Ett sekel av syndikalism

SAC:s påkostade jubileumsbok Ett sekel av syndikalism från 2012 kan ses som ett defaitistiskt verk. Det innehåller många historiska, sedan länge bortglömda konflikter. Syftet är att skriva ner så mycket som möjligt innan SAC försvinner och hela dess historia läggs till handlingarna och glöms bort.
Boken är inaktuell redan efter tio år:

Medlemsantalet var i början av 2010 cirka 5 600… fördelade på 52 LS” (91)

Tio år senare har de 2300 medlemmar och ett tjugotal avdelningar. En halvering.
Det mesta i boken är skrivet av långvariga veteraner som varit med i tjugo, trettio år eller mer: Ulf B Andersson, Martin Nilsson, Kristian Falk, Janne Flyghed, Pia Laskar, Atho Uisk. Vad det kan bero på? Kanske för att de nya unga ledarna inte kan skriva lika bra; de är inte utbildade journalister eller reportrar. Eller för att de inte känner till eller ens bryr sig om historiska, antika konflikter eller vad som redan är inaktuellt material.

Ett sekel av syndikalism går igenom

Splittringen mellan SAC och de mer radikala SAF 1928 (32)

-som ju knappast någon känner till eller bryr sig om; SAF upplöstes efter tio år.

Lögnen att Spanien under inbördeskriget ”gjorde fascister under ledning av general Franco väpnat uppror” (33)

-Franco var inte alls ledare, utan kom till senare, och fascisterna var marginella i landet.


Man tar upp hur de sk Nyorienterarna och deras reformism tog över SAC under femtiotalet. (52)

– Men ingenting om uteslutning av pionjärerna i Syndikalisternas Förbund (som inte nämns). Inget om att en nästan enig kongress medgav samtidigt medlemskap i SAC och SAF samtidigt.

Bråk med internationella syndikaliströrelsen IAA (57)
Stor internationell konferens 1990, organiseras av SAC (76)

– Inget om konspirationsteorin om stöd för Jugoslavien från Paco Cabello, eller att CNT inte accepterar att SAC talar med CNT. Se här.


Boken tar upp splittringen runt 1990, bla pga nedskärning av ombudsmän (76f)
Kravaller Göteborg 2001. Där en deltagare sköts ”av en kula från en svensk polis”. Vittnesmål att polis inte ”trängd eller hotad” (85)

– Inget om förstörelse på Hvitfeldska som jag såg med egna ögon. Eller klander mot vandaler som fångats på film på Avenyn. Och varför är det viktigt att skriva att det var en ”svensk” polis? Vad skulle det annars vara?


Nya splittringar runt 2008, uppsägningar, konflikter, stämningar (85)


Sammanfattningsvis kan man säga att hela tiden inleds varje kapitel med ”Det ser ljust ut!” – sen så kommer splittringen.


SAC organiserar papperslösa. En sådan blev invald i AU 2009, kanske tack vare Skärholmens och Västerorts likalavdelningar (88)


– Den ökände samhällsparasiten Ruben Tastas Duque, som låg bakom detta, är inte nämnd. Kanske var han redan på väg att utrensas 2012?


Vid konflikten på restaurang Izakaya Koi, sägs att en av cheferna ”hade misshandlat en anställd” (89)


– Vilket är en lögn. Sedan kommer SAC:s standard bortfärklaring att SAC minskar för att

A-kasse höjning ledde till ”massutträden” 2006 ur LO och SAC (90)


Korrekt statistik för LO ger:

2004 -1,6%
2005 -1,6%
2006 -1,5%
2007 -7,2%
2008 -3,8%
2009 -2,8%
2010 -2,4%

Visst, en större minskning, men inget spektakulärt. En komma sex miljoner människor är fortfarande många. Samma gäller för SAC som har gått kontinuerligt neråt från 1968 till idag, det finns ingen speciellt skutt vid 2007.

Boken tar upp diverse om förändringen bort med ombudsmän. Och medger att SAC:s funktion är att snylta på de övriga fackens avtal. Istället för medge fakta används

retoriska undanflykter, ”Det kan betraktas som ett sätt att åka som fripassagerare på de större förbundens avtal” (92).


Men deras beteende är inte konstigt med tanke på att hela deras syfte är att leva på andra, parasitera och snylta. En av medförfattarna är Ann Ighe, tidigare husockupant, som anser att hon har ”rätt” att flytta in och bosätta sig i andras hus. Tydligen anser hon sig också ha rätt att stjäla andra kvinnors män och få dem att överge sina äldre fruar och barn, vilket hon gjort. Samt att ekonomiska problem kan lösas med trollformeln ”man får inte ställa svaga grupper mot varandra”!

Diverse om hur kläder ger kollektiv identitet och dåtidens modelejon (126)

– men inget om svarta, fula, smutsiga kläder idag.


Feminism.


– Men ingenting om kritik inuti rörelsen se boken Syndikalister 1997. Alla skandaler som uppstått med sexuella övergrepp är en visa för sig.


Elise Ottesen-Jensen, sexualpionjär, (212) tas upp.


– Att hon startade upp en lokalavdelning av Israels vänner i Sverige glöms bekvämt nog bort. Liksom Arbetarens böghat som genomsyrade hela femtiotalet


Den särdeles motbjudande Pia Laskar kommer med fångkampen, dvs SAC:s aktiva stöd och applåd till kriminella förbrytare, mördare, rånare och terrorister. Hon medger att på åttiotalet började man lyfta fram offren och ”Hur detta påverkade den syndikalistiska fångpolitiken återstår att berätta” (325) säger hon med darrande stämma. Den lika illa Janne Flyghed som också stödjer kriminalitet och terrorism skriver om hur SAC övervakats. Martin Nilsson kommer med standard kommentarer från nittiotalet. Nilsson skriver om Syndikalisternas Förbund och deras syn som var sann, men för hård osv. Förklaring är enligt MN historiematerialism. Sedan tar han upp Miljötänk, med Murray Bookchin (140).


– Trots att det är heresi. Alla vet väl, åtminstone i SAC, att miljöproblem beror på kapitalismenåfascismenårasismenånazismen. Idag är ju sånt snack miljöflum.


SAC som organisation kom att stå upp för människovärde och mänskliga rättigheter” (114)


– Men SAC glömmer att säga att det är Om någon annan betalar. Vilken ”rätt” hade deras ombudsmän som blev avskedade och uteslutna?
Slutligen lite klämkäckt:


Gustav Sjöström inledde SAC:s historia med att önska att framtidens syndikalister skulle kunna säga att vi åtminstone har gjort vad vi kunnat… det faktum att SAC efter hundra år alltid stått upp för sin sak och samtidigt visat sig förmögen att anpassa sig till tidens krav, kämpat sig till framgångar och rakryggat gått vidare efter motgångar, tyder på att Gustav Sjöströms önskan gått i uppfyllelse. Nej, det syndikalistiska samhället har vi inte förverkligat. Men som vi har kämpat!” (92)


Det enda de har gjort är att ställa till bråk och levt på andras bekostnad. Egentligen kan hela boken sammanfattas med: det är alltid andras fel; det var höjning av a-kassas fel 2006, det var samhällets fel apropå Nyorienterarna, det var samhällets fel med splittringar runt 1990. Osv.

Men mest frapperande är ändå bristen på svar! Det finns inte ett ord om varför de har minskat. Inga förklaringar, inte orsakssamband till varför de har haft alla dessa splittringar? Varför har de på femtio år förlorat 90% av medlemmarna?

Slutdiskussion i boken

Seriestrip om hur man behandlar kritiker av SAC

argument mot vänsterextremism