SAC:s påkostade jubileumsbok Ett sekel av syndikalism från 2012 kan ses som ett defaitistiskt verk. Det innehåller många historiska, sedan länge bortglömda konflikter – och knappast något annat, se en positiv recension här). Syftet är att skriva ner så mycket som möjligt innan SAC försvinner och hela dess historia läggs till handlingarna och glöms bort.
Boken är inaktuell redan efter tio år:
”Medlemsantalet var i början av 2010 cirka 5 600… fördelade på 52 LS” (91)
Tio år senare har de ca 2000 medlemmar och ett tjugotal avdelningar. En halvering.
Det mesta i boken är skrivet av långvariga veteraner som varit med i tjugo, trettio år eller mer:
Ulf B Andersson,
Martin Nilsson,
Kristian Falk,
Janne Flyghed,
Pia Laskar,
Atho Uisk.
Vad det kan bero på? Kanske för att de nya unga ledarna inte kan skriva lika bra; de är inte utbildade journalister eller reportrar. Eller för att de inte känner till eller ens bryr sig om historiska, antika konflikter eller vad som redan är inaktuellt material.
Ett sekel av syndikalism går igenom historiska händelser från 1900-talet:
1920-tal: Splittringen mellan SAC och den mer radikala Syndikalistiska Arbetar Federationen, SAF 1928 (32)
-En gammal splittring som ju knappast någon känner till eller bryr sig om; SAF upplöstes för övrigt efter tio år.
1930-tal: I Spanien under inbördeskriget på trettiotalet ”gjorde fascister under ledning av general Franco väpnat uppror” (33)
-Vilket är helt fel. Franco var inte alls ledare, utan kom till senare, och fascisterna var marginella i landet. Det var armén som gjorde uppror (se även här).
1950-tal: Vissa reformistiska, antirevolutionära personer tog över på femtiotalet och kallade sig Nyorienterare (52).
– Men ingenting om uteslutning av de som protesterade, pionjärerna i Syndikalisternas Förbund (vilka inte nämns). Inget om att en nästan enig SAC-kongress som medgav samtidigt medlemskap i SAC och SAF samtidigt.
1950-tal: Boken tar upp bråket mellan SAC och den internationella syndikaliströrelsen IAA (57), en situation som hållit på från femtiotalet till idag. Trots en stor internationell konferens 1990, vilken organiserades av SAC (76), men inte ledde till någonting.
– De tar förstås inte om vad bråket gäller ett konstiga detaljer, som den konspirationsteori om hur humanitärt stöd för Jugoslavien på nittiotalet kunde ”uppfattas”, ”tolkas”, som en attack på den internationella syndikaliströrelsen IAA (från Paco Cabello). En annan sak är att de spanska syndikalisterna är splittrade i CNT och CGT – CNT har förklarat för de svenska syndikalisterna att de inte accepterar att SAC ens talar med CGT. Se här.
Boken tar upp splittringen av SAC runt 1990, som bla skedde pga nedskärning av antalet ombudsmän (76f)
SAC-syndikalisterna sparkade ut sina anställda rätt ut på gatan! Utan att bry sig om LAS, regelverk eller Svea rikes lagar.
2000-tal: Föredömligt nog tar de upp kravallerna i Göteborg 2001. Där en deltagare, tidigare medlem i syndikaliströrelsen, sköts ”av en kula från en svensk polis”. Vittnesmål enligt syndikalisterna är att polisen inte var varken ”trängd eller hotad” (85)
– Inget om förstörelse på Hvitfeldska gymnasiet, där ligisterna höll till och som jag såg med egna ögon. Eller klander mot de vandaler som fångats på film på Avenyn, och slog in rutor och slängde stenar. Och varför är det viktigt för SAC att skriva att det var en ”svensk” polis? Vad skulle det annars vara? (mer om syndikalisters syn på ämnet här)
2000-tal: Nya splittringar sker runt 2008, som resulterar i uppsägningar, konflikter, nya stämningar och motstämningar (85)
Sammanfattningsvis kan man säga att
hela tiden inleds varje kapitel med ”Det ser ljust ut!”
– och sen kommer splittringen.
2000-tal: SAC organiserar papperslösa. En sådan blev invald i AU 2009, kanske tack vare Skärholmens och Västerorts lokalavdelningar (88), vilka nästan i sin helhet består av invandrare.
– Den ökände samhällsparasiten Ruben Tastas Duque, som låg bakom detta, är inte nämnd. Kanske var han redan på väg att utrensas 2012? Hursomhelst utesluts han och hela Västerorts lokalavdelning 2013!
Vid konflikten på restaurang Izakaya Koi, sägs att en av cheferna ”hade misshandlat en anställd” (89)
– Vilket är en lögn. (scrolla till 2008, sept s 23)
Sedan kommer SAC:s standard bortförklaring att SAC minskar för att A-kasse höjning ledde till ”massutträden” 2006 ur LO och SAC (90)
Korrekt statistik för LO ger:
2004 -1,6%
2005 -1,6%
2006 -1,5%
2007 -7,2%
2008 -3,8%
2009 -2,8%
2010 -2,4%
Visst, en större minskning, men inget spektakulärt. Att LO har en komma sex miljoner människor är fortfarande många. Samma gäller för SAC som har gått kontinuerligt neråt från 1968 till idag, det finns ingen speciellt skutt vid 2007.
Boken tar upp diverse om förändringen bort med ombudsmän. Och medger att SAC:s funktion är att snylta på de övriga facken. Istället för att medge fakta, att erkänna att de faktiskt är skyldiga, använder boken retoriska undanflykter: Snyltande beskrivs som att
”Det kan betraktas som ett sätt att åka som fripassagerare på de större förbundens avtal” (92).
”Kan”? ”Kan betraktas”? Nej: ÄR. Hela deras syfte är att leva på andra, parasitera och snylta. Deras tidning Arbetaren får nära tre miljoner om året av skattebetalarnas pengar. Och det har de fått i decennier.
En av medförfattarna till boken är Ann Ighe, tidigare husockupant, som anser att hon har ”rätt” att flytta in och bosätta sig i andras hus. Tydligen anser hon sig också ha rätt att stjäla andra kvinnors män och få dem att överge sina äldre fruar och barn, vilket hon gjort. Samt att ekonomiska problem kan lösas med trollformeln ”man får inte ställa svaga grupper mot varandra”!
1920-tal: Diverse om hur kläder ger kollektiv identitet och dåtidens modelejon bland syndikalisterna på tjugotalet (126)
– men inget om svarta, fula, smutsiga kläder idag. Ty idag finns sannerligen inga modelejon. Varenda medlem visar sin kollektiva identitet med svarta kläder, sunkiga gråa munkjackor, rakade skallar, smutsiga oputsade doktor Marten kängor osv.
Feminism tas upp som en del av syndikalismen.
– Men ingenting om kritik inuti rörelsen se boken Syndikalister 1997. Alla skandaler som uppstått med sexuella övergrepp är en visa för sig.
Elise Ottesen-Jensen, sexualpionjär, (212) tas upp.
– Att hon startade upp en lokalavdelning av Israels vänner i Sverige glöms bekvämt nog bort – av någon anledning är det inte populärt i dagens vänster; desto mer förr. Samma gäller att EOJ var jättepositiv till Svenska rasbiologiska institutet och dess skallmätningar för att skydda och bevara den svenska rasen. Likaså glöms bort Arbetarens böghat som genomsyrade hela femtiotalet. Hela boken är medveten manipulation av fakta!
1970-tal: Den särdeles motbjudande Pia Laskar berättar om fångkampen, dvs SAC:s aktiva stöd och applåd till kriminella förbrytare, mördare, rånare och terrorister. Hon medger att på åttiotalet började man lyfta fram offren och ”Hur detta påverkade den syndikalistiska fångpolitiken återstår att berätta” (325) säger hon med darrande stämma. Den lika illa Janne Flyghed som också stödjer kriminalitet och terrorism, skriver om hur SAC övervakats.
Laskar är inte ensam om att vara kriminell och asocial i SAC. Här är en lista, som trots att den är omfattande bara tar upp ett fåtal.
1990-tal: Martin Nilsson kommer med standard kommentarer från nittiotalet. Nilsson skriver om de ortodoxa Syndikalisternas Förbund på femtiotalet och hur de hade rätt i sin kritik av reformismen, men samtidigt att den var lite för hård osv. Förklaringen till alla problem är enligt MN historiematerialism. Sedan tar Nilsson upp Miljötänk i rörelsen, och hänvisar till bla anarkisten Murray Bookchin (140).
– Trots att ”miljötänk” är en villolära. Alla vet väl, åtminstone i SAC, att miljöproblem beror på kapitalismenåfascismenårasismenånazismen. Ta bort ”klassamhället” så försvinner ju miljöproblem av sig själva. Idag kallas sånt snack ”miljöflum” inom SAC (även här).
Men det hindrar inte SAC-syndikalisterna från att fortsätta föra fram sin positiva syn på sig själva, de har inte lyckats skapa en bild av en sorts snällare vänstergrupp, bland en massa hardcore-kommunister för intet!!! De försäkrar att:
”SAC som organisation kom att stå upp för människovärde och mänskliga rättigheter” (114)
De ”glömmer” säga: Om någon annan betalar! Vilken ”rätt” hade deras ombudsmän som blev avskedade och uteslutna? Slutligen en lite klämkäckt avrundning:
”Gustav Sjöström inledde SAC:s historia med att önska att framtidens syndikalister skulle kunna säga att vi åtminstone har gjort vad vi kunnat… det faktum att SAC efter hundra år alltid stått upp för sin sak och samtidigt visat sig förmögen att anpassa sig till tidens krav, kämpat sig till framgångar och rakryggat gått vidare efter motgångar, tyder på att Gustav Sjöströms önskan gått i uppfyllelse. Nej, det syndikalistiska samhället har vi inte förverkligat. Men som vi har kämpat!” (92)
Det enda syndikalisterna har gjort i hundra år är att ställa till bråk och levt på andras bekostnad. Egentligen kan hela boken sammanfattas med: det är alltid andras fel; det var samhällets höjning av a-kassans fel 2006 att vi minskade, det var samhällets fel apropå Nyorienterarna som tog över, det var samhällets fel med splittringar runt 1990. Osv.
Men mest frapperande är ändå bristen på svar! Det finns inte ett ord om varför de har minskat. Inga förklaringar, inte orsakssamband till varför de har haft alla dessa splittringar? Varför har de på femtio år förlorat 90% av medlemmarna?
Seriestrip om hur man behandlar kritiker av SAC