Christer Bergström

Christer Bergström är en historiker och författare som skriver böcker – massor av böcker – om andra världskriget och Sovjet samt dagens Sverige. Han är kommunist, eller nästan kommunist då han tillhör en jätteliten minoritetsriktning inom kommunismen som kallas trotskism (i stort sett är en ”trotskist” en kommunist som inte följer gemensam fattade beslut).

Christer Bergström

Christer Bergströms egen sida. Samt hans bokförlag, Vaktel.

Christer Bergström på Wikipedia

Christer Bergström på Marxistarkiv

Christer Bergström på Flashback

BÖCKER

Christer Bergström heter en man som ger ut mängder med böcker. Mestadels om andra världskriget. Han har givit ut ett fyrtiotal böcker. En allmän reflexion: Hur många böcker med bra kvalitet kan man egentligen ge ut varje år? Bara under 2018 gav Bergström ut fyra böcker. Samtliga på Vaktel förlag, som är hans eget. Han är marxist och tillhör en minoritetsriktning inom kommunismen kallad trotskism, vilket färgar hans ställningstaganden i varje bok.

Som sakkunnig i frågan om vänsterextremism vill jag ”kritiskt analysera och diskutera” Bergströms böcker.

Bortrivna sidor ur historien – från Albigenserkorstågen till bombningarna av Dresden, 2020, 310 s

Enligt Bergström har vinnarna skrivit historien, och hans bok visar exempel på hur förlorarnas lidanden förnekas eller trycks tillbaka i skolböcker och läroböcker. De olika delar boken består av är förvisso relevanta för en historieintresserad, Albigenserkorståg och Koreakrig med mera. Ämnena är ingenting som är viktigt för att beskriva Bergströms metodik – vilket är vad jag kommer fokusera på. Därför tar jag i stället upp ett urval av händelserna som skildras.

Det stora problemet för Bergström är enkelt: han är marxist och tror att verkligheten är en social konstruktion. Alltså att krig eller svältkatastrofer beror på vilket ekonomiskt och socialt ”system” man har. Eftersom vi vet att dessa saker och andra problem har funnits i alla tider och alla samhällen har herr Bergström helt enkelt fel. Det är inte ”kapitalismens” eller ”liberalismens” fel att folk svälter. Tillgång till resurser är inte beroende på samhällsstrukturer – visst kan de befrämja eller skapa incitament till ökad tillgång. Men en kvadratmeter Danmark ger dubbelt så mycket säd som en kvadratmeter Sverige, oavsett hur människor organiserar sitt ”samhälle”, oavsett ägandeformer, eller fantasier om ”klasskamp”. (ett ord som Bergström verkar undvika i sin text. Märkligt)

Bland det första intryck jag får av boken är hur likt innehållet är i jämförelse med vilken trotskistpamflett som helst från 1980-talet! Tankarna har inte ändrats ett dugg på fyrtio år. Faktum är att det är EXAKT samma budskap:

  1. alla kommunismens brott beror på nåt som heter ”stalinism” (282,283), hans egen kommunistfavorit-ledare, Lenin och Trotskij, var oskyldiga (134);
  2. nazismen är inte en ideologi utan en usch;
  3. bu för Trump eller Reagan (välj själv vilket årtionde, tjugotal för Trump och åttiotal för Reagan);
  4. alla problem i dagens samhälle beror på socialdemokratin (dvs de som haft makten några årtionden.
  5. Och precis som åttiotals-pamfletten ovan tar Bergström inte med ett ord upp dagens problem i det svenska samhället. Han nämner faran med högerextremism och ”falska fakta”-tolerans (283), men kriminalitet, gängskjutningar, sprängningar, förslumning, gettoisering, utanförskap, allt vi har att tacka invandringen för, det låtsas han helt enkelt inte om! (precis som, kan tilläggas, andra PK-forskare som Åsa Wikforss, vilken nämns positivt på sid 12)

Genom att ha färdiga föreställningar om historiska exempel kommer Bergström fel i sina slutledningar. Men värre är att han för att få dem att gå ihop använder manipulativa tekniker. Här följer ett urval av exempel ur boken där vi kan se traditionella tekniker som används av historieförfalskare och pseudovetenskapare, Bergström såväl som David Irving, Juri Liina med flera:

Pariskommunen 1871

Ett illegalt uppror av en pöbel som tog över staden Paris, beskrivs som att ”underklassen – med kvinnor i spetsen – 1871 gjorde uppror och skapade sitt eget revolutionära styre” (87). Slutet blev att ”liberalerna”, alltså makthavarna, satte i gång en massaker och ”mördade” (ordet upprepas två gånger i samma stycke) upp till 50 000.

Då är frågan vad som är problemet? Menar Bergström att en regering skall tillåta att en (huvud-)stad tas över av ett gäng självutnämnda revolutionärer?

Hur tycker han själv att svenska regeringen skulle agera om en stadsdel i Malmö tas över av ett gäng kriminella invandrare? Skall de vara passiva? Inte heller nämner Bergström den oskyldiga gisslan som sköts av Pariskommunen innan de övermannats.

Bergström anser det alltså vara rätt att revoltera. Underligt då att han stödjer undertryckandet av de arbetarklassare som försökte revoltera mot bolsjevikernas självutnämnda maktmonopol efter att kommunisterna roffat åt sig makten med våld i en statskupp. Med Trotskij i spetsen sköts kritikerna ner till sista man. Ingenting herr Bergström nämner i sin bok. Kan det vara så att enligt Bergström är det ok när Lenin och Trotskij mördar hjälplösa ”underklassare”, men fel när ”liberaler” gör det?

Industrialiseringen

En bok som ges ut idag på 2020-talet, måste innehålla värderingar och tankar som är i linje med diskursen. En sådan är tanken på kvinnan som offer. Bergström menar att industrialiseringen orsakade ”ett kvinnohat som varit otänkbart tidigare. Här har vi rötterna till dagens extrema sexism och kvinnohat”. Sverige idag, med kvinnlig rösträtt, yttrandefrihet, kvinnoseparata rum, organisationer och lagar mot könsdiskriminering, skulle enligt Bergström vara exempel på världshistoriens värsta kvinnohat? Långt värre än i antika Grekland, bundna fötter i Kina, harem i Turkiet och precolumbiska Amerika eller Afrika.

Bergström måste ha tagit till sig tanken att skall du ljuga, så ljug stort; en liten lögn kan bortförklaras, men en megalögn är så vansinnig att den måste vara sann, annars skulle ingen uttalat den högt.

Indien

Indien var fram till den brittiska erövringen historiskt den näst största ekonomin i världen (efter Kina), avgjort större än hela världsdelen Europa… Indien övergick från att vara exportör av varor från den egna industrin” (88) till råvaruexportör. Den ”framväxande industrin i Indien, som i många avseenden överträffat den brittiska” (89) förstördes av engelsmännen.

Det där förstår jag inte alls. Det är väl allom bekant att industrialiseringen började i England. Hur mycket industri kan ens ha funnits i Indien sista halvan av 1700-talet? Eller export? Wikipedia talar om skräddare, vävare, smeder med flera som konkurrerades ut av engelska varor, men den situationen gällde överallt? Det är ju exempel på Schumpeters begrepp ”kreativ förstörelse”, att småhantverkare inte kan konkurrera med masstillverkning. Det är utvecklingens pris.

Vidare skriver Bergström att ”Genom sin förkrossande militära överlägsenhet lyckades britterna på kort tid slå ner upproret” (89). Vilket är helt fel. Wikipedia igen: ”det tog trupper från brittiska kronan och Ostindiska Kompaniet hela vintern 1857, och första halvåret 1858 att återta de förlorade områdena, i vad som blev britternas svåraste kolonialkrig någonsin.” Låter inte som ”kort tid” tycker jag.

Kina

Kina, som så sent som på 1820-talet varit den ledande ekonomiska världsmakten med 35 % av världens industriproduktion” (93). Han måste mena hantverksproduktion och i förhållande till befolkning. Bergström verkar tro att tio skomakare som tillsammans tillverkar hundra skor om året är mer ”industriproduktion” än en man vid en skofabrik i Sheffield som spottar ut tusen skor om året. Vet han inte vad ordet ”industri” betyder?

Bergström tar upp Taiping upproret, vilken av all vänster ses som en sorts folklig protorevolution som misslyckades pga tiden inte var mogen, då det inte fanns vare sig proletariat eller parti. Men

Där rebellerna tog över, förbjöds inte bara opium: Man delade också ut mark bland fattigbönderna, införde jämlikhet för alla (även kvinnor och slavar) och förbjöd prostitution. Det var en verklig revolution.” (92)

 Wikipedia igen:

I praktiken förverkligades inte dessa idéer…. Ledarna benämnde sig själva konungar (med) strikt hierarki … (de) levde dock inte som de lärde utan levde ett liv i lyx och överflöd i Nanking. De hade stora harem av konkubiner och hamnade så småningom i interna strider.”

Lika illa var det med jordreformen som ”innebar att alla hushåll skulle tilldelas jord utifrån hur många vuxna som fanns i hemmet. 25 hushåll skulle bilda en kommun med valda styrelsemän.” där en sergeant tvångsutskrev män till militärtjänst. Tvångskollektivisering alltså. Inte konstigt att den kommunistiske historikern Isaac Deutscher konstaterade att ”Bonden har alltid varit kommunismens fiende”. Likaså ”glömmer” Bergström att berätta om att alla ickekristna helgedomar blev förstörda och homosexualitet gav dödsstraff. Inte så lämpligt för dagens diskurs-klimat. Så här ser tydligen en ”riktig revolution” ut enligt Bergström.

Filippinerna (116) 

Ämnet är inte så intressant för de flesta, bara en i raden av länder som attackerats av USA, men åter ser vi Bergströms metodik. Han beskriver USA:s erövring av ”en tapper nation som kämpat länge för att frigöra sig från” Spanien. Ordet ”tapper” kommer in som ett försåtligt positivt ord, och kampen kallas frigörelse. Det faktum att det var högförräderi mot Spanien nämns inte.

Israel

I frågan om Israel, kapitel 10 (217-240) finns det mycket att säga. Vad inte många vet idag är att ALL vänster var proisraelisk fram till 1967, då Jan Myrdal återintroducerade antisemitism i svenskt samhällsliv. Denna smitta spred sig senare genom alla delar av vänstern och var fullbordad 1982. Fram till dess var antisionism med rätta betraktad som ett ondskefullt angrepp på en liten, progressiv, försvarsinriktad nation som i egenskap av enda demokratin i Mellanöstern förtjänade sympati, solidaritet och stöd. Stöden kom från socialdemokrater och kommunister, konservativa och liberaler, religiösa och ateister, ja alla.

Det underliga med dagens vänster är förnekandet, inte bara av det självklara stödet för Israel, utan även av det historiska arvet. Idag tror vänstermänniskor på fullt allvar att det alltid varit så, för de har inte hört något annat sedan 1982.

Det första man bör göra är därför att ställa frågan: Vad hade hänt om Bergström skrivit sin bok 1965? Svaret är att han hade blivit klassad som fascistisk provokatör. Han hade blivit bortjagad som kryptonazist och antisemit.

Bergström berättar att ”dagens konflikt mellan israeler och palestinier vore en fortsättning eller ens en följd av korstågen, vilket den knappast är” (21). Tja, jo det kan man nog säga att den är. Det heliga landet övertogs av muslimerna i ett erövringskrig. Så alla försök att återerövra är fortsättning på befrielsekrig mot dessa erövrare.

I likhet med andra politiska aktstycken utmärks Bergströms bok av upprepningar och snett urval. När han kritiserar Israel väljer han ut tio bilder (234-238), en på tedrickande vänner, nio av tio är palestinier i utsatt position. Inte en enda bild på hukande israeliska barn under missilattacker.

Bergström slår fast i inledningen att nu när han skall tala om Israel så skall han tala om rasism och kolonialism, dessutom har han hela den judiska konspirationen mot sig. De som vill förbjuda och brännmärka kritik som ”antisemitism”, trots att han hävdar att han talar om ”Väldokumenterade historiska fakta”.

Antagligen ser han texten du läser just nu som ett led i den ondskefulla makten som vill konspirera i skuggorna, för jag tänker avslöja hur Bergström manipulerar och i allra högsta grad har en antisemitisk agenda. Att ens börja en framställning med att i förväg slå fast att allt man säger kommer att angripas av en grupp, lite sådär lagom etniskt avgränsad, är antisemitism i sig själv. Bergström är emellertid för feg för att säga det öppet.

Bergström inleder med den historiska bakgrunden. Försåtligt talar Bergström om sionismen i samma tema som att ”Detta var den period då den europeiska koloniseringen av världen befann sig på sin höjdpunkt”, underförstått att det sionistiska projektet var en del av europeisk kolonisering. Han fortsätter med Storbritanniens erövring av området 1917, deras löfte till judarna om ett nationalhem och hur alla lurar de stackars araberna. Utom, lite i förbigående, kommunisterna ”under ledning av Lenin och Trotskij” vilka avslöjade hemliga avtal.

Just i detta att Bergström tar upp Lenin OCH Trotskij är helt absurt. Naturligtvis togs beslutet av Lenin, som redan var allenarådande diktator i kommunistpartiet. Lika sant vore att skriva att beslutet togs av partiets ledning. Men att välja ut en extra person, en av Lenins hantlangare, och försöka tillskriva honom någon form av extra positiv roll i världshistorien, är en försåtlig falsk teknik. Syftet är att promota Trotskij.

Efter detta fortsätter Bergström att tillskriva avsikter och misstänkliggöra motiv. Han ägnar sida efter sida för att berätta hur britterna vill nå maktposition i Mellanöstern genom ”brittiskt förtryck för att förhindra den arabiska majoriteten från att utöva sina demokratiska och nationella rättigheter”. Det faktum att det inte ens fanns ”nationer” i modern bemärkelse i området stoppar inte Bergström. Inte heller att den ”libanesiske” ledaren kom dit, trots att Libanon inte ens fanns. Han fortsätter med att tala om ”terrorisera” och ”fördrivning” av ”försvarslösa byar” vilket engelsmännen lärde ut till Israel som ett led i imperialismen.

Ovanstående är en totalt genomfalsk och manipulativ beskrivning. När väl Israel bildas 1948 skriver Bergström att de skulle få 55% av ”Palestinas” yta. Märkligt med tanke på att det inte ens fanns något ”Palestina”, och inte heller någonsin har funnits. Det som fanns var ett område Frankrike och England erövrat av turkarna efter första världskriget. Räknar man på hela området blir det erbjudna Israel 0,05 %. Nästa gång du går ut på en fotbollsplan, ställ dig i hörnet och tänk en kvadrat med sidan 1,6 meter. Detta är vad som erbjöds judarna. De tackade ja. Araberna sade nej. När Israel väl skapades lät den nya nationen alla judar komma till dem. Arabländerna runtom dem stängde gränserna och medvetet skapade flyktingproblemet genom att ha dem som en levande pant. Lidande i limbo mellan gränserna, trots att arabregeringarna lätt kunde tagit till sig de flyende.

Allt detta är välkända fakta, som upprepades i varje vänstertidning i Sverige långt innan Israel skapades fram till början av åttiotalet. Men i Bergströms antisemitiska publikation manipuleras varje beskrivning.

Bergström skriver att dagens syn på Israel-Palestina konflikten och acceptansen för Israels ”expansions- och ockupationspolitiken” i väst är ett resultat av ”okunskap om den ’förbjudna historia” han redovisat. Jag säger att acceptansen för antisemitiska publikationer som Bergströms är inte är beroende på okunskap utan delikata, förfalskade, manipulerade urvalstekniker, retorisk demagogi, där fakta undanhålls och väljs ut för att stödja den ena sidan. En teknik trotskister som Bergström behärskar till fullo! Hans läromästare trotskisten Isaac Deutscher var lika utstuderat skicklig. Och samma gäller urkällan, den kommunistiske massmördaren och koncentrationslägerbyggaren Leo Trotskij.

Om Bergström har problem med min beskrivning av hans framställning, har han sin fullkomliga rättighet att visa att jag har fel. Att visa en enda vänstertidning som inte fram till 1967 tog parti för en liten, progressiv, försvarsinriktad nation som förtvivlat kämpade för demokrati, jämlikhet och framsteg mot en hoper ondskefulla arabhövdingar och penningmagnater som höll sina egna folk mer eller mindre som slavar!

Själv kan jag utan ansträngning visa på just detta!

En gång satt jag i en rättegångssal. Ett kontrakt hade ingåtts. Jag skulle få en summa. Den andra sidan bestred detta. Det första rättegångens ordförande sade var att fråga den andra sidan: vilka skäl finns det till att det ingångna avtalet inte skall hållas? Redan där förstod jag att jag vunnit halva striden. Mycket riktigt vann jag. Samma sak gäller här: varför skulle inte de argument som gällde för Israel 1948 gälla idag? Två plus två var fyra 1948 och är fyra idag. Vatten kokar vid hundra grader i Göteborg och i Lissabon. Det ändrar sig inte över tid eller plats (utom höjd, men det är oväsentligt). Så varför skulle inte argumenten för Israel gälla idag?

Nazism

Bergström sätter standarden direkt. Inte ens två sidor förrän Godwins lag är bruten och han skyller att Hitler kom till makten på grund av de ”liberala och konservativa”. Den närmast allergiska reaktion extremvänstern har till fascism kommer i följande mening:

Nazismen kan knappast betraktas som en ideologi, utan är ett ondskefullt och fullkomligt opportunistiskt rättfärdigande av härskarmakt på rasistiska grundvalar. Själva nazismen går ut på att utsläcka människoliv. Därför kan man omöjligtvis jämföra den med vare sig marxism eller liberalism” (109) …”I civilisationernas historia är det bara en åsiktsriktning som uttryckligen syftar till att utrota hela folk och det är nazismen” (133).  

Utöver det faktum att Bergström totalt negligerar känslorna, motiven och åsikterna hos de som bekänner sig till nazismen, oavsett vad man tycker om den, saknar han i likhet med alla andra trotskister självinsikt. Det han skriver om nazism är exakt samma som vilken kommunist skulle skriva om trotskismen. Här är ett exempel:

att trotskismen är ett tankesystem inom kommunismen… är grundfalsk och farlig. Trotskismen är i verkligheten den kontra-revolutionära bourgeoisiens spjutspets riktad mot kommunismen… Trotskismen är den kontrarevolutionära borgerlighetens avantgarde. Det är därför varje liberal behandling av den… gränsar till kriminalitet och förräderi mot arbetarklassen”.

Det kunde lika gärna stått:

Trotskismen kan knappast betraktas som en ideologi, utan är ett ondskefullt och fullkomligt opportunistiskt rättfärdigande av härskarmakt på klassmässiga grundvalar. Själva trotskismen går ut på att utsläcka människoliv. Därför kan man omöjligtvis jämföra den med varken marxism eller kommunism… I civilisationernas historia är det bara en åsiktsriktning som uttryckligen syftar till att utrota hela klasser och det är trotskismen”.  

Kommunister förnekar varje revolutionär tendens hos trotskismen. Inte bara hade de fel, de är bokstavligen djävulens hantlangar, deras böcker skulle brännas, deras hus rivas. Bergström visar på en exakt likadan syn i sin inställning till nazism som kommunister har till honom själv.

Dessutom har han naturligtvis fel. Det finns massor med liknande läror i historien. Och även om det inte var fallet, vem bryr sig? Människor har alltid slagit ihjäl varandra vare sig de uppfunnit en ”ideologi” eller religion som legitimerade det hela eller inte. Mongolernas syn på typ alla de krigade mot, vikingarna, vilda västerns syn på indianer med ett manifest destiny och the white mans burden, synen på aboriginer i Australien, världshistoriens enda riktigt lyckade folkmord på Tasmanien. Osv. Inget nytt under solen. Anledningar behövs knappast, utom att den andra sidan har något man vill ha. Den nästan psykotiska besatthet människor som Bergström har mot nazismen visar bara hans egen inställning, och duger inte som beskrivning av vad nazism faktiskt är.

Kommunism

Redan efter sju sidor talar han om ”Stalinregimens brott”. Direkt ringer varningsklockan! Man talar bara om ”Stalins” brott när man vill ursäkta och bortförklara kommunismens brott – att det var olyckshändelser på vägen, trots att målet var välvilligt. En idé som ingen tar på allvar utanför de små trotskistsekterna. Mycket riktigt säger Bergström senare att ”Kommunism (egentligen marxism) är en ideologi som syftar till universell rättvisa”.

Ett av Bergströms syften är att angripa de statliga kampanjer som ledde till upplysning av kommunismens brott, företrädesvis Forum för Levande Historia och boken Kommunismens svarta bok. Författaren måste utgå från att läsaren känner till turerna i Stalins Sovjet, för mitt i diskussionen om hur katolska kyrkan behandlar kättare skriver han att ”Parallellen till skenrättegångarna i Moskva på 1930-talet är uppenbar”.

Stalins terror” (34–40), uttryckt på ett annat sätt skulle titeln kunna vara ”Bergströms försök att rättfärdiga kommunism” är värd ett närmare studium. Redan i början slås fast att överdrifter i människooffer, dvs kommunisternas massmord, beror på ”företrädare för den gamla tsarregimen och andar motståndare till bolsjevikerna”. I verkligheten skedde två revolutioner i Ryssland 1917: en folklig som skapade demokrati, en statskupp av bolsjevikerna som tog över makten själva. Bergström försöker, precis som historieförfalskaren Mario Sousa, påskina att de som var mot bolsjevikernas maktövertagande var för tsarens förtryck. Det är fel! Många som var mot kommunisterna var det för att de gillade demokrati och mänskliga rättigheter.

Efter detta kommer den traditionella trotskistiska myten att sympatin för Stalin på 1920-talet berodde på att ”den bildade borgerligheten” (36) var rädda för Trotskij, vilket upprepas två gånger i samma avsnitt. Just detta med upprepningar, mässande, hypnotiska, eller subtila, dolda är alltid förekommande hos manipulatörer.

När väl myter är etablerade går Bergström direkt in på historieförfalskning, att det ”skapades bilden av ett statiskt Sovjetunionen där omfattningen av terrorn under Stalins tid vid makten var det karakteristiska för landets system, medan det i själva verket var ett undantag som varade i ungefär 25 år”. Omfattningen må varit ett undantag, men principen skapades redan av Lenin och Trotskij. Vi låter Peter Englund tala:

Terrorn, polismetoderna och arbetslägren var alltså inget påhitt av Stalin, utan kom till redan under den tid då Trotskij själv satt vid makten”.

Bergström fortsätter sitt försvar för kommunismen, ”Medan upplysningsmaterialet om Förintelsen hade en demokrativärnande funktion, var det tämligen uppenbart att ’kommunistmaterialet’ var ideologiskt motiverat”. Dvs det är rätt att avslöja nazism, men fel att avslöja den lära herr Bergström själv bekänner sig till. Trots allt, ”mycket av det som beskrivs i FLH:s handbok strider mot de egentliga marxistiska idéerna”.

Bergström verkar på något sätt anse att kommunism är ok, eftersom Stalin, som blev storbossen, slog ihjäl sina konkurrenter, vilka också var kommunister. Att många kommunister dödades av andra kommunister skulle alltså vara ett argument för kommunism? Vad skulle hänt om Bergström tog upp stackars tyskar i SA som blev mördade av Hitler? Är det ett argument för nazism? Tydligen gillar inte Bergström Stalin eftersom han ändrade åsikt hela tiden. Att Bergströms favorit gjorde samma sak i varenda ärende döljer Bergström. Som Peter Englund sade, Trotskij var ”benägen att göra tvärsäkra uttalanden… vilka nästan utan undantag visade sig vara fel”, så det är ju inte konstigt att han fick byta åsikt hela tiden.

SUMMERING

Bortrivna sidor ur historien är en av de mest manipulativa och förfalskade böcker jag någonsin läst. Varenda detalj är vriden och omvänd. Den utmärks enbart av utvalda fakta som stödjer Bergströms åsikter. Allt som talar mot är dolt eller förnekat. Och utöver detta har den andra fel som gör att det är en urusel bok i övrigt:

Bortrivna sidor ur historien innehåller mängder med namn. Det är namn på offer som man inte kan hålla reda på. Samma gäller namngivandet av forskare som till slut bara flyter ihop (137-145) och det är hela tiden massor med fokus på namn av goda kommunister som avrättades av Stalin. En annan sak är att Bergström hoppar och skuttar mellan ämnen. Vilket är ett tydligt tecken på dålig vetenskap. Slutligen finns den mässande upprepningen (tex sid 282 och 283) som gör den repetitiv.

En riktigt usel bok.

*

Vägen till andra världskriget, 2019, 192 s

Vägen… är en historiebok om varför och hur andra världskriget skedde, ur ett marxistiskt-trotskistiskt perspektiv. Följande är en textanalys för att avgöra om innehållet tillför något till allmän kunskap.

Bergströms huvudtes: Andra världskriget var bara en fortsättning i ”europeiska hegemonikrig” (19) som hållit på sedan mitten 1800-talet – interna konflikter om makt, kolonier och industriell tillväxt.

Bergström ger alltså exakt samma samhällsanalys och diskussion som varje marxistisk bok har sagt sedan Lenins dagar, och sedan marxister efter honom. Allt handlar om att förtvivlat försöka få ihop den marxistiska historiebeskrivningen när den faktiska historien visade att Marx hade fel i allt. Det är ju lustigt att ingenting av de tvärsäkra analyser som gjorts av dessa vänstermänniskor någonsin blivit verklighet.

Inte heller kan de förklara varför dessa europeiska konflikter plötsligt upphört. Om konflikter beror på ”industriell rivalitet” varför har det inte varit krig sedan 1945 mellan de som tillverkar bilar eller mobiler i respektive land? Om konflikter beror på att alla vill roffa åt sig kolonier, varför avskaffades kolonialismen från femtiotalet i hela världen? Hur kunde förresten ett land som Sverige gå från u-land 1870 till rikt land 1930 utan att ha några kolonier alls? Marx hade fel i allt. Så även hans efterföljare.

Så varför skrevs den här boken alls? Varför skriva en 200 sidor lång bok som bara säger vad de redan sagt om och om igen i hundra år? Varför ge ut den i fysisk pappersform 2019 på sitt eget förlag? Med allt vad det betyder av kostnader? Tja. Den enda anledningen jag kan tänka mig är att lägga till en ny titel till herr Bergströms CV.

Övriga traditionella myter om 1900-talet som vänstermänniskor, i det här fallet Bergström, sprider är att

1) ”fascismen” är någon sorts påhitt av samhälles maktelit för skydda egendomsägare från arbetare (21). Samt att

2) alla problem i socialismen kan tillskrivas någon form av påhitt kallat ”stalinism”.

Dessa påståenden är åter bara aktuella för interna vänstermänniskor, företrädesvis trotskister.

TYSKLANDS UTVECKLING

Bergström använder försåtliga uttryck, tex att ”Arbetare och soldater gick i främsta ledet under den tyska revolutionen 1981, precis som under den ryska 1917” (25). Vilket ju inte stämmer. Den ryska statskuppen leddes av ett gäng proffsrevolutionärer i kommunistpartiet. Som ju egentligen inte var mer än en organiserad konspiration mot staten. Bergström menar att revolutionen i Tyskland 1918 misslyckades bla för att de inte hade ett parti (28).  Samma gällde den sista revolten 1923, där Bergström även skyller på den kommunistiska internationalens svek.

Det Bergström gör är att upprepa exakt samma myter som Trotskij lade fram då det begav sig: hade bara han bestämt, i stället för Stalin som var på väg upp, så hade minsann inte revolutionen misslyckats (36). Bergström fortsätter att berätta om Stalin som byter kurs hela tiden (bla 38,138). Vilket helt klart är sant, men det gör alla kommunister hela tiden. Trotskij bytte åsikt lika ofta som Stalin – Peter Englund skriver om hur Trotskij var mycket benägen att ge ifrån sig tvärsäkra uttalande ”som nästan utan undantag visade sig vara fel”. CB säger att om Sovjet i stället hade följt kursen från Lenin som ”Trotskij fortsatte”, hade den ”på egen hand avvärja andra världskriget”.

Åter meningslös kontrafaktisk spekulation från Bergström. Orsaken till alla dessa svängningar och felaktiga förutsägelser hos alla kommunister beror på att socialismen är fel i sig själv. Att man inte kan avgöra samhällsvetenskapliga frågor på samma sätt som man avgör naturvetenskapliga. Vilket alla socialister tror.

Världskrisen 1929 (39) är nästa tema och består bara av upprepningar ur trotskisten Isaac Deutschers böcker, som i sin tur bara är en upprepning av herr Trotskij själv. Bergström visar i nästa steg att han inte vet vad ord betyder. Han kallar nazisterna för ett ”populistiskt parti” (40). Nazisterna skrämde inte arbetarna, menar Bergström, trots deras våldsdåd, och trots att nazisterna hade ”övertaget i dessa gatustrider” (42).

Hjalmar Schacht (43) var ett finansiellt geni som byggde upp Tysklands ekonomi under trettiotalet. Han presenteras av CB som en länk mellan Hitler och storfinansen, men CB säger ingenting om att Schacht blev frikänd under Nürnbergrättegångarna och gått till historien för att protestera mot judeförföljelser och vägra kalla Hitler ”fuhrer”, enbart kansler.

Kapitlet om Fascismen i Italien (48) ger ingenting, utom en fullkomligt sanslös samhällsbeskrivning: Enligt CB var socialistpartiet mer än tio gånger fler än fascisterna. Ändå vann fascisterna på ”förvånansvärt kort tid”. Hur gick det till? Jo,

De använde helt enkelt samma taktik som på medeltiden skänkt de nomadiserande mongolerna seger över deras jordbrukande grannfolk. Genom att slå till mot byarna, bränna fackföreningslokaler och tortera, kidnappa eller mörda fackliga ledare medan lantarbetarna var ute och arbetade på fälten” (48).  

Jämförelsen sakar alla rim och reson. Det var verkligen inte så mongolerna arbetade. Vad CB inte förklarar är varför socialistpartiet saknade förmåga att försvara sig. I Ryssland kunde de bilda Röda garden. På många andra platser egna miliser. Varför fungerade det inte här?

Resten av beskrivningen av händelserna i Italien likar varenda en av CBs beskrivning av varje historiskt skeende där socialister och kommunister varit inblandade: allt går deras väg, de håller på att vinna, och vips de förlorar. Vad har hänt?

Svaret från Bergström är alltid samma, det är som en karbonkopia vilken upprepas i det oändliga:  den röda ledningen svek och överklassen gav pengar till fienden.

Samma säger CB senare om Tyskland. Men inte med ett ord tar han upp det verkliga problemet för vanliga människor: fascism och nazism sågs som ett skydd mot kommunism! Många som stödde Hitler (55) gjorde det för att Tyskland inte skulle bli ett nytt Sovjet, en ny kommunistdiktatur. Det var rena självförsvaret. Och det står i varje lärobok om tidsperioden! Men CB verkar inte kunna ta till sig detta. Han verkar kroniskt oförmögen att förstå andra människors motiv och känslor. Han tolkar verkligheten genom en marxistisk prisma som gör att han går fel hela tiden.  

CB slänger ur sig diverse saker som ”Ett revolutionärt maktövertagande i Tyskland skulle… förmodligen ha avvärjt andra världskriget” (47).

Det är kontrafaktisk spekulation. CB har helt klart att historien blivit annorlunda, men hur det skulle sett ut kan vi inte veta. Vad vi vet är att ett revolutionärt maktövertagande, Bergströms eufemism för att kommunistpartiet tar över makten med våld och dödar och förföljer alla som protesterar, inte räddade Finland från att bli attackerade av Sovjetunionen. Inte heller de baltiska staterna från att ockuperas eller Polen från att angripas och delas. CB verkar tro, trots empiriska bevis från historien att bara för att kommunister tar över makten med våld och förbjuder alla andra, så kommer krig att sluta finnas. Nej, så funkar det alltså inte. Lika lite kan herr Bergström tala om varför inte ett ”revolutionärt maktövertagande” i Tyskland inte skulle lett till att en ny version av Stalin i tysk tappning skulle tagit över makten och ”urartat” partiet även där.

RYSSLANDS UTVECKLING

Om bolsjevikernas statskupp inte var en statskupp utan en revolution är enligt CB en fråga om ”politisk inställning”.

Lustigt med tanke på att alla samtida utsagor kallar den statskupp (länk, Staffan Skott), och att kommunisterna senare upplöste det demokratiska parlamentet, när valresultatet inte gick åt deras håll.

Bolsjevikerna öppnade arkiven och avslöjade alla hemliga fördrag. Det gjorde de absolut, men CB döljer medvetet att kommunistregimen gjorde precis likadant; ett exempel är Lenins testamente som doldes för folket i åratal. En av de som förnekade dess existens offentligt var Trotskij. Han hade själv läst det. Den enda förklaringen man kan hitta till dessa konstiga inkonsekvenser hos Bergström är att han anser att när Trotskij gör det är det ok, när någon annan gör det är det fy. Hyckleri kallas det ibland.

Det tråkiga med ovan är det bara är upprepning från Bergströms andra böcker. Allt ovan står i Bortrivna sidor ….

Men världen blev ju inte ett paradis, trots den ryska revolutionen. Då står man inför två val. Det ena är att medge att Marx hade fel i allt. Det andra är att hitta på ursäkter. Bergström väljer den andra vägen, och säger precis samma sak som varje trotskist sagt i otaliga böcker sedan 1920-talet.

Först slås fast (141f) hur synd det var om Ryssland 1921, allt var sönderslaget och så många fina revoltörer döda, ”de största idealisterna”, de gräsrötter ”som burit upp revolutionen på sina axlar”. Så i stället tog ett ”skikt av statstjänstemän” över makten.

Kort sagt, den traditionella trotskistiska myten som visats vara fel överallt. Jag hörde myten första gången av en trotskist på Göteborgs stadsbibliotek, där partier fick ställa ut inför valet. Ett säkert tecken på fastlåst tänkande är när en förklaringsmodell inte ändrat sig på trettiofem år.

Sedan följer det traditionella pratet om hur Stalin svek Spanien, hur Stalin bytte åsikt om internationella frågor, hur Stalin rensade ut Röda armén, hur Stalin satte i gång utrensningar. Kort sagt, allt var Stalins fel.

Bara två detaljer är värda att ta upp i ordsvadorna. I fråga om Spanien återfinns följande fel och lögner (149f): Bergström skriver att upproret som orsakade spanska inbördeskriget var ”under ledning” av Franco – fel. Franco hade ”enorma resurser i ryggen” – fel. ”Så gott som hela krigsmakten” var för Franco – lögn. ”Fattigbönder tog över storgodsen” – fel. ”revolutionsmiliserna som hållit tillbaka Francos armé” – lögn. Källa: http://www.pilum.nu/3-bocker/2-3-bocker/2-3-2-den-styckade-stjarnans-union/2-3-2-3-kap3/

En sista detalj om Bergströms metodik. Under alla mina studier av vänster som försvarar Sovjet har jag upptäckt att det alltid återkommer en irrelevant siffra. Den varierar lite, ibland är den sjutton, ibland nitton, ibland tjugoett. Men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att varje gång ryska inbördeskriget nämns återkommer kommunister till ANTALET arméer som ”angrep” bolsjevikstaten – vilket i sig är ett löjligt påstående och är som att kalla en nyvaken medborgare som slår ner en rånare i sitt hus mitt i natten är en ”angripare”. Självförsvar är inte ”angrepp”. I Bergströms fall (141) handlar det om ”sjutton” nationer. När man läser Stalin-apologeter får man också en siffra, i deras fall ”fjorton”. När man läser trotskisten Isaac Deutscher får man också en siffra.

Frågan man ställer sig är – varför är det så oherrans viktigt att skriva ANTALET arméer som angrep? Spelar det någon roll om det var fem eller sju eller tjugoen?

Det här kan verka som en petitess, men det är det faktiskt inte. Just det faktum att all vänster ältar ältar ältar en siffra är för att hamra in hos läsaren att det minsann var lilla svaga bolsjevikstaten mot en oändlig hord av fiender. Testa gärna min slutsats mot verkligheten. Du kommer att få svårt att hitta någon vänster-beskrivning av ryska inbördeskriget utan att samtidigt få serverat en helt oväsentlig siffra. En siffra som inte tillför någonting.  

SLUTSATS

Genom att beskriva några länder, säg Italien, Tyskland, Ryssland och Spanien, och ge dem 48 sidor vardera får en författare lätt ihop en bok på 192 sidor – som inte säger någonting vi inte hört förut tusen gånger om av den ena eller andra marxistiske historieförfattaren. Med samma förklaring gång på gång i bok efter bok. Och det är precis vad som hänt här-

Inte konstigt att Bergström skrivit hela trettio-fyrtio böcker om andra världskriget eller att han spottade ur sig fyra böcker bara under 2018.

Som jag sade tidigare både ändrar sig och inte ändrar sig Christer Bergström i hela sin karriär. När det gäller saker som hittepå-förklaringen hur Stalin tog över är det exakt samma sak sedan Trotskij förlorade maktkampen. När det gäller fenomen i samhället, exv homosexualitet eller sionism, ändrar Bergström (och alla trotskister) sig fram och tillbaka beroende på vad som är den för tillfället rådande normen. 

Naturligtvis bryr sig inte Bergström ett dugg om bögars rättigheter; han, liksom övriga vänstern, ser sig omkring i samhället, konstaterar att femtiotalsidéer att ”Alla bögjävlar är nazister” inte är hållbart längre. Du kan inte bli populär genom att säga sådana saker i dagens Sverige. Varför Bergström omedelbart hoppar över till en motsats sida, och förklarar sin solidaritet med homosexuella.

Samma sak gäller inställningen till Israel, eller till vilket fenomen som helst. En inte oäven del av vänstern var för pedofili under sjuttiotalet. Idag går det inte att förespråka detta, men märk mina ord: precis när som helst kan vilken del av vänstern som helst ställa sig upp och förklara sin solidaritet med pedofili.

Bergström visar i sin oändliga rad av böcker att han bara är en hycklare som byter åsikt som Napoleons polischef bytte lojaliteter. Ena dan den ena, ena dan den andre. Ingenting han håller fast vid eller tror på. Bara byta åsikt när den för tillfället rådande zeitgeisten kräver det.

*

Därför är Sverigedemokraterna ett nazistiskt parti, 2022, 176 s

*

Denna sida är under uppbyggnad

argument mot vänsterextremism