”Hur mötte er son den här Parker, herr Chandler?”

”Jag frågade aldrig. Jesse kom ut till fabriken vid Long Island en dag med honom i släptåg och tog med honom på en rundtur. Han älskade fabriken och var väldigt stolt över den. Han tog dit alla sina vänner.”

Santillo och Weston satt i Chandlers kontor på Manhattan. De hade duschat och bytt kläder, men deras utsatta näsborrar kämpade fortfarande på mot stanken från det kemiska badet. Chandler, som var helt oskadd av explosionen, var fortfarande oklanderligt klädd i en tredelad kritstrecksrandig kostym. Hans muskulösa kropp i den välsittande kostymen tillsammans med den rigida hållningen gav honom en aura av en inget-nonsens-för-mig kommendant som var tvungen att ta itu med tjockskalliga underlydande.

”Hur längesedan var det sedan de gjorde besöket?” frågade Santillo.

”Jag minns inte exakt. Kanske för ett par månader sedan.” Han vände sig mot fönstret och tittade på den sjunkande solen.

”Ni säger att er son var upprörd av att ni måste sälja Chandcoi?”

”Upprörd är att uttrycka det milt. Han var helförbannad. Företaget betydde lika mycket för honom som för mig. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att han skulle gå så långt som till att bomba den.”

”Ni tror att han ligger bakom bomben?”

”Naturligtvis.” Han kunde hindra ett litet stolt leende på läpparna. ”Kom ihåg att fabriken inte längre var min när bomben sprängdes. Han ville hämnas på Sandhurst Enterprises, ett av de företag som drev ut mig ur branschen.”

”Så Sandhurst tog även bort Jesses roll i branschen.”

”Ja, men det besvärar inte Jesse lika mycket som förolämpningen mot mig. Han är oerhört stolt över mig. Han vet vad företaget betytt för mig. Jag är säker på att han gjorde det för mig, inte för sig själv.” Hans röst var XXX fyllt med en stolt faderskänsla för sin son. ”Han är en bra pojke, min Jesse.”

”Också en farlig en, herr Chandler.”

”Kanske för mina fiender.”

”Det kan betyda ett stort antal människor, herr Chandler.”

”Skall det där föreställa en förolämpning?”

”Det skall föreställa en markering att få er att förstå allvaret i hotet er son utgör. Han kan inte springa runt och lägga ut bomber och mörda folk för att de tvingat er att sälja ert företag.”

”Om det fanns rättvisa så skulle kunna det.” Charles Chandler vände sig mot fönstret igen, och avfärdade dem med en handviftning. Fortfarande vänd mot fönstret tillade han: ”Och så vill jag att ni två skall hålla er borta från min fru. Hon är en mycket känslig person, och jag vill inte att ni skall trakassera henne. Är det uppfattat?

När ingen av detektiverna svarade sade han, ”Då får jag väl göra det klarare för er. Nu kan ni för fan försvinna ur mitt kontor.”

Santillo och Weston återvände till sina egna arbetsplatser och hoppades finna labb-rapporterna om bombningarna. De fann rapporterna, men också löjtnant Hunt som satt vid Westons skrivbord och läste dem.

”Jag tänkte lämna ett meddelande till er två att komma in till mig,” sade han, ”men på något sätt har ni en märklig talang för att inte få mina meddelande.”

”Vad gäller det, löjtnant?” frågade Santillo.

”Ett samtal jag fick från kommissarien. Han vill veta varför två av mina män besvärar frun till en framstående affärsman.”

”Vi pratade med—”

”Kom inte med några undanflykter. Chandler kan ta in ett halvt dussin psykiatrer för att visa att ni två clowner har gett den stackars kvinnan ett nervöst sammanbrott.” Han suckade tungt. ”Ni är som elefanter i en porslinsbutik. När skall ni fatta att när man jobbar med folk som Chandlers måste man se efter var man sätter ner foten?”

”För tusan, löjtnant, vi var så försiktiga med henne som…”

”Det har inte med saken att göra,” klippte löjtnant Hunt av. ”Ni irriterade Chandler, som irriterade en annan som i sin tur irriterade kommissarien. Ni startade en kedjereaktion, och när det smäller verkar det alltid vara i famnen på mig. Nu får ni en direkt order: håll er borta från fru Chandler. Uppfattat?”

De sade båda att de förstod. De sade inte att de tänkte följa ordern, men visst fattade de den.

”Nu när vi fått det ur vägen,” fortsatte Hunt, ”berätta om bombningen på Long Island.”

De berättade vad som hänt vid kemi-anläggningen.

”Varför tror ni att Jesse Chandler ligger bakom bomben?” frågade Hunt. ”Varför kunde inte den här killen Parker arbetat ensam?”

”Han har inget motiv,” sade Weston. ”Jesse låg bakom bomben. Det var därför han sprängde den efter att fabriken bytt ägare, och blivit en del av Sandhurst Enterprises.”

”Parker kan ha kommit ihop sig med Jesse. Han kanske inte visste att bolaget bytt ägare och trodde han bombade Chandlers anläggning.”

”Jag tror ändå det var Jesse. Han vänta med att spränga bomben tills efter att de anställda samlats på andra sidan lagerhuset. Han ville inte skada några av sin fars anställda, och han ville inte skada sin far heller, vilket förklarar varför det var tillräckligt med tid efter den första explosionen för alla att lämna byggnaden i säkerhet innan de andra bomberna sprängdes.”

”Mmmmmmm.” Löjtnant Hunt höll surt med. Tanken att en framstående affärsmans son var inblandad i mord var inte en trevlig framtidsutsikt. ”Så var står vi nu?”

”Vi har Parker, hans två kompisar vid fabriken, de tre typerna vi plockade upp vid Graafs ställe och labb-rapporterna om explosionerna,” svarade Weston.

”Du kan glömma killarna från Graafs ställe. De talar lika mycket som en staty av en dövstum. Vad gäller Parkers två kompisar är de fotfolk från New Jersey, precis som killarna vid överfallet på Graaf. Parker själv har jobbat på båda sidor om delstatsgränsen, överfall, våldtäkt, knarklangning, väpnat rån, allt ni kan tänka er. Han har ett brottsregister tjockt som en möbelkatalog. Ingen känd adress, men han brukar gilla att hyra en hora och stanna några veckor i taget.”

”Det avgränsar ju det hela en del,” sa Santillo surt.

”Labbrapporten ger lika mycket,” sa löjtnant Hunt dystert. ”Vilket betyder att ni två måste gräva vidare, snabbt och djupt. Kommissarien ligger på mig om det här. Om Jesse Chandler spränger en kemisk anläggning till kommer ni två att slängas till lejonen på Zoo.”

Efter att löjtnant Hunt gått pratade Santillo och Weston igenom fallet, slängde ur sig hypoteser och idéer, men de kunde inte finna någon bra ledtråd. Istället gick de igenom Parkers och de andras brottsregister. Inte heller de gav något. Klockan var över sju på kvällen och de båda männen var trötta. Santillo ställde sig upp och satte på sig rocken.

”Måste gå,” sade han till sin partner. ”Har en träff med Jenni.”

”Jenni?”

”Receptionisten ute på kemifabriken,” påminde Santillo honom med ett leende. ”Har du något på gång ikväll?”

”Ellen vill att vi skall gå på någon pjäs. Inte någon stor sak på Broadway XXX. Jag skall träffa henne på teatern.”

Santillo leende vidgades. Ellen, Westons frun, drog alltid med Weston till en pjäs eller konsert, balett eller opera. ’För att utvidga hans tankar,’ sade hon ’för att ge honom lite kultur’. Han brukade vanligtvis få en dålig smak i munnen av det, men han härdade ut den kulturella tortyren för hennes skull.

”Hälsa den lilla teatern,” sade Santillo och skyndade ut genom dörren innan Weston hann kasta något på honom.

En kvart senare ringde Santillo på Jennies lägenhet i East Village. Han hade i förväg reserverat ett bord på en italiensk restaurang som lagade mat nästan lika bra som hans mor. Han såg fram emot middagen med Jenni.

Efter-aktiviteterna verkade också lovande. När han och Weston hade tagit sig ur kloaken och tillbaka mot fabriken var den förste de mötte Jenni. Hon fasade sig över Santillo och drog iväg dem till de anställdas dusch. När Santillo, naken och drypande våt, steg ur duschen var hon redo med en stor badhandduk som hon svepte in honom i och gnuggade honom torr. Hon log åt att han var generad, men släppte honom inte förrän Weston klev ur duschbåset och snabbt grep en handduk för att skyla sig. Santillo mindes löftet i hennes ögon när hon vände sig om och gick.

Löftet fanns kvar när hon öppnade dörren till lägenheten, iklädd en vit sommarklänning som inte dolde det faktum att hon inte hade mycket under den.

”Jag tänkte vi kunde äta inne ikväll,” sade hon och vinkade mot ett bord med tända ljus och dukat för två. ”Vad tycker du?”

Hon såg hur Santillo öppnade munnen och skulle svara när ett högt pipande kom från honom som om han vore en robot med fel på högtalaren. ”Hur gör du det där?” frågade Jennie hänförd.

Santillo plockade fram sin elektroniska sökare och stängde av pipandet. ”Verkar som om någon vill få tag på mig i ett polisärende. Kan jag använda din telefon?”

Weston svarade på första signalen.

”Jag trodde du var på väg till en föreställning,” klagade Santillo.

”Tyvärr måste jag nog stå över den,” sade Weston glatt.

”Vad nytt?”

”Labbet ringde just med ny information om bomberna. De blev klara med en analys på en av de som inte exploderade. Inuti fann de spår av färg och putsmedel.”

”Som man rengör möbler med,” sade Santillo och en idé klickade till. ”Som det en antikhandlare använder för att fixa gamla möbler.”

”Precis vad jag tänkte,” sade Weston. ”Det verkar som om Urmakaren satte ihop bomberna för Weston.”

Urmakaren var Johann Ullman, en sjuttiosexårig antikhandlare som såg lika snäll och harmlös ut som ens farfar. Han matade duvor i parken, gav godsaker till barn, nöp i bäbisars kinder i barnvagnar och gjorde allt annat som en gamma farfar gör. Men han gjorde en sak som farfädren inte gjorde, såvida inte ens farfar var en IRA-terrorist: Urmakaren tillverkade bomber för vem som helst som betalade för dem. Han hade frilansat i tjugo år och hade en polis-akt som var flera centimeter tjock, men han hade aldrig blivit fälld. Han sades vara den slugaste mannen i branschen och det fanns inte en snut i kåren som inte ville sätta dit honom.

Santillo och Weston kom överens att de borde bevaka honom och beslöt att mötas bakom antikvitetsbutiken klockan åtta.

”Måste du gå utan att äta?” frågade Jenni när han lagt på.

”Rädd för det,” svarade han. ”Hursomhelst har jag tappat aptiten – på mat, alltså,” lade han till och kysste henne lätt på nacken.

Hon lät sig omfamnas och han kunde känna hennes hårda bröstvårtor mot sin bringa.

”Kan du inte stanna ett par minuter till?”

Hon behövde inte fråga två gånger.

*

Urmakaren bodde i en lägenhet över sin antikvitetshandel. Lägenheten var mörk, men det lös i ett av arbetsrummen på baksidan av affären, vilken utmynnade i en smal gränd där Urmakarens nya Mercedes-Benz stod parkerad.

Halv nio spanade Santillo och Weston mot baksidan på butiken från en nattklubbsparkering på andra sidan gränden. De kröp ihop i framsätet på Forden omgivna av allt de trodde de behövde för en lång spaning: skinksmörgåsar, äpplen, ett gäng cocacola-flaskor, en radio för att underhålla dem utan att behöva slita på bilbatteriet och ett par tomma mjölkflaskor så de kunde lätta sig utan att lämna bilen. Standardutrustning på en spaning som denna.

”Han kanske sätter ihop en bomb just nu,” sade Weston och tittade på det upplysta fönstret.

”Eller kanske han fixar en gammal grammofon för någons mormor.”

Kvällen fortsatte, bilar kom och gick på nattklubbens parkering. De kom med tysta figurer med ödmjuka leenden och lämnade stället med bullrande typer med glada flin. Kvart över elva kom en Chevrolet med tonade rutor puttrande in på parkeringen. En lång blondin lämnade föraren i bilen och gick mot nattklubbens bakdörr. Tio minuter senare kom hon ut från stället med armarna runt en tam kille med en jättelik hatt på huvudet och ett märke på rockslaget att han var här på konvent. De klev in i baksätet och efter en liten stund började den studsa upp och ner på fjädrarna. Några minuter senare klev de ut och gick tillbaka till klubben, och mannen stoppade tillbaka skjortan i byxorna. Kvinnan stoppade sedlar i sin behå. Föraren till bilen, som bara var med för att skydda horan från att råka illa ut, såg slött på hela händelsen.

Hon hade avverkat fyra nya torskar när ljuset slocknade i Urmakarens butik. Ett par minuter senare tändes ett ljus i lägenheten ovanför och Urmakarens böjda profil syntes bakom en fördragen gardin.

”Antingen gör han sig redo för en leverans,” tänkte Santillo högt, ”eller redo för sängen”.

Ljusen släcktes. Sedan, efter att det varit mörkt i tio minuter och det verkade som om Urmakaren var tryggt i sängen, delades butikens fönstergardin och ett vissnat gammalt ansikte tittade ut över den mörka gränden.

”Vi har tur,” sade Weston. ”Den här gången sätter vi dit den gamle jäveln.”

Båda snutarna hade en stark avsmak för Urmakaren. I tjugo år hade hans bomber skapat lidande för mängder med människor; han brydde sig inte om sprängningarna var till för att öppna ett kassaskåp, mörda en maffiaboss eller skada oskyldiga kvinnor och barn. Han stod ett steg ifrån våldet han skapade och understödde och både Santillo och Weston hatade den sortens amoralisk distansering.

Dörren till butiken öppnades. Urmakaren kom ut och gick bort mot Mercedesen. Han öppnade bakluckan och tittade sedan åt båda hållen längst gränden för att se att den var tom. Santillo och Weston tryckte sig lägre i sätet, med huvuden knappt ovanför instrumentbrädan.

Urmakaren gick tillbaka till butiken och kom ut igen en minut senare med en stor resväska, så tung att han var tvungen att sätta ner den och vila en gång innan han kom fram till bilen och lastade in den i bagageluckan. Han satte sig bakom ratten på Mercedesen och började köra ut från gränsen med släckta lampor tills han kom till ut, sedan svängde han åt vänster ut på tjugonde gatan.

Weston körde ut från parkeringen, vidare mot tjugoförsta gatan och svängde i samma riktning. Vid nästa korsning såg de Mercedesen fortfarande på väg västerut på tjugonde gatan. Urmakaren svängde norrut in på fjärde avenyn. Weston väntade tills Mercedesen kört förbi och svängde sedan in ett par billängder bakom. Urmakaren var känd för att köra i enkelriktade gator mot trafikriktningen för att vara säker på att ingen följde honom, men ikväll var han tydligen inte på humör för några tricks: han körde rakt upp till 72:a gatan och svängde sedan mot Central Park, saktade in och letade efter en parkeringsplats. Han hittade en direkt och plockade fram resväskan ur bagageutrymmet. Weston parkerade framför en dricksfontän ett halvt kvarter bort. Klockan var tio i ett på natten.

Det var en varm kväll och månen sken på en molnfri himmel, men även med dessa goda tecken var inte en midnattsvandring i Central Park något att rekommendera för en äldre medborgare. Faktiskt inte för någon som inte ville bli en siffra i stadens brottsstatistik. Urmakaren verkade inte bry sig. Han gick in vid ingången på 72:a gatan som om det vore mitt på dagen och han inte hade några bekymmer i världen. Han tog direkt in på gångbanan som ledde till barnens lekplats, där ett par akrobatiska unga älskanden använde utomhusgymmet på ett sätt som tillverkarna inte hade avsett. Urmakaren stannade och vilade nära lekplatsen. Han tittade på det atletiska paret i fem minuter, skrockade tyst för sig själv när paret roterade i månskenet. Men han använde lika mycket tid att spana på stigen bakom honom som han njöt av synen på lekplatsen. Santillo och Weston var noga med att hålla sig ur sikte bakom några stubbar.

Urmakaren lyfte den tunga väskan igen och kämpade vidare längst stigen som ledde mot utomhusarenan Bandshell. Han hade kommit ett tiotal meter när en man kom fram bakom ett träd och ställde sig i vägen. Mannen kunde varit Urmakarens kontakt, eller han kunde vara en rånare. Det var det sista de behövde tänkte de två detektiverna, att behöva rädda Urmakaren från ett överfall så de kunde förfölja honom till avlämnandet, och därigenom troligen avslöja sig och sabba hela övervakningen.

De stod ett tag och försökte avläsa situationen när Urmakaren drog upp ett par mynt ur fickan och gav dem till mannen, som svarade med en artig och drucken salut och sedan fortsatte längst vägen samtidigt som han räknade gåvan som en närsynt bartender. Urmakaren plockade upp väskan och gick vidare samtidigt som han kämpade med tyngden.

Santillo och Weston hade inga problem med att följa honom resten av vägen som ledde till Bandshell, där unga par gick hand i hand eller satt på bänkarna längst stigarna och talade med låga röster.

Urmakaren drog resväskan till en bänk som vette mot ett stort, rundat snäckskal, satte sig ner och rätade ut sin skrynkliga rock, tryckte tillbaka väskan bakom bänken med hälen. När väskan var dold i buskaget, steg han upp och gick tillbaka samma väg som han kom. Santillo och Weston höll sig kvar i skuggan av Bandshell, med ögonen på väskan.

Men Urmakaren hade knappt tagit tio steg från bänken förrän en tonårsflicka och hennes pojkvän märkte den övergivna väskan.

”Hallå där herrn,” sade hon, ”du glömde din väska.”

Den tunna tonårstjejen, som knappt vägde femtio kilo, lyfte upp väskan som om den var lika lätt som en handväska och bar bort den mot Urmakaren och gav den till honom. När han tog emot den verkade den hur lätt som helst.

”Är den tom eller nåt?” frågade hon.

Santillo och Weston stirrade i förvåning på hur Urmakaren tackade flickan och sedan bar tillbaka väskan samma väg som han kommit.

”Är det samma väska som var så sabla tung att den nästan drog armen ur led på honom?” undrade Santillo.

”Vad fasiken händer?” ville Weston veta.

Ingen hade gått i närheten av väskan under den minut som den inte varit i Urmakarens hand vid bänken, men även om någon gjort det hade denne inte haft tid att tömma den på tjugo-trettio kilo sprängämnen.

”Den sabla väskan är tom!” sade Santillo. ”Den var tom när han lämnade bilen!”

”Fan, vi har blivit lurade!”

De sprang hela vägen tillbaka till utgången vid 72:a gatan, och korsade Femte avenyn i sicksack mellan bilar, limousiner och lastbilar under en kakafoni av tutande bakom dem. När de kom till Urmakarens Mercedes var de andfådda och svetten lackade på dem. Ingen annan fanns i närheten. Mercedesens baklucka var nere men inte låst. Weston lyfte den. Ett fläckfritt rent reservhjul var det enda innehållet i luckan.

”Den sluge jäveln,” sade Santillo. ”Det måste funnits en falsk botten i väskan. Han lyfte ur väskan ur bagageluckan med botten öppen och lämnade sprängmedlen kvar i luckan.”

”Och sedan går han iväg med en tom väska, och låtsas att den väger ett ton.”

”Vilka lättlurade nollor vi är,” rasade Santillo. ”Medan vi jagade efter en tom väska, var Jesse här och hämtad sprängmedlen.”

De båda männen var ursinniga inte bara för att de blivit blåsta som ett par nybörjare, utan även för att mannen de letade efter hade stått utan bekymmer på exakt samma plats bara några ögonblick tidigare. Roteln skulle få sig en del glada skratt efter det här. Den enda trösten var att det här var ett trick Urmakaren inte skulle få fler tillfällen att använda.

”Kan jag hjälpa herrarna med något?” Det var den gamle mannen själv. Han hade just kommit dit med väskan och stod lika blid och oskyldig som en ängels farfar.

”Polisen,” förklarade Weston och viftade med brickan.

”Jag hoppas att jag inte felparkerat.” Han såg skräckslagen ut vid tanken.

”Ni lämnade er bagagelucka öppen.”

”Oj oj, så tanklöst av mig,” sade han. Han tittade in i luckan. ”Ingenting verkar saknas. Jag måste bli försiktigare i framtiden.” Det vänliga leendet nådde inte hans ögon, som var lika hårda och kalla som blåa isbitar i den gamle mannens ansikte.

”Man gör alltid misstag då och då”, sade Weston med en klar undermening.

”Talar ni från egen erfarenhet?”

Han lämnade de två männen som tyst svor för sig själva på trottoaren.

KAPITEL 5

Susan Harris gillade sex på morgonen. Hon gillade det på eftermiddagen och kvällen också, men speciellt när hon och hennes partner fortfarande var sömndruckna, och den tidiga morgonsolen låg över deras kroppar som en varm filt. Det sakta uppvaknandet till sinnlig njutning fick det att sticka i skinnet och göra henne redo för resten av dagen. Efter sex och en lång varm dusch med parfymerad tvål, var hon redo för vad som helst. Åtminstone trodde hon det tills nu.

Denna morgon åt hon frukost med kaffe, rostat bröd utan smör, och en halv grapefrukt, när hon kom på att hon hade ett tidigt morgonmöte med sina vicechefer. Som chef och ensam ägare till Harris Kemikalier skulle det inte bli mycket till möte utan henne. Hon vände sig upp mot den unge blonde mannen på andra sidan bordet:

”Howard, du skulle ju påminna mig om mötet halv nio.”

”Aj fan. Jag måste ha glömt det,” sade han med ansiktsuttryck som bad om ursäkt.

”Jag får dricka mitt kaffe på vägen,” sade hon. ”Kör runt bilen till framsida är du snäll.”

”Okej.” Han gick upp och ut genom dörren. Han var en finlemmad atletisk blond man som gick med samma grace och ledighet som när han älskade.

Susan Harris såg honom gå de tjugo meterna över den välklippta gräsmattan till garaget där Rolls Roycen stod parkerad med tre andra bilar. Han var bara tjugotvå år, tolv år yngre än henne, och det var inte meningen att hon skulle vara förälskad i honom. Men det var hon. Hennes dragning till honom var inte bara sexuell, även om det var en stor del av det hela; det gällde lika mycket det faktum att han tog hand om henne. Han var den förste man hon känt som var ärligt och uppriktigt intresserad av henne som person. Och hon kände samma för honom. Tre månader tidigare hade han bara varit ett engångsligg i en lång rad av engångsligg som hon behövde för att hålla sig någorlunda tillfredsställd. Nu var han det enskilt viktigaste i hennes liv och hon kunde äntligen se slutet på sin långvariga ensamhet.

Hon gick ut genom framdörren samtidigt som Howard körde fram Rollsen på den grusbelagda vändplatsen framför huset. Hon hoppade in bredvid honom och gav honom en kyss när hon kom ihåg ett affärsprojekt hon behövde på mötet. Hon gick tillbaka in efter det. Det var när hon var på väg tillbaka över plysch-mattan som ledde till framdörren det hände.

Ena sekunden såg hon Howards snygga profil genom det öppna fönstret i Rollsen som gick på tomgång, i nästa såg hon på ett kaos av svarta rökmoln och en röd-orange eldsboll när explosionen trasade sönder den unge mannen vid ratten, slet bilen itu och fick de fyra dörrarna att flyga åt alla håll.

En pust med varm luft slog emot henne som en knytnäve och hon stapplade bakåt från hettan från elden som slog ut i rullande flammor i en sekund, för att sedan krympa ihop till ett flimmer. Sedan hörde hon dunsandet av bildelar som föll tillbaka till jorden. Hon tittade ner och märkte att hon var täckt av Howards blod. Hon såg hans huvudlösa lik brinna i bilens framsäte och vände sig bort för att inte se det. Hon kastade upp på mattan.

”Om jag inte gått tillbaka till huset efter några affärspapper skulle jag varit i bilen när den exploderade,” sade hon till Weston och Santillo. Hennes ögon var rödkantade och svullna efter timmar av gråt. Hon hade lyckats att inte gråta efter att Santillo och Weston kom, men det märktes att det krävdes en del ansträngning.

”Har ni någon aning om vem som kan ligga bakom bomben, fröken Harris?”

”Nej. Inte för att jag skapat många vänner inom medicin-industrin, men jag kan inte tänka mig någon som skulle kunna göra något sådant här.”

”Känner ni Jesse Chandler?”

”Charles Chandlers son?” Visst. Jag minns hur hans far tog med honom till fabriken när jag arbetade där.”

”Arbetade ni för Charles Chandler?”

”Ja, mestadels inom forskning och utveckling. Jag antar att det är en av orsakerna till att han inte gillar att jag är en av dem som köper ut honom från medicinmarknaden. Jag lämnade Long Island fabriken för sju år sedan för att promota min egen verksamhet.

För två månader sedan köpte jag hans Newark-anläggning. Jag antar att det är pinsamt för en egoist som Charles att en före detta anställd köper ut honom.” Stoltheten i hennes bedrift var tydlig, men hon gjorde inte intryck av att skryta, bara att slå fast vad som hänt. Det fanns en uppriktighet hos henne som både Santillo och Weston gillade.

”För sju år sedan…. Så Chandler tog med pojken till Long Island fabriken när han bara var fjorton.”

”Åh, han började långt tidigare, när Jesse var åtta eller nio. Charles hade beslutat att Jesse skulle gå in i branschen; han hade som fix idé att lämna över affärerna till nästa generation.”

”Verkade Jesse intresserad?”

”Svårt att säga vid den åldern, men det märktes att han inte gillade sin fars pressande. De hade de flesta inte gjort.”

”Har ni hört från Jesse på sistone?”

”Inte sedan jag lämnade Chandco. Den enda jag träffat sedan dess är Nora, Charles fru.” Hon skakade sorgset på huvudet. ”Det är verkligen synd om henne.”

”Hurså?”

”Hennes kamp med flaskan. Hon har alltid haft alkoholproblem, men på sistone har det varit helt utom kontroll. Efter att hon kom tillbaka från familjens semester för ett par veckor sedan kröp hon in i en flaska och stannade där. Åtminstone är det vad jag hört.”

”Tror ni det var något med semestern som orsakade det?”

”Att bara vara två veckor med Charles kan räcka mer än väl.”

Detektiverna log, och för första gången log hon mot dem. Sedan nådde hennes blick av åsynen utanför vardagsrummets fönster, där en av polisens bärgningsbilar förde bort vraket av Rolls Roycen. Hennes leende försvann och hon ryste till.

Weston frågade: ”Tror ni Jesse Chandler kan vara ansvarig för bomberna, fröken Harris? Både den här och den ute vid Long Island fabriken?”

”Jag har ingen aning. Det verkar otroligt att han kunde bry sig så mycket, men det är klart att det är möjligt. Charles hade tre kemiska fabriker, och nu har han tvingats sälja alla tre. Jag köpte den i Newark, Delamar den i Conneticut och Sandhurst har just köpt den på Long Island. Tror ni alla fabrikerna kommer att bombas? Att alla direktörernas liv är i fara?”

”Det är inte omöjligt, fröken Harris.”

Detektiverna tackade för hennes hjälp och reste sig för att gå. De sade att ”Det kommer att finnas en polisman med er hemma och vid arbetet de närmaste dagarna, så ni har ingenting att oroa er för.”

”Överallt där jag går? Det kommer bli obekvämt. Och pinsamt. Nu på lördag eftermiddag skall jag till exempel gå till den årliga lunchen för farmakologiska chefer. Det kommer se lite vrickat ut om jag skall ha en polisman som står bredvid när jag äter förrätterna…. Vad är det som är fel? Var det något jag sade?” Hon såg en smula skrämt på de spända uttrycken som kommit över de två detektiverna när hon talade.

Santillo och Weston hade båda upplevt den där plötsliga rysningen och hur nackhåren reste sig när de märkte att de var något på spåret. Varje snut värd sitt salt känner den känslan någon gång under ett fall, likt en blodhund som fått upp ett spår.

”Kommer det att vara en lunch för farmakologiska chefer nu på lördag?” frågade Weston, som om han ville försäkra sig att han hört rätt.

”Det stämmer. Den börjar klockan ett. Med alla tal och så vidare kommer den att hålla på fram till middagen.”

”Var skall den hållas?”

”Vid Windows on the World. Restaurangen längst upp i det norra tornet vid World Trade Center.” Hon såg nyfiket på dem och sade, ”Tror ni Jesse kommer ställa till med problem vid lunchen?”

”Vilka kommer mer exakt att vara där på lördag, fröken Harris?”

”Direktörerna och vicedirektörerna vid alla större medicinska företag.”

”Företag i New York?”

”De flesta företag har huvudkontor här, men inte alla. Men firmor över hela landet kommer att ha folk vid lunchmötet. Tror ni att vi kommer vara i fara?”

”Det är väldigt svårt att säga vid denna tidpunkt,” sade Santillo. ”Men var inte orolig. Vi skall kolla upp saken och om det finns något hot mot någon av er skall vi se till att ni får beskydd.”

De två detektiverna var tvungna att glida undan ett par till av hennes frågor innan de kunde komma därifrån. Väl i bilen frågade Weston sin partner vad han trodde om lunchen.

”Om Jesse är ute efter hämnd,” spekulerade Santillo, ”så är lunchen det ideala stället. Alla sin fars konkurrenter i samma rum. Vad mer kan man begära?”

”Tror du han använder bomber igen?”

”Kanske. Men vet du, det skulle inte förvåna mig om han gjorde ett personligt uppdykande på plats.”

”Det var det jag tänkte på. Den segrande generalen gillar att läxa upp de besegrade trupperna.”

”En sak är i alla fall klar,” gruffade Santillo, ”Hunt kommer inte att bli glad.”

Löjtnant Hunt var inte den ende som inte gillade det. Faktiskt gillade Alan Spencer från borgmästarens kontor det ännu mindre. Han var där på Hunts begäran och lyssnade på historien. Att han inte gillade saken var riktigt illa.

”Tror ni verkligen att han tänker försöka sig på något vid lunchen?” hånade Spencer. ”Så öppet? Knappast troligt.” Spencer var en dyrbart klädd liten man närmare fyrtio med en mustasch som han strök med ett elegant finger, som om han ville få sig själv att spinna.

”Vi tror att det är stor risk att inte sätta ett par män i restaurangen på lördag,” offrade sig Weston och sade.

Spencers röst nästan stockade sig när han hörde det. ”Förstår ni vad det skulle göra med stadens image?” krävde han irriterat och skarpt att få veta. ”Poliser som klampar runt på ett lunchmöte! Nästa steg blir att affärsmän inte vågar träffas alls i staden: inga luncher, inga konvent, ingenting. De kanske till och med beslutar flytta sina träffar till en annan stad, och när affärsverksamheten sticker kan vi lika gärna lämna över hela stan till busarna.”

”Det är precis det vi gör om vi inte övervakar lunchen.”

”Jag tänker inte ta risken att folk blir så rädda att de tar sina luncher i en annan stad i framtiden. Det har vi inte råd med.”

Santillo började säga något, men löjtnant Hunt höjde en hand och stoppade honom. Sedan vände han sig till Spencer och såg på honom med blicken hos en orm. ”Sedan när skrämmer närvaron av poliser folk mer än närvaron av skurkar?”  frågade han med ett farligt lugn.

Santillo och Weston hade sett honom sådan här förr. De visste att det var bästa att vara försiktiga, men mannen från borgmästarens kontor var för upprörd för att uppmärksamma varningssignalerna.

”Ni vet vad jag menar!” snäppte han av, som om han pratade med ett olydigt barn.

”Alla närvarande på lunchen kommer att känna sig obekväma om stället är packat med poliser.’”

”Så de kommer känna sig avspända om stället är fullpackat med Jesse Chandlers mannar?”

”Det finns inga bevis att något kommer att hända. Snarast motsatsen; Jesse Chandler har gjort sitt smutsiga arbete i hemlighet, inte öppet.” Han reste sig, som för att signalera att mötet var slut. Han tittade på sitt armbandsur med viktig min. ”Nej. Jag är ledsen, det enda jag kan sträcka mig till är en genomsökning av restaurangen i förväg för att söka efter bomber. En diskret, tyst koll, innan affärsmännen anländer. Så om ni ursäktar mig…”

”Ett ögonblick,” avbröt löjtnant Hunt. Han reste sig och gick ut genom dörren med orden, ”Jag är strax tillbaka.”

”Jaha, skynda på bara,” sade Spencer och tittade på sin klocka igen. ”Jag har slösat nog med tid, och jag har mycket idag.”

Löjtnant Hunt stängde dörren bakom sig. Santillo och Weston undrade vad han tänkte göra. Han var tillbaka på sitt kontor inom två minuter, men det hindrade inte Spencer från att se ut som om han spenderat halva dagen på kontoret. Han glodde på löjtnanten ett ögonblick innan han sade, ”Om det inte var något annat, så går jag iväg.”

”Faktiskt är det så, herr Spencer, att jag har en liten överraskning,” anförtrodde sig löjtnant Hunt. ”Det gäller ett dokument jag vill att ni signerar innan ni går. Min personliga sekreterare skriver ut det nu.”

Det var dubbelt överraskande för Santillo och Weston då de visste att deras chef inte hade någon sekreterare, varken en personlig eller någon annan. De väntade otåligt på löjtnant Hunts nästa lögn.

”Vilket dokument?” frågade Spencer med rynkad panna.

”Bara en skriven försäkran att ni förbjöd polismyndigheten att tillhandahålla något polisskydd åt människorna som deltar i lunchen. Och att ni, som officiell representant för borgmästaren, tar fullt ansvar för varje kriminell gärning som kan åsamkas varje deltagare vid lunchen.”

”Äuhm,” sade Spencer, ”Jag är inte säker på att jag har auktorisationen att skriva på något sådant”.

”Då är det bäst att ni tar reda på det.” Han knuffad över telefonen mot Spencer, som inte gjorde någon ansats att röra den.

”Öhh, nja, öhh,” Spencer tvekade och slickade bort de droppar av svett som nu fanns på hans överläpp. ”Är det verkligen nödvändigt? Jag menar, vi är ju båda på samma sida i den här frågan.”

”Kul att höra,” sade löjtnant Hunt med skenbar lättnad. ”Men jag tror att er signatur på det där dokumentet kan bli användbart.”

”Jag vet inte…”

”Så, så, herr Spencer,” sade löjtnant Hunt och showade lite genom att titta på sin egen klocka. ”Jag har en lång dag framför mig. Tänker ni signera pappret eller inte?”

”Okej,” svarade Spencer sammanbitet, ”ni vinner. Placera ett par poliser på restaurangen under lunchen. Men bara några och för guds skull var diskret. Använde poliser som inte är några råskinn,” tillade han och slängde ett öga åt Santillo och Weston.

”Vi kanske skall bära smoking och prata med brittisk accent?” föreslog Weston.

”Om ni är klar med mig, löjtnant, så går jag” snäppte Spencer av.

Löjtnant Hunt reste sig och stängde dörren bakom honom. När han vände sig om och såg på sina två detektiver såg han inte glad ut över sin seger över Spencer. Faktiskt såg han rent miserabel ut, och inte med en vänlig min.

”Vad flinar ni två åt?” morrade han åt dem.

”Ingenting”, svarade båda och skakade oskyldigt sina huvuden.

”Så torka bort de där fåniga flinen från era trynen,” gruffade han, ”Ni har fått den behörighet ni ville. Bäst att ni inte gör bort er annars kommer vi alla att se ut som idioter. Mig mest av alla eftersom jag backade upp er i det här. Jag vill att ni lägger upp restaurangens säkerhetsåtgärder i detalj: hur många män, var de är utposterade och med vilken backup och kommunikation. Hela härligheten. Jag vill se hela upplägget – utskrivet och på mitt skrivbord – klockan fyra, så vi kan gå igenom det hela. Och för fasiken, när vi väl har en plan håller ni er till den och börjar inte springa runt med egna idéer. Stick nu iväg och jobba. Och vad farao ni än hittar på så se till, precis som den där tönten just sa, att det är diskret!”

”Ni vill egentligen inte ha det där förslaget utskrivet, va?” frågade Weston.

”Det kan du vara förbaskat säker på att jag vill! Jag kan inte tyda era kråkfötter. Behöver ni nån hjälp med att skriva ut den,” flinade han,” ”så tveka inte att be min personliga sekreterare att ge er en hjälpande hand.”

KAPITEL 6