Konspirationer

  1. Boris Benulic
  2. Erik Åsgard
  3. Daisy och Michael Radner
  4. Cui Bono


Konspirationer förenar ofta vänster och höger – samt ett mängd andra människor. Vad vänstern beträffar har få beskrivit deras tendenser till att hamna konspiratoriskt fel än Boris Benulic i Metro:

Kolumnen Jätteödlor styr Världsbanken 2002-02-25

”På 1960-talet var David Icke brittiskt fotbollsproffs. Därefter blev han populär sportkommentator på BBC tills han fick sparken. Orsaken till avskedet var att han under en pratshow deklarerade att han var Jesus. Gud hade talat till Icke och berättat den lilla hemlisen. Förra gången en snickare – den här gången ett före detta fotbollsproffs. Något att tänka på för er som tycker att Tomas Brolins karriär tog en konstig vändning. Efter detta försvann Icke in i den stora glömskan tills han återvände med böcker som gav honom miljoner läsare över hela världen. Icke hävdar att världen styrs av ättlingar till jätteödlor som kom till jorden för mycket länge sedan. Jätteödlorna kontrollerar FN, Världsbanken, IMF, EU och ett antal regeringar – och givetvis är USA:s president alltid en jätteödla. (Och jag som trodde Bushs konstiga ögon berodde på att han rökt på för mycket när han låg på universitet.) Jätteödlornas mål är en världsregering som kontrollerar allt – och globaliseringen och marknadsekonomins utbredning är reptilernas vapen för att nå världsherravälde.


När Icke kom till Kanada för en väl förberedd PR-turné hade den nordamerikanska vänstern förberett sig för ordentliga demonstrationer för att stoppa Icke som hade föregåtts av ryktet att vara extremhöger och rasist. Alla räknade med rejäla sammandrabbningar – för nu talar vi om en vänster som härdats under kravallerna i Seattle.

Men en av Ickes ledsagare ordnade ett möte med dem som skulle leda protesterna. På mötet plockade han fram skrifter av vänsterikonen Noam Chomsky och på punkt efter punkt kunde han påvisa att Chomsky och Icke hade samma syn på världen. Det finns en jättelik konspiration kontrollerad av en liten klick politiker, bankirer och mediemoguler som vill kontrollera allt. Det enda som skiljer Icke och Chomsky är det där med ödlorna – men det var i grund och botten ingen stor sak, tyckte vänsterns representanter, och demonstrationerna uteblev.

Märkligt nog drog sig inte vänstermänniskorna undan och började grubbla – de borde tänkt ungefär så här: Hur kommer det sig att vi har samma världsbild som en patenterad tokskalle? (min fetstil)

Dessutom är det ju så att antiglobaliseringsrörelsen har samma sätt att se på världspolitiken som europeisk extremhöger, muslimska fundamentalister och Ku Klux Klan. Det som skiljer är rasismen. Men i övrigt så är man mot EU, FN, IMF och Världsbanken.

Den vänster där jag fostrades – och som jag fortfarande tillhör – där fick man lära sig att det gällde att vara konkret. Ta Världsbanken och IMF som alltid angrips av antiglobalisterna. Men i många länder i tredje världen står de två organen för olika politik. Den som bekymrar sig för till exempel Etiopiens befolkning bör stödja Världsbanken mot IMF. Världsbanken har stöttat Etiopien när IMF försökt tvinga landet att sluta satsa på skolor och sjukvård. Så kan man gå igenom land för land. IMF och Världsbanken har mycket att säga till om i tredje världen och östeuropa. Men rent konkret så beror ståndpunkten i varje land på vem som skickas dit som respektive institutions representant. Ibland har IMF den mest medkännande hållningen till befolkningens problem – ibland Världsbanken.

Att angripa dem båda som lika onda i stället för att mobilisera människor bakom den som har den bästa politiken gör bara den som inte bryr sig. Den som leker politik. Problemet för anti-globaliseringsrörelsen är att den är fångad i samma konspirationstänkande som extremhögern, och lika lite som den har den någon förankring i verkligheten. Nästa gång antiglobalisterna har årsmöte i Sverige så kan de ha det på Skansenakvariet och bjuda in Icke som gästtalare. Chomsky är visst också på gång hit, så det hela kanske går att samordna.
Boris Benulic ”

Så fel det kan bli!

Men det finns mer att säga om konspirationstänkare. Följande är ur boken Det dunkelt tänkta av Erik Åsgard, som ger en sammanfattning av hur konspirationsteoretiker tänker:

Storslagna händelser kräver storslagna förklaringar (13)

Och utpekar fiender mot vilka man kan vända sin vrede.

Drag i ”den mer respektabla konspirationslitteraturen: en vetenskaplig inramning, mängder av fakta och halsbrytande hopp från faktaredovisning till spekulativa slutsatser” (15).

”I det konspirativa tänkandet är emellertid inte sanningsfrågan det avgörande. Den som verkligen vill tro på konspirationer låter sig inte påverkas av nya fakta eller av påståenden om vad som är sant eller falskt. Konspirationsteoretikern väljer ut de fakta som passar in i hans teori och sållar bort sådant som motsäger den… Just det faktum att teorierna fjärmat sig från all etablerad kunskap har i konspirationstroende kretsar ansetts borga för deras riktighet” (16).

17: Det finns en central föreställning som kan kallas ”den konspirativa mentaliteten: tanken att det någonstans, oklart exakt var, existerar en grupp av anonyma, ondskefulla individer som konspirerar till förfång för befolkningen och samhället i stort”. De är , de agerar för egen vinnings skull. ”Av stor vikt i denna föreställning är att ingenting sker slumpartat eller av misstag; allt är underordnat de sammansvurnas målmedvetna vilja”.

22: ”Även partier och politiker på vänsterkanten har från tid till annan odlat mer eller mindre omfattande komplottidéer; man skulle kunna säga att de politiska extremerna på detta område berör och överlappar varandra”.

Fyra gemensamma drag

– En ”ovilja eller oförmåga att dokumentera centrala påståenden” (80)

– En ”upptagenhet med detaljer” (80)

– ”beskrivningen av motståndaren som farlig och nära nog allsmäktig” (80)

-”påståendet att konspiratörerna… förenat sig i syfte att mörklägga den verkliga sanningen” (80)

Vetenskap (83):

– Öppen teori, testbar;

– beakta alla tillgänglig kunskap;

– vilja till omprövning.

Utgångspunkt från början är att den officiella synen (Warren kommissionen) är fel (115)

Lyfta fram senare bevis. Strunta i de tekniska (fingeravtryck) (115)

Om de tekniska (obduktion av Kennedy) är fel, skapa en teori om operation som ändrade skotthål (117)

Passion för detaljer. Mängder av referenser (118)

Bygga på delvis riktiga observationer (fel hos vittnesmål etc) (119)

Negligera skillnaden i vittnenas kvalifikationer (medicinsk expertis kontra FBI agenter) (120)

Välja ut utsagor från en källa som accepteras, andra utsagor från samma källa negligeras (120)

Överdriven uppskattning av motståndarens snille. Fabulösa intriger. Om de vore klåpare vore det förspilld möda att angripa dem (121)

Konspirationen växer. Omöjligt att hemlighålla (123)

Hos vissa fokuseras på att bevisa den egna tesen, men struntar i motivet (126)

Vissa framställa sig som mellanståndpunkt mellan etablissemang och fanatiker (126)

Distanser sig mot begreppet konspiration (127)

Trovärdighet hos vittnen (130)

Selektivt urval av vittnen (132)

Antyda utan att belägga. Upprepa (134)

Konstruera intrig (139)

Sakna koppling mellan fakta och händelse (dokument och tolkning) (145)

Konkreta fiender identifieras aldrig, bara makteliter osynliga och anonyma (147)

Händelser sätts inte in i sammanhang (148)

Oproportionerlig vikt vid detaljer (151)

Eftersom teorin inte stämmer fakta, förflytta sig från mordplatsen och söka stöd för teser på annat håll (till utsvävande resor) (155)

Massor med detaljer, men ingen beskrivning av förklaring (157)

Emotionell känsla av stora händelser stor orsak (nazister=förintelsen). Söka mening (160)

Den konspirativa mentaliteten. Fem kännetecken (248)

  1. En ständig kamp mellan det onda och det goda.
    Inga kompromisser. Det går inte att samtala. Måste oskadliggöras
  2. En apokalyptiskt världsåskådning
    Rädsla för domedagen. Fienden är näst intill allsmäktig. Varje fördröjning är ödesdiger. Tiden håller på att rinna ut. Vardagen är därför mörk och dyster.
  3. En tydlig antielitism och antintellektualism
    Fienden är nästan alltid samhällets elitskikt. Oftast en politiker.
    Antiintellektuell i betydelsen att acceptera alla bevis pekar mot en konspiration, avfärda alla som går mot.
  4. En stark förlitan på utvalda fakta och detaljer.
    Trots antiintellektualismen anstränger de sig för att stapla fakta, händelser och namn på hög. ”Genom att ständigt ifrågasätta det lilla (delarna) hoppas de så tvivel om det stora (helheten)”.
  5. En tro på att ingenting sker slumpartat och att allting hänger samman.
    Ingen slump, inga misstag. Någon har velat det som händer. ”Resultatet är en synnerligen välordnad fantasivärld som saknar motsägelser och motsättningar”. Eftersom inga tillfälligheter finns i den egna fantasivärlden måste man söka de gömda, dolda sambanden utanför. Därför spanar de hela tiden efter saker som klargör och förbinda de dolda sambanden.

En sammanfattning av kännetecken på pseudovetenskap återfinns i Daisy och Michael Radners bok Science and unreason (med lite svenska exempel);

3. HUR MAN KÄNNER IGEN PSEUDOVETENSKAP

Hur känner man igen ett pseudovetenskapligt verk? Och hur skiljer man det från ett äkta, legitimt vetenskapligt verk? Det finns kännetecken som bara återfinns hos pseudovetenskapen och aldrig i äkta vetenskapligt arbete. Genom att känna igen dessa kännetecken, så lär man sig känna igen en stolle. Här följer en lista på pseudovetenskapens kännetecken1, men innan man går in på dem måste man förstå skillnaden mellan nödvändiga och tillräckliga villkor.

Låt oss säga att en bil inte startar. Utan att se efter under huven kan föraren tänka sig många olika orsaker som vart och ett är ett tillräckligt villkor, eller orsak, för att bilen inte startar; t.ex. bensinen är slut eller locket till fördelardosan har lossnat. Men inget tankearbete i världen kommer att avslöja vilket villkor som inte är uppfyllt utan under-sökning2. Om man istället tänker sig en bil som startar när tändningsnyckeln vrids om, så är det lätt att hitta nödvändiga villkor för att den fungerar: Det måste finnas ett laddat batteri, tändstiften måste tända, o.s.v. Flera olika villkor måste vara uppfyllda om bilen skall starta, men inget av dem är i sig själv tillräckligt för att den skall starta.

En punkt på listan över kännetecknen som återfinns i pseudovetenskapens arbeten, men aldrig i vetenskapens, är ett tillräckligt villkor för att vara pseudovetenskap. Några stollar har troligen flera av kännetecknen. Tänk också på att om en person inte har något av kännetecknen i sina arbeten, så kan man inte dra slutsatsen att han eller hon inte är en stolle. Listan är inte komplett. Det vore lika svårt som att sätta ihop en komplett lista av alla möjliga sätt på vilka en bil kan bryta ihop. Då och då kommer nya stollar med nya sätt att arbeta. Då och då kommer nya, mer komplicerade bilar tillverkas, med nya sätt att gå sönder på.

Till saken hör att om en forskare inte uppvisar något av listans kännetecken på pseudovetenskap så är det inte ett tillräckligt villkor för att vara vetenskapsman. Men det är ett nödvändigt villkor. Precis som en bil, vilken startar när man vrider om tändningsnyckeln, inte har ett fel som är tillräckligt för att den inte skall starta, så saknar den som gör äkta vetenskapligt arbete något av de villkor som vore tillräckligt för att göra arbetet pseudovetenskapligt.

Ofta kan man hitta vissa kännetecken som är gemensamma för de flesta stollar men som inte är ett tillräckligt villkor för att slå fast att någon är stolle. Ett sådant tecken är frånvaro av meriter. Eftersom dagens vetenskap är så komplicerad och det ofta krävs att man är insatt den speciella disciplinen, finns det få praktiserande vetenskapsmän som saknar formell träning eller meriter inom sitt område. Stollar brukar vara självlärda (vilket med ett fint ord kallas autodidakter) eller i bästa fall tränade inom ett annat område. von Däniken är självlärd och Velikovsky var utbildad psykiater. Båda saknar meriter i de fält inom vilka de utger sig för att vara ”auktoriteter.”

Icke desto mindre är inte avsaknaden av meriter i sig ett bevis på att en person är en stolle, lika litet som att närvaron av meriter garanterar att han inte är en stolle. Ett kusligt exempel är den avfällige geologen och docenten Nils Axel Mörner som blivit slagrutesökare. Vissa stora vetenskapsmän saknade formell träning inom sitt område. Charles Darwin och Michael Faraday är ett par exempel. Meriter påvisar oftast att personen har gjort ett visst acceptabelt vetenskapligt arbete, men garanterar inte att allt deras arbete är legitimt.

Ett annat vanligt kännetecken på stollar är deras avskildhet från den vetenskapliga gemenskapen. De saknar ofta meriter och de har ännu oftare inte någon kontakt med den vetenskapliga gemenskapen överhuvudtaget. Detta bekommer dem egentligen inte särskilt illa. De gillar att se sig själva som röster som ropar i öknen; föregångare och profeter vilkas tid ännu inte kommit. De klagar visserligen över att vetenskapsmännen inte lyssnar på dem, men samtidigt betraktar de den ortodoxa vetenskapen med förakt, förstockad med dogmer och regler som den är.

Ändå är inte alla som arbetar ensamma stollar, likväl som alla stollar inte arbetar ensamma. Den store genetikern Gregor Mendel utförde sitt banbrytande arbete nästan utan kontakt med sina samtida vetenskapsmän. Det som gör att någon är en stolle, är inte om vetenskapsmännen lyssnar till honom eller henne, utan om han eller hon lyssnar på dem. En stolle känns igen på sina metoder och arbetssätt, inte på sin plats i samhället (även om stollar älskar att anklaga vetenskapsetablissemanget för att bilda en särskild kast, avskärmad från nyskapande fritänkare).

Den vetenskapliga metoden är en bra början på förklaringen om hur vetenskapen arbetar. Vetenskaplig metod består enligt alla bedömare i att:

  • samla data,
  • formulera en hypotes för att förklara data,
  • testa hypotesen genom experiment.

Det är en bra början, men inte tillräckligt för att skilja vetenskap från pseudovetenskap.3 Standarduppfattningen om den vetenskapliga metoden som den beskrivs ovan räcker inte, eftersom den vetenskapliga metodens operationssätt är kopplat till det ämne vetenskapen behandlar. Om man skall kunna förstå metoden måste man först undersöka det vetenskapliga resonemanget i ett specifikt vetenskapsområdes sammanhang (kontext).

Det finns operationssätt i pseudovetenskap som under inga omständigheter återfinns i vetenskap. Operationssätten har att göra med skälen för att föreslå alternativa hypoteser, med vad som accepteras som fakta som behöver förklaras, med vad som räknas som ett stödjande bevis, och med vad som räknas som en teori. Här följer listan med kännetecken på pseudovetenskap. Ingen som har ett eller flera av dessa kännetecken i sina arbeten är en djärv förnyare av den nuvarande vetenskapen. Den som har något av dem erbjuder inget nytt eller annorlunda, bara pseudovetenskap.

3.1. OTIDSENLIGT TÄNKANDE

Stollar försöker gärna framställa sina idéer som nymodiga, originella och icke-auktoritetsbundna. Men i själva verket är många av deras idéer egentligen en tillbakagång till ett förlegat synsätt på världen. Deras förenklade argument har vetenskapen sedan länge avskrivit. Att ha en vetenskaplig attityd till teorier innebär bl.a. att man inte tar upp en redan avvisad teori om ingenting nytt uppstått som ger anledning att ta upp den igen. Det som är viktigt är inte att idén är ny och fri från etablissemangets autoritära tänkande. Man måste förstå hur idén kan fungera där den inte fungerade förut. Antingen har nya bevis kommit fram eller också har det vetenskapliga ramverket förändrats på ett sådant sätt att de gamla idéerna fått en ny innebörd.

Copernicus återupplivade på 1500-talet Pythagoras antika doktrin att jorden rör på sig. Hos Pythagoras rörde sig himlakropparna runt en central eld. Centralelden kunde inte ses av jordens befolkning, då jorden alltid roterade med sin bebodda sida vänd från den, precis som månens baksida alltid vänder sig bort från jorden. Aristoteles avvisade detta schema till förmån för ett geocentriskt schema utan icke-observerbara kroppar. Planeterna och stjärnorna fick kretsa runt jorden. När Copernicus bestred Aristoteles schema, gick han tillbaks till Pythagoras idé att jorden rörde sig, men han satte sin jord i bana kring solen. Den gamla invändningen mot Pythagoras – att han postulerade icke-observerbara kroppar – fanns inte längre.

Ett annat fall av vetenskap när den går tillbaks till en tidigare åsikt är rymdens och tidens relativitet. Den tyske filosofen Gottfrid Wilhelm von Leibnitz föreslog denna idé i början av 1700-talet, en tid när Newtons himlamekanik inkluderade en doktrin om absolut rum och tid. Enligt Newton existerar tid och rum oberoende av föremål, så även om det inte fanns några föremål så skulle det fortfarande finnas rum och tid.

Leibnitz hävdade att rum och tid var relationer mellan föremål, så om föremål inte fanns skulle det heller inte finnas rum och tid. Hans invändningar var filosofiska; t.ex. om det var meningsfullt att tala om rum och tid oberoende av handlingar och föremål, exv. saknar det mening säga att gud kunde skapat universum tidigare än han gjorde eller på en annan plats. Newton hade emellertid en framgångsrik matematisk mekanik på sin sida, och han vann.

Det dröjde tills Einsteins allmänna relativitetsteori på 1900-talet innan Leibnitz idé gjorde comeback. Vid den tiden hade matematiken blivit mycket mer sofistikerad och vetenskap kunde hantera rummets och tidens relativitet med en precision och detaljering som vida överglänste Leibnitz första formulering. Einsteins allmänna teori, vilken undanträngde Newtons, stöddes av teoretiska argument och empiriska bevis som tidigare var okända.

Ett extremt exempel på hur man tar upp förlegade argument är Platta jorden-sällskapet. De frågar fortfarande hur jorden kan vara klotformad utan att folket på andra sidan faller av, och hur jorden kan snurra runt utan att vi märker det. Detta är enkelt att förklara för modern vetenskap, men Plattjordarna går tillbaka till en okunnigare tids synsätt. Deras argument har för länge sedan avvisats. Vetenskaps-män lyssnar inte till dem då de redan har hört allt förr. De har ingenting att säga som inte redan sagts bättre och visat sig värdelöst.

Lika otidsenlig i sin argumentation är kreationisterna när de invänder mot utvecklingsläran genom att tala om motsättningen mellan uniformism och katastrofism. De säger att den ena teorin utesluter den andra, och framhärdar i att geologiska bevis stöder katastrofism.

Uniformismen i sin ursprungliga form förklarar alla geologiska förändringar genom gradvisa processer som bort-nötande, avlagringar, sönderslitningar och höjningar. Samtidigt tar den ställning mot att geologiska fenomen förklaras genom snabba omvälvningar. Efter hand insåg de som trodde på uniformismen att vissa förändringar måste ha skett drastiskt. De som trodde på katastrofismen insåg å sin sida att ett antal mindre ”katastrofer” hade inträffat på ett likartat och lagbundet sätt. Det finns inte längre någon som tror att den ena teorin med nödvändighet utesluter den andra. Ändå angriper kreationisterna dagens utvecklingslära med argumentet att den fortfarande är sammankopplad med 1800-talsuniformism.

Ett annat otidsenligt argument från kreationisterna är deras uppfattning om mutationers roll i utvecklings-processen. Som vi minns sade de att mutationer skapar försämrad livsduglighet och därför inte kan tjäna som en av utvecklingens byggstenar. Den nutida synen på evolution, som kallas den evolutionära syntesen, mötte under sin utvecklingsperiod motstånd från alternativa doktriner som i likhet med dagens kreationister gav mutationerna en destruktiv roll i utvecklingen. Men numera vet vetenskapen att mutationer kan vara alltifrån dödliga till neutrala eller t.o.m. gynnsamma för livsduglighet.Genetikens matematik kräver bara ett fåtal gynnsamma förändringar för att de nya kännetecknen skall bli etablerade i populationen.

Genom att molekylär biologi uppstod skingrades de sista tvivlen om effekten av mutationer i utvecklingen. Molekylärbiologer upptäckte genens kemiska struktur. De återdefinierade mutationen inom den nya kemin i form av DNA och RNA. Nu kan vetenskapsmän undersöka många olika sorters förändringar i det genetiska materialet. Biokemiska tester visar att många små mutationer inträffar och att de kan ackumuleras utan att visa sig hos organismens beteende eller utseende. En sak som får igång dessa dolda kapaciteter hos organismen är förändringar i omgivningen.

Kreationisternas invändning att mutationer är skadliga kan ha verkat trolig en gång i tiden, men inte nu längre. När kreationisterna säger att mutationer är skadliga angriper de inte utvecklingsläran, utan en sedan länge övergiven föregångare.

3.2. MYSTERIELETANDE

Vetenskapsmän forskar oftast inte utan förutsättningar, de arbetar i allmänhet utifrån en accepterad teoretisk ram. Ramen lägger fram problemen, ger metoden för att lösa dem och skapar förväntningar om lösningen. Då och då händer det att man stöter på en avvikelse som inte stämmer överens med teorin. Enligt teorin skulle resultatet bli någonting annat än vad det blev. En vanlig reaktion är att förneka att avvikelsen är en avvikelse (hur man ser saker beror ofta på hur man förväntar sig att se dem). Om man går vidare och medger att det finns en avvikelse försöker man först och främst få den att passa ihop med teorin. Om det inte går kan man till slut komma till en situation där man överger teorin till förmån för en annan, där avvikelsen kan förklaras.

Michelson/Morley-experimentet är ett bra exempel. Före Einsteins teorier föreställde sig fysikerna att ljusvågor bars upp av det hypotetiska fenomenet ”etern” De amerikanska fysikerna Albert Michelson och Edward Morley försökte mäta jordens hastighet genom rummet med hjälp av ljusstrålar. För att göra detta byggde de en apparat som delade upp en ljusstråle i två strålar vinkelräta mot varandra. Dessa riktades mot en stråle och reflekterades tillbaka. Teorin bakom experimentet var att jorden rusar genom etern och etern flyter förbi oss som någon slags kontinuerlig ström. Vi märker de inte, men det gör ljuset. En ljusstråle som färdas mot eterströmmen borde gå långsammare i förhållande till jorden än en som färdas med strömmen. Resultatet av experimentet blev att eterströmmens hastighet var noll. Om det fanns en eter är jorden i vila i förhållande till den. Resultatet gav upphov till flera misslyckade förklaringar. En var att jorden drog med sig en del av etern och att ett experiment på jorden därför inte skulle påvisa någon rörelse genom etern.

1905 presenterade slutligen Albert Einstein en teori som löste problemet med hjälp av en radikal förändring i de fysiska antagandena om ljusets utbredning. Hans relativitetsteori postulerade att ljusets hastighet var oföränderlig. Nolldriften genom etern, som tidigare var en fysisk avvikelse visade sig vara ett naturligt resultat som stödde den nya teorin. Fysikernas samfund medgav att Einstein löst problemet med eterdrift. Einstein hade själv andra mål i sikte än att förklara Michelson/Morley-resultatet när han lade fram sin relativitetsteori.

När man talar om avvikelser i vetenskaplig mening skall man ta två saker i beaktande:

  1. Vetenskapsmän söker inte efter avvikelser. Avvikelser kommer till dem när de letar efter fakta.
  2. Vetenskapsmän avvisar inte en teori till förmån för en annan om dess enda fördel är att den förklarar avvikelsen. Teorin måste ha en större övergripande förklaringskraft, liksom Einsteins relativitetsteori.

Ofta handlar pseudovetenskap om gåtor och mysterier och det beror på dessa gåtors ytliga likhet med vetenskapliga avvikelser: UFO-fenomen, ESP, Yetin, Bermudatriangeln, poltergeist, fisk- och grodregn och allt vad det kan vara. En del av de s.k. mysterierna är manipulerade till att likna mysterier; andra verkar vara rätt mystiska. Men oavsett om ”fakta” bakom dessa mysterier är äkta eller inte, är det viktigt att fråga sig hur man ställer sig till dem.

Till skillnad från vetenskapsmän letar stollen efter gåtor förirrar sig långt bort från den vetenskapliga bedömningen. De som bedriver pseudovetenskap blir i allmänhet glada när de hittar ett mysterium. Mysteriet kan inte gärna gå emot hans förväntningar, då han inte har några förväntningar. Att gå och söka efter gåtor och mysterier är enligt pseudovetenskapen ett bevis på att man är förutsättningslös och öppen i sinnet. Den enda metod som behövs är principen att allt som kan ses som ett mysterium bör ses som ett. Inte heller ser stollen det som ett problem att lägga fram långsökta förklaringar utan att tänka på kostnaden. Även om allt sunt förnuft går över bord och den nya förklaringen väcker tio nya frågor spelar det ingen roll: Mysteriet måste förklaras, och ju orimligare förklaring desto bättre!

3.3. MYTHÄNVISNING

En myt är en sedelärande berättelse med övernaturliga inslag som ofta används för att motivera en rituell handling. Istället för att se myter som sedelärande ser stollar som Mats Molén, von Däniken och Velikovsky myter som historier bortkopplade från sin morallära. Mönstret lyder som följer:

  1. Man utgår från forntida myter och historier. T.ex. Bibelns historier om Hesekiels syn; Mose som delar Röda Havet; Genesis (1:a Moseboks) redogörelse av skapelsen.
  2. Tag myterna som rapporter av faktiska händelser.
  3. Lägg fram en hypotes som förklarar händelserna genom att lägga fram speciella villkor som fanns då, men som inte längre finns: besök av utomjordingar; en nära planetkollision; speciell skapelse av arterna.
  4. Bedöm myten som om den gav bevis till stöd för hypotesen.
  5. Hävda att hypotesen är bekräftad av såväl myten som geologiska, paleontologiska eller arkeologiska bevis.

Detta sätt att resonera är särdeles långt från vetenskap. Viss kan det hända att forntida skrifter ibland ger ledtrådar åt vetenskapsmannen, men han utgår inte från att en myt faktiskt beskriver en direkt historisk händelse, såvida inte det de säger stämmer med vad han redan vet.

När arkeologer hittar babyloniska stentavlor som rapporterar om solförmörkelser, solfläckar, kometer och ”nya stjärnor” (novor och supernovor), tvivlar inte dagens astronomer på att rapporterna är sanna. Vem som helst kan se att sådana saker händer. Självklart kunde även Babyloniens invånare se dem, även utan teleskop. Om det emellertid vore så att vi inte kunde koppla dess utsagor till vår egen erfarenhetsvärld skulle fenomenen aldrig ha blivit en del av dagens astronomiska kunskap. Möjligen skulle nutida astronomer spekulera i vad de kunde betyda, men de skulle inte behandla dem som oförklarade astronomiska fakta, eller som utmaningar till den accepterade teorin.

När Bibeln eller någon annan historisk källa berättar att två kungar krigade eller att hans land skövlades, vet vi vad de talar om. Krig händer, och de har sannolikt hänt tidigare i människans historia. Berättelsen från historien passar in i vad vi redan vet. Vad som inte passar in är att en av Bibelns författare säger att Joshua fick solen att stå still eller att Elia togs med på en resa i rymden. Innan den copernianska revolutionen togs det för givet att tolkningen av sådana texter skulle ske bokstavligt: Sade Bibeln att solen stod still så gjorde solen en paus i sin dagliga rörelse runt jorden.

För Aristoteles som trodde att jorden snurrade runt solen skulle det inte vara något problem med den del av historien som säger att solen rör sig; men när det gäller att solen slutade röra på sig, är detta uteslutet av hans astronomi, enligt vilken himlakropparnas rörelse är oföränderlig och evig. För den moderna vetenskapen, skulle ”solen står still” betyda att jorden slutade rotera, så att solen tycktes stanna på samma plats på himlen. Men vi kan inte få ut något mer vettigt ur vår version av händelsen i vår vetenskap än vad Aristoteles kunde ur sin version i sin vetenskap.

Vad gäller Elia och hans färd till himlen, så kan vi idag åka ut i rymden, men detta hjälper oss inte att förstå vad Bibelns författare talade om. Hans redogörelse blir inte rimligare för att det finns något i vår erfarenhet som verkar likna vad som beskrivs i Bibeln. Det skulle det kanske göra om vi har något skäl att tro att händelserna vi känner till kunde inträffat då. Men man kan inte hänvisa till berättel-sen för att stödja påståendet att denna sorts händelser inträffade då, därför att tolkningen av berättelsen är just vad saken gäller.

Enligt Bibelns författare togs Elia till himlen i en ”vagn av eld”. von Däniken proklamerar att vagnen måste ha varit ett rymdskepp, för de flyger ju till himlen! För att backa upp sin tolkning av Bibeln, måste han anta att det kunde ha funnits rymdskepp på den tiden. Men det är precis det han försöker bevisa med sin berättelse. När han hänvisar till Bibeln går han bara runt i cirklar.

3.4. ATT VÄRDERA BEVIS UTIFRÅN ANTALET EXEMPEL

De flesta förstår att ju fler bevis det finns för en hypotes, desto mer bekräftad är den. Och ju mer bekräftad den är, desto lättare är det att acceptera den. Men till skillnad från vad många tror är det inte enbart antalet exempel som spelar roll för att en hypotes skall få ett ökat stöd. Här följer några kriterier som bestämmer hur en hypotes bekräftas.

  1. Antalet bekräftande exempel. Generellt sett är det bättre att ha ett stort antal observerade fall än ett litet antal. Men bevisvärdet vid varje tilläggsexempel blir mindre och mindre ju mer antalet fall ökar. Fem fall är mycket mer än noll; men om man redan har tusen fall gör fem mer eller mindre inte någon större skillnad.
  2. Variationen hos bekräftande exempel. Om man observerar ett stort antal exempel under samma betingelser ger de mindre bevisvärde än ett litet antal som observeras under förändrade omständigheter. Newtons rörelselagar bekräftas mer från Edmond Halleys användning av Newtons principer för att förutsäga kometen som kallas just Halleys komet, än från aldrig så många kollisioner.
  3. Att hypotesen motbevisar konkurrerande hypoteser. Det finns t.o.m. vetenskapsfilosofer som menar att man bara kan tala om bekräftelsegraden hos en hypotes i jämförelse med alternativa hypoteser.
  4. Bekräftande exempel som upptäcks efter att hypotesen föreslagits, ger bättre stöd än de som observerats före. För varje redan observerad data kan man alltid komma fram till en hypotes som inkluderar den. Ju mer hypo-tesen förutsäger saker och ting, desto mer bekräftar den.

Med hjälp av dessa kriterier förstår man hur man skall bedöma en stor samling exempel. När man använder uttrycket bekräftande exempel för att beskriva de enskilda delarna i samlingen betyder det att varje enskild del är ett pålitligt bevis. Om samlingen är stor kan det slinka med några felaktiga data, men det är ingen fara så länge de inte är tillräckligt många för att försvaga stödet för hypotesen. Givetvis måste man hålla reda på de olika data så att man hela tiden rensar bort de felaktiga, annars kan hypotesen accepteras med ett stöd den egentligen inte har. Och det är nu vi kommer in på en viktig del för att förstå pseudovetenskap: Om de flesta eller alla exemplen kan ifrågasättas, spelar det ingen roll hur många de är eller hur många olika sorter det är, de bekräftar inte hypotesen.

De som sysslar med pseudovetenskap tror att själva kvantiteten bevis tar ut bristen på kvalitet hos de enskilda bevisen. De lägger upp ofantliga högar med tvivelaktiga data för att stödja sina favoritteorier.

Om man läser en bok om UFO-fenomen så får man till läsa om det ena mystiska föremålet efter det andra. Praktiskt taget alla ”bevis” är vittnesmål från otränade observatörer och vad de såg är inte längre möjligt att kontrollera. Charles Berlitz med sin Bermudatriangel anger fall efter fall med skepp och plan som försvunnit utan spår. Men om man undersöker hans ”bevis”, visar det sig att de antingen är förvrängda eller påhittade4. von Däniken lägger fram artefakt efter artefakt för att främja tron att utomjordingar har besökt jorden i forntiden. Men hans ”bevis” stöder ingenting; de är bara resultatet av hans egen okunnighet och inbillning. I alla dessa exempel är bevisen tvivelaktiga.

Herkules i den grekiska mytologin försöker döda den sjuhövdade Hydran, men för varje huvud som huggs av växer två nya fram. Pseudovetenskapliga bevis är likadana. Varje gång ett bevis visas vara värdelöst kommer två nya.

Om du inte tror att Betty och Barney Hill togs ombord på ett UFO i två timmar den 19:e september 1961, vad sägs då om polisen Lonnie Zamora i Socorro, New Mexico som såg ett UFO? Eller Joe Simonton som fick kakor av sina utomjordiska besökare? Om du tvivlar på forntidens utomjordiska besökare, trots att linjerna på Nazcaslätten i Peru är resterna av ett forntida flygfält, så finns guldfiguren som liknar ett deltavingat plan kvar. För att inte tala om den rostfria järnpelaren i Delhi och Piri Reis karta.

Stollarna har stora problem med att förklara varför de nya exemplen är värda mer uppmärksamhet än de gamla, men det spelar ingen roll för stollarna. Deras avsikt verkar vara är att trötta ut tvivlaren med blotta mängden av bevis, så att han eller hon slutar med dumma invändningar och medger att ”det ligger nog någonting i det”.

En vanlig företeelse hos pseudovetenskapsmän är att de inte vill sortera ut sina bevis. Om en studie i ett vetenskapligt område visat sig tvivelaktig, så bryr sig inte vetenskapen om den i fortsättningen. Pseudovetenskapen släpper ingenting. I parapsykologi har man tagit bort anekdoter och satt sin lit till experiment. De har även ändrat sina experiment-tekniker, efter att teknikerna kritiserats. Problemet är att de inte har ändrat sin inställning till resultaten från tidigare experiment som utfördes med gamla metoder.

En del oupplysta parapsykologer säger att de inte längre försöker att bevisa att psi-fenomen finns. De tror att den frågan redan är klar. Ett av de experiment som det oftast hänvisas till för att fastslå psi:s existens är PearcePratts från trettiotalet. C.E.M. Hansel påpekade att det fanns många tillfällen för försökspersonen Hubert Pearce att fuska. Parapsykologerna försvarar experimentet, samtidigt som de går med på att dåtidens experimenttekniker inte duger. Slumpmässiga generatorer och räknemaskiner är bättre än kortblandning och människans beräkningar, ändå ges gamla experiment samma vikt som de nya. Inställningen verkar vara ”Experimentmetoder kommer och går, men resultat varar för evigt!”.

3.5. OFALSIFIERBARA HYPOTESER

Den skotske filosofen David Hume visade att man aldrig kan dra en logisk försvarbar, allmängiltig slutsats av ett antal observationer, oavsett hur många de var. Däremot visade Hume att man kan vara säker när en slutsats är fel; det kallas att falsifiera. Ett kriterium på vetenskap som framlades av filosofen Karl Popper är att vetenskapliga lagar måste vara prövbara. Lagarna kanske aldrig kommer att visa sig vara falska, men det måste finnas någon situation som, om den uppnåddes, skulle visa att de var falska.5

Ett exempel på en ofalsifierbar teoribildning är psyko-analys. En psykoanalytiker kan t.ex. hävda att en kvinnas beteende beror på Freuds hypotes om penisavund. Svarar patienten ”Ja” är teorin bekräftad. Svarar hon ”Nej” är det också en bekräftelse på att teorin är rätt. Skillnaden är bara att förnekandet gått djupare. En sådan teori kan aldrig falsifieras och är därför ovetenskaplig.

Aristoteles lärde att fallande kroppars hastighet var proportionell till deras tyngd: Ju tyngre kropp, desto fortare faller den. Galilei sade istället att fallets hastighet bestäms av avstånd och att alla kroppar faller med samma hastighet. Saken är enkel att avgöra: man släpper två bollar av samma storlek, en tung och en lätt, från samma höjd. De landar samtidigt Båda teorierna kan falsifieras, även om bara Aristoteles teori visat sig vara falsk.

Pseudovetenskapsmän frossar i ofalsifierbara hypoteser, ty om inget läge uppstår som kan motsäga dem, behöver de inte vara rädda för att något fakta kommer att visa att de har fel. Men deras garanti mot fel nås på bekostnad av att inte säga någonting. Om man inte kan ha fel i en viss sak, då är det ingen mening att tala om att ha rätt i den heller.

Kreationismen ger ett bra exempel på en ofalsifierbar hypotes. Den påstår att världen skapades med tecken på en lång historia. Hur kan man avvisa detta påstående? Inget bevis – fossil, geologiska skikt eller koldateringar – kan någonsin motbevisa den. Tag t.ex. koldatering. Om gud lade fossilen i jorden när han skapade den, skulle det varit en smal sak för honom att ge jorden tecken som fått fossilen att verka vara miljoner år gamla när de undersöks oavsett testmetod. Förresten kunde gud ha skapat världen för en minut sedan med minne av ett förflutet som aldrig har hänt. Han kunde ha skapat boken du läser och ditt minne av att ha läst den. Allt skulle verka vara som det är nu, och det finns inget sätt att bevisa att det inte varit på det sättet.6

Om du tycker att detta låter som meningslöst struntprat, så har du helt rätt. Det är precis vad det är.

Vissa kreationister medger nu att skapelsehypotesen inte är falsifierbar och därför inte vetenskaplig, men de insisterar på att samma sak gäller för utvecklingsläran. Kreationisterna tror att utvecklingsläran och kreatio-nismen sitter i samma båt, då det inte är möjligt att åka tillbaka till det förflutna och med egna ögon bevittna arternas ursprung.

Visst har kreationisterna rätt i att en hypotes som bara kan falsifieras genom direkt observation av händelser är en ofalsifierbar hypotes. Problemet för kreationisterna är att de har fel, utvecklingsläran är falsifierbar av tre anledningar:

  1. Det finns fakta som skulle visa att utvecklingsläran var falsk om de vore annorlunda. Om de geologiska lagrens form vore i total oordning, eller om det inte fanns någon likhet i de olika formernas anatomi skulle det vara bevis mot evolutionen som en förklaring till arternas ursprung.
  1. Nya upptäckter skulle kunna bevisa att utvecklingsläran var fel. Idag råder tron att mekanismen som ligger bakom utvecklingen i mycket beror på mutationer och genetiska omkopplingar. Men den tanken skulle överges om det visade sig att primitiva organismer innehåller genetisk information för alla högre arters organismer, så att all kommande artutveckling bara innebar att planer som redan fanns när livet först dök upp utfördes.
  1. Det finns en konkurrent till teorin om den evolutionära syntesen, som är utvecklingslärans dominerande teori. Den japanske vetenskapsmannen Motoo Kimura har lagt fram den neutrala teorin om molekylär utveckling, som ger förklaringar till nya upptäckter inom molekylär genetik. Ett givet protein – t.ex. alfakedjan av hemoglobin i röda blodkroppar – dyker upp i många olika former, både inom en given djurpopulation och mellan olika populationer. Proteinet själv har en evolutionär historia; vetenskapsmän studerar det genom att undersöka olika arter som har förgrenat sig successivt från en gemensam anfader. De mäter graden då små kemiska förändringar ackumulerar i proteinet och de finner att takten är ungefär konstant. Den neutrala teorin om molekylär evolution förklarar denna molekylära ”klocka” som ett slumpmässigt fenomen, vilken opererar enligt statistiska lagar. Då darwinister har svårt att förklara fenomenet, handlar det om en definitiv empirisk utmaning till den ortodoxa teorin. Enligt darwinistiska principer borde proteinets utveckling framåtskrida oregelbundet, enligt det oregelbundna urvalets tryck från omgivningen.

Har man kreationismen som förklaringsmodell finns inga möjliga motbevis eller fakta som, om de var annorlunda, skulle tala mot deras teori. Det finns inga upptäckter som skulle få en kreationist att avvisa sin teori. Hur många fossil av övergångsformer som vetenskapen än upptäcker, så kan kreationisterna helt enkelt svara att dessa organismer lades dit i begynnelsen. Oavsett hur mycket vetenskapsmän än kartlägger utvecklingsträdet genom likheter i DNA hos besläktade arter, svarat kreationisterna med att gud skapade dessa likheter i DNA.

Ett annat exempel på en ofalsifierbar hypotes är parapsykologin. Dess förkunnare hävdar att psi:s existens är testbar. De utför tester i vilka försökspersonen försöker gissa osedda mål (clairvoyance) eller framtida mål (prekognition) eller försöker påverka vilket mål som kommer fram (psykokinesi). Om resultaten av experimenten är högre än slumpnivå, är det ett bevis för psi. Om resultatet är under slumpresultat, är det också ett bevis på psi:s existens, då kallas det psi-avsaknad, vilket definieras som ”exempel på psi-förmåga som undviker målet, vilket försökspersonen avser att träffa.”

För att riktigt gardera sig har parapsykologerna ett svar på vad som händer om resultatet varken är märkbart över eller under slumpmässighet. Då tittar parapsykologerna närmare på resultatet på de enskilda listorna i serien. Om listresultatet samlas ihop för nära det huvudresultat som kan förväntas av slumpen – d.v.s. om försökspersonen antingen får precis de resultat som förväntas av slumpen eller får höga resultat i vissa listor och låga resultat i de andra – då visar det att psi pågår. Och om resultatet inte varierar varken märkbart högre eller lägre än slumpen? Då tittar parapsykologerna på träffarnas och missarnas fördelning inom de enskilda listorna. Om träffarna samlas i en viss del av listan och missarna i en annan, visar det att psi pågår även om psi-träffarna och psi-missarna kan ha tagit ut varandra i slutresultatet.

Ett ovetenskapligt drag hos parapsykologer är att de bara är intresserade av resultat som kan tolkas som ett stöd för psi. Övriga resultat kallas ”osignifikanta”. Den parapsykologiska tidningen Journal of Parapsychology har som officiell policy att inte publicera negativa rapporter. Tanken är att experiment som ger negativa resultat är ”misslyckanden”. Om inte den som håller i experimentet kan förklara varför psi inte dök upp, så är rapporten ”inte tillräckligt använd-bar” för att bli publicerad. Negativa experimentresultat sållas bort för att inte bli bevis mot psi:s existens. Man får visa när psi-fenomen dyker upp, men man får inte visa när de inte dyker upp.

Ställda inför denna anklagelse om ofalsifierbarhet skulle parapsykologerna svara med att kasta anklagelsen tillbaka på anklagaren: ”Jaha, ESP-hypotesen är alltså ofalsifierbar därför att vi inte räknar med negativa experiment. Hur är det med ditt förnekande av ESP då? Skulle kanske positiva experiment tillåts räknas för den? Oavsett hur många lyckade experiment vi utför kommer du aldrig att ge upp din tro på att psi-fenomen inte existerar.”

Påståendet att psi-fenomen inte existerar är självklart lika ofalsifierbart som hävdandet att de existerar. Men det finns få som vägrar erkänna psi-fenomenens existens rakt av. Förnekandet av ESP är inte en rivaliserande vetenskaplig hypotes, alltså är parapsykologernas anklagelse falsk. Vetenskapsmän säger inte att bevisen visar att psi-fenomen inte existerar. De säger bara att parapsykologernas ESP-hypotes är ovetenskaplig då den är ofalsifierbar. Att säga att en hypotes är ovetenskaplig är inte att ge en alternativ vetenskaplig hypotes. Det är inte att göra ett uttalande om världen, utan att göra ett uttalande om ett uttalande om världen.

3.6. ARGUMENT FRÅN FALSK LIKHET

Det finns en del stollar som inte ser sig själva som revolutionärer vilka utmanar den existerande vetenskapen, utan mer som vetenskapens kusiner: del av familjen, men inte tillåtna att sitta vid bordet som de andra. Dessa pseudovetenskapare menar att deras aktiviteter inte skiljer sig från vad vetenskapsmännen håller på med. Strategin dessa stollar tillämpar för att få sin pseudovetenskap att verka respektabel är att hävda att principerna den bygger på redan är en del av legitim vetenskap.

Det finns ett litet antal oupplysta astrologer som kräver vetenskaplig status för astrologi; argumentet är att himlakropparnas inflytande på det som sker på jorden redan är en del av den vetenskapliga världsbilden. Tanken är samtidigt en grundprincip för astrologi. Vetenskapen går med på månens effekt på tidvattnet och kopplingen mellan solfläckar och norrskenet. Dessutom finns forskning som tyder på en koppling mellan solfläckscykler och årsringars tillväxt. Astrologi är därför bara en mer detaljerad utarbetning av himlakropparnas influenser. Visst kan dessa astrologer förstå den tidigare motviljan mot astrologi, men idag avvisar inte vetenskapen möjligheten av inflytande på långa avstånd; det finns ju icke-mekaniska krafter, t.ex. de som kommer ur elektromagnetiska fält.

Jordstrålning är en annan pseudovetenskap som vill verka förenlig med den nuvarande vetenskapens kunskap. Återigen kommer argumenten från påstådda likheter med legitim vetenskaplig forskning. Jordstrålningstroende resonerar som så att man har upptäckt påverkan från strålning, alltså är det rimligt att det finns andra former av strålning, energifält, leylinjer och rutnätsenergier.

Vetenskapen har de senaste trehundra åren skapat en värld oändligt överlägsen alla tidigare historiska perioder. Förr i tiden måste man hänvisa till att ens verk var i linje med den officiella religionen om idéerna skulle bli väl mottagna. Idag måste man visa att ens teorier är anpassade till vetenskapens grundprinciper, eftersom alla människor dagligen ser bevis på hur oerhört överlägsen den västerländska vetenskapliga metoden är för att förbättra tillvaron för alla. Det bästa sättet att försvara en ny forskningsväg är att hävda att den stämmer överens med allmän vetenskaplig kunskap. Den smartaste metoden för att påvisa likhet med rådande vetenskap än att visa att ens egen pseudovetenskap stämmer överens med andra områden som redan studerats.

Frågan om en hypotes stämmer med etablerade vetenskapliga principer är en viktig fråga för vetenskapen. Ett nytt förslag behöver mycket mindre utläggande argumentation om det är förenlig med den rådande vetenskapen, än om det är sant revolutionär.

Inom vetenskapen anses det helt naturligt att argumentera utifrån likheter eller motsvarigheter. Det är helt legitimt och ofta fruktbart att se på en grupp fenomen och tänka på föreställningar som utvecklats för en annan grupp. Svängningar hos elektrisk ström i en krets motsvaras precis av vibrationerna hos en tyngd som hänger i en fjäder. Denna överensstämmelse hjälper fysikern att lösa problem med elektricitet genom att se på mekanik och vice versa. Men naturligtvis måste relationerna som upptäcks på ett område och som används på ett annat område beskrivas i detalj och likheter och skillnader måste exakt noteras.

Men även om nya förslag är förenliga med rådande vetenskaplig kunskap, och man inom vetenskapen argumenterar utifrån likheter, är det inte sant att förslaget stämmer med rådande vetenskap därför att det motsvaras av någonting annat som redan är accepterat. Bara för att man finner en likhet mellan ens eget påstående och ett som vetenskapsmännen accepterar, så följer inte att påståendet är förenligt med vad vetenskapsmän tror.

Astrologi och jordstrålning har vissa likheter. Båda påstår att en ”påverkan” styr individen. I båda fallen skiljer sig metoden att beräkna hur denna påverkan visar sig i avgörande avseenden från metoderna som används av vetenskapsmän. Sådana skillnader struntar man i. Pseudovetenskapsmän ser ingen anledning att argumentera för dem. De lockande likheterna är allt de känner att de behöver för att göra sina företag vetenskapliga.

3.7. FÖRKLARING GENOM SCENARIO

Om en vetenskapliga teori skall kunna förklara något krävs att den är allmängiltig. Det är när man visar hur ett fenomen följer ur allmänna lagar som man har förklarat fenomenet på ett vetenskapligt sätt. Logiskt sett finns ingen skillnad mellan att förklara något som har hänt och något som kommer hända. I båda fallen startar man med naturlagar (t.ex. Keplers lagar om planeternas rörelser, eller Newtons lagar om gravitation), tillsammans med en beskrivning om villkoren som kommit före händelsen. Från detta kan man sedan ge en beskrivning av händelsen.

När man skall förklara någonting som har hänt, vars orsaker inte är helt kända arbetar man mer hypotetiskt. Först föreslår man en hypotes om orsakerna, och sedan använder man allmänna lagar för att förklara händelsen. Denna sorts förklaring är förstås spekulativ: Om de föregående villkoren var som du sade, ger lagarna en förklaring till händelsen. Senare kan man finna bevis för att orsakerna faktiskt var dem man trodde. Det viktiga här är att när man spekulerar om det som hänt, så måste händelserna stämma med vetenskapens allmänna lagar; annars är det ingen vetenskaplig förklaring. Utan lagarna finns bara en historia eller en intrig. Det kallas ett scenario.

Alla har läst historier där den smarte detektiven rekonstru-erar vem som begick mordet. Detektiven, Agatha Christies eller någon annan i ”who dunnit”-traditionen, föreslår ett scenario i vilket butlern höll i kniven. Scenariot stämmer med det fåtal fakta boken tidigare berättat om mordet. Det fyller ut detaljerna rent hypotetiskt. Den kunskap scenariot förutsätter går inte utöver allmän information om folks beteende, effekterna av en kniv i en människas rygg, o.s.v. Detektiven hänvisar inte till vetenskapens allmänna lagar, då han inte strävar efter en vetenskaplig förklaring av händelserna. Han vill bara avgöra hur mordet ägde rum så att mördaren kan fångas och dömas, men hans scenario stämmer överens med vetenskapens lagar. Varje försök att förklara dödsfallet med hänvisning till övernaturliga krafter, t.ex. demoner, skulle uteslutas i alla domstolar.

Scenarier har legitim förklaringskraft så länge de stöds av lagar, antingen underförstådda eller uttryckliga. När ordet scenario används i pseudovetenskaplig mening, menas enbart ett scenario, utan ordentlig uppbackning av lagar.

När pseudovetenskapsmän påstår att de har teorier som utmanar vetenskapens rådande föreställningar om världen, ger de oftast scenarier, inte teorier. Det gäller framför allt de stollar vars ”teorier” berör händelser i en avlägsen forntid. Till skillnad från detektiven i exemplet ovan och till skillnad från den äkta historikern, bryr sig pseudoveten-skapsmannen inte ett dugg om ifall hans scenario stämmer överens med accepterade vetenskapliga lagar. Det är inget konstigt, då hans teori handlar om att utmana den existerande vetenskapen. Ändå ger han inga nya lagar som ersätter de gamla. Han säger att saken X förklarar den andra saken Y, men han bryr sig inte om att berätta för oss hur X antas förklara Y.

Velikovsky påstår att när Venus nästan kolliderade med jorden välte den runt. Nordpolen blev Sydpolen och vice versa. Detta var inte enbart en omkastning av de magnetiska polerna, utan en omkastning av jordens riktning i förhållande till stjärnorna. Solen verkar nu gå upp i öster, där den, enligt Velikovsky, brukade gå ner. Hur fungerade mekanismen som orsakade omkastningen? Velikovskys svar är att den var likt en blixt som träffade en magnet. För att ge en vetenskaplig förklaring krävs allmänna lagar för fenomenet, men det saknas helt i hans skrifter.

3.8. FORSKNING GENOM EXEGETIK

Det finns vetenskapliga skrifter som redogör för forskningen inom alla olika vetenskapliga område, fysik, kemi, och biologi. Men vetenskaplig litteratur skiljer sig från påhittade historier, och även från drama och poesi. Den skiljer sig också från religiösa heliga skrifter. När det gäller icke-vetenskapliga skrifter är det viktigt med litterär uttolkning av text, det som med ett finare ord kallas exegetik. Coleridges dikt ”Kubla Khan”, liksom dikter av Oscar Wilde, har unika artistiska kvalitéer. De kan inte ens översättas till ett annat språk utan att dess estetiska natur ändras. Till skillnad från diktningen verkar ett vetenskapligt arbete bara genom sitt innehåll – data och argument. Hur arbetet är uppbyggt rent individuellt har ingen vetenskaplig betydelse. Inom litterär konst eller religion är det naturligt att studera alla skrifter som finns. Varje dikt av någon stor mästare eller varje del av en helig skrift är lovligt byte för en tolkning.

Inom vetenskapen ser man inte sina skrifter på samma sätt. Bara den som studerar vetenskapshistoria bryr sig om alla de vetenskapliga skrifterna. Skrivna rapporter är bara ett sätt att meddela resultatet – samlade data, föreslagna teorier, argument och motargument. Om ett vetenskapligt arbete inte klarar av att meddela sig på ett bra sätt, eller argumentera övertygande, är den ineffektiv. Och om ett arbete är ineffektivt så ignoreras det för det mesta.

Att någon bedriver pseudovetenskap ser man ofta i sättet de hanterar vetenskaplig litteratur. En del tror att man bedriver vetenskaplig forskning helt enkelt genom att läsa vetenskapliga skrifter och monografier. De koncentrerar sig på orden, inte på underliggande fakta eller resonemang. De tror att vetenskap är alla uttalanden som vetenskapsmän gjort. För dem blir vetenskap en världslig ersättning för heliga skrifter. Varje uttalande av varje vetenskapsman kan citeras mot varje annat uttalande. Varje uttalande räknas och varje uttalande är öppet för tolkning.

3.9. VÄGRAN ATT ÄNDRA SIG VID KRITIK

Pseudovetenskapsmän tycks tro att vetenskapen är i ett sorgligt tillstånd då vetenskapliga teorier behöver revideras vid nya upptäckter. Men där har de fel. Att vetenskapens förklaringar förändras är inte en defekt hos vetenskapen utan en styrka. Vetenskap är av naturen ett självkorri-gerande företag. För att kunna rätta till sina misstag, måste man först veta vilka de är, och det bästa sättet att upptäcka dem är att lyssna på kritik och ta den till sig. Immunitet mot kritik är inget mått på framgång hos vetenskapen.

En del stollar inom pseudovetenskapen är t.o.m. stolta över att de aldrig ändrar sig. I ett tal vid Harvard 1972 påpekade Velikovsky att hans böcker var lika giltiga då som de varit när de kom ut tjugo år tidigare, medan de vetenskapliga handböckerna från femtiotalet var ”föråldrade.”

Det finns många knep som pseudovetenskapsmännen använder för att se till att de aldrig behöver ta tillbaka eller ändra på någonting de sagt. Ett sätt är att se till att uttalandet är tomt. Man kan slå fast att ”Om något inte händer på ett normalt sätt så beror det på psi.” Vad är då psi? Det är en paranormal händelse. Så allt man har sagt är att det som inte händer på ett normalt sätt är paranormalt. Ingen kommer någonsin kommer att bevisa att pseudoveten-skapen har fel på den punkten. Ett annat sätt att undvika kritik är att se till att ens uttalande är så vaga att kritik inte kan fastna. Ett exempel är Velikovskys förutsägelse att det är varmt på Venus. Hur varmt är varmt?

Ett tredje sätt att undvika kritik är helt enkelt att vägra erkänna den. Pseudovetenskapsmän svarar ibland (-mycket sällan) på kritik, men de ändrar sig aldrig p.g.a. den. De ser inte vetenskapliga debatter som en mekanism för vetenskapliga framsteg utan som en retoriktävling. Det finns inga belägg för att någon pseudovetenskapare någonsin ändrat sig på någon punkt som ett resultat av idéutbyte. Retoriska debatter med pseudovetenskapare slutar med vinnare och förlorare, inte med korrigering och förändring som i vetenskapliga debatter. I detta finns en av förklaringarna till att många vetenskapsmän ser det som meningslöst att försöka resonera med dem i offentliga sammanhang. När debatten är över oroar sig pseudoveten-skaparen bara över frågan ”Vann jag?” och han svarar alltid: ”Ja”. Vad beträffar frågan om hur kritiken påverkat hans teori är svaret alltid: ”Det gör den inte”.

Standardstämpeln på vetenskapsmännens argument är att de är ”osakliga” eller ”oseriösa”; ibland kallas vetenskapens företrädare ”buffliga” och ”sjabbiga”. Jordstrålningens starke man, docent Nils Axel Mörner, bygger i stort sett hela sin argumentation för jordstrålning med att prokla-mera sig själv som offer för ett oändligt antal elakingar som uppträder under föregiven vetenskaplig täckmantel.

Ett fjärde sätt att undvika kritik och kanske det vanligaste är att motanklaga. Pseudovetenskapliga skrifter flödar över av misstänkliggöranden. Hälsoprofeter skriver artiklar om den etablerade medicinens oheliga allians med läkemedels-industrin och alla pengar som är inblandade. UFO-logerna älskar nya konspirationsteorier, den ena mer bisarr än den andra. Marxister, feminister och andra anklagar forskning och vetenskap vars resultat inte stödjer eller t.o.m. mot-arbetar deras ideologier för att arbeta för etablissemanget.

Samtliga dessa grupper tror att anklagelser är en tillräcklig ersättning för deras oförmåga att ge egna svar. De är alla överens om att resultatet får komma i andra hand. Den högsta prioriteten är att forskningen skall bekräfta deras inställning. Och om den inte gör det är det inte skäl för att ändra sig. Bara för att tillskriva avsikter och misstänkliggöra motiv.4

*

I Sverige verkar föreningen Cui Bono. Ett forum för konspirationer, ehuru de själva inte medger att de har en fallenhet för konspirationer; istället menar de att resten av världen har fel. Här följer en redogörelse av Radio Cui Bonos pod-cast.

CUI BONO

Cui Bono säger i intro-avsnittet att de skall ta ämnen en och en så lyssnaren hänger med. Ändå återkommer samma tema i snart sagt varje nummer:

De ämnen Cui Bono tar upp är: Månlandning, rymdfärder, astronomi, etablerade vetenskapsmän, platt jord, 9/11, atombomber, kärnkraft, Psyk ops, False flag ops, Palme-mordet, JFK-mordet, Breivik, Bin laden, Stockholmsattentatet, Estonia, mat och hälsa, vaccin (bakterier/virus), corona, Chemtrails, Klimatförändringar, ekonomi. I anslutning till detta: media och etablissemang som bluffar (opålitlighet hos vetenskap och medicin), bristande skolundervisning.

Y-axel är 17 slumpvisa avsnitt av av hittills ( maj 2020) 59 avsnitt.




















Media- konspiration Systemet är sin egen opposition 80% regelUppmaning att tänka självMedge egen okunskapMån
landning
Rymd vakuum

Tycho Brahe Kopernikus Kepler
Newton Einstein Hawking von BraunPlatt jord/ kopplad till desinformation2020-11-09Atom-bombPsyk op False flag op
Breivik Bin Ladin
Stockholm-attentat
Palme
JFK
Skol-kritik
Mat Hälsa
Medicin
Vaccin
Pengar
Klimat
Chemtr
Hån/ invektivBevis via pop-kulturSkratt
1Intro
61
25,38,44

645

4,26,28,55
534924
387,26,30,34,45,54
2 9/11
125
46,68,788,8080
72,74

72,74,75,80x

66
75803,4,7,14,24,25,61,64,69,71,80,82
4Månland 16046

54


5



54
7,8,15,17,18,30,32,54
5Rymdfärd 117


5712
45




387017,34,57,70,72
6Raketer 193



36
53






15,26,51,53,64
7Atombomb 13812,17
516,7,115,1313,39
34



13,57,60313,4,5,6,7,11,12,23,31,43,50,53,58,71,78
9JFK 2062082
29


20,78

82


9,20,25,29,56,
11Steven Hawking
104
(36-44)
38,57,59,62,66
28,33,34,35
47,5
64,70,72

59,61
11,35,37,43,50,67,87,927523,27,33,34,40,43,53,62,71,73,77,78,79,80,85,88,90,97,99
18Övervak 104 60,66

281638
6,25
441535p
1,7716,36,53,59
27Breivik 117
(34 min)
3,20,46,48,52,64,68,80,103,105
8248


3,10,13,64,68,8025
82
23
22,27,34,36,46,75
29Psyk op platt jord 1081,5,9,12,17,23,24,35,54,55,56,60

17,195,9,19,22,23,24,25,27,28,29,33,35,48,51
1,5,9,12,17,29,35,54,55,56
13,14,171
5v,9v9,17,19,27,29
9,11,12,13,14,15,18,22,28,33,34,35,46,47,48,56,62
32Tobias Lindberg 2156,67,111,151565530123,16
95,19,11,30,39105,114,12030,42444, 4v

1,17,42,61,80,87,89,92,95,100,103,110,120,126,151
37Fiendens taktik 1355,17,45,48,60,615,2
6017
512,17,20,27,61,78
7213,615v45
12,13,17,27,43,44,60,72
38Månland 14116,61
8,11,27,28,4317,30,31,42,6650,6





24
6,15,19,21,25,27,34,43,67,75
39Censur o klimat 128 (0:43)1,9,11,25,28,57,6240,41
929,722
1,19,4112,84,93
1,12
37
12,29,33,36,37,38,40,43,57,62,64,78,79,83,84,88,99,111
43Bok prop
185
58,74vof

158,166

6647,155,161

49,148,162,163


61,66,72,101,105,127,137,148,162,164,165,166,167
44Fabian Fjälling 19511,14,37,100
48,99,106,122,148,151,15986,87,122122,144,1461089048,12298,122

115,141v, 142v

55,86,87,95,97,106,112,118,122,141,142,148,
52Michael Oddane 145
16
2121,10368,72
10321

24,12

33,40,61,70,72,111,124,126,137

Listan är en metaundersökning. En studie i Cui Bonos fenomenologi. Ämnena är utbytbara. De spelar ingen roll. Det viktiga är hur Cui Bono närmar sig de enskilda ämnena. Deras metod att söka kunskap oavsett område som studeras.

Gemensamma drag i Cui Bonos sändningar:

  1. Mångordighet, avsnitten är långa.
  2. Upprepningar, ältande att”tänk själv”, ”om man ser det hela logiskt”. Upprepningar är för att övertyga sig själva.
  3. Hoppa från ämne till ämne.
  4. Retoriska tekniker som skratt, förställa röst och invektiv.

Sex vetenskapliga misstag:

  1. Cui Bono arbetar inte förutsättningslöst. Först slår Cui Bono fast sanningen, i deras fall att det finns en konspiration. Sedan ägnar de sig åt att bevisa den. De letar efter allt som bekräftar tesen och ratar motbevis. Samtidigt tar man på vad som kallas en offerkofta, att samhället är emot oss. De bekräftar sina egna förhandsinställningar.
  2. Inte kunna väga mellan källor, spekulation kontra underbyggd erfarenhet. Å ena sidan finns en mängd erfarenhet, kunskap och utbildning. Å Cui Bonos sida är argumentet ”Jag håller inte med”. Hur övertygar man Cui Bono att denna ståndpunkt är fel? Om det inte går, då bryter de mot vetenskapsregel från Popper om att teorier måste kunna motbevisas.
    Cui Bono ser ett fenomen och tar sina egna fördomar och förutfattade meningar och uppfattar det som objektiv sanning. Exv månlandare. De ”tycker” den ser löjlig ut, alltså kan den inte ha använts.
  3. Tron att man inte behöver ett alternativt scenario. Cui Bono kan inte presentera ett eget scenario, ett alternativ.
  4. Cui Bono har själva ingen kunskap om något ämne. Exv hur en månlandare skulle se ut. De är inte beredda att fråga en expert, att själva lära sig. Cui Bono får i ett avsnitt en uppmaning av Fabian Fjälling att lära sig mer om fysik; men i senare avsnitt upprepas samma fel. Har de frågat en fysiker? Är de beredda att ändra sig?
  5. Likgiltighet inför om ett fenomen är sant eller falskt. Istället ser Cui Bono om dess konsekvenser stämmer och tror att det är bevis. En likgiltighet mot objektiv yttervärld.
  6. Cui Bono kan, trots namnet (”Vem tjänar på det?”), inte berätta varför de med all makt och alla pengar iscensätter dessa bluffar. Om man redan har all makt, varför göra operationer som ökar makten?

argument mot vänsterextremism