1.4 Multikulturalism

Hur kan man få sans och vett i denna beundran? Det enkla svaret är multikulturalism. Ända sedan storskalig immigration till Europa började för omkring tre årtionden sedan har det europeiska etablissemanget uppmuntrat en romantisk syn på muslimska immigranter. I etablissemangets ögon är de per definition offer. Att kritisera en muslim är oavsett skäl rasism, och rasism är det enda skälet till alla invandrarrelaterade problem. Som regel försöker etablissemanget bortse ifrån det faktum att vara muslim, innebär att man har vissa trosföreställningar och att man lever (och dör) enligt dem; de föredrar istället att tänka sig muslimsk identitet som något som har att göra med matlagning, klädedräkt och hudfärg. Följdriktigt finns det en automatisk tendens att se Krekar och hans likar, inte som en vars trosföreställningar är en utmaning till västerländsk demokrati utan ett tillfälle att bevisa att man inte är rasist. Till den grad att etablissemanget accepterar existensen av sådana fenomen som intolerans, sexuell ojämlikhet, självsegregation, hustrumisshandel, och tvångsäktenskap inom invandrar-samhällena, föredrar att se dem som aspekter av kulturskillnader som helt enkelt måste accepteras i ett ”multikulturellt samhälle”.

Även om sprickor har börjat uppträda i denna ideologiska byggnad står etablissemangets ortodoxi fast. Ta historikern Lin Silje Nilsen som i juni 2003 talade för att inrätta en sharia-domstol i Norge. Hon baserade sin inställning med konceptet om ”kollektiva rättigheter” och rätten för minoriteter att ”bevara sina kulturella och religiösa identiteter”. Nielsen argumenterade att vad som var viktigast var ”önskan om ett värdigt liv för alla och känslighet inför skillnader” – med vilket hon förstås menade skillnader mellan kulturer, inte individer. ”Har individualiteten sina gränser?” frågade hon. ”Är det rätt att ställa frågor om rigida tillämpningar om universella, individuella rättigheter?” Hennes underförstådda svar var Ja. Detta är det europeiska etablissemangets tänkande i ett nötskal.

Den religiös sakkunnige Jeanette Sky följde i Nilsens intellektuella fotspår och reflekterade på följande sätt:

”I Oslo finns det otvivelaktigt någon som levt direkt över eller under mullah Krekar. Någon har kanske plockat upp en apelsin precis när den rullat iväg från hans shoppingvagn i (det övervägande muslimska området) Töyen utan att tänka på att mannen kan vara en tänkbar terrorist, och att apelsinen i ett annan sammanhang en granat. Eller kanske är han inte en terrorist, kanske är han bara en fridfull muslim som är ute och handlar mat? Håller vi på att skapa påhittade visioner om främlingen, invandraren”.

De logiska kullerbyttorna är typiska för etablissemangets retorik. Sky låtsades kritisera ”påhittade visioner av främlingen” men detta var precis det hon räckte fram: trots alla bevis skapade hon åter bilden av Krekar som ”en fridfull muslim”. När hon poängterande att konspirationsteorier, science fiction och fantasy ofta innehåller en mängd av tänkbara inbillade aliens, föreslog hon att kanske vår rädsla för det främmande som finns mitt ibland oss i dagens globaliserade värld bara finns i vår inbillning. Problemet, hävdade hon, var inte terrorism utan (förstås) Amerika, som är inblandad i en ”neoimperialism” vilken är lika ”osynlig, onämnbar och allestädes närvarande” som terrorism – skillnaden är förstås att terrorism till skillnad från imperialism kanske inte finns på riktigt. . Sky drog slutsatsen: ”när fienden är osynlig är det inte gott att veta vad som döljs i en apelsin i Töyen. Men det kan mycket väl vara så att fienden var en illusion och att apelsinen bara erbjöd en god överraskning”.

Inkonsekvent? Ja, men när man är i branschen av att blunda för oförnekbara sanningar, är klarheten ens fiende. Sky serverade inte idéer; hon serverade ett retoriskt smörgåsbord av socialdemokratisk bekvämlighets mat. Och huvudnumret var den mest omhuldade (och tillåtande) av det norska etablissemangets dogmer: att muslimska immigranter inte bjuder på något annat än ”sweet surprises” – exotisk, utländskt, en färgklick i det snövita norska landskapet. Apelsiner! För att upprätthålla denna ortodoxi var Sky tvungen att avskriva att terrorister ens existerar, att de inte sporras av mullor som Krekar och inte hyllas av millioner muslimer (varav många bor i Töyen). Hennes bisarra kommentarer var en påminnelse om att i mitten av 2003 fanns det fortfarande platser i väst där det var möjligt attt skärma av sig själv intellektuellt från sanningen i det som hände 9/11.

I Norge betyder ”snill” snäll, trevlig, vänlig, och karaktärer som Jeanette Sky, de som inte har en aning om något, kallas ibland (av dem som uppriktigt vågar ta upp sådana saker) som snillister – politiskt korrekta typer för vilka det viktigaste i världen är att uppfattas som snälla. Den närmast jämförbara termen på engelska är ”Do-gooder”. Norges snillister anser sig själva vara promuslimska; ändå gör deras se-ingen-ondska attityd till de autokrater som styr de muslimska kommuniteterna att de i praktiken blir fiender till dem inom samhälleligheterna som trotsar autokraternas tyranni och vill leva som fria, jämlika medborgare i en västerländsk demokrati.

En sådan immigrant är Walid al-Kubaisi. Ursprungligen från Irak publicerade al-Kubaisi en utmärkt bok 1996 My Faith, Your Myth, där han återger en konversation med en klassisk snillist som drev ett norskt ”internationellt kulturcentrum”. Centret hade flera aktiviteter med olika etniska grupper, var och en med sitt avgränsade utrymme; när al-Kubaisi kritiserade detta arrangemang för att uppmuntra en ”gettomentalitet” hade föreståndaren invändningar mot omfördelningen och hävdade sin avsikt att uppvisa kulturer och tillhandahålla en ”exotisk atmosfär”. Al-Kubaisi frågade

”är det inte viktigare för immigranter att lära sig norsk kultur och värderingar än att utlänningar… hålla er och andra norrmän med lite exotisk atmosfär?”

”Det är inte vårt arbete att lära dem norsk kultur” svarade (föreståndaren). ”De kan bestämma över sådan själva, om de vill. Utlänningar har en rik kultur. Man får inte tänka på det sättet. Det skapar problem. Vi har vår kultur, och ni har er kultur.”

”Nej, jag tänker till exempel på värden i stil med yttrandefrihet och religion,” svarade jag.

”Ja, dessa norska värderingar berör er muslimer också. Vi har religionsfrihet och det gör det möjligt att praktisera islam fritt… Man kan slakta djur på muslimskt sätt för att äta islamiskt kött… Man kan använda sin yttrandefrihet för att berätta för andra om islam och er fascinerande kultur; man kan kritisera norska rasister…”

Men, frågade al-Kubasi, hur blir det med muslimers frihet att kritisera sin religion – eller konvertera? Föreståndare blev irriterad:

”Du är en muslim, Walid, och du får inte förlora din identitet. Om du blir norrman, kommer vi inte att se dig som du är. Du måste vara dig själv.”

”Men tror du att jag kommer att förlora min identitet om jag tror på yttrandefrihet…?”

”Hör här, detta är något du beslutar om själv. Men din attityd orsakar en massa problem. Vi vill skapa ett multikulturellt samhälle och vi vill inte upplösa dessa främmande kulturer. Din inställning förändrar våra planer. Det skapar konflikter mellan invandrare. Jag är en kultur-arbetare, inte en konflikt-arbetare,” svarade han.

Denna kulturbyråkrats svar fångar det europeiska etablissemangets politiska korrekthet på pricken. Om etniska européer ses som individer, ses t.o.m. muslimska immigranter som öppet försöker distansera sig från den muslimska gemenskapen som medlemmar av en grupp vars gemensamma identitet helt bestäms av hudfärg, etnicitet och religiös bakgrund. Etniska européer kan välja att tillhöra vilken religion som helst, eller ingen alls, men de förväntas respektera lagen. Men muslimer ses som ”naturligt religiösa varelser” och som sådana ”kan (de) inte förväntas anpassa sig till europeiska lagar och kultur.” Som al-Kubaisi påpekar leder sådana tankar ”automatiskt till en syn på muslimer som underlägsna” – och kan man tillägga, inte bara motarbetar integration utan får den att verka helt igenom icke-önskvärd.

För al-Kubaisi, var konversationen med ”kultur-arbetaren” långt ifrån unik. Efter att offentligt kritiserat slaveri och kvinnlig könsstympning i den islamska världen, attackerades al-Kubaisi inte bara av en imam (som illavarslande nog jämförde honom med Salman Rushdie) utan av ledaren för ett av den norska regeringens flyktingkontor, som offentligt stödde imamen och förebrådde al-Kubaisi för att såra muslimernas känslor. Vid ett annat tillfälle blev en norsk författare, som själv är en stark kritiker av kristendom, upprörd av en essä från al-Kubaisi som kritiserade islam, för det skulle enligt honom initiera rasism. Budskapet i sådana anekdoter är klart: invandrare som tar till sig yttrandefrihet och individuella rättigheter kan förvänta sig hårda tillrättavisanden från det norska etablissemanget för att kritisera eller överge sin kultur eller religion; immigranter som fördömer demokratiska värderingar i namn av kultur eller religion kan förvänta sig att bli gratulerade för det (efter den amerikanska invasionen av sitt hemland Irak, har al-Kubaisi tyvärr skrivit flera artiklar där han bittert attackerar USA och karaktäriserar terroristupproren som en legitim motståndsrörelse).

Den schweiziske sakkunnige i islam, Tariq Ramadan, ses av många som den ledande rösten för europeisk islam, en bro mellan europeiska muslimer och ickemuslimer, och profet och potentiell arkitekt av en ”Euro-islam” som skulle innebära en kompromiss mellan värderingar från både muslimer och ickemuslimer i Europa. Det vanliga argumentet för hans betydelse som en bro mellan kulturer är att han är så liberal man kan våga vara och ändå få respektfullt lyssnande från vanliga muslimer. 2003 utmanade Nicholas Sarkozy, Frankrikes dåvarande inrikesminister, Ramadan att demonstrera sin moderation genom att göra två saker: dels säga till alla muslimska kvinnor att ta av sig slöjan, dels uttrycka sitt avståndstagande från att stena äktenskapsbryterskor. Ramadan avvisade den första begäran; som svar på den andra frågan om stening föreslog han ett ”uppskov”. ”På det sättet,” sade han, ”kan man starta en dialog.”

Ramadan (som har nekats inträde både till Amerika och Frankrike för sina påstådda bindningar till terrorister, och som i augusti 2005 nämndes av Tony Blair som kandidat till en regeringspanel delegerad att hjälpa till att stoppa muslimskt våld) har skrivit att Europeiska muslimer ”är bundna av lagarna i sina länder där de är bosatta i så måtto att de inte tvingas att agera mot sitt muslimska samvete”. Detta säger oss absolut ingenting. Frågan är i vilken grad deras ”muslimska samvete” får dem att bryta mot europeiska lagar? Ramadan, som tydligen försöker göra för europeiska muslimer vad Jerry Falwell gjorde för de amerikanska evangelisterna – argumenterar energiskt vidare för deras ökade inblandning i europeisk politik. Och hur vill han att de europeiska muslimerna skall använda sin makt? Svaret finns i hans klagan att medan Europa ger muslimer ”friheten att tro ’vadsomhelst’ privat. den offentliga sfärens attraktionskraft, med dess ’heliga värden’ baserade på individualism, pengar och underhållning är så stark att det verkar illusoriskt att tro att någon sorts opposition är möjlig. Det är som om vi vore fångade i frihet”. Detta är alltså Ramadans budskap: Västerländsk frihet är slaveri; endast inom ramarna av strikt muslimsk lag och praktik kan muslimer finna sann frihet, i Europa eller annorstädes.

BEHOV AV INVANDRING

I ALLA DESSA PROBLEM jag räknar upp här finns ett enskilt faktum: Västeuropa behöver desperat invandrare. Den infödda befolkningen åldras och dess antal avtar. I de närmaste åren, kommer det att behövas fler och fler arbetare för att få de nationella ekonomiernas från att krympa och för att betala köande pensions och sjukhuskostnader.

Ändå finns inget skäl till varför svårigheterna som fundamentalistisk islam medför skulle förhindra Europa från att ha ha att fortsatt inflöde av immigranter. Myndigheter måste bara vara försiktiga med vilka de släpper in – och behandla de som släpps in annorlunda. De måste sluta se immigranter som välgörenhetsprojekt och börja se dem som jämlikar vilka är redo, villiga och kapabla att dra sitt strå till stacken. De behöver inte sluta att importera människor från den muslimska världen: miljoner muslimer har ingen sympati för sharia-lag och fick de möjligheten att leva och verka i ett fritt land skulle de visa sig vara värdefulla, lojala tillgångar till sina nya hemländer. Och det finns oräkneliga kristna, judar och hinduer (för att inte tala om bögar) som trots att de bott hela sina liv i muslimska länder har behandlats som andra klassens medborgare och skull kasta sig över chansen att bli medborgare i väst.

Så finns den icke muslimska världen. Många invandrare framför allt från Östasien, skickliga på att starta företag, och djupt tacksamma för demokratins välsignelser – för att inte tala om hårt arbetande och laglydiga.

En kväll när jag åt vid en vietnamesisk restaurang i Oslo såg jag ägarinnan vid bordet bredvid hjälpa sin lilla flicka med läxorna. De talade norska, modern lite skakigt, barnet flytande. Det var en klassisk bild av framgångsrik immigration. Det var även synen av en man från Indien som i den norska versionen av Vem vill bli miljonär? svarade rätt på en skur av svåra frågor om distinkt nordiska områden. Jag skulle kunna göra en lång lista av sådan tillfällen när jag blivit förunnad glimtar av invandrares framgångshistorier i Europa.

Om och om igen, har jag dessutom stött på invandrare som tagit med sig värden och vanor till Norge som landet behöver mer av. I vårt grannskap i Oslo är flera av de lokala handlarna – mannen i tidningskiosken, grönsakshandlaren på hörnet – ickevästerländska immigranter. En av de första sakerna jag upptäckte efter att ha flyttat till Norge var hur mycket vänligare de verkade vara än norrmän med liknande jobb. De log, småpratade, kom ihåg dig vid återbesök och hälsade varmt. Det var inte förvånande: i de länder som de flesta norska immigranter kommer ifrån, och även i den arabiska och muslimska världen, är kundservice en konstform. Inte så i Norge. Konceptet service är inte ursprunglig i fjordarnas land; för att kunna referera till det var det norska språket tvunget att låna ordet ”service” med stavning och allt, och norrmännen uttalar det som ett främmande ord. Ändå har jag förstått att många norrmän inte förstår vad det betyder: de använder det ofta utbytt mot tjeneste, som betyder ”tjänst”. Tanken på att vara artig mot sina kunder är inte en fråga om att göra dem en tjänst utan snarare att göra sitt jobb. Och än mindre att göra det i egenintresse, vilket ofta ses som främmande i Norge. De icke-västerländska immigranterna som arbetar bakom Oslos diskar tillför en genuin känsla av serviceanda som för mig verkar positiv. Jag hoppas att det färgar av sig på de infödda.

Européer gillar att se ner på amerikansk vänlighet, vilken de undantagslöst kallar ytlig eller spelad, De hånar amerikanska turister som ger sina telefonnummer till tillfälliga bekanta och säger ”Sök upp mig om du kommer till trakten”. De kan inte mena det, säger européer. Men det gör de faktiskt. De flesta européer kan inte föreställa sig människor som låter andra komma in i sina liv och hem så lätt. ”New York-are har ett rykte om att var oförskämda”, berättade den holländske författaren Stephan Sanders vid en middag i Amsterdam. ”Men i själva verket är de artiga. Och andra amerikaner är extremt artiga, speciellt i mellanvästern. Det är chockerande egentligen. När jag var i Minneapolis första gången och främlingar på gatan eller i en butik sade hej och log mot mig, trodde jag att de sålde knark eller stötte på mig eller något. Egentligen var de bara vänliga. För en holländare så är det märkligt”.

Men den amerikanska villigheten att inbjuda människor till sina hem är en del av deras historia att välkomna immigranter och acceptera dem som nya amerikaner. För om inte européer kan tro på äktheten i den amerikanska villigheten att öppna sina hem för främlingar, kan de heller inte föreställa sig ett land vars folk, ehuru stolt (och i deras ögon överdrivet) patriotiska, också är förtjusta över att ge full och jämlik nationell identitet till varje invandrare som är villig att lära sig språket och fixa sig ett jobb. Jag kom gradvis att förstå, att européer tar emot invandrare i sina länder; betalar höga skatter så att deras regeringar kan ge ut bostadsbidrag, barnbidrag, och så vidare (om nödvändigt i evighet), och de talar fromt om dessa nykomlingar som ”våra nya landsmän”. Men de tänker inte på dem som verkligt norska eller holländska. Och någonting djupt inom dem vänder sig mot idén att immigranterna skall leva bland dem som respekterade, fullt jämlika professionella yrkesarbetande.

Det är denna politiskt korrekta attityd som hjälper till att göra utbildade, välbärgade, unga europeiska muslimer som Mohammed Bouyeri till terrorister. Genom att avskräcka barnen och barnbarnen till immigranterna från att identifiera sig med sitt födelseland och visa trohet mot dess värden uppmuntrar man dem att se någon annanstans efter något att identifiera sig med. Sådant multikulturellt beteende är inte en generös handling. Det är en handling som uttrycker kulturellt självhat och kulturellt självmord.

På engelska har vi ett ord för rädsla för främlingar: xenofobi. Det är ett sällsynt ord, man ser det sällan i tryck, det uttalas nästan aldrig och är troligen obekant för de flesta engelsktalande. De flesta nordeuropeiska språk har ord som betyder samma sak. Dessa ord används ofta i samtal och är bekanta för alla som talar språket. På norska är ordet ifråga fremmedfrykt. Och medan detta ord ofta används felaktigt för att etikettera vem som helst som kritiserar någon aspekt på invandringen, finns det faktiskt ett äkta element av fremmedfrykt bland nordeuropéer.

Det är faktiskt inte för starkt att säga det finns ett drag av bigotteri i stora delar av Europa som överträffar allt du kan finna i Förenta staterna. När jag bodde i Nederländerna började jag se att trots sitt rykte om öppenhet och tolerans var holländarna i jämförelse med de flesta amerikaner intensivt medvetna om etniska skillnader. Ändå respekterade de den oskrivna sociala kod som förbjöd rasmässiga eller etniska nedsvärtanden. Men vad folk sade i det offentliga rummet och vad de sade till nära bekanta de litade på var två olika saker. Och ju längre jag stannade i Nederländerna, desto mer märkte jag orden binnenlands (inhemsk) och buitenlands (utländsk), liksom autochtoon (infödd) och allochtoon (utlänning), dyka upp i alla möjliga sammanhang. För holländarna verkade det ibland som om det viktigaste med en person var om man var en av dem eller inte, och de kunde vara förvånansvärt motvilja mot de (som jag själv) som ville gå över linjen från buiten till binnen.

På hotellet i Amsterdam där jag bodde, förvånade en portier mig med att ge en moralpredikning om min önskan att leva i Nederländerna. ”Varje lägenhets som erbjuds till en utlänning”, yttrade han i en ton av djup moraliskt misstroende, ”är en lägenhet som förvägras en holländare!” Detta var samme man jag tidigare hört ge glada råd till hotellgäster om hur de skulle få tag i sexuella tjänster från holländska tonåringar.

Denna attityd sträcker sig inte mot invandrare från övriga Västeuropa, eller åtminstone inte medborgarna i regionala grannskap (i Norge ses inte svenskar och danskar som främlingar utan som ”kusiner”). Men det sträcker sig till nordamerikaner som jag upptäckte vid mitt första besök hos min nye doktor i Oslo. En amerikan som talar flera språk och har en examen från ett ledande amerikanskt medicinsk skola berätta de för mig att han blivit avvisad flera gånger när han sökt licens i Norge och till slut stämde dem för att få en – detta i ett land som söker medicinsk personal. I ett TV-program om invandrare berättade en indisk ingenjör med imponerande meriter och som talade norska flytande att han sökt hundratals arbeten utan framgång.

Walid al-Kubaisi berättar om en immigrant från ett icke-västerländskt land som lämnade Norge i åtta år för att gå på medicinsk linje och fullborda sin praktikplats och hitta någonstans att bo. När han återvände gick han till socialkontoret för att få hjälp med att hitta ett arbete (det är så det fungerar i Norge). Han fick höra att de inte kunde hjälpa honom med ett arbete inom medicin – men om han ville bli en praktikant i en butik var de glada att hjälpa till. Och om han insisterade på att bli doktor? ”Åk till ditt land och arbeta som läkare där, men inte här!”.

Hirsi Ali som nu är medlem i det holländska parlamentet hade en liknande upplevelse när hon först kom till Nederländerna som somalisk flykting. Som Alexander Linklater skrev i The Guardian ”oviga välmenande myndighetspersoner på arbetsförmedlingen skickade henne till arbeten hon inte ville ha. Tanken att hon skulle gå på universitet avvisades”.

Norrmännen är stolta över sin humanitära hjälp till storögda barn i Afrika – men någonting i dem revolterar mot iden att ett av barnen växer upp och blir en norsk doktor. Över hela Europa råder samma attityd: miljoner i bistånd, inte ett öre i lön.

Jag funderade på detta när den norska nobelpriskommittén gav fredspriset till Wangari Maathai från Kenya. I veckor öste norska journalister och politiker beröm över henne. Det enda jag kunde tänka på var att om Maathai invandrat till Norge för trettio år sedan skulle hon ha tillbringat sitt liv med att städa toaletter. Européer gillar att hylla en person som Maathai, så länge hon bor i tredje världen.

Jag hade själv mött denna mentalitet. Efter att jag flyttat till Oslo började jag söka igenom anställningsannonserna. Till en början sökte jag bara sådant jag arbetat med förut – redigering, lärande, skrivande. Den plats jag är mest iögonfallande kvalificerad för var en plats på universitetet. I Norge är en del av förevändningen att anställningsproceduren är rättvis och objektiv, alla som söker ett arbete med högre utbildning får ett dokument som beskriver hans eller och alla andra sökandes resuméer och publikationer. När jag såg på dokumentet såg jag snabbt att mina kvalifikationer klassade ut de andra sökande, vilka mestadels var nyexaminerade från norska universitet. Jag uppfyllde också kravet på att kunna norska. Icke desto mindre blev jag borttagen från listan över kandidater utan att ens bli intervjuad, och officiellt klassad som ”okvalificerad”. Med tanke på det faktum att norska universitet är kända för sina fakulteters låga kvalitet, speciellt inom mina egna fält, var det uppenbart att jag straffades för det blåa passet i min skrivbordslåda.

Att bli behandlad så är standard praxis i stora delar av Västeuropa. Det finns ett starkt motstånd mot att utlänningar tar över de ”bra jobben”, eller för den delen de inte så bra jobben (vilket är en av orsakerna till att de välutbildade, och därför vanligtvis de mest liberala och väl-integrerade invandrarna från den muslimska världen åker till Amerika och de mer illitterata, reaktionära tenderar att hamna i Europa).

Likt miljoner andra immigranter lärde jag mig en läxa: generellt sett är det i Europa så att de enda tillgängliga arbeten som finns för människor med utländska namn och utländskt utseende är de mest oattraktiva. Detta visades elegant på våren 2005 när en immigrant från Paraguay kom till Norge och berättade om sina svårigheter att få arbete. Han hade försökt i två år att å en position inom miljöterapi, men hade inte fått napp. Till slut tog han till den desperata åtgärden att ändra sitt namn från Lidio Dominguez till Nils Myrland. Myrland, sade han snett, blev en ”mycket eftersökt man”. Han blev kallad till intervjuer och mindre än tre veckor efter att han ändrat sitt namn hade han ett arbete.

Så fortsätter det. I stora delar av Västeuropa får rutinmässigt en mindre kvalificerad infödd försprång framför en mer kvalificerad utlänning. Som jag så ofta sagt, Norge är ett jättebra ställe om man är norrman och om den enda ambitionen man har är att hanka sig fram: om du inte verkligen jobbar på att ställa till det för dig, gör systemet det jättelätt för dig att glida genom livet, vare sig man anstränger sig eller inte. Man förväntas inte ha särskilt mycket arbetsmoral (faktum är att för mycket ’go’ kan få folk att bli betänksamma); sjukfrånvaron i Norge och Sverige är världens högsta och efter ett par månaders anställning (liksom i Nederländerna och i andra delar av Västeuropa) är det nästan omöjligt att bli avskedad, oavsett hur lat eller inkompetent man är.

Amerikaner tänker på européer som kosmopolitiska, sofistikerade, internationalistiska. Helt klart ser européer sig själva som sådana. I själva verket är de mer traditionalistiska och stamtänkande än vi är. Mauricio Rojas, en chilensk-svensk ekonomihistoriker, har beskrivit sitt nya samhälle som ”ett stamsamhälle… En bra stam! Väldigt stillsam och trevlig! Men en stam”.1

Jag skulle säga samma sak om Norge: trots den stora amerikaniseringen (7-eleven i varje gathörn, amerikansk musik som spelas överallt) dominerar stamvanor i en grad jag aldrig föreställt mig innan jag flyttat hit. Ett exempel är att trots att den stora majoriteten norrmän inte längre går i kyrkan och inte tror på något speciellt, är konfirmation fortfarande en uppskattad övergångsrit som långt överglänser dess ställning bland kristna i Amerika. För att tillfredsställa antireligiösa norska föräldrar som vägrar låta sina barn ta del i en sådan bakåtsträvande institution som Norska kyrkan erbjuder den norska staten en ”borgerlig konfirmation”. Det är ett extra meningslös koncept – en ickereligiös religiös rit – men jag har aldrig hört någon i Norge varken kritisera den eller skämta om den.

Konfirmationen är bara en av de många gamla mysiga sedvänjor som norrmän definierar sig själva med. 17-maj spektaklet, Nationaldagen, då män, kvinnor och barn paraderar längst gatorna iklädda folkdräkter från 1800-talet som kallas bunad; julens klaustrofobi som sträcker sig från de uppsluppna akvavitdränkta arbetsplatsernas gemensamma middagar med pinnekjött (saltade och torkade fårstekar) och lutefisk (torkad torsk i lut) till dekorationen av julgranen (ofta med norska flaggor) ) till den mysiga hemmaveckan mellan 25 december och nyårsdagen; bröllopsmiddagar där brudparet hyllas med låga viktorianska anföranden – allt detta är aspekter på hur det är att var norsk, och det är saker norrmän helt enkelt inte vill skall förändras, och som de inte helt lätt kan föreställa sig att invandrare, speciellt muslimska invandrare, kan bli en del av. Faktiskt vill de inte egentligen inte att utomstående tar del i dessa traditioner. Ändå inbillar de sig samtidigt att de tror på integration. Sanningen är att de inte förstår den radikala process som sann integration innebär- en process som varit del av Amerikas liv i generationer.

Inte för att det var lätt för amerikanerna. Vi lärde oss det steg för steg. Först lärde sig britternas ättlingar att acceptera andra nordeuropeiska protestanter – tyskar, skandinaver – som med-amerikaner. Sedan fick de bli än mer öppna och acceptera syd- och östeuropéer – ryssar, judar, polacker och italienska katoliker, ortodoxa greker – som amerikaner. Ännu senare lärde de sig acceptera latinamerikaner, östasiater och andra. Inget steg var friktionsfritt. För många var – är – det svåraste av allt att acceptera ickeanglosaxiska grupper som var där före de andra: ursprungsbefolkningen och de svarta. Men acceptansen har ökat. Och resultatet är ett koncept om amerikansk identitet som är flytande och öppet till en grad som västeuropéer fortfarande inte har och inte respekterar tillräckligt och inte någonstans respekterar tillräckligt och ingenstans är kapabla att tävla med.

Så står det till över stora delar av Europa: det reflexmässiga, oflexibla fasthållandet vid inhemska vanor; att se nationalitet som samma sak som etnisk identitet; och ekvationen av delaktighet i samhället med en bindning till långvariga stamtraditioner – allt detta är fortfarande en del av skapandet av Europa, och det gör sann, fullständig integration av amerikansk modell nära nog omöjlig.

Ju mer jag tänkte på detta desto mer insåg jag hur amerikansk jag var i mitt tankesätt då jag tänkte i termer av raser och etniska grupper – och med europeiska mått, hur radikal. För de flesta européer var en utlänning en gång för alla en utlänning. En invandrare kunde leva vägg i vägg i årtionden, men han var alltid, i någon mening, en främling. Så fungerade det inte i Amerika. När jag växte upp i Queens tänkte jag aldrig på mig själv som delvis polsk, tysk, fransk, engelsk, skotsk, skotsk-irisk och walesisk – jag var en amerikansk grabb och produkten av ett samhälle som lämnat det europeiska tankesättet i sådana frågor. En dag, åratal efter jag flyttat till Europa, tänkte jag på namnen på min barndoms grannar och klasskamrater, Huber, Cino, Salholz, Friedman, Maurer, Kunz, Toohy, Conticelli, Fedorowich, Diaz, Schmiemann, Levine, Wojnicki, Ikeda, Timony och Paluszek. Efter att ha levt i Norge i åratal, såg jag namnen på ett nytt sätt. Jag insåg helt plötsligt att jag vuxit upp ett veritabelt FN av olika namn (ett riktigt FN, inte slukhålet med hjälplös byråkrati på Första avenyn). Och jag hade aldrig funderat på det. Det bara var så. Och det var det vackra med det. Ljudet av dessa namn – namn som som ledde tillbaka genom generationerna till människor mer primitiva som hatat, förföljt förslavat och bekrigat varandra – var den amerikanska sången. Det var en sak till jag tagit för given i hela mitt liv.

KAPITEL 2 Elfte september och efteråt: Skylla på amerikaner och judar

1 Översättarens fotnot: Mauricio Rojas tvingades lämna Sverige efter kritik mot invandring. Han var tidigare talesman för Folkpartiet, nu Liberalerna.

argument mot vänsterextremism