstficka. Som Tveitt påpekade, ”Folk går omkring (i parlamentet) med palestinasjalar och andra pro-palestinska symboler utan någon reaktion”. Detta hände bara några dagar efter att flera av dem som delade ut Nobels fredspris sade att de nu ångrade att de givit priset till Shimon Perez 1994 (ingen av dem ångrade att de gav priset till Arafat). Några dagar senare utsattes parlamentet för ett pro-palestinskt möte där barn viftade med plakat med hakkors, davidsstjärnor och likhetstecken mellan dem.

Vid det laget hade européer vant sig vid tanken att judarna var dagens nazister. I Spanien tog El Pais in en teckning med Ariel Sharon med en Hitler-mustasch. En teckning i La Vanguardia visade ett judiskt förintelsemuseum och ett palestinskt förintelsemuseum som byggdes bredvid. I Österrikes åg man en teckning kallad ”då” med en nazist som torterar en jude, bredvid den fanns en teckning kallad ”nu” med en israelisk soldat som torterade ett palestinskt barn. I Frankrike klädde en populär komiker ut sig till rabbi i TV gjorde hitlerhälsning och skrek ”Heil Israel!”. I Berlin gick jag igenom det judiska museet där huvuddelen av utställningen spårar de tyska judarnas historia, bara för att skifta fokus på slutet, där besökaren möter en stor planch som frågar: ”Tycker du att Turkiet skall bli medlem i EU?”. Tanken är att man skall trycka på en grön knapp för ja och en en röd för nej. Vad hade den frågan att göra med museets ämne? Uppenbarligen berodde den på den europeiska elitens övertygelse att islamofobi är den nya antisemitismen – att muslimer nu är de nya offren och judarna nazister.

2005 rapporterade Bill Dawson, en amerikan bosatt i Österrike apropå en episod av Tatort, en populärt program som påminner om CSI i tysk television. ”Den sympatiska karaktären är en ung dam”, skrev Dawson, ”som hittar sin pojkvän, sin arabiske pojkvän, död och blödande på golvet i sin lägenhet”. Hon vet att CIA ligger bakom. Hur vet hon det? Därför att hon vet att hennes pojkvän visste att elfte september var en ”bluff utförd av Bush, Cheney, Perle och Wolfowitz (vilka alla nämns vid namn), och höll just på att avslöja denna bluff genom att släppa information över internet”. Liksom i fallet med NRK:s inställsamme Galtong, var detta föraktliga förtal betalat med TV-licens pengar.

Vid åminnelsen av att det var sextio år sedan dagen D, blev Jacques Chirac tillfrågad av vad han tyckte om George W Bush jämförelse av befrielsen av Europa och befrielseb av Irak. Chirac knäppte av med att ”Historien upprepar sig inte”. Nåja, inte i varje detalj. Ändå ligger det mycket i Santayanas påpekande att de som inte kommer ihåg det förflutna är dömda att upprepa det. Att Chirac avfärdar tanken på att historien upprepar sig när ekon av den mörkaste episoden i Europas historia växte sig starkare verkade tyda på ett fall av medveten historisk amnesi.

Faktiskt har antisemitismen i Frankrike växt sig epidemisk sedan år 2000. Synagogor har bränts ner, skolor vandaliserats, butiker attackerats, rabbiner nedslagna. Barn överfallna, skolbussar beskjutna och gravstenar blivit omkullvälta och vanprydda med hakkors och namnet Hitler. På muslimska demonstrationer har rop om ”Död åt judarna” blivit vanliga (en sak jag upptäckt är att medan amerikaner talar om ”judar”, eller oftare det ”judiska folket”, säger européer vanligtvis ”judarna”). Den 29 mars 2002 körde ett dussintal maskerade unga män in två bilar genom dörrarna till en synagoga i Lyon och tände eld på bilarna. Samma veckoslut brändes synagogor i Strasbourg och Marseille. Strax efteråt kastades Molotovcoktails på flera andra franska synagogor. I mars 2003 ristade tre män in en Davidsstjärna i armen på en judisk flicka i Aix-en-Provence. Våren 2004 blev den sjuttonårige sonen till en rabbin attackerad utanför sitt hem i en Parisförort av förövare som skrek antisemitiska slagord. En vecka senare stacks en annan sjuttonårig judisk pojke i bröstet i en annan förort till Paris av en anfallare som skrek ”Allahu akbar!” (”Gud är stor”). Han blev nedhuggen då han lämnade en judisk skola. Kanske det mest slående med denna händelse är att baserades på information från lokala myndigheter ”på villkor av anonymitet”. Notera att myndigheterna ifråga inte gav sina åsikter om islam eller något annat – de gav helt enkelt fakta om ett kriminalfall; och när de slog fast dessa fakta rapporterades de inte.

De franska medierna sätt att behandla denna sortens brott är att ignorera dem. ”När en antisemitisk handling är så motbjudande att det inte går att dölja den”, skriver Guy Millière, ”talar journalister om ’konfrontationer mellan befolkningsgrupper’”. Eller som Michael Gurfinkiel skriver ”friktion mellan grupper”. Den sortens uttallanden får det att låta som om våldet går åt båda riktningar, men det gör det inte. Den här sortens lögnaktig retorik är också vanlig i Belgien där en lokal observatör märkte att när ett arabgäng attackerade unga judar i Antwerpen beskrevs det i TV:n som ”våldshandlingar mellan två befolkningsgrupper”. För att hitta exempel på denna sorts felaktiga beskrivning behöver man inte gå längre än till Associated Press rapport om knivskärningen utanför Paris. Efter att ha understrukit att dylika attacker ”har koppling till ökande spänningar i Mellanöstern” (precis som om det på något sätt ursäktade eller mildrade dem), tillade AP:s reporter Pierre-Yves Roger , i en tydlig version av fiktionen om ”olika-grupper-motsättning”, att ”muslimer har också blivit offer för rasistiska attacker”. De detaljer Roger omsorgsfullt utelämnad här var a) att muslimer i Europa inte attackerats av judar; b) att till skillnad från antisemitiska attacker som uppmuntras och applåderas av inflytelserika gruppen inom den muslimska gruppen, är antimuslimska attacker isolerade händelser som ingen respekterad person eller institution ställer upp på; och c) att antalet antimuslimska attacker är betdyligt färre av antalet överfall på judar. Att Roger utelämnar dessa fakta är typiskt för rapporteringen i västeuropa.

I de flesta fall rapporterar inte media den sortens incidenter alls. Trots det blev problemet till slut så akut att till och med Le Monde var tvungen att ta upp det. I januari 2004 kommenterarde en ledare vid en demonstration med Parti des Musulmans de France i Paris: ”Hur kan man inte bli upprörd av en protestmarsch där män förbjuder sina ’systrar’ att tala med pressen? Av en antirepublikanism där ’pseudodemokratin’ som tillämpas i Frankrike, ställs ifråga? Och slutligen av den öppna homofobin? Men även Le Monde kände sig tvingade att försköna verkligheten: ledaren slutade med en uppmaning till ”Frankrikes muslimer” att ”försäkra att detta parti förblir en liten minoritet”, som om antisemitism, homofobi och förtryck av kvinnor var begränsade till denna grupp?

Gurfinkiel lägger fram en annan viktig sak: att muslimsk antisemitism hjälper till att lyfta fram en inhemsk fransk traditionell antisemitism. 1800-tals socialisten Pierre-Joseph Proudhon föreslog att judar antingen skulle fördrivas eller utrotas; efter sexdagarskriget kallade de Gaulle judarna ”en elitistisk, självmedveten och dominant-benägen folkgrupp”; och Francios Mitterrand, enligt uppgift antisemit i det privata, stod ”nära radikala antisemitiska cirklar i sin ungdom och var hela livet en nära vän till Pierre Bousquet, chefen för Vichyregimens polis under kriget och därmed en av huvudorganisatörerna av Förintelsen i Frankrike”. Gurfinkiel noterar att stötande antiisraeliska anmärkningar är vanliga bland franska offentliganställda, ”speciellt vid Frankrikes utrikesministerium, Quai d’Orsay”. Quell surprise.

Varför är antisemitism så utbredd i Europa? Även om amerikaner har lärt sig att européer är civiliserade och duktiga med orden, är inte länderna i Västeuropa, till skillnad från USA, smältdeglar. Frankrike har en revolutionstradition av att i teorin betrakta alla fransmän som jämlikar, och lika mycket fransmän, oavsett deras ras, etnicitet eller religion; många fransmän menar sig följa detta sekulära jämlikhetsideal. Men i Frankrike har retoriken lite gemensamt med verkligheten. Den utbredda kollaborationen bland Frankrikes ickejudar under Förintelsen visar ihåligheten i många fransmäns tillbedjan av frihet, jämlikhet och broderskap. Liksom i andra delar av Europa finns det i Frankrike kvar en levande inhemsk tradition av antisemitism, samma som ledde till samarbetet under Förintelsen. I Amerika som är en nation byggd av immigranter, ledde förmågan och viljan hos judarna att harmoniskt integreras i samhällets mittfåra och kampen för amerikanska värderingar har gjort dem till den mest lyckade etniska gruppen; i Europa orsakade samma förmåga till nära nog fullständig utrotning. Jag föreslår tanken att muslimer är populära bland den västeurpeiska eliten därför att de insisterar på att upprätthålla sin åtskillnad, hålla sig för sig själva och avvisa en europeisk identitet.

Undersökningar visar att uppemot hälften av alla franska judar antingen funderar på att lämna Frankrike eller råder sina barn att göra det. I mitten av 2004 rapporterade Jerusalem Post att den judiska byrån i Frankrike planerade ”en kampanj för att förmå franska judar att utvandra till Israel för att undgå en våg av antisemitism”, Strax därefter föreslog den franske nazistjägaren Serge Klarsfeld att det var bäst för judarna att lämna la belle République: ”En av kunskaperna från Förintelsen är att även om man vill kämpa mot antisemitismen, är det bäst att fly om man kan”. Klarfelds enträgna bön upprepades av Ariel Sharon som i ett tal till internationella judiska ledare tog upp ökningen av antisemitism i Frankrike och uppmanade franska judar att flytta till Israel ”så snart som möjligt”. Sharon medgav att det var hans standardpåpekande att uppmuntra judar i diasporan att flytta till Israel, men för franska judar insisterade han på att det är ”ett måste… de måste flytta omedelbart”.

Reagerade de franska myndigheterna på detta märkliga utsaga genom att ta antisemitismen som ett ökande hot? Knappas. Istället kallade det franska utrikesministeriet Sharons kommentar för ”oacceptabel” och krävde en förklaring. ”I Frankrike finns det en irritation”, rapporterade BBC, ”över tanken att livet för judarna blev alltmer farligt, speciellt då myndigheterna har vidtagit varje steg för att visa att antijudiska handlingar kommer att straffas hårt”. Läs det noga: det finns irritation i Frankrike, inte över ökningen av antisemitism, utan över att judarna vägrar hålla tyst om det. Här ser vi åter den franska elitens förkärlek att inte skilja mellan retoriken och verkligheten: de blev inte upprörda över antisemitismen utan judarnas reaktion på den; de oroar sig inte över muslimers brott utan om dessa brott kommer att skapa en antimuslimsk motreaktion. Detta är helt enkelt ren och skär rädsla.

Vad har EU gjort för att bekämpa antisemitismen? Som man kunde förutsätta tillsatte de en utredning. Den kallas ”Manifestationer av antisemitism i EU”, den beställdes av ett EU-organ från Wien kallad Europeiska bevakningscentrumet för rasism och xenifobi (EUMC) och fick material av Centret för forskning om antisemitism (CRA) i Berlin i samarbete med flera judiska grupper.

När rapporten lades fram valde EUMC att inte publicera den. Det föregivna skälet var att den var av ”dålig kvalité och för lite empirisk bevisning”; det riktiga skälet var att det var alltför klart vilka Västeuropas nya antisemiter var. Men rapporten blev inte glömd. En kopia läckte till den judiska världskongressen, som lade ut den på internet; i januari skrev Edgar Bronfman, organisationen president, och Cobi Benatoff, ordförande för den europeiska judiska kongressen, tillsammans en svidande artikel i Financial Times där de anklagade den europeiska komissionen för ”intellektuellt bedrägeri och moraliskt förräderi” då de undertryckte rapporten. En upprörd Romano Prodi, ordförande för EC, reagerade på artikeln på samma sätt som det franska utrikesministeriet: han misstänkte att det planerades en konferens om antisemitism.

Slutligen, den 31 mars 2004, släppte EUMC en nyare och mer detaljerad rapport under press. Den här gången valde EUMC att snurra till den, och skrev i en pressrelease: ”Även om det inte är enkelt att generalisera verkar den största delen av förövarna till antisemitiska aktiviteter vara missnöjda vita europeer. En annan källa till antisemitism i vissa länder är unga muslimer av nordafrikansk eller asiatisk härkomst. Traditionella antisemitiska grupper på yttersta högerkanten har en roll i att uppvigla opinionen”.

Som Ambrose Evans-Pritchard kommenterade i Telegraph, utsagorna ”förvånade experterna” då de var så lång ifrån sanningen. EUMC:s pressrelease gick uppenbart emot sin egen rapport som slog fast att den stora majoriteten av de som begick antisemitiska handlingar var unga muslimska män.

Resultaten, skrev Evans-Pritchard ”hade konsekvent hanterats av vakthunden EU för att minska delen av nordafrikanska ungdomar”. Man kan fråga sig varför EU:s ledare beställde rapporten överhuvudtaget om de var så bestämda med att undertrycka sanningen. Var de så långt från sanningen att de inte redan visste att muslimer begår de flesta antisemitiska handlingar i Europa? Eller förväntade de sig att de som skrev rapporten eftergivet skulle dölja detta faktum? Kunde det vara så att de var så vana vid att dölja obekväma sanningar i tystnad, omskrivningar och feltolkningar att det inte föll dem in att rapporten faktiskt skulle berätta några obekväma sanningar?

Här är ett urval av rapportens antisemitiska händelser under 2002-2003, land för land:

  • Belgien: Under två månader kastades två brandbomer, och en gång sköts med maskingevär mot synagogor. Under samma tid fanns propalestinska och antiirakiska demonstrationer med ”antisemitiska banderoller och antisemitiska slogans”. I Antwerpen ”blev en grupp judiska ungdomar i 13-års åldern hotade av en grupp påstått arabiska ungdomar… En av dem hotade de judiska ungdomarna med en replika av ett gevär och blev arresterad” (om han blev arresterad, varför kallas de ”påstått”?) Det skedde flera attacker på rabbiner och unga judar. Några fjortonåriga judar ”attackerades i tunnelbanan av en grupp på trettio ungdomar som kastade sten på dem. En av de judiska ungdomarna kastades till marken, kallades ’smutsig jude’ och misshandlades (ingen som arresterades?) Slutligen, ”förolämpningar förekom mot en judisk begravningsprocession i Bryssel. Barn i en näraliggande skola, enligt uppgift av Nordafrikanskt ursprung skrek förolämpningar (’smutsiga judar’, ’död åt judarna’, etc) när de såg davidsstjärnan på likbilen” (om man visste att de gick på en viss skola, vad hände med dem? Tillkallades deras föräldrar? Skedde några disciplinära åtgärder?)

  • Danmark: ”Ordförande för den judiska gemenskapen rapporterade att han blivit trakasserad av två araber som följde efter honom och trampade honom på hälarna nära hans hem”.Den islamistiska gruppen Hizb-ut-Tahir delade ut flygblad som uppmanade folk att döda judarna. Det fanns många tillfällen då judar blev spottade på på gatorna, eller gäng med unga muslimer som trakasserade judar och av ord som Juden skrivits på väggar, bilar och trafikskyltar

  • Frankrike: Den långa listan med incidenter inkluderar fysiska angrepp på judar (ofta studenter), brandbombsattacker mot synagogor och gravskändningar.

  • Sverige: I Stockholm förekom att 100-150 deltagare i en stor ”anti-Israelisk marsch” attackerade en liten grupp som hade ett möte mot antisemitism och islamofobi. Det blev våldsamheter; några skrek ”Döda judarna” och ”Vi skall spränga er i luften”. En s.k. islamolog vid namn Jan Samuelsson förklarade i Dagens nyheter att ”Muslimskt hat mot judar är berättigat”. Rapportern talade om ”en tendens i det svenska samhället att vara mer överseende mot uttryck för antisemitism som kunde återföras till Mellanösternkonflikten”

  • Storbritannien: Rapporten menade att Storbritannien ”till en betydande del” var mindre fördomsfullt än Belgien, Danmark, Frankrike och Tyskland. Men även här förekom antisemitiska händelser. Vid en attack mot en synagoga i Londons Finsbury Park (samma plats som den berömda moskén) ”slogs fönster sönder, exkrement kastades ut på golvet och hakkors ritades på talarstolen, under Davidsstjärnan”. En synagoga i Swansea vandaliserades på ett liknande sätt. Att brittiska ledare inte tagit till kraftåtgärder för att stävja sådana handlingar, framhöll rapporten, beror det på att de är ”väldigt oroade för att göra den muslimska gmenskapen upprörd”.

Många av dessa rapporter handlar om övergrepp i skolor: muslimska elever som gapar tillmälen till sina judiska klasskamrater, hotar dem, sliter av dem deras huvubonader och medaljonger med davidsstjärnan, knuffar dem, förföljer dem hem och slår dem. Ibland säger de samtidigt att deras folk förtjänar att bli utrotade. Vanligtvis är inte dessa förövare inte individer utan rör sig i grupper. I regel är detta inte vanlig skolmobbning; det är barn som upprepar vad de lärt sig hemma, i moskéerna och i den arabiskttalande median. Även om de värsta exemplen på skolrelaterade incidenter sker i Frankrike, verkar ingen av de större länderna vara utan händelser. Många förövare undslipper straff. Rapporten slår även fast att lärarna skippar historielektioner om Förintelsen för att inte irritera muslimska elever.

I Köpenhamn smugglade en lärare ut en judisk elev i nionde klass så att han kunde undslippa några muslimska studenter från en skola i närheten. Det är inte bara muslimska elever som står för problemen: i Birminghams universitet skall en lärarassistent (vars religion och etnicitet var onämnd) ha ”hotat två judiska studenter” och sagt till en av dem att han bara genom att vara judisk ”inkräktade på palestiniernas rätt och varnade honom att han borde se upp”. En judisk lärare vid en skola i Stockholm trakasserades av en kollega som sade till henne att ”judarna styr med sina pengar”. I denna storm med händelser som radas upp finns det nästan aldrig något nämnande av förövare som blir straffade.

Rapporten undviker systematiskt att sätta fingret på de muslimska förövarna. ”Judiska och hinduiska studenter i Manchester”, får vi höra, ”hade ett gemensamt evenemang för att skapa närmare band mellan de vå grupperna och speciellt mellan judiska och hinduiska studenter, två grupper som upplevt trakasserier på campus”. Trakasserier från vem, kan man undra? Det står inte i rapporten. I Sverige har ”atmosfären i skolorna… blivit svårare för judiska elever”. Vem ligger bakom? I Bryssel blev en judisk lärare förolämpad och hotad tills läraren lämnade skolan och fick gå på psykologisk behandling.

Även om rapporten inte nämner det, är det allmänt accepterat att muslimska studenter plågar homosexuella lärare och att den rådande attityden är att ingenting kan göras åt saken. Vad var studenternas bakgrund? Vad, om något, gjordes åt saken? Blev deras föräldrar tillkallade? Varför fick läraren gå och inte eleverna? I denna fråga liksom i så många andra väcker rapporten fler frågor än den besvarar.

Rapporten nämner trots allt att hösten 2003 publicerade Mikael Tossavainen en studie kallad Det förnekade hatet om ökningen av arabisk och muslimsk antisemitism i Sverige; rapporten medger att Tossavainens fokus var på skolbarn och hans information var ihopsatt mestadels genom intervjuer med lärare.

Incidenterna som tas upp i EUMC-rapporten är förstås bara toppen på isberget. Många judiska barn blir utsatta av trakasserier av muslimska klasskamrater i tystnad, då de är rädda för att saker bara blir värre om de talar högt om dem. Några berättar för sina föräldrar vilka även de är rädda för konsekvenserna och inte går till skolledningen. Några föräldrar klagar men får höra att det är i allas intresse att strunta i det.

Inte alla barn som mobbas av muslimska klasskamrater är judiska. I Köpenhamn-statsdelen Nörrebro blev en pojke vid namn Stefan tagen ur sin skola och placerad i en fristående kristen skola. Det var efter att han hotats dagligen av sina muslimska klasskamrater. Föräldrarna ville inte nödvändigtvis att han skulle lära sig religion, de ville att han skulle vara trygg.

Stefans muslimska klasskamrater sade saker som att ”Du skall inte äta gris här! Det luktar! Om du kommer till skolan med fläsk i lunchen tvättar vi både dig och din skolväska i soptunnan!”. När Stefan kom till skolan med ett kors runt halsen blev det ”stor ilska bland de muslimska eleverna”. En av dem tog tag i hans nacke och skrek ”Vi bär inte såna här!”. Skolans rektor förnekade att detta mobbande var del av något större problem, ”Barn är barn, och de retas ibland”.

På ett fåtal platser skriver EUMD-rapporten, utan att lägga till korrekterande kommentarer, utsagor från politiker och journalister där skulden för antisemitiska handlingar och utsagor separeras från muslimer. Till exempel den del av rapporten som handlar om Storbritanniens nämner en Labour-konferens där en kabinettminister ”attackerade de rasisistka fraktonerna på högerkanten” och med stöd av Alan Travis från Guardian, anklagade British National Party och UK Indipendence party för antisemitism. Rapporten citerar även Daily Telegraphs artiklar med antaget ”rasisitska undertoner”.

Visst är BNP känt för sin rasism, men det som antyds här är att det konservativa UIKP och Telegraph också är rasistiska. Samt att antisemitism i Storbritannien i huvudsak är ett högerfenomen. I verkligheten är antisemitism i Storbritannien mycket mer synligt bland Labour än bland konservativa, vare sig det är Tory eller UIKP. Ingen större tidning i Västeuropa täcker frågor om antisemitism och muslimer med större uppriktighet än Telegraph. Den brittiska tidning som mest av alla tar upp historier mot Israel och ger spaltutrymme åt antisemiter är herr Travis egen tidning, den vänsterinriktade Guardian. Sent under 2003 skrev kolumninsten Julie Burchill att hon lämnade Guardian pga dess ”partiskhet mot Israel. Vilken med alla sina fel, är det enda landet i den regionen där du och jag, eller vilken feminist, ateist, homosexuell eller fackföreningsarbetare som helst kan stå ut med att leva i”. EUCM-rapporten innhåller inget omnämnande av Burchills avgång.

SVERIGE

Sverige har två likheter med Frankrike: en stor del muslimer i sin befolkning och en stor del antisemitiska hatbrott. Den svenska media, som t.o.m. är mer benägen än sina västeuropeiska motsvarigheter att ignorera sådana saker, har dolt detta skamfulla faktum i tystnad. I oktober 2003 bröts tystnaden och saken avslöjades i Dagens nyheter av professorn i historia Sverker Oredsson och den undersökande journalisten Mikael Tossavainen. ”Arabiska och muslimska attacker mot judar”, rapporterade de, ”ökar skarpt i det svenska samhället”. Problemen hade blivit så allvarliga att ”judarna i dagens Sverige ofta tvingas dölja sin religiösa identitet offentligt: halsband med Davidsstjärnan göms omsorgsfullt under tröjor, och ortodoxa judiska män som går utomhus byter ut sina kippor för mer diskreta kepsar eller hattar. Judar i Sverige ordnar numera hemliga telefonnummer för att undvika trakasserier. I Sverige. Idag”.

Januari 2004 fick den svenska antisemitismen huvudrubriker över hela världen. Orsaken var Snövit och sanningens vansinne, en konstutställning vid Stockholms Historiska muséet: Den bestod av en en leksakssegelbåt som flöt i en pöl av blod på muséets gård. Båtens segel var ett porträtt av en vacker, leende ung kvinna, den palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat, som ett par månader tidigare hade mördat 21 människor i Haifa. Med installationen följde en text som ändrat rader från bröderna Grimms ”Snövit”, med utdrag från nya historier om Jaradat, som ville hämnas att hennes brors dödats av israeliska säkerhetstjänsten. Avsikten hos ”konstnären” var att få sympati för Jaradat och jämställa terrorism med legitimt nationellt försvar; utställningskatalogen beskrev t.o.m. Jaradat som ”fredskämpe”.

I korthet var Snövit en förutsägbar vänsterinriktad konst som romantiserar och estetiserar terrorismen i Mellanöstern från säkert avstånd. Den skulle troligen ha varit okänd om det inte vore för en enskild händelse: vid en mottagning som firade utställningens öppnande, förstörde Zvi Mazel, den israeliske ambassadören i Sverige, de tre lampor som lyste upp Snövit. Han eskorterades omedelbart ut från muséet. När nyheten om hans agerande (vilket allmänt kallades som vandalisering) kom ut kom ett tillrättavisande från det svenska utrikesministeriet och den israeliska regeringen jublade. Kommentatorer världen runt tog avstånd från Mazel, några av dem verkade mer upprörda över att några lampor kopplats ur än mordet på 21 människor. Vad som försvann i kontroversen var det faktum att utställningen var kopplad till en konferens om folkmord som skulle ställt fokus på Förintelsen; tydligen var det så på Stockholms konstmuséum, liksom vid det judiska muséet i Berlin, att det var omöjligt att fundera över Shoa utan att åberopa inbillningen att palestinierna är dagens judar och judarna dagens nazister.

Ett återkommande fenomen i antisemitismen i Europa är passiviteten hos de som står bredvid. Ilya Meyer, en judisk ledare i Göteborg, Sverige, har sagt att även om etniska svenskar sällan begår antisemitiska handlingar, reagerar de på sådana handlingar med likgiltighet.

Meyer berättade för Jerusalem Post om sin fjortonårige son Nadav, som blivit ”attackerad på bussar, tåg och på gatorna av gatugäng bestående av muslimska ungdomar” för att han burit en davidsstjärna. ”Bara en gång” berättade Meyer för Jerusalem Post, ”kom en svensk till hans hjälp och stötte bort angriparna. Svenskarna, hävdade Meyer, ”flyr från konflikter”.

Det är naturligtvis inte enbart svenskarna. Min partner blev trots allt överfallen mitt i rusningstiden bland en folkmassa i Oslo utan att någon kom till hans hjälp. När den amerikanske journalisten blev nedslagen i Amsterdam 2005 för att han var homosexuell stod dussintals människor runt om och såg på utan att göra någonting.

Hur skall man kunna förena denna motvilja mot att reagera, den totala brist på vad amerikaner kallar civilt ansvar, med all den stolta retoriken om ”solidaritet” och ”gemenskap” som fyller de västeuropeiska politikernas tal och tidningarnas ledarsidor? Tja, jag insåg för länge sedan att denna retorik inte var något som odlades mellan medborgare. Känslan av ömsesidigt stöd och grannsämja bara var en välfärdsstats slogan. Västeuropéer har uppfostrats med tanken att solidaritet med ens nästa inte något de behöver bry sig om själva, utan snarare något som förmedlades via statlig byråkrati.

Ta mordet på Anna Lindh 2004. Lindh som efter att Pippi Långstrumps skapare Astrid Lindgrens avlidit 2002 troligen var sitt lands mest älskade personligheter, höggs ner mitt i ett köpcentrum i Stockholm, inför massor med vittnen; hennes mördare lyckades fly från brottsplatsen utan problem. De närvarande stod bara där, väntande på att myndigheterna skulle göra något. Det var som om deras förmåga till användbara reaktioner hade avlats bort ur dem. Visst skall man inte döma individers beteende i specifika situationer för hårt. Ibland är det inte helt klart vad som händer, andra gånger händer det för fort. Men i Västeuropa verkar det finnas en dödligt mönster av passivitet som härstammar ur en vana – sprungen ur livet i en välfärdsstat – att förvänta sig att staten tar hand om allt. Denna hjälplöshet hos individer när de ställs inför obehagliga brott, skulle jag vilja hävda, en småskalig version av deras regeringars passivitet inför Al Quaidas terrorism, Saddams tyranni och islamismens uppdykande innanför deras egna gränser.

Enligt Meyer vågar de flesta svenska judar som överfalls inte gå till myndigheterna i rädsla för repressalier. Utan tvekan inser de också att även om de rapporterar händelserna skulle lite eller ingenting göras. Polisen sade till Meyers son, liksom de sagt till andra, att inte svara på hån, att gå därifrån snabbt och att bära sin davidsstjärna innanför skjortan, med andra ord att bli en dhommi.

NORSK ANTISEMITISM

Även Norge har haft sin del av antisemitism. Den 7 april 2004 mötte den dåvarande statsministern Bondevik, tydligen under påtryckningar att ta tag i problemet, en judisk flicka och pojke som blivit utsatta för övergrepp. Den 19-åriga Julie berättade för honom om en muslimsk familj som sett hennes davidsstjärna på gatan. Faderna hade frågat Julie om hennes pappa var från Israel, och när hon svarat jakande hade hela familjen, inklusive en fyraårig dotter, förolämpat henne, samtidigt som två av flickorna hade slagit henne i ansiktet och slitit av hennes davidsstjärna. Julie sade till fadern att han borde lära sig hur han skall uppfostra sin familj; när hon gick iväg skrek han och hans barn att de skulle döda hennes familj. Trots att vissa av hennes skolkamrater kallade henne ”jävla jude” och ”judisk hora” i korridorerna, vägrade myndigheterna att låta henne byta skola, och rektorn föreslog att hon skulle sluta bära sin davidsstjärna då den var för ”provocerande”.

Bondeviks kommentar? Att det ”var oacceptabelt och outhärdligt för någon att lida för vad andra gjort, som till exempel när muslimer blir utpekade för att några muslimer är terrorister”. Antagandet här, som vanligt bland Europas elit, är att antisemitiska handlingar från muslimer, även om de inte kan försvaras, grundas i en förståelig ilska mot Israel. Bondeviks kommentar antyder också att antimuslimska aktioner är vanliga; det är de inte. Den enkla sanningen är att muslimska vuxna i Europa rutinmässigt trakasserar judiska barn, medan judiska och kristna vuxna i Europa praktiskt taget aldrig beter sig likadant mot barn av annan tro. Stora europeiska muslimska grupper har t.o.m. satt pris på huvudena på vissa europeiska judar. Att Bondevik ignorerade sådana fakta var motbjudande.

I augusti 2004 blev femtio judiska universitetsstudenter från Israel, Polen och USA attackerade av tre manliga studenter från Frankrike vars religiösa tillhörighet inte togs upp. Det som gjorde att detta stod ut i förhållande till de vanliga antisemitiska attackerna var platsen där det skedde: Auschwitz. Studenterna undersökte modeller av en gaskammare och krematorium när en av fransmännen såg att en av dem bar en israelisk flagga som halsduk. Han gick mot gruppen sade till dem att ”åka hem till Israel” och att de ”borde skämmas för att gå omkring med en israelisk flagga”. En annan fransman tog tag i en judisk kvinnas arm och ”vägrade släppa”. Hon berättade för Jerusalem Post att ”Jag var rädd. Jag kunde inte röra mig och visste inte vad han tänkte göra”. Kvinnan som var från Polen, tillade att även om hon ofta upplevt antisemitism var det häpnadsväckande att något sådant kunde hända i Auschwitz, där medlemmar av hennes familj mördats.

Med tanke på incidenten kommenterade Laurence Weinbaum från den Judiska världskongressen att ”i Västeuropa finns det sympati för döda judar; det är bara de levande som inte kan tolereras”.

Men faktiskt behandlas inte döda judar så väl heller: I Storbritannien har 117 judiska gravar vandaliserats sedan 1990. I en typisk incident i juni 2005 vanhelgades 87 gravar på en kyrkogård i London. Hakkors ritades på flera stenar och orden ”Död judepojke. Ha ha” skrevs på en grav.

En av de judiska studenterna sade att erfarenheten hade ”satt fokus på vad det innebär att var en jude i diaspora idag och till en liten del vad det innebar att vara jude i diaspora under Förintelsen” Senare rapporter tillade att ingen, inklusive guiderna hade kommit till de judiska studenternas hjälp; guiden som åtföljde dem hade bara ”backat undan” när attacken börjat.

Amerikaner skall tydligen vara okunniga om historien, och européer nedlusade med den. En undersökning 2005 visade att hälften av alla tyskar under 24 år inte visste vad Förintelsen var.

MEN TROTS ALLT finns det européer över 24 år som arbetat med dessa frågor i decennier och har lika lite koll på läget. En sådan individ är Kåre Willoch, en smal, äldre vänlig man som en gång var premiärminister i Norge. Han är så känd för sin fientlighet mot Israel att det var förvånande att han i augusti 2004 satte sitt namn till en artikel kallad ”Ful antisemitism”. Kunde Willoch av alla människor tala mot judehat? Som det visade sig, nej. Efter att ha fördömt antisemitism som ”primitiva attityder” vilka historiskt sett återfanns hos ”svaga grupper” och ofta grundad på vederlagda ”rasteorier” och felaktig Bibeltolkning, gick Willoch vidare till sin huvudpoäng: att i den moderna tiden är judarna själva ansvariga för antisemitismen. I århundraden, vidhöll han, hade judar och kristna tolererats och haft religiös frihet i muslimska länder. Denna tes, som är mäkta populär bland de européer som vill ursäkta islam, struntar i det faktum att kristna och judar som levde i muslimska länder var dhimmis – förtryckta, segregerade och utan rättigheter.

”Bara efter att de första sionisterna kom till Palestina i slutet på 1800-talet förändrades detta” hävdade Willoch. Han menade att fientlighet mot Israel ökade efter att landet ockuperade områden utanför sina gränser 1967. Willoch undvek att nämna att det enda skälet till att det finns så mycket antisemitism i muslimska länder är att lärare i skolorna och media i hela regionen prånglar ut gräsliga felaktigheter om judar och Israel (till exempel tror många människor i mellanöstern fullt och fast på att Israel låg bakom elfte september). Inte heller nämnde Willoch att ockupationen 1967 var resultatet av Sexdagarskriget, där Israel skoningslöst anfallits av arabländerna runtomkring dem som var inställda på att utplåna landet.

Med det uttalade målet att Israel inte har rätt att existera, insisterade Willoch på att varken judarnas tidigare lidande eller några heliga skrifter ger dem rätt att ”ta andras land” (han glömde nämna att den största delen av den arabiska världen, bortsett från den arabiska halvön, vanns av islam genom erövring av land. Detta inkluderar Palestina, vilket före den muslimska erövringen beboddes av judar och kristna). Samtidigt som Willoch medgav att Israels aktioner inte gav rätten att hata judar som individer, var hans klara målsättning att skylla europeisk antisemitism enbart på Israel. Willoch föreslog att om Israel enbart drog sig tillbaka till sina gränser från 1967, så skulle det ”få massivt stöd mot dess kvarvarande fiender som skulle ge evig fred till den judiska staten”. Tanken att inskärpandet av antisemitism i den muslimska världen skulle upphöra om Israel enbart drog sig tillbaka till 1967-års gränser var förbluffande i sin naivitet, eller duperingsförmåga. Det tragikomiska är att Willoch i Norge anses som en äldre distinkt statsman med stor visdom – den sortens omdömen i Västeuropa är inte resultatet av innovativt ledarskap eller att modigt stå upp för en avvikande åsikt, utan snarare att man ägnat sitt liv till att säga rätt saker och applåderas av journalister som tycker likadant.

11:e september var en mardröm. Det enda positiva med saken var förväntningen att denna bländande dos av verklighet kunde väcka det europeiska etablissemanget från sin fantasi att USA och Israel var två stora odjur som hemsökte planeten, och förde med sig våndor där det annars skulle råda glädje. Men istället hände det motsatta. Eliten gick längre in i bekväma fantasi och började ta till sig en ny: att elfte september i själva verket inte hade något med dem att göra.

KAPITEL 3: Europas Weimar-rörelse: Det liberala motståndet och dess framtidsutsikter

argument mot vänsterextremism