EFTER ATT DENNA BOK FÖRST dykt upp har friheten i Europa stått inför flera aggressiva utmaningar från radikala muslimer, utmaningar som mestadels mötts med eftergivenhet och ursäkter, censur och självcensur. Under denna tid har man intensifierat ansträngningarna att bannlysa ”islamofobi” – Ett ord som utnyttjats med ökande frenesi för att försöka tysta kritik mot vad det än vara månde som har att göra med islam.
Jag hade redan skrivit ner var jag trodde var de sista raderna i Medan Europa sov, då bomberna briserade i London den 7 juli 2005. Lyckligtvis fanns det fortfarande tid att lägga till några sidor om illdådet. Några veckor senare terroriserades Paris förorter under nätterna av muslimska upprorsmakare, och media – med några få undantag – ignorerade deras rop om ”Allahu akbar!” och föredrog att beskriva dem som desperata svar på fattigdom och förtryck. Då var det försent att göra tillägg till texten. Istället skrev jag i en öppen artikel i Christian Science Monitor den 17 november 2005 att muslimer i många Europeiska städer redan hade gjort anspråk på att bestämma lagen i sina kvarter och att upploppen i denna kontext skulle ses som de första ”slagen i ett gäng-krig över områden som pågick över hela kontinenten ”. Faktiskt hade den franska polisen vid upploppens början i praktiken givit upp kontroll över hundratals kvarter med muslimska boende.
När boken kom ut i februari 2006 var en annan kris på väg. När Flemming Rose, kulturskribenten redaktör vid Danmarks största tidning Jyllands Posten, fick reda på att danska artister var för rädda för repressalier för att illustrera en kommande biografi om Muhammed, beslöt han sig för att göra ett statement för yttrandefriheten. Han bjöd in tecknare för att lägga fram bilder på Muhammed och den 30 september 2005 tryckte han tolv av dem. De flesta var ofarliga. Icke desto mindre gick muslimerna i taket. Demonstranter fyllde Köpenhamns gator. Dödshot utfärdades. Den 12 oktober krävde ambassadörer från tio muslimska länder ett möte med statsminister Anders Fogh Rasmussen. Han vägrade och förklarade föredömligt att ”Det är så självklart vilka principer det danska samhället är uppbyggt av att det inte finns något att ha möte om”
Hans belöning var en ström av internationell kritik. I december lovade Louise Arbour, FN:S högste ansvarige för mänskliga rättigheter, att ”aktioner” mot teckningarna skulle vidtas. Tydligen var inte yttrandefrihet på hennes lista över mänskliga rättigheter. Europarådets ministerkommitté fördömde den danska medians ”intolerans”. Den 9 februari uppmanade Franco Frattini, EU-kommissionär för rättvisa, frihet och säkerhet media att reglera sig själva för att inte väcka anstöt; tre dagar senare sade Kofi Annan till dansk televison att ”Man skämta inte om andra människors religion, och ni måste respektera det som är heligt för andra människor”. Tydligen var det numera EU:s och FN:s jobb att tala om fria människor vad de skulle respektera.
Under tiden ökade de danska muslimerna trycket. En grupp muslimer med kopplingar till Danmarks muslimska sällskap reste till Mellanöstern, där de rörde upp hat mot sitt nya land genom att visa bilder som aldrig visats i någon dansk publikation. Mot slutet av januari ville Saudiarabien ha en bojkott av danska varor. Hackers stängde ner danska bloggar och tidningssidor. Terrorister beordrade skandinaver att lämna Gaza. Palestinier brände danska flaggor. Mobbar tände eld på Danmarks ambassader i Damaskus och Beirut. Varje dag verkade det som om det inte kunde bli värre, och ändå blev det bara värre. Till slut kunde över etthundra döda människor i den muslimska världen tillskrivas ilskan över teckningarna.
För många verkade Jyllands-Postens teckningar vara ett utslag av att den starke hånade den svagare parten. Men nej: det som hänt var att en hop av förtryckare – ledda av landet Saudiarabien där Biblar är bannlysta, kristna torterade och kvinnor förtryckta, judar kallade apor och grisar i de statskontrollerade media, och det bestraffas med döden att lämna islam – försökte tvinga en liten demokrati att följa deras teokratiska regler.
Att underkasta sig detta vore bara att inbjuda till mer krav, och skulle leda till än mer eftergifter, inte bara för Danmark utan för hela väst. Listan med demokratiska saker som kränker känslan hos många muslimer är trots allt ganska lång: från religiös frihet, jämlikhet mellan könen och tolerans mot homosexualitet till musik, alkohol, hundar och griskött. Vad skulle komma efter teckningarna?
Det var inte en isolerad händelse. Det var ett steg i en lång kamp för att underminera friheten. Uppmuntrande nog vägrade de flesta danskar att kasta in handduken: i januari sade 79% att Fogh Rasmussen inte behövde be om ursäkt för något. Men med tiden hade ansträngningarna från dansk media och Fogh Rasmussens politiska rivalers försöka att få danskarna att vekna en oundvikligt och beklaglig effekt. I ett tal i november 2006 i Köpenhamn hyllade jag den danska regeringens försvar för yttrandefrihet, och jag blev förvånad över att höra hur många danskar som sade till mig hur viktigt det var att höra detta från en utlänning. De sade att många danskar fått höra om och om igen att Fogh Rasmussens ståndpunkt skadat deras anseende utomlands, och till slut börjat tvivla på hans agerande och börjat skämmas för sitt land.
Trots bomberna i Madrid och London och upploppen i Paris, fortsatte många europeiska ledare att vägra se verkligheten, andra, lika villiga som Neville Chamberlain i Munchen att ”upprätthålla freden” hade redan valt gradvis kapitulation, följda av nervösa sykofantiska prisanden av islam och ursäkter för västerländsk frihet. Och de stöddes av miljoner européer som inte lärt sig uppskatta sin frihet från början utan istället började anamma islamiska tabu-föreställningar. För dem hade den islamska vreden och dess uttryck i stil med våld och dödshot, redan blivit en accepterad del av livet; ansvaret för all oreda låg hos dem som inte kunde insåg var gränsen går. En tittares textinlägg som skickades till ett norskt diskussionsprogram lydde: ”Det är något fel med en demokrati där en redaktör kan försätta hela landet i fara!”. EU:s handelsminister Peter Mandelson var en av många ministrar som talade om upprörda muslimer som om de vore en naturkraft: varje ny publicering av teckningarna, gnydde han, var att ”hälla bensin på brasan”.
Förvisso var det många europeiska redaktörer, inklusive ett flertal jag skrivit av som skamlösa dhimmis, publicerade faktiskt teckningarna för att visa sitt stöd för Jyllands-Posten och yttrandefrihet. Till och med Le Monde tryckte sin egen vitsiga träffande teckning av Muhammed. Men de flesta politiker och journalister som tagit avstånd från van Gogh efter mordet på honom tog likaså avstånd från Jyllands-Postens utgivare Editors och tecknare. Efter att ha kallat van Gogh vulgär och okänslig, kallade de nu tecknarna samma sak. Och deras motsvarigheter i Amerika var inte bättre. De flesta politiker som uttalade sig om teckningarna upprepade domen från Bill Clinton (”helt skandalöst”) och utrikesdepartementet (”stötande”).
Den danske jornalisten Lars Hedegaard mejlade mig och skrev att ”Efter detta svek kan man fråga sig varför vi skall ha trupper i Irak och öka vår närvaro i Afghanistan”. Verkligen. Nästan ingen av de stora tidningarna i USA tryckte teckningarna; 60 minutes bidrag var oerhörd rapport vilken beskrev danska muslimer som skrämda, oskyldiga offer för en ondskefull rasistisk majoritet.
I Norge återgavs teckningarna i flera stora tidningar, men underligt nog gav all uppmärksamhet åt en lite kristen tidskrift Magazinet, som tryckte dem 10 januari 2006. När Norges ambassad i Syrien brändes av demonstranter sade statsminister Jens Stoltenberg att Magazinet bar en del av skulden. Det norska utrikesministeriet skickade uttalanden till ambassader där de beklagade Magazinets handlingar. Trots att förläggaren för Magazinet Vebjörn Selbekk utsattes för dödshot och i bästa fall fick ljumma stöduttalanden från sina journalistkollegor, stod han upp för yttrandefrihet i TV-intervjuer och debatter med skamsna tjänstemän.
Då, den 10 februari, dagen före en planerad demonstration mot teckningarna, kallade Norges minister för arbete och social inkludering till en presskonferens. Där, i närvaro av ministrar och den största samling imamer i Norges historia, gav Selbekk en ynklig ursäkt till Mohammed Hamdan, ledaren för Norges islamiska råd (och bror till en Hamas-medlem i det Palestinska parlamentet), som accepterade ursäkten och för 46 olika muslimska organisationer bad att alla hot mot förläggaren skulle dras tillbaka. Det var som en scen rakt ur en shariadomstol, där den ångerfulle dhimmin benådades av den muslimske ledaren och ställdes under hans beskydd. Det var som om Hamdan, inte den norska polisen eller militären, bestämde över säkerheten för Norges medborgare.
I september 2006, några månader efter att krisen med teckningarna hade ebbat ut, mötte den norske kultur- och kyrkoministern Tron Giske Hamdan och lade fram att stödet för det islamska rådet skulle öka från 60 000 kroner per år till 500 000. Denna högst misstänkta jackpot fick praktiskt taget ingen mediauppmärksamhet.
Norska myndigheter hyllade denna nationella förödmjukelse som en akt av ”försoning”. Jonas Gahr Störe, den Villepin-liknande utrikesministern som angripit Selbekk i direktsändning för att ha stått upp mot hotelser från ligister, kallade redaktörens kapitulation en akt av ”integration och mod”. Imamerna som bevittnat ursäkten medgav att det gav Norge ”en högre status än före”. Aftenposten bejublade Selbekks nederlag. Som om inte Norge hade blivit förödmjukat nog mötte några dagar senare en officiell norsk delegation i Quatar med imam Yusuf al-Qaradawi (känd försvarare för självmordsbombare och mord på judiska kvinnor och barn) och bönade honom att förlåta Selbekk. Det gjorde han. Den norks-irakiske författaren Walid al-Kubaisi sade: ”Att möta Yusuf al-Qaradawi under nuvarande omständigheter är liktydligt med att ge extrema islamister och terrorförespråkare en rätt att på lika villkor besluta om hur Norge skall styras”
Sveriges uppträdande var om möjligt än mer föraktlig än Norges. I februari 2006 stängde Sveriges utrikesminister Laila Freivalds ner högerpartiet Sverigedemokraternas webbsida då den publicerat en Muhammed-teckning. Hon snyftade ”Det är skrämmande att en liten grupp av svenska extremister kan utsätta svenskar för fara”, som om det var Sverigedemokraterna som hotade med våld. Och som om inte Kofi Annans kommentar redan gjort FN:s inställning klar uttalades den några månader senare den 16 oktober 2006 vid möte med tecknare i FN:s högkvarter. Mot slutet av paneldiskussionen sade biträdande generalsekreteraren Shashi Tharoor i en ”summering” av deltagarnas kommentarer att de yrkat på självcensur och insisterat på att ”en ordentlig balans… måste finnas” mellan frihet och kulturell känslighet. Struntprat. Tecknarna hade i verkligheten betonat vikten av fri yttranderätt och kritiserat bristen på pressfrihet i flera länder, speciellt i den muslimska världen. Det som Tharoor dukade upp var inte en ”summering” utan FN:s linje. Det var kusligt att tänka på vad FN kunnat göra med västerländsk frihet om den haft makten.
DET VAR INTE BARA DANMARK som var under press för att de kämpade för frihet. Det var även Ayaan Hirsi Ali. Först skedde en händelse som fick en att tänka på vissa av de riktigt fega sakerna under krigstidens kollaboration, några av hennes grannar i Haag avslöjade henne. De var oroliga över att bo nära ett mål för terrorister, strunt samma att hon var måltavla just för att hon riskerade sitt liv för att försvara deras frihet, de vann en rättegång om att vräka henne då henner närvaro kunde utgöra en säkerhetsrisk för dem. Hollands invandringsminister Rita Verdonk gjorde till slut samma sak på en nationell skala. Hon nämnde felaktiga detaljer i Hirsi Alis asylsökan 1992 och hennes ansökan om medborgarskap 1997 (vilka Hirsi Ali förklarat åratal tidigare) och försökte återkalla hennes holländska medborgasrskap och deportera henne.
Under dagarna som följde tala jag flera gånger med Hirsi Ali över telefon och imponerades av hennes moraliska mod och älskvärdhet under denna hårda press. Till slut fick hon tillbaka sitt medborgarskap och den holländska regeringen föll. Men Hirsi Ali sade upp sig från parlamentet och flyttade i september till Washington D.C för att arbeta vid American Enterprise Institiute. Bra för henne, men en förlust för Europa, en kontinent som verkar vara perverst besluten att skydda sina fiender och driva bort sina hjältar.
Även påven angreps. 12 september 2006 citerade han vid en föreläsning vid Regensburgs universitet kritik mot islam från en bysantinsk kejsare från 1300-talet. Den muslimska världen gick i taket. Så gjorde även den västliga akademiska, mediala och politiska eliten. ”Det påven gjorde var oklokt och onödigt”, gnällde en medlem vid Europaparlamentet. New York Times anklagade Benedict för att ha ”sått smärta” och ”skapat oenighet mellan kristna och muslimer… Han måste ge en djup och övertygande ursäkt och därigenom visa att ord också kan hela”. Som en underliggande tanke fanns hela tiden tron att det var dumt och omoraliskt att inte låta sig tystas av hot om våld.
Bland de få framträdande försvararna för påven fanns en artikel av filosofiläraren Robert Redeker som dök upp i den franska tidningen Le Figaro den 19 september. I Redekers artikel talade han för upplysningens ideal och lade fram vissa relevanta sanningar om islam (inklusive det faktum att många av dess anhängare ”försöker förmå Europa att böja sig för dess vision för människan”), ledde till dödshot och tvingade honom och hans familj att gömma sig. Även om Frankrikes utbildningsminister Gilles de Robien deklarerade sin ”solidaritet” med Redeker, rådda han till att en ”offentligt anställd måste uppvisa försiktighet och måttlighet”; Pierre Rousselin, Le Figaros redktör, försäkrade också om ”solidaritet”, och bad sedan om ursäkt på al-Jazeera. Vad premiärminister de Villepin beträffar kallade han hoten ”oacceptabla” men tillade att ”alla har rätt att uttrycka sina åsikter, så länge de respekterar andras förstås”. Detta blev snabbt regeln i Västeuropa: att man måste respektera andra. Det vi kan lära av Redeker-affären sade Villepin var ”hur vaksamma vi måste vara för att försäkra oss om att folk respekterar varandra” – inte ett ord om att försäkra yttrandefrihet. Det Villepin menade var förstås att man måste respektera muslimer – man har all frihet att håna presidenten i USA, påven, eller någon annan otrogen. I vilket fall som helst är inte sådan ”respekt” någon respekt alls, eftersom respekt ges frivilligt och måste förtjänas. När Villepin sade ”respekt” menade han ”underkastelse”, och det arabiska ordet för det är, vilket knappt behöver nämnas, ”islam”.
Om påvens och Redekers kommentarer orsakade sådant rabalder beror det på att de gick emot en ökande tendens till självcensur, inte bara bland nyhetsmedia utan bland författare och publicister, regissörer och teaterproducenter, artister och museum. Och, naturligtvis, akademiker. I oktober 2006 skrev en informationsexpert att när han varnat brittiska utbildningsmyndigheter att terroristgrupper försökte rekrytera muslimska studenter vid universiteten hade de svarat med förolämpningar, hotat med stämningar och försökt tysta honom. I Europa, liksom i USA, har högre lärosäten använt yttrandefriheten som en ursäkt för att förse islamister med ett forum (som om yttrandefrihet betydde rätten till en plattform) medan de nekade alla som var kritiska mot islam (med argumentet att universitet skall vara en ”säker zon” för minoriteter). T.ex. blev medlemmar i terroristgrupper inbjudna i oktober 2006 till Dublins Trinity College för att debattera terrorism med muslimer som motsatte sig den. Arrangören förklararde att det fanns ”två legitima sidor” i frågan. Naturligtvis hade han inte inbjudit någon som såg islam i sig själv som ett probem – och därigenom indikerade att medan det var ”legitimt” att stödja terror, var det inte legitimt att kritisera islam.
I en ledare 4 oktober 2006 hyllade den brittiska tidningen Indipendent den nya vågen av Europeisk självcensur och prisande den som en ”ny känslighet” och fördömde Redekers artikel i Figaro som ”motbjudande” och ”onödigt offensiv”. Enligt Indenpendendent är det fel att medge störande fakta om islam men acceptabelt att förolämpa den som avslöjar dessa sanningar. Då sådant tänkande råder finns inga tvivel om att europeiska historieböcker förr eller senare kommer att rensas på ”offensiva” fakta, liksom dess motsvarigheter i den islamska världen?
I samma ledare berättade Independent att spänningen över sådana fenomen som påvens tal och Redekers artikel inte hade något att göra med yttrandefrihet utan representerade en ”kamp mellan religiösa och sekulära fundamentalister”. Detta är en stor rådande trend: etikettera frihetsförsvarare med ”fundamentalister” eller ”extremister”. I Norge klumpade politiker ihop Selbekk, redaktör för Magazinet med de som hotat att döda honom och kallade båda sidor ”extremister”. På ett liknande sätt kallade både den engelsk-holländske professorn Ian Buruma och Europa-”experten” Timothy Garton Ash Hirsi Ali en ”upplysningsfundamentalist”, och i och med det jämställde de en modig kämpe för mänskliga rättigheter med patriarker som anser att våldtäktsoffer skall slaktas
Att kalla en som försvarar yttrandefrihet för ”fundamentalist” är förstås att missbruka ordet: en fundamentalist är enligt definition en som påstått sig hittat den slutgiltiga sanningen i ett trossystem (vare sig det är bokstavstroende kristendom, islam, marxism eller nazism). För en sådan person hotar yttrandefriheten den fullkomliga sanning han besitter.
För vissa har orden ”fundamentalist” och ”extremist” visat sig vara otillräckliga. Redaktörerna för Indipendent insisterar till exempel på att på att höja yttrandefriheten över andra rättigheter är att vara en ”enfrågefanatiker”. Man skulle kunna tro att ordet ”fanatiker” reserveras för de som spränger ambassader; men inte. Just den medieelit som vägrar kalla terrorister vid sitt rätta namn tvekar inte att sätta ”fanatiker”-stämpel på de som försvarar frihet. Alltså var Somerset Maugham en ”enfrågefanatiker” när han skrev att ”en nation som värderar någonting högre än sin frihet kommer att förlora den”; och George Orwell var en ”enfrågefanatiker” när skrev att ”om frihet innebär någonting alls, så innebär det rätten att tala om för människor vad de inte vill höra”.
Yttrandefriheten är inte bara under en ökande kritik i Europa; den avskaffas och förföljs. I Norge blev kränkande uttalanden om religion straffbart 2006 med böter eller fängelse (enligt den nya lagen, som knappt fick någon uppmärksamhet i media är den anklagade skyldig till han/hon bevisat sig oskyldig) I Belgien, som har en liknande lag, blev en bloggare 2006 tvingad att ta bort en påstått rasistiskt text från sin webbsida. I Storbritannien har många groteska fall av myndighetsingripanden mot rätten att yttra sig. Ett är den fjortonåriga Codie Scott från Manchester som arresterades och fängslades i oktober 2006 anklagad för rasism efter att hon klagat på att hon inte kunde kommunicera med sina pakistanska klasskamrater som inte talade engelska. Trettonåriga Samantha Devine från Gillingham fick i januari 2007 order från sin lärare att inte bära ett krucifix om halsen då det gick emot ”hälso- och säkerhetsreglerna” (vilket naturligtvis inte muslimska och sikhiska trossymboler gjorde).
Frankrirkes juridiska system upplevde en av sina mörkaste dagar på årtionden. 2000 hade TV-kanalen France 2 visat en uppgjord videoband som antas visa en palestinsk pojke, Muhammed al-Dura som dödas av israeliska soldater. När journalisten Philippe Karsenty avslöjade bedrägeriet, anmälde France 2 honom; och den 19 oktober 2006 togs ett beslut lika skamligt som Dreyfuss-domen 1894; han fälldes. Budskapet var kristallklart: ”goda” lögner är tillåtna; ”dåliga” sanningar skall straffas. Inte heller den övriga franska media visade kurage; trots att rättegången knappt rapporterades alls när den ägde rum, uppenbarligen för att journalister inte ville dra uppmärksamhet åt anklagelser som rikades mot kollegor, fick domen stora rubriker (den bästa engelskspråkiga rapporteringen av detta fall gavs inte av en större tidning eller TV-kanal, utan av Nidra Poller som skrev på Pajamas Media Website).
SEDAN Medan Europa sov kom ut har jag sett flera tecken på att Europa inte längre sover. Den 11 oktober 2006 rapporterade New York Times att ett ökat antal europeiska mainstream politiker numera ”hävdade att islam inte kan försonas med europeiska värden”. Om det finns någon sanning i detta beror det på att Europas ledare känt sig alltmer tvingade av utvecklingen ta tag i frågor om islam. Men även om ett fåtal har fört fram mild kritik mot islam har desto fler fått in vanan att svara på varje sådan mild kritik med hårda fördömanden av den så kallade islamofobin (EU försöker å sin sida förbjuda termen ”islamisk terrorism”)
Det finns faktiskt bara ett västeuropeiskt statsöverhuvud som är klarvaket: Anders Fogh Rasmussen, Danmarks statsminister. Visserligen har Angela Merkel, som blev tysk kansler 22 november 2005, varit imponerande: efter att en uppsättning i Berlin av Mozarts opera Ideomeneo ställts in, då rekvisitan innehöll Muhammeds huvud, insisterade hon på att genomföra uppförandet. Mer vanlig för den europeiska eliten är emellertid den holländske justitieministern Piet Hein Donner som 2006 sade att om två tredjedelar av alla röstberättigade i Nederländerna ville införa sharialagar, ett land där muslimerna snart kommer att vara i majoritet i de större städerna, så skulle han acceptera det för det vore ”en skam att säga: ’Det är inte tillåtet’!” I samma anda jämförde det holländska socialistpartiets ledare Jan Marijnissen i juli 2006 muslimska terrorister med motståndsrörelsen under andra världskriget. Tony Blair skickade ut dubbla budskap, i ena sekunden uppmanade han muslimer att bli mer moderna och i nästa hylla Koranen som ”progressiv… en reformerande bok”.
Några journalister är vakna. Ansvarsfull rapportering om detta kan ses i Times, Telegraph och Daily Mail i Storbritannien, De Volkskrant i Nederländerna och Jyllandsposten i Danmark. Under tiden har jag blivit mer och mer bestört över avvisandet från Amerikas mest respekterade tidningar att acceptera obekväma fakta som finns i denna och liknande böcker om islam och väst.
Den andre oktober 2006 sände Norges TV2 en häpnadsväckande ärlig dokumentär, ”Skrämd till tystnad” om hur norska politiker och journalister sålde ut yttrandefriheten under tecknings-krisen; femtonde januari 2007 visade Storbritanniens Kanal 4 ”Dispatches: Undercover Mosques” en förvånansvärt rakt på sak undersökning av vad man trodde var moderata, ”all-religiösa” brittiska moskéer där imamer ropade efter mord på bögar och judar och införandet av sharia-lagar i väst (nte ägnat att förvåna var det ingen i den brittiska regeringen som offentligt talade om upplysningarna i ”Dispatches: Undercover Mosque”).
De flesta rapporteringar om islam, invandring och integration skyler antingen över de dåliga sidorna eller skyller dem på väst. Fem dagar efter ”Undercover Mosque” visade en dokumentär ”Kriget inom oss” där Christiane Amanpour på ett meningslöst sätt tillskrev tanken på islamisk överhöghet i Storbritannien George W. Bush krig mot Irak (ett ämne som ingen av jihadist-imamerna på Kanal 4:as dokumentär ens nämnt). Den 23 oktober 2006 menade en artikel i Reuter på fullt allvar att en öppen diskussion om integrationsproblem ”riskerar att ytterligare isolera minoriteter snarare än att integrera dem”, med andra ord skadar man integration genom att medge att den är ett fiasko.
Hösten 2006 sågs igen en våg av anarki i Frankrike. 100 bilar om dagen brändes och mer än fjorton poliser överfölls; men jag hade följt detta ”Inbördeskrig” (som det franska polisfacket kallade det) på bloggar i flera veckor innan mainstream-media utanför Frankrike började skriva om det i små, tillrättalagda bulletiner. BBC chockade många media när den öppet medgav i oktober 2006 att dess sändningar var ensidiga, speciellt i relation till islam – men trots detta ”mea culpa” (att ta på sig ansvaret för något, ö.a) försökte BBC samtidigt undertrycka en rapport som kritiserade en förvrängd mediebevakning av Mellanöstern. Och när den högste imamen i Manchester citerades i oktober 2006 och stödde avrättningen av homosexuella vävde BBC-rapporten på sitt vanliga vis ihop det som ett sätt att smutskasta islam – helt och hållet döljande det faktum att islam förvisso föreskriver dödsstraff för homosexualitet.
Några européer har fattat. En undersökning 2006 visade att 53 % av britterna var oroade av islams påverkan, mot 32 % 2001. Ändå fortsatte många i Europa att rikta sin rädsla mot USA. I en undersökning i april 2006 kallade 45 % av tyskarna USA ett större hot mot världsfreden än Iran. Bara 28 % satte Iran först. Trots att en rapport från de holländska myndigheterna i januari 2007 varnade för att de etniska spänningarna i Nederländerna var ”allvarligt underskattade” och att nationen kunde stå inför upplopp liknande de i Frankrike. I valet i november 2006 avvisade de holländska väljarna det enda parti vars ledare lovat att ta itu med integrationsproblemen. ”Försöken att styra och kontrollera alla uttryckssätt kväver debatten och skriver om historien”, klagade den holländskt-kanadensiske bloggaren Pieter Dorsman före valet, hade bara intensifierat situationen i Nederländerna sedan mordet på van Gogh. Det här är lika sant för en stor del av Västeuropa.
Det har visserligen funnits goda tecken här och var, en radikal imam som deporterats, en extremistgrupp som förbjudits och en oväntad anti-dhimmi inställning (både Romano Prodi och Jack Straw har kritiserat slöjan). Men på det hela taget är dhimmistatus på väg. Europeiska imamer kommer undan med att predika jihad; europeiska myndigheter ger fortfarande pengar till moskéer och muslimska skolor (i januari 2007 rapporterades att de holländska myndigheterna övervägde att finansiera en Koran-skola i Afghanistan och att den norske utbildningsministern ville ta bort tyska, franska och spanska som obligatoriska tredje språk i skolorna och istället införa urdu, turkiska och arabiska ); muslimska ”råd” och ”föreningar” med kopplingar till terrorister behandlas fortfarande respektfullt av regeringar och media (och bekostas av skattebetalarna). I flera länder introduceras parallella system med sharialagar (hyllad som ”legal pluralism” av dr Prakash Shah vid Queen Mary universitetet). Det är omöjligt att hålla reda på alla absurditeter; bara i Storbritannien blev de senaste månaderna en ny burkaliknande drält för sköterskor införd; en uttalat antikristen muslim blev Birminghams högste skolinspektör; en muslimsk polis behövde inte beskydda den israeliska ambassaden i London; polisen gick med på att ”konsultera en panel av muslimska ledare innan de gjorde några antiterrorist-räder”; polisofficerare fick ”mångfaldsträning” vid en muslimsk skola med kopplingar till terrorister; och en tjänsteman vid immigrationsstyrelsen visade sig tillhöra den radikala gruppen Hizb-ut-Tahrir; den brittiske polismästaren sir Ian Blair delade underrättelseinformation om potentiella terrorister med ledare för de muslimska samfunden; man beslöt undervisa brittiska barn om ”rasrelationer och multikulturalism inom alla ämnen de studerade – från spanska till naturvetenskap”; brittiska fängelsetoaletter byggdes om så att fångar inte behövde ha ansiktet mot Mekka när de besökte dem; och den högste ordföranden för Storbritanniens islamska medicinska förening berättade för muslimer att vaccinera barnen mot mässlingen, påssjuka och röda hund var ”oislamskt”. När Ken Livingstone mötte Daniel Pipes inför en tusenhövdad publik i en större debatt om ”kriget mellan civilisationerna” struntade mainstream media nästan helt i den; samma månad skedde en rad arresteringar i anslutning till en plan att hugga huvudet av en brittisk muslimsk soldat.
Brottsligheten ökade. Upplopp har skett från Windsor till Bryssel. I april 2006 rapporterades att delar av Berlin var ”började bli utanför kontroll” och att lärare vid en skola ”hade förlorat all auktoritet och nu var så rädda” för invandrarelever att de tog med mobiler till klassrummen så de kunde ”ringa efter hjälp”. I april 2006 sade Oslos stadsdomstol att ”kriminella ungdomar… förstörde miljön i Oslo för de unga”, samma sommar upplevde staden vågor av misshandel riktade mot homosexuella av unga muslimer; och Oslopolisen sade att de var ”motvilliga att slå till mot gängen av rädsla för sin egen säkerhet”. I november 2006 visade en undersökning vid den muslimskt dominerade Stockholmsförorten Rinkeby att det senaste året hade 18 % tvingat till sig sex, 31 % hade skadat någon så att de behövde vård och 24 % hade gjort inbrott. Med skrämmande antal terroristplaner (dussintals bara i Storbritannien) och terrormisstänkta (över 1600 i UK) hade identifierats har muslimska ledare reagerat med att rikta anklagelser om ”demonisering” och ”statsterrorism”. I ett förnekande av Tony Blairs vädjan att muslimer skall hjälpa till i kampen mot terrorn, har till exempel Muhammed Abdul Bari vid Storbritanniens muslimska råd sagt: ”Vi vet vad som hände i Nazityskland, och vi måste vara på vår vakt när hela samhällsgemenskaper demoniseras”. Förtäckta hot har blivit vanliga; rutinmässigt hävdar muslimska ledare att även den mildaste åtgärd mot terrorister kommer att förvandla fredsälskande muslimer till jihadister. På samma gång förnekar flera av dem att islamisk terrorism ens finns: i september 2006 vägrade de flesta ledande muslimerna i Norge att medge att muslimer var ansvariga för elfte september – den riktiga förövaren var antingen USA eller Israel. När han tillfrågades i januari 2007 om vad man skulle göra åt den holländske komikern Ewout Jansen, som berättar muslimska skämt, sade en talesman för en moské i Amsterdam att det var helt i sin ordning att ”göra slut på honom”.
Undersökningar 2006 lämnade inga tvivel om var sympatierna hos Europas muslimer låg. I Storbritannien sade över 40% av muslimerna att de ville se landet styrt av sharialagar; minst en av fyra stödde attackerna den sjunde juli; 70% vägrade fördöma självmordsbombare; två tredjedelar var mot yttrandefrihet. Bland de unga holländsk-marockanerna var 40 % mot demokrati. Men det europeiska självbedrägeriet fortsatte. I Augusti 2006 rapporterade Associeted Press att tyskar blev ”överväldigade” av nyheter om ett planerat bombattentat på ett tåg för de trodde attt deras ”motstånd mot Irakkriget skulle försäkra” dem från terrorism. Samma månad, efter arresteringen av ”engelska gossar” som planerat att spränga flygplan som går mellan London och USA, lovade Storbritanniens samhälls-sekreterare, Ruth Kelly att överväga ett muslimskt förslag att pacificera eventuellt blivande terrorister genom att introducera sharialagar i invandrarområden.
Över hela Europa ökar antisemitismen. I december 2006 gav Der Spiegel bevis på att ”högerungdomar och unga muslimer uppvisar nivåer av antisemitism som sedan länge setts som otänkbara i Tyskland”. Tre händelser i Norge visar en klar bild. I januari 2006 sade Finn Graff, landets ledande serietecknare, vilken hade framställt israeler som nazister, att han inte skulle teckna Muhammed och förklarade: ”Jag sätter gränsen för mina teckningar vid dödshot… Man måste dra gränsen någonstans”. Jämställa judar med nazister är ok, då judar inte är nazister, så varför inte göra det? Till skillnad från detta är det inte säkert att kritisera islam, skälen känner vi alla till, så det är bäst att inte göra det: så är den etiska beräkningsmodellen vid den högsta nivån vid Europeisk media idag (tre månader efter att ha gjort detta uttalande vann Graff det första årliga Humanistiska kulturpriset av den norska humaniströrelsen).
Den 5 augusti 2006 publicerade Norges mest kände levande författare Joostein Gaarder (som skrev Sofies värld) en giftdrypande jude-hatande artikel i Aftenposten kallad ”Guds utvalda folk”, vilken aldrig skulle accepterats i någon amerikansk dagstidning (den skulle dock ha passat fint i Nazitidningen Der Stürmer). Gaarder jämförde Israel med Talibanstyret i Afghanistan och skrev som om det var Israeliska judar och inte miljoner muslimer i länderna som omger och hotar deras lilla demokrati som fortfarande levde enligt barbariska regler nedtecknade i urgamla skrifter. Även om Gaarder fick lite kritik, fick han starkt stöd från ledande intellektuella och norrmän i allmänhet. Människor talade fortfarande om artikeln den 17 september när skott avfyrades vid Norges enda synagoga av fyra unga män som visade sig även planerat att spränga de amerikanska och israeliska ambassaderna.
Om man går på Oslos gator idag kan man komma ihåg att det är en stad i vilken minnet fortfarande är levande att judar drevs ihop och skickades iväg mot sin död medan deras grannar satt i sina kök och stillsamt inmundigade kjöttkaker och kokta potatisar. Det finns inga tvivel om att européers fortfarande undertryckta skuld över Förintelsen och över deras fortsatta irrationella judehat är viktiga faktorer i Europas pågående självutplåning.
Det är sant att de senaste åren har fler och fler européer insett att Europa håller på att avskaffa sig själv Några har kommit ut. Men inte tillräckligt många. Processen fortgår. Och atmosfären blir mer och mer olycksbådande. Jag har vant mig vid att se sanningen ställas på huvudet – ondskefulla angripare vilka beskrivs som oskyldiga offer, frihetskämpar som presenteras som hatfulla och giftspridare. Jag har länge hävdat att om vi inte omhuldar våra friheter lika passionerat som jihadisterna omhuldar sin tro, kommer vi att förlora. Benjamin Franklins ord är mer aktuella än någonsin: ”De som ger upp sin frihet för att få trygghet förtjänar varken frihet eller trygghet”. Tyvärr har i Europa idag miljoner uppfostrats till att prisa tryggheten och verkar aldrig lärt sig vad frihet innebär.
*
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
KAPITEL 1: Före elfte september: Europa i förnekelse
1.1 Elfte september
Flytt till Europa – kulturkrockar, problem med muslimer i Europa
Lämnar USA för Holland
Muslimska förorter – attityd, könsstympning, skolor, Fadime, bögar
1.2 Europas förnekande – utnyttja välfärd, Eurabia
USA kristen fundamentalism
Flytt till Norge
Ökad ungdomskriminalitet
Skillnad politisk syn USA – Europa
1.3 Massmedia
Invandring I Norge
Unni Wikan
Mulla Krekar
1.4 Multikulturalism
Behov av invandring
KAPITEL 2: Elfte september och efteråt: lägga skulden på amerikaner och judar
2.1 Reaktioner i Europa
Bakgrunden – Europa på 1980-talet
Efter murens fall
Amerikas historiska roll I Europa
Kosovo
2.2 Europeisk antiamerikanism
68-generationen
Anna Lindh
Europas syn på islamisk intolerans
Kritikerna – Bat Ye’or
Frankrike
Johan Galtung
Mer antiamerikanism
2.3 Övervintrad kommunism
Europas syn på Kuba
Kristiania
Amerikansk ekonomi
Che Guevara
Reagans begravning – Östtyskland
Norska traditioner
2.4 Synen på judar
Modern antisemitism
Sverige
Norsk antisemitism
KAPITEL 3: Europas Weimar-rörelse: Det liberala motståndet och dess framtidsutsikter
För att läsa de sista delarna: kontakta pilum.nu
3.1 Terrorismen i media
3.2 Samarbetet mellan västs elit och islamism
3.3 Etablissemanget och tyranniet
3.3 Etablissemanget
Efterord