3.1 Terrorismen i media

DEN 1:a SEPTEMBER 2004, höstterminens första dag, gick omkring trettio beväpnade män och kvinnor, de flesta i skidmasker, in och ockuperade Mellanskolan nr 1 i den ryska staden Beslan och tog över 1300 som gisslan. Rysk polis och militär spärrade av området kring skolan och i två dagar fick gisslan, de flesta barn, försmäkta i den intensiva hettan medan deras fångvaktare nekade dem mat, vatten och medicin. På tredje dagen stormade myndigheterna skolan. Kaos följde. Barn som försökte fly från handgemänget sköts ner av terroristerna. När det var över hade 331 civila och elva soldater dött. Efter en undersökning kom den ryska myndigheten fram till att gisslantagarna jade varierande nationell bakgrund – inte bara tjetjener, utan även araber, tatarer, kazaker och uzbeker. Flera hade band till islamska terrorister. Det borde givit de franska ledarna en eftertanke att inse att medan de hade glatt sig åt att skapat vänskapsband med terrorister, hade medlemmar av samma vidsträckta broderskap skjutit barn i ryggen.

Efter Madrid-bombningarna kände jag en försiktigt optimism i fråga om möjligheterna för en ny europeisk realism om fundamentalistisk islam, efter Beslan fick jag intrycket att många européer blev bättre på att titta bort. Alla reagerade på massakern med skräck, sorg och solidaritet; men när man såg reaktionerna hos politiker och journalister skulle man kunna tro att barnen dött i en jordbävning eller orkan. Västeuropas television fylldes med den passiva kommentaren ”skolan blev ockuperade”, ”barnen dog”. Det var som om de, tre år efter 11 september, gjort det till en kost i den högre skolan att undvika att säga vem det var som gjort vad mot vem.

Några valde att lägga fokus på Vladimir Putins regering. Hos dessa kommentatorer, var Beslan helt enkelt ett svar på Putins dåliga behandling av Tjetjenien och underströk behovet av (vad annars?) dialog. En handfull koncentrerade sig faktiskt på förövarna, men i de flesta fall var deras kommentarer inställda på att förneka alla kopplingar till andra attacker begångna av radikala muslimer mot västerlänningar. Knappast någon verkade inse att även om Putin misskött situationen, även om Tjetjenien hade behandlats brutalt, kvarstod faktum att massakern var utförd av islamister med kopplingar till Al Quaida som såg tjetjenernas sak som del av en internationell jihad. Vissa medlemmar av den västerländska eliten bevisade att de kunde strunta i åsynen av barn som sköts ner när de sprang, eller brutalt mördade när de bad om vatten. EU:s utrikesminister Bernard Bot gav röst åt denna elit när han krävde att den ryska regeringen förklarade ”hur denna tragedi kunnat hända” – som om barnen hade dött i en skolbyggnad som rasat.

Omedelbart efter attackerna i Madrid, sände norsk TV ett program där ledande politiker och aktivister diskuterade bombningarna. Efter Beslan återkom mer eller mindre samma karaktärer i TV 2:s Holmgang. Även direkt efter denna outsägliga vedervärdighet kunde några av dem upprepa samma tomma retorik. Centerpartiets ledare Åslaug Haga berättade för tittarna att orsaken till terrorism stod att finna i ”desperation” och ”fattigdom” (så mycket tog hon hänsyn till bin Ladens familjemiljoner). Fredsaktivisten Erling Borgen ansåg det lämpligt att jämföra antalet människor som dog i Madrid med antalet som dog i Fallujah, hans poäng var att det som skedde i Fallujah var en terroristaktion utförd av USA. Han citerade en av Beslan-mördarna som till svar på en moders vädjan att inte döda hennes barn att ”de dödade mina fyra”.

När frågan om islam äntligen kom upp, snäste Borgen att den ”värsta formen av religiös fundamentalism” inte är islamsk fundamentalism, utan ”marknadsfundamentalism” – sålunda summerade han etablissemangets syn att även islam i Taliban-form är bättre än kapitalism i Amerikansk form. Borgen tryckte på nödvändigheten att vända sig till Amnesty international och FN, vilka var den enda som enligt honom hade ”legitimitet” att agera i dessa frågor. Det förekom också mycket prat om hur väst borde vända sig till sina ”naturliga allierade”, de moderata muslimerna. Och flera deltagare var angelägna med att framhålla att barnmorden i Beslan inte hade något att göra med 11 september, palestinsk terrorism eller uppror i Irak.

Man skulle knappast kunnat ana att den som förorsakat denna torra, akademiska debatt hade varit det största gisslantagandet i historien, där muslimska terrorister hade skjutit ner över hundra barn. Det var förvånansvärt lite tal om morden eller barnen. Tydligen ville inte de tunnblodade politikerna möta djupet i den ondska som de stod mot. Att påstå att FN hade lösningen på sådana ”problem” eller att förövarna hade varit drivna av desperation eller fattigdom var obscent. Sådana handlingar är inte en normal reaktion på desperation eller fattigdom. Det finns människor i Kina, Indien och Sydamerika som är betydligt fattigare än de flesta islamska terrorister men som aldrig skulle göra en sådan sak. Vedervärdigheter i stil med Beslan är resultatet av intensiv indoktrinering med en livsföraktande ideologi. Efter Beslan var det meningslöst att diskutera dessa saker med dem som fortfarande vägrade se den raka och enkla sanningen.

Tacksamt nog ledde Beslan-massakern till en viss självkritik hos vissa muslimer och araber. Den högste chefen hos Al Arabiya TV medgav att medan ”inte alla muslimer är terrorister… är nästan alla terrorister muslimer”. Han kallade det ”ett sorgligt rekord” och frågade: ”Säger detta något om oss själva, vårt samhälle och vår kultur?”. New York Times som återgav dessa anmärkningar, citerade också en anti-Beslan artikel från tidningar i Kuwait, Jordanien, Libanon, Palestina, Egypten och Saudiarabien.

I Arab News jämförde dr Mohammed T. Al-Rasheed islamska terrorister med vampyrer: ”Vansinnet med teologisk elitism har kommit fram, och det vi i tysthet har närt i årtionden har smakat blod och kommer inte att stoppa förrän man kör en påle genom dess hjärta”. Vare sig detta var engångsmanövrar av människor som kände att någon form att uttryckt ånger var taktiskt lämpligt, eller genuina uttryck för frustration och skam, skulle sannolikt klargöras med tiden.

En artikel i den brittiska New Statesman (”Kan islam förändras?”) påstod att Beslan och 11 september fick ”miljoner muslimer att söka i sina själar”, att muslimska klerker sökte ”en mer humanitär tolkning av sin tro”, och att muslimska attityder till sharialag hade undergått en ”jordskredsförändring”. Det enda beviset för detta var att i Indien hade den lag som tidigare gav en muslimsk man skilsmässa genom att upprepa ”Jag skiljer mig” tre gånger (via sms om man ville) hade avskaffats. Time såg även den tecken på hopp och rapporterade att Marocko ledde den nya vägen till ny familjelagstiftning som satte stopp för århundraden av fördomar mot kvinnor och gav dem jämlika rättigheter vid skilsmässa.

Trots dessa reformer var det emellertid lite indikation på att Beslan hade lett till en större eftertanke eller beklagande i den muslimska världen. Om den stora majoriteten av planetens dryga en miljard muslimer var upprörda av mordet på dessa barn, varför höll de inte gigantiska anti-terror demonstrationer i Europas huvudstäder? I Oslo, där tusentals muslimer hade protesterat mot Amerika och Israel, dök omkring femtio muslimer upp utanför parlamentsbyggnaden för att uttrycka sitt missnöje med massakern. Om ett brott av den har digniteten inte kunde få Europas muslimer att stå upp och uttrycka sin skam och avsky, vad kunde då göra det? Time hade ett svar: enligt en ”progressiv lärd i Indonesien”, var tystnaden och verkningslösheten hos ”moderata muslimer” ett fel hos – vem annars? – Amerika. ”De moderata”, sade den lärde, ”uppfattar det som allt svårare att diskutera frågor om mänskliga rättigheter och demokrati när fotografier av amerikaner som torterar irakier dyker upp”. Som om dessa ”moderata” hade brytt sig om att diskutera detta före Abu Ghraib! Thomas Friedman har märkt att ”Den oftast upprepade frasen hos Mellanösterns moderata är ’Vi skulle just ta avstånd från de dåliga grabbarna när ni dumma amerikaner gjorde bort er. Om inte ni korkade amerikaner gjort bort er, så kunde vi tagit avstånd, men nu är det för sent. Det är ert fel alltihop för att ni är så dumma’”.

Ledaren för Frankrikes råd för demokratiska muslimer instämde: ”Amerika har skapat en situation där även en modern, demokratisk och fredsälskande muslim har blandade känslor”.

När Omar Bakri Mohammed, ”andlig ledare”, för den förbjudna al-Muhajiroun sekten i Egypten (och som levt i Storbritannien sedan 1985) sade att det är legitimt för en irakier att utföra en Beslan-lik aktion i Storbritannien där kvinnor och barn ”dog i korselden”, kallade en parlamentsledamot från Labour hans idéer ”en förolämpning mot de flesta moderata muslimer som är trötta på att folk som han påstår sig representera dem”. Man kan bara hoppas på att ledamoten hade rätt. Ändå var det svårt att inte undra över dessa ”moderata muslimer”. Var de verkligen trötta på att folk som Bakri Mohammed talade i deras namn? Om det var fallet, vad krävdes för att få dem att säga det själva? Varför citerade inte Sunday Telegraph en ”moderat muslim” som fördömde honom? Vad betydde det att ingen muslim överhuvudtaget citerades?

DANMARK

OM NEDERLÄNDERNA gav Västeuropa dess första martyr-profet för invandrar- och integrationsreformer, var det Danmark som först introducerade reformer med avsikt att åtgärda problemet. Och precis som Pim Fortuyn var målet för elaka attacker från det holländska etablissemanget, blev konungariket Danmark nedvärderat av politiker och journalister över hela Västeuropa, för att inte tala om av EU:s och FN:s byråkrater. Det var inte lite ironi i detta, för fram till regeringsskiftet i november 2001, hade Danmark varit modellen för vad EU-ledare och FN-funktionärer ansåg att varje land i världen borde vara: en civiliserad, ordnad socialdemokratisk stat med en utvecklad byråkrati som samlade ihop alla pengar och sedan delade ut dem. Danmark är fortfarande allt det, men har på sistone blivit något annat: ett land som på ett seriöst sätt sett på invandring och integration på ett nytt sätt. Detta har gjort det danska namnet till ett ordstäv, i de inre elitens cirklar över hela Västeuropa för – ve och fasa! – populism.

När jag gick förbi ett nyhetsstånd i Köpenhamn en dag i juli 2004, såg jag Politikens huvudrubrik: ”Europarådet: Danmark kränker mänskliga rättigheter” (danska är lätt att läsa om man kan norska). Av nyfikenhet köpte jag ett exemplar, även om jag kunde gissa vad Europarådet var upprörda över. Och visst var det Danmarks invandrarpolitik problemet gällde. Denna policy har sina rötter i en unik studie utförd av en kultursociolog vid namn Eyvind Vesselbo. Denne Vesselbo började med att välja ut en grupp med 145 turkiska män vilka kom som gästarbetare till Danmark 1969-70 och slog sig ner i staden Ishöj, vilken sedan dess har fått en stor muslimsk befolkning. År 2000, när Vesselbos studie var färdig, hade importen av makor och andra familjemedlemmar, kombinerat med en hög fertilitet, fått hans grupp att gå från 145 till 2813. De som gift sig hade alla gift sig med turkiska kvinnor som de tagit till Danmark genom ”familjeåterförening”. Vissa av dessa män skiljde sig senare eller blev änklingar och gifte om sig, åter med turkiska kvinnor. Tre gifte sig en tredje gång, och igen, i vartenda fall, var frun hämtad från Turkiet. Kvoten av ”hämtade äktenskap” var i denna grupp över 100 %, medan genomsnittet antal barn i varje familj var 6,4, flera gånger det Danska genomsnittet.

Tills nyligen tog europeiska myndigheter det för givet att invandrares barn skulle vara mer benägna att gifta sig med inhemska medborgare än vad deras föräldrar var. Av de 98 gifta sönerna och döttrarna från Vesselbos första grupp om 145, gifte sig 89 med importerade fruar från Turkiet, sju gifte sig med turkar som redan levde i Danmark och en gifte sig med en turk som bodde i Sverige. Bara en gifte sig med en dansk utan turkisk bakgrund. Det förekom tio andra-äktenskap – samtliga med turkar. Bland den tredje generationen hade det skett 62 äktenskap år 2000 – alla utom två var med makar/makor som hämtats. Resultaten skapade sensation, eftersom de visade att resultatet av generation-till-generation historien bland turkiska invandrare i Danmark var raka motsatsen till en integrationssuccé. Om siffrorna fortsatte oförändrat, skulle etniska danskar vara i minoritet i sitt eget land inom sextio år.

Så kom elfte september. I Danmark, liksom på andra ställen, gick muslimer ut på gatorna för att fira. Ett par dagar senare samlades tusen muslimer i Norrebro för att protestera mot demokrati; en talare ropade på ”heligt krig” mot det danska samhället.

När valen hölls i november, var invandrarfrågan den viktigaste. Valet blev historiskt: Socialdemokraterna, som varit största parti sedan 1920, föll från makten, och Danmark fick en ny premiärminister, Anders Fogh Rasmussen, som utlovade en politik där invandringen skulle minskas och resurser fokuseras på ett förbättrat integrationsprogram. Det var sent ute. ”Vår integrationspolitik har inte gått bra”, sade en dansk lärare till Aftenposten, ”Jag hade en klass där 19 av 33 barn inte kunde ett ord danska, trots att de alla var födda i Danmark… Det som händer är en katastrof för Danmark”. En ung kvinnlig Köpenhamnsbo sade att hon börjar känna sig osäker i sitt eget land: ”När någon som jag tänker på det här sättet, bådar det inte gott för samhället”.

Fogh Rasmussen höll sitt löfte. Hans nya regering gjorde betydande ändringar i invandring och integrationspolitiken – och blev förtalad varje steg på vägen av media, FN och EU. Över hela Europa blev Danmark symbolen för rasism av den enda skälet att det medgivit sin misslyckade invandrings- och integrationspolitik och gjort ett seriöst försök att ändra den. Bland de nya reglerna var en lag som förbjöd danska medborgare eller boende i Danmark att importera utländska makar eller makor om någon av parterna var under 24 år. Denna så kallade ”24-års regeln” kom ur erkännandet att hämtade äktenskap nästan alltid är arrangerade, ofta påtvingade, och att de flesta påtvingade äktenskap berör tonåringar eller människor i tjugoårsåldern. Tanken bakom regeln var att när en person blivit 24 kan han eller hon lättare motstå föräldrarnas tryck – och mer sannolikt ha mött och förälskat sig i någon i Danmark.

”24-års regeln” har visat sig vara populär bland många unga danska muslimer som vill ha en utbildning först och sedan gifta sig, eventuellt av kärlek. Men regeln gör lite eller inget för att skapa en förändring i de kulturella vanor som är det verkliga problemet. Det inkräktar också på de legitima äktenskapsrättigheterna hos människor under 24 som valt sin egen partner. Detta är inte en liten nackdel: Danmark är en liten nation, och många unga danskar studerar utomlands. Om de blir förälskade medan de är borta, kan de inte ta med sig sin framtida partner om någon av dem är under 24. Många etniska danskar som gift sig med utlänningar har därför bosatt sig i Sverige, vilket bara är en resa över en bro från Köpenhamn, och som är glada över att ge dem uppehållstillstånd. För många är alltså Sverige den goda parten i historien; ändå är dess hjälpsamhet i denna fråga bara en sida av en oansvarig invandrarpolitik som har tyngd ner landet med en av de mest formidabla utmaningarna i fråga om invandring i Västeuropa.

Den danska regeringen förtjänar beröm för sina ansträngningar vilket har lett till en imponerande minskning av hämtade äktenskap. Samtidigt fortsätter Danmark med samma feghet som drabbar deras grannar. När ropen skallade för ett muslimskt maktövertagande på Nörrebro, svarade den danska regeringen med tystnad; när den radikala muslimska organisationen al-Muhajiroun etablerade sig i Danmark gjorde regeringen ingenting för att stoppa den. I Danmark, liksom i hela Västeuropa, intog etablissemanget ståndpunkten att det var mindre viktigt att göra vad som är rätt, än att vara politiskt korrekt i FN:s och EU:s ögon.

Två sällsynta undantag till denna regel var Helle Merete Brix och Lars Hedegaard, som tidigt 2004 kom i centrum för en nationell kontrovers. Ungefär ett år tidigare hade Brix, frilansjournalist och författare, föreslagit Hedegaard, kolumnist för Berlingske Tidende och tidigare redaktör för Information, för medlemskap i den danska grenen av PEN, författarorganisationen ägnad åt yttrandefrihet i hela världen. Med tanke på Hedegaards resumé förväntar man sig att hans medlemskap skulle beviljas direkt (jag blev medlem av den amerikanska PEN-klubben efter att publicerat en liten upplaga av en bok om litterär kritisk; processen verkar nästan automatisk). Men månaderna gick. Senare 2003 dök boken I krigets hus: islams kolonialisering av väst ut, skriven av Brix, Hedegaard och i samarbete med Torben Hansen. Januari 2004 avvisade PEN i Danmark Hedegaards ansökan, med citat ur bokens beskrivning av islams tillväxt i Europa som ett ”tredje jihad”, ett försök att utöka islams inflytande genom en ”demografisk överflygning av Europas inhemska folk”. Denna och liknande utsagor, förklarade styrelsen, gick helt emot PEN:s charta som stödde förståelse och ömsesidig respekt mellan nationer”” och ”tanken på en mänsklighet i en enda fredlig värld”.

PEN-klubbens avvisade av Hedegaard skapade rubriker, och den danska regeringen reagerade beundransvärt nog med att dra tillbaka ett bidrag på 60 000 danska kronor. En belöning för kolossal fräckhet skulle gått till Knud Vilby, ordförande för det danska skrivarförbundet, som sade att regeringen genom att dra tillbaka bidraget skadade PEN:s del i ”den internationella kampen för frihet och yttrandefrihet” – och detta efter att Vilbys organisation hade straffat Hedegaard för att ha utövat just denna frihet!

Två saker måste sägas om PEN:s beslut. För det första är det groteskt att en organisation vilken ägnar sig åt yttrandefrihet att svartlista en författare för att ha uppmärksammat en ideologi som intensivt motarbetar fri yttranderätt. För det andra, om man jämför även de starkaste delarna om islam ur I krigets hus, med till exempel, kommentar om demokrati som fälldes vid ett muslimskt evenemang i april 2004 i Köpenhamns Nörrebro, blir man påmind om vad som är och inte är hatbrott.

Detta evenemang organiserades av den radikala islamska organisationen Hizb ut-Tahrir och kallades en marsch ”mot kapitalism och demokrati”. Tusentals deltagare viftade med svarta islamska flaggor och bilder med den irakiske radikale Moqtada al-Sadr medan de mässade ”takbir”, ”takbir” (”utvidgning” eller ”erövring”) och skrek ut hot, några dolda, andra öppna, ”mot alla som kollaborerar med USA eller Israel”. På en skylt stod ”Om det danska folket oroar sig för sin säkerhet, borde de sätta stopp för de brott som begås i deras namn”. En talare lade fram planer för att skapa ett muslimskt kalifat i Danmark, skrev Hedegaard (den ende journalisten som skrev en större rapport om händelsen) och talaren ”gjorde det klart att detta kalifat skulle innefatta muslimer såväl som ickemuslimer, vilka i sitt eget intresse borde anpassa sig till en sharia-styrd enhetsstat”. Bland demonstrations-ropen fanns ”Islam är alternativet till kapitalism!”, ”Demokrati är en stor lögn!”, ”Stort lidande väntar dem som sätter sig upp mot kalifatet”. ”Kapitalism är… en pro-amerikansk aktivitet som det danska folket skulle stoppa om de håller livet kärt”. ”Vi är en nation som föredrar död framför ett liv i servilitet”.

Polisen hade tillåtit Hizb ut-Tahrir att marschera ned för Nörrebros centrala gata under rusningstid, trots att de judiska organisationerna fått avslag några år tidigare då polisen inte kunde garantera deras säkerhet. Med Hizb ut-Tahrir, som Danmarks åklagare inte ville göra olagligt, enligt uppgift för att han inte kunde avgöra om deras plan för ett kalifat var konkret eller enbart teoretiskt, var saker annorlunda. I detta fall, kommenterade Hedegaard, ”förstod polisen, helt riktigt, att det inte fanns den minsta risk för att demonstrationen skulle attackeras”. Han avslutade med en vemodig not: ”Om inte regeringen, det juridiska systemet, kommunen eller polisen är intresserad av den ökande islamofascismen, får andra vara det”.

Jag flög till Köpenhamn i september. Den veckan var en av topphistorierna i Danmark Shahid Mehdi, en mufti (rättslärd inom islam ö.a.) som sade att kvinnor och flickor som inte bär huvudduk (inklusive ickemuslimer) inte förtjänade respekt och var själva ansvariga för om de blev våldtagna. Eva Kjer Hansen, Danmarks minister för jämställdhetsminister (jo, det finns faktiskt en sådan ministerpost) insisterade på ett rakt svar från varje imam i landet: höll de med Mehdi eller inte? Underligt nog verkar hon tagits med överraskning av Mehdis kommentar. Lika underlig var hennes krav på en ”debatt”. Vad fanns det att debattera? Vilka kläder kvinnor skall tillåtas ha om de inte vill bli utsatta för sexuella trakasserier?

Av flera imamer som offentligt kommenterade Mehdis anmärkning, var det bara en, en dansk konvertit, som var helt emot honom. En menade att Mehdi bara menat att ”ur ett islamskt perspektiv uppnår kvinnor med huvudduk största möjliga skönhet”; en annan sade att visserligen borde alla kvinnor respekteras så länge de respekterar sig själva men ”en kvinna kan förstås själv orsaka, eller vara skulden till att hon blir våldtagen eller överfallen”; och en tredje trodde att Mehdi kanske blivit missförstådd på grund av språksvårigheter.

Jag mötte Hedegaard och Blix över ett par drinkar på ett kafé i centrala Köpenhamn. Hedegaard, en distingerad herre med ett prydligt trimmat vitt skägg och med ett intelligent utseende, berättade för mig att PEN vänt frågan om hans medlemskap till sin fördel. ”Efter att regeringen drog tillbaka sitt stöd”, sade han, ”har privata donatorer gått in för att visa sin solidaritet”. Danska PEN gick plus med 200 000 danska kronor (bland givarna fanns en stiftelse vilken ägnade sig åt ”fred och förståelse”) Hedegaards karriär skulle emellertid aldrig bli densamma. Genom att skriva öppet om radikal islam, förstörde han många yrkesmässiga relationer. Nio av tio danska journalister, sade han, var överens om att han och Brix var ”vansinniga eller kriminella eller bådadera”.

Vi talade om ett nyligen hållet massmöte som organiserats av Hizb ut-Tahrir på Nörrebrohallen. Publiken – som var könsseparerad, med kvinnliga vakter i full chador (ytterplagg som täcker hela kroppen, ö.a.) som inringade den kvinnliga sidan för att försäkra sig om att de uppförde sig – hade via gormanden fått sig till livs tirader mot sekularisering och demokrati och arga krav på sharia-lag: ”Sharia får inte vara vår lag för då kallas vi extremister! Kalifatet får inte vara vår lösning för då kallas vi fundamentalister” Jihad får inte nämnas som lösningen på Irak och Afghanistan för då är vi terrorister!” Organisationen hade stoppat Berlingske Tidendes reporter Claus L Mikkelsen (som skrivit rättframt om dem) vilket fått andra journalister att bojkotta mötet, men folk som var där skickade rapporter av det på nätet. Det var obehaglig läsning. ”Atmosfären”, rapporterade en kvinna, blev ”mer och mer aggressiv” ju längre mötet höll på. Nivå på ilskan över demokratin hade slagit i taket. Speciellt oroande var antalet unga danska konvertiter: flera etniska danska flickor var närvarande, samtliga i svarta hijab (scarf som täcker hår och axlar, ö.a.).

Över tusen supportrar hade dykt upp den kvällen. ”Ett tusen fascister med Oswald Mosley (brittisk fascistledare på 30-talet, ö.a.)”, sade Hedegaard till mig, ”skulle ses som ett problem – men tolvhundra på ett totalitärt möte för Hizb ut-Tahrir ses inte som ett problem”. Varför? Därför att det är dålig stil att skriva om sådant!” I medieelitens ögon ”visar vi vår låga bildning och brist på kultur när vi talar om sådant”.

Det finns en annan faktor som spelar in: 68-nostalgi. Senare skulle jag läsa en apologi för Hizb ut-Tahrir av den danske journalisten Jacob Holdt, som bevistat mötet på Nörrebrohallen och menade sig se i de närvarande radikalerna ”samma upprymda, fanatiska, idealistiska, rättvisesökande, sympatiserande, arga och speciellt drömmande unga människor som vi själva en gång var”. Holdt ”kände sig direkt hemma på Hizb ut-Tahrirs möte på Nörrebrohallen”, sade han, för det påminde honom om de gamla vänstermötena om Vietnam och kolonialism. Faktiskt var Hizb ut-Tahrirs ”analyser och kritik mot kapitalismen och västerländsk demokrati” precis desamma som marxister haft på den gamla goda tiden, och de unga muslimernas rop ”Allah Akbar!” påminde precis om de gamla ropen ”Röd front!”

Hedegaard menade dock att det danska etablissemangets välvilliga underlåtenhet inför islamisk extremism måste ha en djupare orsak än snobbism eller hippie-nostalgi. Trots allt, sade han, var islamiseringen av de nordiska länderna ”den mest djupgående förändringen” de upplevt på ett årtusende. Någonting så monumentalt kunde enligt hans mening inte enbart förklaras genom ett litet antal människors dumhet eller klassnobberi. Han insisterade på att ”Stora konsekvenser måste ha stora orsaker”. Danmarks kapitulation inför muslimerna hade varit resultatet av ett djupt ingrott tvång.

Brix inföll med att danskar, historiskt sett, ”köpslagit med fienden”. De gjorde det med nazisterna, och i tidigare århundraden har de gjort det med den ena erövrande armén efter den andra. Hedegaard instämde: ”Man försöker tillmötesgå en fiende som är mycket starkare än du själv”. Men för honom var denna specifikt danska förklaring också otillräcklig. Hans teori är att Västeuropas pågående underkastelse inför radikal islamism har sina rötter den psykiska förödelsen efter det första världskriget. För medan denna konflikt markerade Amerikas uppstigande till stormakt, tog européer det som ett förödande, överväldigande bevis på ”att vår kultur var värdelös. Den blev fundamentalt förstörd. Och det beredde vägen för två sorters totalitarianism” (nazism och kommunism) och för ”övergrepp i en skala som är svårt att föreställa sig”. Dessa övergrepp skapade å sin sida en oerhörd skuldbörda hos européer. Nazisterna, sade han, ”fick Europa att tänka att den är dödsdömd och syndfull… och att den förtjänar vad den får”.

”Men danskarna har mindre att skämmas för än något land i Europa”, protesterade jag, ”de räddade judarna”.

”Ja, de räddade judarna. Men jag tvivlar på att de skulle göra det idag. De har blivit omskolade”. Om fundamentalistiska muslimer, sade han, skulle börja samla ihop judar i en inte alltför avlägsen framtid ”vore det rasism att kämpa emot”.

Vid första påseende kan det verka löjligt, tanken att infödda européer, efter tillräckligt många dagliga doser med antisemitism och pro-muslimsk propaganda skulle kunna nå en punkt då de faktiskt accepterar muslimers rätt att avrätta judar, eller känna att de inte hade rätt att stoppa det. Men det är inte ett scenario som kan viftas bort. Var och en som anser Hedegaards scenario långsökt behöver bara tänka på Europa på 1900-talet. För att européer åter skall komma att acceptera massmord på judar, behövs inte en mordisk antisemitism hos dem, bara att vissa redan välutvecklade attityder fortsätter att utvecklas i den riktning de redan rör sig: en reflexmässig böjelse att blidka, en vilja att ”förstå” självmordsbombare, en känslighet för offermässig retorik från angriparna och och en desperat angelägen vilja att applådera ”den goda sidan” hos terroristorganisationer som Hamas och Hizbollah.

Det fanns en faktor till som stack ut. Holdt fann Hizb ut-Tahrirs unga medlemmar ”välutbildade och förvånansvärt välintegrerade”, och Mikkelsen instämde. Det kan verka inkonsekvent men många av Europas mest radikala muslimer visar sig vara bland de mest välutbildade, de talar landets språk flytande och även engelska. Många har imponerande tekniska, vetenskapliga eller datormässiga förmågor; de uppskattar mycket av vad väst har att erbjuda och är intelligenta och begåvade nog att göra goda insatser till det västerländska samhället. Perverst nog, har de emellertid anammat en ideologi som är våldsamt mot den moderna världen och söker upprätta ett kalifat efter en modell från medeltidens arabiska imperium. En sådan muslim är Theo van Goghs mördare, Mohammed Bouyeri, som i vad som skulle varit hans självmordsbrev skrev, inte bara med holländska, utan i den utmärkande poetiska form som holländare använder i sina traditionella Sinterklaas brev. Det varken fattigdom eller okunnighet eller kulturell isolering som drev Bouyeri till radikalism.

Hedegaard, Brix och jag gick till en närliggande kinesrestaurang. Den söta, unga asiatiska servitrisen talade klar, säker danska, och när jag tilltalade henne på norska svarade hon med en lika imponerande engelska. Vid bordet bredvid, med sin rasblandade pojke, satt en dansk man och en livlig svart engelska och skrattade tillsammans. När man satt och lyssnade på dem kunde man lätt invaggas i tron att Danmark var en sann smältdegel, en invandringstriumf.

Under middagen var Brix mer hoppfull i sin syn på Danmarks framtid, än Hedegaards mörka vy. Media skulle så småningom ändra sig; krisen skulle avvärjas. ”Man måste ha tålamod”, sade hon. Inte förrän Eiffeltornet och Tivoli i Köpenhamn sprängdes skulle eliten förstå. Hedegaard höll med. Men å andra sidan, sade han, kan förstörelsen av dessa landmärken ha det motsatta resultatet – media skulle helt enkelt kunna intensifiera sina perversa skrik om ”Varför hatar de oss så mycket? Vad har vi gjort för att förtjäna detta hat?” Den Västeuropeiska attityden, observerade han, är den hos ”en ångerfull brottsling”: alltför många européer är för villiga att kompromissa med sin frihet. Han nämnde en dansk firma han kände till. Den hade nyligen anställt några muslimer och en av de anställda, som varit där länge, frågade på fullt allvar: ”När muslimerna börjar arbeta här, kan vi då fortfarande ha shorts på sommaren?” Sådan beredvillighet att anpassa sig till islamska normer, ett attribut rotat i det faktum att det rådande sociala idealet inte är frihet utan kompromiss, bådade inte gott för Danmarks framtid. ”Om det finns något hopp”, sade Hedegaard torrt, och lånade ett citat han kände från romanen 1984, ”ligger det i proleterna”. Ändå vet vi båda två att ”proleterna”, om de tog över makten från eliten, skulle kunna leda Europa tillbaka till fascismen.

Han medgav att han var glad över att leva i Danmark och inte någon annanstans i Västeuropa: ”Om det finns hopp någonstans är det i detta land”. Men Hedegaard trodde inte på något större hopp ens för Danmark. ”Om de inte bygger upp en kader med intellektuella i Europa som kan tänka”, sade han, kan Amerika ”kyssa Europa adjö”. Kontinentens framtid förutsåg han ”kommer att mycket annorlunda än vad vi kan föreställa oss… Det kommer att bli krig. Som i Libanon”, med vissa enklaver dominerade av kristna och andra av muslimer. Det kommer att bli ”permanenta strider” och ingen kommer att ha ”makten att blidka eller medla…. Det kommer att bli hemskare än vi kan föreställa oss”. När skräcken kommer, varnade han, kommer journalisterna som hjälpt till att skapa den att ”ruska på sina huvuden och fly – och lämna resten av kampen till dem som inte kan fly”.

HOLLAND

SEDAN JAG FLYTTADE TILL OSLO har jag försökt hålla mig a jour med politisk utveckling i Västeuropa. Men jag lyssnade speciellt till nyheter från Nederländerna. En orsak var mitt dröjande bindning till landet; en annan var misstanken att det kunde bli den första platsen där integrationsfrågan i Europa kom till en dramatisk vändning. Det faktum att den notoriskt toleranta Holländska regeringen gått så långt med att hjälpa muslimer att bygga upp segregerade enklaver inom sina gränser, bidrag till skolor och moskéer och föreningslokaler, medan de praktiskt taget inte ställt några krav på invandrarna att arbeta eller lära sig språket, tydde på att det var där de radikala muslimerna skulle gå för långt och provocera en motreaktion.

Den holländska attityden till invandring summeras av Fatima Elati från arbetarpartiet: ”Den holländska attityden är: så länge du inte stör mig, har jag inget emot att du är här. Det är en sorts försummelse”. Detta har länge varit det holländska sättet: ömsesidig ”negligering” höll freden i generationer mellan katoliker, protestanter och sekulära (”Holländaren”, observerade den holländske författaren Leon de Winter ”är en person medveten om traditioner, som vet exakt när han skall titta bort för att inte lägga märke till något konstigt hos någon annan”). Vad som emellertid är klart nu är att när man lade till fundamentalistiska muslimer gick man ett steg för långt. Varför? Därför att den principiella frihetlängtan hos holländarna (”Gör din egen grej och låt mig göra min”) kolliderar med själva essensen hos fundamentalistisk islam, som i detalj dikterar hur människor skall leva – och vars anhängare känner starkt obehag av att leva bland människor vars ”grej” skiljer sig så dramatiskt från deras egen. Det är denna holländska hängivenhet för individuell frihet som Fortuyn försvarade – vilket, förstås, gör det absurt att kalla honom en reaktionär.

Dagarna efter mordet på Pim Fortuyn verkade det som om det holländska folket genomgick en attitydförändring. Men skulle den hålla i sig? Vilket arv skulle Fortuyn lämna? Veckor och månader gick men svaret uteblev. Ibland verkade det som om ilskan i Nederländerna över mordet hade skingrats och att den vanliga politiken hade bekräftat sig. 2004 hade partiet List Pim Fortuyn, skakat av inre strider, nästan kollapsat i inre kaos.

I januari samma år, sköt en muslimsk tonåring i Haag ihjäl en lärare i en skolkafeteria. Media kunde inte klargöra motivet, men när man läste mellan raderna verkade det som om mördaren, vars förnamn var Murat, kände att hans heder kränkts på något sätt. Den obehagligaste delen med historien är att omkring trettio av hans studiekamrater höll en demonstration till stöd för honom två dagar efter mordet, de slog på bilar för att visa sin solidaritet med honom och höll upp skyltar där det stod ”Murat, vi älskar dig”. Hur reagerade premiärminister Jan Peter Balkenende? Till hans försvar kritiserade han studenterna för att inte ha någon ”känsla för ett respektfullt samhälle”, absurt nog skyllde han mordet på brutala bilder i media och dataspel som gjort att ”våldshandlingar blivit mer accepterade i samhället”. Det faktum att många unga människor i dagens Nederländerna växer upp i en subkultur där våld mot otrogna anses, inte bara acceptabelt utan obligatoriskt, förblev osagt. Så mycket för det Fortuyn lämnade efter sig.

Kort efter mordet i skolan gav en kommission, tillsatt av Hollands parlament, ut en rapport om effektiviteten i landets invandrings- och integrationspolitik i trettio år. Dess slutsatser var rakt på sak och avslöjande: Senast år 2017 skulle en majoritet av de bosatta i holländska städer vara av icke-holländsk etnicitet, varav de flesta familjer skulle fortsätta sin segregation från det övriga samhället genom fortsatt transnationella giftermål. ”Holländarna har blivit en illusion fattigare” kommenterade den danske journalisten Jörgen E Larsen, ”Inte i något annat land i Europa har det funnits en så stark tro på multikulturalism, på ett samhälle i harmoni, där inhemska och invandrare kan odla sina egna respektive karaktärer samtidigt som de respekterar vissa gemensamt delade normer och värderingar”. Rapporten gav förstås ingenting som inte Pim Fortuyn redan vetat – och sagt – flera år tidigare.

AYAAN HIRSI ALI

Ändå fanns lovande händelser, en av var att en betydande röst steg fram i form av en modig ung kvinna vid namn Ayaan Hirsi Ali. Välartikulerad och frispråkig, och med ett slående utseende som fick en att tänka på en annan somalier, fotomodellen Iman, var Hirsi Ali dotter till Hirsi Magan Isse, en antikommunistiskt intellektuell, politiker och ledare för den demokratiska gerilla som försökte störta Somalias marxistiska regering, vilken kom till makten 1970. Som en av sex barn som hennes far hade med fyra kvinnor fick Hirsi Ali en permanent skada vid fem års ålder när hennes lärare slog hennes huvud mot väggen; ungefär vid samma tid, utan att hennes far kände till det eller gav sitt samtycke – hans beundran för det amerikanska levnadssättet hade fått honom att avvisa sådana sedvänjor – fick hennes farmor henne rituellt omskuren, När hon var sex följde hon och familjen fadern i exil, först till Saudiarabien, sedan Etiopien och sedan Kenya (hon har sagt att det var ”inte förrän jag kom till Kenya som jag kom till Kenya som jag förstod att det fanns kvinnor som inte blivit utsatta för övergrepp i sin barndom). Under resans gång lärde hon sig fem språk, inklusive engelska.

Hon växte upp till en innerligt bekännande muslimsk kvinna som bar full hijab. Och som from muslimsk kvinna gick hon ödmjukt med på att vid 22 års ålder gifta sig med en kanadensisk kusin i ett arrangerat äktenskap. Under ett kort stopp i Tyskland på väg till Toronto, ändrade hon sig. Hon flydde till Nederländerna med tåg, fick politisk asyl och tillbringade ett år på en flyktingförläggning. När hon arbetade som tolk åt de andra flyktingarna fick hon höra den ena skräckhistorien efter den andra från muslimska kvinnor som blivit utnyttjade och sedan avvisats av sina familjer. När hon lämnade flyktingcentret, där hon lärt sig holländska som sjätte språk, tog hon en sekreterarkurs och åkte sedan till Leidens universitet för att studera politisk historia. ”Jag ville förstå varför alla vi asylsökande kom hit”, berättade hon senare för Guardian, ”och varför allting fungerade i detta land, och hur det kom sig att man kunde gå ostört genom gatorna på nätterna, och varför det inte förekom någon korruption, och varför det var så mycket korruption och konflikter på den andra sidan världen”.

För Hirsi Ali var Nederländerna ”som att leva i paradiset… Tänk, alla var resonabla. Alla är toleranta. Alla är lyckliga”. Gradvis vände hon sig bort från islam; elfte september var den avgörande händelsen (”Jag trodde inte på gud längre, inte efter attackerna” sade hon till L’Express i en intervju i juni 2005) Efter examen något senare rekryterades hon av en tankesmedja åt Arbetarpartiet för att studera unga muslimska kvinnors liv och fann att hon , liksom i fallet med Unni Wikan i Norge, kom med policy-förslag som skämde ut partiledarna, vilka duckade för verzuiling; stäng muslimska skolor; bromsa invandringen. Hon uppmanade Arbetarpartiets ledare att ta problemen för kvinnorna i muslimska miljöer på allvar; men då de inte ville ses som allierade med Pim Fortuyn, som de gjorde allt för att demonisera, vägrade de.

Utan deras stöd började Hirsi Ali själv tala ut öppet, och ställde den holländska regeringen till svars för att den stödde multikulturella program som vidmakthöll muslimsk segregation. ”Jag kallade det vänsterns paradox”, sade hon till Guardian. ”Å ena sidan stödjer de ideal om jämlikhet och kvinnlig frigörelse, men i det här fallet gör de ingenting; de till och med främjar förtrycket”. När hon blev hotad av muslimer, fick det lama svaret från partiledarna, vars främsta bekymmer verkade vara att inte stöta sig med ens de mest extrema holländska islamisterna, henne att i vredesmod lämna partiet. Socialdemokraterna, observerade Hirsi Ali senare ”har traditionellt skyddat de svaga. Men nu har de svaga blivit kvinnor och barn i muslimska familjer, och socialdemokraterna försvarar dem inte för det är inte politiskt korrekt. Så de överger dem. De har förlorat all moralisk auktoritet i mina ögon”.

Efter att ha gått med i Liberaldemokraterna, vilka förespråkar fri ekonomi, i början av 2002, fortsatte Hirsi Ali att förespråka reformer. Hon blev mer och mer känd; efter att Fortuyn mördats under våren såg många henne som den självklare efterträdaren. I november jämförde New York Times Marlise Simons henne med Fortuyn, vilken Simons nu konstigt nog verkade hylla: ”Han sade öppet vad som länge setts som rasism och politiskt inkorrekt – till exempel att konservativa muslimska präster underminerade vissa holländska värderingar som tolerans mot homosexuella och jämlikhet mellan män och kvinnor”.

Vid tidpunkten bodde Hirsi Ali i USA efter att blivit hotad till livet. Efter att ha återvänt till Nederländerna i januari, tog hon säte i det holländska parlamentet och fortsatte sina aktiviteter. ”Om väst vill hjälpa till med att modernisera islam” argumenterade hon, ”borde det satsa på kvinnorna, för de utbildar barnen”. Liksom Fortuyn rekommenderade hon straff för hustru- och barnmisshandel; hon sade att Nederländerna borde sluta tillåta invandrarbarn att ta lektioner i sina föräldrars språk och stoppa finansiera landets över sjuhundra muslimska lokala klubbar; och hon var mot regeringens plan att skapa hundratals nya islamska skolor. Tillsammans med medlemmar av Arbetarpartiet, vilka nu var villiga att gå med på åtminstone någon form av reform, försökte hon skapa lagar för att skydda muslimska flickor från könsstympning och att upprätta en databas för att identifiera vilken nationalitet de män hade som begått hedersmord (Arbetarpartiet hade tidigare ansett detta diskriminerande). Hon försökte också stänga en moské i Amsterdam där församlingen uppmuntrats till judehat, att slå kvinnor och undvika otrogna. Utöver detta hade hon tid att skriva Submission, en kortfilm om muslimska kvinnors situation, i samarbete med Theo van Gogh.

Liksom Fortuyn hade Hirsi Ali naturligtvis fiender. Ali Eddaudi, en holländsk-marockansk ”författare och klerk”, anklagade henne för att ”uppvigla holländarna”. Också likt Fortuyn förargade hon sina partiledare genom att säga vad hon själv tyckte, istället för att upprepa partilinjen. En marockansk rap-grupp, DHC, spelade in en sång med en text som såg fram emot hennes mord och att hon skulle lemlästas (”Jag skall skära dig i strimlor och slänga dig i ett av de sju haven”) Ambassadörer från Saudiarabien, Pakistan, Malaysia och Sudan insisterade på att hon skulle kastas ut från partiet – partiledaren svarade då att Hirsi Ali bara talade för sig själv. Detta svar, kommenterade hon efteråt, visade bara att han inte ”förstod ingeting av hur radikala muslimer tänker; de ser det som ett tecken på svaghet och som ett bevis på att det lönar sig att protestera mot mig”.

I juli 2004 orsakade anmärkningar från Fremskrittspartiets ledare Carl I Hagen om islamsk fundamentalism ett gemensamt klagobrev från ambassadörerna i Norge för Egypten, Indonesien, Pakistan och Marocko, samt chargé d’affaires från Tunisien. De hävdade att han ”förolämpat 1,3 miljarder muslimer” skrev Nina Berglund i Aftenposten. Hagens svar: ”Terror utövas i islams namn i stora delar av världen, och var är ambassadörerna då?”


SUBMISSION sändes på holländsk television i augusti 2004. Det var en kort, enkel film, som huvudsakligen bestod av korta monologer av muslimska kvinnor som tittar in i kameran, återgav deras erfarenheter av fysiskt våld från muslimska män. På en punkt, ses citat från Koranen skrivna på en kvinnans kropp – en hänvisning till det hårda fysiska resultat som islamisk doktrin hade på vissa kvinnors liv. Bara veckor efter att filmen sändes, slaktades regissören på Amsterdams gator.

MORDET PÅ THEO VAN GOGH

Över hela Västeuropa ledde mordet på Theo van Gogh till angelägna TV-diskussioner, lidelsefulla tidningsartiklar och omstridda offentliga möten. Muslimska ledare och talesmän tillfrågades vad de tyckte om mordet. Journalister och politiker som borde ha vetat bättre hade förlamade av att lära sig att många av dessa företrädare inte kunde förmå sig att fördöma dådet och stå upp för yttrandefrihet – åtminstone inte utan tvekan eller omedelbart följa upp med ursäkter. De flesta muslimska grupper i Europa vägrade att rent ut fördöma mordet. Om mordet lärde många européer något, var det vikten av att skydda yttrandefriheten. För många muslimer var den nyvunna kunskapen behovet av att begränsa yttrandefriheten. Uttalanden och bilder som kan uppfattas som kränkande för muslimer bör vara förbjudna. Profeten och Koranen måste skyddas från all kritik och hån. En kommentaren från en imam i Köpenhamn, Ahmed Abu Labans, var typisk. Inlägget hade ”passerat gränsen för yttrandefriheten” och EU måste börja ”en öppen debatt om dessa gränser … yttrandefrihet är inte helig”. I tysk TV, försvarade en muslim mordet på van Gogh, ”om du förolämpar islam, måste du betala!” Många politiker och journalister som inte tidigare hade insett vilken typ av utmaning fundamentalistisk islam var, började förstå.


Ja, den europeiska eliten hade vetat att enligt islam var vissa saker heliga och annat tabu. Men inte bara de börjar inse att för många muslimer är yttrandefrihet i bästa fall en dum, främmande fetisch och i värsta en skadlig hädelse. Kristna i väst är vana vid tanken att deras religion är öppen för kritik och satir. De flesta accepterar detta som priset för att leva i ett fritt samhälle, och även de som är djupt kränkta av kritik och satir är inte beredda att döda för sin religion. Men fundamentalistisk islam är, vilket många västeuropéerna plötsligt insett, annorlunda. Trots alla rapporteringar under årens lopp om hedersmord, har många européer aldrig förstått tankesättet bakom gärningarna. De uppfattade aldrig hur mycket det fundamentalistiska muslimska begreppen ”heder” och ”respekt” skilde sig från den västerländska förståelsen av begreppen med samma namn; de hade aldrig helt förstått det allvar på liv eller död som fundamentalistiska muslimer kände inför frågorna, och de hade aldrig stått inför det faktum att allt detta numera, vare sig de ville det eller inte, var deras bekymmer.


van Goghs död förändrade allt detta. Många européer insåg att van Gogs mördare varken var en ensam galning eller en representat för något ute i periferin, utan en person som ett stort antal muslimer ansåg hade gjort en bra sak. Denna nya förståelse återspeglades i ett resultat som tillkännagavs den 15 november. När en holländsk TV-station ställde tittarna inför frågan om historiens störste holländare valde de inte Rembrandt, Vermeer och Vincent van Gogh – eller ens landets grundare Wilhelm av Oranien – utan Pim Fortuyn. Bland mycket annat var omröstningen ett talande misstroende åt landets politiska och mediala etablissemang.


Mordet på van Gogh fick återverkningar i hela norra Europa. I Nederländerna, Tyskland, Danmark och på andra håll framställde politiker krav på att imamer skulle predika på landets språk. På ett möte den 19 november som leddes av den holländska invandringsministern Rita Verdonk, enades justitie- och inrikesministrarna i EU:s medlemsstater om att invandrare skulle lära sig språken i sina nya länder och tillägna sig ”Europeiska värden” – förvisso starka ord för att komma från det multikulturellt inriktade EU.

Inte alla européer reagerade på mordet genom att stå upp för ”europeiska värden”. Några upprepade det muslimska argumentet att problemet inte var mordet på van Gogh utan van Goghs egen film. I Nederländerna kom en grupp journalister, idrottsmän och artister på den urlöjliga idén att sälja orangefärgade armband som en symbol för ”respekt” och ”tolerans”. Händelsen fick entusiastiskt stöd av premiärminister Balkenende, och verkade vara ett försök att återinföra toleransen för den intolerans vars galenskap visat sig i morden på Fortuyn och van Gogh.

Många ansåg van Goghs mord vara hans eget fel. I tysk TV tuktade mellanöstern-”experten” Ulrich Kienzie den döde regissören för att brutit mot ett ”tabu” (varken moderatorn eller de andra deltagarna ifrågasatte honom). I Storbritannien angrep Guardian, vilka förutsägbart nog beskrev Bouyeri som en ”ensam muslimsk extremist”, van Goghs och Hirsi Alis ”magnifika likgiltighet för de känslor de kunde tänkas såra”. Den holländske författaren Gert Mak, kunde å sin sida inte förstå all uppståndelse över dråpet: ”vi har ett enda mord, och alla blir som galna”.

Få europeiska författare eller regissörer fördömde mordet på en kollega. Den danske författaren Ebbe Klövedal Reich förklarade sin tystnad med att medan den nyligen mördade Anna Lind ”kom från vårt grannland och var en charmerande och vis kvinna”, var den oartiga och påfrestande van Gogh, tja, någonting annat (att tala om religion, tillade Reich, var alltid riskabelt, ”och vi får lära oss leva med det”). Den holländske journalisten Simon Kuper försökte tappert inta den gamla etablerade positionen, och visade just hur svag denna position nu lät. Posthumt kallande han Fortuyn den som startade både påhoppen på muslimer och en ”rasistisk politik”, och van Gogh som en ”mindre filmmakare på väg att bli stor”. Kuper tonade ner sitt lands nya stora svårigheter (”några hollänsk-marockaner slår ner bögar… några muslimska elever lyssnar inte på lektioner om Förintelsen”) och avfärdade holländsk oro för dessa frågor som hyckleri: ”Nederländerna har i århundraden bebotts av folk som ansett män och kvinnor ojämlika, och att homosexualitet är en synd, men nu har det beslutats att muslimer som har sådana ståndpunkter är i konflikt med ”Holländska värderingar”. Tydligen förväntade sig Kuper att holländska kvinnor och bögar tyst och stilla skall accepterar undermineringen av deras friheter och att klockan vrids tillbaka – och inte till sextonhundratalet, utan till sexhundratalet.

Kuper skrev i Financial Times att all kritik av fundamentalistisk islam är ”bankande”, ett underligt ordval då bokstavlig misshandel (av kvinnor bögar, judar) var bland problemen i fråga. Han fnyste åt invandrarministern Verdonk som vill ”att alla invandrare skulle lära sig ’holländskhet’ trots att ingen vet var det är” – i själva verket kunde ingen gå en vända genom Amsterdams Oud West utan att förstå exakt vad Verdonk menade. Kuper rådde holländarna att de fick acceptera ett visst mått av gatuvåld och en viss ”risk för islamiskt fundamentalistiskt våld” (trots allt, ”rökning dödar tusentals fler holländare än islams fundamentalism”); antagligen kände han att de borde acceptera en viss nivå av bögbankande, hustrumisshandel och hedersmord också.

Under tiden var socialantropologen Thomas Hylland Eriksen, herr norska etablissemanget i egen hög person, upptagen med att upplysa sina landsmän om fundamentalistisk islam genom att göra vrickade jämförelser med den västerländska kulturen. Oroad över religiösa muslimer? Ingen fara: de är precis som det norska kristdemokratiska partiet. Bekymrad över hijab? Var inte det: sexualfixeringen som plagget uppvisar är precis som den ”Nordatlantiska” sexualfixeringen som visar sig i ”strippande och plastikkirurgi”. Störd över islams auktoritära drag? Bekymra dig istället för väst, där ”nihilism och hedonism är lika accepterade som andra produkter av livsstilar”.

En författare som inte letade efter sätt att prisa islam var Leon de Winter, som återgav en konversation han haft efter mordet på van Gogh med andra föräldrar i sin holländska by när de tog sina barn ur skolan. En mor undrade ”om vi inte borde tänka på vakter”; en annan nämnde vänner i Amsterdam som sett fyra arabiska män fotografera en skola från en bil. Han och de övriga föräldrarna, skrev de Winter, ”är rädda för ett nytt Beslan” (gisslandramat i den ryska skolan, ö.a).

Jag kände en förändring i attityden mot Amerika; det var som om en plötslig våg av eftertanke i vissa kretsar hade skapat en humör-svängning i den reflexmässiga antiamerikanismen. Vissa europeiska vänsterfolk, noterade den brittiske journalisten Charles Bremner, såg nu efter en modell hos sina antagonister tvärs över Atlanten. På ett liknande sätt sade Fredrik Engelstad, chef för Norges inte helt igenom konservativa Institut för social forskning, till den kommunistiska tidskriften Klassekampen: ”Jag slås ofta hur liberala USA är när det kommer till människors personliga övertygelser. Det finns flera kulturella funktioner i det amerikanska samhället som jag hoppas få uppleva i detta land i framtiden”.

Den mest välkomna överraskningen var den respektfulla möjlighet till uttalande CNN gav åt den frispråkige politikern Geert Wilders, som inte ens under dödshot höll in slagen. ”Varför gör inte den holländska regeringen någonting åt detta?” frågade han i en förvånansvärt uppriktigt timslångt reportage om det besvärliga tillståndet i Holland. Sedan svarade han själv: ”För att de är inkompetenta”. Tjugofem holländska moskéer hade kopplingar till terrorism, och deras imamer predikade monstruösa saker om bögar, kvinnor och demokrati, ändå vågade inte stänga dem. Som ett eko av Fortuyn sade han: ”Vi kommer att förlora vårt land. Det är inte svårare än så”. Det holländska folket, sade han, ”har alltför länge varit tolerant mot de intoleranta”.

NORGE

I Norge utfrågades läkaren Zahid Mukhtar, sedan länge ledare för det muslimska rådet, i TV2:s Holmgang hur han kände inför mordet på van Gogh. Han sade stridslystet att han hade ”förståelse” för mördaren. Han tillade att han, som muslim, inte kunde acceptera att sharialag stod under norsk lag. Och trots att han anklagade van Gogh och andra för att stigmatisera muslimer, var hans eget beteende mot de andra gästerna i programmet förolämpande, rentav mobbande. Riktat till Fremskrittspartiets ledare Carl I Hagen och Hege Storhaug, båda kritiker av fundamentalistisk islam, sade Mukhtar aggressivt att folk som dem ”borde stoppas”. I början av varje episod av Holmgang inbjuds tittarna att ringa in och svara på en fråga som berör kvällens ämne. Den kvällen var frågan: ”Är muslimer ett hot mot västerländska värden?” Med en jättemarginal av 97% mot tre, röstade de som ringde in på ett ”ja”.

I ett öppet brev till TV2:s verkställande direktör, Kåre Valebrook, anklagade en muslimsk advokat vid namn Abid Q Raja TV2 för att ens vågat ställa frågan om islam var ett hot. Redan att ställa frågan, rasade han, var stigmatisering. Ett exempel på ”rå… populism” (han hade tydligen lärt sig tugget som gäller i politisk korrekthet). Raja gav ingenting ifråga om rationell argumentation, bara pekpinnar och påståenden: hans beteende var som hos en gatubuse som vill skrämma – genom att gapa högt, stå nära inpå och dunka in fingret i samtalspartnern. Med stora bokstäver som verkade avsedda att förmedla förbittring över att ens behöva säga en sådan sak, vidhöll han att ”MUSLIMER AVVISAR MORDET PÅ REGISSÖREN VAN GOGH!”. Men naturligtvis avvisade inte alls alla muslimer det. Flera hade varit inblandade i det; många andra hade firat det; några hade öppet försvarat det.

Norges muslimer, som ofta demonstrerat mot kriget mot terrorn, hade aldrig samlats i protest mot terrorn hos sig själva. Två veckor senare annonserades en plan för en sådan protest. Organisatören, NRK reportern Noman Mubashir förklarade att han ”i det längsta hoppades att en muslimsk organisation, muslimsk talesman eller det muslimska rådet skulle ta initiativet till en sådan händelse. Men då ingen gör det får jag tala ut”. Mubashir, en attraktiv ung man som Cberättar vimsiga, ovanliga historier med ett lekfullt leende och pojkaktig charm, verkade inte tillhöra samma kategori som Mukhtar och Raja, med sitt macho raseri och sin ilska. Det visade sig snart att för många norska muslimer var inte Mubashir muslim: hans familj tillhörde Ahmadiyya-sekten, grundad 1889, vilken beskriver sig som en rörelse vilken strävar efter ”dialog mellan olika religioner” och förespråkar ”fred, tolerans, kärlek och förståelse mellan olika trosföljare” och ”är starkt emot våldsamheter och terrorism i all dess form och orsak”. Ahmadiyyas, vilka blev klassade som ickemuslimer i ett tillägg till den pakistanska konstitutionen, är den enda grupp vilken klassar sig själv som muslimer och är portförbjuden i Mekka av den Saudiarabiska regeringen. 2004 i Bangladesh, där Ahmadiyya-böcker är förbjudna, mördade ett gäng unga muslimer den ahmadiyyske författaren och kvinnorättsförkämpen Humayan Azad; i Pakistan sker massakrer på ahmadiyya-muslimer regelbundet.

Kvällen den 4 november gick jag till torget som låg mittemot Oslos centralstation, där deltagarna skulle samlas. Därifrån skulle alla gå till parlamentet via huvudgatan Karl Johann. Flera journalister förutspådde ett stort deltagande; Klassekampen sade att protesten kunde bli en ”massiv uppvisning med flera olika religioner för yttrandefrihet och liberala värderingar”. Det var klart att det norska etablissemanget ville ha, och förväntade sig, en övertygande uppvisning av muslimsk solidaritet med Norge.

Mina egna förväntningar var något annorlunda. Men t.o.m. jag blev förvånad över den lilla grupp som samlats vid stationen. Knappt tvåhundra hade dykt upp, och de flesta var ickemuslimer. Ett förvånansvärt stort antal var välkända personer – ledare för de stora partierna, ministrar i regeringen, minst en före detta statsminister och den nuvarande statsministern Kjell Magne Bondevik. För att inte tala om Unni Wikan. Men muslimer? De var inte fler än femtio – femtio! – av en total norsk population av 70 000, varav de flesta bor i Oslo. Men tanke på muslimska familjers storlek är det inte omöjligt att samtliga dessa femtio var släktingar till Mubashir.

Trots den katastrofalt dåliga uppslutningen, beslöt man fortsätta demonstrationen. Fyra eller fem politiker talade. De sade lite om yttrandefrihet eller islamistiskt våld och mord. Theo van Gogh nämndes knappt alls. Fokus låg istället på den populära skräckbilden av norsk rasism. Det var inte viktigt att fyra av fem invandrare i en nyligen genomförd studie sagt att de aldrig upplevt rasism; politikerna talade som om de norska muslimerna var brutalt förtryckta. Det låga, oärliga talet flödade snabbt och lätt; mycket av talet innehöll inte mycket mer än den vanliga listan med modeord: ”integration.. multikulturellt….. mångfald…. Stigmatisering…respekt”.

Men politikerna klassades ut av Abid Q Raja som var inbjuden av Mubashir (troligen i en försonande gest) som medordförande för demonstrationen. Raja slängde ur sig en våldsam harang som avvisade demonstrationens syfte och skanderade stridslystet om hur illa muslimerna behandlades i Norge. En utlänning som lyssnade hade aldrig kunna föreställa sig hur mycket den genomsnittliga muslimska familjen får i statliga bidrag; eller kunnat gissa att graden av brott som begås av muslimer mot norrmän är alarmerande högt och att graden av brott som begås av norrmän mot muslimer är praktiskt taget noll; han/hon skulle aldrig kunnat gissa att trots att de blir så illa behandlade gör muslimerna i Norge allt för att få hit sina anhöriga. Raja insisterade på att Norges muslimer ännu inte hade alla rättigheter som tillkommer dem som bor i en demokratisk nation – ändå sade han inte ett ord om att muslimer skulle respektera de demokratiska rättigheterna för ickemuslimer, inklusive deras rättighet till yttrandefrihet, vilket ju skulle vara huvudtemat för demonstrationen.

När talen var slut tändes facklor, och vi gick till parlamentsbyggnaden. Vi passerade fler muslimer längst vägen än det fanns i tåget.

Nästa dag var norska media fulla med rapporter om demonstrationens spektakulära misslyckande. Samma tidningar som förutspått en stor uppslutning, och försäkrat sina läsare att detta skulle en gång för alla bevisa att nationens muslimer älskade Norge, hyllade demokrati och hatade terrorism, innehöll nu artiklar som kraftigt vidhöll att den låga uppslutningen inte bevisade något.

Bara ett par månader tidigare hade 1200 muslimer dykt upp på Hizb ut-Tahrirs antidemokratiska möte i Köpenhamn. Vid otaliga tillfällen de senaste åren har muslimer fyllt gatorna i de större europeiska städerna för att skandera mot Amerika, Israel, västvärlden, demokrati, homosexualitet och en jättehög av uppfattade småkränkningar och förolämpningar. I början av 2004 hade hundratals muslimska kvinnor deltagit i en marsch i Oslo mot förslaget i Frankrike om att skyla huvudet, Men trots att muslimer samlats om och om igen för att fördöma invasionen av Irak, hade de aldrig gått samman för att kritisera Saddam; trots att de upprepade gånger marscherade mot Israel, organiserade de aldrig en protest mot Hamas eller Hizbollah. Före mordet på van Gogh, tog den enda större offentliga reaktionen bland europeiska muslimer mot terrorhandlingar formen av hurrande och firande. Den 11 september hade unga muslimer över hela Europa gått ut på gatorna och applåderat Al Quaida; när Madrid anfölls blev det ytterligare festligheter; när van Gogh mördades än fler.

Om jag var en troende muslim som verkligen avskydde terrorism, och var hjärtligt trött på att se mina trosbröder ge den sitt samtycke, och såg dessa reaktioner som helt emot min tros grundsatser, skulle jag ta chansen att visa världen att det fanns muslimer som höll med mig. Genom det skulle jag hjälpa till att rädda min älskade religion från förvrängning, att bidra till att skapa större social harmoni och att ge unga muslimer en alternativ modell för sin tro. Norges muslimer fick precis denna chans, men mer än 99,9% av dem vände ryggen åt den. Det var liktydigt med att spotta i det norska etablissemangets ansikte. De fick statsministern och andra regeringstoppar att framstå som naiva, godtrogna dårar (vilket i och för sig inte var så illa)

Man kunde ursäkta en betraktare för att se detta som en otvetydigt uttryck för brist på respekt för landet, regeringen och dess värderingar, och en klar indikation att många invandrare kände sig absolut osårbara. De hade länge försökt uppskatta den norska statens styrka, och de visste att vad de än gjorde så skulle Norge aldrig kasta ut dem, straffa dem eller ta bort deras understöd. Mukhtar sade att genom att inte delta i demonstrationen hade ”vi (Norges muslimer) visat att vi har ryggrad…. Vi vägrade böja våra nackar och gå med böjt huvud”. Eller var det mer sant att säga att Norges muslimer böjde sina nackar för typer som Mukhtar? Kunde det vara så att öppet avståndstagande från islamiskt våld och mord var en oacceptabel akt av självförnedring ens för en moderat muslim? En observation av Hans Rustad i ett annat sammanhang verkar relevant här: ”Muslimer är vana vid att vara i majoritet. Det är de inte i Europa. Därför känner de sig som diskriminerade offer. Detta är, i mitt tycke, en förtäckt önskan av att dominera” Detta var verkligen det intryck som gavs av en dansk muslimsk ledare som 2004 kallade sekularisering för ”en motbjudande form av förtryck”. Enligt denna logik, var det enda sättet att inte förtrycka muslimer att ge all makt till dem och tillåta dem att förtrycka dig.

STORBRITANNIEN

VECKORNAefter mordet på Theo van Gogh började vissa individer ochregeringar acceptera dessa fakta och valde att till slut stå upp förfrihet. Samtidigt fanns de som fördubblade sina ansträngningar atttillmötesgå antiliberalism. Den senare tendensen var specielltmärkbar under julen 2004. När högtiden närmade sig ansträngdesig många européer för att inte förolämpa muslimerna med kristnabilder eller referenser. I Storbritannien förbjöd Röda korsetjulgranar och födelsemotiv i sina butiker; i Italien, i en skola iTreviso, ersatte man den traditionella födelseföreställningen meden pjäs om Rödluvan och en skola i Milano bytte ut namnet Jesus ien hymn med ordet ”dygd”.Sådanaanpassningar verkar vara vardagsmat i Storbritannien. I december 2004beslöt National Audit Offfice att arvsskatten skulle omarbetaseftersom den slog extra hårt mot muslimer med flera fruar. I januarirapporterades att efter att muslimer övertalat myndigheterna att tabort en reklamskylt för underkläder nära en moské, fortsattemuslimerna med att ta bort fleroch fler skyltar de ansåg stötande (en organisation kallad Muslimermot reklam har t.o.m. satt upp en webbsida med instruktioner i hurman vandaliserar). När ett val i maj 2005 närmade sig nåddebrittiska politiker nya rekord i lismande (”mångaparlamentsledamöter för Labour”, sade Nick Cohen i Observer,”gör vad som helst för att få muslimernas röster”). I ett tali mars hyllade skattkammarens kansler Gordon Brown islams moralregleroch ”de brittiska muslimernas bidrag till brittiskt liv”, ochkallade muslimerna ”våra moderna hjältar”. I en spalt förMuslim Weekly,vilken kolumnisten Melanie Philips träfffande beskrev som en”krypande bön” för röster, skrev Labour-ministern MikeO´Brien: ”Fråga er vad (Torys ledare) Michael Howard kommer attgöra för de brittiska muslimerna? Kommer hans utrikespolitik hjälpaPalestina? Kommer han att föreslå lagar som skyddar er frånreligiöst hat och diskriminering? Kommer han att ge er valet attskicka era barn till skolor med religiös inriktning? Kommer han attstå upp för muslimska kvinnors rätt att bära hijab? Kommer hanatt kämpa för att Turkiet, ett muslimskt land, går med i EU?Nukommer vi till sista kapitlet i Sagan om kungen av kryperi, GeorgeGalloway, enligt uppgift mottagaren av hundratusentals dollar i mutorfrån Saddam Hussein (till vilken han en gång sagt, ”Sir, jaghyllar ert mod, er styrka, er outtröttlighet”). Efter att hasparkats ur Labor, grundade Galloway ett parti kallat Respect ochgick till val i valkretsen Bethnal Green and Bow, som har en stormuslimsk befolkning, och upprepade enligt Johann Hari för väljarnaatt premiärminister Blair ”planerade krig mot muslimerna…. Hemmaoch utomlands”. Men trots att Galloway (som Val MacQueen sade)”intagit en konservativ islamisk position i nästan alla frågor”,blev han nästan lynchad en dag under sin kampanj av en gruppmuslimska fanatiker som kallade val ”oislamska” och fördömdeGalloway som en ”falsk profet” (”Polisen räddade mitt liv”,medgav han). Trots allt valdes han av väljarna i Bethnal Bow andGreen in i underhuset.Gallowayuppträdde senare i Washington. Han kallades inför en senatskommittésom undersökte exproprieringen av miljarder av FN:s pengar tillOlja-för-mat. Han visade ingen ånger beträffande sina band tillSaddam och andra skurkar; istället betedde han sig som en demagogoch förolämpade öppet kommittémedlemmarna i en djärv, mentypisk, uppvisning i tölpaktig arrogans. På båda sidor av Atlantenhyllade många i vänstern honom för att han ”sade sanningen tillmakten”. I Syrisk TV efter bomberna i London 2005, kallade GallowayBush och Blair för terrorister och gav stort vikt åt den Irakiska”motståndsrörelsen” som ”försvarade all världens folk motamerikansk hegemoni”. Förvandlingen av denne föraktliga karaktärtill en av vänsterns hjältar visade en naken partianda utan spårav någonting anständigt, moraliskt eller humant.FRANKRIKEUndertiden kom det oväntade tecken på lösningar i Frankrike. Regeringenförbjöd Hizbollas arabisk-språkiga TV-kanal och började deporteraimamer som predikade hustrumisshandel; när en ung Tunisiskt-föddkvinna i Marseille stenades ledde det till en stor demonstration aven muslimsk kvinnogrupp kallade ”Varken hora eller offer”; ochden brittiske journalisten Charles Bremner observerade att Frankrikes”vänster, som länge sett kritik av islam som ett av Jean Marie LePens kännetecken” började nu äntligen visa motvilja mot ”de’totalitära’, antifeministiska, antisemitiska doktrinerna hosfundamentalisterna”. Sacre Bleu! Till och med Dominique de Villepinkallade det ”oacceptabelt” att de flesta franska imamerna intevar franska medborgare, och att en tredjedel inte talade franska.Trots denna välkomna utveckling, fortsatte den sociala uppdelningeni Frankrike att stiga; nationens Muslimska råd, som var skapad föratt befrämja religiös moderation, kom ”alltmer under kontroll avde radikala”.INederländerna sade integrationsminister Rita Verdonk till imamernavid ett möte i november 2004 att de radikala muslimerna måste”isoleras och åtgärdas”. Samtidigt som hon gjorde sinförväntade kommentar om dialog, uttryckte hon förhoppningen attvid deras nästa möte skulle imamerna, av vilka de flesta behövttolk, skulle kunna diskutera på holländska (touché!) I februariförklarade Verdonk att icke-västerlänningar som ville bliholländska medborgare skulle nu få göra prov som bedömde deraskunskaper i det holländska språket och kulturen – innan de kom ini landet – och de skulle få sig tillskickat en videokassett somförklarade holländsk livsstil och kultur (inklusive bitar med naknasolbadare och ett homosexuellt äktenskap). Holländarna hade ocksålärt sig av danskarnas erfarenheter: från och med nu skulle allaimporterade makar och makor vara minst 21 år, och den av parternasom bodde i Nederländerna skulle ha ordnad försörjning.Ide kaotiska dagarna som följde efter mordet på Theo van Goghväntade det holländska folket på en reaktion från sin älskadedrottning. Skulle hon ge ett rörande tal om det holländska arvet avfrihet? Skulle hon prisa Hirsi Ali, fotomodellen och immigranten somi sitt mod påminde holländarna om deras djupaste värden? Skullehon högtidlighålla minnet av martyren van Gogh? Dagarna gick. Ochså, i en nedslående, men klassiskt multikulturell gest, komdrottning Beatrix ur sitt palats och kördes till… ett marockansktungdomscenter där hon småpratade med besökarna. Beatrix sadealdrig ett ord offentligt om mordet på van Gogh (det visade sigsenare att van Goghs familj fått ett brev som förklarade att denkungliga familjen inte haft tid att närvara vid begravningen pgaderas pressade scheman). Och hon vägrade träffa Hirsi Ali, en valdledamot i hennes eget parlament. Iapril frikände en domstol i Rotterdam en tonåring som var misstänktför terrordåd och i vars hem man funnit kartor över olikaregeringsbyggnader, flygplatsen i Amsterdam, och ett kärnkraftsverk,anteckningar om hur man kom till dessa byggnader och komma förbisäkerhetsanordningarna, en dämpare och hölster för automatvapen,en skottsäker väst och ett flertal olika kemikalier. Han hade ocksåsamlat på dokument om jihad och martyrskapet och samlat anteckningari ämnet. Men domaren frikände honom, och slog fast att han”tydligen hade… ett intresse för politisk extremism”. Efteratt bög-misshandeln av den amerikanske journalisten Chris Crain iAmsterdam i maj 2005 som begicks av en grupp unga muslimer, medgavRene Soeren, ledaren för Hollands största grupp förgay-rättigheter, att toleransen i staden ”rann iväg som sandmellan fingrarna” och att ”bögar och lesbianer blev mindre ochmindre villiga att gå hand i hand i staden då de riskerade att blinedslagna”. När han besökte sitt förra hemland i augustinoterade Pieter Dorsman att hans landsmän var mer rättframma ifrågan om spänningar med invandrare i privata samtal, men ocksåklagade på att ”en känsla av uppgivenhet finns överallt…Holländarna är osäkra på vad de skall göra härnäst”. ITyskland har flera delstater förbjudit lärare att bära huvudduk;tvångsäktenskap har slutligen förbjudits; nya invandrarlagarföreskrev sexhundra timmar av lektioner i tyska plus Trettio timmarav instruktioner om det tyska samhället; och en regeringsleddsatsning kallad ”Operation upprensning” deporterade hundratalsradikala islamister. Men inte ens Turkiets ambassadör i Tysklandansåg att dessa åtgärder var tillräckliga: ”Vi har varnat detyska myndigheterna för fundamentalistiska tendenser”, sade han,”men vårt erbjudande om hjälp blev inte uppmärksammat”.DANMARKDetnärmaste en glad händelseutveckling i Västeuropa var Danmark, därFogh Rasmussens reformer gav resultat. Medan antalet invandrare somkom till landet var konstant (vilket berodde på amerikanska ochkinesiska studenter, och arbetssökande från Östeuropa), hadesiffrorna för familjeåterförening sjunkit betydligt och antaletasylsökande sjunkit med 80%. Vanliga danskar gillade det: i februari2005 röstade de för att behålla Foghs styre – den första gångeni landets historia som en borgerlig regering behållit makten. Ochdet fanns även nya lagar, bland annat en som förhindrade ungamänniskor som läste vid Koranskolor utomlands från att importeraäkta hälfter.Mendet danska etablissemanget förblev ändå det danskaetablissemanget. Efter det Irakiska valet i januari 2005, där denamerikanska invasionen fick ett enastående godkännande av Irakseget folk, dök tusen personer upp i en demonstration ”arrangeradav 344 artister och universitetsfolk” för att protestera motDanmarks inblandning i Irak. Samma etablissemang fortsatte attförakta och trotsa Fogs politik. De jämförde Foghspolicyförändringar med ”Bushs revolution”, vilket inte varmenat som en komplimang. Den norske journalisten Simen Saetre gicklänge på om skadan Fogh tydligen hade gjort med Danmarksinternationella rykte och om den påstådda ökningen av dansk”nationalism”. Ingenstans i sin mycket långa artikel nämndeSaetre ens de faktiska problem som gjort Foghs initiativ nödvändiga.Närdrottning Beatrix av Nederländerna svarade på mordet på van Goghmed att fegt undivka hans begravning och besöka ett islamsktungdomscenter, visade sig Danmarks drottning Margrete tuffare. Som enlång, sällskaplig, jordnära kedjerökare som under sin tid vidstyret också varit en professionell kostymdesigner, översättareoch artist (hon illustrerade den danska utgåvan av Härskarringen),hävdade Margrete i en officiell biografi 2005 att västvärldenmåste ta den fundamentalistiska islamska utmaningen på allvar ochatt ”det finns vissa saker som man inte får vara alltför tolerantmot”. Hon återkom till sitt tal 1984 där hon kritiserat sitt folkför att inte vara tillräckligt gästfria mot sina nya landsmän,och medgav att hon varit naiv. ”Då och då måste man ta riskenatt få en inte alltför smickrande etikett påskriven sig”.”Ibland måste man ta risken att inte få alltför smickrandeetiketter klistrade på sig. Klart uttryckt har vi låtit saker ochting gå för långt. Därför att vi är toleranta och lata”.Bland Europas krönta huvuden var hon den enda som kunde ses som endel av det liberala motståndet. SVERIGE- INDOLENS OCH LIKGILTIGHETMedanDanmark gjorde ett seriöst försök att tackla sina immigrations-och integrationsproblem, gjorde Sverige ingenting och åkte medexpressfart åt helvete. Brottsstatistiken gjorde stora skutt uppåtvarje år. Antalet ghetton steg i en rasande fart. Sverige idag haren mordstatistik dubbelt så stor som Förenta staterna. Ändåfortsatte politiker och journalister att låtsas att det inte fannsnågot problem. Istället förföljde etablissemanget människor somtillhörde Sverigedemokraterna, det enda parti som erkände problemetoch ville ta upp det i den politiska agendan. I en blondare versionav Maos kulturrevolution drevs Sverigedemokrater från sina arbetenefter iscensatta ”folkliga protester”, organiserade av andrapartiers ungdomsavdelningar. Skillnaden mellan Danmark och Sverigekan ses i en belysande statsistisk uppgift: Michael Moores Korkadevita män sålde över 100 000 exemplar i Sverige, men färre än5 000 i Danmark.Sedan2002 har vänsteranhängare avbrutit Sverigedemokratiska möten merän en gång, framkastat dödshot och begått våldshandlingar motpartimedlemmar, inkluderande flera fall av grov misshandel och minstett mordförsök. På landets nationaldag i juni 2005, var Stockholmfylld av oroligheter från den radikala vänstern: tusendemonstranter marscherade iklädda masker; flera extremister brändeden svenska flaggan medan de ropade efter sitt lands förstörelse;och medlemmar i extremvänstern och högern drabbade brutalt samman ien tunnelbanestation.Medelpunkteni svensk integrationskris var Malmö, landets tredje största stad,nu med 40% invandrare. I Malmö var våldtäktsfrekvensen fem ellersex gånger högre än i det näraliggande Köpenhamn; barnvåldtäkterhade fördubblats på ett årtionde; bara under hösten 2004 hadeantalet rån ökat med 50%. Tonåringar satte eld på skolor,skrattade när brandmän kom för att släcka elden, och satte sedaneld på dem igen. Antisemitiska trakasserier hade blivit rutin;hedersmord likaså. Tillståndet var så allvarligt att inte enssvenska media kunde ignorera det. (”Har ni kontroll översituationen i Malmö?” frågade en reporter från Aftonbladeten undersökande polis, ”Nej, det kan jag inte påstå att vi har”,svarade han). Svenskar lämnade staden i drivor. De enda etiskasvenska barnen i vissa skolor, sade en observatör, var ”barn tillsocialfall och narkomaner”.Sent i maj släppteSveriges regering en rapport som skyllde problemen på rasismen hossvenskarna, som felaktigt tänkt på integration i termer av ”tvåhierarkiskt ordnade kategorier av ’vi’ som skall integrera och’de’ som skall integreras”. Rapporten som till sitt innehållbad svenskarna att offra demokratin på multikulturalismens altare,var skriven av den iranskfödde Masoud Kamali, vars utnämning tillchef för projektet ledde till protester från dussintals av deinblandade forskarna som menade att hans utnämning politiseradederas arbete. Samma dag som rapporten släpptes mördade en irakiskimmigrant i ett uppenbart hedersmord sin f.d. fru i en förort tillStockholm.NORGEUnder tiden svävadeNorge mellan Sveriges tanklösa, självdestruktiva multikulturalismoch Danmarks energiska nya reformer. Vissa snillister verka till slutändra tonen: Petter Skauen vid de norska kyrkornashjälporganisation, som länge varit en stöttepelare förvänsteristisk ”göra gott”-känsla, rekommenderade en timeout iinvandringen. Men de flesta av de gamla uvarna körde på i sammaspår. Samtidigt som hon fördömde Danmarks reformer hävdadeledaren för Arbetarpartiets ungdomsavdelning Gry Larsen (i det atthon förnekade alla bevis om motsatsen) att ”den svenska politikenleder till tolerans och integration”. Religionsforskaren BeritThorbjörnsrud betonade, samtidigt som hon gruffande medgav attislamska lagar begränsar kvinnors rättigheter att det inföddaEuropa också hade problem rörande könen. Thomas Hylland Eriksenoroade sig om inriktningen på den islamska debatten i Norge,företrädesvis det faktum att sanningen började krypa fram och attproblemen togs upp. För honom var det för mycket: ”Det ärfördummande att tala om islam som antingen kvinnohatande ellerkvinnovänlig”, sade han, ””Om vi bara slår muslimer (hanmenade muslimska män) i skallen med anklagelsen om att de ärkvinnofientliga, får vi risken att de muslimska kvinnorna drar sigur debatten och känner sig kränkta. (I själva verket var mångamuslimska kvinnor inte del av debatten, de var faktiskt inte ens delav samhället; de var isolerade i sina hem, där de bokstavligt ochinte bildligt talat regelbundet slogs i skallen). Sent i februari 2005 dökparlamentsledamoten Ulf Erik Knudsen upp tillsammans med livvaktervid en debatt om islam i den invandrartäta staden Drammen. Knudsenförklarade att han och andra i det ”populistiska”Fremskrittspartiet fått ta emot ett ökat antal dödshot. LiseChristoffersen, parlamentsledamot för Arbeiderpartiet kallade ilsketKnudsens livvakter för ett ”motbjudande PR-trick” och tilladeatt Knudsen kunde ha suttit ned istället för att ”framföra sinasynpunkter stående”, och göra sig själv till måltavla. ”Vemskulle göra så om man var hotad?”. Christoffersen verka ta detför givet att sansade människor gav efter för hot. Tanken attKnudsen skulle se det som en principsak att inte ge upp inför hotvar tydligen bortom hennes föreställning.Nya försök gjordesockså för att deportera mulla Krekar – vilket, som kundeförutsetts, skapade en ny våg av mediala försök att piska uppsympati. ”Mannen vilken Norges politiker stämplat som en avvärldens mest mäktigaste terroristledare… har inte råd att gåtill tandläkaren”, pladdrade Morten Överbye och Kadafi Zaman iVG. ”Han lever på sin frus lön och… familjen Krekar får runt2000 kroner i socialbidrag (i veckan) som tillskott”. Frestelsenatt skriva en check åt den stackars mullan begränsades när han inya bandinspelningar sade att han ”gladeligen skulle spränga sigsjälv” med en självmordsbomb, att den amerikanska ambassaden iOslo vore ”ett bra mål” och barn kunde bli bättresjälvmordsbombare än vuxna. Som ett svar på detta sade norskamyndigheter i Aftenposten att han kunde utvisas ur landet ”såsnart som situationen i Irak är säker för Krekar”.En dag talade HegeStorhaug och Rita Karlsen över ett par drinkar på ett av Oslosgatucaféer om hur de bildat Human Rights Service (HRS) fem årtidigare. Storhaug hade varit en journalist som specialiserat sig påmuslimska kvinnors och flickors rättigheter; Karlsen hade enbakgrund i undersökande journalistik. En dag fick de reda på att enav deras grannar i ett ofrivilligt transkontinentalt äktenskapvåldtogs regelbundet av sin ”man”, och att ingen lyfte ettfinger för att hjälpa. De upptäckte snart att detta inte var någotovanligt beteende bland ”nynorskar” och att den norskabefolkningen och myndigheterna knappt kände till det. Än merchockerande var insikten i att det i hela den utvecklade norskavälfärdsstaten, vilken de helhjärtat stödde, fanns det ingen somhade till arbete att hjälpa henne. De började samla historier ochstatistik för att ge myndigheterna en föreställning om vad sompågick bland Norges invandrare, och de gick ut i TV med saken. Derasfakta var rakt på sak och irriterade flera, men de fick ocksårespekt och stöd. Sedan HRS grundats har de varit drivande förförändring av norsk lagstiftning, arbetat med reformer igångsattaav de danska myndigheterna och de har mött Ayaan Hirsi Ali iNederländerna. Bara ett par dagar före vårt möte hade Norgeupplevt sin första rättegång som handlade om tvångsäktenskap. Men snillit-vanan varsvår att bryta. Storhaug vidhöll att Norge var vid en punkt ”därom vi inte tar de rätta stegen snart kommer vi inom fem eller tio åratt ha så stora problem att det kommer att bli större svårigheteratt ens tala om dem än vad vi sett hittills. Den misslyckadeintegrationen hade redan kostat budgeten i Danmark och Sverigemiljarder varje år. Den misslyckade arbetsintegrationen i Tysklandrapporterades kosta mellan 20-40 miljarder euro per år. Stora skarorunga muslimer började nu bli tonåringar; HRS förutspådde ”enexplosionsartad ökning av inhämtade äktenskap”UNGAMUSLIMERS OVILJA TILL INTEGRATIONSAMTIDIGT MED dessatrender var bevisen för en ökande alienation och våldsamhet blandkontinentens unga muslimer speciellt skrämmande. I mars 2005 blev enung kvinna i Berlin känd efter sin död, inte för att hennes bröderbrutalt mördat henne, utan eftersom en tonårspojke i en diskussioni ett klassrum efter mordet sagt att ”hon fick skylla sig själv”då ”Horan levt som en tyska”. I Danmark skrev Hans Peter Bak atti hans till övervägande del muslimska grannskap brukade människor,även små barn, ofta kalla honom ”dansk gris” eller ”kristnegris”. Graffiti på husväggarnadär han bor lyder ”Polisen suger” och ”Danskarna suger”. Bakhade själv blivit utsatt för tre överfall och polisen hade ingegjort något. När han tänkte på ett tioårigt barn som kallathonom ”dum dansk gris” och sagt ”Vi skall döda dig och dinfamilj och bränna ner ditt hus”, sade Bak ”De lär sig tydligenfrån barndomen att inte visa någon respekt för danskar ochkristna”. Baks fästmö, en syrisk kristen, gick med en muslimskklasskamrat från den danska språkskolan när kvinnans femårigebarn frågade ”Mamma, varför talar du med en kristen gris?” Baksade att han insåg att inte alla muslimer var sådana, men att desom var det borde tas på större allvar.Över hela Västeuropablev skolor alltmer segregerade med ökande krav, som ofta lyckades,på separata lektioner och toaletter. I februari 2005 rapporteradesatt brittiska gymnasier i religionsundervisning nu var tvungna attvarje gång de skrev Muhammed följa upp med bokstäverna FVMH, fridvare med honom. Maj var startskottet för en nationellt projekt attlära ut islam i brittiska grundskolor, där undervisningsmaterialettillhandahölls av Storbritanniens muslimska råd. Statistik frånaugusti visade att vissa danska skolor snabbt segregerades, inom ettår hade en gått från 80% ickedanskar till 96 och en annan från64% till 75. I Amsterdam gav stadens råd ut en rapport i mars 2005som visade att medan segregationen i stadens områden ökade var”segregationen i utbildningen mer eller mindre komplett”. Straxefteråt kom nyheten att barn vid en skola i Haag idoliserade vanGoghs mördare, Mohammed Bouyeri, till den grad att de hade bilder avhonom på sina skolväskor. En lärare berättade att ett årtiondetidigare hade tioåringar sagt att ”Vi marockaner kommer ta överNederländerna”; nu skrev femåringar, som knappt lärt sig skriva,”Åt helvete med Nederländerna”. I mars läckte ensensationell rapport ut på Internet. Den var skriven av Jean-PierreObin vid det franska utbildningsministeriet och inte officielltutgiven. De berörde 61 skolor och tog upp den starka inflytande someleverna utsattes för av unga muslimska intellektuella vilka de sågsom ”storebröder” och som lärde dem att se sig själva sommuslimer, inte fransmän. Rapporten var i det stora hela enuppräkning i vägranden: mer och mer vägrade muslimska studentersjunga, dansa, delta i sportaktiviteter, rita ansikten eller spelainstrument (allt detta hade tidigare varit tillåtet i islam, meninte av fundamentalisterna som nu dominerade i Europa). De vägradeäta skolmat som inte var tillredd enligt sharialag, halal-mat och devägrade rita räta vinklar i matematikundervisningen för att detliknade en del av det kristna korset. De vägrade simma då de inteville bli förorenade med de ”otrognas vatten”. De vägrade läsaupplysningsfilosofer som Voltaire och Rousseau då de var motreligionen, Cyrano de Bergerac då den är för milt sexuell, MadameBovary då den förespråkar kvinnors rättigheter och Chrétien deTroyes då han är för kristen. De vägrade acceptera enkla fakta omkristen och judisk historia och de vägrade gå med på att detfunnits religioner i Egypten före islam. Många vägrade lära sigengelska då det var ”ett redskap för imperialism” (en åsiktman kan föreställa sig att många av deras lärare delade). Lärareutan erfarenhet praktiserade självcensur och gick förbi ”känsliga”ämnen; sådan eftergivenhet gjorde bara studenterna mer benägna atthöja sina krav.Antisemitism varallestädes närvarande och rättfärdigande inför Hitler, nazismoch Förintelsen var rutinmässiga. Vissa judiska barn försöktehålla sin judiskhet hemlig, ”men elevernas efternamn tillåterinte alltid det”. Nya elever, och även nya lärare, konfronteradesofta av muslimska studenter som krävde att få veta deras religiösatillhörighet. Resultatet var enligt Obins slutsats att judiska barn”inte längre kan ges undervisning någonstans” i Frankrike.Sedan var det ”nedgången av flickors villkor”. Muslimska flickorkom mer och mer under pojkars översikt, ofta deras yngre bröder. Deklädde sig mer och mer konservativt och gick mer och mer ur socialaoch idrottsliga aktiviteter. Muslimska flickor som motsatte sig attbli styrda utsattes för press och hotelser från klasskamrater. Detblev alla muslimska ungdomar, flickor och pojkar, som ville varafranska. Ofta visste inte muslimska föräldrar att deras barnvägrade äta haram (inte halal-mat) i skolmatsalarna förränlärarna berättade det för dem. På en grundskola hade elevernareserverat en toalett för ”Muslimer” och en för ”Fransmän”;en annan skola hade fått order från en lokal muslimsk ledare attinföra separata omklädningsrum i gymnastiken då ”de omskurnainte skall behöva klä av sig inför de orena”. Med tanke på alladessa tecken på intensifierad social uppdelning verkade förbudetmot huvuddukar var en mindre gest – alldeles för lite och alldelesför sent. I Sverige hade elever iskola i Malmö förstört utrustning och kastat farliga kemikalieromkring sig. Rektorn och några lärare diskuterade händelsen i TVutan att nämna att eleverna var invandrare, de verkade beslutna attskapa intrycket att detta var ett problem med svensk ungdom iallmänhet. I juni rapporterades att en gymnasielärare i Malmökommit in i ett klassrum där ett dussintal arabpojkar satt runt endator och hurrat åt en DVD där amerikanska och judiska gisslanhalshöggs i Irak. När läraren protesterat över deras entusiasmöver morden på oskyldiga människor var de oförstående; och närhon berättade för rektorn vad som hänt klagade han henne och sadeatt hon inkräktade på ”studenternas privata domän”. När honinsisterade på att det var hennes jobb att lära ut demokratiskavärderingar, anklagade han henne för att överdriva problemet. Ochnär hon fortsatte att framhålla problemets allvar föreslog hanhånfullt att hon borde söka ett arbete någon annanstans, i enskola med ”välartade svenska studenter!”.Ett specielltolycksbådande händelse skedde i Paris den 8 mars 2005. Det börjadeganska vanligt: en grupp privilegierade Lycee-studenter marscheradegenom den franska huvudstadens gator för att protestera mot diverseundervisningsreformer. Sådana fredliga, betydelselösa protester ärvardagsmat i Frankrike, lika typiskt galliskt som ett glas chardonnayeller en trekantig bit brieost. Men denna gång var det annorlunda.Ett tusental ungdomar med invandrarursprung, de flesta frånSeine-Saint-Denis och områden norr om Paris, anfölldemonstranterna. De klådde upp dem, stal plånböcker ochMP3-spelare, slog sönder mobiler samtidigt som de skrek rasistiskaepitet. Polisen var mer än värdelös; antalet arresterade varminimalt.Senare berättade någraav dessa unga gangsters att de gjort det dels för pengarna, dels förnöjet att slå till någon och dels av revanschlust mot vita, ”småfransmän”. Folk som oroat sig för antisemitiskt våld hade gångpå gång fått höra från rättänkande typer att detta snartskulle lugna ner sig; istället hade aggressionen spridit sig. Detvar inte bara judar som var offren längre: alla ”små fransmän”var potentiella måloffer – och lätta måltavlor också, för de”kan inte slåss och går inte runt i gäng”.Andra våldsammahändelser inkluderade en serie attacker i november 2004 riktade motjudar i Berlin från muslimska ungdomar som sades skapa ”stark oro”inte för attackerna, utan möjligheten till en antimuslimskreaktion); i juni 2005 skedde massrån av femhundra muslimskatonåringar mot strandbesökare på en strand nära Lissabon; i juni2005 skedde ett stort bråk i Dammen i Norge som inkluderadesomaliska och turkiska ungdomar som svängde ”knivar, järnstängeroch batonger”; och det skedde förstörelse av muslimska pojkar iStockholm som terroriserade skolor, drev bort ickemuslimer frånskolor och attackerade brandmän och ambulanser som kom in i derasområden för att hjälpa till. På våren 2005 efter att en dörrvaktvid en muslimsk nattklubb i Nörrebro, Danmark, skjutit ner en annanmuslim, föreslog en imam att för att undvika blodshämnd motmördarens familjs skulle betala en ”blodspeng” på 200 000 tilloffrets familj, en vanlig praxis i muslimska länder.Integrationsministern Rikke Hvilshöj avvisade erbjudandet somoförenligt med demokrati, och tillade att i Danmark ”säljer viinte kameler heller”. Skrämmande nog gillade Politikenimamens förslag; det gjorde också en professor i juridik som sadeatt ”det finns många saker i islams sätt att hantera konfliktervi kan lära oss ifrån”.Tidigt på morgonen den 8juni stacks Hvilshöjs bil i brand utanför hennes hem i protest mothennes regerings ”rasistiska flyktingpolitik”. Branden spred sigtill huset där ministern, hennes make och deras två barn låg ochsov. Media gick in direkt – och varnade för överreaktioner ochuttryckte sympati för mordbrännarna. En sociolog från Aalborgsuniversitet beskrev brottet som ”en spektakulär symboliskhandling” och sade att ”Det är viktigt att inte demoniseraaktivisterna”. Politikern Kamal Qureshi sade att det som hänt varatt invandrare blir ”nedslagna, mördade och nedhuggna” av deinhemska – motsatsen till vad som faktiskt hände. ”Hade det intevarit för alarmet hade Danmark haft sitt eget Fortuyn mord”,noterade Weekendavisen. Medan Politiken var hopplös, verkadebåde Berlingske Tiende och Jyllands-Posten ha fåttryggrad; den senare i en egen kommentar: ”Det finns bara ett svarpå våld, hot, hämndmord, ta lagen i egna händer, utpressning,privat rättsvisning, blodsfejder, kamel-ekonomier och imamer sominte förstått vilket samhälle och vilket århundrade de lever i:NEJ!”h

3.2 SAMARBETET MELLAN VÄSTS ELIT OCH ISLAMISM

argument mot vänsterextremism