1.3 Massmedia

När jag först flyttade till Norge visste jag lite om detta. Det jag visste var att en stor del av norrmännen köpte tre eller flera tidningar om dagen. Jag blev förvånad. Vilken skillnad mot amerikaner! Så nyfikna på världen! Så välinformerade! Tids nog minskade min entusiasm. Jag märkte att trots att Oslo hade flera dagstidningar fanns det många viktiga nyheter som på något sätt aldrig kom fram i dem, och det fanns många åsikter som praktiskt taget aldrig kom in i tidningarna. Med amerikanska mått var spännvidden i tidningarnas ideologiska bredd smal – från den ena kanten av vänster till den andra. Samma gällde för TV-nyheterna, där den största var den statliga NRK. I de stora frågorna märkte jag att media i stort sett var överens. Vad tycker man om judar? Förintelsen hade varit fel, men nu använde Israel den för att rättfärdiga förföljelse av palestinier och upprätthålla en ”våldsspiral”. Vad tycker man om det amerikanska ekonomiska systemet? Grymt orättvist, punkt slut. (före elfte september och invasionen i Afghanistan, som gav opinionsmakare mer att glufsa i sig, verkade det inte gå en vecka utan det kom en helsida i Dagbladet som varnade Norge för en ekonomi liknande den amerikanska).

Johan Norberg, en svensk författare och idéhistoriker, hävdar att det socialdemokratiska etablissemangets konsensus är en så betydelsefull del av det västeuropeiska samhället att han kallar det ”en-tankestaten”. Norberg (vars land har en fastare sammansvetsad åsiktselit än de flesta) noterar att ”socialdemokraternas makt över våra sinnen, auktoriteter, universitet och media startar en anpassningsprocess från alla sidor, inklusive oppositionen, så att individualister och nytänkare stängs ute”. Precis. I Norge såg jag hur media serverade noggrant utvalda – och betydligt selektiva – dagliga nyhetsmåltider, smaksatta med artificiella kryddor. Ändå verkade ingen märka det. En orsak var att de hela tiden matades från samma media med bilden av att de fick en mångfald med åsikter. Till skillnad från amerikanerna, försäkrades norrmännen, för deras media gick bara i Vita Husets ledband.

2004 följde jag krisen i Sudan under flera veckor via nätet innan jag tog del av den norska medians rapportering. Samma gällde för skandalen med FN:s ”Olja för mat”-program: jag hade läst massor som ställde generalsekreteraren Kofi Annan i väldigt dålig dager, men i veckor var den enda gången det nämndes en kort notis i Aftenposten. Sommaren 2004 (tack vare en okynnig tillfällig redaktör som tydligen ville röra till saker och ting), lyckades jag faktiskt publicera en kommentar i Dagbladet om antiamerikanism, där jag påpekade att norska media var helt besatta av skandalen med Abu Ghraib (då den fick USA att framstå som dåligt) totalt nonchalerade ”Olja för mat”-historien (då den fick FN att framstå som dålig). Tänka sig! Ett par dagar senare tryckte Dagbladet en helsida om ”Olja för mat-programmet”. De gjorde ett strålande jobb för att skapa intrycket att det var USA, och inte FN som inte hade rena händer i frågan.

Amerikas ungefärliga motsvarighet till den västeuropeiska eliten, som ibland kallas den ”liberala eliten” eller det ”östra etablissemanget”, innehar betydande makt vid många universitet och bland Hollywoods filmstudier, vid New York Times och Washington Post, och vid nyhetsrapporteringen hos de flesta TV-bolag. Men denna elits inflytande i Amerika är liten i jämförelse med dess västeuropeiska motsvarighet. För även om Amerikas elit kontrollerar vissa mäktiga institutioner är den inte monolitisk. Ingen nyhetskanal i USA är populärare än den konservativa kanalen Fox och ingen tidning mer prestigefylld än den konservativa Wall Street Journal. Om liberalerna har New York Times och Washington Post, har de konservativa Washington Times och New York Post (för att inte tala om den relativt nya New York Sun). T.o.m. i New York Times finns konservativa kolumnister och ganska ofta sidor med signerade artiklar; många reportrars bidrag, med eller utan avsikt, utmanar åsikterna som ges av ledarsidans redaktör .

På samma sätt sträcker sig politiska tidningar från National Review och Weekly Standard till höger, medan Nation och Mother Jones är till vänster, med New Republic någonstans i mitten; nätverken sträcker sig från Fox News till CNN; och dess radio erbjuder sändningar från Rush Limbaugh till NPR. Dussintals med TV-program och radioshower som man kan ringa in till innehåller vild polemik, eller livliga utbyten, mellan sanna troende i båda änderna av det politiska spektret. Slutligen finns bloggarna på Internet, vars politiker återfinns på hela skalan och flera av dem har på bara några år kommit från okändhet till inflytande. För inte alltför längesedan kunde det hävdas att Amerikas liberala media hade makten att begrava eller skapa historier av politiska skäl. Idag kommer Fox eller Limbaugh och oräkneliga webbloggar att antingen lägga fram egna fakta eller spinna ihop en egen historia.

Man måste vara en van mediekonsument i Västeuropa för att förstå just hur dramatisk skillnaden till andra sidan Atlanten är. Europeiska media kan vara slående i sin oförsonlighet och brist på nyans (ett attribut speciellt omhuldat i Europa) med vilken de nedvärderar Amerika och Israel, idealiserar FN och EU och tvättar ren fundamentalistisk islam. Norge är mer eller mindre representativ: en undersökning från 2003 visade att inte mindre än 69 % av Norges journalister identifierade sig själva som socialister, jämfört med 43 % av befolkningen1; det ”populistiska” Fremskrittspartiet, det enda större parti som utgör en seriös utmaning mot etablissemangets föreställningar stöddes av 22,5 % av norrmännen, men bara 3 % av journalisterna – och dessa tre procent är jag villig att slå vad om skulle hellre skriva om lokala teaterpjäser eller skolidrott i regionala veckotidningar än att kommentera internationella affärer i Oslo-baserade dagstidningar.2

Journalistisk mångfald i Europa är alltså i hög grad illusorisk. Det är sant att danska Jyllands-Posten är mer benägen att sympatisera med Amerika eller är mer ärlig om integritetskriser än, säg, Politiken; liknande skillnader finns mellan de franska Le Figaro och Le Monde, spanska El Mundo och La Vanguardita, Sveriges Expressen och Dagens Nyheter, Nederländernas De Telegraaf och De Volkskrant och Tysklands Die Welt och Frankfurter Allegemeine. Men det är lätt tro att skillnaden är större än vad den är. I Norge skulle en del säga att Aftenposten är konservativ, VG i mitten och Dagbladet åt vänster. Dagsavisen än mer till vänster och Klassekampen kommunistisk. Men skillnaden är betydligt mindre än vad denna kategorisering vill göra gällande (visserligen måste det medges att vissa ”konservativa” tidningar de senaste åren avvikit från politisk korrekthet i en grad som inte kunnat förutses, antingen modifierat sina skygglappar i fråga om negativa saker i fråga om immigration, integration, islam och terrorism, eller åtminstone tillåtit utrymme för avvikande åsikter i dessa frågor). Det enda västeuropeiska land vars journalistiska mångsidighet liknar Amerikas är Storbritanniens där det finns en distinkt och konsekvent åtskillnad mellan Guardian och Independent till vänster och Times och Telegraph till höger.

Trots att det inte finns någon större journalistisk mångfald i Västeuropa talas det mycket om det – och en väldans massa skattepengar läggs på att (som det antas) försäkra sig om denna mångfald (som den norske premiärministern Jens Stoltenberg så korkat en gång sade, journalistisk differentiering ”är för viktig för att överlåtas åt den fria marknaden”). Det är för att upprätthålla denna mångfald som Norges myndigheter, utöver att sända två av tre av Norges nyhetskanaler och det mesta av radion, ger understöd till flera större tidningar – ett brott mot principen om medias oberoende som skulle vara otänkbar i USA.3

Men trots dessa massiva investeringar med allmänna medel slår sig aldrig norska media fria från låsta positioner i viktiga frågor. Utgivarna intar förutsägbara positioner. Och den internationella bevakningen är uppenbart ideologisk i sin vinkling och i sitt urval av händelser och detaljer.

I USA skriver alla sorters människor artiklar: jag började själv skicka dem till de större tidningarna när jag var doktorand i tjugoårsåldern; massor med andra utan snygga CV-n, men med något att säga, har också fått sina röster hörda den vägen. Det är relativt okänt i Västeuropa, där debattartiklar i viktiga frågor tenderar att var etablissemangets sak. När man läser debattartiklar i Norge förstår man faktiskt att författarens mål inte är att introducera eller debattera fräscha idéer, utan för att påminna massorna om vad de skall tycka. Samma sak gäller för de flesta nyhetsartiklar, som rutinmässigt vinklar nyheterna ur ett renlärigt socialdemokratiskt perspektiv och systematiskt utelämnar eller feltolkar alla utmaningar till denna renlärighet – och rutinmässigt framställer USA på ett negativt sätt. De flesta norrmän är så vana vid att matas med bara en sida i viktiga frågor och händelser (t.ex. Irak-kriget) att de inte ens inser att det finns ett intelligent alternativt synsätt.

I Sverige är det ännu värre. Under förberedelserna inför invasionen av Irak, var den enda gång jag såg argument för kriget i någon mening framställas i Skandinavisk media var i ett avsnitt av Oprah (amerikansk talk-show, ö.a.) som visades i TV4. Inte ägnat att förvåna censurerades senare TV4 av en svensk regeringsinstans, då den ansågs brutit mot de officiella mediala riktlinjerna. I verkligheten hade programmet, som innehöll deltagare från båda sidor, helt enkelt förargat myndigheterna genom att utsätta de svenska tittarna för något deras nations media försökt dölja för den – ett kraftfullt argumenterande för att gå in i Irak.

Ändå är det Västeuropéer som hela tiden får höra av sina media att det är amerikaner som matas med vinklade, utvalda nyheter.

Över en middag anklagade den danske ”motvalls”-journalisten Lars Hedegaard sina kollegor för arrogans:

”De anser inte att deras arbete är att upplysa folk om vad som pågår. De är ute efter att undervisa. De tror att deras läsare behöver gå ur skolan. De bedriver en sorts missionerande journalism. De har en otrolig känsla av moralisk överlägsenhet gentemot sina läsare”.

Den här inställningen är förstås inte okänd bland den amerikanska media-eliten heller. Den avgörande skillnaden är attityden hos vanliga medborgare. Även om européer inte nödvändigtvis är påverkade av pressen, är de respektfulla inför den; amerikaner ser gärna journalister (och professorer och politiker också) med skepticism eller t.o.m. hån. Amerikaner har en låg toleransnivå för det pretentiösa och poserande. Vi uppskattar människor med idéer, kunskap och färdigheter av praktisk natur, men vi har inget tålamod med de som vill ses som auktoriteter bara för att de kan det rätta snacket och är utbildade i något knepigt ämne. Amerikaner har mycket större aktning för sunt förnuft än för ideologi. Vi bryr oss om det som fungerar. Inte det som låter bra eller imponerande eller bär en titel. Vi har en djupt inpräntad tro på människans jämlikhet – vilket i översättning innebär en tro på vår egen förmåga att besluta i våra egna liv, samt en motvilja mot vem som helst som försöker leda oss runt i tyglar genom att låtsas vara smartare än vad vi är.

Européer däremot, har tagit emot order och lyssnat på auktoriteter i århundraden. De har levt i länder som, i jämförelse med Amerika, varit etniskt homogena och därför varit snabbare i att hitta bekvämligheten i att vara konform. Media spelar en nyckelroll i detta: om den amerikanska median tenderar att inta en reflexmässigt kritisk position mot politiska ledare, så är de västeuropeiska median i en märklig utsträckning regeringarnas verktyg. Det kanske inte är ägnat att förvåna att nyheterna i statlig media, TV och radio, presenterar en världsbild som avspeglar regeringens styrande ideologi och tjänar dess syften; men de flesta av medieorganen i Västeuropa som inte ägs av staten gör samma sak.

Sedan elfte september har vi hört mycket om vad ”européer tycker”. Men vet vi verkligen det? Vanliga européer alltså? De flesta åsikter som tillskrivs européer tillhör i själva verket journalister, politiker, byråkrater och professorer som utgör det europeiska etablissemanget. Naturligtvis har den europeiska allmänheten växt upp med etablissemangets synpunkter och tränats i att böja nacken inför etablissemangets visdom. Den franske författaren Jean Francois Revel har noterat att medans hans landsmän tenderar att ”likt papegojor upprepa… den mottagna visdomen hos sin sociala omgivning”, formar amerikaner sina egna åsikter. Tibor R. Machan noterar att ”Alltför många européer lever i tron att regeringen är deras familjeöverhuvud”. Det är mindre vanligt i Europa än i Amerika att unga uppfostras att se kritiskt på sin historia. Leif Knudsen minns att när han gick i gymnasieskola i Norge, bestod läroplanen av ”lära sig den auktoritära och inte den kritiska tolkningen av historiska händelser”. Så förs etablissemangets åsikter vidare från generation till generation.

Enligt min erfarenhet resulterar vanan att visa aktning för elitens åsikter i en sorts ideologisk dualism. Många individer som i yrket ekar av etablissemangets linje kommer, om du får honom (eller henne, ö.a.) ensam i en bar över en stor stark att uttrycka åsikter som går tvärt emot partilinjen. Det här ses inte som hyckleri eller inkonsekvens: i Europa är oortodoxa grodor som råkar slippa ut i ett obevakat ögonblick en sak; en individs ”officiella” position är en annan.4

1981 sade ledaren för Norges arbetarparti (och senare chef för NRK) Einar Forde om sig själv och andra norrmän: ”Vi är alla socialdemokrater”. Det var inte sant då, och det är än mindre sant nu (socialdemokratiska partier som en gång fick styrkan från arbetare, är idag till största delen ett område för byråkrater inom välfärdsstaten). Hursomhelst var det inte hans sak att säga. Men få brydde sig. Årtiondena efter andra världskriget var för Västeuropas del en tid av fred och välstånd, och de flesta européer var nöjda med att låta eliten sköta saker och ting som de ville. Idag är det ett annat läge. Europas sociala harmoni undermineras mer och mer och dess välstånd är i fara p.g.a. sjunkande födelsesiffror och ökningen av invandrare som kostar miljarder i bistånd. Då situationen blir värre kommer massorna oundvikligen att i högre grad gå emot sina ledare. Faran är att då de så länge varit trollbundna inför socialdemokratin, och har så lite förståelse för Amerikansk liberal demokrati (som de annars kunde tjäna på att imitera), kommer de att svänga pendeln alltför långt åt höger. Detta håller faktiskt på att hända i vissa länder. Framtidsutsikterna är inte vackra.5

INVANDRING I NORGE

TROTS ATT IMMIGRATION och integration har blivit en av de stora frågorna i Europa var det inte ens möjligt att diskutera dem den första tiden jag bodde i Oslo. I dessa frågor var den ”enda tanken” i en ”enda tanke stat” kristallklar: muslimer i Europa var en färgstark och berikande tillgång – punkt slut. I Norge var åsikten på allas läppar ”fargerik felleskap”, ”färgglatt samhälle”. Vid de sällsynta tillfällen som invandrare nämndes i TV eller i pressen kunde man vara säker på att dessa ord skulle dyka upp vid flera tillfällen. Norska journalister, professorer och politker älskade att använda orden. Men redan från början fann jag termen stötande. Dess fixering på hudfärg hånade Martin Luther Kings dröm om ett färgblint samhälle, och dess reducering av invandrare till ett yttre tecken på etniska norrmäns inre dygder. När jag hörde och läste kommentarer om invandring från det norska etablissemanget var det ofta nära att jag tappade hakan vid deras groteska sätt att nedlåta sig, deras oförmåga att se invandrare som individer, och deras syn på hela saken som en moralisk lek, med muslimer som behövande offer och norrmän son hjältemodiga välgörare.

Oärligheten i dessa frågor stötte jag på första gången jag flyttade till Norge. Den illustrerades i en artikel om immigranter i Europa som dök upp i Time Europa 2000. Tidningen fokuserade på ett fåtal välutbildade framgångsrika immigranter och hävdade att medan Europa tog emot floder av nykomlingar som var angelägna att bli lojala, hårt arbetande medlemmar av det västerländska samhället, försökte rasistiska infödda européer stoppa flödet. Orden ”muslim” och ”islam” återfanns ingenstans.

Två år senare ägnade Economist en stor del av ett nummer åt europeiska muslimer. Huvuddelen var ett mästerstycke i omskrivningar och undanglidningar – ett prototypiskt exempel av hur frågan har hanterats i europeisk press.

Economist vidhöll att de flesta av Europas muslimer, ”levde lyckligt bredvid sina grannar”. Klart att de gör. Därför att de flesta av dem lever bland andra muslimer. Därför att de lever i ghetton. Economist förklarade att även om ”ett fåtal” europeiska muslimer ”tror att religiösa förelägganden kan få företräde framför rådande lag”, kunde samma sak kan sägas om vissa kristna, hinduer och judar. Nonsens: bara bland muslimer skulle någonting som liknar en majoritet placera religiös lag ovanför sekulär. ”individuella muslimer blomstrar i västerländska samhällen”, fortsatte Economist, och citerade ”ägaren till butiken på hörnet, den framgångsrike affärsmannen, den eminente kirurgen eller Aga Khan”. Som om dessa tre exempel vore ens avlägset representativa! ”De flesta arbetar hårt, tillämpar strikta familjevärderingar och begår inga brott: föredömliga medborgare skulle man kunna säga” I själva verket har vi redan sett att arbetslöshet och brottslighet är mycket höga bland Europas muslimer, och deras ”familjevärderingar” är speciellt ”strikta” för kvinnor.

Economist medgav att vissa problem existerar, men tillade att dessa problem även finns hos ickemuslimska immigranter. Vilka problem? Det första: ”De stöter ofta på xenofobi och diskriminering, ibland förvärrad genom rasistiska politiker”. Ja, det finns diskriminering; men europeiska muslimer lider mindre av politikers fördomar än av att tillfredsställa fördomarna hos de tyranner som styr i de muslimska samhällena. Det andra och tredje problemet: ”De talar det omgivande samhällets språk dåligt eller inte alls” och ”De kurar ihop sig i fattiga områden, ofta i statsunderstödda hus”. Här utelämnas att båda problemen orsakas av avsiktlig självsegregation, . ”I sinom tid”, drog Economist slutsatsen, ”kommer de flesta muslimer att framgångsrikt integreras i västerländska samhällen, speciellt om man stödjer politiska åtgärder enligt sunt förnuft som språkundervisning, planer som skapar arbeten och anti-diskrimineringsprogram”. I verkligheten har alla dessa åtgärder genomförts, och ett integrerat Europa finns fortfarande ingenstans i sikte.

Vad beträffar oron för muslimers attityder mot bögar och kvinnors rättigheter, svarade Economist på ett remarkabelt sätt: immigranten Riaz Ahmad, som nyligen blivit borgmästare i Oldham, England, ”kunde ursäktas för att han kände sig kränkt” när man tog upp sådana frågor, för han hade ”precis börjat använda sin position till att föra människor närmare varandra”. Genom att vända uppmärksamheten från de ställda frågorna skiftade Economist uppmärksamheten till vad Riaz ”uppfattar som det huvudsakliga problemet för alla i Oldham”, vill säga arbeten och bostäder. Efter att ha ställt frågan om den avgörande frågan om muslimers attityder till medborgerliga rättigheter, väljer Economist att inte diskutera det utan istället koncentrera på det faktum att ställandet av sådana frågor sårar känslorna av folk som herr Ahmad. Sådan retorisk fingerfärdighet är rutin i den europeiska mediebevakningen av invandrarsamhällen.

Inställningen hos Economist var en besvikelse – men knappast en överraskning. Efter att ha läst Esposito och LeBor, hade jag insett att deras vägran att undersöka problem med den europeiska islamismen, deras likgiltighet inför västerländsk frihet och deras vana att kontrastera muslimsk dygd och fromhet med västerländsk girighet och dekadens var den normala inställningen bland Europas journalister, författare och professorer.

UNNI WIKAN

En av de första prominenta figurerna i Norge som tog upp etablissemangets rosenröda syn på saken var Unni Wikan, professor i socialantropologi och expert på islamiska samhällen vid Oslos universitet. Första gången Wikan kommenterade immigrationsfrågor var 1992, när den oupphörligt upprepade linjen hos etablissemanget var att invandrare ”skulle få respekt”. Hor vred sig runt detta meningslösa mantra genom att påpeka att det är ”respektlöst att inte räkna med människor”. När hon erbjöds att föreslå en plan från regeringen för invandrarfamiljer, uppmanade hon på att uppmärksamhet måste ges till medborgerliga rättigheter åt kvinnor och barn, ett främmande koncept i fundamentalistiska muslimska samhällen; ändå blev hennes rekommendationer avvisade med motiveringen att det vore respektlöst att utmana makten hos de muslimska männen.

Inte bara vägrade den norska regeringen ta emot praktiska råd i invandrarfrågor; den ville inte ha solid information heller. Wikan har noterat att ”inte mycket var känt om situationen för invandrare i Norge” före 1995 eftersom ”sådan kunskap ansågs farlig”. Tidningar ”var uttryckligen förbjudna att nämna en persons etniska eller invandrarmässiga bakgrund i reportage om kriminalfall så att inte en dålig bild skapas”. Detta i ett land som regelbundet toppar listan av nationer som påstås ha den största pressfriheten. Om norrmän gavs fakta skulle det ”kunna utlösa rasistiska reaktioner” och ”vårt ’färgstarka samhälle’ skulle bli lidande” Man kan knappast överdriva graden med vilken skandinaver fruktar att bli anklagade för rasism – ett ord vilket Wikan har observerat är ordet som ”genomborrar hjärtat av den välmenande skandinaven, vars omhuldade identitet är att vara världsmästare i allt som är vänligt och gott”.

Varför skulle skandinaver vara så stungna av anklagelser om rasism om de tror att anklagelsen är grundlös? Här är min förklaring. Fram till en generation tillbaka var Skandinavien kanske det mest homogena och vitaste platsen på jorden. Samtidigt stoltserade skandinaver med sin brist på fördomar. De gjorde stor sak av att tala om för amerikaner, vita och svarta, hur mycket de beundrade Billie Holiday, Miles Davis och andra svarta artister. De biföll även sina regeringars bistånd till afrikanska länder (tanken att direkt humanitär hjälp skapar ett beroende som förhindrar riktig ekonomisk utveckling är främmande i Skandinavien). Det fanns inga tvivel hos dem: till skillnad från amerikaner, som var rasister, tyckte Skandinavien om svarta människor.

Sedan, nästan över en natt, upplevde Skandinavien storskalig invandring från fjärran, och väldigt annorlunda, delar av världen, Naturligt nog inställde sig en känsla av obekvämlighet inför en sådan dramatisk social förändring; men genomsnittsamerikanen kan inte lätt förstå den kulturchock som låg i detta när skandinaver, utan någon invandringshistoria att tala om, helt plötsligt delade spårvagnsbänkar med pakistanier, turkar eller irakier. Trots att många sidor av situationen kändes obekväma för dem visste de inte hur de skulle tala om sina reaktioner, eller sorterna och bedöma dem. Ovana vid att leva med mörkhyade människor kunde många skandinaver när de såg på sina grannar tänka på något annat än ras. Plötsligt var deras självsäkerhet borta. Såvitt de visste var de rasister. Vilka alternativfanns det annars än att undertrycka sina betänkligheter och lydigt upprepa den officiella entusiasmen för det ”färgglada samhället”?

Få i Norge har influerat utvecklingen i immigrationsdebatten mer dramatiskt än Wikan. Som en tunn, farmoderlig kvinna med långt vitt hår och stora sökande ögon, är hon en komplicerad och ofta motsägelsefull figur, ibland låter hon som en typisk akademisk elit – en översteprästinna för politisk korrekthet – och ibland tar hon till orda för att undertrycka konventionella åsikter (jag ser henne som förkroppsligande av spänningen mellan etablissemanget och mannen på gatan i dessa frågor). Å ena sidan har hon sagt att det inte är orimligt att förvänta sig att invandrare att integrera, lära sig norska och respektera demokratiska värderingar; å andra sidan har hon hela tiden svarat på kritik mot någon del av islam med en fullständig försäkran att det är en religion som förespråkar fred, rättvisa och könsjämlikhet. Om den norsk-irakiske författaren Walin al-Kubaisi kallar islam ”en all jämförande världssyn”, insisterar Wikan på att tillskriva muslimernas världssyn helt igenom till deras specifika nationella eller stammässiga bakgrunder; hon verkar besluten att resa en brandvägg mellan dessa världsåskådningar och islam själv.

Den sjätte september 2001 rapporterades att 65 % av våldtäkterna i Norge begicks av ”icke västliga invandrare” (en term som i Norge i huvudsak är synonym med ”muslimer”); när hon blev ombedd att kommentera denna alarmerande statistik sade Wikan att ””Norska kvinnor måste ta sin del av ansvaret för dessa våldtäkter” eftersom muslimska män fann deras klädersätt provocerande, Ett skäl till den höga siffran, förklarade hon, var att ”våldtäkt ofta inte straffades” i den muslimska världen då muslimer ”anser att det är kvinnan som är ansvarig för våldtäkten”. Wikan konstaterade inte att muslimska män i Europa behövde anpassa sig till västerländska normer, utan att

”Norska kvinnor måste inse att vi lever i ett multikulturellt samhälle och anpassa sig till det”.

Wikan visar ofta upp ett annat ansikte. Wikan jämför Nord-och Sydamerikas framgångar med invandringen och Europas misslyckande. Hon förklarar att skillnaden handlar om amerikansk realism kontra europeisk naivitet. Grunden för USA:s invandringspolitik är integration och sysselsättning. I Västeuropa tror däremot tjänstemännen att de gör invandrarna en tjänst genom att inte kräva – eller ens uppmuntra – integration. Man kan undra varför de europeiska myndigheterna inte försöker lära av en amerikansk invandringshistoria som varit spektakulärt framgångsrik. Jag har bott i Europa tillräckligt länge för att veta varför de inte ser den som en framgångssaga. I det västeuropeiska etablissemangets ögon är Amerika en i grunden rasistisk och materialistisk nation som på ett grymt sätt tvingar invandrarna att flå av sig sin identitet och böja sig under ett hjärtlöst ekonomiskt system som kräver äta eller ätas. När den stora invandringen till de flesta europeiska länder började för en generation sedan, valde de politiska ledarna medvetet en icke-amerikansk attityd – en de uppfattade som human och hänsynsfull till mångkulturella överväganden och respektfullt mot andra kulturer.

I Amerika brukar invandrare gå över till engelska relativt snabbt. I Europa kan många europeiska barn till invandrare knappt tala språket i det land där de är födda. Invandrare i USA är dessutom betydligt mer benägna att börja arbeta – och få bättre betalt – än invandrare i Europa. Faktum är att medan invandrare till Amerika uppmuntras att bli fullvärdiga medlemmar i samhället – och belönas för detta – föredrar etablissemanget i Europa (där infödda barn och barnbarn till invandrare faktiskt kallas andra och tredje generationens invandrare) att skapa icke-integrerade minoriteter. Varför? Den förmodade anledningen är att man respekterar olikheter. Det verkliga skälet, som jag successivt kom att förstå, var ett djupt obehag med idén att ”de” skulle bli ”vi”. Invandrare till Europa har rätt att bevara även de mest avskyvärda delarna i sin kultur, men priset för detta är att ingen tänker på dem som nederländare, tyskar eller svenskar. De flesta amerikaner tror jag skulle vara chockade att inse hur långt ifrån Amerika Europa står i detta avseende.

Jag har nämnt den nederländska traditionenn av verzuiling eller ”pillarization” – separtationen av generation efter generation av religiösa och andra grupper inom samhället. När muslimska invandrare började komma till Nederländerna i stort antal beslutade regeringen förlänga verzuiling för att inkludera nykomlingarna. Det var denna politik som kallas ”integration med bevarandet av en egen identitet” som gjorde det möjligt för muslimer att skapa en omfattande avskildhet inom Nederländerna; komplett med statligt finansierade skolor, moskéer, lokala möteplatser och andra institutioner. Politiken var ungefär likadan på andra håll i Europa, även om andra länder inte hade någon historia av ”pillarization”; vad de snarare hade var historia av en nästan fullständig etnisk och kulturell homogenitet. Naivt tror de att de kan ta emot invandrare i stor skala och samtidigt bevara denna homogenitet – tanken på en verklig sammansmältning med samhället var utanför deras föreställningsförmåga- de som eftersträvade verzuiling gillar processen, de uppmuntrar nya aktörer att hålla sig för sig själva och underlättar för dem. De tillsatta politikerna, byråkraterna, journalisterna och professorerna körde outtröttligt på med budskapet att upprätthållandet av en avgränsad, invandrad subkultur var bra, att tänka något annat var helt enkelt att vara rasist. Det blev en viktig grundsats i denna ortodoxi att eventuella problem förknippade med invandring var förankrade i europeisk rasism. Att hålla detta påbud högst i det nationella medvetandet blev en uppgift för privata (men statligt finansierade) byråer med namn som ”SOS rasism” och ”Antirasism-centrum”. Denna filosofi formade också sättet polisen och domstolarna opererar.

Definitionsmässigt kunde inte invandrare vara brottslingar, bara offer: om de gjorde något fel var det för att de upplevt stort lidande i sina hemländer eller pga europeisk rasism (denna tanke lever fortfarande. En kommentator för Human Rights watch sade apropå misshandeln av den homosexuelle Chris Crain i Amsterdam att ”Det finns fortfarande en stor grad av rasism i det holländska samhället. Bögar blir ofta offer för detta när invandrarna ger igen för de orättvisor de måste genomlida”)

I många västeuropeiska länder är vissa lagar olika för de infödda respektive för invandrarna. För infödda svenskar är minimiåldern för äktenskap arton år; för invandrare som bor i Sverige finns ingen minimiålder. När en etnisk tysk gifter sig med någon utanför EU och vill ta med henne eller honom till Tyskland måste man svara en lång rad frågor om den äkta hälftens födelsedag, dagliga rutiner och så vidare för att visa att äktenskapet är legitimt och inte pro forma; sådana intervjuer är inte ett krav för bosatta i Tyskland med låt oss säga pakistansk eller turkisk bakgrund, man utgår från att äktenskapet är arrangerat och att de äkta makarna vet lite eller ingenting om varandra.

Dilsa Demirbag-Sten, en svensk integrationsexpert, noterar att situationen för invandrarflickor i hennes land är beklagansvärd. Men regeringen är nära nog likgiltig då ”tanken att ingen kultur är mer jämlik än någon annan har länge varit ett mantra i svensk politik”. Hon konstaterar frankt att svenska ledares uppfattningar om invandrare är ”utan kontakt med verkligheten”; de förnekar ”att vissa kulturer är mer patriarkaliska än andra”. De vågar inte ens erkänna existensen av hedersmord; trots allt, hävdar de, har det ju hänt att svenska föräldrar mördat sina barn också (skillnaden är förstås att när svenska föräldrar mördar sina barn, applåderas de inte av sin befolkningsgrupp)

Europeiska fängelser är dessutom överväldigande muslimska. I Frankrike är siffran 70 %. Över hela Europa har fängelser blivit center för evangelisering, där ickemuslimer konverterar till islam och ickereligiösa muslimer indoktrineras med fanatism. 2004 rapporterades att ett hundratal fångar i Salamanca fängelset – några av dem misstänkta för terroristhandlingarna i Madrid tredje november – styrde fängelset där de var intagna. De var inhysta i en flygel av byggnaden, hade de gjort om fängelsebiblioteket till ett bönerum och stängt ute ickemuslimer. Böner sändes ut med högtalare, cellväggarna dekorerades med bilder av Osama bin Laden och ickepraktiserande muslimer tvingades be. ”Flygeln var deras”, sade ledaren för fångvaktarnas fackförening till Guardian: ”Myndigheterna har inget annat val än att gå med på deras krav”. En anställd sade till El Mundo att när man kom in i den muslimska sektionen i fängelset var det som att gå över en internationell gräns: ”Vi säger att vi kommer att behöva ta med Maghreb (dvs Nordafrikanska) pass”.

Om Wikan talar om amerikansk realism versus europeisk naivitet, kan man lika berättigat kontrastera Amerikas respekt för immigranter med Europas förakt mot dem. Amerika ser immigranter som potentiella tillgångar, amerikaner i vardande, de kommande bärarna av den amerikanska drömmen; Europa ser dem som behövande fall, statens intagna. Amerika ser dem som individer vilka, trots att de är välkomna att behålla delar av sin ursprungskultur, förväntas tänka på sig själva som fria självbestämmande amerikaner; Europa behandlar dem som medlemmar i en etnisk och religiös grupp och är mindre intresserad av deras individuella självförverkligande än att de skall kunna bevara sina gruppvanor i Europa.

Det europeiska etablissemanget har inte varit villigt att utmana ens de mest motbjudande traditioner som förts till Europa av grupper bland invandrarna. Kvinnlig könsstympning till exempel, äger rum i nästan varje Västeuropeiskt land; Sverige, Norge, Storbritannien och Frankrike har tom. stiftat lagar mot det. Men i likhet med många liknande lagar i Europa genomdrivs de inte. Bara i ett departement i Frankrike har seriösa mått vidtagits, dvs. obligatoriska medicinska undersökningar för att förhindra stympningar; men trots att de visats sig effektiva har inget annat område i Europa tagit efter. Bara vid ett tillfälle, också i Frankrike, har någon ställts inför rätta för att ha utsatt ett barn för en sådan operation (den åtalade fick en tre års dom som upphävdes och tre års villkorligt). Etablissemangets likgiltighet inför sådana övergrepp uttrycktes 2005 av den holländske politikern Edwin van de Haar, som uttryckte sin avsky inför franskt-inspirerade förslag om obligatoriska medicinska undersökningar, ”Som liberal ryser man” åt sådana förslag, sade han.

Hur är det med europeiska barn som sätts i Koranskolor? Åtminstone i Danmark gjordes något åt denna skandal efter att problemet först rapporterades 2004. Men de norska myndigheterna avvisade ett liknande förslag och hävdade att föräldrar har rätt att undervisa sina barn som de vill. I ett land där lagarna gör det extremt svårt att öppna en privatskola (såvida den inte är religiöst baserad) och där statlig makt rutinmässigt vinner över föräldrarätt om det rör sig om etniska norrmän, var det en absurt oäkta linje för tjänstemän att hävda – en klar försäkran om den dubbla standard med vilken etniskt norska barn beskyddas av staten, medan norskfödda barn till invandrare inte gör det. Erna Solberg, som tills nyligen var Norges minister för integration, har tom. föreslagit att det kan ha positiva effekter, att det ger barn ”kunskap om sina rötter, familjer, kulturer och språk, självförtroendet att veta ’vem man är’ och förstärkt självbild”.

Vad beträffar påtvingade äktenskap, uttrycktes etablissemangets ställning kortfattat av en norsk journalist som utan ironi beskrev skillnaden mellan västerländsk frivilligt giftermål och påtvingade muslimska äktenskap som en ”kollision mellan individcentrerad väst och familjeorienterad öst”. Föga förvånande uttryckte reportern sin beundran för det ”familjeorienterade” synsättet och såg den låga skilsmässofrekvensen som ett bevis på att det muslimska sättet var bättre – och struntade fullkomligt i det faktum att fruar som tvingats att gifta sig knappast är i en position där de kan begära skilsmässa (islamisk lag tillåter män att skilja sig när de kräver det, men erbjuder kvinnor allvarligt begränsade val för skilsmässa).

Sedan har vi det spridda problemet med hustrumisshandel. Vissar uppskattningar visar att 90 % av alla europeiska muslimska fruar blir fysiskt misshandlade. Om en etnisk europeisk make slår sin fru, så vet polisen vad de skall göra; när poliserna möter samma problem bland invandrarfamiljer, ser de det som ett kulturellt fenomen som de inte har rätt att lägga sig i.

En av de mest avgörande resurserna för muslimska kvinnor och flickor i Europa är nätverket för kvinnors skyddat boende som finns över hela kontinenten. 2004 var fyra av fem som bodde i Oslos största kris-centrum icke-norskor. Många hade flytt från män som slog eller våldtog dem; centrets föreståndare berättade för Aftenposten, att de blivit torterade av flera anhöriga samtidigt: ”Farbröder och svärmödrar kan bli våldsamma. Några har hela familjen mot sig”. Ett antal av kvinnorna hade levt i Norge i åratal men visste ”ingenting om det norska samhället”. Flera hade hört talas om skyddscentret genom sina barn (vars skolgång gav dem åtminstone någon kontakt med det övriga samhället) eller från andra invandrarkvinnor: ”När centret tar in den första kvinnan från en etnisk grupp som det inte varit i kontakt med tidigare, kommer snart andra kvinnor från samma grupp som också är i behov av hjälp”

Många män i invandrarsamhällen ser med förakt på sådana skydd. 1999 mullrade en brittisk muslim kallad Faisal Bodi i The Guardian att skyddshemmen ”sliter itu våra familjer. När en flicka en gång har gått igenom dörrarna gör de sitt bästa för att förhindra henne från att någonsin återvända hem. Det går mot den islamiska impulsen att upprätthålla familjens integritet” (Bodi var noga med att poängtera – som om det slutligen fastställde centrets avskyvärda karaktär – ”övervikten av homosexualitet bland medlemmar och anställda ”) Genom att hänvisa till den universella muslimska tron på” Sharia, den lagsamling som definierar vår tro ”- som han oroväckande beskrev som ”ett skarpt svärd vilket kan skära genom generations- och kulturella klyftor” – hävdade Bodi att de brittiska myndigheterna måste erkänna det muslimska samfundet ”som en organisk helhet” och därmed ge den en större roll för att lösa konflikter med tvångsäktenskap.

Bodis ståndpunkt var tydlig: när en muslimsk flicka eller kvinna flyr från en tyrannisk far eller make, bör regeringen överlämna henne till en grupp muslimska män – som naturligtvis antingen för henne tillbaka henne till familjen för ”bestraffning” eller ”bestraffar” henne själva. Kort sagt, brittisk lag bör effektivt underordnas muslimsk lag, med dess insisterande om den kvinnliga skyldighet att lyda och den manliga rätten att begå övergrepp. Gruppidentitet övertrumfar individuella rättigheter.

Och hedersmord? Även här råder moralisk tvetydighet. Unni Wikan, som har skrivit en bok i ämnet, sympatiserar med föräldrar som mördar sina barn (liksom hon gör med föräldrar vilka tvingar sina barn att gifta sig). För henne, är de hjälplösa kuggar i ett system som är ”omänsklig mot mödrar och fäder”. Hon föreställer sig detta ”system”, inte som en ideologi formad av vissa individer och följd av andra individer, utan som en makt i sig, med ett eget liv, mot vilket människan är oförmögen att göra självständiga moraliska beslut. Man kan på samma sätt hävda attt en vakt i Auschwitz är lika förtjänt av medlidande som barnen han knuffade in i gaskammaren, eftersom han, trots allt, var ett offer för nazismens ideologi, tvingad av ”systemet” att begå sina brott

MULLA KREKAR

ALLT MAN BEHÖVER VETA om de europeiska myndigheternas vekhet även inför de mest extrema provokationer är historien om mulla Krekar. Mullan är en irakisk kurdisk gerillaledare vars riktiga namn är Faraj Ahman Najmuddi. Han kom till Norge 1991 som ”flykting”; hans fru och andra familjemedlemmar följde senare efter. 1994 grundade han Islamiska visionen, en radikal muslimsk församling som fick 250 000 norska kronor i norskt statligt stöd mellan 1996 och 1999 (statligt stöd till religiösa institutioner är etablerad praxis i Västeuropa).

”flyktingen” stannade emellertid inte i Norge. Vid elfte september var han i Irak, där han snart satte upp en gerillaorganisation kallad Ansar al-Islam. Han och hans gerilla attackerade irakiska byar, tog över kontrollen och införde ett teokratiskt styre. En boende i den irakiska byn Biyara beskrev livet efter att Ansar al-Islam kom dit: ”CD-skivor förbjöds, musik och sång förbjöds, picnics stoppades och man fick inte spela backgammon i te-shopparna”, sade han till The Christian Science Monitor. ”Vi fick inte bära kortbyxor eller spela fotboll och när de kallade till bön, kom det vakter till varje hus där det bodde vuxna. De som inte gått blev svårt slagna”.

Krekars namn dök först upp i norska media den 22 augusti 2004, när det för första gången rapporterades att han var under utredning av norska myndigheter då Ansar al-Islam påstods utveckla och tillverka kemiska vapen i samarbete med Al Quaida.Senare visade sig att Norge planerade att deportera Krekar och hans familj. Vid den tidpunkten var han fortfarande i Irak, eller möjligen Iran. Ingen verkade veta något säkert.

Då kom en ny vinkel. Den 1 september skrev Dagbladet en artikel med rubriken ”Mina barn väntar varje dag på att höra från sin pappa” och den följdes av en stor närbild på Krekars fru som utan känslor stirrade in i kameran. Den börjar med:

”Mulla Krekars fru (39) är rädd. För sina fyra barn och för sin framtid. För ett år sedan skulle familjen ha åkt på semester. Det skedde inte. Hennes man åkte ensam, ”Det enda han sade före han åkte var att han inte visste när han skulle komma tillbaka, men att han hade viktiga saker att göra i norra Irak”, sade hans fru till Dagbladet. Hans dotter förnekade att Krekar var en terrorist, bara en ”god muslim och en snäll far”.

Denna artikel, den första av många som tydligt var skapad för att få fram sympati för Krekar, följdes den 13 september av nyheten att han blivit tillfälligt arresterad i Iran, men sedan blivit släppt och nu var på väg till Nederländerna, Nästa dag kom nyheten om hans arrest på Amsterdams Schipol flygplats vid misstanke om terrorism, Jordanien sökte Krekar för anklagelser om knarksmuggling (ett år senare blev han och fjorton andra anklagade av Jordanien för att planerat terroristhandlingar mot USA och Israel), även myndigheterna i USA ville tala med honom

Men holländarna, som rynkade pannan vid Jordaniens ogrannlaga behandling av misstänkta terrorister och Amerikas dödsstraff, vägrade utelämna honom. Istället höll de honom till januari och satte honom sedan på ett plan till Norge med tanken att han skulle arresteras vid ankomsten till Oslos flygplats. Men de norska myndigheterna, som delade sina holländska kollegors ovilja att utelämna honom till antingen Jordanien eller USA, släppte honom fri.

Sedan dess har mullan varit nyhetsstoff. I februari 2003 hävdes hans pass; i mars strax efter en intervju där han hotat USA och skrutit med att han hade självmordsbombare till sitt förfogande, togs han omhand av norska polisen, bara för att släppas efter mindre än två veckor. I april 2003 visade en rapport en glimt av Ansar al-Islam under Krekar, berättade om tortyren av en tolvårig pojke under Krekars direkta instruktioner och ett tal där Krekar kallade 9/11 ”en gåva från Allah” I september 2003 kom nyheten att Ansar al-Islam misstänktes för att ligga bakom förstörelsen av FN-högkvarteret i Bagdad månaden innan.

Ändå var sådana glimtar av Krekars sämre sidor sällsynta i Norges massmedia, vars behandling av honom var övervägande välvillig. Gunnar Nyqvist beskriver i augusti 2003 en TV-intervju där ”Krekar veritabelt skrockade i sitt skägg över den norska toleransen som tillåter terrorister att går runt i frihet” Krekar definierade sig själv som en ”jihadi”, men intervjuaren från NRK följde inte upp med några ytterligare frågor; Krekars hyllande av bin Laden var aktuellt, men intervjuaren tog inte upp det.

Det europeiska rättssystemet har varit lika tillmötesgående. I augusti 2003 tillmätte en holländsk domstol Krekar 4 970 euros i kompensation för att ha suttit fängslad i Holland; i april året efter höjde en överklagande domstol summan till 45 000 euros. I mitten av 2004 tillkännagav Krekars norska advokater planer på en stämning mot de norska myndigheterna för förföljelse. En av de tilltänkta vittnena var USA:s statssekreterare Colin Powell.

Under press från USA och Fremskrittspartiet, och medvetna om att många norrmän var trötta på Krekar, försökte några politiker att fängsla eller deportera honom, bara för att hämmas av byråkrater för vilka inget bevis var tillräckligt. I juni 2004 lade Norges allmänne åklagare ner alla anklagelser mot Krekar pga bristande bevis. Det var en gåva i rättan tid: mullans självbiografi Med egna ord hade kommit ut ett par dagar tidigare på ett av Norges största bokförlag; nu kunde författaren som identifierade sig som en ”islamisk och kurdisk aktivist”, göra PR för sin bok utan att hotet om åtal hängde över honom.

Krekars bok (en kombination av självbiografi och introduktion till islam) fick många recensioner, och med europeiska mått var några av notiserna förvånansvärt sansade. Tore Rem noterade i Dagbladet att medan boken stärkte författarens image som en ”godhjärtad Teddybjörn” påminde den också läsarna om att ”farbror Mullah.. är en extrem islamist med jihad på sin agenda”. I Dagavisen, fokuserade Tarjei Skirbekk på bokens centrala paradox: att Krekar samtidigt som han hyllade demokratin som givit honom skydd också helt öppet medgav sin önskan att rasera den och införa sharia-lagar och därför förkroppsligade ”vår tids liberala dilemma”. En mer bekant kommentar fälldes av NRK:s recensent Tom Egil Hverven, För honom var Krekars bok viktig då den gav ”röst åt en man som medierna och myndigheterna i Norge, Nederländerna och Förenta staterna hade behandlat ganska tufft de senaste åren”. Hverven medgav att det inte alltid var klart vad Krekar menade med ”representativt styrelseätt” eller ”mänskliga rättigheter”, men samma sak tillade han, kunde sägas om George W. Bush och den norske statsministern Kjell Magne Bondevik.

Trots att Krekars bok sålde dåligt fortsatte han att spegla sig i glansen av dem som gick förbi honom på Oslos gator (där jag sett honom själv) och att njuta av stödet från grupper som SOS Rasism och Antirasism-centret (vilka ofta i lägre grad verkar föresatt att utrota rasismen än att klistra etiketten ”rasism” på de politiskt inkorrekta – Det var SOS Rasism som 2004 ordnade en Kristallnatts-åminnelse i Oslo från vilken judar som bar israeliska flaggor slängdes ut). Krekars popularitet fick en skjuts när han var med i en Stoppa-kriget-i-Irak protest i början av 2003; en reporter skrev att både invandrare och etniska norrmän stoppade Krekar för att skaka hans hand. När han höll ett tal på ett chict café i Oslo blev det överfullt, mestadels etniska norrmän som applåderade entusiastiskt. Den enda incidenten kom från några andra kurder som under frågestunden påpekade att Krekar är sitt eget folks mördare. ”Du talar om fred men mördar kurder!” ropade en av dem. Ändå verkade inte denna påminnelse dämpa publikens beundran.

1.4 Multikulturalism

1För Sveriges vidkommande är siffran sympatisörer för V plus S plus MP bland journalister 67% år 2005.

2I Norge är en av förklaringarna till bristen på politiska skillnader bland journalister att de flesta har utbildat sig vid ett utbildningscenter kallat Volda, där lärarkollegiet mestadels består av före detta medlemmar i det maoistiska, pro-Röda Khmer partiet AKP (Arbetarnas Kommunistiska Parti). Norges ende professor i journalism på universitetsnivå är Sigurd Allern vid Oslos universitet, en gång ordförande för AKP.
Ö.a. I Sverige kallades delar av vänstern förr ”Bona-sekten” då praktiskt tagit alla ledande vänsterpolitiker och vänsterjournalister gått på Bona folkhögskola.

3Ö.a. I Sverige får dagstidningarna över 500 miljoner kronor om dagen i statligt understöd

4Jag hade redan skrivit detta när jag stötte på en kommentar av bloggaren Frank Martin, ”Det finns två sorters européer. Den ’allmänna’ Euron och den ’privata’ Euron. De hatar alla George W. Bush i det öppna. Men på krogen, ungefär vid den andra ölen, uttrycker de sin beundran för honom”.

5Ö.a. Utvecklingen i Ungern med Jobbik och Gyllene gryning i Grekland bekräftar Bawer helt.

argument mot vänsterextremism