3.2 Georges Sorel

Fransk filosof från tidigt 1900-tal. Se wikipedia.

1. Artiklar:

a. Joakim Andersson i Motpol om Sorel:

Joakim Andersen

 

16 november 2014 Joakim Andersen

Lästips: Alain de Benoist om Georges Sorel

När man betraktar offentligheten slås man snabbt av att de dominerande känslorna tycks vara apati och en aning hysteri. Starka känslor och idealism tycks höra det förflutna till, den moderna människan är en desillusionerad och atomiserad kastrat utan positiva framtidsvisioner. Detta är samtidigt något som tas för givet, det talas aldrig om det och man kan rentav påstå att vi saknar de begrepp som krävs för att identifiera problemet. Vad gäller begrepp har vi istället ersatt orden ”visioner” och ”starka känslor” med ”extremism”, i grunden betyder det numera inget annat.

Så har det inte alltid varit. Tidigare generationer tvekade inte att analysera även samhällens och civilisationers känsloliv och moraliska tillstånd. Vi finner här Nordaus degenerationsbegrepp, Spenglers distinktion mellan Kultur och Civilisation, ibn Khalduns asabiya och det utbredda tänkandet kring dekadens. I sammanhanget är även Georges Sorel (1847-1922) högintressant.

Georges Sorel
A struggle that, seen from their class origin, was broadly opposing two sections of the bourgeoisie: the cosmopolitan upper and middle bourgeoisie, with a “scientist socialism” (Marx, Lassalle…) striving hard to discredit, on behalf of concepts and proletarian messianism, an empiricist national petty bourgeoisie (Proudhon, Sorel…) that was deeply rooted in reality and the working world.
– Alain Soral om klasskampen inom arbetarrörelsen

Sorel räknas som en inspirationskälla både för syndikalismen och den italienska fascismen. På många sätt stod han över kategorierna ”höger” och ”vänster”, även om hans problembeskrivning snarast för tankarna till en originell konservativ revolution. Sorels diagnos är kulturpessimistens, Europa befinner sig i dekadens. Detta löses inte genom ekonomiska reformer eller ”framsteg”, vad som behövs är en moralisk nytändning. En möjlig sådan identifierade han i den revolutionära arbetarrörelse som kom att utvecklas i syndikalistisk riktning, inte minst då den genom sin kamp skulle tvinga borgarklassen att återfinna sina mer heroiska sidor. Men en möjlig källa till moralisk regeneration kunde också vara rojalister och fascister, Mussolini erkände Sorel som en av sina inspirationskällor. Även i Norden kan man spåra inflytandet från Sorel, det gäller inte minst finlandssvenske högerradikalen Örnulf Tigerstedts betoning av myten och närmandet mellan höger och vänster.

I jämförelse med Marx framstår Sorel som en anti-determinist. Han framhäver mytens betydelse för att motivera människor, liksom viljan. Hos Sorel finner vi också varningar mot parlamentarism och toppstyrda organisationer, vilket snarare ligger i linje med anarko-syndikalismens ”direkta aktion” än med Mussolinis statsbygge. Han för på så vis tankarna till Robert Michels och ”oligarkins järnlag” liksom till Bakunins varningar för den röda aristokratin.

Inte sällan talar man om Sorels försvar av det politiska våldet, och kopplar detta till en förenklad bild av den italienska fascismen som en våldets och oförnuftets kult. Man missar då att Sorels försvar av våldet har tydliga gränser och förutsättningar. Bland annat är han noga med att det sociala kriget, liksom det militära, inte ska motiveras av hat och grymhet. Det gamla europeiska synsättet, med jus ad bellum och jus in bellum, återkommer alltså hos Sorel.

Sammantaget hjälper Sorel oss att identifiera aspekter av det moderna samhället som är djupt problematiska. Materiellt är det relativt rikt, men mänskligt är situationen mer tveksam. Thumos har ersatts av apati och viss hysteri, ideal av feghet och egenintresse, och asabiya av atomism. Den oligarkins järnlag Michels varnade för genomsyrar snart sagt alla organisationer, vi lever i det tillstånd Sorel beskrev som ”det gamla Antiokia”:

We have entered an era that can be quite well characterized by the name of the old Antioch. Renan has very well described this metropolis of courtesans, charlatans, and merchants.

Under Sorels tid gick det att identifiera massrörelser som tycktes kapabla att vända denna utveckling, idag handlar det oftare om kollektiva dödsryckningar, om motstånd mot olika fenomen snarare än om något positivt. Samtidigt påminner Sorel oss om vikten av vilja och myt i historien, en historia som inte är förutbestämd. Än är hoppet inte ute för Europa och hennes folk. Var och en bör reflektera kring vilken myt som kan passa idag, medveten om att det samtidigt handlar om en moralisk regeneration och därmed en positiv snarare än negativ vision. Var och en bör också sträva efter att genom sitt eget exempel bidra till att samhället präglas något mer av idealism och heroism. Läst på rätt sätt är Sorel fortsatt av värde.

Alain de Benoist har skrivit en värdefull artikel om Sorel här:

Georges Sorel – Benoist

Relaterat:

Georges Sorel – Tankar om våld
Georges Valois
Ulf Modin och dekadensen

2. Brev

 

3. Böcker:

 

4. Föreläsningar:

 

5. Insändare
6. Recensioner

Sorel i Brand 1921

7. Övrigt

 

 

———————————————————-

 

 

ur Det rödsvarta spöknippet

 

Georges Sorel påpekade vid slutet av sitt liv att: ”Det är mycket konstigt, efter att ha blivit så lite läst, så grandiosa ting är tillskrivna mig”. Han hade rätt såtillvida att han hade skrivit närmare ett dussin böcker och ett flertal artiklar men blivit känd som en av nittonhundratalets stora politiska tänkare enbart på ett verk, Réflecions sur la violence, (Tankar om våld) från 1906-08. Ett verk som ibland ger honom epitetet ”det politiska våldets intellektuelle fader”. Om detta är fallet är tveksamt, men vad som står helt klart är att hans skrifter kan läsas med behållning av alla politiska extremiströrelser oavsett färg. Hans idéer är inte en helt utbyggd teori som t.ex. marxismen, istället liknar de sin upphovsman, svårförståeliga, svårgripbara men ändå inspirerande och uttrycksfulla.

Sorel föddes i Cherbourg den 2 november 1847 och utbildade sig till ingenjör på Ecole Polytechnique. Han arbetade som statligt anställd civilingenjör vid Ponts et Chassées tills han sade upp sig vid 44 års ålder 1892, dekorerad med en Legion d’honneur och ett aldrig sinande intresse för vetenskaplig, teknisk filosofi.

Fram till detta tillfälle förefaller Sorel ha haft konservativa böjelser. Han var oroad av Pariskommunen och att Alsace-Lorraine hade tillfallit Tyskland vid freden 1871. Emellertid började han utveckla sympati för de fattigas svårigheter, troligen under påverkan av en tjänsteflicka vid namn Marie David. Hans familjeförhållanden       skapade och upprätthöll en gammaldags moral, en sort där det gamla testamentet har företräde framför det nya. Detta framkommer speciellt i hans Le procès de Socrate från 1889.   Det är ifrån denna period beskrivningar av honom som en: ”aristokratisk tänkare på konservativ grund kommer.

Boken fastslår bl.a. att Sokrates förtjänar sitt öde eftersom han ifrågasatte Athens uråldriga traditioner. Sorel var vid denna tidpunkt dragen till egoism och artonhundratals-rationalism. Han ansåg att alla samhällen måste ha någon form av institutioner som upprätthöll solidariteten och att deras auktoritet inte skulle ifrågasättas.

I sitt privatliv följde Sorel liknande regler och levde ett enkelt liv, mestadels ägnade han sig åt enskilda studier i litteratur och filosofi. Sorel var med andra ord en autodidakt (självlärd) och avhöll sig från institutionaliserad undervisning. Han var därför inte en del av de litterära, intellektuella kretsarna i Paris när han slog sig ned strax utanför staden i Boulonge-sur-seine. Situationen passade honom utmärkt och han skrev senare i Tankar om våld att ”om man vill se insidan är det nödvändigt att befinna sig på utsidan”. I sitt nya hem arbetade han hårt och stötte på få människor. Undantagen var bl. a. hans besökpå national-biblioteket där han läste mängder och då han närvarade vid Henri Bergsons föreläsningar. Dessutom brevväxlade han med flera av tidens kända. Speciellt namnkunnig är Robert Mitchels. Han utövade dessutom ett inte obetydligt inflytande på den italienske syndikalisten Arturo Labriola, vars tankar i sin tvetydighet och obestämdhet liknade hans egna.

Under dessa år skriver Sorel hela tiden för att utveckla sig och inhämta nya lärdomar. Utöver Processen mot Sokrates kan hans attityd utläsas i Contribution à l’étude profane de Bible, också från 1889, vari han beskriver sin motvilja mot antimilitarism och revolutionärt propagerande

År 1893 upptäcker han marxism och inleder därmed sitt skrivande i analytisk-kritisk stil, kännetecknande för hans mest originella och bestående verk. Han börjar som ortodox marxist men gick vidare till socialdemokratin. Där opponerade han sig mot Karl Kautskys determinism, uttryckte sin beundran för Bernsteins revisionism och deklarerade marxismen såsom varande frihetens och handlandets filosofi.

När Dreyfuss-affären inleds (antisemitism som gavs uttryck i ett justitiemord riktat mot en kapten i franska armén), intar han en engagerad ställning för Dreyfuss. Sorel blir illa berörd av hur de politiska rörelserna försöker utnyttja situationen Detta leder till att hans ståndpunkter radikaliseras och efter 1902 ger han sitt stöd till den revolutionära syndikalismen.

I beaktande av Sorels sidbyten kan man vara benägen att avvisa Sorel som en politisk opportunist, en man vilken ändrar sina åsikter som det passar. Om detta är fallet bör man samtidigt tänka på hans faktiska betydelse i det dåtida politiska livet. Han översattes tidigt till flera europeiska språk och hade duster med flera av de stora intellektuella gestalterna i sin omgivning. Jean Jaurès och Émile Durkheim t.ex., två han inte kom överens med, samt Pareto (fascist) och Pelloutier (syndikalist) vars idéer han allvarligt och uppriktigt bearbetade .

Till skillnad från många av sina samtida delade Sorel inte den framstegsoptimismen. Han avskydde den borgerliga civilisationen som han ansåg sakna hjältemod och var dömd till undergång. Den liberala tanken       med historiens eviga stigandet förkastade han. Den var enligt honom avsedd att klamra fast borgarklassen vid makten. Alla former av konventionell politisk handling kunde inte hejda stagnationen, oavsett vilka ideal som eftersträvades. Social oro och moralisk degenerering var inte bara möjliga utan sannolika. Sorel hade vad som idag kallas politikerförakt (bortsett från en tillfällig uppskattning av Jaurès under Dreyfuss återupprättelse).

Sorels Tankar om våld kan ses som en fundering av moraliska ställningstaganden. I grunden respektabel borgare uppskattade han traditionella värden; hårt arbete, ärlighet, personligt ansvar. Hans intellektuella bana är därför ett sökande efter etiska värden. Han förkastar marxismen, dels då ortodoxa marxister ansåg sig handla efter historiens nödvändiga linjer, vilket Sorel inte ansåg övertygande, dels den marxistiska historiefilosofins anspråk på vetenskaplighet som han förkastade på rent positivistiska grunder.

Sorels etik blev krigsdygderna: självkänsla, offervilja och solidaritet med den egna gruppen. Sann dygd blev endast framträdande när individens intressen upphöjdes i kampen mellan rivaliserande grupper. Denna moral ledde till att han kunde uppvisa sympatier för flera olika läger i organisationer under förändring, t.ex. hos den katolska kyrkan.

Tankar om våld

I Tankar om våld är inspirationen delvis hämtad från Henri Bergson, den franske filosofen av den idealistiska skolan, men den är framför allt ett försök att förstå socialismens utveckling i Frankrike och vikten av en revolutionär syndikalism. Den är därför inte ett historiskt verk, betoningen ligger i de handlingar Sorel ser som nödvändiga.

Den första av dessa är klasskampen, i det borgerliga samhället rådde en snäv förnufts- och nyttofilosofi vilken skapade ett vanmäktigt politiskt system och alienerade människor. Risken med revisionism var att även arbetarklassen drogs med i dessa ynkliga, egoistiska nyttoberäkningar. För att undvika detta och återhämta de europeiska nationerna från att vara förfäade av humanitära idéer predikade Sorel arbetarnas spontana strejkaktioner (”direkt aktion”) som en lösning på de politiska och psykologiska problemen i det moderna industrisamhället. Strejken frigjorde skapande krafter i personligheten, framför allt de etiska värden som redan nämnts och som kvävdes i ett förnuftsrelaterat samhälle. Den direkta aktionen var nödvändig för att ändra på maktförhållandena. Det elddop som samtliga klasser utsattes för skulle skapa en ökad ekonomisk effektivitet och ur kampen skulle en härskande elit utkristalliseras.

För Sorel blev den politiska lösningen på frågan om statsordningen syndikalistisk; produktionslivets enheter, fabriker och fackföreningar (syndikat) var det som samhällsbildningen skulle utgå ifrån.

Våld-Violence

Mer betydelsefull blev Sorels uppskattning av det politiska våldet. För Sorel var begreppet violence mestadels kopplat till stridbarhet och ståndaktighet, men det kunde också uppfattas som fysiskt våld, t.ex. som försvar mot polisaktioner där det stärkte klasskänslan och motverkade personlig feghet.Våld var det mest effektiva vapnet för arbetarna, då medelklassen alltid       backade undan för det.1 Enligt Sorel skapar våldshandlingar situationer där ”vi bemödar oss att skapa en ny människa inom oss själva” och ”ta oss själva i besittning”, det är i dessa moment han ser friheten förverkligas.

Oavsett följderna var våldet något gott, det gynnar framåtskridandet och har en inneboende konstruktivitet. Det förefaller som om sakfrågan är likgiltig för honom och den hänsynslösa aggressiviteten har ett värde i sig själv utan att behöva rättfärdigas.

Här verkar det vara på sin plats att säga något till Sorels försvar. För honom var våldet det revolutionära förnekandet av den varande ordningen, men när han beskriver våldets kreativa historiska roll motsatte han sig tvång, i meningen statlig tvångsmakt.

Sorel skilde mellan ”borgerligt” tvång och våldet i proletariatets reaktion mot staten, d.v.s. våldet tillhörde i moralisk mening endast proletariatet.

Orsaken till det val Sorel gör är inte beroende på någon deterministisk marxism; orsaken ligger i att fienden inte är borgerligheten utan den dekadans och moraliska bankrutt som borgerligheten omfattade: ”Allting kan räddas om proletariatet, genom att använda våld, återupprättar klassindelningen och genom detta åter ger medelklassen något av dess forna energi; detta är det stora mål mot vilket människors tankar måste riktas.

Myten

Det största inflytandet på eftervärlden som Sorel har gjort sig känd för       är hans tankar om myten, den storslagna föreställningen om den slutgiltiga lösningen på alla problem. Myten ser Sorel som en föreställning vilken eggar sociala grupper till politisk handling. Där han förkastat marxistisk historiefilosofi sätter han in mytens betydelse för samhällsförändringar. För att arbetarna skulle bli inspirerade att kämpa behövdes inga teoretiska doktriner eller ideologiska motivationer, bara myten.

För       Sorel blev mytens form den syndikalistiska doktrinen om generalstrejken. Genom denna hålls arbetarna stridsberedda, även om en konsekvens är att den borgerliga kulturen – också en myt – bryter ihop. Intellektuell verksamhet hade enligt Sorels sociala myt-filosofi sin huvuduppgift i att hålla folk i oro eller upplösningstillstånd.

Huruvida tänkandet och myterna var sanna, sannolika eller i överensstämmelse med den förnuftiga, objektiva sanningen var alltså likgiltigt. Mytens innehåll spelade ingen roll; handlingen den framkallar var allt. Den praktiska tillämpandet av den blir därför inget tusenårsrike, utan en evig kamp med beredvillighet, offervilja och entusiasm som upprätthålls av generalstrejkens idé.

Sorel själv trodde inte på generalstrejken; tanken att totalt omforma samhället genom en storskalig strejk kunde ingen insiktsfull person tro på, men arbetarna behövde inte få reda på detta. För att egga och ena massorna måste       den allmänna strejkens idé upprätthållas.

Viktigt är också att myten har vissa rimliga gränser så att den inte urartar till sektbildning eller avfärdas som ett falsarium och att mytens löften måste vara tilltalande.

Slutligen finns det en positiv faktor i att den syndikalistiska generalstrejken aldrig har prövats; myten kan därför överföras till att gälla, inte bara strejken i sig själv och de samhällsförbättringar som utlovas, utan också möjligheten att genomföra strejken.

Efter 1909 blev Sorels politiska ställningstaganden mer oklara. Inte utan en viss tveksamhet och förlägenhet började han uppvisa sympatier för den franska höger-extrema rörelsen Action Française, grundad av Charles Maurras.

Denna nya rörelses ideologi var inte helt utarbetad, men det finns en intressant detalj värd att nämna; efter att den hade grundats träffades anhängare till Maurras och intellektuella ur Action Française i små diskussions-grupper, kallade Proudhoncirklarna .

Det är alltså så att den ideologi, de idéer och den personlighet som Proudhon stod för åberopades av både höger och vänster, både fascister och syndikalister.

Tyvärr blev Sorel så djupt involverad att han 1912 skrev två milt antisemitiska artiklar och det finns uppgifter om att han blev mer fientlig mot judar under åren före första världskriget.

Den pessimism Sorel tidigare omfattat blev nu omvänd till cynism. Hans sista stora entusiasm var den ryska revolutionen. I Lenin såg han det skickliga och hjältemodiga revolutionsidealet. Han skrev 1919 en artikel kallad Plaidoger pour Lénin, där han fördömde den allierade invasionen i Ryssland.

Beträffande Sorels koppling till bolsjevism måste en del sakförhållanden klargöras. Något direkt inflytande hade

han aldrig på Lenin. Revolutionsledaren nämner honom bara en gång, och med förakt, vilket inte är konstigt med tanke på att Sorel avvisade dels statssocialismen, dels att underkasta sociala handlingar partiledningens kontroll. Sorel insåg risken för att dessa leninistiska doktriner skulle leda till att en ny elit tillskansade sig den ekonomiska och politiska makten.

Sorels relation till fascismen är svårare att gripa tag i. Benito Mussolini hänvisade ofta till Sorel och kallade sig hans lärjunge. Men för Mussolini blev myten och våldet ett försök att rättfärdiga pöbelns handlingar och fysisk brutalitet. Sorel tog avstånd från detta som ansåg vara förvrängningar av sina idéer.

Som redan nämnts gjorde Sorel stort intryck på sina samtida, t.ex. Pareto och Bergson. Bland dem som såg honom som sin lärare kan nämnas Georges Valois och Emmanuel Berth, två som bidragit till att ge Sorel dåligt rykte i vänsterkretsar.

Berth för sin bok från 1914, där han försöker blanda Maurras och Sorel och dessutom beskrev Sorels funderingar om möjligheten av att skapa ”national-syndikalism” (något som senare skulle uppfattas som synonymt med fascism).

Valois för att han, från att ha varit en Proudhon-inspirerad fackföreningskämpe som stod nära flera av de stora revolutionära fackföreningsledarna, speciellt syndikalisternas Pelloutier, gick över till Action Française med avsikten att sammanlänka facklig och nationell kamp. Valois ledde från 1925 den franska fasciströrelsen Faisceau och hans grundtankar stod nära anarkismen. Han blev motståndsman under andra världskriget och dog senare i ett koncentrationsläger.

Vad man än anser om Valoise kopplingar till syndikalism och fascism, så kan man inte förneka att han ställde fosterlandet högre än sina ideologiska böjelser.

Den enda kontakt och erfarenhet Sorel hade med den praktiska politiska världen var en tillfällig förbindelse med syndikaliströrelsen. I en samtida artikel i den anarkistiska tidningen Brand (nr 13, 23 mars 1921) deklareras i positiva ordalag att den franske sociologen Georges Sorel har återupptagit sitt syndikalistiska skrivande. Att Sorel helt klart tillhörde den syndikalistiska kretsen vid denna tidpunkt står alltså bortom allt tvivel, trots att dess dåtida teoretiker Pelloutier, Paget m.fl. aldrig erkände honomoch trots att han inte alltid ses med blida ögon av moderna tongivande syndikalister.

I Lennart K Perssons bok Syndikalismen i Sverige, vilken måste betraktas som det ojämförligt största verket om syndikalism som utgivits på svenska, är Sorels roll så självklar i den syndikalistiska idétraditionen att han bara nämns helt kort på en sida. Sorels betydelse behöver enligt denna bok tydligen inte redovisas ytterligare. I Syndikalismen i Sverige slås endast den reservationen fast att Sorel inte bör betraktas som skaparen av syndikalismen, tydligen uppstår den uppfattningen till och från hos en del betraktare.

I beaktande av allt detta material, all litteratur som deklarerar det, och Sorels egna utsagor måste slutsatsen bli att hans politiska hemvist utan tvekan var syndikalismen.

______________________________________________________________________________

2. ur Den styckade stjärnans union:

9.0.4 Georges Sorel

I SAC:s medlemstidning återfinns endast en utsaga om den franske sociologen och syndikalisten. Axel Bilare från Växjö berättar att vid tiden då lokalavdelningen bildades 1917 visste få vad syndikalismen var och uppslagsböckerna hänvisade till Sorel: ”Sorel var ideolog, och som sådan viktig, men han hade ingen kontakt med arbetarrörelsen”. I Göteborgs lokalavdelnings tidning sägs att Sorel har ”anknytning till såväl… syndikalism/anarkism som fascism”.
Dessa utsagor kan (kommer?) förstås klassas som ett ”enskilda citat ryckta ur sitt sammanhang” av SAC. Men hur klassas följande fakta:

Syndikalisttidningen Våra idéer gavs ut med sammanlagt 33 nummer; av dessa innehåller elva (1/3) utsagor om eller citat av Sorel. Omdömen i tidningen är:
– Den revolutionära syndikalismens hela lära finns hos Sorel;
– Sorels Fackföreningarnas socialistiska framtid är en av den revolutionära syndikalismens källskrifter;
-Sorel, en av den franska syndikalismens skapare;
– tre syndikalistiska författare är Sorel, Labriola och Robert Michels;
-Sorel, syndikalismens förste teoretiker.

1926 sade Syndikalismen att man ”på universitetet… hittar författare som härleder syndikalismen ur skrifter (av bl.a.) Sorel”; Syndikalisternas förbund säger ”GEOGES (sic) SOREL brukar betraktas som den revolutionära syndikalismens främste teoretiker”.

_____________________________________________________________________________

3. Georges Sorel idag:

Även idag stöter man på på Georges Sorels namn i studier av politisk extremism. Här följer några exempel:

  • Tidskriften Axess nr 4/2005 innehöll en omfattande artikel om Sorel, skriven av Svante Nordin.

om artikeln:

Lars Westerberg:

Svante Nordin har i senaste numret av Axess en elegant artikel om Georges Sorel,  som hos den insiktsfulle läsaren väcker många tankar. Sorel som är något så unikt som en inspiratör både för den revolutuonära vänstern och för den revolutionära högern. Men kanske är han mer intressant som prototyp än som inspiratör, reflekterar läsaren. Och tycker sig ha fått en sidobelysning och en delförklaring till såväl 60- och 70-talets studentrevolt som till nittiotalets kravaller i Göteborg och annorstädes. Och den litteraturförgiftade kan tänka på Dostojevskijs Onda andar och Joseph Conrads Anarakisten och Med andra ögon.

Vem var då denne Sorel? När jag först hörde talas om honom förvånade jag mig över att han betraktades som lärofader till så olika riktningar som anarkismen och fascismen. Hur kunde han vara inspiratör både för det mest auktoritära och för det minst auktoritära man kan tänka sig? Sanningen är förstås att de idéhistoriska sambanden aldrig är enkla och ibland motsägelsefulla. Men också på denna punkt ger Svante Nordin uppslag till eget tänkande

Men främst behandlar han Sorels positiva syn på våldet. Som är så positiv att våldet inte bara blir ett fullt tillåtet medel,  utan ett värde i sig. Man häpnar,  men minns Musolinis ord att freden är fadd men kriget är heroiskt och källan till alla dygder. I grunden är det ju en antiintellektualism som går tillbaka till Rousseau. Naturen är god, civilisationen ond. Därifrån är steget inte långt till hyllandet av den naturliga instikten i stället för det intellektuella tänkandet.

Vilka är de psykologiska motiven? En genuin vantrivsel i samhället och kulturen. Revolten kan inte blivit tillräckligt total om man inte förnekar allt. Det desperata och existentiella draget är påfallande. Det som Svante Nordin med fjäderlätt ironi karaktärierar ”som en livstil präglad av brutalitet eller heroism alltefter omständigheter och bedömnigsgrunder”.

Det där är ju mycket typiskt för nazismen och fascismen: att segra eller dö. Undergång finns liksom inbyggt i konceptet. Hitlers galenskap på slutet, som vi nyligen har kunnat se på film, är egentligen fullt konsekvent. Det finns inga kompromisser. Den som inte segrar måste dö. Det är en del av den grandiosa självbilden. Detta gäller dock endast den nazistiska eliten. När det gäller herrefolket som inte var något herrefolk gäller snarast att det får skylla sig självt. Sviker man sin Führer genom att förlora,  så kan man inte vänta sig något medlidande från denne Führer.

Alltnog, den som idag ser adrenalinastinna antifascister som beger sig ut för att slåss med andrenalinstinna rasister tvivlar inte på att de har något gemensamt. Och alla som prisar 60-talets antiauktoritära studentrevolt innan den stelnade i 70-talets dogmatism borde betänka att 70-talet faktiskt var betydligt lugnare. Åtminstone i Sverige. För all del inte ens 60-talet i Sverige var så sinistert. Rebellrörelsen var en marginell företeelse och det mesta av våldet skulle man väl med Svante Nordin kunna beskriva som instrumentellt, tjänande ett syfte, och inte expressivt, ett våld för dess egen skull. Men desperation och brutalitet existerade och det är ännu tydligare bland anarkisterna i Göteborg.

Problemet är kanske inte Sorels stora inflytande på vänstern, han torde tillhöra de bortglömda tänkarna. Inte ens i en tid där man gärna vill hitta vänsteralternativ till Marx,  kan Sorel vara någon större frestelse. Lukten av fascism är för stark. Det är illa nog att hylla det instrumentella våldet som gott och nödvändigt- också detta kan ju göras mer eller mindre nytert, med mer eller mindre beklagande. Men att hylla en ren instinktsfilosofi och våldet som renande kraft är väl knappast längre möjligt. Ändå bör man upptäcka Sorel, se det som ett mörkt arv som man bör ta ansvar för och göra upp med. Och varför inte se honom som ett varnande exempel? Att aldrig hylla handling och vilja på förnuftets bekostnad. Och att inte ens insiktivt och i desperata situationer låta sig styras av instikter och desperation. Så dålig är ingen civilisation att reptilhjärnan fungerar bättre än medvetet tänkande.

  • OBS kultur och idédebatt, program på P1 hade ett inslag den 26 maj 2005 om artikeln i Axess, av Lars Westerberg.3.
  • Anarkisttidningen Brand nämner Sorels betydelse i en artikel av  Mathias Wåg, Autonom PR – konfrontation och kommunikation. Nummer okänt, troligen början av 2001.

Se även här

______________________________________________________

4. Sorel i anarkisttidningen Brand 1921

 

Ur anarkisttidningen Brand från 1921. Ett direkt samtidsdokument! Från den tid Sorel levde, där G H-son Holmberg kristallklart skriver uppskattande om Georges Sorel och nödvändigheten av hans verk för att gå vidare:

”Georges Sorel,
den franske socialfilosofen har återupptagit sin syndikalistiska författarverksamhet. I Arbetarklassen och syndikalismen, som utkom på Brands bokförlag 1918, nämndes, som man torde erinra sig, att han, besviken på syndikalismen, hade övergått till andra vetenskapliga och filosofiska studier, Han har nu kommit på andra tankar, återvunnit sitt förra förtroende för syndikalismes samhällsrevolutionerande kraft och utgivit en samling uppsatser rörande syndikalismen delis förut tryckta, dels helt och hållet nya under titeln Materiaux d’une theorie du proletariat (Material för en proletariatets teori), en volym på 413 sidor.
I denna volym återfinner man hans första, för länge sedan utgågna broschyr om arbetarsyndikatens socialistiska framtid, som allt fortfarande anses som den första resonerande lilla skriften i fransk syndikalism och som såg dagen 1896. Vidare äro där intagna förorden han skrivit till tre franska och italienska författare, bl.a. förordet till Gattis Socialism och lantbruk. Av nytt innehåller Sorels bok avhandlingar om socialismens religiösa karaktär, om demokratins organisation samt om arbetarklassens förhållande till arbetet och rätten. Ett intressant kapitel i boken är hans skildring av en arbetarskald, Lucien Jean.
Även i detta verk rekommenderar Sorel syndikalismen som det kraftigaste medlet till massornas moraliska lyftning i den meningen att syndikalismen är mäktig att skapa en stark klassidealism som är medveten sin varken från kamp eller offer avskräckande historisk-sociala uppgift. Sorel betonar lika mycket den moraliska sidan av syndikalismen som den rent ekonomiska. Hans tro är lika stark beträffande den moraliska omvärdering, icke minst i sexuellt hänseende, som syndikalismen skall förmå åstadkomma. Kärnpunkten i hans teori är i vart fall proletariatets tekniska kapacitet av egen produktion och egen ledning. Till socialpolitikens palliativer är han samma motståndare som förut. Även är han samma vän av Marx, vars ursprungliga lära han anser sig ha kompletterat genom sin teori – utan all förmätenhet, ty Sorel är intete högfärdsdjur. Då säger det sig självt att han fortfarande är lika ogynnsamt stämd mot den socialpolitik Jaures införde i den franska riksdagspolitiken,
Sorels bok utkom redan för över ett år sedan med det är först nu jag fått reda på arbetet, som är glädjande i så måtto att även han återvunnit sin tro på syndikalismens livskraft

– G. H. H.

Originalet scannat här.

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism