Bruce Bawer

Amerikansk journalist och författare bosatt i Norge sedan 1999.

 

  1. Artiklar
    1. Flodvågen av syrianer till Sverige
    2. Vad är det med Sverige? Se nedan
  2. Brev
  3. Böcker
    1. While Europe slept
    2. Surrender
  4. Föreläsningar
  5. Insändare
  6. Recensioner
  7. Övrigt

*

Wikipedia

Egen sida

Presentation

*

Vad är det med Sverige?

Hur den allsmäktiga socialistiska staten förstör andan av mänsklig frihet – och varför svenskarna vill ha mer. 20 maj, 2013 Bruce Bawer

Europa begår sakta självmord, men Sverige har helt enkelt bestämt sig för att göra det snabbare än de övriga. Tidigare denna månad gjorde Sveriges finansminister, en man vid namn Anders Borg, under ett besök i Lagos, Nigeria, en av dessa svindlande kommentarer, dränkta med förakt för den egna nationen och kulturen, av ett slag som svenska politiker är bäst på. Hyllande skönheten i de nigerianska kvinnornas färgglada kläder, kunde Borg inte bara stanna vid detta; han kände sig tvingad att använda tillfället till att klaga på att hans egna landsmaninnor alltför ofta bär tråkiga, svarta kläder. Under samtal med en reporter för Expressen, uttryckte han en förhoppning och förväntan att hans eget land, och Europa i allmänhet, om tio år kommer att likna Afrika. Det blir mer mångkulturellt, förklarade han, och därmed bättre.

Men är Nigeria mer mångkulturellt än Sverige? Ja, om du hänvisar till det faktum att det har över 250 inhemska etniska och språkliga grupper med ett brett spektrum av kulturer, från Fula till Hausa till Yoruba. Men om du pratar om mångkulturalism som en ideologi vilken tvingar statstjänstemän att se en förstärkt och ökad etnisk, religiös och kulturell mångfald som en odelad dygd, oavsett alla objektiva bevis på motsatsen, har Nigeria ingenting som liknar Sverige. En liten minoritet av Nigerias befolkning är av utländsk härkomst, men över 25% av Sveriges invånare har utländsk bakgrund. Människor som Borg är fast beslutna att driva den siffran stadigt högre, med lock eller pock – med den vansinniga motiveringen att en nation som Sverige bör se en nation som Nigeria som en modell för sin egen framtida utveckling.

I själva verket är det ett mått på den fullkomliga irrationaliteten i den moderna religion som kallas mångkultur, att en västerländsk politiker som Borg kan ge sådant beröm till ett överbefolkat, underutvecklat afrikanskt land vars blotta namn är synonymt med skumma Internet-bedrägerier; ett land som har en förväntad livslängd på 47 år, 32% analfabetism, korruption, och inte bryr sig om de mänskliga rättigheterna; ett land där tolv av 36 stater styrs enligt sharialag, där över hundra personer omkom i muslimska upplopp över Miss Worlds festtåg 2002 och där jihadist-våld har tagit hundratals liv under de senaste åren.

Vad i helvete är med Sverige? Det är en fråga folk har ställt i årtionden, och i en ny bok, Den svenska historien, ger sig den svenske bloggaren Jon Sjunnesson ut för att besvara den. Och han gör ett effektivt jobb: även för de av oss som givit uppmärksamhet till Sverige under åren, erbjuder Sjunnessons bok en bra översikt över den svenska nationella karaktären och historien om den svenska välfärdsstaten. Insiktsfullt pekar han på de utmärkande drag som har gjort Sveriges ”extrema experiment”, kort och koncist sammanfattar han några av de mer ökända episoderna i modern svenska historia. Men det är inte allt: han belyser socialismen och den socialistiska mentaliteten på ett sätt som jag tror kan vara till nytta för amerikanerna – för vad han ritar är en levande karta över det område dit vår president och många av hans kumpaner och supportrar vill leda oss.

Ta utbildning. Verklig utbildning innebär framför allt att hjälpa eleverna lära sig att tänka kritiskt. I ett land som Sverige är skolor och universitet främst områden för indoktrinering vars syfte är att skapa goda socialister. Det svenska systemet belönar barn som är bra på sport men straffar barn som sticker ut akademiskt. En del av orsaken är den fanatiska hängivenheten inför lika resultat, och en del är medvetenheten att barn med förstklassiga hjärnor är potentiella kritiker av systemet. Därav socialismens preferens för medelmåttighet framför excellens.

Och kan man tillägga, för samhällsvetenskap över hård vetenskap. Sverige har utmärkt sig med Nobelpris i kemi, fysik och medicin, men dess utbildningssystem avskräcker intresset för matematik och naturvetenskap – eftersom experter inom dessa områden kommer att arbeta i industrin, vilken utnyttjar arbetare och producerar miljöfarligt avfall. Därför har Sverige under årtionden haft underskott på forskare, ingenjörer, läkare och tekniker. Studenter som väljer att gå in i dessa områden tenderar dessutom att vara dåligt förberedda. Det finns också en brist på rörmokare, byggnadsarbetare och andra arbetare som ”behöver särskilda undervisningsgrupper.” – För precis som Sveriges sociala ingenjörer misstror vetenskap, ser de ner på yrken som innebär manuellt arbete.

I Sverige börjar hjärntvätt tidigt – inte i skolan, utan på dagis. Inte mindre än 85% av svenska barn under tre års ålder är i kommunal (eller kommunalt administrerad) dagvård. Denna siffra är förmodligen den högsta andelen i världen. Sjunnesson noterar att det var denna typ av experiment i massivt statskontrollerad barnuppfostran som Platon framställde i sin bok Republiken och ”var central i Orwells och Huxleys dystopier.” Om du är en svensk förälder som inte vill att ditt barn uppfostras till att vara en snäll liten socialistisk soldat – lycka till: du har få eller inga verkliga alternativ. Föräldrar som inte sätter sina barn i dagis blir ”ofta misstänkta i de sociala myndigheternas ögon.” När det gäller undervisning i hemmet, är det förbjudet enligt en lag från 2010 (den enda lagstiftningen i sitt slag i EU, bortsett från ett tyskt förbud som antogs år 1938 eftersom ”det nazistiska partiet inte vill att någon annan skolar de unga”). I vilket fall som helst har orsaken till hemundervisning inte vunnit större dragkraft bland svenskarna, som med stor effektivitet har utbildats till att känna att all oro inför statlig utbildning är ”galenskap” och acceptera det socialistiska påståendet att barn tillhör inte föräldrarna utan staten.

Sjunnesson har en avgörande poäng om de höga skattesatser i Sverige och övriga Norden. De höga skatterna är naturligtvis nödvändiga för att finansiera välfärdsstaten. Men de tjänar också ett annat syfte. Socialister inser att medelklassen, som alltför ofta drivs av en ambition att förbättra sin situation, är ett potentiellt hot mot socialisters auktoriteten. Deras intriger kan göra socialistiska ambitioner svårare att införa. Hur kväva denna olägenhet i sin linda? Enkelt: inför skyhöga skatter. Som Sjunnesson påpekar är människor som samlat ihop besparingar på banken bättre rustade att ”stå upp mot auktoriteter” och ”få ökat självförtroende”; de är inte ”lika inställsamma som om de inte hade” pengar. Sveriges skattesystem är utformad för att göra det extremt svårt för svenskar att spara – och det fungerar: jämfört med andra västländer ”har svenskarna ovanligt små mängder besparingar.” Människor som kunde varit högljudda kritiker av den socialistiska välfärdsstaten är mycket medvetna om hur beroende de är av den, de vet att om de blir sjuka eller förlorar sina jobb har de inte egna resurser att falla tillbaka på. Konfiskatorisk skatt fungerar inte bara som ett medel för att berika och expandera den socialistiska staten, utan är i sig en form av socialistisk kontroll.

Sjunnesson beskriver sina svenska kolleger som ”tama får”. De är drabbad av en ”tyst konformism,” resultatet av en ”spiral av tystnad” som drivs av en ”rädsla för utanförskap” och ett upplevt behov att upprätthålla en social ordning som bygger på möjlighet att nå konsensus. Huruvida den upplevda visionen av konsensus faktiskt har möjlighet att bli konsensus spelar ingen roll: ”När inga motsatta åsikter hörs, tror människor att det inte finns några, även om de själva tänker olika”. De som vågar vara oliktänkande stämplas som extrema – trots att ”extrema” åsikter kan vara väl så vanliga i andra västländer – och är ofta föremål för våldsaktioner av självutnämnda ”antifascister” som beter sig precis som fascister. Sverige är, märk väl, ett land där medlemmar av anti-etablissemangs partiet Sverigedemokraterna demoniseras för att de, ehuru på ett civilrättsligt och fredligt sätt, avviker, samtidigt som vissa underhållare firas för att sjunger om sin önskan att begå våldshandlingar mot Sverigedemokraterna. Sedan har vi berättelsen om hur en uppriktig Fox News rapportering om islamiseringen av staden Malmö ledde till att en ilsken parlamentsledamot krävde att den svenska motsvarigheten till FCC stängde ner Fox News verksamhet i Sverige. Som Sjunnesson sammanfattar det: ”yttrandefriheten betyder lite i Sverige.”

Det finns mycket mer av intresse i denna bok. Till exempel att inpränta våldsamt anti-manliga attityder på alla nivåer inom det svenska utbildningssystemet. (”Pojkar gråter när de hör hur dåliga de och deras fäder är och hur dåliga män alltid har varit.”) Eller hur systemet belönar oansvarighet hos unga ogifta mödrar och män som impregnerar dem. (”Med en bebis kringgår en ensamstående förälder alla köer och barnet kan vara det enda sättet att få en lägenhet.”) Eller ett nationellt självhat så hårt att ”skolor bett eleverna att inte bära [Svensk flagga] t-tröjor eller vifta med gula och blå flaggor eftersom det skulle kunna tolkas som rasism”. Eller om ett land där vuxna beundrar och avund ungdomlighet bortom allt förnuft, och följaktligen uppvisar högre nivåer av hedonism och infantilism än deras motsvarigheter någon annanstans på planeten. Eller om nivåer av antisemitism som fick internationella rubriker ännu en gång bara häromdagen, när Israels Eurovision delegation trakasserades och hotades på gatorna i Malmö.

För en amerikansk läsare har Sjunnessons bok om ett förment fritt land där media marscherar i takt och där oliktänkande kan vara farligt, en särskild resonans i efterföljden av avslöjanden att IRS har riktat in sig på konservativa grupper och att justitiedepartementet har snokat runt AP:s och Fox.s nyhetsjournalister. För vissa observatörer har djupet av Obama-administrationens fientlighet mot antydan till kritik i media varit särskilt förbryllande, med tanke på att de flesta nyhetsmedier i själva verket varit absurt stödjande och skyddat Obama under hela hans presidentperiod. Men för en verkligt socialistisk regering är allt oliktänkande oacceptabelt. I Norge där regeringen redan har en mycket stark hand i utformningen av media budskapet om sig själv, då de dominerar nyheterna på marknaden, i statliga tv-kanaler och radiostationer samt statligt subventionerade tidningar, har tjänstemän nu gått ett steg längre och föreslår att staten bevilja bidrag för att finansiera journalistiska projekt egna val – ett skandalöst förslag i ett demokratiskt land, men inte ett problem för dem med ett socialistiskt tänkande.

I socialistiska länder, trots allt, existerar inte staten för att tjäna folket; människor finns för att formas till okritiskt anställda i staten – tjänare som accepterar att staten är dem och att de är staten. I dessa länder, är det självklart att det finns något behov av att placera någon gräns för statsmakten eller tillhandahålla mekanismer för att skydda medborgarna från den makt, eftersom, per definition, eftersom Sjunnesson uttrycker det, ”staten alltid är bra.” Vi får håna Europeiska unionen för att förbjuda kannor eller skålar av olivolja på restaurang tabeller, men detta är vad socialismen gör: de krafter som måste ha sina fingrar i varje paj, måste minimera antalet situationer under vilka frihet faktiskt kan upplevas , måste vänja medborgarna till ett samhälle där deras liv alltmer regleras. De behöver, kort sagt, att skapa ett land där landet och systemet är i medvetandet hos allmänheten, ett – ett land, det vill säga där människor helt enkelt inte kan föreställa nationen sig själv utan den socialistiska staten.

Ingen så kallad demokrati på jorden har gått så långt i denna riktning som Sverige. Sjunnesson säger att för det svenska folket ”är landet välfärdsstaten … svenskar har har inget hem, utom välfärdsstaten och ingen identitet utanför dess garn” – med andra ord, utanför sin berättelse om sig själv. Winston Smith, Orwells berättare i 1984, tyder på att det enda hoppet att störta den totalitära regeringen av sitt hemland Oceanien ligger med ”proletärerna”; Sjunnesson, för sin del, tror att hans kolleger svenskar är så hjärntvättad av välfärdsstaten propaganda att det enda sättet Sverige kan rädda sig själv på denna punkt är genom att släppa in ”en miljon nya invandrare från Indien, Kina, Afrika och Latinamerika” som har färdigheter eller tekniskt kunnande, som inte har någon lastbil med jihadism eller mångkulturalism, som vill flytta till Sverige inte för en allmosor utan att studera hårt och arbeta hårt, och vem kommer i tid, fann strängare skolor och börja mer kraftfulla företag.

En önskedröm, är jag rädd. Ändå är Sjunnessons porträtt av sitt land ett varnande berättelse vars lektioner resten av oss ignorerar på egen risk.

OM BRUCE BAWER

Bruce Bawer är en Shillman journalistik Fellow vid Freedom Center och författare till ”Medan Europa Sov” och ”Surrender”. Hans bok ”offrens Revolution: The Rise of Identity studier och avslutande liberala Mind” är bara ut från Bredsida / Harper Collins.

argument mot vänsterextremism