LEOPOLD LABEDZ om Isaac Deutschers metodik
I början av sextiotalet skrev Sovjetexperten och historikern Leopold Labedz en kritisk artikel om Isaac Deutscher i Survey, april 1962, nr 41. Senare återkom originatexten i Encounter, januari 1979, s 65-82.. I följande artikel avfärdar Leo Labedz det spekulativa i Deutschers metodik. Labetz tar även upp hur Deutscher slarvar med fakta och förvränger sanningen. Just denna artikel handlar om Isaac Deutschers biografi om JosefStalin, men går att tillämpa på hans övriga verk.
Föreliggande är en nedkortad och bearbetad version. Observera att följande text är en omarbetad, icke-original text. Den är förminskad och nedkortad med ett språk som inte gör anspråk på att vara ordagrant översatt. Endast andemeningen och avsikterna har ansetts nödvändiga att behålla i sin helhet.
Jag har studerat Isaac Deutschers berömda trebandsbiografi om Leo Trotskij mycket noggrant. Tidigt under mina studier insåg jag att den vetenskapliga graden haltade. Det var mycket som inte stämde. Jag förstod att även om Deutscher är väl bekant med historiska fakta vränger han dem så att de ska stå i överensstämmelse med hans ideologiska sympatier och politiska dagordning, i hans fall trotskism.
Utmaningen handlar inte om att slå fast vad som verkligen ägt rum. Labedz visar att Isaac Deutscher medvetet, mot bättre vetande förvränger historiska fakta. Att han faktiskt inte ens själv tror på det han säger sig tro. Det handlar inte om att Deutscher är okunnig. Det handlar inte om att han har fel. Det handlar om att han medvetet förvränger händelserna om vad som hände i Sovjet. Herr Deutscher kallar sig historiker. Sanningen är emellertid att han inte alls är historiker utan historieförfalskare. För att säga det rakt på sak – han är en lögnare.
Isaac Deutscher’s ”Stalin” An unpublished critique
Min essä är den andra delen i en studie som starkt kritiserade Deutschers skrifter, mest hans journalistik. I slutet av den sades att det skulle komma en fortsättning som behandlade hans historiska verk.
Efter publiceringen av den första essän mottog jag ett brev från herr Deutschers advokat som hotade med en stämning och krävde en ursäkt. Jag konsulterade flera advokater. De förklarade att det inte var något problem. Alltså vägrade jag tillmötesgå herr Deutscher. Efter en skarp brevväxling, fullföljde han inte sitt hot.
Tio år efter Salins död har Isaac Deutscher gjort en biografi om Stalin (Stalin. A political biography, Oxford university press 1949). Han är övertygad om att hans tolkning av Stalin och stalinismen klarar tidens test, och även om han medger att en hel del nya dokument gjorts tillgängliga sedan hans första upplaga står han bakom sin version. Likt en profet deklarerar Deutscher: ”Långt ifrån att ha motbevisat mina förutsägelser, har händelserna bekräftat dem” (72). Likt en historiker säger han: ”Den nya dokumentationen säger inte emot historien som jag berättat den, utan bekräftar den” (72).
Sålunda, vare sig det är om framtiden eller det förgångna så har Deutscher alltid rätt och bevisen bara bekräftar domen. En historiker är mindre utsatt än en profet för han behöver inte förvänta sig fakta, bara välja ut dem och rekonstruera dem. I sin tolkning kan han emellertid passa in dem i ett förutbestämt mönster i viket det förflutna är lika oundvikligt som framtiden. I ett sådant schema är gamla eller nya bevis av begränsat värde och tjänar som en illustration som en roman a these.
För detta behöver han ingen ny melodi, speciellt inte en sådan som kan introducera en skärande not i den gamla låten. De fakta för vilka den gamle diktatorn fördöms är inte nya för honom. Materialet blir allt större, men hr Deutscher visar liten benägenhet att uveckla denna aspekt av Stalins regim.
En läsare av Stalin letar förgäves efter mer än en flyktig referens för en sådan historisk stalinistisk institution som tvångsarbetsläger. I Deutschers historiska perspektiv är miljoners öde inte värt mer än ett par meningar i en 600-sidig bok. Deutschers behandling av ämnet är inte bar utomordentligt kort utan även förhastad och förledande.
Han refererar inte till Stalins koncentrationslägers utveckling de två decennierna som föregick hans bok. Han reducerar det till enbart två instanser. 1. bönder som tagit till våld mot kollektiviseringen, 2. deportationer efter mordet på Kirov våren 1935 av misstänkta bolsjeviker och deras familjer.
En läsare obekant med ämnet anar knappast att det inte bara var bönder som tagit till våld när de deporterats, och utöver Deutschers två kategorier var det miljoner, inte tusenden, som skickades till lägren vilka inte tillhörde dessa två kategorier. Deutscher påstår sig bevara ”objektiviteten”:
”Sovjet straffreformer från tidigare år, inspirerades av humanitära motiv, och såg inlåsningen av kriminella som ett medel för återanpassning, inte straff… Bland svälten och förtvivlan under det tidiga trettiotalet, ignorerades meden för deras beskydd, återanpassning degenererade till slavarbete, slösande med mänskligt liv, en svart fläck på den andra revolutionens bild.”(73).
Detta är allt Deutscher har att säga om Salins fångläger. Han kontrasterar ”humanitär” praxis under Dzerzjinsky och Menzjinsky mot ”degenereringen” under Jagoda, och tillskriver den svälten under det tidiga trettiotalet, utan att nämna att svälten orsakades av Stalins egen tvångskollektivisering. Och även efter att svälten hade gått över och lägren blivit en viktig del av det stalinistiska systemet så förbättrades inte fångarnas lott. Men det står det ingenting mer om saken i Deutschers bok.
Han totalt förbigår massdeportationer som inkluderade hela nationer och som försiggick långt efter den ”andra revolutionen”. För de som får sin information om Stalins gärningar från denna biograf måste många av rehabiliteringarna efter stalintiden vara förvånande då så många offer inte nämns av Deutscher. Det vore också omöjligt att från denna källa se inhumaniteten i lägren när de rådde under Beria (som Deutscher senare kallar ”liberal”). Detta är levande skildrat i Solszjenitzyns En dag i Ivan Denisovitj liv.
Deutscher säger att Stalin ”åtog sig att driva ut det barbariska ur Ryssland med barbariska metoder”. Denna sortens enkla formuleringar och svävande fraser tilltalade inte bara de fördomsfulla och de osäkra, men också de som felaktigt trodde att detta var objektivitet.
Deutscher hävdar att Stalin gjorde det historiskt nödvändiga när han använde arbetsläger för att industrialisera Ryssland.
Stalin instämde själv i det, och även om han inte behövde andras bedömning av sitt handlande så skulle det nog varit trevligt för honom att få sina gärningar framställda som historiens dom av en ”objektiv historiker” som trodde att die Weltgeschichte ist das Weltgericht. Han hade ett jobb att göra, givet till honom av historien själv och till skillnad från sin biograf kunde han inte tillåta sig att vara sentimental i frågan.
Om det var för tidigt för historiens domstol, vars ”utslag” fortfarande var osäkert, var rollerna redan givna. Despoten var ”progressiv”, och historikern inte bara redo att vara en mild domare utan redo att överse med en stor del av de existerande bevisen i sin bedömning av fallet. Offren för det som hänt får inte komma till tals hos Deutscher, vilket man lätt kunnat förutse. Offret är mindre intresserad än Deutscher av ”historiskt perspektiv”, skapad som den är av abstraktioner av teleologisk teori, istället för sanningen i mänskligt kött och blod. Solzjenitsyn, vittnet, brydde sig om Ivan Denisovitj, som led i lägren. Deutscher, historikern, hade sitt perspektiv – ”historiens dom” – gemensamt med Josef Vissarionovitj, som hade skapat den. (74)
Leo Tolstoj noterade att allteftersom tiden går verkar allting som hänt vara oundvikligt. Denna deterministiska effekt krockar med att realiserandet av val – politiska, sociala, existentiella – som vi möter innan vi handlar. Paradoxen förstärks när en deterministisk historiesyn kopplas till ett kall att handla. Om teorin influerar dess perceptionsfält, blir den en självuppfyllande eller självförstörande profetia.
Men den möter fortfarande historiska fakta som inte går ihop med dess förväntningar. Ställda inför detta faktum kan marxistiska historiker som måste tolka dessa fakta, deklarera att sådana fakta är irrelevanta för marxismens grunder. Deutscher säger:
”Jag kan inte se betydelsen för sanningshalten, eller någon annan del av den dialektiska materialismen eller av historisk materialism, av det faktum att utvecklingen av klasskampen i väst inte har bekräftat några av de optimistiska förväntningarna hos Marx, Engels eller Lenin” (74).
Men en viktigare roll i Deutschers argumentationsmetod spelas av den ”deterministiska effekten” i historieuppfattningen. Fallande tillbaka på den introducerar han sitt ”historiska perspektiv” som han använder likt en ansiktsmask för politisk värdering. Han skapade det när Stalin fortfarande levde, och som han själv skriver i den nya upplagan av sin bok ”vi inte hade något”. På den tiden var utgången av de politiska striderna fortfarande osäkra, händelser bestämdes från dag till dag och bedömdes av samtida aktörer, men Deutscher visste redan att ”Stalin tillhör den stora sortens revolutionära despoter, liksom Cromwell, Robespierre och Napoleon”.
Detta var rätt smickrande för Stalin, då ingen av dessa historiska figurer oavsett deras illdåd sysslade med folkmord. Ingen av dem sysslade med brott på samma sätt och av den grad som kan jämföras med Stalins, mannen som var ansvarig för Moskvarättegångarna, terrorn, massdeportationerna, svälten, anonyma miljoners död, dödsdomar för barn, krigsfångeavrättningar i Katyn och alla andra oräkneliga brott.
Men vilken teoretisk konstruktion man än lägger på det är barbarism fortfarande barbarism och historien är inte ett renande medel.
Deutschers antropomorfa språk bara döljer det faktum att ”historien” inte kan ”rensa” något. Stalins offer ligger i sina gravar och inte kan väckas till liv. Och en moralisk upprättelse inbegriper inte en historisk ursäkt utan ett otvetydigt fördömande.
Både Deutschers och Chrustjevs historieskrivning erkänner Stalin meriter. I Sovjet ses framstegen som partiets verk, och Stalin roll som hindrande. Deutscher jämförde ”dialektiskt” hans ”retrograda” och ”progressiva” delar och hyllas för sin ”objektivitet” i den borgerliga pressen.
Men skillnaden är inte bara mellan olika fokus, den handlar också om graden av Stalins skuld. Deutscher är mer benägen att skylla på ”historien”. Det är inte förvånande när han i förväg har identifierat sitt eget perspektiv med det ”historiska perspektivet” och sin egen politiska dom med ”historiens dom”. Därav att han i introduktionen i den nya upplagan av Stalin deklarerar att ”det historiska perspektiv i vilket vi nu kan se Salin är kanske alltför kort”(74).
Det är inte otänkbart att nu när anti-Stalinism inte längre har något politiskt syfte att fylla och det gått tillräckligt länge sedan offrens skrik tystnat att tiden kan komma för en rehabilitering av Stalin. Skulle den komma kan Deutschers biografi om Stalin, med sin ”borgerliga objektivitet” lätt användas för en sådan omvärdering. Tolstojs deterministiska effekt kommer då att uppfylla sig själv och få brott att verka oundvikliga eller statsmannalika. Ingen generation är egentligen särskilt bekymrad med gårdagens fasor.
Men om Deutschers verk används för att rehabilitera Stalin, är dess historiefilosofi inte helt rätt för syftet, ty om rehabiliteringen någonsin händer är den mer influerad av rysk patriotism, främmande för ”internationalisten” Deutscher, än av abstraktioner av revolutionär teori tillämpad av en nästan utrotad art, den kosmopolitiska judiska intelligentian. Med ankomsten av kommunistisk polycentrism är de historiska parallellerna snarare Ivans och Peters från Rysslands förflutna än Deutschers Cromwells och Robespierres. (75)
Urvalet och framställningen av historiska fakta borde, i Deutschers ofta använda fras göras Sine ira et studio, men denna högtravande försäkran följs inte i hans historiska skrifter.
En historiker behöver inte vara opartisk för att var objektiv, men för att kvalificera sig som objektiv behöver han uppfylla vissa krav:
1. Han behöver använda alla källor,
2. Inte bortse från de källor som inte passar in i hans förutfattade idéer,
3. Han måste hålla vinklingen på sin riktning/benägenhet inom rimliga gränser,
4. I valet av material vara redo att lära från det,
5. Inte bara använda det till stöd för sin redogörelse
Intuitiv kunskap är nödvändig, men är inte ett tillräckligt villkor. Utelämnanden får inte vara påfallande och fantasifullt skapande skall inte ersätta bevis. I korthet: det finns en skillnad mellan en historiker och historieskrivare, mellan en studie och ett påhittat arbete.
Om det är nödvändigt att återförsäkra sådana plattityder, beror det på att Deutschers historiska arbeten ofta inte klarar av att leva upp till dessa minimala krav. Till att börja med är hans källor om den ryska revolutionen starkt ensidiga. I linje med hans politiska sympatier förlitar han sig nästan enbart på bolsjevikiska framställningar eller Trotskijs version. Man behöver bara se på källorna till Stalin för att se att med ett fåtal undantag finns det nästan inga icke-kommunistiska källor, vare sig ryska eller utländska. De är misstänkt frånvarande och även Stalins eget mästerverk ifråga om historieförfalskning, den hyllade Kort kurs… om partiets historia, numera avsomnad och begraven, står fortfarande som källa, trots att det är klart att inte en enda rad i denna ”definitiva version” av stalinistisk historia kan användas som historisk referens, utan måste i sig själv jämföras med genuina källor.
Deutscher får naturligtvis hålla sig till sin ideologiska hållning. Många historiska händelser, t.ex. franska revolutionen, underkastas nytolkning. Men ingen respektabel historiker som diskuterar franska revolutionen kan se på de genom en underlig kombination av Baboeufs och Napoleons glasögon och sedan vidmakthålla att denna begränsade syn ger honom rätt att hävda att han är objektiv. Ände vore detta en motsvarighet till hur Deutscher behandlar den ryska revolutionen och dess efterföljd.
Men det kanske största felet hos Deutscher som historiker är hans talang som litterär berättare.(76). Litterära skapelser skiljer sig från historiska studier. Den historiska sanningen och den ”artistiska sanningen” stämmer inte alltid överens. Historikerns första skyldighet är sanningen. Inte dramatisk effekt, inte drömmande, tankfull improvisation, inte en snyggt komponerat story, och inte ett passionerat uttryck av hopp, förtvivlan eller ens en inre förståelse – utan det kalla och skeptiska upptäckandet av bevis. Om historikern inte skiljer mellan fakta och antaganden, inte genom övervägande utan som mental vana, blir linjen mellan historia och fiktion suddig.
Detta är exakt vad Deutscher gör. Han började som poet, och har en tendens att dramatisera historien, att presentera den i rader av historiska metaforer. Detta som kunde vara bra hos en historiker, blir farliga hos en som använder dem som alternativ för allvarlig bedömning och överväganden. Hans revolutionära romanticism leder honom till att ställa upp sig själv på ”historiens” scen och att identifiera sig själv sig själv med historien. Där kan den revolutionära förkonstlingen få till alla attityder som inte den riktiga historien ger någon chans. Han kan identifiera sig med de agerande utan att uppskatta värdet av deras roller och utan att bry sig om det större dramat. Skriva historia kan bli en kompensation snarare än ett kall.
Detta är kanhända ett mindre ont. Det finns många misslyckade konstnärer som projicerar sin frustration i motsatt riktning. Det är Deutschers förföriska stil som i någon grad orsakat hans böckers framgång. (76) Stilen innehåller känslomässiga överdrifter, fantasifulla utflykter och den metaforiska förvirring som ofta gör dem till historisk fiktion, som förvisso är underligare än sanningen.
Det är omöjligt att i detalj analysera alla felaktigheter i Deutschers Salin biografi, precis som det är omöjligt att i detalj analysera kopplingen mellan Deutschers stil och hans historiska metod. Sådan textanalys skulle kräva flera sidor för varje sida som skrivits av Deutscher. Men de kan åskådliggöras genom några exempel. Här är en om Stalins ”andra revolution”:
”Hela experimentet verkade vara en galenskap, där alla logiska regler och ekonomiska principer verkade ställas upp och ner. Det var som om hela nationen plötsligt hade övergivit sina hus och hem, vilka ehuru rudimentära existerade i verkligheten, och flyttat med all utrustning till någon sorts illusoriska byggnader…
Och som om denna nation hungrig, smutslig, huttrande av köld och slagen av sjukdomar, börjat ett febrilt sökande efter de strån, de stenar, de byggare och murare, så att de åtminstone kunde börja bygga nya byggnader, större och mer hälsosamma än dem de lämnat. Föreställ er att nationen bestod av 160 miljoner människor och att de blev ledda in i detta surrealistiska företag av en ordinär, prosaisk man som helt plötsligt blivit betagen av en halvt vaken halvt somnambulistisk vision, en man som satt sig själv i rollen som en högste domare och störste arkitekt, i rollen av en modern superfarao. Så var i stora drag det ryska livet, full av lidanden och hopp, full av patos och det groteska, och sådan var Stalins roll i det hela, förutom att det han drev folk att bygga var inte onyttiga pyramider. I sin egen hjärna var han inte en modern farao, utan en ny Moses som ledde en utvald nation genom öknen.
Vad kan man göra med denna sorts historieskrivning? Räkna antalet omissio veri? Eller av suggestio falsi? Peka ut att Deutscher vet vad som hände i Stalins hjärna, ”plötsligt blivit betagen av en halvt äkta halvt somnambulistisk vision”? Att han tillskriver hela nationen motiv och initiativ som inte fanns där? Att han blandar ihop Don Quijote med Sancho Panza? Hur kan en sådan stil jämföras med historiska fakta? (76)
Och skulle inte en sådan generalisering av det som till sist är individuella lidanden verkar moraliskt okänslig, även om den är historiskt fantasifull?
I inga fall är glimtar av fantasi ett substitut för bevis i biografier om historiska personer. Deutschers arbete återspeglar hans tro på Den Obefläckade Avlelsen i revolutionen som ligger till grund för allt han skriver (”Jag kan inte förstå hur upptäckterna om Stalins brott kan omvända någon, utom personer som vacklar inför chocken, att tro på privategendom eller i den obefläckade avlelsen”, Nuovi Argomenti, nr 57/58 1962). Som för varje sant troende handlar allt om tro och övertygelse.
I ljuset av detta är det möjligt att förstå den ”speciella mening” han fäster vid sådana uttryck som historisk objektivitet och att skriva sine ira et studio. Hans modell för vetenskapligt undersökande är Lenin, denne ”kritiske student i tankens laboratorium” som forskade med ett öppen och opartiskt sinne” (Stalin, s 118). Det är inte förvånande att Deutscher skrev sin bok på det sätt han skrev den med den sortens vetenskapliga opartiskhet. I hans hjärna samexisterar leninistisk partilinje med ”borgerlig objektivitet”.
Hr Deutscher tar miste när han tror att Stalin är en objektiv eller opartisk bok för att den kritiseras av folk från både höger och vänster. Om hr Deutschers bok skapade sådana känslor av fientlighet hade de mindre att göra med vad han sade, det fanns många sympatiböcker för Stalins om publicerades vid denna tid, men ingen försökte framställa sig som en objektiv studie av en opartisk lärd. Det som upprörde många var inte bara den sovjetiska verkligheten utan de envetna försöken att framställa Sovjet som den bästa av alla världar.
Stalinbiografin publicerades under kulmen av Stalinkulten i Sovjet. Ställda inför en sådan situation kan inte historikerna enbart samla information, de måste också använda sina krafter till tolkning och föreställning. Men det handlar inte bara om smak och inställning, Om man medger att det inte är upp till var och en krävs ett minimum av stränghet och noggrannhet utan vilken historien helt enkelt är meningslöst prat.
Vissa fakta kan slås fast och det finns inget utrymme för att argumentera om dem. Det finns en skillnad mellan att ha en tendens åt ett visst håll och att vara inkorrekt, och detta är speciellt viktigt i fråga om Sovjetisk historiografi. Konfronterad med en falsifikationsskola av en oöverträffad grad, handlar det inte bara om att historikerns plikt att vara pedantiskt noga med fakta, han måste åter fastställa sanningen.
Även i detta sammanhang faller Deutschers verk platt till marken. Inte enbart för att hans tendens att mytologisera genom sina flyktiga tolkningar av inbillning, utan även för att han ofta har fel ifråga om ”primära fakta”. Dessa missar är inte medvetna förvrängningar, utan kommer från hans ideologiska fixa idéer. Han var fånge mellan sin egen kult av historien och den samtida ”kulten av personlighet”, och resultatet var att många fakta fick en glidning som hjälpte till att skapa den stalinistiska myten utifrån samtidigt som den utvecklades inifrån.
Detta påpekades när det skedde, i ett långt memorandum av David och Boris Shub, som anklagade Deutscher för ”mängder av felaktigheter”. Deutscher svarar att citaten var ”tagna ur sitt sammanhang eller grymt förvrängda” men han bemöter inte de faktiska anklagelserna. Han avfärdar dem som en ”’under bältet’ attack” och en ”komisk incident” som bara kan ha haft någon effekt i ”det politiska klimat som rådde just då” .
Men ingen grad av fördunklande kan ändra det faktum att felaktigheterna i Stalin är lika oacceptabla nu som när kritiken gavs. Deutschers dimridå av objektivitet döljer inte bara en definitiv politisk tendens utan även vetenskaplig bristfällighet, vilket ofta gör hans faktaframställning vilseledande. Hans historiska teknik liknar ofta hans journalistiska teknik. Mycket härstammar från hans egen fantasi. Och i inga fall avslöjar han att hans påståenden är gissningar, och att vad som kan vara ursäktbara saker i journalism är det sannerligen inte i historieskrivning. Händelsen med mordet på Kirov och Tjukatjevskijaffären är två exempel då Deutscher skriver som om han viste när han inte vet. Men han har också den motsatta tendensen av att vara mer försiktig än vad bevismaterialet tillåter och när hans tvivel är ad usum Stalin, t.ex. Katynmassakern. Deutscher skriver: ”Det fanns skäl att anta att tyskarna själva, som mördade miljoner människor, kan ha varit skyldiga till dådet” (80)
Detta resonemang kan verka rimligt för en läsare som inte vet att när det skrevs fanns det redan massiva bevis på polska (och därför tillgängliga för Deutscher) som klart pekade på att just detta brott kunde tillskrivas Stalin och inte Hitler,
Andra exempel på Deutschers förledande teknik är legio. Salins misstro mot den gamla intelligentian förklaras i termer som matchar hans egna anklagelser. Detta kan lätt användas för att ursäkta rättegångarna mot mensjevikerna (som Trotskij fördömde i sin exil), eller Moskvarättegångarna.
Hans skrivningsteknik inkluderar också vad som kan kallas ett ”dubbelt behandlande”, d.v.s. presentationen av en ofördelaktig sak som direkt följs upp av en uppmjukning genom en filosofisk rationalisering, någon form av kvalifikation, eller ett rent felaktigt faktapåstående.
Det är svårt att se hur det skulle vara på ett annat sätt. Både för Stalin och för Deutscher. Stalin var ett instrument för historien själv. Han förkroppsligade marxismens ”historiska nödvändighet” i sin hänsynslöshet och i sina påstådda utbrott av ”liberalism”. 1939, när de stora utrensningarna tagit slut, var ”partiets författning förändrad till en kvasiliberal anda”. Det var då som Beria tog över efter Jezjov och i Deutschers ögon bli ”en liberal polischef” efter Stalins död.
Stalins förhärdade roll i Warzawa upproret 1944 kan knappast urskiljas i Deutschers biografi. Hans beskrivning av denna historiska episod är inslagen i alla möjliga omskrivningar och överseenden inklusive påståendet att upproret var oväntat. Ett historiskt faktum är att den Sovjetsponsrade radion i veckor i sträck uppmanade de boende i Warzawa att revoltera.
Men de mest bedrägliga elementen i Deutschers skrivtekniker är de historiska metaforerna. Han plockar fram dem som kaniner ur trollkarlens hatt, vid varje tillfälle. De handlar för det mesta om den franska revolutionen, men ibland strövar de iväg till andra historiska perioder. De är lika suggestiva som de är vilseledande.
Inte bara Cromwell, Robespierre och Napoleon, utan även tsar Alexander, järnkanslern Bismarck och t.o.m. påven Alexander Borgia – alla används för att förklara Stalins oundviklighet. Och det gör även Marx.
Sovjets industrialisering har många likheter med andra industriprocesser, men den skiljer sig också från dem. En del av dess ekonomiska kännetecken kan jämföras, men dess politiska, kulturella, teknologiska och demografiska bakgrund är sui generis. Emellertid tar en svepande historisk metafor hand om alla dessa märkvärdigheter. En blick på historiens tidtabell – uppenbarligen privat uppenbarad för Deutscher – antas ta bort varje tvivel i fråga om den progressiva delen hos Stalins industrialisering.
”Det har sagts mot den att den har fört med sig grymheter som vore acceptabla i föregående århundraden, men inte i detta. Detta är ett giltigt argument, men bara inom vissa gränser” (80)
Deutscher bryr sig inte om att förklara vilka dessa ”gränser” är. I en annan historisk jämförelse framför han att Stalin inte var unik. Som inspiratören till en revolution ovanifrån tar han sin sida
”bredvid Napoleon och Bismarck, från vilka han i så mycket skiljer sig” (80)
Men ”skillnaderna” preciseras inte och analogin utökas till utrikespolitik när han jämför Napoleons inverkan på länderna runt Frankrike med Stalins påverkan på Östeuropa.
Vad Deutscher inte tar upp är undertryckandet av demokratiska partier i Östeuropa efter andra världskriget, trots Stalins löften om motsatsen. Deutscher medger Stalins löften, men följer omedelbart upp med att det inte kan ses som ett lömskt trick då Stalin ”otvivelaktigt trodde att det han gjorde tjänade ett djupt demokratiskt syfte” (81).
Sedan försäkrar Deutscher att ”bolsjeviken i Stalin” gjorde att han tänkte på de progressiva delarna i sitt system när han tvingade sig på Östeuropa. Hans imperialism sprängde den nationella inskränkningen.
Detta var inte lätt för Stalin, speciellt som han snart skulle sätta igång ”Ryssland först” kampanjen, där det hävdades att ”Popov” uppfunnit allt, från radion till penicillin. Deutscher påpekar att miljoner tvångsarbetare återvände till sina hemländer, men nämner inte att efter sin återkomst deporterades de till Sovejetiska tvångsarbetsläger. Istället berömmer han en ”kvasiliberal” förändring i straffsystemet. Och detta tillskriver han att Stalin insåg att hans hemvändande soldater fått intryck av demokrati och ville ha förändring. Liksom de soldater som kom hem från Napoleonkrigen.
Alla dessa historiska metaforer används på Stalin när han lever. Efter hans död jämförs han av Deutscher med Alexander VI Borgia.
”Att tala om stalinismens inflytande på Ryssland och den internationella kommunismen är mycket mer komplicerad än att tala om Borgias inflytande på internationell katolicism eller Italien. . Det finns emellertid en viss vag likhet mellan de två historiska situationerna, på så sätt av vi marxister aldrig trodde att vi i vår rörelse aldrig trodde att det var möjligt att få en period av Borgia”.
Den italienske kommunistledaren påpekade ironiskt att
”kyrkan före Alexander VI var sannerligen inte dominerad av sådanan som följde apostlisk fattigdom, och efteråt hade vi inte påvar som ville återupprätta den primitiva kristendomen i den evangeliska epoken”
Det var inte nödvändigt att ha ett ”historiskt perspektiv” för att förstå och värdera Deutschers Stalin. Den behöver bli ersatt mer än någonsin, dess perspektiv är mer förvridet än någonsin, dess felaktigheter mer påfallande, dess missuppfattningar mer uppenbara. Dess hela tendens verkar anakronistisk. Det var bara i.o.m. destaliniseringen som Deutscher talade om Borgia. Han använde termer som semiliberal och kvasiliberaler med monoton frekvens för att beskriva attityder eller handlingar hos Stalin eller Beria. Om han idag understryker de ”kritiska” elementen i sin analys visar det bara hans fingerfärdighet och skicklighet. Han är en historiker vars egen gudom – historien – visat sig vara fel så många gånger, men han bara fortsätter med sin rättrådighet. Han fortsätter hävda att alla händelser
”bekräftat det viktiga i hans analyser och förutsägelser, trots att dessa handlade om långsiktiga händelser snarare än omedelbara utvecklingar”. (82)
Det finns en lämplig anmärkning i Stalin:
Den semiintelligentia från vilken socialism rekryterade sina kadrer uppskattade marxism som en tankemässiga arbetssparande verktyg, enkel att hantera och makalöst effektiv”. (82)
Det är en sorglig påpekande i vår tid full som den är av enfaldighet, okunnighet, och standardminskning, att en bok av denna sort, med sina politiska fantasier och läromässiga tillkortakommanden, kan bli prisad av berömda män och av vissa till och med bli hyllad som en ”klassiker”.