I STÖRSTA DELEN AV Västeuropa var istället den multikulturella eliten, nästan undantagslöst, allierad med den islamska högern på alla dessa fronter – de bortförklarade ungdomsbrottslighet, undertryckte rapporter om våldshandlingar, stod upp för jihad, osv. Det tydligaste tecknet på denna allians var etablissemangets häpnadsväckande anfall på yttrandefriheten, där det äkta motivet var att skydda deras islamska allierade genom att förhindra öppen debatt eller ens erkänna existensen av muslimrelaterade problem. Exempelvis i Storbritannien föreslog inrikesminister David Blunkett, i ett försök att vinna muslimernas röster till Labour, en lag som skulle göra det till ett brott att förolämpa någon annans religion på ett sådant sätt att det kunde ”uppväcka religiöst hat”. Då ett sådant förbud skulle gälla både tryckta skrifter, pjäser, filmer och radio, och skulle ha gjort en film som Submission olaglig, kunde man vänta sig att hela den brittiska samfälligheten som arbetar med litteratur, teater, film och TV skulle resa sig i protest. Icke. Bara en enda framträdande artist i hela landet yttrade sig. Det var Rowan Atkinson av alla människor, komikern som spelar mr Bean och Blackadder. I ett brev till Times i London skrev han: ”För att göra ett bra och bitande religiöst skämt borde man prisas. För att göra ett dåligt borde man förlöjligas och smädas. Tanken att man kan åtalas för att göra någondera är fantastisk”.
Till deras förmån protesterade några journalister. Bland dem Daily Mails kolumnist Melanie Phillips som den 13 januari 2005 besökte ett allmänt möte sponsrat av flera organisationer som stödde Blunketts förslag, bland dem ”kommissionen för raslig jämlikhet, Associationen för polischefer, Justice, Det brittiska humanistsällskapet och Storbritanniens muslimska råd (MCB)”. Phillips frågade Iqbal Sacranie, MCB:s generalsekreterare ”om han trodde att något officiellt uttalande om islamisk terrorism, eller någon spekulation om antalet muslimer i Storbritannien som kunde tänkas stödja islams terrorism, utgjorde religiöst hat”. Han svarade: ”Det finns ingenting sådant som en islamisk terrorist. Det är djupt kränkande. Det vore inkluderande i detta att säga att muslimer är terrorister”. Så nu vet vi vad MBC vill åtala under den nya föreslagna lagen”. Daily Telegraphs kolumnist Charles Moore orsakade en storm genom att bara försäkra att britter har rätt att säga vad de vill om andra människors religion. Storbritanniens muslimska förening krävde att han avskedades och klagade över att ”nästan femton år efter den ökända Salman Rushdie-affären skulle man kunna tro att Daily Telegraph och dess likar borde veta bättre än att tillåta sådant smuts och dravel att pryda dess sidor” Vad menade den muslimska föreningen med detta? Att den brittiska pressen borde lärt sig av fallet med Rushdie att gränserna för yttrandefrihet i väst nu var en sak för imamerna att avgöra? Sacraine tog också upp Rushdie och sade att: ”Vi verkar få tillbaka de argument som togs fram under affären med Satans-verserna. Är yttrandefrihet utan gränser? Inte bara muslimer säger nej, och vill ha åtgärder för att motverka förtal mot deras ärade trosbekännelser”
Några veckor senare visade det sig att ett lagförslag för att skydda muslimer och bögar från diskriminering hade ändrats. ”Downing Street”, förklarade journalisten David Cracknell, ”är rädda för att muslimerna…. kan känna sig kränkta om de blir hopklumpade med homosexuella”. Alltså hade bögarna blivit utestängda från förslaget. Med tanke på att antalet muslimska väljare var runt 1,2 miljoner och de homosexuella väljarna runt 3 miljoner kan man bara föreställa sig vad som skulle hända när den snabbt ökande förra gruppen blir fler än de senare. Redan nu trampar politiker som Londons borgmästare Ken Livingstone, vilken ett par år tidigare fjäskat för bögars rättigheter, glatt på dessa rättigheter för att komma på god fot med muslimska fundamentalister. I Norge började kristna och muslimska ledare arbeta för att tillsammans ta bort homosexuellas rättigheter. Det började verka som om homosexuellas rättigheter i Europa bara var en kort glimt på historiens radarskärm, ett ögonblick av frihet under långa perioder av förtryck.
De som stödde Storbritanniens nya lag för att skydda muslimer försvarade dem med motivet att brittiska muslimer led av allmänt spridd och brutal islamofobi. Men stämde det? Kenan Malik intervjuade dussintals muslimer och märkte att ”alla trodde att polistrakasserier var vanliga, trots att ingen stoppats och visiterats. Alla insisterade på att fysiska attacker var vanliga, trots att ingen blivit attackerad eller kände någon som blivit det”. När Malik talade om Storbritanniens terroristlagar efter elfte september, och påståendet att polisen gick på ”hela den muslimska gemenskapen” med stopp och genomsökningar, noterade att bara 1500 av Storbritanniens 1,6 miljoner muslimer hade stoppats och att tv tredjedelar av de som genomsökts varit vita. Ändå insisterade Sacraine under en intervju med Malik att 95-98 % av de som stoppades och undersöktes under antiterroristlagarna är muslimer”. Den korrekta siffran är 14% för muslimer. Hur många gånger jag än visade statistiken vägrade han att ge med sig. Hans siffror verkan han ha gripit ur luften… Alla dessa siffror är tillgängliga. Ändå har ingen journalist utmanat påståendet att asiater i hög utsträckning blivit stoppade och visiterade. Islamofobins acceptans är så övertygande att ingen ens bryr sig om att kontrollera om den är sann”.
December 2004 blev flera medlemmar av British National Party inklusive dess ledare, arresterade för att ha kallat islam ”ond” och ”grym”. BNP är en uttalat rasistisk grupp som utöver flera försvarbara positioner (slänga ut illegala invandrare, slut på kvotering, Storbritannien ut ur EU, återinföra dödsstraff och påtvingad militärtjänst), också är mot rasblandade äktenskap, har haft samarbete med nynazistiska grupper och kräver att medlemmar är av brittisk (eller ”närbesläktad”) härstamning. Inte en vacker bild. Ändå var det otäckt att se någon alls i Storbritannien arresterad för att denne kritiserat en religion. Det var inte så en demokrati skulle fungera.
Yttrandefriheten i Storbritannien attackerades inte bara av islam. Den 18 december 2004 protesterade fler än tusen sikher mot en föreställning på Birminghams Repertory Theatre om en pjäs som beskrev mord och våldtäkt i ett sikh-tempel. Protestanterna, som krossade fönster och kastade ägg, stoppade föreställningen efter tjugo minuter och skadade tre poliser. Pjäsförfattaren fick dödshot och fick gå under jorden. Men ministern Fiona Mactaggart vägrade kritisera våldet, vilket hon istället försökte få att verka som en berömvärd handling av yttrandefrihet, ”det är en stor sak att folk bryr sig tillräckligt mycket om en föreställning för att protestera”. Klandervärt nog stödde den katolske ärkebiskopen i Birmingham protesterna, och förklarade via en talesman att ”med yttrandefrihet och konstnärlig frihet följer ansvar”. En sikhisk organisation instämde: ”Vi är inte mot yttrandefrihet, men det finns ingen rättighet att förolämpa”
Det var inte heller bara i Storbritannien som tjänstemän försökte lösa kulturella friktioner genom att begränsa yttrandefrihet. I november 2004, föreslog den holländske justitieministern Piet Hein Donner en vittgående hädelselag för att skydda islam från förolämpningar (förslaget väckte så mycket upprördhet att Donner snabbt tog tillbaka den). I december menade finansministern för Laurens-Jan Brinkhorst att Hirsi Ali ”inte skulle gjort Submission”. I januari blev två skolpojkar i Ijsselstein, Patrick Balk och Mark de Mooij, blev tillsagda att ta bort sina holländska flaggor från ryggsäckarna då marockanska studenter kunde uppfatta dem som ”provocerande”. Det visade sig att flaggförbud rådde i många, om inte alla , holländska städer. Samma sak hände i Sverige, där en rektor som var rädd för att förolämpa muslimer skickade hem två skolflickor ”för att ha burit tröjor med små svenska flaggor”
När Hirsi Ali avslöjade i februari att hon för säkerhetens skull levde på en marinbas och att hennes kollega i parlamentet Geert Wilders tillbringade sina nätter i en fängelsecell, skyllde flera av parlamentets medlemmar – istället för att bli upprörda över att deras kollegor tvingades leva under dessa omständigheter – deras svåra situation på dem själva, och sade att om de inte tala så öppet skulle allting vara bra; flera journalister och parlamentsledamöter föreslog skamligt nog att de borde avgå. Under tiden stämdes Hirsi Ali av en islams stiftelse som ansåg hennes kommentarer om islam olagliga och försökte stoppa henne från ytterligare blasfemier (domaren frikände henne, men rekommenderade försiktighet)
Maj 2005 kom det som blev mest ända graden av rättegång av sin sort : en italiensk domstol beordrade Oriana Fallaci att infinna sig inför domstol för att ha ”förtalat” islam. Som svar på en anklagelse av Adel Smith, ordförande för den Muslimska unionen i Italien, beslöt domare Armando Grasso att en passage i Fallacis bok från 2004, The Force of Reason var ”utan tvekan förolämpande för islam och för dem som utövar denna religiösa tro”. Det var inte första gången Fallaci, som var döende i cancer och levde under dödshot, tvingades stå inför domstol för detta brott: 2003 hade elva unga muslimer från Lyon fått henne inför en fransk domstol för en tidigare bok The rage and the pride (hon vann). Fallaci var inte någon expert på takt: genomsyrad med sin passion (för frihet och det som är bra i västerländsk civilisation) och sina fördomar (hon hatar gay-folk nästan lika mycket som hon föraktar muslimer). De båda böcker hon stämts för är fyllda med överdrivna karikatyrer av grupper och individer. Det är svårt att föreställa sig att någon inte blir upprörd över åtminstone något i dem. Men i ett fritt land är det Fallacis rättighet att säga vad hon vill. Blotta faktumet att hon ställs inför rätta i två västeuropeiska nationer för att ha skrivit en bok som bara bekräftade dessa böckers huvudpoäng: att Europa, genom att ge efter för totalitära ideologier, riskerade sin frihet.
I april 2005, nästan utan debatt, drev det norska parlamentet igenom en svävande lag som gav böter eller fängelse till den som sade något ”diskriminerande” eller ”hatiskt” om någons hudfärg, etnicitet, religion eller sexuella läggning. Bevisbördan lades på den anklagade: om du inte kunde bevisa att du inte gjort något klandervärt, ansågs du skyldig. Bara det ”populistiska” Fremskrittspartiet var mot lagen. Hege Storhaug sade till mig att hon såg fram mot att bli den första i Norge som hamnade i fängelse p.g.a. den nya lagen.
YTTRANDEFRIHET OCH STATEN
ÖVER HELA VÄSTEUROPA slog myndigheterna ner på, eller försökte slå ner på, yttrandefrihet. Under tiden praktiserade många artister, författare och ”kulturarbetare” självcensur. De tog ner ”förolämpande” konst, ställde in visningar av ”förolämpande” filmer, de tänkte ”förolämpande” tankar men vågade inte yttra dem. Ett exempel är den holländske regissören Albert Ter Heerdt som planerade en uppföljare till sin ”multikulturella komedi” Shouf Shouf Habibi! Han blev ”varnad av muslimska vänner att skjuta upp den” och tog rådet (Jag vill inte få en kniv i bröstet, sade han). I februari 2005 ställdes en planerad visning av Submission in vid Rotterdams internationella filmfestival av sin producent Gijs van de Westelaken (”Betyder det att jag ger efter inför terrorism?” sade han. ”Ja, men jag är inte politiker eller en antiterroristpolisbefäl; jag är en filmproducent”). Festivalens tema var ironiskt nog ”censurerade filmer”; istället för Submission fick festivalpubliken se två filmer som var positiva till självmordsbombare.
Cobra-museet i Amsterdam utsattes för något liknande när de höll en utställning av den marockansk-holländske målaren Rachid Ben Ali, som innehöll gay-teman och gjorde satir över islamiskt våld. Den utsattes för hot. Beundransvärt nog stod museet fast även om Marlise Simons noterade att vissa holländare ”i tysthet frågat om självcensur kunde accepteras för att bevara den sociala freden”. Hotelser fungerade för Världskulturmuséet i Göteborg, Sverige, som tog ner en målning, Scène d’Amour, som artisten Louzla Darabi beskrev som ett ”svar på muslimsk hyckleri om sexualitet, speciellt kvinnlig sexualitet”. (ett e-mail till museet varnade att ”ni och era vidriga verk kommer att elda upp muslimerna i Sverige. Lär av Holland! Världens största supermakt kan inte skydda er, så frågan är hur ni skall kunna skydda er själva”) Museidirektören Jette Sandahl sade till Reuters att ”tavlan togs bort för att inte publikens fokus skulle skifta från utställningens huvudsakliga budskap om AIDS och globalisering”. ”Provokativ” konst är alltså ok så länge den inte provocerar någon.
I perioden efter Theo van Gogh har många europeiska artister valt att nå nya höjder i fråga om saktmod hellre än att provocera. I mars 2005 uppträdde den norske Singer-songwritern Åge Aleksandersen i NRK med sitt nya album, To skritt frem (Två steg framåt). ”Den här gången vill han bygga broar mellan islam och kristendom”, rapporterade Arne Kristian Gansmo, som citerade texten i ”Jeg vil vær din venn” (Jag vill vara din vän), av Aleksandersen beskriven som ”en sång om obunden kärlek”:
Du stenar dina mödrar
Piskar dina systrar
Stympar dina döttrar
Bakom slöjan
Men jag vill vara din vän
(Original: Du steiner dine mødre. Pisker dine søstre. Lemleste dine døtre. Bak slør. Men jeg vil vær din venn)
Även om det är svårt att tro var inte Aleksandersen sarkastisk.
I april 2005 dog påve Johannes Paulus II efter en lång tids sjukdom. Även om jag fann många delar av hans verksamhet störande var hans starka och konsekventa ledarskap i kampen mot kommunismen otvivelaktigt heroisk. Hans död, så snart efter Reagans, verkade tysta den sista starka rösten mot kommunismen; efteråt fanns bara små pip. För många verkade valet av hans närmaste man, kardinal Josef Ratzinger vara grund för att tro på kontinuitet: båda var motståndare till kommunism men också motståndare till liberal teologi (av en händelse mötte Ratzinger akademisk europeisk marxism för första gången på samma ställe som jag, universitetet i Tübingen, där han undervisade i teologi i slutet av sextiotalet). Men efter Benedictus XVI kommit i ämbete kom signaler om ett troligt känsloskifte. Johannes Paulus hade närmat sig islam, vilken han tydligen såg som allierade i kampen för ”familjevärderingar” och mot upplysningens tankar; under hans pontifikat hade Vatikanen gått samman med islamiska regeringar vid internationella konferenser för mänskliga rättigheter för att stoppa europeiska förslag om födelsekontroll och andra moderna påfund.
Den nye påven verkade emellertid mer benägen att se islam som en rival. Under sina år som prefekt för Kongregationen för Trons Doktrin hade han begråtit konstrasten mellan islams livaktiga uppstigande och den trötta nedgången för det kristna Europa, klagade över misslyckande att få EU att medge Europas kristna rötter, och protesterade och sade att ett Europa utan gud bjöd in till utplåning. Så nära tillbaka som 2004 hade han i en essä, med det fängslande namnet ”Om Europa hatar sig själv”, skrivit att ”Europa har i sin stund av största framgång, verkat bli tom inuti… Det finns en underlig brist på framtidstro”. Trots att jag minst sagt inte gillade hans entusiasm för att göra homosexualitet illegalt och förbjuda kritik av religion, kunde jag bara hålla med om hans påstående att Europa led av ”ett självhat, som… bara kan kallas sjukligt”.
Det verkade troligt att påve Benedictus skulle göra allt han kunde får att stoppa sekulariseringen av Europas kristna och stoppa att islam koloniserade Europa. Islamexperten Robert Spencer skrädde inte orden: ”Den katolska kyrkan har röstat för Europas och Västvärldens överlevnad”. Eller skulle Benedictus följa företrädarens linje? I juli 2005 ställde Vatikanen in en konsert till minne av offren för terrorism då den inte ville göra något som kunde tolkas som ett ”offentligt ställningstagande” om terrorism.
Ändå var Benedictus projekt problematiskt. Till att börja med var hans ståndpunkt i grunden odemokratisk: han avskydde inte undertryckandet av individuella rättigheter i den islamska världen, han avundades den. För det andra, varje försök att få Europa tillbaka till religionen, speciellt en religion definierad av Benedictus stränga traditionalism, verkade dömd att misslyckas. Vad mig anbelangade var inte svaret på striktheten i fundamentalistisk islam inte i den lika strikta katolicismen i Ratzingers tappning utan i demokratisk liberalism, pluralism och tolerans. Den frihet som gjort Amerika framgångsrikt och mäktigt och fått människor från hela världen att dras till dess gränser.
SVENSKT SJÄLVFÖRAKT
Om det europeiska självföraktet hade ett hälleberg så var det helt klart Sverige. 2004 talade integrationsministern Mona Sahlin i en kurdisk Moské. Iklädd huvudduk sade hon till den muslimska publiken att många svenskar var avundsjuka på dem då de hade en enhetlig kultur och Sverige bara hade fåniga saker som Midsommar. Karen Jespersen, Danmarks förra integrationsminister kommenterade med märkbar motvilja att ”det är svårt för kulturell självförnekelse att bli mer monstruös och skräckinjagande än så här”. Vid en konferens i april 2005 frågade Hege Storhaug med Sahlins kommentar i färskt minne, den svenske statssekreteraren för integration Lise Bergh: ”Är svensk kultur värd att bevara?”. Bergh svarade: ”Vad menas med svensk kultur? Jag tror det besvarar frågan”. Storhaug lade märke till att Bergh inte ens försökte ”dölja det kulturella självföraktet varken med ord eller uttryck… I Sverige verkar ledarskapet uppvisa Europas mest omfattande kulturella självförnekelse.. helt enkelt ett djupt självförakt som som många tror är metoden att köra en fredlig nation och stat rakt ner i diket… I vissa dystra stunder” sammanfattade Storhaug, ”undrar jag om det inte bara är en tidsfråga innan Sverige bryter ihop”.
Nästa del: kontakta hemsidan pilum.nu
3.3 Etablissemanget och tyranniet
Efterord