Mario Sousa

MARIO SOUSAS TEXTER

KPML(r) är en av de kvarvarande kommunistpartier som uppskattar Stalins Sovjet. Efter de kampanjer som förts mot kommunismen på 1990-talet publicerade KPML(r) tre broschyrer av Mario Sousa, vilka alla finns på nätet. Broschyrerna är avsedda att försvara kommunismen: Sanningen som kom bort, 1998, som handlar om de fångna och döda i Stalins Sovjetunionen. Lögn, förbannad lögn och statistik (Proletären 34/35-1999) presenteras som ”ett kommunistiskt svar på Kommunismens svarta bok”. Aldrig mer Staffan Skott! (Proletären 16-2000) en replik på antikommunisten Staffan Skotts bok Aldrig mer! Jag blev rekommenderad dessa texter för att ta del av kommunisternas svar på anklagelser om deras historia. Jag har gått igenom Mario Sousas texter och fann en del intressanta förhållanden. Så här presenteras Sosuas texter i sina respektive inledningar:

1. SANNINGEN SOM KOM BORT– ny forskning avslöjar myten miljontals fångna och döda i Stalins Sovjetunionen. Inledning: Vem i hela världen har kunnat undgå de makalösa historier om mord och suspekta dödsfall i arbetslägren Gulag i det forna Sovjetunionen? Vem har kunnat undgå historierna om miljontals svältdöda och summariska avrättningar?…Men varifrån kommer alla dessa siffror? Vem är ursprung till dem? … I en artikelserie i Proletären i april 1998 ger Mario Sousa svar på ursprunget till myten om miljontals döda i svält och arbetsläger i Stalins Sovjetunionen. Vidare har Mario Sousa granskat rapporterna från de tidigare hemliga arkiven och skriver svart på vitt om det verkliga antalet fångar, typ av straff och strafftid och det verkliga antalet dödsfall och dödsdömda i Sovjetunionen under Stalin.

Redan från början slås fast att det rör sig om en myt. Att allt är makalösa siffror och suspekt. Ja, redan i själva inledningen ”avslöjas” att allt är en myt. Det finns inget förutsättningslöst begrundande hos Sousa. Nästa text inleds med:

2. LÖGN, FÖRBANNAD LÖGN OCH STATISTIK

Ännu en i raden av böcker som ska bevisa socialismens och kommunismens ‘Felaktiga” och även ”brottsliga” karaktär har under våren kommit ut i svensk översättning. Kommunismens svarta bok har som huvudredaktör Stefane Courtois och är skriven av inte mindre än ytterligare tio ”forskare” och ”historiker” betalda av en fransk organisation på högerkanten…Svarta boken är på närmare 800 sidor. Så mycket möda har man lagt ner …. I sig betyder detta att kommunismen är populär… , vilket oroar den kapitalistiska världens makthavare… bokens svenska förord. som har skrivits av en av den svenska borgerlighetens främsta kulturorakler, Dagens Nyheters förre chefredaktör Arne Ruth… Ruths bidrag utgör ett skriftligt bevis på okunnighet och fördomsfullhet.

I titeln slås fast att det handlar om lögn. Sedan fortsätter Sousa med att misstänkliggöra författarna och deras motiv, för att senare övergå till personangrepp. Än värre är angreppen på författaren Staffan Skott i Sousas tredje text:

3. ALDRIG MER STAFFAN SKOTT!

Trots att borgerskapet och kapitalismens försvarare sedan tio år förklarat att kommunismen och socialismen är död, så fortsätter märkligt nog en omfattande anti-kommunistisk förtals- och lögnpropaganda att produceras. Journalisten Staffan Skott är en av de flitigaste i branschen, när det gäller att tillskriva socialismen och kommunismen de mest bestialiska brott. Hans senaste alster Aldrig mer! överträffar det mesta, vilket inte säger litet med tanke på konkurrensen inom denna reaktionära och lögnaktiga genre. Mario Sousa, mångårig medlem i KPML(r)s partiledning, granskar här innehållet i Skotts bok och visar hur långt personer av Skotts kaliber är beredda att gå i falsarium för att ge sin fanatiska anti-kommunism fritt spelrum.

Förtal och lögn, reaktionär och lögnaktig, falsarium och fanatism. Sousa skräder inte orden när han försöker undergräva meningsfullheten i texter som inte följer hans linje. Mario Sousas tre texter innehåller mycket som kännetecknar kommunistisk argumentationsteknik. En del av det återfinns i de tre inledningarna, men man kan också göra en mer strukturell analys av argumenten. Det har jag gjort och detta är resultatet. Först kommer kritikernas argument, sedan Mario Sousas. Och slutligen gör jag ett tillägg:

  1. SANNINGEN SOM KOM BORT

  • Det som alla kommunismens kritiker är överens om är att det i början av trettiotalet rådde svält i delar av Sovjet.

    • Sousa svarar med att ”1934 började Goebbles propagandamininsterium en propagandakampanj om ett påstått bolsjevikiskt folkmord i Ukraina, en omfattande svält”.
      Enligt Sousa kommer allt efterföljande material härifrån: Tidningsmagnaten R W Hearst, CIA, historikern Robert Conquest. Och även dagens svenska kommunistkritiker som Staffan Skott, historikern Peter Englund, den liberale debattören Per Ahlmark. Samtliga upprepar ett påstående från en och samma källa.

  • En annan källa till svälten, som används fr.a. av Robert Conquest, är ukrainska flyktingar som själva upplevt svälten

    • Sousa säger att de allihop var nazikollaboratörer och krigsförbrytare

Sousa ger inga argument varför de inte duger som källor. En källa från sam tid och plats är Sovjetiska myndigheter. Deras uppgifter ”accepterar in blanco” Sousa.

  • Den berömde författaren Alexander Solzjenitsyn intygar att det förekom svält.

    • Sousa avfärdar Solzjenitsyn och kallar honom ”reaktionär och fascist”

Sousa ger inga argument, utom vad han kallar honom. Sousa säger mot sig själv, för han påstår samtidigt att Solzjenitsyn, utöver att vara fascist, vill ”ha tillbaks det gamla tsarväldet i en auktoritär regim” (s10). Eventuellt blandar Sousa ihop begreppen.

  • Den metod kritikerna använt för att räkna ut siffrorna är att de räknat med en förmodad Sovjetisk befolkningstillväxt som avbrutits. Folkmängden i Ryssland var 1914 170 miljoner och hade ökat under lång tid. 1914-47 borde vara ökning med 170 milj, men uteblev. Mellan 1947-91 ökade folkmängden med 130 milj

    • Sousa konstaterar att metodens beräkningssätt är ”enkelt men genomfalskt

Sousa ger inga argument

  • Enligt kritikerna företogs omfattande utrensningar i den sovjetiska armén. Enligt Robert Conquest var de så mycket som 50%.

    • Sousa hänvisar till Roger Reese uppsats The Red Army and the Great Purges som beräknar utrensningarna till 7,7%

Sousa ger inga argument varför Reese är trovärdig men inte Conquest

  • Kritikerna talar om miljoner som dog under utrensningarna 1937-38

    • Sousa menar att den sammanlagda siffran var 100 000 människor, och ger följande argument för sin uträkning

      • ”Ingen samlad siffra… finns att tillgå”, vilket gör det svårt att beräkna säkra siffror.

      • Uppgifter från den sovjetiska hemliga polisen stödjer kritikernas siffror, men Sousa menar att ”Det finns ingen möjlighet att kontrollera KGB:s uppgifter, men osannolikheten för (deras) fördelning är påtaglig”

Sousa ger inga argument

      • I statistiken som kritikerna hänvisar till finns både kriminella och politiska fångar, enligt Sousa. Två olika grupper av fångar är hopklumpade, vilket gör siffrorna felaktiga.

2. LÖGN, FÖRBANNAD LÖGN OCH STATISTIK

  • Ett svar på Kommunismens svarta bok, redigerad av Stefane Courtios, som går igenom kommunismens massmord genom 1900-talet.

    • Sousa förklarar att två av bokens författare, Nicholas Werth och Margolin, tog avstånd från delar av boken.

      • Sedan ändrade sig Werth om siffrorna i boken och återger Conquests siffror istället för egna i tidningen L´Histoire. Det finns ingen förklaring, men ”Svaret kanske kommer fram om tio eller tjugo år”

      • Werths källor kallas ”reaktionärt skvaller och skrönor”, endast 30 av 400 citat är från sovjetiska arkiv.

Frågan är varför inte de 30 citaten är representativa? Det beror ju på vilka de är och i vilket sammanhang de presenteras

      • Vittnen som E Herriont, frankrikes statsminister och sir John Maynard viftar Werth bort

      • Stefane Courtois källor i boken ovan är:

        • Arkadij Vaksberg

        • Boris Souvarine

        • Armando Vallares

Sousa ger inga motargument om källorna

3. ALDRIG MER STAFFAN SKOTT!

  • Staffan Skott skrev boken Aldrig mer! I sin bok grundar han sig på följande forskare Robert Conquest, Richard Pipes, Rudolf Rummel, Heller, Nekritj. I boken finns bilder på svältande och likdelar som stödjer att det försiggick svält och kannibalism i Sovjet på trettiotalet.

    • Sousa slår kort och gott fast att samtliga dessa forskare är inte värda namnet och/eftersom de är högerextremister. Dessutom återupprepar Sousa sitt första argument, att alla deras påståenden emanerar från dr Goebbles ministerium 1934.

Bortsett från dessa anklagelser saknas övriga argument mot källorna.
Ett intressant faktum är att Sousa
säger mot sig själv, för i sina texter medger han att det fanns en framprovocerad svält (Lögn, förbannad lögn och statistik, s7. Sanningen som kom bort, s19).

    • Sousa stödjer sin argument mot Skott med följade källor och kommentarer:

      • Douglas Tottle Fraud, famine and fascism Toronto 1987

        • De foton som Skott har i sin bok, påstås vara tagna på 1930-talet. Men de är i själva verket tagna någonstans mellan 1918-22. Bevis för detta är att:

          • Uniformerna som syns på bilden är från 1917

Jag har svårt att förstå Sousas argument, då min gamla lumparuniform knappast skiljer sig från dagens. Det tar ett tag för uniformer att ändra sig. Under första världskriget hade vissa svenska soldater samma trekantiga hatt som deras förfäder hade på Karl XII:s dagar.

          • På bilden med svältande syns förbipasserande i bakgrunden. De är välklädda och välnärda, därför rör sig bilden om sociala problem, tex alkoholism, inte svält.

Det står klart och tydligt i bildtexten att ”förbipasserande bryr sig mer om kameran än om de döda, som hunnit bli en vanlig syn”. Det är som om Sousa medvetet blockerar ut saker som talar mot honom.

          • På ett foto ligger likdelar på ett bord och två personer står bakom. Dessa foton som bevis på att kannibalism förekommit är förfalskningar, säger Sousa, som tolkar bilden som ett försäljningsstånd i största allmänhet på en marknad. Likdelarna måste vara inklippta i fotot, eftersom ingen sådan öppen försäljning skulle tillåtas. Sousa anklagar Skott för att ha en rasistiskt nedlåtande syn på ryssar.

Det finns en berömd bild från första världskriget med en belgisk pojke, en tysk soldat och en brödlimpa mitt emellan dem. Jag har för mig att det är tysken som håller i brödet. Engelsmännen konstaterade i sina tidningar: ”Titta, vad hemska tyskarna är som stjäl bröd ur de belgiska barnens hand!”. Tyskarna tog in samma bild i sina tidningar och sade: ”Titta, vad fina våra soldater är som ger bröd åt de svältande barnen i Belgien”. Vem som hade rätt vet jag inte, med det är oväsentligt. Det viktiga är att båda sidor tolkade bilden på ett sätt som stödde den egna propagandan, och det är precis vad Sousa gör. Bilden visar ett bord, med likdelar och två personer bakom. I verkligheten kan bilden beskriva vad som helst. Kanske är de två bakom bordet de två anklagade med bevisen upplagda på bordet framför sig. Det är den mest sannolika tolkningen. Kanske är de vittnen, eller grannar som upptäckte händelsen. Kanske är mannen på bilden poliskonstapeln som har lagt fram bevis inför kameran. Det finns absolut ingenting som stödjer Sousas tolkning att det rör sig om ett ”försäljningsstånd” (skyltar med priser och likande). Det är en konstruktion av Sousa.

        • Enligt Louis Fischer vid The Nation var journalisten Thomas Walker som rapporterade (Sanningen…s5)

          • aldrig i Ukraina

          • i Moskva endast 5 dagar

Walker behövde väl inte ha tagit bilderna själv? Kanske köpte han dem från en annan reporter? Eller från rysk massmedia? Eller från flyktingar? Eller från den ryska oppositionen som ju medgav att svälten existerade?
För övrigt borde fem dagar räcka för en rapportering, även om jag inte vet någonting om journalistik. Det är ett helt ohållbart sätt att resonera av Sousa.
Om det inte fanns svält eller annat, varför var områdena avstängda av NKVD? Mitt boktips är Freda Utleys Desillusionen Sovjet som berättar om hur utländska reportrar förbjöds besöka södern. De som rapporterade om svält utvisades omedelbart: Eugen Lyons (United Press), W H Chamberlaine (Christian Science Monitor), M Muggeridge (Manchester Guardian). En av dem, Walter Duranty (New York Times) berättade om svälten långt senare.

        • M Parrot, egentlig Moskvakorrespondent istället för Walker, skickade positiva rapporter om ”de goda skördarna i Sovjetunionen och om ett blomstrande sovjetiskt Ukraina”(s5) som aldrig publicerades

Svårt att avgöra orsaken. Men man kan ställa samma frågor som Sousa: Är Douglas Tottle en trovärdig källa? Louis Fisher? Inga sakskäl eller bakgrund anges av Sousa. Skulle man inte kunna hitta likadana invändningar mot Parrot: Hur länge var han i landet? Vart åkte han? Finns det passtämplar som bevis? Etc.
Ett intressant faktum är att Sousa
säger emot sig själv. I sin text talar han om att det inte fanns någon svält. I Sanningen som kom bort, s 19, när han skall berätta ”vad som verkligen hände”, berättar han om hur de rika bönderna ”Genom att provocera fram svält bland fattigbönderna” ville behålla makten. Det fanns alltså både svält och ingen svält, enligt Sousa.

  • Skotts källa är fransk expert som 1913 räknat ut trolig befolkningsökning för Sovjetunionen. 1914 var de 170 miljoner. 1914-47 borde befolkningen ökat med 170 miljoner, men ökningen uteblev. Mellan 1947-91 ökade de med 130 miljoner.

    • Sousa: på den franske personens tid fanns ”Givetvis inte” möjlighet att göra sådana beräkningar. Det fanns inga instrument för det på den tiden. (Aldrig mer… s12)

Argument saknas

Sousas slutsats är helt orimligt. Självklart kunde man göra sådana beräkningar 1913. Det är ju helt vanlig statistik, har funnits sedan Egyptisk tid.

  • Skott hänvisar till Rudolf Rummel siffror

    • Sousa säger att siffrorna är inte Rummels egna utan är hämtade från Conquest m.fl. och Rummel räknar ut ett medeltal på döda från dessa källor. Men ”källan måste vara vederhäftig. Annars är statistiken värdelös”. Och källan är ”fascister och reaktionära”.

Rummel använder, såvitt jag förstått:

  • Befolkningsstatistik, inte andrahandsuppgifter.

  • Rummel är expert på massor av folkmord, inte bara i Sovjet, och har använt samma metod på andra ställen.

  • Hans Björkegren är en annan expert som kom till samma resultat

  • En anklagelse som ofta gjorts mot Sovjet är massmord på polska officerare under andra VK.

    • Sousa säger att det var nazisterna som är skldiga och hänvisar till en utsaga av britternas utrikesminister Eden 1943.

Sousa brister i textförståelse, t.ex. hur man uppfattar påståenden i ett specifikt sammanhang. Hur pålitlig är Edens utsaga? Mitt under brinnande världskrig kunde knappast Eden reta upp ryssarna genom att anklaga dem. Självklart bedömde Eden enheten mot en gemensam fiende viktigare än ett enskilt brott mot polackerna, och godtog utåt tanken att nazisterna låg bakom. Detta skulle han som ansvarsfull statsman gjort, oavsett hur mycket han visste i verkligheten.

MARIO SOUSAS EGNA KÄLLOR:

  • Rapporter av Zemskov, Dougin, Xlenjuk 1990-93. Återgivna i

    • L´histoire av Nicholas Werth

    • The american Historical Rewiew

Hur ovanståendes metod skiljer sig från de Sousa inte tror på återges inte

MARIO SOUSAS ARGUMENT OM VAD SOM EGENTLIGEN HÄNDE (Sanningen som kom bort, s18 och framåt) :

  • Det fanns hungersnöd på Sovjets landsbygd. Det rådde klasskamp, fattigbönders kamp mot kulaker för att skapa kollektivjordbruk. I vissa fall hungersnöd och pga. det sjukdom och epidemier.

  • Det förekom dödsfall i arbetslägren, vilket beror på samma orsak som ovan.

  • De rika bönderna, kulakerna, utrotades. Det berodde på att fattigbönderna började gå ihop i kollektivjordbruk och att kulaker attackerade dem för at bevara makten.

Källa till Sousas påstående saknas. Dessutom är det irrelevant. Vad frågan gäller är inte frivilligkollektiv bland fattiga, utan tvångskollektivisering av alla bönder, fattiga och rika

  • Utrensningarna av massor med gamla kommunister 1937 berodde på ”avslöjanden om en hemlig organisation som konspirerade för att med våld ta över partiet och landets regering… (genom) industrisabotage, terrorism och korruption. Den store inspiratören, Trotskij, satt i utlandet och drog i alla trådar”. Sousas källor är

    • Trotskisten Isaac Deutscher som avslöjar att det fanns en militär konspiration

Sousa ger ingen källa till uppgiften

    • John Littlepage, en amerikansk ingenjör, arbetade i Sovjet i tio år. Han skrev sedan en bok där han berättar om korruptionen i systemet

    • Bekännelser som gavs i domstolarna. Bl.a. Bucharin.

    • USA-ambassadören i Sovjet, Joseph Davies, återgav sin beskrivning av de fria förhållanden i domstolssalen.

Sousa framför inga konkreta bevis
Motsägande källor bortses ifrån, tex Isaac Deutscher böcker, Dewes-kommissionen eller Chrustjevs töväderstal 1956. Sousa tar inte upp att all bevisning i processerna 1937-38 var bekännelser och att alla konkreta bevis avslöjades som falska. Man kan ju också fundera lite på rimligheten i att alla utom två av Lenins närmaste män skulle ha gjort upp med Nazityskland om att lämna ut delar av en stat de varit med att grunda. Sousa har missat Trotskijs poäng när han kommenterar alla de tusentals trotskistiska konspiratörer som tydligen besatte alla högre befattningar i Sovjetstaten: ”Om mina underordnade innehaft alla viktiga poster i apparaten, hur kommer det sig då, att Stalin är i Kreml och jag i landsflykt?”

Slutligen kan vi apropå Trotskij konstatera att Sousa återger felaktigheter för att stödja sin argumentation. Han säger att Röda armén skapades 1922, när det är ett historiskt faktum att det Leo Trotskij skapade Röda armén i januari 1918

MARIO SOUSAS ARGUMENT/ARGUMENTATIONSTEKNIK:

Det är extremt svårt att få struktur på Sousas texter, att få ut det viktiga och sammanställa de rena argumenten, pga. alla upprepningar och utsvävningar som ofta är helt irrelevanta. Hans sätt att försvara sin sak lindas in i oändliga ordsvador, med hänvisning till ”man måste ta hänsyn till verkligheten/omgivningen/situationen”. Sousa svävar ut om Portugals historia, nedskärningar i Sveriges välfärd, fängelsesystemet i USA, osv. Han återkommer gång på gång till samma saker, t.ex. andra världskriget och vad bra Sovjet var, och hur de kunde vinna. I t.ex. Lögn, förbannad lögn och statistik ställer Sousa frågan i det avslutande stycket för tredje gången. Det blir ganska tröttsamt till slut. Han nämner aldrig någonting i sina texter om USA:s eller västvärldens del i andra världskriget. Det verkar som om han medvetet utelämnar det.

Mario Sousas retoriska metod är att först slå fast att det skrivits böcker i avsikt att berätta negativa sidor hos kommunismen. Steg två är att Sousa konstruerar sitt eget syfte hos de som skrivit böcker. Steg tre är att Sousa berätta vad han spekulerar är bakgrunden till att boken skrevs. I sin historiska argumentation agerar Sousa genom att först fastslå sin egen förklaring till en historisk händelse (till exempel att svält sker inte genom politiska beslut utan yttre konflikt). Sedan berättar han att denna händelse inte är unik, utan har en motsvarighet i exv. västvärlden (svält pga. världskrig). Slutligen anklagar han de som inte delar hans förklaring till att svält beror på krig. Detta trots att dessa personer har en annan förklaring till de historiska händelserna som berörs. Hela argumentet mot Sovjet är ju att de dåliga händelserna, t.ex. svält, beror på en medveten förd politik, och inte enbart på yttre omständigheter. Sousa tar inte till sig argumentet, utan framhärdar i att alla som inte håller med honom är lögnare.

En utmärkande faktor hos Sousa är det retoriska upplägget. När Sousa talar om nödvändigheten att massutrota kulakerna i Sovjet slår han först fast hur ondskefulla de var. Sedan medger han en del av skulden, att övergrepp nog skedde och att det kanske skedde ett litet misstag på vägen. Sedan kommer en bortförklaring om de hungrigas desperata situation och att man inte kan kräva av dessa stackare att vara civiliserade när ingen varit civiliserad mot dem. Slutligen upprepas motanklagelsen mot kulakernas ondska. Det sista är viktigast. I all god retorik skall man avsluta med en sentimental uppmaning som ser till att den känsla man vill väcka hos läsaren dröjer kvar. Sousa är ingen nybörjare.

FÖRUTSÄTTNINGAR I DISKUSSIONEN

Sousa går in i argumentationen med att fastslå skuld innan diskussionen börjar. Hans sätt att argumentera är att oförutsättningslöst fastslå sina obekräftade anklagelser som sanna. Det finns inte ett bevis, inte en källa. Bara tillskrivna avsikter, misstänkliggjorda motiv och konstruerade syften. Redan i titlarna slås fast att kritiker propagerar för en ”myt”. Samma sak gäller de anklagade grupper han tar upp i redovisningen. De är alla kontrarevolutionärer och sabotörer. Det slås fast i anklagelsen, inte bevisningen. I Lögn, förbannad lögn… är i princip varenda underrubrik i hela texten vinklad och tendentiös. Och allt slås fast innan bevisföringen ens börjat. Hans stora trumfkort, som han baserar hela sin argumentation på, är helt enkelt att all kritik kommer från Nazityskland 1934. Egentligen skulle han kunnat korta ner sina tre broschyrer till en enda mening.

KÄLLOR

Sousa säger själv att ”när det gäller statistik att källan måste vara pålitlig”, men flera av hans grundläggande påståenden är obevisade. Källorna saknas, framför allt i beskrivningen av Sovjets inre liv. Sousa berättar inte vilken metod hans egna källor har använt, hur den skiljer sig från de övriga forskarnas. Motsägande källor finns inte med hos Sousa och många av motståndarnas källor kommenteras inte av honom.

Till all lycka tar Staffan Skott upp Sousas namngivne forskare Douglas Tottle i sin bok Liken i garderoben – ny version. Vad saken gäller är två saker: dels att Tottle avvisas av kommunismens kritiker. Han behandlas som en uppgiftslämnare som står emot ett överväldigande material om motsatsen. Dels vittnesmålet från Walker. Det Sousa gör är att han går in på ”en bestämd källa” hos kritikerna. Slår fast att den är falsk. Går vidare och drar slutsatsen att allt kritikerna säger är fel. ”En enda detalj” avgör fixeringen och på den hopas alla uppgifter. I det här fallet sågas alla kritiker eftersom de inte lägger lika stor vikt vid Tottles kritik och Walkers vittnesmål som på det sammanlagda material som går emot dem. Vad Walker beträffar spelar det mindre roll om hans vittnesmål är sant eller falskt. Det finns högvis med andra vittnen som säger samma sak. Människor som påstår sig ha upplevt något, skrivit en bok som de fått uppskattning för bland experter, och sedan visat sig vara bluffar är inte okända. De finns bland krigshjältar, äventyrare, biografiförfattare och fredspristagare. Om Sousas sätt att resonera vore giltigt skulle Auschwitz aldrig ha funnits, andra världskriget aldrig ägt rum, indianerna skulle inte varit förtryckta i Sydamerika och slaget vid Poltava skulle aldrig ha hänt.

TOLKNING OCH MOTANKLAGELSER

Ett argumentationsknep som Sousa flitigt brukar är sättet att tolka utsagor som går mot vad som stödjer hans egen tes. När böcker som Kommunismens svarta bok eller Aldrig mer!, nämner positiva sidor i Ryssland före revolutionen, t.ex. ökad ekonomisk utveckling eller juridiska reformer, betecknar Sousa det som ”Att lovorda tsarregimen”, eller ”förhärliga tsartiden” och en ”hyllning av den ryske tsaren”. Att medge fakta som talar till Rysslands fördel före revolutionen bevisar enligt Sousa inte en yttre sanning, utan att uppgiftslämnaren är ”helt förblindad av sitt hat mot kommunismen”.

På samma sätt tolkar Sousa kritik som angrepp och förfalskningar varje gång han har möjlighet. Skott tar upp nazisternas judeförföljelser. Omedelbart kallar Sousa Skotts påståenden förfalskningar, eftersom det fanns flera andra grupper som också förföljdes av nazisterna som inte Skott nämner i sammanhanget. Det gör knappast påståendet till en förfalskning. Skott tar upp Stalins och Hitlers icke-angreppspakt. Praktiskt taget alla historiker är överens om att pakten möjliggjorde Tysklands aggression västerut, eftersom den minskade risken av ett tvåfrontskrig. Sousa tolkar det som att Skott säger att Stalin och Hitler kom överens om invasionen av Sovjet. Sedan bekämpar Sousa sin egen travesti.

Ett liknande sätt att argumentera är genom en falsk logik där det ena utesluter det andra. Att påstå att det bara finns två alternativ och att om man inte vill det ena, så vill man det andra, som i s 6 i Lögn, förbannad lögn…när Sousa talar om att man antingen kämpar för folkets rätt, eller också tsarens förtryck.

Ett annat retoriskt fenomen som är vanligt hos vänstern är definitionsproblemet. Svårigheten att bestämma vad ett ord betyder. En vanligt förekommande teknik är att skapa förvirring om vad orden egentligen betyder. En annan är att lägga en egen definition av ord. (Jag har ofta stött på socialister som dyrkar Kuba. När de får reda på att bögar sitter i koncentrationsläger på Kuba konstaterar de helt enkelt att socialism är fortfarande okej, men Kuba inte är socialistiskt) Skott tar naturligt nog upp Röda Khmererna i sin bok. Sousa konstaterar ironiskt att de av Skott ”görs till riktiga kommunister” (s12). De riktiga kommunisterna var i själva verket de som avsatte dem, säger Sousa. Han måste i så fall ha en speciell insikt av vad som utgör ”riktiga kommunister”

Men mest frekvent i Sousas texter är ändå den otroliga mängden invektiv. Det rör sig om hela rader av uppretade, indignerade ordsalvor efter varje stycke, före varje stycke, mitt i varje stycke. Bara i sista stycket till Sanningen som kom bort, upprepas ordet ”lögn” tio gånger. Det är som om Sousa tror att bara man upprepar anklagelsen att ett påstående är en lögn tillräckligt många gånger, så är det en lögn. En annan sak är att Sousa verkar tro att om man bara använder tillräckligt fula ord om sina meningsmotståndare och upprepar dem tillräckligt många gånger, så blir vad de säger osant. Jag har räknat lite på det för att ha handfasta siffror och resultatet är följande. Sousas tre texter är omkring 50 tätskrivna sidor (Times New Roman 12), 21 378 ord. 427 ord per sida. På dessa 50 sidor finns minst 437 invektiv (oräknat ”nazi”). Det blir ungefär 9 stycket per sida. Tillskrivna avsikter och misstänkliggorda motiv dyker upp vid minst 128 tillfällen och är omkring 2,5 stycken per sida. Som ni förstår är min anklagelse mot Sousa inte löst hängande i luften.

Sousa slår fast att alla kritiker är lögnare och att ”Nya historier från höger måste därför antas som falska så länge motsatsen inte är bevisad. Denna försiktiga attityd är nödvändig” (Sanningen.. s 24). I själva verket är det just den attityden som Sousa har haft från början. Han har tagit emot all information på samma sätt, utan att ta hänsyn till något annat än sin konspiratoriska föreställning om ”klasskamp” och andra konfliktskapande föreställningar som utgör marxismens tankegods.

Det är denna inställning som gör det så svårt att nå kommunister med rationella argument. Troligen skulle Sousa aldrig ta till sig det som står i denna redogörelse. Och än mer otroligt är det att han ändrar sig på grund av den. Det är stor skada, men en sak för andra att ta upp. Jag är nöjd med att ha avvisat och beskrivit ihåligheten i Mario Sousas försök till försvar mot kommunismen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism