Georges Sorel


Fransk filosof från tidigt 1900-tal. Se wikipedia. Eller här (Det rödsvarta spöknippet) och här (Den styckade stjärnans union)

Artiklar
Böcker
Recensioner
Övrigt

1. Artiklar:

  • Arbetaren av Herbert Anckar 1948, 12 och 1950 mars: 1,2 och augusti 1,2345678.
  • Axess 2005 Sorel
  • Brand anarkisttidning från 1921, ett direkt samtidsdokument
  • Syndikalisten, kort omnämnande i SAC:s medlemstidning s 19
  • Syndikalisternas förbunds klassikerserie, Sorel av Leif Björk, 1979
  • Terrorism and Political violenceSorel av Malcolm Andersson
  • Våra idéer, Syndikalisternas förbunds tidning, ca 1950, 1, 23
  • (se även Zeev Sternhell, samt extra här och här och här. Mer i Det rödsvarta.. och Den styckade…)

 

Andersen, Joakim

i Motpol 16 november 2014 Joakim Andersen

Lästips: Alain de Benoist om Georges Sorel

När man betraktar offentligheten slås man snabbt av att de dominerande känslorna tycks vara apati och en aning hysteri. Starka känslor och idealism tycks höra det förflutna till, den moderna människan är en desillusionerad och atomiserad kastrat utan positiva framtidsvisioner. Detta är samtidigt något som tas för givet, det talas aldrig om det och man kan rentav påstå att vi saknar de begrepp som krävs för att identifiera problemet. Vad gäller begrepp har vi istället ersatt orden ”visioner” och ”starka känslor” med ”extremism”, i grunden betyder det numera inget annat.

Så har det inte alltid varit. Tidigare generationer tvekade inte att analysera även samhällens och civilisationers känsloliv och moraliska tillstånd. Vi finner här Nordaus degenerationsbegrepp, Spenglers distinktion mellan Kultur och Civilisation, ibn Khalduns asabiya och det utbredda tänkandet kring dekadens. I sammanhanget är även Georges Sorel (1847-1922) högintressant.

Georges Sorel
A struggle that, seen from their class origin, was broadly opposing two sections of the bourgeoisie: the cosmopolitan upper and middle bourgeoisie, with a “scientist socialism” (Marx, Lassalle…) striving hard to discredit, on behalf of concepts and proletarian messianism, an empiricist national petty bourgeoisie (Proudhon, Sorel…) that was deeply rooted in reality and the working world.
– Alain Soral om klasskampen inom arbetarrörelsen

Sorel räknas som en inspirationskälla både för syndikalismen och den italienska fascismen. På många sätt stod han över kategorierna ”höger” och ”vänster”, även om hans problembeskrivning snarast för tankarna till en originell konservativ revolution. Sorels diagnos är kulturpessimistens, Europa befinner sig i dekadens. Detta löses inte genom ekonomiska reformer eller ”framsteg”, vad som behövs är en moralisk nytändning. En möjlig sådan identifierade han i den revolutionära arbetarrörelse som kom att utvecklas i syndikalistisk riktning, inte minst då den genom sin kamp skulle tvinga borgarklassen att återfinna sina mer heroiska sidor. Men en möjlig källa till moralisk regeneration kunde också vara rojalister och fascister, Mussolini erkände Sorel som en av sina inspirationskällor. Även i Norden kan man spåra inflytandet från Sorel, det gäller inte minst finlandssvenske högerradikalen Örnulf Tigerstedts betoning av myten och närmandet mellan höger och vänster.

I jämförelse med Marx framstår Sorel som en anti-determinist. Han framhäver mytens betydelse för att motivera människor, liksom viljan. Hos Sorel finner vi också varningar mot parlamentarism och toppstyrda organisationer, vilket snarare ligger i linje med anarko-syndikalismens ”direkta aktion” än med Mussolinis statsbygge. Han för på så vis tankarna till Robert Michels och ”oligarkins järnlag” liksom till Bakunins varningar för den röda aristokratin.

Inte sällan talar man om Sorels försvar av det politiska våldet, och kopplar detta till en förenklad bild av den italienska fascismen som en våldets och oförnuftets kult. Man missar då att Sorels försvar av våldet har tydliga gränser och förutsättningar. Bland annat är han noga med att det sociala kriget, liksom det militära, inte ska motiveras av hat och grymhet. Det gamla europeiska synsättet, med jus ad bellum och jus in bellum, återkommer alltså hos Sorel.

Sammantaget hjälper Sorel oss att identifiera aspekter av det moderna samhället som är djupt problematiska. Materiellt är det relativt rikt, men mänskligt är situationen mer tveksam. Thumos har ersatts av apati och viss hysteri, ideal av feghet och egenintresse, och asabiya av atomism. Den oligarkins järnlag Michels varnade för genomsyrar snart sagt alla organisationer, vi lever i det tillstånd Sorel beskrev som ”det gamla Antiokia”:

We have entered an era that can be quite well characterized by the name of the old Antioch. Renan has very well described this metropolis of courtesans, charlatans, and merchants.

Under Sorels tid gick det att identifiera massrörelser som tycktes kapabla att vända denna utveckling, idag handlar det oftare om kollektiva dödsryckningar, om motstånd mot olika fenomen snarare än om något positivt. Samtidigt påminner Sorel oss om vikten av vilja och myt i historien, en historia som inte är förutbestämd. Än är hoppet inte ute för Europa och hennes folk. Var och en bör reflektera kring vilken myt som kan passa idag, medveten om att det samtidigt handlar om en moralisk regeneration och därmed en positiv snarare än negativ vision. Var och en bör också sträva efter att genom sitt eget exempel bidra till att samhället präglas något mer av idealism och heroism. Läst på rätt sätt är Sorel fortsatt av värde.

Alain de Benoist har skrivit en värdefull artikel om Sorel  här

Fler artiklar av Joakim Andersen

Falk, Kristian

om Sorel i Syndikalisten 2012, maj sid 19

Tingsten, Herbert

1938 om likheter mellan fascism och syndikalism, och förstås, Sorel.

Relaterat:

Georges Sorel – Tankar om våld
Georges Valois
Ulf Modin och dekadensen
Anarkisttidningen Brand nämner Sorels betydelse i en artikel av  Mathias Wåg, Autonom PR – konfrontation och kommunikation. Nummer okänt, troligen början av 2001.

3. Böcker:

ur Det rödsvarta spöknippet

Georges Sorel påpekade vid slutet av sitt liv att: ”Det är mycket konstigt, efter att ha blivit så lite läst, så grandiosa ting är tillskrivna mig”. Han hade rätt såtillvida att han hade skrivit närmare ett dussin böcker och ett flertal artiklar men blivit känd som en av nittonhundratalets stora politiska tänkare enbart på ett verk, Réflecions sur la violence, (Tankar om våld) från 1906-08. Ett verk som ibland ger honom epitetet ”det politiska våldets intellektuelle fader”. Om detta är fallet är tveksamt, men vad som står helt klart är att hans skrifter kan läsas med behållning av alla politiska extremiströrelser oavsett färg. Hans idéer är inte en helt utbyggd teori som t.ex. marxismen, istället liknar de sin upphovsman, svårförståeliga, svårgripbara men ändå inspirerande och uttrycksfulla.

Sorel föddes i Cherbourg den 2 november 1847 och utbildade sig till ingenjör på Ecole Polytechnique. Han arbetade som statligt anställd civilingenjör vid Ponts et Chassées tills han sade upp sig vid 44 års ålder 1892, dekorerad med en Legion d’honneur och ett aldrig sinande intresse för vetenskaplig, teknisk filosofi.

Fram till detta tillfälle förefaller Sorel ha haft konservativa böjelser. Han var oroad av Pariskommunen och att Alsace-Lorraine hade tillfallit Tyskland vid freden 1871. Emellertid började han utveckla sympati för de fattigas svårigheter, troligen under påverkan av en tjänsteflicka vid namn Marie David. Hans familjeförhållanden       skapade och upprätthöll en gammaldags moral, en sort där det gamla testamentet har företräde framför det nya. Detta framkommer speciellt i hans Le procès de Socrate från 1889.   Det är ifrån denna period beskrivningar av honom som en: ”aristokratisk tänkare på konservativ grund kommer.

Boken fastslår bl.a. att Sokrates förtjänar sitt öde eftersom han ifrågasatte Athens uråldriga traditioner. Sorel var vid denna tidpunkt dragen till egoism och artonhundratals-rationalism. Han ansåg att alla samhällen måste ha någon form av institutioner som upprätthöll solidariteten och att deras auktoritet inte skulle ifrågasättas.

I sitt privatliv följde Sorel liknande regler och levde ett enkelt liv, mestadels ägnade han sig åt enskilda studier i litteratur och filosofi. Sorel var med andra ord en autodidakt (självlärd) och avhöll sig från institutionaliserad undervisning. Han var därför inte en del av de litterära, intellektuella kretsarna i Paris när han slog sig ned strax utanför staden i Boulonge-sur-seine. Situationen passade honom utmärkt och han skrev senare i Tankar om våld att ”om man vill se insidan är det nödvändigt att befinna sig på utsidan”. I sitt nya hem arbetade han hårt och stötte på få människor. Undantagen var bl. a. hans besökpå national-biblioteket där han läste mängder och då han närvarade vid Henri Bergsons föreläsningar. Dessutom brevväxlade han med flera av tidens kända. Speciellt namnkunnig är Robert Mitchels. Han utövade dessutom ett inte obetydligt inflytande på den italienske syndikalisten Arturo Labriola, vars tankar i sin tvetydighet och obestämdhet liknade hans egna.

Under dessa år skriver Sorel hela tiden för att utveckla sig och inhämta nya lärdomar. Utöver Processen mot Sokrates kan hans attityd utläsas i Contribution à l’étude profane de Bible, också från 1889, vari han beskriver sin motvilja mot antimilitarism och revolutionärt propagerande

År 1893 upptäcker han marxism och inleder därmed sitt skrivande i analytisk-kritisk stil, kännetecknande för hans mest originella och bestående verk. Han börjar som ortodox marxist men gick vidare till socialdemokratin. Där opponerade han sig mot Karl Kautskys determinism, uttryckte sin beundran för Bernsteins revisionism och deklarerade marxismen såsom varande frihetens och handlandets filosofi.

När Dreyfuss-affären inleds (antisemitism som gavs uttryck i ett justitiemord riktat mot en kapten i franska armén), intar han en engagerad ställning för Dreyfuss. Sorel blir illa berörd av hur de politiska rörelserna försöker utnyttja situationen Detta leder till att hans ståndpunkter radikaliseras och efter 1902 ger han sitt stöd till den revolutionära syndikalismen.

I beaktande av Sorels sidbyten kan man vara benägen att avvisa Sorel som en politisk opportunist, en man vilken ändrar sina åsikter som det passar. Om detta är fallet bör man samtidigt tänka på hans faktiska betydelse i det dåtida politiska livet. Han översattes tidigt till flera europeiska språk och hade duster med flera av de stora intellektuella gestalterna i sin omgivning. Jean Jaurès och Émile Durkheim t.ex., två han inte kom överens med, samt Pareto (fascist) och Pelloutier (syndikalist) vars idéer han allvarligt och uppriktigt bearbetade .

Till skillnad från många av sina samtida delade Sorel inte den framstegsoptimismen. Han avskydde den borgerliga civilisationen som han ansåg sakna hjältemod och var dömd till undergång. Den liberala tanken       med historiens eviga stigandet förkastade han. Den var enligt honom avsedd att klamra fast borgarklassen vid makten. Alla former av konventionell politisk handling kunde inte hejda stagnationen, oavsett vilka ideal som eftersträvades. Social oro och moralisk degenerering var inte bara möjliga utan sannolika. Sorel hade vad som idag kallas politikerförakt (bortsett från en tillfällig uppskattning av Jaurès under Dreyfuss återupprättelse).

Sorels Tankar om våld kan ses som en fundering av moraliska ställningstaganden. I grunden respektabel borgare uppskattade han traditionella värden; hårt arbete, ärlighet, personligt ansvar. Hans intellektuella bana är därför ett sökande efter etiska värden. Han förkastar marxismen, dels då ortodoxa marxister ansåg sig handla efter historiens nödvändiga linjer, vilket Sorel inte ansåg övertygande, dels den marxistiska historiefilosofins anspråk på vetenskaplighet som han förkastade på rent positivistiska grunder.

Sorels etik blev krigsdygderna: självkänsla, offervilja och solidaritet med den egna gruppen. Sann dygd blev endast framträdande när individens intressen upphöjdes i kampen mellan rivaliserande grupper. Denna moral ledde till att han kunde uppvisa sympatier för flera olika läger i organisationer under förändring, t.ex. hos den katolska kyrkan.

Tankar om våld

I Tankar om våld är inspirationen delvis hämtad från Henri Bergson, den franske filosofen av den idealistiska skolan, men den är framför allt ett försök att förstå socialismens utveckling i Frankrike och vikten av en revolutionär syndikalism. Den är därför inte ett historiskt verk, betoningen ligger i de handlingar Sorel ser som nödvändiga.

Den första av dessa är klasskampen, i det borgerliga samhället rådde en snäv förnufts- och nyttofilosofi vilken skapade ett vanmäktigt politiskt system och alienerade människor. Risken med revisionism var att även arbetarklassen drogs med i dessa ynkliga, egoistiska nyttoberäkningar. För att undvika detta och återhämta de europeiska nationerna från att vara förfäade av humanitära idéer predikade Sorel arbetarnas spontana strejkaktioner (”direkt aktion”) som en lösning på de politiska och psykologiska problemen i det moderna industrisamhället. Strejken frigjorde skapande krafter i personligheten, framför allt de etiska värden som redan nämnts och som kvävdes i ett förnuftsrelaterat samhälle. Den direkta aktionen var nödvändig för att ändra på maktförhållandena. Det elddop som samtliga klasser utsattes för skulle skapa en ökad ekonomisk effektivitet och ur kampen skulle en härskande elit utkristalliseras.

För Sorel blev den politiska lösningen på frågan om statsordningen syndikalistisk; produktionslivets enheter, fabriker och fackföreningar (syndikat) var det som samhällsbildningen skulle utgå ifrån.

Våld-Violence

Mer betydelsefull blev Sorels uppskattning av det politiska våldet. För Sorel var begreppet violence mestadels kopplat till stridbarhet och ståndaktighet, men det kunde också uppfattas som fysiskt våld, t.ex. som försvar mot polisaktioner där det stärkte klasskänslan och motverkade personlig feghet.Våld var det mest effektiva vapnet för arbetarna, då medelklassen alltid       backade undan för det.1 Enligt Sorel skapar våldshandlingar situationer där ”vi bemödar oss att skapa en ny människa inom oss själva” och ”ta oss själva i besittning”, det är i dessa moment han ser friheten förverkligas.

Oavsett följderna var våldet något gott, det gynnar framåtskridandet och har en inneboende konstruktivitet. Det förefaller som om sakfrågan är likgiltig för honom och den hänsynslösa aggressiviteten har ett värde i sig själv utan att behöva rättfärdigas.

Här verkar det vara på sin plats att säga något till Sorels försvar. För honom var våldet det revolutionära förnekandet av den varande ordningen, men när han beskriver våldets kreativa historiska roll motsatte han sig tvång, i meningen statlig tvångsmakt.

Sorel skilde mellan ”borgerligt” tvång och våldet i proletariatets reaktion mot staten, d.v.s. våldet tillhörde i moralisk mening endast proletariatet.

Orsaken till det val Sorel gör är inte beroende på någon deterministisk marxism; orsaken ligger i att fienden inte är borgerligheten utan den dekadans och moraliska bankrutt som borgerligheten omfattade: ”Allting kan räddas om proletariatet, genom att använda våld, återupprättar klassindelningen och genom detta åter ger medelklassen något av dess forna energi; detta är det stora mål mot vilket människors tankar måste riktas.

Myten

Det största inflytandet på eftervärlden som Sorel har gjort sig känd för       är hans tankar om myten, den storslagna föreställningen om den slutgiltiga lösningen på alla problem. Myten ser Sorel som en föreställning vilken eggar sociala grupper till politisk handling. Där han förkastat marxistisk historiefilosofi sätter han in mytens betydelse för samhällsförändringar. För att arbetarna skulle bli inspirerade att kämpa behövdes inga teoretiska doktriner eller ideologiska motivationer, bara myten.

För Sorel blev mytens form den syndikalistiska doktrinen om generalstrejken. Genom denna hålls arbetarna stridsberedda, även om en konsekvens är att den borgerliga kulturen – också en myt – bryter ihop. Intellektuell verksamhet hade enligt Sorels sociala myt-filosofi sin huvuduppgift i att hålla folk i oro eller upplösningstillstånd.

Huruvida tänkandet och myterna var sanna, sannolika eller i överensstämmelse med den förnuftiga, objektiva sanningen var alltså likgiltigt. Mytens innehåll spelade ingen roll; handlingen den framkallar var allt. Den praktiska tillämpandet av den blir därför inget tusenårsrike, utan en evig kamp med beredvillighet, offervilja och entusiasm som upprätthålls av generalstrejkens idé.

Sorel själv trodde inte på generalstrejken; tanken att totalt omforma samhället genom en storskalig strejk kunde ingen insiktsfull person tro på, men arbetarna behövde inte få reda på detta. För att egga och ena massorna måste       den allmänna strejkens idé upprätthållas.

Viktigt är också att myten har vissa rimliga gränser så att den inte urartar till sektbildning eller avfärdas som ett falsarium och att mytens löften måste vara tilltalande.

Slutligen finns det en positiv faktor i att den syndikalistiska generalstrejken aldrig har prövats; myten kan därför överföras till att gälla, inte bara strejken i sig själv och de samhällsförbättringar som utlovas, utan också möjligheten att genomföra strejken.

Efter 1909 blev Sorels politiska ställningstaganden mer oklara. Inte utan en viss tveksamhet och förlägenhet började han uppvisa sympatier för den franska höger-extrema rörelsen Action Française, grundad av Charles Maurras.

Denna nya rörelses ideologi var inte helt utarbetad, men det finns en intressant detalj värd att nämna; efter att den hade grundats träffades anhängare till Maurras och intellektuella ur Action Française i små diskussions-grupper, kallade Proudhoncirklarna .

Det är alltså så att den ideologi, de idéer och den personlighet som Proudhon stod för åberopades av både höger och vänster, både fascister och syndikalister.

Tyvärr blev Sorel så djupt involverad att han 1912 skrev två milt antisemitiska artiklar och det finns uppgifter om att han blev mer fientlig mot judar under åren före första världskriget.

Den pessimism Sorel tidigare omfattat blev nu omvänd till cynism. Hans sista stora entusiasm var den ryska revolutionen. I Lenin såg han det skickliga och hjältemodiga revolutionsidealet. Han skrev 1919 en artikel kallad Plaidoger pour Lénin, där han fördömde den allierade invasionen i Ryssland.

Beträffande Sorels koppling till bolsjevism måste en del sakförhållanden klargöras. Något direkt inflytande hade

han aldrig på Lenin. Revolutionsledaren nämner honom bara en gång, och med förakt, vilket inte är konstigt med tanke på att Sorel avvisade dels statssocialismen, dels att underkasta sociala handlingar partiledningens kontroll. Sorel insåg risken för att dessa leninistiska doktriner skulle leda till att en ny elit tillskansade sig den ekonomiska och politiska makten.

Sorels relation till fascismen är svårare att gripa tag i. Benito Mussolini hänvisade ofta till Sorel och kallade sig hans lärjunge. Men för Mussolini blev myten och våldet ett försök att rättfärdiga pöbelns handlingar och fysisk brutalitet. Sorel tog avstånd från detta som ansåg vara förvrängningar av sina idéer.

Som redan nämnts gjorde Sorel stort intryck på sina samtida, t.ex. Pareto och Bergson. Bland dem som såg honom som sin lärare kan nämnas Georges Valois och Emmanuel Berth, två som bidragit till att ge Sorel dåligt rykte i vänsterkretsar.

Berth för sin bok från 1914, där han försöker blanda Maurras och Sorel och dessutom beskrev Sorels funderingar om möjligheten av att skapa ”national-syndikalism” (något som senare skulle uppfattas som synonymt med fascism).

Valois för att han, från att ha varit en Proudhon-inspirerad fackföreningskämpe som stod nära flera av de stora revolutionära fackföreningsledarna, speciellt syndikalisternas Pelloutier, gick över till Action Française med avsikten att sammanlänka facklig och nationell kamp. Valois ledde från 1925 den franska fasciströrelsen Faisceau och hans grundtankar stod nära anarkismen. Han blev motståndsman under andra världskriget och dog senare i ett koncentrationsläger.

Vad man än anser om Valoise kopplingar till syndikalism och fascism, så kan man inte förneka att han ställde fosterlandet högre än sina ideologiska böjelser.

Den enda kontakt och erfarenhet Sorel hade med den praktiska politiska världen var en tillfällig förbindelse med syndikaliströrelsen. I en samtida artikel i den anarkistiska tidningen Brand (nr 13, 23 mars 1921) deklareras i positiva ordalag att den franske sociologen Georges Sorel har återupptagit sitt syndikalistiska skrivande. Att Sorel helt klart tillhörde den syndikalistiska kretsen vid denna tidpunkt står alltså bortom allt tvivel, trots att dess dåtida teoretiker Pelloutier, Paget m.fl. aldrig erkände honomoch trots att han inte alltid ses med blida ögon av moderna tongivande syndikalister.

I Lennart K Perssons bok Syndikalismen i Sverige, vilken måste betraktas som det ojämförligt största verket om syndikalism som utgivits på svenska, är Sorels roll så självklar i den syndikalistiska idétraditionen att han bara nämns helt kort på en sida. Sorels betydelse behöver enligt denna bok tydligen inte redovisas ytterligare. I Syndikalismen i Sverige slås endast den reservationen fast att Sorel inte bör betraktas som skaparen av syndikalismen, tydligen uppstår den uppfattningen till och från hos en del betraktare.

I beaktande av allt detta material, all litteratur som deklarerar det, och Sorels egna utsagor måste slutsatsen bli att hans politiska hemvist utan tvekan var syndikalismen.

Ur Den styckade stjärnans union:

9.0.4 Georges Sorel

I SAC:s medlemstidning återfinns endast en utsaga om den franske sociologen och syndikalisten. Axel Bilare från Växjö berättar att vid tiden då lokalavdelningen bildades 1917 visste få vad syndikalismen var och uppslagsböckerna hänvisade till Sorel: ”Sorel var ideolog, och som sådan viktig, men han hade ingen kontakt med arbetarrörelsen”. I Göteborgs lokalavdelnings tidning sägs att Sorel har ”anknytning till såväl… syndikalism/anarkism som fascism”.
Dessa utsagor kan (kommer?) förstås klassas som ett ”enskilda citat ryckta ur sitt sammanhang” av SAC. Men hur klassas följande fakta:

Syndikalisttidningen Våra idéer gavs ut med sammanlagt 33 nummer; av dessa innehåller elva (1/3) utsagor om eller citat av Sorel. Omdömen i tidningen är:
– Den revolutionära syndikalismens hela lära finns hos Sorel;
– Sorels Fackföreningarnas socialistiska framtid är en av den revolutionära syndikalismens källskrifter;
-Sorel, en av den franska syndikalismens skapare;
– tre syndikalistiska författare är Sorel, Labriola och Robert Michels;
-Sorel, syndikalismens förste teoretiker.

1926 sade Syndikalismen att man ”på universitetet… hittar författare som härleder syndikalismen ur skrifter (av bl.a.) Sorel”; Syndikalisternas förbund säger ”GEOGES (sic) SOREL brukar betraktas som den revolutionära syndikalismens främste teoretiker”.

6. Recensioner

Brand 1921

Ur anarkisttidningen Brand från 1921. Ett direkt samtidsdokument! Från den tid Sorel levde, där G H-son Holmberg kristallklart skriver uppskattande om Georges Sorel och nödvändigheten av hans verk för att gå vidare:

”Georges Sorel,
den franske socialfilosofen har återupptagit sin syndikalistiska författarverksamhet. I Arbetarklassen och syndikalismen, som utkom på Brands bokförlag 1918, nämndes, som man torde erinra sig, att han, besviken på syndikalismen, hade övergått till andra vetenskapliga och filosofiska studier, Han har nu kommit på andra tankar, återvunnit sitt förra förtroende för syndikalismes samhällsrevolutionerande kraft och utgivit en samling uppsatser rörande syndikalismen delis förut tryckta, dels helt och hållet nya under titeln Materiaux d’une theorie du proletariat (Material för en proletariatets teori), en volym på 413 sidor.
I denna volym återfinner man hans första, för länge sedan utgågna broschyr om arbetarsyndikatens socialistiska framtid, som allt fortfarande anses som den första resonerande lilla skriften i fransk syndikalism och som såg dagen 1896. Vidare äro där intagna förorden han skrivit till tre franska och italienska författare, bl.a. förordet till Gattis Socialism och lantbruk. Av nytt innehåller Sorels bok avhandlingar om socialismens religiösa karaktär, om demokratins organisation samt om arbetarklassens förhållande till arbetet och rätten. Ett intressant kapitel i boken är hans skildring av en arbetarskald, Lucien Jean.
Även i detta verk rekommenderar Sorel syndikalismen som det kraftigaste medlet till massornas moraliska lyftning i den meningen att syndikalismen är mäktig att skapa en stark klassidealism som är medveten sin varken från kamp eller offer avskräckande historisk-sociala uppgift. Sorel betonar lika mycket den moraliska sidan av syndikalismen som den rent ekonomiska. Hans tro är lika stark beträffande den moraliska omvärdering, icke minst i sexuellt hänseende, som syndikalismen skall förmå åstadkomma. Kärnpunkten i hans teori är i vart fall proletariatets tekniska kapacitet av egen produktion och egen ledning. Till socialpolitikens palliativer är han samma motståndare som förut. Även är han samma vän av Marx, vars ursprungliga lära han anser sig ha kompletterat genom sin teori – utan all förmätenhet, ty Sorel är intete högfärdsdjur. Då säger det sig självt att han fortfarande är lika ogynnsamt stämd mot den socialpolitik Jaures införde i den franska riksdagspolitiken,
Sorels bok utkom redan för över ett år sedan med det är först nu jag fått reda på arbetet, som är glädjande i så måtto att även han återvunnit sin tro på syndikalismens livskraft

– G. H. H.

Originalet scannat här. Sorel

Westerberg, Lars

(Länk Lars Westerberg från Lund) Tidskriften Axess nr 4/2005 innehöll en omfattande artikel om Sorel, skriven av Svante Nordin.

Svante Nordin har i senaste numret av Axess en elegant artikel om Georges Sorel,  som hos den insiktsfulle läsaren väcker många tankar. Sorel som är något så unikt som en inspiratör både för den revolutuonära vänstern och för den revolutionära högern. Men kanske är han mer intressant som prototyp än som inspiratör, reflekterar läsaren. Och tycker sig ha fått en sidobelysning och en delförklaring till såväl 60- och 70-talets studentrevolt som till nittiotalets kravaller i Göteborg och annorstädes. Och den litteraturförgiftade kan tänka på Dostojevskijs Onda andar och Joseph Conrads Anarakisten och Med andra ögon.

Vem var då denne Sorel? När jag först hörde talas om honom förvånade jag mig över att han betraktades som lärofader till så olika riktningar som anarkismen och fascismen. Hur kunde han vara inspiratör både för det mest auktoritära och för det minst auktoritära man kan tänka sig? Sanningen är förstås att de idéhistoriska sambanden aldrig är enkla och ibland motsägelsefulla. Men också på denna punkt ger Svante Nordin uppslag till eget tänkande

Men främst behandlar han Sorels positiva syn på våldet. Som är så positiv att våldet inte bara blir ett fullt tillåtet medel,  utan ett värde i sig. Man häpnar,  men minns Musolinis ord att freden är fadd men kriget är heroiskt och källan till alla dygder. I grunden är det ju en antiintellektualism som går tillbaka till Rousseau. Naturen är god, civilisationen ond. Därifrån är steget inte långt till hyllandet av den naturliga instikten i stället för det intellektuella tänkandet.

Vilka är de psykologiska motiven? En genuin vantrivsel i samhället och kulturen. Revolten kan inte blivit tillräckligt total om man inte förnekar allt. Det desperata och existentiella draget är påfallande. Det som Svante Nordin med fjäderlätt ironi karaktärierar ”som en livstil präglad av brutalitet eller heroism alltefter omständigheter och bedömnigsgrunder”.

Det där är ju mycket typiskt för nazismen och fascismen: att segra eller dö. Undergång finns liksom inbyggt i konceptet. Hitlers galenskap på slutet, som vi nyligen har kunnat se på film, är egentligen fullt konsekvent. Det finns inga kompromisser. Den som inte segrar måste dö. Det är en del av den grandiosa självbilden. Detta gäller dock endast den nazistiska eliten. När det gäller herrefolket som inte var något herrefolk gäller snarast att det får skylla sig självt. Sviker man sin Führer genom att förlora,  så kan man inte vänta sig något medlidande från denne Führer.

Alltnog, den som idag ser adrenalinastinna antifascister som beger sig ut för att slåss med andrenalinstinna rasister tvivlar inte på att de har något gemensamt. Och alla som prisar 60-talets antiauktoritära studentrevolt innan den stelnade i 70-talets dogmatism borde betänka att 70-talet faktiskt var betydligt lugnare. Åtminstone i Sverige. För all del inte ens 60-talet i Sverige var så sinistert. Rebellrörelsen var en marginell företeelse och det mesta av våldet skulle man väl med Svante Nordin kunna beskriva som instrumentellt, tjänande ett syfte, och inte expressivt, ett våld för dess egen skull. Men desperation och brutalitet existerade och det är ännu tydligare bland anarkisterna i Göteborg.

Problemet är kanske inte Sorels stora inflytande på vänstern, han torde tillhöra de bortglömda tänkarna. Inte ens i en tid där man gärna vill hitta vänsteralternativ till Marx,  kan Sorel vara någon större frestelse. Lukten av fascism är för stark. Det är illa nog att hylla det instrumentella våldet som gott och nödvändigt- också detta kan ju göras mer eller mindre nytert, med mer eller mindre beklagande. Men att hylla en ren instinktsfilosofi och våldet som renande kraft är väl knappast längre möjligt. Ändå bör man upptäcka Sorel, se det som ett mörkt arv som man bör ta ansvar för och göra upp med. Och varför inte se honom som ett varnande exempel? Att aldrig hylla handling och vilja på förnuftets bekostnad. Och att inte ens insiktivt och i desperata situationer låta sig styras av instikter och desperation. Så dålig är ingen civilisation att reptilhjärnan fungerar bättre än medvetet tänkande.

  • OBS kultur och idédebatt, program på P1 hade ett inslag den 26 maj 2005 om artikeln i Axess, av Lars Westerberg.

Se även här

7. Övrigt

*

Smakprov ur Georges Sorels Tankar om våld, innehållsförteckning och kapitel fem.
Hela boken finns tillgänglig om man kontaktar Farisé förlag eller denna hemsida.

Utdrag ur Tankar om våld:

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. KLASSKAMP OCH VÅLD………………………………………….…..21

1. De fattiga gruppernas kamp mot de rikare grupperna – Demokratins opposition mot uppdelningen i klasser – Metoder att köpa social fred – Den korporativa tanken.

2. Illusioner som relaterar till våldets försvinnande – Försoningens mekanism och den uppmuntran den ger till strejkande – Skräckens inverkan på social-lagstiftningen och dess konsekvenser.

2. VÅLD OCH MEDELKLASSENS DEKADENS…………………39

1. Parlamentariker med behov av att ingjuta skräck – Parnells metoder – Sofistik; De parlamentariska socialistgruppernas fundamentala identitet.

2. Degenerering av medelklassen sprungen ur fred – Marx’ föreställningar om nödvändighet – Den roll våldet spelat i återställandet av tidigare sociala relationer.

3. Relation mellan revolution och ekonomisk framgång – Den franska revolutionen – Den kristna erövringen – Barbarinvasionen – Faror som hotar världen.

3. FÖRDOMAR MOT VÅLD………………………………………….…..60

1. Gamla idéer relaterade till revolutionen – Förändringar som ett resultat av 1870 och av den parlamentariska regimen.

2. Drumonts observationer om medelklassens grymhet – Det rättsliga tredje ståndet och domstolarnas historia – Kapitalismen mot statskulten.

3. Dreyfusardernas attityd – Jaurès bedömning av revolutionen: hans beundran av framgång och hans hat mot de erövrade.

4. Antimilitarism som ett bevis på ett övergivande av medelklasstraditioner.

  1. DEN PROLETÄRA STREJKEN………………………………….……81

1. Förvirringen hos den parlamentariska socialismen och klarheten hos generalstrejken – Myter i historien – Generalstrejkens värde bevisat genom experiment.

2. Undersökningar avsedda att göra marxismen perfekt – Förklaringar till detta, med utgångspunkt i generalstrejken: klasskamp – Förberedelser för revolutionen och frånvaron av utopier – Revolutionens oåterkalleliga karaktär.

3. Vetenskapliga fördomar om generalstrejken; tvivel på vetenskapen – De klara och de obskyra delarna av tänkandet – Parlamentens ekonomiska inkompetens.

5. DEN POLITISKA GENERALSTREJKEN…………………..….115

1. Hur politikerna använder syndikaten – Pressen på parlamenten – Generalstrejkerna i Belgien och Ryssland.

2. Skillnader i de två idéströmningar som relaterar till de två uppfattningarna om generalstrejken: klasskamp; staten; tankens aristokrati.

3. Politiker skapar avundsjuka – Krig som källan till hjältedåd och till skövling – Proletariatets diktatur och dess historiska föregångare.

4. Makt och våld – Marx idéer om makt – Nödvändigheten av en ny teori för det proletära våldet.

6. VÅLDETS ETIK……………………………………………………………145

1. P Bureaus och P de Rousiers observationer- Martyrernas era – Möjligheten att upprätthålla splittringen med litet våld, tack vare en katastrofmyt.

2. Äldre vanor av brutalitet i skolor och verkstäder – De farliga klasserna – Eftergivenhet för listiga brott – Informatörer.

3. 1884 års lag gick igenom för att skrämma de konservativa – Millerands roll i Waldeck-Rousseau-ministeriet – Motiv bakom nutida skiljedomsidéer.

4. Sökandet efter det sublima i moralen – Proudhon – Ingen moralisk utveckling i Trade Unionismen – Det sublima i Tyskland och föreställningen om katastrofen.

7. PRODUCENTERNAS ETIK……………………………………..….183

1. Moral och religion – Moraliska skäl till att förakta demokratin – Den nya skolans etiska självupptagenhet.

2. Renans oro inför världens framtid – Hans förmodanden – Behovet av det sublima.

3. Nietzsches etik – Familjens roll vid moralens ursprung, Proudhons teori – Aristoteles etik.

4. Kautskys hypotes – Likheter mellan andan i generalstrejken och frihetskrigen – Rädslan denna anda injagat i parlamentarikerna.

5. Hantverkares progressiva och uppfinningsrika produktion, artisten och soldaten i frihetskrigen: en önskan att överträffa tidigare modeller; tanken på noggrannhet; idén om exakt ersättning överges.

BILAGA: FÖRSVAR FÖR VÅLDET…………………………….…..219

*

KAPITEL 5

DEN POLITISKA GENERALSTREJKEN

1. Hur politikerna använder syndikaten – Pressen på parlamenten – General-strejkerna i Belgien och Ryssland.

2. Skillnader i de två idéströmningar som relaterar till de två uppfattningarna om generalstrejken: klasskamp; staten; tänkande elit.

3. Avundsjuka uppehållen av politiker – Krig som källan till hjältedåd och som plundring – Proletariatets diktatur och dess historiska föregångare.

4. Makt och våld – Marx idéer om makt – Nödvändigheten av en ny teori för det proletära våldet.

5.1.

Politiker är smarta människor vars glupska aptit på ett enastående sätt vässar skarpsyntheten och som i jakten på fina jobb utvecklar en skurkaktig list. De avskyr rent proletära organisationer och diskrediterar dem så mycket de kan; de förnekar t.o.m. organisationernas effektivitet i hopp om att alienera arbetarna från grupper vilka, enligt dem, inte har någon framtid. Men när de upptäcker att deras hat är maktlöst, att deras smädelser inte hindrar dessa avskydda organisationers arbete och att dessa har blivit starka, då försöker de till sin egen fördel vända de krafter som har visat sig hos proletariatet.

De kooperativa sällskapen förklarades under en lång tid vara oanvändbara för arbetarna; efter att de blomstrat har mer än en politiker kastat trånande blickar på deras kassakistor och skulle vilja se partiet stödjas av bageriets och handelsbodens inkomster, precis som de israeliska konsistorierna i många länder lever på avgifter från de judiska slaktarna.1

Syndikaten kan vara väldigt användbara i valpropaganda; en viss skicklighet krävs för att utnyttja dem på ett lönsamt sätt, men politiker saknar inte fingertoppskänsla. Guérard, sekreterare i ett järnvägssyndikat, var en gång en av de mest nitiska revolutionärerna i Frankrike; till slut fördrog han emellertid att det var lättare att syssla med politik än att förbereda generalstrejken;2 han är idag en av de män som Direction du Travail har mest förtroende för, och 1902 arbetade han hårt för att säkra Millerands återkomst till parlamentet. Det finns en stor järnvägsstation i den valkrets som den socialistiske ministern strävade efter att representera, och utan stödet från Guérard skulle Millerand troligen ha besegrats. I Le Socialiste den 14:e sept. 1902 talade en Guesdist om detta uppförande som för honom verkade vara dubbelt skandalöst: dels hade järnvägsarbetarnas kongress beslutat att syndikaten inte skulle blanda sig i politiken, dels var en f.d. deputerad, en Guesdist, Millerands motståndare. Artikelförfattaren fruktade att ”de korporativa grupperna var på fel spår och trots att de började med att använda politiken skulle de till slut märka att de blev ett partis verktyg.” Han hade helt rätt; i varje uppgörelse mellan syndikatens representanter och politiker, kommer politikerna alltid att skörda den största framgången.

Politiker har mer än en gång intervenerat i strejker i avsikt att förstöra sina motståndares prestige och för att få arbetarnas förtroende. Hamnstrejken vid Longwy 1905 uppstod ur ansträngningarna efter en republikansk federation, som ville organisera syndikat kapabla att tjäna deras politik mot arbetsgivarnas;3 affären tog inte den vändning som rörelsens förespråkare önskat, då dessa inte var inte tillräckligt bekanta med denna sorts operation. I motsats till detta har vissa socialistpolitiker fulländad skicklighet i att förbinda revoltinstinkter med valkrafter. Det var därför oundvikligt att några människor skulle slås av tanken att massans stora rörelser kunde användas för politiska mål.

Englands historia erbjuder mer än ett exempel på regeringar som ger vika när talrika demonstationer mot dess förslag äger rum, trots att de var starka nog att med kraft slå tillbaka varje angrepp på institutionerna. Det verkar vara en erkänd princip bland parlamentariska regeringar att majoriteten inte kan framhärda i att följa scheman som ger upphov till alltför allvarliga demonstrationer mot dessa. Det är en av tillämpningarna av det kompromissystem som regimen baseras på; ingen lag är giltig om den av en minoritet ses som så undertryckande att den leder dem till våldsamt motstånd. Stora upploppslika demonstrationer är en indikation på att tiden för en väpnad revolt inte är långt borta; regeringar som respekterar de gamla traditionerna ger efter inför sådana demonstrationer.4

Mellan det mindre betydelsefulla hotet och ett uppror, skulle en politisk generalstrejk kunna äga rum i en mängd olika former, äga rum: den kan bli kort, fredlig och ha målet att visa regeringen att den är på fel spår och att det finns krafter som kan motstå den; den kan också vara den första handlingen av en serie blodiga upplopp.

Under de senaste åren har parlamentariska socialister känt en mindre tillit till ett snabbt övertagande av offentlig makt, och de är medvetna om att deras auktoritet i de två husen inte kommer att öka i oändlighet. När det inte finns någon exceptionell omständighet som kan tvinga regeringen att köpa deras stöd med stora medgivanden, blir deras parlamentariska makt starkt reducerad. Det skulle därför vara till stor fördel för dem om de kunde lägga yttre tryck på motspänstiga majoriteter som genom en ansenlig revolt skulle verka hotande för de konservativa.

Om det existerade rika arbetarklassfederationer, starkt centraliserade och med en stark disciplin på sina medlemmar, skulle inte socialistdeputeraden ha alltför svårt att till och från ålägga styrandet till sina kollegor. Det skulle räcka för dem att dra fördel av ett tillfälle som var lämpligt för en revoltrörelse i syfte att stoppa någon industribransch i ett par dagar. Det har mer än en gång förslagits att regeringen borde föras till ett dylikt stillastående läge genom att arbetena i gruvorna eller på järnvägarna avbryts.5 För att en sådan taktik skall skapa hela den önskade effekten, måste strejken bryta ut oväntat vid partiets kommando, och den måste upphöra när partiet har undertecknat ett fördrag med regeringen. Det är därför som politiker så starkt är för centralisering av syndikaten, och talar så mycket om disciplin.6 Man förstår ganska väl att det är frågan om en disciplin som underkastar proletariatet till politikernas kommando. Förbund som är decentraliserade och grupperade i Bourses du Travail skulle erbjuda dem långt färre garantier; de som inte är för en solid koncentrering av proletariatet runt partiledarna ses av politikerna gärna som anarkister.

Den politiska generalstrejken har den ofantliga fördelen att den inte äventyrar politikernas dyrbara liv; den är en förbättring av det moraliska uppror som Berget använde i maj 1793, i avsikt att tvinga Konventet att utesluta Girondisterna från dess mittläge; Jaurès, som är rädd för att oroa sina finansiära klienter (precis som Bergets medlemmar var rädda för att alarmera departementen), beundrar starkt varje rörelse som är fri från de våldsamma handlingar som smärtar mänskligheten;7 han är därför ingen oförsonlig motståndare till den politiska generalstrejken.

Nyligen inträffade händelser, har givit väldig kraft åt idén om den politiska generalstrejken. Belgarna fick sin konstitutionsreform genom en framställning som har kallats, kanske något ambitiöst, generalstrejk. Det verkar som om dessa händelser inte har den tragiska aspekt som ibland ålagts dem: ministeriet var mycket nöjt med att ha tvingat huset att tillämpa en vallag som majoriteten inte samtyckte till; många liberala arbetsgivare var emot den ultraklerikala majoriteten; vad som därför hände var någonting helt motsatt en proletär generalstrejk, då arbetarna tjänade statens och kapitalisternas mål. Sedan dessa redan avlägsna tider, har ett annat försök gjorts i syfte att öka den centrala auktoriteten, i avsikt att upprätta ett mer demokratiskt system för rösträtt; detta försök misslyckades fullständigt; denna gång var inte ministeriet i hemlighet längre på lagframställarnas sida, och de genomdrev inte försöket. Många belgare förvånades över sitt misslyckande och kunde inte förstå varför kungen inte hade avskedat sina ministrar för att behaga socialisterna; han hade förr formellt krävt kyrkoministrars avgång vid närvaro av liberala demonstrationer; uppenbarligen förstod denne kung inte någon av sina plikter och, som det sades vid denna tid, var han endast en papperskung.

Den belgiska incidenten är inte utan intresse, då den visar det faktum att den proletära generalstrejken och den politiska generalstrejken är diametralt motsatta varandra. Belgien är ett av de länder där den syndikalistiska rörelsen är som svagast; hela den socialistiska organisationen grundas på bagarnas, specerihandlarnas och sybehörshandlarnas affärer som sköts av partiets kommittéer; arbetaren, sedan gammalt van vid en klerikal disciplin, fortsätter vara en underlägsen, som tror sig vara skyldig att följa direktiven från människor som säljer honom de varor han behöver till en mindre rabatt och som håller katolska och socialistiska tal för honom. Vi ser inte bara specerihandeln upphöjas till världslig makt, från Belgien får vi också den välkända teorin om offentliga tjänster, mot vilken Guesde skrev en så våldsam pamflett 1883, och vilken Deville samma år kallade en belgisk imitation av kollektivism. Hela den belgiska socialismen utvecklas till en statsindustrialism där en statsarbetande klass blir fast disciplinerade under järnnävarna på de ledare som demokratin skulle acceptera. Det är därför helt naturligt att man föreställer sig generalstrejken i en politisk form i ett sådant land; under sådana omständigheter måste det enda målet för folkligt uppror vara att ta makten från en grupp av politiker och ge den till en annan – folket fortsätter att vara det lydiga lastdjur som bär oket.1

De senaste problemen i Ryssland har medverkat till att popularisera generalstrejksidén bland professionella politiker. Många förvånades över resultaten som kom av stora samordnade arbetsnedläggelser; men vad som verklighen hände och vad som följde på dessa oroligheter är inte särskilt välkänt. Folk som känner till landet tror att Witte hade goda förbindelser med många av revolutionärerna, och att han var förtjust över att, genom att skrämma tsaren, kunna få till stånd att hans fiender avskedades och att institutioner kom till, som skulle försvåra en återgång till den gamla regimen. Det är anmärkningsvärt att regeringen länge tycktes paralyserad, och att anarkin nådde sin topp i administrationen, medan repressionen var snabb från det ögonblick Witte ansåg det nödvändigt att för sina personliga intressen skull agera kraftfullt; dagen kom (som många hade förutspått) när finansiärerna behövde höja den ryska räntan. Det verkar osannolikt att de föregående revolterna någonsin hade den oemotståndliga kraft som det tillskrevs; Le Petit Parisien, en av de franska tidningar som hade annonserat Wittes berömdhet, sade att den stora strejken 1905 tog slut p.g.a. de strejkandes misär; enligt denna tidning hade strejken t.o.m förlängts en dag i förhoppningen att polackerna skulle ta del i rörelsen, och att de skulle få tillmötesgåenden precis som finnarna; sedan gratulerade tidningen polackerna för att ha varit kloka nog att inte röra sig, och för att inte ha givit en förevändning för tysk intervention (Le Petit Parisien 7:e nov. 1905).

Vi får alltså inte bländas av vissa beskrivningar, och Ch. Bonnier hade rätt när han i Le Socialiste den 18:e nov 1905 tvivlade på sanningshalten i de redogörelser som hade givits om det ryska händelseförloppet; han hade alltid varit en oförsonlig motståndare till generalstrejken och han påpekade att det inte fanns någon som helst likhet mellan det som hade hänt i Ryssland och det de rena syndikalisterna i Frankrike föreställde sig. Enligt hans mening hade strejken i Ryssland bara varit fullbordandet av en mycket komplex process, en metod bland många som lyckats p.g.a. att den utvecklats under exceptionellt gynnsamma omständigheter.

Här finns ett kännetecken som urskiljer två sorters rörelser vanligtvis betecknade med samma namn. Vi har studerat en proletär generalstrejk, som är en odelad helhet; nu måste vi fundera över den politiska generalstrejken, vilken kombinerar den ekonomiska revoltens händelser med många andra element, som är beroende av system främmande för ekonomin. I det första fallet borde ingen detalj övervägas isolerad från övriga; i det andra beror allting på sättet som olikartade detaljer kombineras. I detta fall måste delarna övervägas separat, deras betydelse måste bedömas och bringas i harmoni. Det verkar som om ett sådant åtagande borde ses som rent utopiskt (eller t.o.m. helt absurt) av människor som är vana vid att framlägga så många praktiska invändningar mot den proletära generalstrejken; men om proletariatet inte kan göra någonting när det är lämnat åt sig själv, då kan politikerna göra allt. Är inte en av demokratins dogmer att talekonstens geni kan övervinna alla hinder?

Jag tänker inte stanna här för att diskutera om chanserna att lyckas för dessa taktiker, och jag lämnar till spekulanterna som läser L’Humanité att upptäcka hur den politiska generalstrejken kan förhindras från att degenerera till anarki. Jag skall enbart ägna mig åt att belysa den stora skillnaden mellan de två uppfattningarna om generalstrejken.

5.2.

Vi har sett att idén om den syndikalistiska generalstrejken innehåller hela den samlade proletära socialismen; inte bara alla dess äkta element återfinns där, de är dessutom grupperade på samma sätt som i sociala kamper och deras rörelser är exakt anpassade till deras natur. Det vore omöjligt att hitta en föreställning som representerar den politiska formen av socialism lika bra; genom att göra den politiska generalstrejken till kärnan i taktiken hos de socialister som på samma gång är revolutionära och parlamentariska, blir det ändå möjligt att få en exakt föreställning om vad det är som separerar dem från syndikalisterna

5.2.1. Vi erkänner omedelbart att den politiska generalstrejken inte förutsätter en klasskamp koncentrerad till ett slagfält där proletariatet attackerar medelklassen; uppdelningen av samhället i två antagonistiska arméer försvinner, då denna sorts revolt är möjlig oavsett social struktur. Förr var många revolutioner resultatet av koalitioner mellan missnöjda grupper; socialistiska författare har ofta påpekat att de fattigare klasserna mer än en gång låtit sig massakreras med den enda förtjänsten att ha försäkrat herrarnas makt, som för sin egen räkning och med stor slughet lyckats utnyttja folkets missnöje mot de förra auktoriteterna.

Det verkar som om de ryska liberalerna hade hoppats på att se någonting i likhet med detta 1905; den stora mängden bonde- och arbetaruppror tillfredsställde dem; det har även hävdats att de med stor tillfredsställelse hörde om den manchuriska arméns motgångar.1 De trodde att den uppskrämda regeringen till slut skulle ta sitt förnuft till fånga; eftersom det finns många sociologer bland dem skulle den lilla vetenskapen ha blivit framgångsrik; men troligen skulle folket ha lämnats att rulla tummarna.

Jag antar att det är av samma skäl som de kapitalistiska aktieägarna av L’Humanité beundrar vissa strejker så hängivet; de ser proletariatet som ett mycket bekvämt instrument, med vilket de röjer vägen, och p.g.a sina historiestudier tror de sig veta att det alltid är möjligt för en socialistisk regering att få rebeller att ta reson. Är dessutom inte lagarna mot anarkisterna, vilka är skrivna i en stund av vansinne, fortfarande noggrant bevarade i lagböckerna? De är stigmatiserade som skurklagar; men de kan ännu användas att skydda kapitalist-socialister.1

5.2.2.1. Det vore inte längre rätt att säga att proletariatets hela organisation ryms inom den revolutionära syndikalismen. Om den syndikalistiska generalstrejken inte längre var hela revolutionen, skulle andra organisationer ha skapats vid sidan av syndikaten; då strejken bara var en detalj som var hoplänkad med många andra händelser, och som måste sättas igång vid ett gynnsamt tillfälle, skulle syndikaten behöva vänta på kommandoordet från de politiska kommittéerna, eller åtminstone arbeta i perfekt samstämmighet med kommittéerna, vilka representerar den socialistiska rörelsens överlägsna intelligens. I Italien har Ferri symboliserat denna samstämmighet på ett ganska komiskt vis genom att säga att socialism behöver två ben; denna bild hämtades från Lessing som föga anade att det skulle bli en av sociologins principer. I den andra scenen i Minna von Barnhelm, säger värdshusvärden till Just att en man inte kan stå sig på ett glas konjak lika lite som man kan gå med ett ben; han lägger också till, att alla goda ting är tre och att ett rep med fyra fibrer är desto starkare. Jag vet inte om sociologin har använt de övriga aforismerna, vilka är lika goda som den Ferri missbrukade.

5.2.2.2. Om den syndikalistiska generalstrejken är sammankopplad med idén om en era av stort ekonomiskt framåtskridande, framkallar den politiska generalstrejken snarare idén om en period av dekadens. Erfarenheten visar att klasser i nedgång lättare fångas av politikers bedrägliga haranger än klasser i uppgång, det verkar finnas ett nära samband mellan människors politiska skarpsynthet och deras livsvillkor. Framångsrika klasser kan ofta agera mycket oförsiktigt p.g.a. att de överskattar sin egen styrka; de möter framtiden med alltför stor djärvhet och överväldigas för stunden av en vanvettig ryktbarhetslängtan. Försvagade klasser vänder sig regelbundet till människor som lovar dem statens beskydd, utan att försöka förstå hur detta beskydd skulle kunna få klassernas motsatta intressen att harmonisera; de ingår villigt i varje koalition som skapats i syfte att tvinga fram tillmötesgåenden från regeringen; de har stark beundran för munviga charlataner. Socialism måste vidta många försiktighetsåtgärder om den inte skall sjunka till nivån som Engels kallade bombastisk antisemitism,1 men Engels råd i denna fråga har inte alltid följts.

Den politiska generalstrejken förutsätter att vitt skilda sociala grupperingar delar tron på statens magiska krafter; denna tro saknas aldrig i socialgrupper som är på nedåtgående och dess existens tillåter pratmakare att påstå att de kan göra vad som helst. Den politiska generalstrejken skulle finna användbar hjälp hos filantropernas dumhet, och denna dumhet är alltid ett resultat av de rika klassernas nedgång. Dess framgångsmöjligheter skulle öka tack vare det faktum att den hade att göra med fega och modlösa kapitalister.

5.2.2.3. Under sådana villkor vore det inte längre möjligt att ignorera planer på hur det framtida samhällets skulle te sig; dessa planer, över vilka Marx öste löje och som den syndikalistiska generalstrejken struntade i, utgör en väsentlig del i det nya systemet. En politisk generalstrejk skulle inte kunna proklameras förrän det med absolut säkerhet var känt att den framtida organisationens grundstomme var klar. Detta var vad Jaurès försökte förmedla i sina artiklar från 1901 när han sade att det moderna samhället “kommer att rygga tillbaka inför ett företag så vagt och tomt (som syndikaliststrejken), så som man drar sig tillbaks från en avgrund.”1

Det finns gott om unga advokater utan framtid som har fyllt enorma anteckningsböcker med detaljerade projekt för framtidens sociala organisation. Om vi ännu inte har begåvats med det breviarium (Katolska kyrkans fastställda handbok. – ö.a.) av revolutionen som Lucien Herr kungjorde 1900, vet vi åtminstone att föreskrifter har konstruerats för att upprätta bokföringsbranschen i ett kollektivistiskt samhälle, och Tarbouriech har t.o.m. gått in i frågan om vilken tryckform som kan rekommenderas för den framtida byråkratin.1 Jaurès upphör inte att beklaga sig över att så många ljus är dömda att döljas under den kapitalistiska skäppan; och han är övertygad om att revolutionen beror mindre på de betingelser Marx hade i åtanke, än på okända geniers ansträngningar.

5.2.3. Jag har redan pekat på det hemska hos revolutionen, som den uppfattas av Marx och syndikalisterna och jag har sagt att det är viktigt att dess karaktär av absolut och oåterkallelig förvandlig bevaras därför att detta hindrar starkt till att ge socialismen dess höga uppfostrande värde. Våra politikers bekvämlighetsälskande följeslagare kunde inte se med samtycke på det djupt allvarliga arbete som proletariatet utför; de förra vill försäkra medelklassen och lova att inte tillåta att folk helt går upp i sina anarkistiska instinkter. De förklarar för medelklassen att de på intet vis drömmer om att undertrycka den stora statsmaskinen, utan att kloka socialister eftersträvar två saker: (1) att ta över denna maskin så att de kan förbättra dess arbete, och så mycket som möjligt få den att fungera i deras vänners intresse och (2) att stabilisera regeringen, vilket blir mycket fördelaktigt för alla affärsmän. Tocqueville hade observerat att eftersom Frankrikes administrativa institutioner förändrats väldigt lite sedan början av artonhundratalet har inte revolutioner producerat några större omvälvningar. Socialistiska finansiärer har inte läst Tocqueville, men de förstår instinktivt att bevarandet av en starkt centraliserad, auktoritär och demokratisk stat lägger ofantliga resurser i deras händer och skyddar dem från proletär revolution. Förvandlingarna som deras vänner, de parlamentariska socialisterna, kommer att kunna utföra kommer alltid att vara av ett begränsat omfång och tack vare staten blir det alltid möjligt att korrigera, vilka oförsiktigheter de än begår.

Syndikalisternas generalstrejk driver bort alla äventyrssökande finansiärer från socialism; den politiska strejken tilltalar dessa herrar då den genomförs under omständigheter som är gynnsamma för politikers makt och följaktligen för deras finans-allierades operationer.1

Marx förutsätter precis som syndikalisterna att revolutionen blir absolut och oåterkallelig, då den kommer att åter lägga produktionskrafterna i händerna på fria män, dvs. män som är kapabla att sköta sig i verkstäder skapade av kapitalister och utan behov av herrar. Denna föreställning passar inte alls finansiärerna och politikerna de stödjer, då de båda grupperna endast kan utöva det nobla yrket att vara herrar. Därför tvingas författarna till alla undersökningar om moderat socialism att medge att denna föreställning förutsätter att samhället delas upp i två grupper: den första av dessa blir en elit, organiserad som ett politiskt parti, vilken åtar sig uppdraget att tänka åt den tanklösa massan och som tror sig vara beundransvärd då den tillåter massan att ta del av resultatet av dess överlägsna upplysning;1 den andra är producenterna. Politikereliten har inget annat yrke än att använda sitt intellekt, och de upptäcker att det är helt i enlighet med den inneboende rättvisan (vilken de själva har ensamrätt på) att proletariatet skall arbeta för att föda dem och förse dem med vad de behöver för ett liv som knappast liknar asketens.

Denna uppdelning är så uppenbar att det vanligtvis inte görs något försök att dölja den: socialismens ämbetsmän talar oupphörligen om partiet som en organism med ett eget liv. Vid den internationella socialistkongressen 1900 varnades partiet för faran i att följa en politik som skilde det alltför mycket från proletariatet; partiet måste få förtroende av massorna om det vill ha deras stöd när dagen för den stora striden kommer.1 Den stora förebråelsen Marx riktade mot sina motståndare i Alliansen var just skillnaden mellan ledare och ledda, vilket ledde till att staten bevarades, vilket i dag är så markerat i Tyskland… och på andra ställen.

5.3.

5.3.1. Vi kommer nu att gå vidare i vår analys av idéer som berör den politiska strejken, och först undersöka vad som händer med klassbegreppet.

5.3.1.1. Det kommer inte längre att vara möjligt att urskilja en klass genom dess medlemmars plats i den kapitalistiska produktionen; vi går tillbaka till den gamla uppdelningen i rika och fattiga grupper – så tedde sig klassuppdelningen för de äldre socialister som försökte förändra orättfärdigheterna i själva tilldelningen av rikedomarna. “Socialkatolikerna” tar också upp denna ståndpunkt och vill förbättra de fattigas situation, inte enbart genom välgörenhet, utan också genom ett stort antal institutioner som verkar för en lindring av den misär som det kapitalistiska ekonomiska systemet skapar. Det verkar som om denna inställning finns även idag, i de kretsar där Jaurès ses som en profet; det har sagts mig att Jaurès försökte omvända Buisson till socialism genom att vädja till hans goda hjärta, och att dessa två siare hade en särdeles löjlig diskussion om det bästa sättet att bota samhällets defekter.

Massorna tror att de lider av de orättfärdiga konsekvenserna från ett förflutet som var fullt av våld, okunnighet och ondska; de är övertygade om att deras ledares genialitet kommer att göra dem mindre olyckliga; de tror att demokrati, om den bara vore fri, skulle ersätta en illvillig hierarki med en välvillig hierarki.

Ledarna som odlar denna söta illusion hos sina män ser situationen ur ett ganska annorlunda perspektiv; den rådande sociala ordningen upprör dem endast i den mån den ställer upp hinder för deras ambitioner; de är mindre chockade av klassers existens än av sin egen oförmåga att nå de positioner som äldre män innehar; när de har trängt tillräckligt långt in i statens helgedomar, i salonger och underhållningsrum upphör de i regel att vara revolutionära och talar lärt om “utveckling.”

5.3.1.2. De fattigare klassernas revoltkänsla kommer fr.o.m. nu att påverkas av en våldsam avundsjuka. Våra demokratiska tidningar fostrar skickligt denna passion, i tron att detta är det bästa sättet att förslöa sina läsares sinnen och att sälja lösnummer; de exploaterar skandalerna som dyker upp bland de rika; de får sina läsare att känna en vild glädje när de ser skammen träda in i hushållet hos en av jordens stora. Med en verkligt häpnadsväckande oförskämdhet hävdar de att de därigenom tjänar den högre moralens sak, vilken, säger de, ligger dem lika varmt om hjärtat som de fattiga klassernas välbefinnande! Troligen är deras egna intressen det enda motivet för deras handlingar.2

Avundsjuka är en känsla som framför allt verkar tillhöra passiva varelser. Ledare har aktiva känslor; hos dem förvandlas avundsjuka till en hunger att till varje pris nå de mest eftersträvansvärda positionerna, och för att nå detta mål tar de till alla medel för att åsidosätta folk som står i vägen för deras marsch framåt. Det finns inte mer skrupler inom politiken än inom sport: Erfarenheten visar varje dag med vilken djärvhet tävlande inom alla sorters grenar rättar till ogynnsamma risker.

5.3.1.3. Den ledda massan har endast en mycket vag och extremt naiv föreställning om de medel som skulle kunna förbättra deras lott; demagoger får dem lätt att tro att det bästa sättet är att använda statens makt för att förarga de rika. Vi går sålunda från avund till hämnd och det är välkänt att hämnd är en känsla av extraordinär styrka, speciellt hos de svaga. De grekiska städernas och de medeltida italienska republikernas historia är fulla av instanser för fiskala lagar som tyngde de rika, och som inte i liten grad bidrog till regeringars ruin. På fjortonhundratalet noterade Eanéas Sylvius (senare påve Pius II) med förvåning de tyska handelsstädernas oerhörda framgångar och den stora frihet medelklassen åtnjöt, vilken i Italien förföljdes. Om vår nutida socialpolitik undersöks noggrant märks det att även den är skapad av känslor som avund och hämnd; många regler har formats mer av tanken att förpesta tillvaron för arbetsgivarna än en vilja att förbättra arbetarnas situation. När de klerikala är landets svagaste underlåter de aldrig att rekommendera kännbara åtgärder för att få ge igen på frimurararbetsgivare.2

Ledarna hittar alla tänkbara fördelar hos dessa metoder; de skrämmer de rika och utnyttjar dem för sin egen personliga vinst; de skriker högst av alla mot rikedomens privilegier, och vet hur de skall få tag i alla glädjeämnen åt sig själva; genom att använda sina följeslagares dumhet och dåliga instinkter inser de denna underliga paradox: att i den demokratiska jämlikhetens namn få folket att applådera det ojämlika tillståndet. Det vore omöjligt att förstå framgången för demagoger från Athens tid till dagens New York om inte tillbörlig hänsyn tas till hämndens extraordinära kraft som släcker ut resonabel reflexion.

Jag tror att det enda sättet att utplåna demagogernas fördärvliga inflytandes är att socialister propagerar för föreställningen om den proletära generalstrejken: i själens djup vaknar en känsla av de sublima proportionerna för den gigantiska kampens villkor; den ställer driften att genom ondska tillfredställa illvillig avundsjuka i bakgrunden; den för fram fria mäns stolthet och skyddar sålunda arbetarna mot charlataneriet hos ambitiösa ledare som hungrar efter besittning.

5.3.2. De stora skillnaderna som existerar mellan de två generalstrejkerna, eller de två socialismerna, blir än mer uppenbara när social kamp jämförs med krig; faktiskt kan även krig ge upphov till två motsatta idésystem, så att helt motsatta saker kan sägas om krig genom att stödja sig på obestridliga fakta.

Krig kan ses från sin nobla sida, dvs. som det har setts av poeter vilka firade särskilt lysande arméer; genom att gå tillväga på detta sätt finner vi här:

(1) Idén att soldatyrket inte kan jämföras med något annat yrke – att en man som tar sig detta yrke ställs i en klass som är överlägsen vardagslivets villkor, – att historia enbart baseras på krigares äventyr, så att det ekonomiska livet enbart existerar för att upprätthålla dem.

(2) Känslan av ära som Renan helt rättvist ser som en av de mest egenartade och mest kraftfulla skapelser av den mänskliga väsendet och som har visat sig ha ett ojämförbart värde i historien.2

(3) Den brinnande längtan att få pröva sin styrka i stora slag, att underkasta sig det test som ger det militära kallet dess anspråk på överlägsenhet, och att erövra ära med livet som insats.

Det finns ingen anledning för mig att längre uppehålla mig vid dessa krigskännetecken; mina läsare kommer att förstå vikten som denna föreställning om krig spelade i det antika Grekland. Hela den klassiska historien domineras av föreställningen om krig som heroiskt; i början hade de grekiska republikernas institutioner sin bas i medborgararméer; grekisk konst nådde sin topp i citadellen; filosofer frambringade ingen annan tänkbar undervisningsform än den som fostrade ungdomen i den heroiska traditionen, och de försökte hålla studiet och praktiserandet av musik i bojor då de ville förhindra att känslor som var främmande för denna disciplin utvecklades; de skapade sociala utopier för att försöka upprätthålla en kärna av homeriska krigare i städerna, etc. I vår egen tid har frihetskrigen skapat lika många idéer som de antika grekernas frihetskrig.

Det finns en annan aspekt på krig som inte längre äger någon nobel karaktär och som pacifisterna alltid dröjer sig kvar vid.2 Krigets mål är inte längre kriget själv; dess mål är att tillåta politiker att tillfredsställa sina ambitioner: utlandet måste besegras för att de själva skall kunna få stora och omedelbara materiella fördelar; segern måste även ge det parti som ledde landet under framgångsrika tider så stor överlägsenhet att det kan tillåta sig att distribuera stora gåvor åt sina följeslagare; slutligen måste förhoppningen vara att medborgarna blir så upprymda av segerns förtrollning att de överser med de offer de är kallade att göra och att de låter sig hänföras av entusiastiska föreställningar om framtiden. I detta sinnestillstånd, låter folket regeringen utveckla sin auktoritet på ett olämpligt sätt, utan några protester, därför kan varje utrikes erövring ses som om dess oundvikliga resultat var en inrikes erövring av det regerande partiet.

Den syndikalistiska generalstrejken uppvisar ett stort antal likheter med den första uppfattningen om kriget: proletariatet organiserar sig själv för striden genom att separera sig från nationens övriga delar, och se sig själv som historiens stora drivkraft, där alla andra sociala hänsyn underordnas kampens; den är helt på det klara med äran som kopplas till dess historiska roll och av heroismen i sin militanta attityd; den längtar efter slutstriden där den bevisar hela sin tapperhet. Då den inte söker erövringar har den inte något behov av att planera för hur den skall använda sig av sina segrar: den räknar med att utestänga kapitalisterna från de produktiva områdena och ta sin plats i den av kapitalismen skapade verkstaden.

Föreställningen om generalstrejken manifesterar på ett mycket tydligt sätt dess likgiltighet inför erövringens materiella vinster genom en försäkran om att den avser att undertrycka staten. Staten har i själva verket varit erövringskrigens organisatör, fördelare av dess frukter och raison d’être för de dominerande grupper som tjänar på alla de företag vars kostnad bärs av allmänheten.

Politiker intar den andra uppfattningen; de grälar om sociala konflikter på precis samma sätt som diplomater grälar om internationella affärer; konfliktens hela rent krigiska maskineri intresserar dem knappast: de ser de krigande enbart som instrument. Proletariatet är deras armé och de älskar den på samma sätt som en kolonialadministratör älskar trupperna som gör det möjligt för honom att få ett stort antal negrer under sitt välde; de utser sig själva till proletariatets tränare, då de är angelägna om att snabbt vinna det stora slag som lägger staten i deras händer; de upprätthåller sina mäns iver på samma sätt som ivern hos legotrupper alltid har upprätthållits, med löften om plundring, genom appeller till hat och även med små tjänster som de tack vare ett fåtal politiska platser kan distribuera i förväg. Men som Marx sade 1873: för dem är proletariatet kanonmat och ingenting annat.2

Att förstärka statens makt ligger till grund för alla deras föreställningar; i deras aktuella organisation som de i nuläget kontrollerar förbereder redan politikerna grunden till en stark, centraliserad och disciplinerad auktoritet, som inte kommer att störas av kritik från någon opposition, som blir kapabel att driva igenom tystnad och som kommer att sprida sina lögner.

5.3.3. I socialistisk litteratur dyker väldigt ofta frågan om en framtida proletariatets diktatur upp, men ingen gillar att förklara diktaturen; ibland förbättras denna formel och epitetet opersonlig läggs till substantivet diktatur, även om detta tillägg inte klargör frågan. Bernstein påpekade för ett par år sedan att denna diktatur troligen skulle bli “klubbtalarnas och de litteräras,” och han hade åsikten att 1848 års socialister hade en upprepning av 1793 i åtanke när de talade om diktatur, “en central, diktatorisk och revolutionär auktoritet, upprätthållen genom de revolutionära klubbarnas terroristiska diktatur”; han var oroad av detta perspektiv, och han hävdade att alla de arbetare han hade haft tillfälle att tala med var väldigt misstrogna ifråga om framtiden.2 Av detta drog han slutsatsen att det vore bättre att basera socialistisk statskonst och propaganda på en mer evolutionär föreställning om det moderna samhället. Hans analys tycks mig inadekvat.

I proletariatets diktatur kan vi först och främst notera en hågkomst från den gamla regimen. Socialister har under lång tid styrts av tanken att det kapitalistiska samhället måste jämföras med det feodala systemet; jag vet knappast någon idé som är falskare och farligare. De föreställer sig att den nya feodalismen försvinner genom krafter liknande de som förstörde det feodala systemet. Det dukade under inför attackerna från en stark och centraliserad makt, besjälad med övertygelsen att den hade fått ett mandat från Gud att ta till exceptionella medel mot ondskan. Den nya modellens kungar,2 vilka etablerade det moderna monarkiska systemet, var fruktansvärda despoter, fullkomligt i avsaknad av skrupler; men stora historiker har förlåtit dem deras våldshandlingar, då de levde i en tid av feodalanarki. Den gamla adelns barbariska uppträdandet och brist på kultur, förenad med en brist på respekt för det förflutnas idéer, verkade vara brott som det var kungamaktens plikt att agera energiskt mot. Det är troligen i avsikt att behandla kapitalismens ledare med hela denna kungliga energi, det numera talas så mycket om proletariatets diktatur.

Senare prutade kungligheterna av på sin despotism, och då ingrep den konstitutionella regeringen. Det medges också att proletariatets diktatur kommer att försvagas med tiden och försvinna för att slutligen ge plats åt ett anarkistiskt samhälle; men hur detta skulle kunna gå till glömmer man att förklara för oss. Den kungliga despotismen föll inte av sig själv eller genom envåldshärskarnas godhet; man måste vara väldigt godtrogen för att tro att de människor som tjänar på den demagogiska diktaturen frivilligt skulle överge dess fördelar.

Vad Bernstein erkände är att proletariatets diktatur motsvarar en uppdelning av samhället i herrar och tjänare, men det är underligt att han inte insett att den politiska strejkens idé (vilken han nu i viss mån accepterar) i högsta grad är sammankopplad med den politikernas diktatur han fruktar. De män som skulle kunnat organisera proletariatet i form av en armé, alltid redo att lyda deras order, vore generaler som belägrar det betvingade samhället; därför skulle vi dagen efter revolutionen ha en diktatur utövad av de politiker som i dagens samhälle redan utgjort en kompakt grupp.

Jag har redan erinrat vad Marx sade om de människor som återinförde staten genom att i dagens samhälle skapa embryon av det framtida herresamhället. Den franska revolutionens historia visar oss hur detta går till. De revolutionära arrangerar så att deras administrativa personal är redo att ta över auktoriteten omedelbart efter att den gamla administrationen avtågat, så att det inte blir något avbrott i kontinuiteten för de dominerande. Det finns inga gränser för Jaurès beundran för dessa operationer, vilka han beskriver i sin Histoire socialiste, och vars betydelse han inte helt och hållet förstår, men han antar att de liknar hans egna föreställningar av social revolution. Slappheten hos männen vid denna tid var så stor att utbytet av de gamla tjänstemännen mot de nya ibland slutfördes under nästan farsartade villkor; vi återfinner alltid en övertalig stat (en État postiche (konstgjord stat), för att använda dåtidens uttryck ) vilken är ordnad i förväg vid sidan av den lagliga staten och ser sig själv som en rättmätig makt, även om den ännu inte blivit laglig och som utnyttjar varje mindre incident för att ta över regeringens styre, som glider ur de insatta myndigheternas kraftlösa händer.3

Upptagandet av den röda fanan tillhör en av de mest framstående och mest karakteristiska episoderna för denna tid. Denna signal användes i missnöjestider för att varna för att undantagslagar skulle upprättas; den 10:e augusti 1792 blev den revolutionens symbol, för att kunna proklamera “folkets belägringstillstånd mot rebellerna vid den verkställande makten.” Jaurès kommenterar denna incident med följande ord: “Det är vi, folket, som nu är rätten … Vi är inte rebeller. Rebellerna är i Turillerna och det är mot hovets och de moderatas upprorsstiftare som vi, i landets och frihetens namn, reser den lagliga repressionens flagga.”3 Sålunda börjar upprorsmännen med att proklamera att de innehar den lagliga myndigheten; de kämpar mot en stat som endast verkar legitim, och de tar den röda flaggan för att symbolisera det våldsamma återinförandet av den riktiga ordningen. Som erövrare kommer de att behandla de besegrade som konspiratörer och kräva att deras komplotter blir bestraffade. Den verkliga slutsatsen av dessa fina idéer visade sig vara massakern på fångarna i september.

Allt detta är väldigt enkelt och den politiska generalstrejken skulle utvecklas genom att frammana liknande händelser. För att denna strejk skall lyckas måste större delen av proletariatet vara medlemmar i de syndikat som står under de politiska kommittéernas inflytande; en fullständig organisation beroende av de män som tar över regeringen måste skapas, så att det endast blir nödvändigt att göra en mindre förändring av statens personal. État postiches organisation måste vara fullständigare än den var vid tiden för revolutionen, då en erövring av staten med våld inte tycks lika lätt att genomföra som tidigare; principen vore dock densamma. Då myndighetsöverförandet numera fungerar bättre tack vare det parlamentariska systemets resurser och det faktum att proletariatet är grundligt välorganiserat i de officiella syndikaten, är det t.o.m. möjligt att vi får se den sociala revolutionen kulminera i en makalös träldom.

5.4.

Studiet av den politiska strejken ger oss en bättre förståelse av en åtskillnad vi alltid måste ha i åtanke när vi funderar över samtida sociala frågor. Termerna kraft och våld används ibland när man talar om myndigheternas agerande, ibland när man talar om revolthandlingar. Det är uppenbart att de två fallen ger upphov till mycket olika konsekvenser. Jag tror att det vore bättre att använda en terminologi som inte skapar någon som helst tvetydighet, och att termen våld endast borde användas för revolthandlingar; vi borde därför säga att syftet med kraft är att i organisationen införa en viss social ordning där minoriteten styr, medan våld tenderar att förstöra denna ordning. Medelklassen har använt kraft sedan den moderna tidens begynnelse, medan proletariatet nu reagerar mot medelklassen och staten med våld.

Jag var länge övertygad om vikten av att fördjupa de sociala krafternas teori vilken i ett större perspektiv kan jämföras med dynamikens krafter vilka verkar på materien; men jag kunde inte inse den kapitala skillnad som var ifråga här förrän jag funderade på generalstrejken. Dessutom tror jag inte att Marx någonsin undersökte någon annan form av socialt tvång än kraft. I min Saggi di critica del marxismo försökte jag för några år sedan summera Marx teser gällande människans anpassning till kapitalismens villkor, och jag presenterade dem på följande sätt på s. 38-40:

“(1) Det finns ett system som i viss mån är mekaniskt, där människan verkar underkastad sanna naturlagar: klassiska ekonomer sätter den automatik, vilken är den kapitalistiska regimens sista produkt, först av allt. ‘Men den kapitalistiska produktionens framåtskridande’, säger Marx,3 ‘utvecklar en allt talrikare klass av arbetare vilka tack vare utbildning, tradition och vana utstår regimens krav lika spontant som årstidernas växlingar.’ En intelligent viljas inblandning i denna mekanism skulle utgöra ett undantag.

“(2) Det finns en regeringsform grundad på tävlan och kraftig konkurrens som driver människor att ställa traditionella hinder åt sidan, att hela tiden söka efter det som är nytt, och att föreställa sig existensvillkor som verkar bättre för dem. Enligt Marx är det i detta revolutionära uppdrag medelklassen är främst.

“(3) Det finns ett våldsstyre som spelar en viktig historisk roll och antar olika distinkta former:

“(a) På den lägsta graden finner vi en splittrad form av våld, vilken liknar kampen för tillvaron, som handlar genom ekonomiska villkor och utövar en långsam men säker expropiering; våld av detta slag visar sig i synnerhet med hjälp av fiskala styrelsesätt.3

“(b) Sedan kommer statens koncentrerade och organiserade kraft, vilken agerar direkt mot arbetet, ‘för att reglera löner’, dvs. sänka dessa till en anständig nivå, för utökning av arbetsdagen och för att bibehålla arbetaren själv på beroendets normala nivå; detta är en viktig del av den s.k. primitiva ackumulationen.3

“(c) Vi har slutligen våld i ordets egentliga bemärkelse, som upptar en så stor plats i den primitiva ackumulationens historia och som utgör historiens huvudsakliga subjekt.”

Några tillagda observationer kan vara användbara här.

Vi måste först av allt observera att dessa olika faser är placerade i en logisk skala, som börjar i ett organismliknande tillstånd och i vilka ingen distinkt vilja uppstår för att gå mot tillstånd där viljekraft lägger fram sina uttänkta planer; men den historiska ordningen är raka motsatsen till denna ordning.

Vid den kapitalistiska ackumulationens början hittar vi några distinkta historiska fakta, som vart och ett dyker upp i sin tid, med sina egna kännetecken och under villkor så tydligt markerade att de beskrivs i krönikorna. Vi finner t.ex. att expropriationen av bönderna och undertryckandet av den gamla lagstiftningen som hade konstituerat “livegenskap och den industriella hierarkin.” Marx tillägger: “Denna expropriations historia är inte hypotetisk; den är inskriven i mänsklighetens annaler med outplånliga bokstäver av blod och eld.”3

Längre fram visar Marx hur den moderna tidens gryning markeras genom Amerikas erövring, förslavandet av negrerna och kolonialkrigen: “De olika metoder för primitiv ackumulation, med vilka den kapitalistiska eran inträder, är först och främst uppdelade i en mer eller mindre kronologisk ordning (mellan) Portugal, Spanien, Frankrike och England, tills England under sextonhundratalets sista trettio år kombinerade allt till en systematisk helhet, samtidigt som det upptog kolonialismen, folklig kredit, modernt finansväsende och det protektionistiska systemet. Vissa av dessa metoder grundas på användandet av brutalt våld; men alla, utan undantag, utnyttjar statens makt, samhällets koncentrerade och organiserade makt, för att våldsamt påskynda övergången från den feodala ekonomiska ordningen till den kapitalistiska ekonomiska ordningen och för att förkorta övergångens faser.” Det är vid detta tillfälle han jämför kraften med en barnmorska, och säger att den mångfaldigar den sociala rörelsen.36

Sålunda ser vi ekonomiska krafter mycket tydligt förena sig med politisk makt, och kapitalism fulländar slutligen sig själv till den grad att den kan undvara varje direkt vädjan till den folkliga kraften, utom i exceptionella undantagsfall. I tingens vanliga ordning kan arbetaren lämnas till samhället naturlagarnas handlingar, dvs. till hans beroende av kapital, ett beroende frambringat och förevigat av produktionens själva mekanism.”3

När vi når det sista historiska stadiet försvinner de distinkta viljornas handlingar och hela samhället liknar en organiserad kropp som arbetar automatiskt; betraktare kan då upprätta en ekonomisk vetenskap som för dem verkar lika exakt som naturvetenskaperna. Felet hos många ekonomer bestod i deras okunnighet om det faktum att detta system, som för dem verkade naturligt eller primitivt,3 är resultatet av en serie förvandlingar som inte hade behövt äga rum, och vars förbindelse fortfarande är mycket instabilt, då systemet kunde förstöras med våld, på samma sätt som det skapats med våld; dessutom är nutida ekonomisk litteratur full av beklaganden över att staten blandar sig i, då det anses bryta mot naturlagar.

Numera är ekonomerna mindre benägna att tro att respekten för dessa naturlagar kommer fram pga. respekten för naturen; de är helt på det klara med att det kapitalistiska systemet skapades långsamt, men de påstår att vi kom till det genom en process som borde göra alla upplysta män förtjusta. I själva verket demonstreras denna process av tre märkliga fakta: det har blivit möjligt att uppställa en ekonomisk vetenskap; lagar kan formuleras i de enklaste, säkraste och mest eleganta formler, då kontraktslagar dominerar i varje land med framskriden kapitalism; statens tjänares nycker blir inte lika påfallande och sålunda skulle vi gå mot friheten. Varje återvändande till det förflutna tycks för dem vara ett brott mot vetenskapen, lagen och mänsklig värdighet.

Socialism ser denna utveckling som historien om medelklassens krafter, och den ser endast gradskillnader där ekonomerna tror sig upptäcka artskillnader. Vare sig krafterna manifesterar sig som tvingande historiska handlingar, fiskalt förtryck, erövring, arbetslagstiftning eller om det är en helhet integrerad i det ekonomiska systemet, så är det alltid medelklasskrafter som arbetar med större eller mindre skicklighet för att frambringa den kapitalistiska ordningen.

Marx försökte noggrant beskriva detaljerna i denna utveckling; han gav emellertid mycket få detaljer om proletariatets organisering. Denna brist i hans verk har ofta förklarats. Han fann i England ett enorm material om kapitalismens historia, vilken var någorlunda väl uppställd, och redan hade diskuterats av ekonomer; han kunde därför grundligt undersöka de olika kännetecknen i medelklassens utveckling, men han hade inte mycket material med vilka han kunde argumentera om proletariatets organisering; han tvingades därför nöja sig med en mycket abstrakt formulerad förklaring av sina idéer i frågan om vilken väg proletariatet måste ta för att nå stunden för den revolutionära kampen. Konsekvensen av denna otillräcklighet i Marx verk blev att marxism avvek från den väg dess sanna natur tilldelat den.

De människor som stoltserar med att var ortodoxa marxister har inte gjort något försök att lägga något väsentligt till vad deras mästare har skrivit, och de har alltid föreställt sig att de, för att kunna tala om proletariatet, måste använda vad de lärt sig från medelklassens historia. De har därför aldrig anat att en skiljelinje borde dras mellan de krafter som har auktoritet som mål, som försöker föra fram en automatisk lydnad, och det våld som vill slå sönder denna auktoritet. Enligt dem måste proletariatet förvärva kraft på samma sätt som medelklassen förvärvade den, använda den som de förra använde den, och till sist avsluta med att upprätta en socialistisk stat som ersätter medelklassens stat.

Då staten förr spelade en mycket viktig roll i de revolutioner som avskaffade de gamla ekonomiska systemen, måste det åter vara staten som avskaffar kapitalismen. Arbetarna måste därför offra allting för ett enda mål – att få män till makten som högtidligt lovar dem att riva ned kapitalismen för folkets bästa; detta så ett parlamentariskt socialistparti formas. Tidigare militanta socialister med blygsamma jobb, lättsinniga medelklassakademiker som är ivriga att vara i allmänhetens blickfång och aktiespekulanter föreställer sig att en gyllene tid kan dyka upp för dem som resultat av en försiktig – en mycket försiktig – revolution, som inte stör den traditionella staten alltför mycket. Helt naturligt hyser dessa framtida världsherrar tanken på att upprepa krafterna från medelklassens historia, och de organiserar sig själva så de kan dra största möjliga fördel av denna revolution. Ett stort antal sådana personer kan få en plats i den nya hierarkin, och det som Paul Leroy-Beaulieu kallar det “Fjärde Ståndet” skulle verkligen bli en lägre medelklass.3

Demokratins hela framtid kan mycket väl hänga på denna lägre medelklass som hoppas på att kunna använda styrkan av de faktiska proletära organisationerna till sin egen stora personliga fördel.4 Politikerna tror att denna klass alltid kommer att ha fredliga avsikter, att den är fallen för att vara väl disciplinerad och att då ledarna av sådana sunda syndikat, liksom politikerna, förstår statens aktioner, kommer denna klass att bli utmärkta följeslagare. De vill använda dem för att styra proletariatet: det är därför Ferdinand Buisson och Jaurès är för syndikat åt civiltjänstemännen, vilka, när de går in i Bourses du Travail, skulle inspirera proletariatet till att imitera civiltjänstemännens egen svaga och fredliga attityd.

Den politiska generalstrejken koncentrerar hela denna föreställning till en lättförstådd bild: den visar oss hur staten inte förlorar något av sin styrka, hur makten överförs från en privilegierad klass till en annan och hur producenterna endast byter herrar. Dessa nya herrar skulle troligen bli mindre kapabla än de nuvarande; de skulle hålla vackrare tal än kapitalisterna, men allt tyder på att de skulle bli mycket hårdare och mycket fräckare än sina föregångare.

Den nya skolan resonerar helt annorlunda: den kan inte acceptera idén att proletariatets historiska uppgift är att imitera medelklassen; den kan inte föreställa sig att försöka sig på en så väldig revolution att den avskaffar kapitalismen för ett bagatellartat och tvivelaktigt resultat, för ett utbyte av herrar, för teoretikers, politikers och spekulanters tillfredställelse, samtliga dyrkare och utnyttjare av staten. Den vill inte begränsa sig till Marx formuleringar: även om han inte gav någon annan teori än den om medelklassens kraft, är det i dess ögon inget skäl till varför den skulle nöja sig med en imitation av medelklassens kraft.

Under sin revolutionära karriär fick Marx inte enbart goda ingivelser och alltför ofta följde han ingivelser som tillhörde det förgångna; ibland tillät han t.o.m. en del gammalt skräp från utopisterna att smyga sig in i sina skrifter. Den nya skolan känner sig inte det minsta tvingad att beundra illusionerna, misslyckandena och felen hos en man som gjort så mycket för att arbeta fram de revolutionära idéerna; den försöker urskilja det vanprydande i Marx arbete från det som kommer att odödliggöra hans namn; dess attityd är sålunda motsatsen till den officiella socialismen, vilken beundrar det hos Marx som inte är marxistiskt. Vi skall därför inte ägna någon uppmärksamhet åt de talrika utdrag som kan användas mot oss för att bevisa att Marx uppfattade historia på politikernas vis.

Vi vet numera orsaken till hans attityd: han visste inte skillnaden, som för oss idag verkar uppenbar, mellan medelklassens kraft och proletärt våld, då han inte rörde sig i kretsar som hade fått en tillfredställande föreställning om generalstrejken.4 Vi har nu tillräckligt med material för att kunna förstå den syndikalistiska strejken lika genomgående som vi förstår den politiska strejken; vi vet vad som skiljer den proletära rörelsen från den äldre medelklassrörelsen; vi återfinner i revolutionärernas attityd mot staten svaret på idéer som var väldigt konfysa i Marx medvetande.

Metoden som hjälpt oss markera skillnaden mellan medelklassens kraft och proletärt våld kan också användas till att lösa många frågor som dyker upp i samband med studier av proletariatets organisation. I jämförelser mellan försök att organisera den syndikalistiska strejken, och den politiska strejken, kan vi ofta bedöma vad som är bra och vad som är dåligt, dvs. vad som är specifikt socialistiskt och vad som har medelklasstendenser.

Folklig utbildning t.ex., tycks utföras i en fullständig medelklassanda; hela det historiska resultatet av kapitalismens ansträngningar har varit att få massorna att låta sig styras av det kapitalistiska systemets villkor, så att samhället kan bli en organism; den revolutionära ansträngningen tenderar att skapa fria män; men demokratiska härskare ser som sitt uppdrag att skapa Frankrikes moraliska enhet. Denna moraliska enhet är producenternas automatiska disciplin, vilka skulle vara glada över att arbeta till sina intellektuella ledares ära.

Det kan även sägas att den stora faran som kan hota syndikalismen är varje försök att härma demokratin; det vore bättre för den att nöja sig med svaga och kaotiska organisationer en tid, än att domineras av de syndikat som skulle kopiera medelklassens politiska former.

De revolutionära syndikalisterna har hittills aldrig gjort detta misstag, då de som försöker få dem att imitera medelklassens metoder är motståndare till den syndikalistiska generalstrejken, och har därför själva sagt sig vara fiender.

SLUT KAPITEL 5

*

Hela George Sorels Tankar om våld finns till salu via denna hemsida.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism