BARA ETT PAR MÅNADER efter elfte september började media över hela världen rapportera rykten om systematisk tortyr och övergrepp som skedde på den amerikanska militärbasen vid Guantanamo Bay på Kuba, där terrormisstänkta hölls i förvar. Den västeuropeiska media byggde gradvis upp en bild av Guantanamo som ett nazistiskt dödsläger eller ett sovjetiskt Gulag. På våren 2004 släpptes de första fotografierna av amerikanska vakter som begick övergrepp på fångar i Abu Ghraib i Bagdad. Jag förskräcktes; europeiska journalister verkade knappt kunna dölja sin glädje. Samma foton publicerades dag efter dag och visades tvärs över Europa. Det oursäktliga uppträdandet i dem betraktades som inte bara representativt för amerikansk militär utan amerikaner överhuvudtaget. Abu Ghraib var ingenting annat än Amerikas mörka själ som till slut kommit fram. Norska journalister som behandlade mulla Krekars brott med silkesvantar förnekade självrättfärdigt ondskan i Amerikas krigsansträngning. För dem spelade inte Iraks frihet något roll, ingens frihet spelade roll.
Om många i den västeuropeiska eliten inte förstod att uppskatta sin frihet, fanns det andra som gjorde det. I början av 2005 verkade toppen nås på den nya våg av demokrati som börjat med Georgiens ”rosa revolution” 2003 och fortsatt med Ukrainas ”orangea revolution” 2004: det irakiska valet markerade en ”lila revolution” med bläckiga fingrar, libaneserna kastade i en ”cederrevolution” ut de syriska trupperna; även i andra delar av dem muslimska världen började förtryckta folk bli mer bångstyriga. Dessa förändringar kunde ses som en bekräftelse på Bush-administrationens allmänt förlöjligade teori att befrielsen av Irak skulle väcka en hunger för demokrati i hela regionen. En del trodde detta var Europas enda hopp – att demokratiska revolutioner väckta av Irakkriget skulle besegra radikal islam på hemmaplan och till slut kväsa den i Europa. Men om en ny demokratisk vår var på väg så var det västeuropeiska etablissemanget likgiltigt, om inte öppet fientligt, till den. Tanken att amerikanska militära aktioner faktisk kan få demokratin att spira gav utmaningen i tanken för den europeiska eliten att krig aldrig leder till några positiva resultat; och många valde att fly från verkligheten eller överbetona det negativa istället för att tänka om i frågan. Några trodde på rykten om CIA-inblandning i dessa uppdykande demokratiska rörelser: för många utrop i media, var tydligen skillnaden mellan demokrati och diktatur en trivial detalj i förhållande till frågan om Amerika var inblandat eller inte (om så var fallet var förstås ingen revolution varken välkommen eller legitim). För det mesta fördrog europeiska journalister att lyfta fram andra vinklar i frågan om kriget om terrorismen, ta upp berättelser om antiamerikanska protester, amerikanska soldater som deserterade till Kanada och liknande. Regeringarna i Frankrike och Tyskland var inte heller särskilt angelägna att fira demokratins spridande: de var alltför upptagna med att stärka de ekonomiska och kulturella banden till kommunist-Kina, Putins alltmer autokratiska regim i Ryssland och diverse arabiska tyrannier. Under tiden började EU:s utrikesministrar inleda dialoger med islamistiska oppositionsgrupper i Mellanöstern.
Visst fanns det mycket i Bush sätt att sköta kriget mot terrorismen som förtjänade kritik, till exempel hans irriterande oförmåga att medge något fel överhuvudtaget och han störande vänskap med de förtryckande härskarna i terroristfabriken Saudiarabien, vilka (bland mycket annat) finansierade radikala moskéer i Europa. Men den europeiska medias standard linje var att Bush policy i Afghanistan och Irak inte hade något med sig punkt slut. Positiv utveckling, eller berättelser som visade en positiv sida med USA antingen ignorerades eller nämndes i förbigående och glömdes sedan bort, Amerikas bild i Europa var nu värre än någonsin: jag blev trött av den ytliga, överlägsna blicken från norrmän som blivit pumpade av sina media att se mitt land som ett hjärtlöst, blodtörstig, imperium knapp skiljbar från Nazityskland och helt klart värre än Sovjetunionen. I juni 2005 gjorde Donald Rumsfeld ett kort besök på en NATO bas i Stavanger, Norge. Utöver de förväntade protesterna kom en grupp kurdiska flyktingar med blommor som tecken på sin tacksamhet för befrielsen av Irak. I både Norge och Sverige gjorde de journalister som rapporterade om händelsen klart att de fann händelsen roande.
Ibland verkade det europeiska etablissemanget halvt om halvt förälskat i tyranni. Rapporter från ett möte mellan Hamasledare och EU-tjänstemannen Alistair Crooke indikerade att den senare hade prisat Hamas, avvisat stämpeln ”terrorist” och istället valt ”frihetskämpar”, och ignorerat en kommentar som skyllde elfte september på Israel. På ett liknande sätt hade EU-kommissionären Louis Michel vid ett besök på Kuba skällt ut demokratiförespråkare för att provocera Castro. Strax före skuldbeläggande hade EU offentligt lovat Castro att EU-ambassaderna i Havanna i fortsättningen skulle dra sina ”gästlistor i enlighet med önskemålen hos den Kubanska regeringen”, dvs. att dissidenter inte skulle bli inbjudna.
Det var Spaniens premiärminister Zapatero som stod bakom dessa föraktliga Castrovänliga initiativ. När Spanien i juli 2005 blev det tredje Europeiska landet (efter Holland och Belgien) att tillåta homosexuella äktenskap, hyllade Zapatero detta som ett framsteg för ”frihet och tolerans”; ingen frågade honom hur han fick ihop sin entusiasm för bögars rättigheter med sitt starka stöd för Castro som straffar homosexualitet med fängelse.
Löftet fick Vaclac Havel att göra lite egen skuldbeläggande, och helt riktigt anklaga EU för att ”dansa efter Fidel Castros pipa”. Havel skrev: ”Jag kan inte tänka mig något värre sätt för EU att vanära de ädla idéerna om frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter” och han har själv varit dissident i det Sovjetkontrollerade Tjeckoslovakien, och senare president för den fria Tjeckiska republiken. Havel uttryckte sin förhoppning att de nya EU-medlemmarna i östra Europa inte skulle ”glömma minnet av totalitarism” och att detta minne skulle styrka ”den gemensamma andliga, moraliska och politiska grunden i ett nytt förenat Europa”.
Men vilken framtid fanns för ”ett förenat Europa”? I maj sade en stor majoritet i Frankrike nej till den nya europeiska konstitutionen, och samma sak hände i Holland. Märkligt nog var det första gången holländarna någonsin hade röstat om någon i fråga om deras lands deltagande i EU. Samma sak gällde för många andra EU-medlemmar, där varje beslut på vägen hade gjorts av ett politiskt etablissemang som tillsammans med media varit eniga i sitt stöd för EU. Trots att rösterna för ”non” respektive ”nee” varit väntade verkade Europas eliter vara förstummade. De var så vana att styra saker från Olympens höjder att många av dem verkade oförmögna att hantera det faktum att plebejerna hade avvisat deras fina hantverk. Redan före den franska omröstningen hade EU:s president Jean-Claude Juncker sagt till Belgiens Le Soir att ”om vi i slutändan på ratificeringsprocessen inte har löst problemet, kommer de länder som sagt ’nej’ behöva ställa sig frågan en gång till”. Med andra ord, fortsätt rösta till ni ger oss det rätta svaret. Efter de franska och holländska folkomröstningarna ekade politiker och byråkrater samma sak över hela Europa: ja, folket hade talat, men de hade gjort ett misstag och måste på något sätt fås att göra om och göra rätt. En bisarr händelse var Jacques Chiracs svar på det franska ”non”. Chirac upphöjde till premiärminister den ultimata Euroelit-sprätten Dominique de Villepin, träffande beskriven av den brittiske författaren Paul Johnson som en ”lättsinnig playboy som aldrig valts till någonting och mest är känd för sin åsikt att Napoleon borde vunnit slaget vid Waterloo och fortsatt styra över Europa”. Johnson tillade, och inte helt felaktigt: ”vad som är notoriskt uppenbart bland EU-eliten är inte bara en brist på intellektuell förmåga men en obstinat attityd och blindhet som gränsar till imbecillitet” Elitens reaktion till konstitutionens frånfälle visade bara att kontinentens härskare sedan länge glömt meningen med orden ”representativ demokrati”. Även efter att grundlagen avslogs fortsatte EU-kommissionen att använda den som argument i de vanliga fåniga sätten: i juli 2005 hotade den med lagliga åtgärder mot medlemsstater som inte tagit till sig EU:s bullernivå lagar; i augusti kom ett barskt nytt regelverk avsedd att skydda utomhusarbetare från solbränna.
Det fanns naturligtvis flera skäl till fransmännens och holländarnas röst på konstitutionen: fransmännen var rädda för ökad frihandel, många röstberättigade i båda länderna var mot Turkiets medlemskap; och båda sidor hade vädjat till väljarnas antiamerikanism. Men det mest märkliga av allt var att i två av EU:s grundande medlemmar hade ett grundlagsförslag som stött av praktiskt taget hela den politiska, akademiska och media eliten förlorat. Kunde det vara så att en era av okänsliga regeringar i Västeuropas eliter började gå mot slutet? Var vanliga medborgare på väg att ta tillbaka sina länder? Om det var fallet, vad skulle de i så fall göra med dem? En uppstigande populism behövde inte nödvändigtvis mena fascism – det kunde betyda ankomsten av en mer demokratisk politik som satte frihet högre än multikulturalism. Men med tanke på kontinentens historia och med tanke på ökningen av nynazism i Tyskland, Sverige och på andra ställen var det inte orimligt att oroa sig för att många Européer, om de fick chansen, skulle svara på den hotande islamistiska fascismen mitt bland dem med en egen fascism.
För EU-etablissemanget var det faktiskt så att blotta faktum att Europas populistpartier lockade till sig fler och fler väljare betydde en ökning av fascismen. Ändå kom inte det största stödet för dessa partier från nynazister eller andra högerextrema element. De kom från vanliga medborgare som var trötta på att styras av eliter som i årtionden hade hånat deras nationella stolthet, ökat skattebördorna för att finansiera en ineffektiv välfärdsstat och riskerat deras nationella säkerhet genom oansvarig invandrarpolitik. De flesta väljare drogs inte till dessa partier p.g.a. hatretorik utan av gemensam syn på invandring, EU, och den Atlantiska allansen. Trots att många av desa partier inte var högerextrema, rasistiska eller främlingsfientliga, fanns en legitim rädsla att om Europas kris blev djupare, skulle de lätt kunna röra sig i den riktningen.
LONDON-ATTENTATET
7 JULI 2005 sprängde tre självmordsbombare i London sönder tre tunnelbanor och en dubbeldäckare, de mördade 56 personer. Londonborna hanterade kaoset med beundransvärt lugn, och mindes stadens legendariska stoicism under Blitzen. När det visade sig att förövarna var födda och uppvuxna i Storbritannien, setts som välintegrerade (en av dem hade varit lärarassistent för förstaklassare och undervisat invandrarbarn), och att de hade gått över till radikalism vid ett statsunderstött ungdomscenter i Leeds var alla förvånade. Hur kunde brittiska gossar göra detta? Det var som om Madridattackerna (utförda av spanska muslimer) eller mordet på Theo van Gogh (utfört av en holländsk muslim) aldrig skett.
När jag såg på BBC den dagen blev jag positivt överraskad att reportrarna hoppade över de vanliga omskrivningarna och faktiskt använde orden ”terrorist” och ”terrorism”. Var det en signal på en förändring hos etablissemanget? Men tyvärr, BBC:s nyhetschef Helen Boaden satte snart stopp för detta och beordrade reportrarna att tala om ”bomber” och inte ”terrorister”. T.o.m. BBC:S reportage den sjunde juli, som finns på nätet, rensades i efterhand på det stötande ordet. Med tanke på att Sanningsministeriet i Orwells 1984 baserats på BBC svarade Gerald Baker i Times att ”Jag kan inte tänka mig något bättre exempel på ren Orwellism än detta noggranna försök att omskriva arkiven för att få ihop det med lingvistisk ortodoxi”.
Etablissemangets ortodoxi återställde sig själv snabbt. Om och om igen fick vi höra att de riktiga offren för attackerna var landets muslimer, för nu var de än mer misstänkta än förr. Journalister var så rädda för möjligheten av en motreaktion att dessa påhittade hämndaktioner antog större proportioner än de terroristaktioner som faktiskt ägt rum. Trots att undersökningar strax före attackerna visade att de gjort britter mer positiva till alliansen med USA, visade undersökningar några dagar efter att majoriteten nu stödde attackerna, helt eller delvis, på Blairs samarbete med Bush. Man blir inte förvånad av att dhimmi-attityden levde och frodades i media: Richard Ingrams föreslog i Observer att icke-muslimer hade ”en skyldighet att ändra sitt beteende… för att få muslimernas respekt”.
Entydiga fördömanden av terroristerna ersattes snart av nya sympatier för deras motiv. I en intervju i New York Times upprepade terroristernas vänner den vanliga formeln: ”Jag håller inte med om det han gjorde men jag kan förstå det”. De delade sin döde väns ilska mot Storbritannien, vilken innebar brittisk rasism, förtryck, ekonomisk ojämlikhet och inblandning i Irakkriget. (underligt nog skrev Times reporter efter att han rapporterat om dessa påstådda motiv och medgav att ilskan hos unga muslimer som dessa är rotad i en motvilja mot demokratisk pluralism och tolerans och en önskan att införa kalifatet). I Guardian skrev ”praktikant journalisten” och enligt egen utsago ”Yorkshiregrabben” Dilpazier Aslam och sipprade fram sympati för terroristerna och hävdade att brotten i slutändan var västs fel: Storbritannien hade irakiskt blod på sina händer och unga brittisktfödda muslimer som han själv och terroristerna var arga. I jämförelse med sina invandrade föräldrar sade Aslam att ”vi är mycket mer kaxiga med våra åsikter”. Exakt vad dessa åsikter innebar blev klart när det kom fram att Aslam tillhörde Hizb ut-Tahrir och publicerat en artikel som förespråkade ett kalifat och deklarerat hans lojalitet med ”Ummah” (den världsomspännande gemenskapen av muslimer) och inte med ”någon nationalstat”. Ställda inför dessa fakta om sin ”praktikant journalist” gick Guardian ut med meddelandet att Hizb ut-Tahir var en laglig organisation i Storbritannien.
Faktiskt visade det sig att unga brittiska muslimer som intervjuades efter sjunde juli rutinmässigt tillskrev händelserna Storbritanniens utrikespolitik. De klagade över att brittiska soldater dödade muslimer; Blair värdesatte inte muslimska liv lika mycket som kristna; Storbritannien stödde diktaturer i den muslimska världen. Va? Storbritannien hade just kastat omkull två diktaturer i den muslimska världen. Den hade befriat muslimer. Brittiska soldater riskerade sina liv för att hjälpa afghaner och irakier att lappa ihop sina länder så de kunde lev i frihet och bygga ett välstånd. Det var islamistiska ”rebeller” i dessa länder som sökte förstöra allt och mördade muslimska män, kvinnor och barn i nästan dagliga självmordsattacker. Varför var inte ungar brittiska muslimer arga på dem?
Den sjunde juli fördömde brittiska muslimers ledare terroristerna utan reservationer, eller åtminstone med mindre reservationer än vanligt. Storbritanniens fyra muslimska parlamentsledamoter medgav att muslimska extremister måste tas hand om och Storbritanniens Sunni-råd lade fram en Fatwa som fördömde förövarnas ”perversa ideologi”. Men när dagar och veckor gick förbi började alltfler muslimska ledare ändra på sitt fördömande, och ropade på ”förståelse” för terroristernas vrede mot väst. När Tariq Ramadan diskuterade terroristernas motiv skrev han att: ”Denna (britternas) regering deltar i att mörda Iraks folk”. Och Azzam Tamimi vid Muslim Association of Britain sade till ett uppbåd: ”Mitt hjärta blöder, jag fördömer det, ja, men jag gjorde inte pojkarna arga. Jag skickade inga bomber till Irak. Jag håller inte folk inlåsta i Guantanamo Bay och jag har ingenting att göra med Abu Ghraib, utom att ta avstånd från det. Politiker, se vad ni har gjort med världen”. Det var som om jihad inte existerat inför invasionen av Irak.
Kontrasten mellan det amerikanska och det europeiska svaret på terror låg inbäddat i skillnaden mellan Rudolph Giuliani (amerikansk republikansk politiker och tidigare borgmästare i New York, ö. a) och Londons borgmästare Ken Livingstone. Den sjunde juli fördömde Livingstone terroristerna och använde ett språkbruk som många jämförde med Giuliani vid elfte september. Men ett par veckor senare när judiska och homosexuella grupper protesterade att en extrem imam från Quatar fick uppehållstillstånd, försvarade Livingstone honom passionerat. Den 20 juli var han i form igen och skyllde bomberna på ”åttio års västerländsk intervention i arab-dominerande länder pga västerlandets behov av olja”.
Som Amerikas främste allierade i kriget mot terrorn hade Storbritannien starkt motsatt sig den allmänna västerländska tendensen till undfallenhet. Ändå underströk talet 7 juli Storbritanniens roll som kontinentens högkvarter för jihad. Islamister som använde London som bas, skröt med sin oskrivna ”säkerhets avtal” med myndigheterna: om ni lämnar oss ifred, så lämnar vi er ifred. Danmarks Weekendavisen rapporterade att så många islamister var baserade i London att i Frankrike kallades staden ”Afghanistans pusselspel”; New York Times skapade smeknamnet ”Londonistan” och ”Beirut-on-Thames”. Islamister kunde faktiskt söka asyl i Storbritannien med motivet att deras extremistiska övertygelser inte tolererades i deras hemländer. Istället för att placeras i flyktingförläggningar som i resten av Europa, kunde de bosätta sig var de ville och få socialbidrag. De flesta islamistiska ledare i Storbritannien levde på understöd från den nation de svurit att krossa.
Det är svårt att tro, men när det kom till sådana saker var Frankrike långt framför UK. Som Daniel Pipes noterade hade Chirac beordrat den franska underrättelsetjänsten att efter elfte september dela alla data om terrorism med l’américains. ”Britterna må ha en ’speciell relation’ med Washington om Irak”, sade Pipes, ”men fransmännen har en i fråga om kriget mot terrorn”. Om Frankrike förbjudit hijab i skolorna hade fallet i Storbritannien varit att flickorna representerades i domstolen av ingen mindre än premiärministerns fru, Cherie Blair. Efter sjunde juli återinförde de franska myndigheterna gränskontroller och lovade att slå ner på radikala predikanter; House of Commons, gick till sin vanära vidare och införde den notoriska Lagen om religiöst och rasistiskt hat – som försökte lugna ner Storbritannien genom att göra det till ett brott att kritisera den radikalism som just tagit femtiosex liv (ironiskt nog fick den ickedemokratiska delen av parlamentet, House of Lords, upprätthålla demokratin genom att avvisa lagförslaget). I augusti utnämnde Tony Blair Tariq Ramadan (som var bannlyst från USA och Frankrike) och Inayat Bunglawala (som kallat Usama Bin Laden en ”frihetskämpe”) till en arbetsgrupp som skulle hantera muslimsk extremism.
Attackerna ledde till hårdare tag. Den 20 juli annonserades planer på att förbjuda träning för terrorister i Storbritannien (jo, fram till dess hade det varit lagligt), att neka visa till utländska radikaler och att deportera radikaler som slagit sig ner i Storbritannien. Bland de senare hörde jordaniern Abu Qatada, en övertygad terrorist som kommit in i Storbritannien med ett förfalskat papper 1993, och den saudiske flyktingen Mohammed al-Massari som publicerat terror-manualer på nätet. I sig själva verkade dessa åtgärder smärtsamt otillräckliga; myndigheterna medgav att de som eventuellt skulle deporteras kunde stanna i åratal medan de överklagade besluten. I många myndigheter härskade den politiska korrektheten obestritt. Den högste polischefen i Nottinghamshire gav sina fyratusen poliser gröna märken att bära i solidaritet med muslimer. Polisen i Bedfordshire gav ut direktiv att när de genomsökte muslimska hem skulle poliserna ta av sina skor, inte avbryta böner, inte titta på obeslöjade kvinnor och inte använda hundar (som skulle ”vanhelga området”) Kanal 4 ställde in en dokumentär som handlade om missförhållanden för flickor i invandrargrupper då polisen fruktade att den kunde ”öka spänningen i bostadsområden”.
Medan Storbritannien hämtade sig efter sjunde juli åtalades Mohammed Bouyeri i Holland för mordet på van Gogh. ”Jag handlade enbart i namn av min religion”, sade han till rätten. ”Om jag en dag blir fri skulle jag göra samma sak igen”. Till van Goghs mor sade han: ”Jag kan inte känna för dig… då jag anser dig vara en otrogen”. Medan rättegången förbereddes förbjöd ett lokalt råd i Amsterdam ett monument vid mordplatsen då den skulle kunna skapa motsättningar; bara en protest från van Goghs mor som kallade dem ynkryggar fick dem att återta sitt beslut.
Attackerna verkade väcka britterna till insikt om storleken av problemet de stod inför, och behovet av reaktion. Många insisterade förbittrat att det var hög tid för moderata muslimer att göra något. Charles Moore gnällde ”Jag förstår och accepterar att det finns många moderata muslimer i Storbritannien, men jag vill veta varför Storbritannien kan uppvisa så lite av deras moderation”. Hävdande att Storbritannien hade ”nått en vändpunkt i sina relationer mellan det muslimska gemenskapen och vi andra”, kallade Boris Johnson, parlamentsledamot för Tory och redaktör för Spectator, på moderata muslimer att visa ”riktigt ledarskap”. Niall Ferguson klagade över att ”vi har blint tolererat att vårt land blivit en tillflykt för fanatiker” och att center med ombytta namn som al-Magreze centret för historiska studier, vars föreståndare kallat attackerna legitima, fungerade som ”jihadistiska rekryteringscentra”. Ferguson sade att Storbritanniens framtid låg i händerna på ”laglydiga europeiska muslimer” som ”måste ta en närmare titt på vad som predikas i deras religions namn”. Den brittiske inrikesministern Charles Clarke avvisade den franske inrikesministern Nikolas Sarkozys förslag att övervaka alla moskéer i EU och uttalade sin tro på viljan hos ”den stora majoriteten bland muslimerna” att arbeta tillsammans med myndigheterna för att besegra islamismen.
MODERATA MUSLIMER
Så var var då de moderata muslimerna? De flesta brittiska muslimer verkade djupt beklaga attackerna i London. Men medan hundratusentals av dem marscherat i protest mot invasionen i Afghanistan och Irak såg inte sjunde juli händelsen någon demonstration mot muslimsk terror. Att den stora majoriteten av europas muslimer trodde på demokrati och avskydde terror var nu en truism. Emellertid tänkte många som såg på att om den tysta majoriteten alls fanns måste det ha varit en av världshistoriens tystaste majoriteter. Den var tyst efter elfte september, Madrid, Beslan och mordet på van Gogh. Vid varje tillfälle hade europas journalister och politiker upprepat mantrat att extremister inte var representativa för de flesta av Europas muslimer som var fredsälskande och tog avstånd från våld. Så varför var dessa deklarationer alltid framkastade av ickemuslimer och aldrig från muslimerna själva? Vad betydde det att påstå att Europas muslimer till överväldigande grad var moderata när, som Kevin Myers noterade i Telegraph, ”elva procent av Storbritanniens två miljoner muslimer sympatiserade med elfte september attackerna, och 40% stödjer Usama Bin Ladin?” Kunde man seriöst anse dessa människor ”moderata”?
En undersökning efter sjunde juli som gjorts av Telegraph om Storbritanniens muslimer beskrevs av den som rapporterade resultatet, Anthony King, som ”på samma gång betryggande och störande”. Faktum är att den var enbart störande. Sex procent av de tillfrågade ansåg att terroristattackerna mot London var berättigade. Ytterligare 24% medgav att de sympatiserade med terroristernas motiv och känslor; 56% sade att de kunde förstå att någon kunde begå sådana dåd; 26% avvisade Tony Blairs beskrivning av terroristernas idéer som ”perversa och giftiga”; 18% sade att de känner lite eller ingen lojalitet mot Storbritannien; 32% ansåg att ”Västs samhälle är dekadent och omoraliskt och att muslimer borde göra slut på den”. Bara 73% sade att de skulle informera polisen om de kände till planer på en terroristattack; bara 47% sade att de skulle rapportera en imam som predikade hat mot västerlandet. Skrämmande siffror.
För många européer var frågan om moderata muslimer en källa till ökad frustration. Nu, efter Londonbomberna, uppmanade äntligen politiska ledare och journalister de moderata muslimerna att ta ställning, och gå till aktion. Men skulle de? Efter mordet på van Gogh sade den brittiske författaren David Pryce-Jones att många muslimer verkligen ”såg med fasa på vad som skett i deras namn” men ”få av dem hade modet att tala ut”. Charles Moore höll med och sade att moderata muslimer ”inte kan ta till sig modet eller orden att ta tag i det stora problem som islam står inför i den moderna världen, vilket är: hur kan ett trossystem som delvis är grundat på erövring, och som predikar förening mellan religiös och politisk makt, leva i fred med ett pluralistiskt, sekulärt samhälle? Istället för att svara på dessa frågor, går de till anfall mot dem som ställer dem och kräver speciella lagar för att tysta dem”.
Den ene ”moderate” muslimen efter den andre visade sig inte vara speciellt moderat alls. Salman Rushdie noterade snett att sir Iqbal Sacranie (som blivit adlad av Blair föregående juni för att ge ”moderat islam” ett framträdande ansikte) hade svarat på fatwan (dödsdomen) mot Rushdie 1989 med att säga att för författaren var ”döden kanske för lätt” (om sir Iqbal Sacranie är den bästa herr Blair kan få fram ifråga om goda muslimer, skrev Rushdie, ”så har vi ett problem”). När en annan antaget moderat muslim, Mohammed Naseem vid Birminghams centrala moské, bjöds in till en av polisens presskonferenser ”för att stävja rädsla för rasmässiga eller religiösa spänningar” efter arresteringen av en terrormisstänkt, kallade han Blair lögnare och ifrågasatte muslimsk inblandning i 7 juli. En undersökning av Observer i augusti 2005 avslöjade att Storbritanniens muslimska råd, det officiella ”islams moderata ansikte” i Storbritannien, i själva verket hade ”sitt ursprung i Pakistans extrema ortodoxa politik”.
För många var termen ”moderat muslim” inexakt. Hege Storhaug föreslog att man skulle ersätta ”moderat muslim” med ”sekulär muslim” och definiera den som ”en troende vill upprätthålla en klar åtskillnad mellan politik och religion”, till skillnad från en ”politisk muslim” som var mot demokrati men arbetar inom den med målet att för att förändra den, eller en ”politiskt våldsam muslim”, som inte bryr sig om att underminera demokratin inifrån utan helt enkelt skaffar sig en pistol, kniv eller bomb. Andra talade om ”praktiserande” och ”ickepraktiserande” muslimer. I efterföljden av mordet på van Gogh menade vissa journalister att bara en liten del av Europas muslimer var ”praktiserande” (vilket betydde att de besökte en moské minst en gång i veckan). Siffran för Frankrike sades var runt 10%; färre än femtio av landets 1685 moskéer antogs ha radikala förbindelser. En rapport från Washington Post slog fast att omkring hälften av Italiens muslimer inte gick till moskén regelbundet, och en ännu större del (70%) kallade sig själva ”ickepraktiserande”. Hur giltiga dessa siffror än var, att se dem i kombination med annan statistik var att inse deras begränsade tillförlitlighet som en indikator på individers främlingsskap från det övriga samhället.
2005 sade den tyske inrikesministern Otto Schily att en procent av muslimerna i hans land var islamsiska radikaler. Kamal Nawash från Fria muslimer mot terrorism menade att ”upp emot 50% av världens muslimer stödjer extremisternas mål”; opinionsundersökaren Daniel Yankelovich uppskattade att omkring 10% av alla muslimer är fundamentalister, men siffran varierade från land till land. Daniel Pipes ansåg siffran vara mellan 10-15%, vilket betyder att de moderata är mellan 85-90%.
Många europeiska muslimer må vara moderata i sig själva, ändå kan de ha en föreställning om religiös identitet som gör det svårt för dem att ta ställning för otrogna mot även de mest våldsamma av deras medmuslimer. Det är ett problem som är mycket mindre bland Amerikas muslimer än bland Europas, vilket beror på Amerikas livssyn av smältdegeln, som gör det möjligt och även uppmuntrar invandrare att se sig själva som amerikaner. Europas multikulturella mosaik modell avskräcker nykomlingar från att se sig som britter, holländare, fransmän eller vad som helst. Denna dekadenta modell måste skrotas; Europa måste göra allt det kan för att hjälpa muslimer att identifiera sig med landet de lever i. Ännu viktigare är att deras barn uppfostras med en stark föreställning av nationell identitet baserad på demokratiska värden som tolerans, pluralism och lika rättigheter. Det måste bli omöjligt för barn att växa upp i Västeuropa och uppfostras till att se sin religiösa koppling som den enda och fullständiga identifieringen av sin identitet.
Sedan har vi problemet med hotbilden. Många europeiska muslimer är moderata, men vågar inte säga mot de mer radikala medreligiösa av rädsla för uteslutning från samfundet eller värre. Om ingenting förändras kommer de aldrig att tala öppet och till slut följa de radikala in i ett Europa styrt av sharialagar. Om det händer kommer deras innersta vilja inte att spela roll: i praktiken är de de radikalas allierade. För att förhindra detta måste Europas regeringar göra allt de kan för att bryta makten de islamistiska radikalerna har inom de muslimska samfunden – och de måste matcha trycket från de radikala med sitt eget tryck.
I slutänden handlar det om att man inte har något problem med att tron på att majoriteten av Europas muslimer i det privata avskyr terrorism och känner att det ger islam ett dåligt rykte. Men tystnaden kan inte överleva då USA och dess allierades militära styrkor inte kan vinna slaget mot islamistisk terrorism själva, än mindre den större kampen mot den gradvisa dagliga undermineringen av pluralistisk demokrati i Europa. Bara moderata muslimer kan göra det, genom att ta strid mot extremismen aktivt inom sina befolkningsgrupper. Om de inte modigt står upp mot översittarna bland den och står upp för sin rätt att leva i frihet i de västliga länderna, är Västvärldens alternativ att vara total och föga tilltalande: total kapitulation eller massutvisning. I korthet är det till slut så att Västeuropas öde inte ligger i händerna på Europas liberaler utan hos moderata muslimer – de är de enda som kan besegra extremismen genom att förkasta och misskreditera den som en yttring av islam.
NUTIDEN
SÅ ÄR LÄGET. Västeuropa är ett skenande tåg som allt fortare åker mot ett otäckt slut. Lokföraren var inte medveten och vägrade medge att någonting var fel; bland passagerarna som sedan länge var vana vid passivitet var det bara några som insåg problemet, och bland dem var det bara en handfull som stod upp i sina säten och skrek och försökte varna de andra för den annalkande domen. Skulle passagerarna lyssna och agera klokt för att undvika katastrofen? Skulle de ta över kontrollen enbart för att skicka fordonen längst en annan väg, till en annan katastrof? Eller skulle de inte göra någonting, och rusa mot sitt katastrofala slut i en foglig fatalism?
Med tanke på Europas långa historia av extraordinär dimmighet mot dess räddare och beskyddare på andra sidan havet, skulle det vara föreståeligt för amerikaner om de svarade på Europas nuvarande problem med en känsla av tillfredställelse (”de fick vad de förtjänade”). Men att amerikaner skulle inta en hållning av skadeglädje inför Europas ökande kris skulle inte vara bra för plikten att ha överseende eller ens Amerikas egna intressen. Trots att Västeuropas styrande eliter har behandlat oss riktigt illa är Europa vår största handelspartner. Oaktat elitens attityd delas våra värden och vår kultur av hundratals miljoner av dess innevånare. Ett tecken var hoppfullt. I oktober 2006 fick den proamerikanska och reformvänliga Angela Merkel posten som tysk kansler. Ett annat tecken var det ökade stödet i Frankrike för den liknande Nicolas Sarkozy.
Man måste komma ihåg att det europeiska etablissemangets antiamerikanism inte är en tankfull övervägd filosofi hos en moraliskt känslig internationell makt utan den patetiska hållningen hos en trött, vacklande civilisations osäkra och avundsjuka ledare – byråkratsjälar som är rädda för framtiden och desperat söker en syndabock. För Amerika är Europa en otacksam elak gammal mor med vilken vi kan bråka men inte vända ryggen åt. Dessutom hotas friheten i dessa tider av islamism, Amerika består bara av fem procent av världens befolkning och ett ekonomiskt expanderande men ännu ofritt Kina verkar vara på väg att utmana Amerikas globala maktställning inom en inte alltför avlägsen framtid. Amerika behöver alla vänner de kan få. Det kan bli så, som Havel hoppas, att nya EU-medlemmar i Östeuropa kommer att balansera upp, och kanske även ha ett positivt inflytande på, västeuropeiska attityder i fråga om frihet och tyranni, Amerika och islamism.
Det vore ett steg i rätt riktning för Västeuropa, för om islamister är ute efter att förstöra Amerika, är de lika mycket ute efter att kolonisera Europa och få det att underkasta sig. För dem är det inte bara ett historiskt faktum att största delen av iberiska halvön och stora bitar av Östeuropa en gång var delar av det islamiska imperiet. Nu är nära nog hela Västeuropa i deras räckvidd. Västeuropéer som redan övergett sin religion och ratat sina nationella identiteter har lite som de kan fylkas kring. Amerikas ryggrad är dess folks beslutsamhet att ära och bygga vidare på frihetsarvet. Till skillnad från detta har Västeuropéer utsatts för sina 68-eliter som fått dem att skämmas för sitt arv, förakta sin frihet och villiga, rentav ivriga, att nöja sig med vilken sorts ”fred” som helst. De har uppmuntrats och tillåtits att enbart känna stolthet inför de överlägsna prestationerna i deras socialdemokratiska system: multikulturalism, välfärdsstaten och det ”Europeiska projektet”. Det är som om Europa, efter alla fasor som det begått mot sig själv i det tjugonde århundradet i namn av gud, land och folk, beslutat sig att rycka upp allt med rötterna, slita ner alla dess flaggor och basera sin identitetskänsla på säkra, ytliga saker. Men som nuvarande händelser visar är en civilisation med så vardaglig självförståelse ett korthus, lätt omkullblåst av ett utländskt folk som har en våldsam inordnad känsla av vilka de är och vad de tror på.
Markerar rösterna i EU i länder som Frankrike och Tyskland en början till ett upphävande av detta? Börjar gräsrotseuropéer vända sig mot sina färglösa pappersfäktare och dialogförespråkare? Börjar de till slut göra uppror mot den europeiska identitet som smugits på dem och återfå sitt nationella medvetande? Om det är fallet är det inte nödvändigtvis en skrämmande utveckling. Tvärtom är det så att om det finns något hopp för Västeuropa så måste det börja med en ny stolthet bland folken i deras suveräna demokratier, och en beslutsamhet att försvara dem från alla fiender, utländska och inhemska. Om jag ibland känt mig mer hoppfull för Norge än för deras grannar är ett av skälen att patriotism aldrig varit lika deklasserad som på många andra ställen på kontinenten. Inte bara röstade Norge två gånger mot EU-medlemskap, de är också, otroligt nog, inte skamsna över sin flagga. På julen dekorerar de julgranar med små flaggor. På nationaldagen 17 maj går tusentals barn upp till det kungliga slottet i Oslo, med var sin flagga. I Storbritannien ses Union Jack inte som en markering av Slaget om Storbritannien utan identifieras med BNP-liknande xenofobi. P.g.a. deras nazistiska förflutna trivs de bättre med EU-flaggan än sin egen. Nästan överallt i Västeuropa ses flaggviftande som osofistikerat, det är något amerikaner gör. Men det är frånvaron av en patriotism lika kraftfull som Amerikas – frånvaron av en liv-eller-död övertygelse hos individer om deras egna länders godhet och sitt folks frihet – som leder Västeuropa ner mot sin undergång
Varje amerikan måste hoppas att en förändring är nära förestående, att Frankrikes och Hollands nej till EU:s konstitution visar en ökande nationellt medvetande och ett beslut att stå upp mot den orepresentativa, multikulturellt inriktade etablissemanget som verkar i namn av liberal demokrati. Men även om många Västeuropéer avvisar EU och återupptäcker sin nationella identitet verkar det möjligt med tanke på kontinentens historia att denna utveckling leder dem i en odemokratisk utveckling. På trettiotalet ledde uppstigandet av en totalitär lära till vänster, kommunism, till uppstigandet av en totalitär lära till höger. Kan spridningen av islamism i dagens Europa ge upphov till en motsatt men lika inhuman nyfascism? Tecknen bådar illa. På ett decennium har stödet för Nationella Fronten i Frankrike ökat från en till sexton procent. I Nederländerna ledde mordet på Theo van Gogh till en naziliknande huliganism riktad mot muslimska skolor och moskéer. I juli 2005 sprängde de italienska myndigheterna en Antiislamistisk medborgargarde som bildats efter bombningarna i Madrid. När Europa till slut vaknar upp och svarar på den ökande islamismen bland dem, är det denna form det kommer att ta? Eller kommer den att stå upp för liberala värden? I vilket fall verkar bilden Lars Hedegaard målade upp vid en middag i Köpenhamn verka allt mer trolig: en lång skymning av Balkanisering, med Europa uppdelad i krigförande fickor av muslimer och ickemuslimer, av vilka de senare kan vara antingen demokrater eller fascister, eller båda. Ett alternativ är att Europa fortsätter med sin passivitet, och tamt glider över i en gradvis förvandling till absoluta sharialagar och fullständig Dhimmistatus.
Båda dessa framtidsutsikter borde få blodet att koka på varje frihetsälskande västerlänning. För båda scenarion visar slutet av Västeuropa som vi känner det, och kanske början till slutet för friheten också.
HISTORISK ÅTERBLICK
Vid slutet av första världskriget tvingades ett förödmjukat Tyskland att ändra sitt styre. Kejsar Wilhelm tvingades abdikera, det tyska imperiet försvann in i historien och tyskarna fick sin första demokrati. Weimarrupubliken, som den senare kallades (då dess konstitution skrevs i staden Weimar) varade i fjorton skakiga år. Likt Västeuropa idag styrdes den av en socialdemokratisk elit och fick mycket av sitt stöd från denna elits allierade i fackföreningarna. Drastiska ekonomiska problem gjorde slut på den. Hyperinflation och arbetslöshet drog ner Tysklands levnadsstandard. De röstande blev frustrerade och i allt ökande antal drev de bort från de blida, välmenande mittenregeringarna och mot ändarna i det politska spektrat, kommunismen till vänster, och nazismen till vänster.
När är Europa åter vid sitt Weimar. Klämd mellan den aggressiva realiteten av islamism och faran av en begynnande inhemsk nyfascism styrs den av en elit där många av dess medlemmar är beslutna att inte acceptera verkligheten. Det spektakulära misslyckandet med integration har lett flera nationer till randen av socialt kaos och leder andra stadigt på samma kurs. Europeiska ledare, ovilliga att skaka av sig sin tro på multikulturalism och välfärdsstaten, leder därför obevekligt sina nationer även mot ekonomisk ruin.
I augusti 2005 skrev Anthony Browne i Londontidningen Times att hinder mot internationella äktenskap fortfarande ”knappt syntes på radarn” i Storbritannien. Även efter mordet på van Gogh avvisade Paul Scheffer Geert Wilders förslag som extremt, då det gick ut på att utvisa två- till trehundra radikaler från Nederländerna, och sade att det ”skulle leda till att den muslimska gemenskapen fjärmades ytterligare”.
I slutändan är inte Europas fiende islam eller ens radikal islam. Europas fiende är sig själv, dess självdestruktiva passivitet; dess mjukhet mot tyranni, dess reflexmässiga böjelse att ge med sig och dess oförstående avsmak för Amerikas stolthet, mod och beslutsamhet inför en dödlig fiende.
Det finns en fråga där det råder djup osäkerhet och oenighet: kan islam kombineras med demokrati? Många säger nej och betonar det traditionella kravet från muslimer på sharialagar vart de än lever. Men religioner kan radikalt förändras, på både gott och ont. Gamla testamentet är fullt av grymma stamlagar som även dagens ortodoxa judar tar avstånd ifrån. Kristendom, vars grundare predikade kärlek till nästan och en enkel tro som går över dogmer och stamtänkande, har under generationerna sett tusentals doktriner som grundaren aldrig lärde ut och som i mycket skiljer sig från andan i urkyrkan. De flesta evangeliskt kristna idag omfattar en teologi (dispensationalism) som härstammar från 1830-talet.
Den amerikanska invasionen i Afghanistan och Irak utfördes med antagandet att islam kam kombineras med demokrati; några talar om Turkiet som beviset på att åtminstone vissa delar av islam kan samexistera med en sorts demokrati. Det väsentliga här är att en religion är det som dess bekännare uppfattar den som. Om islam skall kunna samexistera med demokrati, vare sig det är i Mellanöstern, Sydasien, Europa eller Amerika, måste muslimer, liksom miljoner judar och kristna före dem, hitta mer liberala vägar att uppfatta sin religion.
För mer än sextio år sedan, med större delen av Västeuropa antingen krossade av Hitler eller på gränsen till kapitulation, stod britterna ensamma i sin kamp. I slutet av maj 1940 gjorde den heroiska reträtten från Dunkirk det klart för alla i Storbritannien om hur starkt hotet från andra sidan kanalen var. Den 4 juni höll Winston Churchill sitt berömda tal inför House of Commons: ”We shall go on to the end…”
Churchills uttrycksfulla trots, som inte har någon motsvarighet i Västeuropa idag, inte bara sammansvetsade hans folks beslutsamhet att göra motstånd utan också, som han hade hoppats, skapade en amerikansk sympati för Storbritanniens sak, som skulle bli avgörande för framgången i de förenade krigsansträngningarna efter Pearl Harbour. Vad kan Amerika idag göra för att hjälpa ett Europa som än en gång är i fara? När en reporter från Wall Street Journal frågade Oriana Fallaci i juni 2005 vad som kan göras för att förhindra Europas kollaps exploderade hon: ”Hur vågar du fråga mig efter en lösning? Det är som att fråga Seneca efter en lösning. Kommer du ihåg vad han gjorde? … Han begick självmord!”. Tyvärr kan Fallaci ha rätt: det är svårt att tänka sig vad amerikanerna skulle kunna göra för att rädda Europa från sitt nuvarande öde utom att iscensätta en ny D-dag. Men ett par förslag kan vara på plats. När de besöker Europa brukar många amerikaner, för att undvika obekvämligheter, ta varje tillfälle att klanka ner på sitt eget land med ord som stämmer med känslan hos européer och ökar europeiska stereotypa bilder. De som gör detta är förrädare, inte mot Amerika, utan mot sanningen, sig själva och sina åhörare. Och det borde de lägga av med. Under hela sina liv har européer matas med en förvrängd bild av Amerika som har förgiftat deras sinnen mot de värden som kan rädda dem; varje konversation mellan en amerikan och en europé är ett värdefullt tillfälle att utmana den bilden och ge européer något att tänka på, tro på och handla efter.
Det slår mig som lite perverst att dagens immigrationspolitk i USA straffar Västeuropéer. Jag vet flera amerikavänliga européer som skulle vilja flytta till Amerika direkt. USA borde släppa in dem. Utbildade, laglydiga, ambitiösa, engelsktalande och ”gung ho” för amerikanska värderingar skulle de bli ett bra tillskott för sin nya nation. Åsynen av Europas bästa och smartaste som på nytt lämnar sina hemländer för att söka sina möjligheter, skulle ge deras landsmän någonting att tänka på, och kanske att handla efter. På samma sätt borde den amerikanska regeringen, såväl som amerikaner i affärsvärlden, i media och andra institutioner borde upprätthålla förbindelser med och ge stöd till de orädda män och kvinnor som kämpar emot det europeiska etablissemanget i namn av liberala värderingar, amerikanska värderingar. kämpande hjältar som Ayaan Hirsi Ali och Hege Storhaug behöver allt stöd de kan få, liksom miljoner av européer som ser dem som fanbärare och sanningssägare. Det är beklagligt att i när ett speciellt oktobernummer av Time 2005 hyllade ”Europas hjältar” Amsterdams dhimmi borgmästare Job Cohen (en hjälte enbart för de etablissemangstyper i Holland som ser pragmatisk kompromiss som det högsta värdet) istället för Hirsi Ali som det holländska folket ser som en förkämpe för frihet.
Jag har länge känt att det det bästa man kan göra för att stärka Europas enhet och demokrati är att utöka gymnasieskolans utbytesprogram mellan Amerika och Europa. Jean-Francois Revel har livligt skrivit om hur hans negativa attityd mot Amerika, skapad av årtionden av systematiska falsk rapportering i de europeiska media ändrades 180 grader vid ett besök. Om varje ung europé kunde tillbringa ett år i en amerikansk familj och gå i amerikansk skola skulle inte alla journalister och politiker i världen kunna förvrida deras uppfattning om verkligheten i Amerika och amerikansk liberal frihet till en ful nidbild. Och ju mer Amerikavänlig européer blir desto mer benägna blir de att uppföra sig som amerikaner i de sätt som räknas, dvs. att fly undanflykter och stå upp för frihet. Men det kanske är försent för sådana åtgärder. Europa håller sakta men säkert på att begå självmord och kanske allt vi kan göra är att se på med fasa.
I slutändan ligger Europas framtid i europeiska händer. Att läsa Churchills krigstal är att upptäcka en attityd och retorik som i dagens Europa verkar främmande eller antik. Allt tal om kamp – så ociviliserat! När man läser Churchills tal kan man föreställa sig Johan Galtungs reaktion, man kan riktigt se honom snäsa till och med mjuk, lugnande röst tala om fred, förståelse moderation, anpassning och nödvändigheten att undvika att demonisera sin motståndare. I motsatsen mellan dessa två bastanta, vithåriga välklädda män, Churchill då, Galtung nu, finns en stark skillnad mellan den orubbliga moraliska övertygelse som ledde till allierad seger under andra världskriget och den principlösa anda av kompromiss och kapitulation som idag leder Europa, steg för steg, mot galgen.
JAG RESTE FÖRST genom Nederländerna 1997 och trodde jag funnit det närmaste som liknar himlen på jorden. Vilken kännande varelse skulle inte vilja bo där, undrade jag?
Den 24 mars 2005 flög jag och min partner till Amsterdam över helgen. Vi gick in på vårt hotellrum strax efter halv nio på kvällen. Jag satte på TV:n. Nyheterna hade just startat på Hollands kanal AT5. Muslimsk intolerans mot homosexuella, sade nyhetsuppläsaren, gjorde livet farligt för bögar i Amsterdam.
Undersökningar i april visade att var tredje holländare ville lämna landet. I februari hade vår gamla vän Marlise Simons rapporterat att sedan mordet på van Gogh hade antalet personer som emigrerat från Nederländerna, de flesta till ”större engelskspråkiga nationer som Australien, Nya Zeeland och Kanada”, hade ökat dramatiskt. Skälet? Skräcken för radikal islam. Artikeln var gripande.
I maj 2005 visade norsk television en lång rapport om de många holländska familjer som flyttade till norska landsbygden. Varför lämnade de sina hem? Reportern tog upp brottslighet och befolkningstätet, inte problem med invandring. Den enda hinten om sanningen kom mot slutet när en holländare sade att Norge var ”tjugo år efter Nederländerna i sin sociala situation” och när den kom ikapp skulle han vara gammal och inte bry sig längre. Reportern valde att inte förklara vad han menade med ”social situation”.
När vi gick genom Amsterdam det veckoslutet, tänkte jag på de holländare som emigrerat till Kanada, Australien och Nya Zeeland, Till skillnad frän muslimerna i Europa skulle de integreras snabbt, de skulle skaffa jobb, bidra till samhället och passa in. De talade redan engelska. Men vad skulle deras barn tänka, många år in i framtiden? Deras barnbarn? Vad skulle de själva tänka när de låg i sina sängar långt hemifrån och tänkte på bilder av det lilla land där de föddes, med dess noggrannt utlagda vägar, gångar och cykelbanor, dess mödosamt bevarade gamla hus, dess briljant designade system av diken och kanaler?
Ironin var tragisk: de hade skyddat sig med ren genialitet mot havets makter, infört ett välfärdssystem som skyddat varenda en av dem från ekonomisk otrygghet, byggt upp en kultur av frihet och tolerans som lovade var och en av dem ett liv av värdighet och jämlikhet, efterkrigstidens holländska män och kvinnor hade uppfostrat sina barn att bli långa, stolta hälsosamma, flerspråkiga unga vuxna, veritabla behärskare av världen vilkas liv (de var övertygade) skulle bli säkert, bekvämt och översvallande i sina belöningar. De verkade ha fört västerländsk civilisation till sin högsta gräns i frågor om frihet och i jakten på lycka, och vägen framåt, liksom vägarna i Nederländerna, verkade sträcka sig mot horisonten, raka, platta, mjuka och utan gropar.
Och ändå blundade deför den fara som skulle komma att förgöra dem.
Nästa del: kontakta hemsidan pilum.nu
Efterord