3.1.1.1 Min recension av ”Så hotas Europa av ultranationalismen”

DN har 6 november 2014 publicerat en artikel av Henrik Arnstad, kallad ”Så hotas Europa av ultranationalismen”. Henrik Arnstad, en självutnämnd kämpe mot fascismen, vilket helt enkelt är allt som inte stämmer överens med hans egna åsikter, varnar för den växande fascismen”. Enligt hr Arnstad är ultranationalismen ett hot mot demokratin.

Hotet står mot ”demokratins alla djupaste värdegrund: att alla medborgare är lika mycket värda”. Enligt Arnstad är alltså faran, som hotar demokratins alla innersta väsen, tanken att man kan exkludera människor ur den nationella gemenskapen.

Man kan, enligt Arnstad, mäta ett lands demokratiska hälsa genom att se efter ”hur mycket rasism som existerar i det offentliga samtalet”. I Sverige råder ett rått förtryck mot ”utsatta minoriteter”.

Så vad består detta råa förtryck av? Tja, helt enkelt en föreställning om motprestation.

Det som Arnstad t har problem med är föreställningen att man kan ställa krav på människor. Att det inte är acceptabelt att flytta till ett land och ägna sig åt brottslig verksamhet. Eller att medvetet välja utanförskap, kriminalitet eller bidragsberoende. Att vägra att ge lojalitet till landet man bett och bönat att få komma till, utan istället belöna detta förtroende med att åka tillbaka till hemlandet för att delta i väpnade konflikter. Att framhärda i primitiva, barbariska riter som hedersmord och könsstympning. Kort sagt: att vägra anpassa sig till seden dit man kommit eller ens anse att man är skyldig något tillbaka till landet man sökt sig till!

Det finns antagligen inget land i världen där du är välkommen om du i akt och mening kommer till landet utan avsikt att integreras och följa lagen. Kommer man till USA och blir medborgare, men arbetar som mullvad åt en islamistisk extremistsekt med avsikt att underminera landet, blir man av med sitt medborgarskap. Enligt Arnstad är detta krav på lojalitet den brutalaste högerextrema, ultranationalistiska fascism jorden har att uppvisa.

Arnstad verkar lägga en närmast religiös betydelse i begreppet medborgare. Ingen moralisk depravering, inget förräderi, ingen brist på anpassning eller likgiltighet för värden, ideal och traditioner hos landet man kommit till kan diskvalificera en människa att gå från medborgare till utesluten. Det är som om han vill säga ”en gång medlem, alltid medlem”.

Man undrar i sitt stilla sinne vad Arnstad tycker om en extrem islamist, som åker ner till Syrien i akt och mening att delta i terrorhandlingar, går med i IS, söker medborgarskap i ett nyupprättat kalifat och skriver ett brev till svenska myndigheter att han tackar för den här tiden, men att han nu har hittat någonting han tror starkare på och därför säger upp sitt medborgarskap.

Vad skall svenska myndigheter svara, enligt Arnstad? Tyvärr, du har gått med i klubben Sverige, och det finns inga utträden, så du får snällt vara kvar.

I alla andra sammanhang är det inget märkvärdigt med att exkludera de som inte passar in. Slutar du tro att Jesus dog för dina synder, så har du inget i kyrkan att göra; vill du inte vittna falskt i en rättegång för din klubbkamrat så blir du utslängd ur Hells Angels. Varför skulle det vara annorlunda med ett medborgarskap? Det finns handlingar av illojalitet som gör att du inte längre har i klubben Sverige att göra.

Arnstad talar om ”liberal demokrati”. De flesta i Arnstads kretsar, den talrika, välbetalda och statligt uppbackade sk antirasismen, är vänster. De är socialister och vill avskaffa en av FNs grundläggande mänskliga rättigheter, privat ägande till produktionsmedlen!

Deras inställning är inte kompatibel med ”liberal demokrati”. De hatar själva föreställningen om äganderätten. Liberalerna å sin sida går knappas med på att ”klasser” har rättigheter som står över individens. Vad har Arnstad själv för inställning? Tror han på äganderätten, eller är den en form av förtryck?

Arnstad har varit märkligt framgångsrik att inte avslöja sin egen politiska hemvist.

Märkliga är Arnstads hyperboler. Han målar upp ett fruktansvärt hot genom att använda överdrivna ord. Tex menar han att nationalister inte ens behöver nå politiska makt för att ”demokratin ska börja skaka i sina grundvalar”. Överallt har fascistpartier ”enorma framgångar”, försäkrar han oss. Är verkligen demokratin, som i hundra år stått emot ganska stora samhällsförändringar, så bräcklig? Självklart gäller att de flesta invandrare vill anpassa sig. Man kan t.o.m. se en kulturell skillnad mellan folkgrupper. Turkar och iranier är ofta anpassningsbara och vill inte särskilja sig. I mindre grad gäller det andra folkslag som syrianer och irakier. När det gäller zyjenartiggare så gäller det inte alls. De väljer att fortsätta sin parasitära livsstil som tär på värdfolken. Att ens medge att detta är ett faktum är enligt Arnstad och company ett uppvisande av ”rått förtryck”.

Att hitta exempel på åsiktsförtryck i landet är inte svårt. När får kritiker mot regeringens multikultiprojekt säga sin mening? Förra året kom det fram att universitet och högskolor fått order av regeringen Reinfelt att uppfostra folket med att tala om för dem att multikulti var något bra. Deras uppgift inte var att söka sanningen utan att bekräfta riktigheten i regeringens politik. Är det vad Arnstad kallar yttrandefrihet? Själv tänker jag mest på Nordkorea.
Arnstad klagar på att de som protesterar mot ”fascism” och ”rasism” kallas motståndare till yttrandefriheten. Menar Arnstad att stenkastning, visselkörer, nedrivna affischer, inställda föreläsningar är exempel på fri och demokratiskt åsiktsbildning. Var går då gränsen?

Arnstads klagan över demokratin som en ”tunn fernissa” visar på hans egen osäkerhet. Den har ingen förankring i verkligheten, utan är bara en vänsterjournalists veklagan för att få mer stipendier, bidrag och föreläsningsuppdrag. Finns inte hotbilden, finns inget jobb för Arnstad. Lika lite betyder Arnstads förklaring att demokratier lider av ”dåligt självförtroende” och ”dålig självkänsla”. Snarare är det Arnstad som projicerar sina egna nojor på samhället.

Arnstad kritiserar även demokratiernas rätt att skydda sig mot extremism. Visst har misstag gjorts mot oskyldiga, och skyldiga, i kampen mot terrorismen, men att koppla samman den med en hotbild mot muslimer i allmänhet är knappast rimligt. Liksom det fanns en orsak till att snart sagt alla terrorister på sjuttiotalet hämtade inspiration ur marxism-leninism måste det finnas en orsak till att nära nog alla dagens terrorister hämtar inspiration ur en förvriden tolkning av islam.

Det skyller ingen islam för, eller ens den allra största delen av muslimerna, men Arnstad och dagens antirasism försöker påskina att det borde vara olagligt att ens ställa frågan, eller studera fenomenet. Vem är det egentligen som är motståndare till yttrandefriheten?

Det är glädjande att Arnstad presenteras som journalist och författare, och inte längre som ”historiker”. Det är han inte, men har ofta uppgivit sig att vara. Han är en journalist med en politisk agenda. Och den har ingenting med demokrati att göra.

 

Tillbaka till Henrik Arnstad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism