3.1.3.a Älskade fascism

Henrik Arnstads Älskade fascism är en bok om fascismens historia under 1900-talet fram till idag.

Boken består av standardfakta som man kan få av vilken populärvetenskaplig historiebok som helst. Det speciella med boken är att Arnstad kopplar ihop 20- och 30-talens fascism med efterkrigstidens högerrörelser och dagens invandringskritiska partier. Oavsett om de har en bakgrund i högern eller populismen, eller konservatismen så är de alla fascistiska enligt Arnstad.

Arnstad tar upp delar av ideologin i avsikt att definiera hur man kan avgränsa konceptet ”fascism”.  Tex att ideologins kärna var att riva ner för att bygga upp. En paradox. Javisst. Liknande har sagts av flera gestalter i historien. Bakunin, som var anarkist, sade samma sak.

För att det riktigt skall gå in upprepar Arnstad det flera gånger.

Arnstad är noga med att diskutera det fascistiska manlighetsidealet. Han tar upp Mussolinis ”maskulina torso” och bara överkropp när han invigde motorvägar. Tja, Che Guevara (kommunist) gjorde exakt samma sak. Han högg sockerrör på Kuba tillsammans med de andra lantarbetarna, istället för att slöa i regeringskvarteret.

Inget originellt. Och knappast unikt för fascismen.

En sak jag undrar är över herr Arnstads egen torso. Ingen av våldet apostlar, Nietzsche, Sorel, Marx, mfl, kunde göra ens tjugo benböjningar. Undrar hur många herr Arnstad klarar. Ofta brukar intellektuella nördar racka ner på vältränade, eller hur? Alltihop upprepas för övrigt s335ff. Upprepningarna är legio i denna bok.

Arnstad skriver:

Det har aldrig existerat någon skarp gräns mellan fascism och icke-fascism… Möjligen är det därför det aldrig har existerat något sammanhållet modernt svenskt verk om fascismen. Förrän nu.”(12)

Det är till att ha pretentioner. I själva verket skrev journalisten och författaren Birger Beckman flera verk om fascismen på trettiotalet. Men i någon mening har Arnstad rätt: det finns inget modernt verk om fascismen vilken definierar fascismen som en lära vars huvudtema är att medge skillnaden mellan svensk och ickesvensk. Där är Arnstad unik – samtidigt som temat, att det är fel att det ens finns något sådant som en svensk, är allenarådande i svensk diskurs. 

Fascismens nationalism ligger nära den liberala tolkningen från 1789, utifrån tanken om nationen som enande förbrödring” (97)

Med tanke på att nazistledaren Gregor Strasser slog fast att nazismen framför allt vände sig mot just den franska revolutionens ideal om jämlikhet och broderskap är det en slutsats Arnstad är ganska ensam om.

”I medveten motsats  till franska revolutionen och som dess motpol och besegrare förkastar nationalsocialismen fraserna om individualismen… (och) rationalismen… Ytterst ligger alltså i den nationalsocialistiska statsidén den liberala epokens avslutning och bekännelsen till, icke en humanitetskultur utan gräns, utan en tysk själsgestaltning. Dessa sammanhang måste man undersöka om man skall kunna förstå vad nationalsocialismen vill” (Jonasson, Stig Nazismen i dokument, s26)

För de franska revolutionärerna var det enkelt: alla människor hade samma rättigheter. Minoriteter, tex judar, var människor, alltså hade de samma rättigheter. Inga ghetton, inga specialregler. Lika för alla.

Självklart finns det kritik mot detta även från de olika grupperna.  Eli Göndör citerar i en svarsbok till Ingmar Karlssons antisionistiska bok Bruden är vacker men har redan en man Nahum Goldmann, ordförande för Judiska världsrådet  mellan 1948-77 (s 59):

”Ingen stat har rätt att be sina minoriteter ge upp det som utgör deras speciella karaktär. Detta kan inte vara det pris vi betalar för att få jämlika individuella rättigheter. Den berömda slogan som spreds under den franska revolutionen, ”judar skall ha alla mänskliga rättigheter, men inga rättigheter i sin egenskap av judar”, är, om man förstår den rätt, att totalt förvägra dem jämlikhet, att låta vår frigörelse bli identisk med vårt försvinnande”

Fascismen som koncept går ut på att de som inte är en del av statens nationella gemenskap eller den rasmässiga folkgemenskapen inte har rättigheter. Hur mycket mer kan två synsätt skilja sig?

Arnstad menar att efter första världskriget var det inte längre nödvändigt att

den politiske ledaren – oavsett ideologi – måste vara en bildad äldre herre med bas i de rätta sociala sammanhangen”,

och ser Hitler som det optimala exemplet.

Vet Arnstad inte vem Abraham Lincoln var? Vi har i vårt land exempel som August Palm och Branting. Samma gäller  Lenin och än mer Stalin. Det såg ut på ett liknande sätt i hela Europa. Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet hade massor med fattiga ur arbetarklassen genom socialiströrelsen och fackföreningarna stigit upp och in i parlament och riksdagar. Ett bra exempel där många gjorde denna klassresa är  England (se i Barbara Tuchmanns Det stolta tornet). Visserligen assimilerades de snabbt, men de hade inte ”rätt” bakgrund. Den engelska apolitiska traditionen från Cromwells dagar började luckras upp.

En annan faktor Arnstad tar upp är Gabriel D’Annunzio. D’Annunzio var en sorts äventyrare som försökte ockupera en hamnstad han tyckte Italien hade rätt till. Det slutade i fiasko, men hans värderingar var i vissa delar i överensstämmelse med Mussolinis. Dock inte alla. I D’Annunzios hamnstad införde man yttrandefrihet, tolerans mot homosexuella, kvinnlig rösträtt som bara 4-5 länder hade och acceptans för droger. Låter inte så fascistisk tycker jag (se Göran Häggs bok D’Annunzio : dekadent diktare, krigare och diktator, s 16f)

Enligt Arnstad var D’Annunzio en farlig rival för Mussolini som var rädd för att bli utkonkurrerad. Allt detta var nytt för mig, och jag betraktar mig som sakkunnig i ämnet. D’Annunzio betraktades snarast som en clown och äventyrare vilken skrev poesi och levde ur hand i mun, ständigt skuldsatt. Knappast ett seriöst alternativ för statsmannaskap. 

Enligt Arnstad var fascisternas våldsdåd i Italien mellan 1918 till 1922 att likna vid ett ”inbördeskrig”. Det drabbade huvudstaden Rom och ”en fascist respektive åtta antifascister dödades” (114). Ett inbördeskrig i huvudstaden med nio dödsoffer? Ursäkta om jag inte blir imponerad.

Ett inbördeskrig med nio dödsoffer må vara nio för många, men en ganska marginell siffra vad inbördeskrig beträffar. Det som mer liknar ett inbördeskrig är de skottlossningar och bombsprängningar som kriminella invandrare utsätter vårt land för. Under året 2020 skedde 48 dödsskjutningar i Sverige, 2011 var de 17 stycken. 90 % av alla skjutningar oavsett utgång, begås av invandrare svarthåriga. 

Arnstad tar upp att ”fascismerna under mellankrigstiden påfallande ofta hade ett nära förhållande till religion” (202). Inget kontroversiellt här heller. Snarast missar Arnstad att ta upp att de sk antifascistiska rörelserna, kommunism och anarkism, var de som utmärkte sig med en extrem antiklerikanism. Bolsjevikerna rev ner kyrkor i Ryssland. Anarkister brände kyrkor i Spanien. När kyrkan gjorde gemensam sak med fascistiska och högerextrema rörelser kunde det mer eller mindre ses som självförsvar.

I nästa del av boken går Arnstad igenom flera olika länders fascistiska rörelser. Ger inget nytt. Det enda som är kvar är kap 9, s345 och framåt ”Fascismen 2000-talets ideologi”. Sista kapitlet i Arnstads bok, ”2000-talets ideologi” tar upp hur fascism var misskrediterad efter -45, och hur de nya rörelserna övergav koppel, ridstövlar och all de yttre attribut de tidigare varit svaga för (och förresten

Kvinnorna var också de som lättast föll till föga för den nazistiska grannlåten, det var de som ivrigast skrek ’Heil’ vid paraderna och de var särskilt imponerade av de granna SS-uniformerna och flaggorna”, Arbetaren 1947, 24 juli, s4).

Enligt Arnstad hände nu följande: Efter -68, mitt uppe i den värsta vänstervågen i Västeuropas historia, skapas föreställningen i Frankrike (!), centrum för nämnda vänstervåg, att nya fienden mot nationell identitet och särart är universalism, globalisering och massinvandring. Ett uttryck för fascism i ”liberaldemokratiskt” språk.

1968 var alltså revolternas år. I hela västvärlden, inklusive USA (och Mexiko), sprang det runt hippies och flummare och skrek om revolution, demonstrerade mot Vietnamkriget, och krävde fritt knark. I Frankrike, Paris i maj, var det sådana upplopp från vänsteranhängare att det var nära att man fick kalla in armén. Och i detta själva hjärtat av vänsterextrema revoltörers tårgastyngda kamp skapas samtidigt en reaktionär högervåg. Enligt Arnstad.

Demonstrationer mot Vietnamkriget pågick över hela världen. T.o.m. i Sverige förekom en Kårockupation. I Kina pågick kulturrevolutionen för fulla muggar. Maos lilla röda och Che Guevara plakat i varenda studenthem. När de växt till sig och avslutat sina studier tog sig vänsterproggare in på varenda tidningsredaktion och i varenda barnprogram i Sverige (jag vet, jag såg dem). En hegemoni de behållit, åtminstone i Sverige, till än idag!

Under denna situation, säger Arnstad, försiggick en ”åternazifiering”.

Detta upprepar sedan Arnstad på nästa sida, och skriver om nyhögerns skräck för att de nationella civilisationerna håller på att smetas ut till en enda global grå röra, ”symboliserad av amerikanska snabbmatsrestauranger”.

Sedan upprepar Arnstad allt han sagt på nästa sida (338), att Jean Marie Le Pen ersatt koppel etc med kostym, att han kvarlämnade aggressiva skins, att han talar om samhälleliga konsekvenser och hot mot kulturen istället för biologisk rasism, samt fokuserar på kriminalitet (som ni märker upprepar Arnstad samma sak hela tiden).

Det jag undrar är varför inte Arnstad tar upp den ökade kriminaliteten som faktisk finns och kan beläggas? Varför går han inte igenom argumenten från de han ger etiketten ”fascister” istället för att bara fokusera på att argumenten existerar?

Så slutligen till Arnstads tolkning av dagens situation mellan öst och väst. Elfte september attentaten skapar en ny föreställning i Västvärlden. Pga. 9/11 spreds misstänksamhet mot muslimer i hela väst, säger Arnstad. Och äntligen kommer Arnstad in på något nytt när han talar om hur invandraren ses som stereotyp i samhället:

”’Person av utländskt utseende’, som det kan heta i polisens efterlysningar – i kontrast till ’person av nordiskt utseende’”

Om Arnstad och hans s.k. antirasistiska vänner fick bestämma skulle polisens arbete likna polischef Wiggums i TV-serien Simpsons. När chief Wiggum skall fånga en tjuv på rymmen säger han följande över polisradion:

Vi jagar en misstänkt som färdas i en… bil, av någon sort. Den misstänkte är hattlös! Repeterar: hattlös!

Men även detta är väl för illa för Arnstad och hans gelikar. Genom att pinpointa ordet ”bil” har man kränkt alla andra fortskaffningsmedel och genom att påpeka hattlösheten har man skapat ett ”vi och dom”-tänkande mot de stackare som går barhuvade.

Politiskt korrekta människor, som Arnstad, beter sig konstigt. När man arbetar inom vilken annan disciplin som helst är det en av uppgifterna att precisera och avgränsa det man studerar. Att kategorisera och mäta skillnader mellan arter, släkter, familjer är vad som utgör vetenskap.

Men de här människorna säger nej! De politiskt korrekta författarna, reportrarna och journalisterna menar att alla försök att kategorisera någon till någonting utanför begreppet ”individ” eller ”alla människor på jorden” är förkastligt. Varför? Svaret är värdering. De har sitt totala fokus på värdefrågor, De är rädda för konsekvenser om man erkänner någon form av uppdelning av människor. Att det tjänar någon sorts högre gott om man låtsas som om alla människor bara är atomiserade individer och alla egentligen är lika, bara åtskilda av uppfostran. Dels att vi alla har ett metafysiskt ”värde” som är oändligt, lika för alla och enbart beroende på existens, aldrig på förtjänst. Dels att detta ”värde” är oberoende av kultur och beteende.

Fascinerande är hur det inte existerar något annat område där man tänker på ett liknande sätt. Om tex 70% av alla barn som blir bitna av hundar, blir bitna av pitbullterrier, eller 80% av alla bilar som är inblandade i bilolyckor är tillverkade i Frankrike, då skulle man göra något åt problemet! Man skulle upprätta institut och tillsätta kommittéer, man skulle mäta, väga, föreslå åtgärder och forska för att få reda på orsaker och sammanhang.

Men när det gäller mänskligt beteende, och endast mänskligt beteende, säger eliten nej. All forskning som tar upp kultur eller ras som faktor i beteende stoppas omedelbart. Alla fakta som talar för att vissa kulturer är bättre än andra, eller att människor har medfödda egenskaper klassas som ”Vi och dem”-tänkande och ett angrepp på föreställningen om människans ”lika värde”.

Tillbaka till boken Älskade fascism: Arnstad skapar begreppet ”kulturbiologi”, föreställningen att kultur i någon grad och/eller mening är medfödd, och försäkrar oss att denna föreställning är fel, ty:

ingenting tyder på att en människas kulturella identitet har biologisk grund” (360).

Vilket är helt fel. Det är lustigt hur Arnstad medvetet undviker att tala om kulturella impulser som kommit till västerlandet och som krockar med originalkulturerna. Varför tar han inte upp den kritik som faktiskt finns? Hedersmord, könsstympning och allt annat som invandringen fört med sig? Är det för att han vet att han inte kan bemöta kritik? Kanske.

Till slut kommer faktiskt Arnstad in på en av de få kommentarerna i boken som faktiskt är meningsfull. Det berör frågan varför vänstermänniskor aldrig går i svaromål när de får kritik eller bemöter fakta som går emot deras föreställningar. Inte heller deltar de någonsin i debatter med de som tycker annorlunda. Varför? Svaret ges kristallklart av Arnstad:

Att ’ta debatten’ om invandring innebar per definition att erkänna invandrare som ett problem, inte som samhälleliga tillgångar eller positiva resurser”(363).

Äntligen får vi något matnyttigt av Arnstad, att verkligheten är hur man ”uppfattar” den. Man måste alltså, enligt multikultikramarna, utgår från ett färdigt perspektiv: invandrare är en tillgång! Invandring är positivt! Invandring är kulturberikande!

Att sanningen kanske är det ena eller det andra, att det är något som man kan mäta och väga sig fram till går inte Arnstad med på. Inte heller någon annan av journalisterna, reportrarna och mediafolket som skriver om den sk antirasismen. Allt handlar bara om hur man ”uppfattar” det.

Nalle Puh säger att man kan titta på en halv kruka honung och tänka ”det där är en halvtom kruka honung”, och då är man pessimist! Eller man kan tänka ”Det där är en halvfull kruka honung!” och då är man optimist! Nalle Puh uppmanar oss till att vara optimister och tänka positivt. Så långt så gått.

Men det är inte vad Henrik Arnstad säger. Vad Arnstad påstår är att huruvida burken är full eller halv, är en fråga om hur man uppfattar den. Han menar bokstavligen att du kan få en halv kruka honung att räcka lika länge som en hel burk genom att uppfatta den på ett annorlunda sätt.

Det är en av orsakerna till att det är så svårt att resonera med medlemmar av den politiskt korrekta eliten. Uppfattningen om verkligheten, på socialisters språk, ”förhållningssättet” till verkligheten, står över trivialiteter som invändningen, ”var skall pengarna komma ifrån?”.

Liksom den nyliberale författaren Johan Norbergs ickesocialistiska och därför ondskefulla påståenden om att man måste skapa resurser innan man kan använda dem. Enligt människor som Arnstad är Norbergs kommentar bara ett utslag av hans ”borgerliga” världsåskådning. Hans bakomliggande ondskefulla motiv är att undanröja sanningen i att alla är lika mycket värda. Maskerat genom manipulativa påståenden om att resurser måste skapas innan de nyttjas, eller att resurser kan ta slut.

Dessa tankar går hand i hand med ”fascistiska” föreställningar om att man skall få tilldelat efter insats. Alltså meritokrati, tanken att man skall förtjäna det man får. Denna moraliska uppfattning ser alla socialister utan undantag som den mest moraliskt depraverade, den mest fasansfulla vidriga människofientliga föreställning. Så vedervärdig att den går bortanför fascism. Den är thatcher!

Tillbaka i Älskade fascism konstaterar Arnstad det krassa faktum att nationalistiska partier och invandringskritiska rörelser växer med rekordfart i hela Europa och undrar varför. Han påvisar att många människor i Norge är mot invandring, och kontrasterar detta med att den faktiska invandringen, ”flyktingmottagandet”, är lågt i Norge, samt blixtrar till i en ny klarhet (min fetstil):

Det finns alltså inget samband mellan nationalistisk rasism och flyktingmottagningens omfattning”…  ”det är istället graden av upplevd oro som är det väsentliga. Denna ångest är ingenting naturgivet utan konstrueras politiskt”(370). Skulle detta ”skapandet av fientlighet” sprida sig så blir resultatet Breivik.

Jaha. Pudelns kärna. All oro för invandringens konsekvenser, allt vi läser om i tidningarna och upplever i vår vardag. Allt detta försäkrar oss Arnstad, är bara UPPLEVD ORO, och oron är bara KONSTRUERAD, SKAPAD. Den är bara ett hjärnspöke och det finns ingen som helst anledning att oroa sig! Arnstad har en verklighetsuppfattning som passar i bunkern -45.

Ökning av våldtäkter från 1000 per år till 6000 de senaste tjugofem åren. Över 50 skottlossningar i Göteborg förra året 2014. Tre skolor som stängt ner i Göteborg, där minst 90 % av ungarna är invandrare. Kravaller 2014 med gymnasieungdomar mitt i innerstaden, lejonparten av deltagarna invandrare. Specialskolor där sociopatungar som inte kan gå i vanliga klasser med löjligt hög överrepresentation av invandrare. Det finns skolor i Göteborg där lärarna går in två och två för de vågar inte längre gå in ensamma. Vill ni gissa hårfärgen på ungarna i klassrummen?

Upplevd” oro?

Zyjenartiggare i varje gathörn, som dessutom trakasserar oss med att tigga pengar inne på restauranger, kaféer och spårvagnar, samt ligger bakom minst 80% av åldringsrånen.

Människor skjuts ner på öppen gata i Biskopsgården, Majorna och på andra platser över hela Göteborg. Överallt, hela tiden, invandrare, invandrare, invandrare. Som håller i pistolerna. Som säljer knarket. Som bråkar och förstör för hela samhället. Våra fängelser svämmar över av invandrare. Ikaroslistan, som listar de sexton värsta kriminella i Sverige, har fjorton förbrytare svart hår, svart hud, svart ögonfärg – neger arab invandrare, svart.

Det finns knappt en enda göteborgare som inte känner minst en person som utsatts för brott, begångna av invandrare eller inte: Barn som blir bötade och hotade i skolor. Tjejer som blir trakasserade på gator och gym. Pensionärer som för länge sedan slutat gå ut på kvällarna. Det finns skolor i den här stan – Göteborg – där tjejer inte längre vågar gå på skoltoaletter för de riskerar att bli våldtagna av invandrargäng. Bråk och slagsmål på barer och klubbar. Hotelser och trakasserier mitt på öppen gata.

Konflikter och mongoanklagelser om ”kränk” och ”respekt” på varenda arbetsplats. Och över allt, hela tiden, praktiskt taget alltid,  invandrare som ligger bakom.

Jag har pratat med sköterskor på Sahlgrenska sjukhuset som är rädda för att gå till arbetet. För där sitter de: invandrargängen i flock, som vaktar på sina skottskadade kompisar. Poliser patrullerar nu dagligen vad som en gång, då Sverige var svenskt, var ett vanligt sjukhus. Nu ett område där man förväntar sig gänguppgörelser med skottlossningar och bombkastningar.

Sedan får man höra från herr Arnstad att det är bara ”upplevd” oro, att det är bara påhittat. Kan någon berätta för mig vilken planet herr Arnstad kommer ifrån?

Dessa sköterskors arbetssituation är bara det en anledning till att spotta Arnstad i ansiktet!

Vidare: i Älskade fascism ser vi den traditionella multikultiretoriken dyka upp. Ett år före Breivik förekom debatt i Norge om ett

förment muslimskt medborgargarde, en islamisk ’moralpolis’ (moralpoliti) i huvudstaden. Enligt pressen förtrycktes homosexuella och invandrarkvinnor som inte bar slöja av denna självutnämnda polisstyrka. Enligt medierna blev ’unga flickor tafsade på brösten’”

Inte ett ord om det faktiskt är sant. Inte en rad om det fanns skäl till kritiken. Istället blir vi serverade retorik i ord som ”förment” och ”enligt”, för att vi inte skall tro på att det är sant. Politikerna menade att muslimerna skulle följa norska kärnvärden, men se det går inte, säger Arnstad, ty det är en

attack på den personliga friheten inom en utvald minoritet sågs inte av Sosialistisk Venstreparti som någon förtryckande ’kulturpolis’”(370).

Så skapar media en bild av ”den andre” vilket resulterar i Breivik – vilket förresten Arnstad redan har sagt, han upprepar sig en gång till. Arnstad säger vidare att norrmännen först trodde terrordådet begåtts av muslimer och alla var arga för att de varit för mesiga. När det blev känt att det var en viting, blev svaret istället krav på mer öppenhet och demokrati.

Så var det säkert. Norrmännens reaktion bryr jag mig mindre om. Det viktiga är hur man bedriver vetenskaplig forskning, i det här fallet kriminologi. Man måste utgå från rimlighet och sannolikhet när man löser problem. Det är ett faktum att de flesta terrorbrott idag begås av islamister. ”Alla muslimer är inte terrorister, men nästan alla terrorister är muslimer”, som den konservativa amerikanska journalisten Ann Coulter säger.

När man på sjuttiotalet sökte terrorister i RAF/Baader-Meinhof-ligan, letade man inte  bland centerpartiets ungdomsförbund eller svenska filatelistföreningen, man letade bland kända vänsterextremister. Samma sak gäller idag. Man utgår från att det är en muslim när något terrordåd begåtts. Det betyder inte att det är så. Det betyder att det sannolikt är så. Sedan får man naturligtvis vara beredd att ändra sig om det visar sig vara fel.

Arnstad går vidare och talar om Breiviks ”förhållande till de legitima politiska delarna av ideologin”(373), och drar den självklara slutsatsen att dådet var en direkt produkt av att det överhuvudtaget finns något sådant som Fremskrittspartiet. Å andra sidan agerar alltid dessa terrorister utan formell koppling till organisationer, vilket gör att de kan

helt avsäga sig allt ansvar för terrordåden – samtidigt som de drar konkret nytta av den skräck som våldshotet projicerar på journalister, forskare (inte minst historiker) och det demokratiska samhället”.

Hyckleriet når inga gränser! När lärare på vissa skolor i Göteborg tvingas gå in två och två för att de inte vågar gå in ensamma av rädsla för att bli nedslagna av invandrarungarna i klassrummet så är det UPPLEV ORO, men när Arnstad och kollegor får en projektion av ett hot så är det KONKRET skräck.

Historiker” förresten. Herr Arnstad är avslöjad som bluffhistoriker. Nu kanske han inte avsåg sig själv, men det är ett faktum att Arnstad haft anspråk på att vara historiker. Efter att blivit avslöjad presenterar han sig enbart som författare och journalist.

Sista delen av Älskade fascism tar upp inkonsekvenser om kvinnorollen i dagens höger, det faktum att vi invandringskritiska kritiserar alla bidrag PK-are får för sina alster (bla herr Arnstad, jag tvivlar på att han betalat utgivningen av sin bok själv), och en del kommentarer om karikatyrteckningar och ”kränk” av profeten Muhammed, men det får någon annan ta. Herr Arnstads bok är inte värd att lägga mer tid på.

De två enda intressanta framställningarna i boken, en om verklighetsuppfattning och en om upplevd oro, har jag noga redogjort för.

Älskade fascism är tråkig, upprepande och alldeles för utsvävande med långa kommentarer. Han skulle haft boken korrekturläst och tagit bort en tredjedel.

Tillbaka till Henrik Arnstad

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism