Christer Bergström är en historiker och författare som skriver böcker – massor av böcker – om andra världskriget och Sovjet samt dagens Sverige. Han är kommunist, eller nästan kommunist då han tillhör en jätteliten minoritetsriktning inom kommunismen som kallas trotskism (i stort sett är en ”trotskist” en kommunist som inte följer gemensam fattade beslut).

Christer Bergströms egen sida. Samt hans bokförlag, Vaktel.

Christer Bergström på Wikipedia

Christer Bergström på Marxistarkiv

Christer Bergström på Flashback

Christer Bergström på skalman.nu (historieforum)

BÖCKER

Christer Bergström har givit ut ett fyrtiotal böcker. En allmän reflexion: Hur många böcker med bra kvalitet kan man egentligen ge ut varje år? Bara under 2018 gav Bergström ut fyra böcker. Samtliga på Vaktel förlag, som är hans eget. Han är marxist och tillhör en minoritetsriktning inom kommunismen kallad trotskism, vilket färgar hans ställningstaganden i varje bok.

Som sakkunnig i frågan om vänsterextremism vill jag ”kritiskt analysera och diskutera” Bergströms böcker.

Bortrivna sidor ur historien – från Albigenserkorstågen till bombningarna av Dresden, 2020, 310 s

Enligt Bergström har vinnarna skrivit historien, och hans bok visar exempel på hur förlorarnas lidanden förnekas eller trycks tillbaka i skolböcker och läroböcker. De olika delar boken består av är förvisso relevanta för en historieintresserad, Albigenserkorståg och Koreakrig med mera. Ämnena är ingenting som är viktigt för att beskriva Bergströms metodik – vilket är vad jag kommer fokusera på. Därför tar jag i stället upp ett urval av händelserna som skildras.

Det stora problemet för Bergström är enkelt: han är marxist och tror att verkligheten är en social konstruktion. Alltså att krig eller svältkatastrofer beror på vilket ekonomiskt och socialt ”system” man har. Eftersom vi vet att dessa saker och andra problem har funnits i alla tider och alla samhällen har herr Bergström helt enkelt fel. Det är inte ”kapitalismens” eller ”liberalismens” fel att folk svälter. Tillgång till resurser är inte beroende på samhällsstrukturer – visst kan de befrämja eller skapa incitament till ökad tillgång. Men en kvadratmeter Danmark ger dubbelt så mycket säd som en kvadratmeter Sverige, oavsett hur människor organiserar sitt ”samhälle”, oavsett ägandeformer, eller fantasier om ”klasskamp”. (ett ord som Bergström verkar undvika i sin text. Märkligt)

Bland det första intryck jag får av boken är hur likt innehållet är i jämförelse med vilken trotskistpamflett som helst från 1980-talet! Tankarna har inte ändrats ett dugg på fyrtio år. Faktum är att det är EXAKT samma budskap:

1. Alla kommunismens brott beror inte på att det är något fel på kommunismen utan på nåt som heter ”stalinism” (282,283). Hans egna kommunistfavorit-ledare, Lenin och Trotskij, var oskyldiga (134)
2. Alla problem i dagens samhälle beror på socialdemokratin – för de som haft makten många årtionden
3. Nazismen är inte en ideologi utan en usch och fy och får Bergström att flåsa
4. Bu för Trump eller Reagan (välj själv vilket årtionde, tjugotal för Trump och åttiotal för Reagan. Hoppa tillbaka till 1850-tal så sade han samma sak om ”Gorilla Abe”-Lincoln)
5. Precis som åttiotals-pamfletten ovan tar Bergström inte med ett ord upp dagens problem i det svenska samhället. Han nämner faran med högerextremism och ”falska fakta”-tolerans (283), men kriminalitet, gängskjutningar, sprängningar, förslumning, gettoisering, utanförskap, allt vi har att tacka invandringen för, det låtsas han helt enkelt inte om! (precis som, kan tilläggas, andra PK-forskare som Åsa Wikforss, vilken nämns positivt på sid 12)

Genom att ha färdiga föreställningar om historiska exempel kommer Bergström fel i sina slutledningar. Men värre är att han för att få dem att gå ihop använder manipulativa tekniker. Här följer ett urval av exempel ur boken där vi kan se traditionella tekniker som används av historieförfalskare och pseudovetenskapare, Bergström såväl som David Irving, Juri Liina med flera:

Pariskommunen 1871

Ett illegalt uppror av en pöbel som tog över staden Paris, beskrivs som att ”underklassen – med kvinnor i spetsen – 1871 gjorde uppror och skapade sitt eget revolutionära styre” (87). Slutet blev att ”liberalerna”, alltså makthavarna, satte i gång en massaker och ”mördade” (ordet upprepas två gånger i samma stycke) upp till 50 000.

Då är frågan vad som är problemet? Menar Bergström att en regering skall tillåta att en (huvud-)stad tas över av ett gäng självutnämnda revolutionärer?

Hur tycker han själv att svenska regeringen skall agera om en stad tas över av ett gäng kriminella invandrare? Skall polisen vara passiva? Inte heller nämner Bergström den oskyldiga gisslan som sköts av Pariskommunen innan de kriminella revoltörerna övermannats.

Bergström anser det alltså vara rätt att revoltera. Underligt då att han stödjer undertryckandet av de arbetarklassare som försökte revoltera mot bolsjevikernas självutnämnda maktmonopol efter att kommunisterna roffat åt sig makten med våld i en statskupp. Med Trotskij i spetsen sköts kritikerna ner till sista man. Ingenting herr Bergström nämner i sin bok. Kan det vara så att enligt Bergström är det ok när Lenin och Trotskij mördar hjälplösa ”underklassare”, men fel när ”liberaler” gör det?

Industrialiseringen

En bok som ges ut idag på 2020-talet, måste innehålla värderingar och tankar som är i linje med diskursen. En sådan är tanken på kvinnan som offer. Bergström menar att industrialiseringen orsakade ”ett kvinnohat som varit otänkbart tidigare. Här har vi rötterna till dagens extrema sexism och kvinnohat”. Sverige idag, med kvinnlig rösträtt, yttrandefrihet, kvinnoseparata rum, organisationer och lagar mot könsdiskriminering, skulle enligt Bergström vara exempel på världshistoriens värsta kvinnohat? Långt värre än i antika Grekland, bundna fötter i Kina, harem i Turkiet och precolumbiska Amerika eller Afrika.

Bergström måste ha tagit till sig tanken att skall du ljuga, så ljug stort; en liten lögn kan bortförklaras, men en megalögn är så vansinnig att den måste vara sann, annars skulle ingen uttalat den högt.

Indien

”Indien var fram till den brittiska erövringen historiskt den näst största ekonomin i världen (efter Kina), avgjort större än hela världsdelen Europa… Indien övergick från att vara exportör av varor från den egna industrin” (till råvaruexportör).

(Den) framväxande industrin i Indien, som i många avseenden överträffat den brittiska” (88f)

förstördes av engelsmännen.

Det där förstår jag inte alls. Det är väl allom bekant att industrialiseringen började i England. Hur mycket industri kan ens ha funnits i Indien sista halvan av 1700-talet? Eller export? Wikipedia talar om skräddare, vävare, smeder med flera som konkurrerades ut av engelska varor, men den situationen gällde överallt? Det är ju exempel på Schumpeters begrepp ”kreativ förstörelse”, att småhantverkare inte kan konkurrera med masstillverkning. Det är utvecklingens pris.

Vidare skriver Bergström att ”Genom sin förkrossande militära överlägsenhet lyckades britterna på kort tid slå ner upproret” (89). Vilket är helt fel. Wikipedia igen:

”det tog trupper från brittiska kronan och Ostindiska Kompaniet hela vintern 1857, och första halvåret 1858 att återta de förlorade områdena, i vad som blev britternas svåraste kolonialkrig någonsin.”

Låter inte som ”kort tid” tycker jag.

Kina

”Kina, som så sent som på 1820-talet varit den ledande ekonomiska världsmakten med 35 % av världens industriproduktion” (93). Han måste mena hantverksproduktion och i förhållande till befolkning. Bergström verkar tro att tio skomakare som tillsammans tillverkar hundra skor om året är mer ”industriproduktion” än en man vid en skofabrik i Sheffield som drar i en spak och spottar ut tusen skor om året. Vet han inte vad ordet ”industri” betyder?

Bergström tar upp Taiping-upproret i mitten av 1800-talet, vilken av all vänster ses som en sorts folklig protorevolution som misslyckades pga att tiden inte var mogen, då det inte fanns vare sig proletariat eller parti. Men

”Där rebellerna tog över, förbjöds inte bara opium: Man delade också ut mark bland fattigbönderna, införde jämlikhet för alla (även kvinnor och slavar) och förbjöd prostitution. Det var en verklig revolution.” (92)

 Wikipedia igen:

”I praktiken förverkligades inte dessa idéer…. Ledarna benämnde sig själva konungar (med) strikt hierarki … (de) levde dock inte som de lärde utan levde ett liv i lyx och överflöd i Nanking. De hade stora harem av konkubiner och hamnade så småningom i interna strider.”

Lika illa var det med jordreformen som ”innebar att alla hushåll skulle tilldelas jord utifrån hur många vuxna som fanns i hemmet. 25 hushåll skulle bilda en kommun med valda styrelsemän.” där en sergeant tvångsutskrev män till militärtjänst. Tvångskollektivisering alltså. Inte konstigt att den kommunistiske historikern Isaac Deutscher konstaterade att ”Bonden har alltid varit kommunismens fiende”. Likaså ”glömmer” Bergström att berätta om att alla ickekristna helgedomar blev förstörda och homosexualitet gav dödsstraff. Inte så lämpligt för dagens diskurs-klimat. Så här ser tydligen en ”riktig revolution” ut enligt Bergström.

Filippinerna (116) 

Ämnet är inte så intressant för de flesta, bara en i raden av länder som attackerats av USA, men åter ser vi Bergströms metodik. Han beskriver USA:s erövring av ”en tapper nation som kämpat länge för att frigöra sig från” Spanien. Ordet ”tapper” kommer in som ett försåtligt positivt ord, och kampen kallas frigörelse. Det faktum att det var högförräderi mot Spanien nämns inte.

Israel

I frågan om Israel, kapitel 10 (217-240) finns det mycket att säga. Vad inte många vet idag är att ALL vänster var proisraelisk fram till 1967, då Jan Myrdal återintroducerade antisemitism i svenskt samhällsliv. Denna smitta spred sig senare genom alla delar av vänstern och var fullbordad 1982. Fram till dess var antisionism med rätta betraktad som ett ondskefullt angrepp på en liten, progressiv, försvarsinriktad nation som i egenskap av enda demokratin i Mellanöstern förtjänade sympati, solidaritet och stöd. Stödet kom från socialdemokrater och kommunister, konservativa och liberaler, religiösa och ateister, ja alla.

Det underliga med dagens vänster är förnekandet, inte bara av det självklara stödet för Israel, utan även av det historiska arvet. Idag tror vänstermänniskor att det alltid varit så, för de har inte hört något annat sedan 1982.

Det första man bör göra är därför att ställa frågan: Vad hade hänt om Bergström skrivit sin bok 1965? Svaret är att han hade blivit klassad som fascistisk provokatör. Han hade blivit bortjagad som kryptonazist och antisemit.

Bergström berättar att vissa verkar mena att ”dagens konflikt mellan israeler och palestinier vore en fortsättning eller ens en följd av korstågen, vilket den knappast är” (21). Tja, jo det kan man nog säga att den är. Det heliga landet övertogs av muslimerna i ett erövringskrig. Så alla försök att återerövra är fortsättning på befrielsekrig mot dessa erövrare.

I likhet med andra politiska aktstycken utmärks Bergströms bok av upprepningar och snett urval. När han kritiserar Israel väljer han ut tio bilder (234-238): en på tedrickande vänner, nio av tio är palestinier i utsatt position. Inte en enda bild på hukande israeliska barn under missilattacker.

Bergström slår fast i inledningen att nu när han skall tala om Israel så skall han tala om rasism och kolonialism, dessutom har han hela den judiska konspirationen mot sig = De som vill förbjuda och brännmärka kritik som ”antisemitism”, trots att han hävdar att han talar om ”Väldokumenterade historiska fakta”.

Antagligen ser han texten du läser just nu som ett led i den ondskefulla makten som vill konspirera i skuggorna, för jag tänker avslöja hur Bergström manipulerar och i allra högsta grad har en antisemitisk agenda. Att ens börja en framställning med att i förväg slå fast att allt man säger kommer att angripas av en grupp, lite sådär lagom etniskt avgränsad, är antisemitism i sig själv. Bergström är emellertid för feg för att säga det öppet.

Bergström inleder med den historiska bakgrunden. Försåtligt talar Bergström om sionismen i samma tema som att ”Detta var den period då den europeiska koloniseringen av världen befann sig på sin höjdpunkt”, underförstått att det sionistiska projektet var en del av europeisk kolonisering. Han fortsätter med Storbritanniens erövring av området 1917, deras löfte till judarna om ett nationalhem och hur alla lurar de stackars araberna. Utom, lite i förbigående, kommunisterna ”under ledning av Lenin och Trotskij” vilka avslöjade hemliga avtal.

Just i detta att Bergström tar upp Lenin OCH Trotskij är helt absurt. Naturligtvis togs beslutet av Lenin, som var allenarådande diktator i kommunistpartiet. Lika sant vore att skriva att beslutet togs av partiets ledning. Men att välja ut en extra person, en av Lenins hantlangare, och försöka tillskriva honom någon form av extra positiv roll i världshistorien, är en försåtlig falsk teknik. Syftet är att promota Trotskij.

Man skriver ju knappast att exv bilfirman Volvo lanserar en ny bil under ledning av chefen Andersson och hans gubbe Filipsson. Antingen tas beslutet av Andersson, eller också togs det av hela styrelsen; eller också skriver man ut namnen på på hela styrelsen – Andersson, Bengtsson, Ceasarsson, Davidsson, Eriksson, Filipsson, Gustavsson, Hansson. Man kan ju inte välja ut bossen och ett namn slumpvis ur styrelsen som Bergström gör!

Efter detta fortsätter Bergström att tillskriva avsikter och misstänkliggöra motiv. Han ägnar sida efter sida för att berätta hur britterna vill nå maktposition i Mellanöstern genom ”brittiskt förtryck för att förhindra den arabiska majoriteten från att utöva sina demokratiska och nationella rättigheter”. Det faktum att det inte ens fanns ”nationer” i modern bemärkelse i området stoppar inte Bergström. Inte heller att den ”libanesiske” ledaren kom dit, trots att Libanon inte ens fanns. Han fortsätter med att tala om ”terrorisera” och ”fördrivning” av ”försvarslösa byar” vilket engelsmännen lärde ut till Israel som ett led i imperialismen.

Ovanstående är en totalt genomfalsk och manipulativ beskrivning. När väl Israel bildas 1948 skriver Bergström att de skulle få 55% av ”Palestinas” yta. Märkligt med tanke på att det inte ens fanns något ”Palestina”, och inte heller någonsin har funnits. Det som fanns var ett område Frankrike och England erövrat av turkarna efter första världskriget. Räknar man på hela området blir det erbjudna Israel 0,05 %. Nästa gång du går ut på en fotbollsplan, ställ dig i hörnet och tänk dig en kvadrat med sidan 1,6 meter. Detta är vad som erbjöds judarna. De tackade ja. Araberna sade nej.

När Israel väl skapades lät den nya nationen alla judar komma till dem. Arabländerna runtom dem stängde gränserna och medvetet skapade flyktingproblemet genom att ha dem som en levande pant. Lidande i limbo mellan gränserna, trots att arabregeringarna lätt kunde tagit till sig de flyende.

Allt detta är välkända fakta, som upprepades i varje vänstertidning i Sverige långt innan Israel skapades fram till början av åttiotalet. Men i Bergströms antisemitiska publikation manipuleras varje beskrivning.

Bergström skriver att dagens syn på Israel-Palestina konflikten och acceptansen för Israels ”expansions- och ockupationspolitiken” i väst är ett resultat av ”okunskap om den ’förbjudna historia” han redovisat. Jag säger att acceptansen för antisemitiska publikationer som Bergströms är inte är beroende på okunskap utan delikata, förfalskade, manipulerade urvalstekniker, retorisk demagogi, där fakta undanhålls och väljs ut för att stödja den ena sidan. En teknik trotskister som Bergström behärskar till fullo! Hans läromästare trotskisten Isaac Deutscher var lika utstuderat skicklig. Och samma gäller urkällan, den kommunistiske massmördaren och koncentrationslägerbyggaren Leo Trotskij.

Om Bergström har problem med min beskrivning av hans framställning, har han sin fullkomliga rättighet att visa att jag har fel. Att visa en enda vänstertidning som inte fram till 1967 tog parti för en liten, progressiv, försvarsinriktad nation som förtvivlat kämpade för demokrati, jämlikhet och framsteg mot en hoper ondskefulla arabhövdingar och penningmagnater som höll sina egna folk mer eller mindre som slavar! Som tidningen Brand mycket riktigt skrev:

”Förföljda, vinddrivna och rotlösa människor från ett sextiotal nationer har i arbetsgemenskapen funnit en trygghet, som endast hotas av världspolitiska intressens samvetslösa intrigspel.
Lismande diplomater, korrumperade arabfurstar och dollarlystna oljemagnater skränar krig i Akabaviken, medan solstekta, seniga män och kvinnor från Europas universitetsstäder och Orientens fattigkvarter strävar efter att lägga Negevs karga öken under plogen.”

Själv kan jag utan ansträngning visa på just detta!

En gång satt jag i en rättegångssal. Ett kontrakt hade ingåtts. Jag skulle få en summa. Den andra sidan bestred detta. Det första rättegångens ordförande sade var att fråga den andra sidan: vilka skäl finns det till att det ingångna avtalet inte skall hållas? Redan där förstod jag att jag vunnit halva striden. Mycket riktigt vann jag. Samma sak gäller vänsterns syn på Eretz Israel, soluppgången land! Varför skulle inte de argument som gällde för Israel 1948 gälla idag? Två plus två var fyra 1948 och är fyra idag. Vatten kokar vid hundra grader i Göteborg och i Lissabon. Det ändrar sig inte över tid eller plats (utom höjd, men det är oväsentligt). Så varför skulle inte argumenten för Israel gälla idag? Tyvärr svarar inte Bergström på frågor.

Nazism

Bergström sätter standarden direkt. Inte ens två sidor förrän Godwins lag är bruten och han skyller att Hitler kom till makten på grund av de ”liberala och konservativa”. Den närmast allergiska reaktion extremvänstern har till fascism kommer i följande mening (min fetstil):

”Nazismen kan knappast betraktas som en ideologi, utan är ett ondskefullt och fullkomligt opportunistiskt rättfärdigande av härskarmakt på rasistiska grundvalar. Själva nazismen går ut på att utsläcka människoliv. Därför kan man omöjligtvis jämföra den med vare sig marxism eller liberalism” (109) …”I civilisationernas historia är det bara en åsiktsriktning som uttryckligen syftar till att utrota hela folk och det är nazismen” (133).  

Utöver det faktum att Bergström totalt negligerar känslorna, motiven och åsikterna hos de som bekänner sig till nazismen, oavsett vad man tycker om den, saknar han i likhet med alla andra trotskister självinsikt. Det visar sig på tre sätt: För det första ignorerar han önskningar hos de myriader av människor som han kallar ”fascister” – ty det är inte bara ”nazister” som är måltavlan för raderna ovan! De gäller alla som har de minsta avvikande åsikt från traditionellt vänstertänk. Allt är ”fascistiskt tänkande”. Tex nationalism, familjesammanhållning, religiositet eller vad Karl Bertil Johnsson kallar ”vördnad för den rättmätige konungen” osv. Det handlar om djupa känslor av sympati och värderingar som Bergström med en axelryckning kallar ”nazism” och ”fascism” helt enkelt för att han inte delar den sortens åsikter. I alla trotskistiska och vänsterextrema alster flödar det över av dessa anklagelser. Se här. Det andra problemet är den subjektiva sanningen som alla trotskister har. Om man analyserar hans inlägg ser man fyra nedslag i fetstil som skall utmärka nazism. Problemet är att samtliga går att tillämpa på kommunism:

”Kommunismen kan knappast betraktas som en ideologi, utan är ett ondskefullt och fullkomligt opportunistiskt rättfärdigande av härskarmakt på klassmässiga grundvalar. Själva kommunismen går ut på att utsläcka den felaktiga klassens och alla som käftar emot liv. Därför kan man omöjligtvis jämföra den med vare sig konservatism eller liberalism” (109) …”I civilisationernas historia är det bara en åsiktsriktning som uttryckligen syftar till att utrota hela klasser, och alla som godtyckligt ses som deras samarbetsmän, och det är kommunismen” (133).  

Och precis så är det ju! Kommunism är rättfärdigandet att överta makten i en våldsam revolution, sopa bort demokratin och göra ett enda bolsjevikparti allenarådande i arbetar-”klassens” namn (även om man aldrig behöver fråga ”arbetarklassen” vad de tycker i några fria val eller nåt). Kommunismens och marxismens syfte är att utsläcka och fysiskt utrota ”klassen” samt alla som har invändningar mot massmorden, och därför också är fienden! Folkfienden, reaktionärer, kontrarevolutionärer.

Så de enda kvarvarande argumentet Bergström har varför det är rätt när kommunisterna gör det och fel när nazisterna gör samma sak är SYFTET: att de menade så väl! Att marxismens AVSIKT var universell rättvisa! Enligt honom så rättfärdigar det kommunismens massmord och utrotningar.

I förbigående kan man ju fråga sig vad Bergström menar med ”rättvisa”? Svaret är precis som Ben Shapiro formulerade det: Socialismens moral är ’Jag andas alltså är hela världen skyldig mig!”. Så sant. Och det är vad Bergström menar med ”rättvisa”: hela världen får faktiskt anpassa sig till att jag har ett ”behov”. Så hit med ett jobb, en bostad, en måltid! (annars gör jag revolution och dödar alla som står i vägen för mig när jag tar för mig av andras egendom. Precis som nazisterna! Fast jag är bättre än dem för jag har ett ädelt syfte!)

Vilket för oss in på Bergströms tredje problem: Det han skriver om nazism är exakt samma sak som vilken kommunist som helst skulle skriva om trotskismen. Här är ett exempel på en utsaga av kommunisternas ledare Josef Stalin som visar på tonen:

”att trotskismen är ett tankesystem inom kommunismen… är grundfalsk och farlig. Trotskismen är i verkligheten den kontra-revolutionära bourgeoisiens spjutspets riktad mot kommunismen… Trotskismen är den kontrarevolutionära borgerlighetens avantgarde. Det är därför varje liberal behandling av den… gränsar till kriminalitet och förräderi mot arbetarklassen”.

Josef Stalin kunde lika gärna skrivit:

”Trotskismen kan knappast betraktas som en ideologi, utan är ett ondskefullt och fullkomligt opportunistiskt rättfärdigande av härskarmakt på klassmässiga grundvalar. Själva trotskismen går ut på att utsläcka människoliv. Därför kan man omöjligtvis jämföra den med varken marxism eller kommunism… I civilisationernas historia är det bara en åsiktsriktning som uttryckligen syftar till att utrota hela klasser och det är trotskismen”.  

Det är inte bara det att kommunister anser att trotskister har fel! Kommunister förnekar varje revolutionär tendens hos trotskismen. Inte bara hade de fel, de är bokstavligen djävulens hantlangar, deras böcker skall brännas, deras hus rivas, deras tidningar förbjudas. Bergström visar på en exakt likadan syn i sin inställning till nazism som kommunister har till honom själv.

(liten utvikning är att en av de få kvarvarande trotskisttidningarna från 68-tiden, Internationalen, gick i konkurs 2024. Så den behöver inte kommunisterna fokusera på)

Dessutom har han naturligtvis fel. Det finns massor med liknande läror i historien som anser sig ha rätt att utsläcka människoliv. Och även om det inte var fallet, vem bryr sig? Människor har alltid slagit ihjäl varandra vare sig de uppfunnit en ”ideologi” eller religion som legitimerade det hela eller inte: Mongolernas syn på typ alla de krigade mot, vikingarna, vilda västerns syn på indianer med ett manifest destiny och the white mans burden, synen på aboriginer i Australien, världshistoriens enda riktigt lyckade folkmord på Tasmanien. Osv. Inget nytt under solen. Anledningar behövs knappast, utom att den andra sidan har något man vill ha – alltså slår man ihjäl dom. Ursäkten kan man väl alltid hitta på i efterhand.

Den nästan psykotiska besatthet människor som Bergström har mot nazismen visar bara hans egen inställning, och duger inte som beskrivning av vad nazism faktiskt är.

Kommunism

Redan efter sju sidor talar han om ”Stalinregimens brott”. Direkt ringer varningsklockan! Man talar bara om ”Stalins” brott när man vill ursäkta och bortförklara kommunismens brott – att det var olyckshändelser på vägen, trots att målet var välvilligt. En idé som ingen tar på allvar utanför de små trotskistsekterna. Mycket riktigt säger Bergström senare att ”Kommunism (egentligen marxism) är en ideologi som syftar till universell rättvisa”.

Ett av Bergströms syften är att angripa de statliga kampanjer som ledde till upplysning av kommunismens brott, företrädesvis Forum för Levande Historia och boken Kommunismens svarta bok. Författaren måste utgå från att läsaren känner till turerna i Stalins Sovjet, för mitt i diskussionen om hur katolska kyrkan behandlar kättare skriver han att ”Parallellen till skenrättegångarna i Moskva på 1930-talet är uppenbar”.

”Stalins terror” (34–40), uttryckt på ett annat sätt skulle titeln kunna vara ”Bergströms försök att rättfärdiga kommunism” är värd ett närmare studium. Redan i början slås fast att överdrifter i människooffer, dvs kommunisternas massmord, beror på ”företrädare för den gamla tsarregimen och andra motståndare till bolsjevikerna”. I verkligheten skedde två revolutioner i Ryssland 1917: en folklig som skapade demokrati i början av året, en statskupp av bolsjevikerna som tog över makten i slutet av året. Bergström försöker, precis som den kommunistiske historieförfalskaren Mario Sousa, påskina att de som var mot bolsjevikernas maktövertagande var för tsarens förtryck. Det är fel! Många som var mot kommunisterna var det för att de gillade demokrati och mänskliga rättigheter.

Efter detta kommer den traditionella trotskistiska myten att sympatin för Stalin på 1920-talet berodde på att ”den bildade borgerligheten” (36) var rädda för Trotskij, vilket upprepas två gånger i samma avsnitt. Just detta med upprepningar, mässande, hypnotiska, eller subtila, dolda är alltid förekommande hos manipulatörer.

När väl myter är etablerade går Bergström direkt in på historieförfalskning, att det ”skapades bilden av ett statiskt Sovjetunionen där omfattningen av terrorn under Stalins tid vid makten var det karakteristiska för landets system, medan det i själva verket var ett undantag som varade i ungefär 25 år”. Omfattningen må varit ett undantag, men principen skapades redan av Lenin och Trotskij. Vi låter Peter Englund tala:

”Terrorn, polismetoderna och arbetslägren var alltså inget påhitt av Stalin, utan kom till redan under den tid då Trotskij själv satt vid makten”.

Bergström fortsätter sitt försvar för kommunismen, ”Medan upplysningsmaterialet om Förintelsen hade en demokrativärnande funktion, var det tämligen uppenbart att ’kommunistmaterialet’ var ideologiskt motiverat”. Dvs det är rätt att avslöja nazism, men fel att avslöja den lära herr Bergström själv bekänner sig till. Trots allt, ”mycket av det som beskrivs i FLH:s handbok strider mot de egentliga marxistiska idéerna”.

Bergström verkar på något sätt anse att kommunism är ok, eftersom Stalin, som blev storbossen, slog ihjäl sina konkurrenter, vilka också var kommunister. Att många kommunister dödades av andra kommunister skulle alltså vara ett argument för kommunism? Vad skulle hänt om Bergström tog upp stackars tyskar i SA som blev mördade av Hitler? Är det ett argument för nazism? De flesta mafiosos som skjuts blir det antingen av rivaliserande maffiagäng eller av sina egna bossar, inte polisen. Gör det att maffian är en bra sak?

Tydligen gillar inte Bergström Stalin eftersom Stalin ändrade åsikt hela tiden. Att Bergströms favorit Trotskij gjorde samma sak i varenda ärende döljer Bergström. Som Peter Englund sade var Trotskij ”benägen att göra tvärsäkra uttalanden… vilka nästan utan undantag visade sig vara fel”, så det är ju inte konstigt att han fick byta åsikt hela tiden.

En sista fråga i ämnet är hur Christer Bergström ställer sig till det Finska vinterkriget?

Alla normala människor tar parti för Finland mot det fega, otäcka angreppet från Sovjetunionen 1939. Det finns en del som ställer sig på Sovjets sida, Mario Sousa och Henrik Arnstad, kommer på tal. Men i övrigt är de få. Så vad tycker Bergström? Svaret verkar vara ingenting! Trots att hans bok skall handla om sympati för förlorarnas sida skriver han inte ett ord om Finlands hjältemodiga kamp mot de galna bolsjevikhorderna. Inte heller i sin andra bok Vägen till andra världskriget, som alltså skall handla om upptakten till andra världskriget, tas inte upp en av stegpinnarna till nämnda krig? Vad beror det på? Det kan ju inte vara en tillfällighet.

Svaret är enkelt: i likhet med Leo Trotskij och alla hans efterföljare tar Christer Bergström parti för Sovjet – den heliga arbetarstatens intressen. Men han förstår vad som skulle hända om han sade det öppet! Alltså säger han ingenting. Inte heller kan han öppet kritisera Finlands sak. Inte för att han bryr sig om Finland, utan eftersom han förstår vad det innebär. Ingen skulle köpa hans böcker. Han skulle aldrig kunna hålla en föreläsning om andra världskriget igen. Ingen skulle komma. Alltså, säg ingenting och hoppas att ingen ställer frågan.

SUMMERING

Bortrivna sidor ur historien är en av de mest manipulativa och förfalskade böcker jag någonsin läst. Varenda detalj är vriden och omvänd. Den utmärks enbart av utvalda fakta som stödjer Bergströms åsikter. Allt som talar mot är dolt eller förnekat. Och utöver detta har den andra fel som gör att det är en urusel bok i övrigt:

Bortrivna sidor ur historien innehåller mängder med namn. Det är namn på offer som man inte kan hålla reda på. Samma gäller namngivandet av forskare som till slut bara flyter ihop (137-145) och hela tiden massor med namn på goda kommunister som avrättades av Stalin. En annan sak är att Bergström hoppar och skuttar mellan ämnen, ett tydligt tecken på dålig vetenskap. Slutligen finns den mässande upprepningen (tex sid 282 och 283) som gör den repetitiv.

En riktigt usel bok.

*

Vägen till andra världskriget, 2019, 192 s

Vägen… är en historiebok om varför och hur andra världskriget skedde, ur ett marxistiskt-trotskistiskt perspektiv. Följande är en textanalys för att avgöra om innehållet tillför något till allmän kunskap.

Bergströms huvudtes: Andra världskriget var bara en fortsättning i ”europeiska hegemonikrig” (19) som hållit på sedan mitten 1800-talet – interna konflikter om makt, kolonier och industriell tillväxt.

Bergström ger alltså exakt samma samhällsanalys som varje marxistisk bok har sagt sedan Lenins dagar, och sedan marxister efter honom. Allt handlar om att förtvivlat försöka få ihop den marxistiska historiebeskrivningen när den faktiska historien visade att Marx hade fel i allt. Det är ju lustigt att ingenting av de tvärsäkra analyser som gjorts av dessa vänstermänniskor någonsin blivit verklighet.

Inte heller kan de förklara varför dessa europeiska konflikter plötsligt upphört. Om konflikter beror på ”industriell rivalitet” varför har det inte varit krig sedan 1945 mellan de som tillverkar bilar eller mobiler i respektive land? Om konflikter beror på att alla vill roffa åt sig kolonier, varför avskaffades kolonialismen från femtiotalet i hela världen? Hur kunde förresten ett land som Sverige gå från u-land 1870 till rikt land 1930 utan att ha några kolonier alls? Marx hade fel i allt. Så även hans efterföljare.

Så varför skrevs den här boken alls? Varför skriva en 200 sidor lång bok som bara säger vad de redan sagt om och om igen i hundra år? Varför ge ut den i fysisk pappersform 2019 på sitt eget förlag? Med allt vad det betyder av kostnader? Tja. Den enda anledningen jag kan tänka mig är att lägga till en ny titel till herr Bergströms CV.

Övriga traditionella myter om 1900-talet som vänstermänniskor, i det här fallet Bergström, sprider är att

1) ”fascismen” är någon sorts påhitt av samhälles maktelit för skydda egendomsägare från arbetare (21). Samt att

2) alla problem i socialismen kan tillskrivas någon form av påhitt kallat ”stalinism”.

Dessa påståenden är bara aktuella för interna vänstermänniskor, företrädesvis trotskister.

TYSKLANDS UTVECKLING

Bergström använder försåtliga uttryck, tex att ”Arbetare och soldater gick i främsta ledet under den tyska revolutionen 1918, precis som under den ryska 1917” (25). Vilket ju inte stämmer. Den ryska statskuppen leddes av ett gäng proffsrevolutionärer i kommunistpartiet. Som ju egentligen inte var mer än en organiserad konspiration mot staten. Bergström menar att revolutionen i Tyskland 1918 misslyckades bla för att de inte hade ett parti (28).  Samma gällde den sista revolten 1923, där Bergström även skyller på den kommunistiska internationalens svek.

Det Bergström gör är att upprepa exakt samma myter som Trotskij lade fram då det begav sig: hade bara han bestämt, i stället för Stalin som var på väg upp, så hade minsann inte revolutionen misslyckats (36). Bergström fortsätter att berätta om Stalin som byter kurs hela tiden (bla 38,138). Vilket helt klart är sant, men det gör alla kommunister hela tiden. Trotskij bytte åsikt lika ofta som Stalin – Peter Englund skriver om hur Trotskij var mycket benägen att ge ifrån sig tvärsäkra uttalande ”som nästan utan undantag visade sig vara fel”. CB säger att om Sovjet i stället hade följt kursen från Lenin som ”Trotskij fortsatte”, hade den ”på egen hand avvärja andra världskriget”.

Åter meningslös kontrafaktisk spekulation från Bergström. Orsaken till alla dessa svängningar och felaktiga förutsägelser hos alla kommunister beror på att socialismen är fel i sig själv. Att man inte kan avgöra samhällsvetenskapliga frågor på samma sätt som man avgör naturvetenskapliga. Vilket alla socialister tror.

Världskrisen 1929 (39) är nästa tema och består bara av upprepningar ur trotskisten Isaac Deutschers böcker, som i sin tur bara är en upprepning av herr Trotskij själv. Bergström visar i nästa steg att han inte vet vad ord betyder. Han kallar nazisterna för ett ”populistiskt parti” (40). Nazisterna skrämde inte arbetarna, menar Bergström, trots deras våldsdåd, och trots att nazisterna hade ”övertaget i dessa gatustrider” (42).

Nästa felaktighet är frågan om en av 1900-talets främsta finansmän, Hjalmar Schacht, vilken presenteras som en ondskefull nazistisk höjdare, i likhet med Göring eller Himmler. Schacht presenteras av Bergström som en länk mellan Hitler och storfinansen, en av möjliggörarna av hela tredje riket, mannen ansvarig för att Hitler mfl lyckades bli respektabla inför penningmagnaterna i Tyskland på trettiotalet. Etc.

I verkligheten var Hjalmar Schacht (43) ett finansiellt geni som byggde upp Tysklands ekonomi efter första världskriget, och senare efter depressionen. Han struntade i politiken och tjänade kejsaren såväl som Weimarrepubliken som naziregimen – den senare enbart för att han till slut inte stod ut med att hans land blev illa behandlat av andra länder.

Christer Bergström säger ingenting om att Schacht blev frikänd under Nürnbergrättegångarna, att han blev utsparkad ur den inre nazikretsen redan 1939 innan kriget ens börjat, förklarat för Hitler att kriget var förlorat redan 1942, aldrig gick med i nazipartiet överhuvudtaget och ogillades av hela nazitoppen vilka såg honom som en gammaldags relik, en urtida snobb som inte hade rätta inställningen till någonting som en äkta nazist skulle ha. Han lydde inte Hitler, utan till och med käftade emot honom, han hatade inte judar tillräckligt, faktiskt inte alls, han argumenterade att naturvetenskapliga saker som ekonomi och siffror stod över läran/ideologin/nazismen. Detta trots att Göring försökte förklara för honom att ”Om fuhrern vill det så är två plus två fem!”.

Om något har Hjalmar Schacht gått till den politiska historien för att protestera mot judeförföljelser och vägran att kalla Hitler ”fuhrer”, bara ”herr rikskansler”. Det torde ha krävt en del stake!

Kapitlet om Fascismen i Italien (48) ger ingenting, utom en fullkomligt sanslös historie-beskrivning: Enligt CB var socialistpartiet mer än tio gånger fler än fascisterna. Ändå vann fascisterna på ”förvånansvärt kort tid”. Hur gick det till? Jo,

”De använde helt enkelt samma taktik som på medeltiden skänkt de nomadiserande mongolerna seger över deras jordbrukande grannfolk. Genom att slå till mot byarna, bränna fackföreningslokaler och tortera, kidnappa eller mörda fackliga ledare medan lantarbetarna var ute och arbetade på fälten” (48).  

Jämförelsen sakar alla rim och reson. Det var verkligen inte så mongolerna arbetade (1,2). Vad CB inte förklarar är varför socialistpartiet saknade förmåga att försvara sig. I Ryssland kunde de bilda Röda garden. På många andra platser egna miliser (även om de ofta är helt värdelösa). Varför fungerade det inte här?

Resten av beskrivningen av händelserna i Italien likar varenda en av CBs beskrivning av varje historiskt skeende där socialister och kommunister varit inblandade: allt går deras väg, de håller på att vinna, och vips de förlorar. Vad har hänt?

Svaret från Bergström är alltid samma, det är som en karbonkopia vilken upprepas i det oändliga:  den röda ledningen svek och överklassen gav pengar till fienden.

Samma säger CB senare om Tyskland. Men inte med ett ord tar han upp det verkliga problemet för vanliga människor: fascism och nazism sågs som ett skydd mot kommunism! Många som stödde Hitler (55) gjorde det för att Tyskland inte skulle bli ett nytt Sovjet, en ny kommunistdiktatur. Det var rena självförsvaret. Och det står i varje lärobok om tidsperioden! Men CB verkar inte kunna ta till sig detta. Han verkar kroniskt oförmögen att förstå andra människors motiv och känslor. Han tolkar verkligheten genom en marxistisk prisma som gör att han går fel hela tiden.  

CB slänger ur sig diverse saker som ”Ett revolutionärt maktövertagande i Tyskland skulle… förmodligen ha avvärjt andra världskriget” (47).

Det är kontrafaktisk spekulation. CB har helt klart att historien blivit annorlunda, men hur det skulle sett ut kan vi inte veta. Vad vi vet är att ett revolutionärt maktövertagande, Bergströms eufemism för att kommunistpartiet tar över makten med våld och dödar och förföljer alla som protesterar, inte räddade Finland från att bli attackerade av Sovjetunionen. Inte heller de baltiska staterna från att ockuperas eller Polen från att angripas och delas. CB verkar tro, trots empiriska bevis från historien att bara för att kommunister tar över makten med våld och förbjuder alla andra, så kommer krig att sluta finnas. Nej, så funkar det alltså inte. Lika lite kan herr Bergström tala om varför inte ett ”revolutionärt maktövertagande” i Tyskland inte skulle lett till att en ny version av Stalin i tysk tappning skulle tagit över makten och ”urartat” partiet även där.

RYSSLANDS UTVECKLING

Om bolsjevikernas statskupp inte var en statskupp utan en revolution är enligt CB en fråga om ”politisk inställning”.

Lustigt med tanke på att alla samtida utsagor kallar den statskupp och att kommunisterna senare upplöste det demokratiska parlamentet, när valresultatet inte gick åt deras håll.

Bolsjevikerna öppnade arkiven och avslöjade alla hemliga fördrag. Det gjorde de absolut, men CB döljer medvetet att kommunistregimen gjorde precis likadant; ett exempel är Lenins testamente som doldes för folket i åratal. En av de som förnekade dess existens offentligt var Trotskij. Han hade själv läst det. Den enda förklaringen man kan hitta till dessa konstiga inkonsekvenser hos Bergström är att han anser att när Trotskij gör det är det ok, när någon annan gör det är det fy. Hyckleri kallas det ibland.

Det tråkiga med ovan är det bara är upprepning från Bergströms andra böcker. Allt ovan står i Bortrivna sidor ….

Men världen blev ju inte ett paradis, trots den ryska revolutionen. Då står man inför två val. Det ena är att medge att Marx hade fel i allt. Det andra är att hitta på ursäkter. Bergström väljer den andra vägen, och säger precis samma sak som varje trotskist sagt i otaliga böcker sedan 1920-talet.

Först slås fast (141f) hur synd det var om Ryssland 1921, allt var sönderslaget och så många fina revoltörer döda, ”de största idealisterna”, de gräsrötter ”som burit upp revolutionen på sina axlar”. Så i stället tog ett ”skikt av statstjänstemän” över makten.

Kort sagt, den traditionella trotskistiska myten som visats vara fel överallt. Jag hörde myten första gången av en trotskist på Göteborgs stadsbibliotek, där partier fick ställa ut inför valet 1988. Ett säkert tecken på fastlåst tänkande är när en förklaringsmodell inte ändrat sig på trettiofem år.

Sedan följer det traditionella pratet om hur Stalin svek Spanien, hur Stalin bytte åsikt om internationella frågor, hur Stalin rensade ut Röda armén, hur Stalin satte i gång utrensningar. Kort sagt, allt var Stalins fel.

Bara två detaljer är värda att ta upp i ordsvadorna. I fråga om Spanien återfinns följande fel och lögner (149f): Bergström skriver att upproret som orsakade spanska inbördeskriget var
– ”under ledning” av Franco – fel.
– Franco hade ”enorma resurser i ryggen” – fel.
– ”Så gott som hela krigsmakten” var för Franco – lögn.
– ”Fattigbönder tog över storgodsen” – fel.
– ”revolutionsmiliserna som hållit tillbaka Francos armé” – lögn.

En sista detalj om Bergströms metodik. Under alla mina studier av vänster som försvarar Sovjet har jag upptäckt att det alltid återkommer en irrelevant siffra. Den varierar lite, ibland är den sjutton, ibland fjorton, ibland något annat. Men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att varje gång ryska inbördeskriget nämns återkommer kommunister till ANTALET arméer som ”angrep” bolsjevikstaten – vilket i sig är ett löjligt ordval och är som att kalla en nyvaken medborgare som slår ner en råna1re i sitt hus mitt i natten är en ”angripare”. Självförsvar är inte ”angrepp”. I Bergströms fall (141) handlar det om ”sjutton” nationer. När man läser Stalin-apologeter får man också en siffra, i deras fall ”fjorton”. När man läser trotskisten Isaac Deutscher får man också ”fjorton” (Den väpnade profeten 326).

Frågan man ställer sig är – varför är det så oherrans viktigt att skriva ANTALET arméer som angrep? Spelar det någon roll om det var fem eller sju eller tjugoen?

Det här kan verka som en petitess, men det är det faktiskt inte. Just det faktum att all vänster ältar ältar ältar en siffra är för att hamra in hos läsaren att det minsann var lilla svaga bolsjevikstaten mot en oändlig hord av fiender. Testa gärna min slutsats mot verkligheten. Du kommer att få svårt att hitta någon vänster-beskrivning av ryska inbördeskriget utan att samtidigt få serverat en helt oväsentlig siffra. En siffra som inte tillför någonting.  

SLUTSATS

Genom att beskriva säg, Italien, Tyskland och Spanien på detta sätt med 48 sidor vardera får en författare lätt ihop en bok på 192 sidor – som inte säger någonting vi inte hört förr av den ena eller andra marxistiske historieförfattaren. Med samma förklaring gång på gång i bok efter bok. Inte konstigt att Bergström skrivit hela trettio-fyrtio böcker om andra världskriget eller att han kom ut med fyra böcker bara under 2018.

Som jag sade tidigare både ändrar sig och inte ändrar sig Christer Bergström i hela sin karriär. När det gäller saker som hittepå-förklaringen hur Stalin tog över är det exakt samma påstående sedan Trotskij förlorade maktkampen 1923. När det gäller fenomen i samhället, exv homosexualitet eller sionism, ändrar Bergström (och alla trotskister) sig fram och tillbaka beroende på vad som är den för tillfället rådande normen.  Naturligtvis bryr sig inte Bergström ett dugg om bögars rättigheter; han, liksom övriga vänstern, ser sig omkring i samhället, konstaterar att vänsterns femtiotalsidéer att ”Alla bögjävlar är nazister” inte är hållbart längre. Du kan inte bli populär genom att säga sådana saker i dagens Sverige. Varför Bergström omedelbart hoppar över till en motsats sida, och förklarar sin solidaritet med homosexuella. Samma sak gäller inställningen till Israel, eller till vilket fenomen som helst. En inte oäven del av vänstern var för pedofili under sjuttiotalet. Idag går det inte att förespråka detta, men märk mina ord: precis när som helst kan vilken del av vänstern som helst ställa sig upp och förklara sin solidaritet med pedofili.

Bergström visar i sin oändliga rad av böcker att han byter åsikt som Napoleons polischef bytte lojaliteter. Ena dan den ena, ena dan den andre. Ingenta åsikt när den för tillfället rådande zeitgeisten kräver det.

*

Därför är Sverigedemokraterna ett nazistiskt parti, 2022, 176 s

Bergström öppnar med att beskriva begreppen kulturell hegemoni och diskurs. Bra begrepp. En sådan diskurs är som alla vet invandring. Men inte bara ”invandring” utan underförstått ”invandring är bra, invandring skall vi ha”. Den som inte deltar i den diskursen har knappast någon möjlighet att göra sig hörd. Så även hos Bergström som menar att kritik mot islam bara är förtäckt rasism.

Nåväl, det känns inte helt meningsfullt att diskutera sådana frågor med en man som sympatiserar med månggifte, hustrumisshandel med mera. Det enda som återstår att säga är att det faktiskt finns en och endast en åtgärd som inte ens islamkramarna kan acceptera: barngifte. Där, av någon anledning, gör alla förespråkare för invandring halt. Till och med Expo och tidningen Metro. Hur Bergström ställer sig återstår att ta reda på.

Nu till boken:

Som jag ofta säger märker vi kritiker av PK-media hur namn återkommer mellan olika skribenter – likt fotbollsspelare som hela tiden passar mellan spelare på egen planhalva. Bergström sviker inte: han citerar den kände bluffhistorikern och antinationalisten Henrik Arnstad sid 9. Tidigare har Bergström citerat Åsa Wikforss, också känd invandringsförespråkare. Märk hur PK-journalister och författare hela tiden spelar bollen fram och tillbaka mellan varandra. De går aldrig utanför den egna kretsen och låter någon kritiker komma till tals. De hänvisar aldrig till någon annan.  

Strävan efter makt är det högsta i nazismen (9), enligt Bergström. Tja, det skiljer dem ju knappast från någon annan grupp som söker genomföra sina idéer i praktiken. Har du en idé om hur du vill något skall se ut behöver du medel för att kunna påverka. För att kunna få medlen behöver du helst en lära och en fungerande organisation. Katolska kyrkan är ett exempel på detta. Liksom företaget Coca Cola. Och partiet Socialdemokraterna. Och typ vemsomhelst. Bergströms slutsats känns mer som en floskel än en insikt.

Nazism är ”den lägre medelklassens tänkande” (8), menar Bergström. Exakt vad som avses här är oklart. Det saknades knappast arbetarklassare eller högklassare hos nazisterna. Tidigare har Bergström slagit fast att nazism kunde uppstå tack vare överklassens stöd. Varför skulle dessa rika, högvälborna klassare stödja ett ”tänkande” som tillhör medelklassen?

Man kopplar ju gärna nazismen till antisemitism, men Bergström menar faktiskt att det inte är en nödvändig del av nazismen. Trots detta anser Bergström det vara viktigt att anklaga SD för att SD vara dolda antisemiter; orsaken till att det sker i det dolda är bla att det efter Förintelsen inte är acceptabelt att vara antisemit öppet; idag är muslimer minoriteten (16) så figurer som SD väljer ut dem att attackera i stället.

Nazism utan antisemitism låter som en vätebomb utan strålning.

På s 21–23 sammanfattar Bergström att nazism inte är en ”ideologi med en sammanhängande uppsättning inbördes logiska idéer”. Att nazism kunde komma till makten berodde på dåligt samordnat motstånd och naivitet.

Det vi ser här hos Bergström är traditionella myter från minoritetsriktningar inom vänstern, bla att problemet var en obstinat Stalin och dumheten hos de felaktiga klasserna – de som inte var den enligt marxismen av försynen utvalda ”arbetarklassen”.

Bergström fortsätter med att koppla ihop medelklassigt tänkande som en länk för NSDAP och SD då de båda är ”radikala högerpopulistiska”. Bergström stödjer sig på den kände ideologiforskaren Cas Mudde (15) och den inte lika kände Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet.

”Populistiska partier utmärks särskilt av en skamlös överbudspolitik i syfte att vinna röster. Men den klassiska nazismen står i särklass bland de populistiska riktningarna”. (24)

Som populist själv kan jag ju slå fast att Bergström inte har en aning om vad ordet ”populist” betyder. Det har ingenting med publikfrieri att göra, och finns väldigt lite av populism hos SD. Om Bergström menade allvar med sitt skryt om att göra en ”vetenskaplig” genomgång, kunde han i så fall beskriva likheterna mellan nazisterna och kända populister i historien: Christopher Lasch, Huey Long, George Wallace, Mogens Glistrup. Jag ser inte denna beskrivning någonstans i Bergströms bok.

Troligen är det så att Bergström menar, vilket han har rätt i, att i ”populism” ligger att människor kan ha gemensamma intressen trots att de är av olika klasser. En annan faktor i populismen är att de/vi inte ställer upp på det nationella och kulturella självhat som framförs av vänstern. Bergströms slutsatser är helt enkelt att den som inte håller med honom är nazist.

Bergström påpekar att det finns en dold agenda i nazismen (24) och det torde vara sant. Liksom den finns hos Lenin och många andra. Eftersom kommunismen ser verkligheten som klasskamp och klasskrig med konflikt som den bärande principen, ser de ett värde i att dölja alla sanningar. Hur många skulle stött Lenin och Bolsjevikerna om de sett vad som skulle hända i Sovjetunionen med tvångskollektivisering och gulag?

Nationalism finns i alla partier (51) och det anser Bergström vara fel. Liksom fenomenet etnokulturalism (60), att kultur kan kopplas till ett folk. Själv anser Christer Bergström att sanningen är olika för olika ”klasser”. Han går vidare med begreppet Eurabien, alltså den kritik som riktats mot hur hela Europa håller på att islamiseras. Detta kallar han rasism, trots att många av de som varnar för Eurabia själva är flyktingar från muslimska länder. De mest kända torde vara människorättsaktivisten Ayaa Hirsi Ali och Bat Y’eor. Liksom sin vänsterkollega Ingemar Karlsson, som ofta kritiserat Israel, menar Bergström att Eurabien är dagens konspirationsteori som riktas mot muslimer.(69)

Antifeminism ser Bergström både i nazism och i SD. Hitler säger att jämlikhet innebär att feministerna förlorar (76). Kanske för att de förlorar sin egenart, jag vet inte. Det jag vet är att dagens politiska klimat tillåter att en man i USA låt låtsas att han är kvinna och vinner alla simtävlingar för kvinnor och det anser jag är fel. Tydligen gör det mig till ”antifeminist” i herr Bergströms ögon. Det faktum att denne man, och hans sympatisörer, förstör tävlingar och krossar drömmar för otaliga unga flickor som gärna skulle vilja satsa på en karriär inom sporten simning betyder ingenting för Bergström och de övriga sk feministerna. Vidare står Bergström och hans gelikar bara för en tolkning av feminism, vilket de inte inser. På nittiotalet leddes feminismen av trojkan Dworkin, McKinnon och Jeffries, och ingen av dem accepterade begreppet ”trans”. Kvinnor var kvinnor och män var män, och ingen operation kunde ändra på detta var radikalfeministernas budskap rätt igenom hela nittiotalet.  

Homofobi (82ff) är nästa del Bergström tar upp. Igen ser vi bristen på självinsikt och historielöshet hos en vänstermänniska. I själva verket fanns det starka homosexuella tendenser inom nazismen rätt upp i ledningen. Knappast någon hemlighet. Lika gäller för böghatet som var en självklar tradition inom vänstern fram till sjuttiotalet. Det går att belägga hur enkelt som helst med lagen i Sovjet, artiklar ur Arbetaren från femtiotalet, eller varför inte Kuba som exempel, där homosexuella fortfarande sitter i koncentrationsläger idag?

Kriminalitet (98 ff) är ett stort problem i dagens Sverige, till hundra procent orsakat av invandringen. SD har åsikter i frågan, liksom nazister hade på sin tid. Och Bergström har sina. Helt enkelt anser han att det finns en abstraktion som heter ”samhället” och att kriminalitet beror på den, samt att om man ändrar ”samhället” så försvinner kriminaliteten. För Bergström, liksom den övriga vänstern, är alltså ”likheten” mellan SD och nazisterna att de har en annan förklaring till samhällsfenomen än han själv.

Men den tydligaste faktorn bör vi inte gå förbi: att CB själv inte ger några förslag. Alltså förslag på hur vi skall återupprätta lag och ordning. Det enda han gör är att dra upp likheter i inställning hos andra. Samtidigt som han bekvämt nog hoppar över praxis i kommunistiska stater. Man behöver inte fråga sig vad Lenin, Mao eller Castro skulle gjort med gängkriminella i sina länder, eller hur?

Som sista punkt tar Bergström upp undantagstillståndet som genomfördes av Hitler (114) och som tydligen någon eller några inom SD anser att man kan införa. Precis som Abraham Lincoln, tillägger jag då. Visst ligger det en fara i att införa undantagslagar, men praxis finns från tidigare fall. Om inte Lincoln infört undantagslagar hade inte politikerna i USA ens kunnat ta sig till huvudstaden för att rösta. Ändå ses knappast Lincoln som en tyrann, utom av ett fåtal som blir färre och färre.   

SLUTSATS

Boken Därför… är inte mycket mer än ett propagandainlägg mot SD. Christer Bergström är tillhör en minoritetslinje inom vänstern som kallas trotskism. Denna riktning har inte kommit ett steg framåt under hundra år. I Sverige hade trotskismen ett litet begränsat uppsving på åttiotalet, med några hundra medlemmar och några tusen röster, idag fyrtio år senare är de än mer marginella. Under den tid SD funnits från slutet av åttiotalet har de gått från noll medlemmar till 35 000 år 2023 och 1 330 325 röstande i valet 2022. Siffror inget trotskistparti kunnat drömma om under hundra år.

Allt som Bergström säger finns redan i massor med böcker om SD. Ett av de mer kända exemplen är EXPO:s ”SD har fel”. En bok som också misslyckats med att stoppa SD. Bergström skriver samma sak, men lägger in mängder med referenser och hänvisningar till historien, från trettiotalet och framåt. Han verkar tro att detta gör hans böcker mer ”vetenskapliga”. I verkligheten gör de enbart hans böcker långa, tråkiga och repetativa. Det är bara samma sak som sägs i varje bok. Åter verkar Bergström inte fatta hur forskning fungerar. Han verkar tro att om man bara skriver trettio böcker om andra världskriget, som i stort sett säger samma sak, så är det bättre än att skriva en bok där man slår fast sin version av sanningen.

I och för sig inget unikt inom socialismen. Ändå känns Bergströms produktion meningslös. Vem bryr sig om hans böcker utanför de små vänsteristiska sekterna? Vem skriver han för? Vem är hans målgrupp? Vill man veta om andra världskriget kan jag ur minnet nämna tio äkta vetenskapsmän som skrivit bättre böcker. Vill man veta om SD, eller åtminstone veta varför man skall tycka illa om SD, finns det också massor av bättre material.

Min gissning är att Christer Bergström helt enkelt är ledsen och frustrerad över sina egna misslyckanden. Att trotskistpartier inte lockar fler än några hundra medlemmar och inte går framåt. För att må bättre skäller han på politiska motståndare.