KAPITEL 2 Elfte september och efteråt: Skylla på amerikaner och judar

2.1 REAKTIONER I EUROPA

OMKRING 15:15 centraleuropeisk tid eftermiddagen den 11 september 2001, satt jag och skrev vid mitt skrivbord i Oslo när jag beslöt mig för att kontrollera en faktauppgift online. På Yahoos hemsida såg jag ett nyhetsinslag som kommit in bara en eller två minuter före. Ett plan hade träffat World Trade Center. Jag gick direkt till TV:n och satte på CNN: Sekunder senare såg jag det andra planet träffa.

För mig, liksom för miljoner andra, var de följande timmarna förändrande och klargörande. Aldrig hade jag känt mig mer amerikansk. Samtidigt fick jag en ny känsla av att det brådskade med enhet mellan de två kontinenter jag kallade hem. Anhängare till den extrema islamism som hade fått fotfäste i stadskärnorna runtom i Västeuropa hade attackerat min hemstad – en metropol som var världens mest framstående symbol för allting som Väst stod för och som fundamentalistiska muslimer föraktade.

Jag hade flyttat från New York till Europa som från en värld till en annan. Ändå fick 9/11 mig att inse att jag aldrig åkt hemifrån. För i en större bemärkelse spelade det ingen roll om jag var i Amerika eller Europa. Tillsammans utgjorde de Väst, centrum för demokratin; och båda var nu i krig mot en gemensam fiende. Fram till 9/11 hade mina möten med fundamentalistisk islam i Europa inte verkat sammanbundna med mitt liv i Amerika. Nu, på ett par minuter, hade världen blivit mindre. New York och Oslo var ett.

När jag såg dagens händelser rullas upp, var det klart för mig att en sådan provokation krävde en överväldigande svar. Men det visade sig att andra i Västeuropa inte höll med. Många följde sina ledare i media och politik, och reagerade på illdådet som om det hade varit en naturkatastrof, en jordbävning eller en tidvattenvåg. Denna inställning skulle finnas kvar länge: rutinmässigt skulle Västeuropa hänvisa till 9/11 som en ”tragedi”, inte som en krigsförklaring. Snart skulle jag förstå att de flesta västeuropéer inte skulle se det som en attack mot dem. De kunde inte, eller ville inte, medge att ett antiväst-jihad var på gång; de ville tro att attacken var ett uttryck för ilska och desperation över fattigdom (vilket på något sätt var USA:s fel) eller amerikansk imperialism eller USAS:s stöd till Israel. Så på kvällen 9/11 stod vänner och bekanta vid vårt vanliga vattenhål i rad för att ge sina kondoleanser till mig, en amerikan och New York-are. Under de närmaste dagarna verkade större delen av Europa dela sympatin. Rubriker över hela kontinenten proklamerade ”Vi är alla amerikaner”. Inte förrän senare skulle jag upptäcka hur ytliga och villkorade dessa uttryck för solidaritet var.

Den 12 september stod en palestinier som identifierade sig inför en reporter som medlem i Hizbollah utanför den amerikanska ambassaden i Oslo och hurrade för blodbadet, med sin lille son vid sin sida. Den norska polisen reagerade omedelbart med att artigt be honom gå hem.

Egentligen hade ingenting förändrats. Ändå trodde jag, eller hoppades att det gjort det. OK, tänkte jag, nu är det slut med tramset. Efter det här kommer Västeuropa att se att vi är inne i detta tillsammans. Den fria världen är i krig med religiösa fanatiker som föraktar demokrati. Inte ens de vänsterextremister som sympatiserade med kommunismen kan känna empati med dessa mordiska galningar.

Men jag hade fel. Dagar och veckor gick och när det blev klart att Amerika planerade att reagera på 9/11 genom att attackera Afghanistan, istället för att be om ursäkt eller gå in i dialog eller låtsas som det aldrig hänt, blev svaret från flera olika håll ett som jag aldrig tidigare sett. Det var inte frågan om en vänskaplig diskussion om hur man bäst svarade på ett hot från en gemensam fiende. Det var en ökande, elakt, irrationellt och förvrängt ylande av Amerika-hat. I Italien anklagade Nobelpristagaren och pjäsförfattaren Dario Fo de Förenta staterna för att mörda ”tiotals miljoner varje dag med fattigdom” varje år, och kallade massmorden den 9/11 ”legitima” av detta skäl. I Tyskland beskrev kompositören Karlheiz Stockhausen attacken på World Trade Center som ”det största tänkbara konstverket för hela kosmos”. Och i Storbritannien anklagade författaren Martin Amis Amerika för att ha ”utrotat minst fem procent av Iraks befolkning” genom FN-sanktioner. Den amerikanska författarinnan Anne Appelbaum, som var i London vid tillfället, såg en attitydförändring på inte mindre än 36 timmar. I en kolumn den 16 september beskrev hon en BBC-talkshow där en f.d. amerikansk ambassadör som förlorat flera f.d. kollegor i attacken nästan fick tårar i ögonen av den brutala antiamerikanska retoriken hos de övriga gästerna.

Tydligen var det västeuropeiska etablissemanget duktiga på att sparka på liggande vänner, men ovilliga att hantera äkta hot ansvarsfullt.

Var 9/11 ”en attack på oss alla”? Nej, insisterade den bästsäljande författaren Jan Guillou i svenska Aftonbladet 17 september. ”Terroristerna attackerade Förenta staternas imperialism… Förenta staterna är den största massmördaren i vår tid”. När de avslog tanken och känslan att ”Vi är alla amerikaner” vidhöll de att: ”Vi är européer. Vi är den enda makten på jorden som kan stå upp mot Amerika och de startar ett heligt krig. Ett krig mellan världens vita befolkning och världens muslimer skulle om inget annat leda till en katastrof av Bibliska proportioner här i Europa, där kanske 40 miljoner av våra medborgare är muslimer”.

Den norske författaren Gert Nygårdshaug instämde. ”De senaste veckorna har vi lurats att tro att vi är amerikaner,” klagade han den 6 oktober. ”Så vidrig och välberäknad är denna Pentagon-dirigerade akt att lura oss… att Norges och Europas befolkning nu skräms att tro att nästa gång terrorn slår till kan det bli på Oslos flygplats, i Rom eller Köpenhamn.” Nygårdshaug köpte det inte:

”Sedan början av sextiotalet har USA mer eller mindre för ett kontinuerligt krig mot världens fattiga befolkning… Åk runt i världen och fråga! Fråga människor i Latinamerika, Sudan eller Pakistan!…. Om du har stjärnbaneret på ryggsäcken… kommer du garanterat att mötas av hatfyllda attityder. Men om du har en norsk, fransk eller italiensk flagga? Bara välvilja och leenden”

Nygårdshaug skrev detta medan likdelar fortfarande grävdes fram ur Ground Zero. Den 21 september klagade ett par norska ”fredsforskare” vid namn Birgit Brock-Utne och Gunnar Garbo i Dagbladet över att ett par tusen döda i New York fick mer uppmärksamhet än de över miljonen som dött i kriget mellan Iran-Irak eller de hundratusentals som massakrerades i Rwanda och Burundi. Svaret på våld, sade de, är inte mer våld; snarare ”måste vi försöka förstå” vad som fick terroristerna att begå en sådan desperat handling, företrädesvis fattigdom, och inte se dem som inhumana. Författarna slog fast (som om det vore en universellt accepterad sanning) att det kalla kriget egentligen baserats på ett ömsesidigt missförstånd, ingendera sida hade egentligen för avsikt att hota den andra. Läxan för USA efter 9/11 var att allting måste göras för att undvika att uppfattas som hotande eller demoniserande.

Fyra dagar senare rapporterades att tolv norska ”professorer, lärare och andra intellektuella” hade lagt fram ett förslag att nominera George W Bush för Nobels fredspris. Tanken var att om han visste att han hade chans att vinna denna lysande utmärkelse, Norges stolthet, skulle han inte ”sätta världen i brand”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det lät som en parodi på provinsialism när den var som mest patetisk. Historien hade tagit en dramatisk vändning och ett dussintal kända norska akademiker (bland dem ”fredsprofessorn” Johan Galtung) hade visat bortom skuggan av ett tvivel att de inte hade en aning om något.

Afghanistan invaderades den 7 oktober. Östeuropéer med sina minnen av kommunismen hade inga problem med att förstå vad som var på gång: några timmar efter invasionen proklamerade Tjeckiens president Vaclac Havel sitt ”absoluta stöd för operationen” som, skrev han, handlade om att ”beskydda civilisationens värden”. Hans kollegor i Östeuropa var emellertid mer intresserade att leka moraliska likställdhets-lekar . Dagbladets journalist Line Fransson jämförde Bush med bin Laden: ”Båda använder Gud för att rättfärdiga sina handlingar… Och båda säger att de försvarar de svaga i samhället och att rättvisan skall segra till slut”. Den norske parlamentsledamoten Olav Gunnar Ballo jämställde bombningarna av Afghanistan med 9/11.

Invasionen utlöste demonstrationer i varje huvudstad i Europa. Och media dröjde inte med att utmåla den som ett misslyckande, en katastrof, ett gungfly, Mindre än tre veckor efter att den inletts beslöt Dagbladets förläggare i sin visdom att tiden hade kommit för ”att ompröva strategin mot Talibanerna och Bin Laden”. En dag senare fördömde det svenska Aftonbladet NATO bombningarna som terrorism. Talibanregimen föll i november 2001, och ingen av dem som använt ordet ”gungfly” medgav att de hade haft fel. Man vände uppmärksamheten mot Irak och den antiamerikanska vreden ökade. Jag tänkte att det kan inte bli värre, och det blev bara värre. Det verkade som om varje gång jag plockade upp en tidning eller kollade in en västeuropeisk nyhetssida på nätet hittade jag någon som förklarade Atlant-alliansens död. För den norske journalisten John Olav Egeland var det sista strået Abu Ghraib. Med en bild av Frihetsgudinnan där hon använde facklan som ett tortyrredskap förklarade Egeland att Norges nära band till Amerika till slut var brutna, ”Europa var ett bättre alternativ än Washington”.

I allt detta fanns en viss dubbelhet. Även om politiker och media rasade mot Amerika, skickade de flesta länder i Västeuropa trupper för att befria Afghanistan och flera av dem – Storbritannien, Danmark, Spanien och Italien – tog del i invasionen i Irak. Situationen i Norge var belysande. Dess regering vägrade hjälpa till att störta Saddam och medlemmar av parlamentet fördömde Amerikas ”ensidiga” handlingar mycket och ofta. Vid samma tid talade den orubblige, stentuffe försvarsministern Kristin Krohn Devold, en lojal vän till Amerika (och god vän till norsk-amerikanen Donald Rumsfeld) offentligt som om de två länderna fortfarande var solida allierade, och, kan man tro, gjorde vad hon kunde under omständigheterna för att hjälpa Förenta staterna. Läste man mellan raderna fick man intrycket att över hela Västeuropa arbetade vissa vuxna i ansvarsfulla positioner (speciellt i fråga om nationell säkerhet), som medgav det värdefulla i Amerikas ståndpunkt och det viktiga i att ha band till NATO, bakom scenen för att bevara alliansen medan barnen lekte på scen med sin ”Bush är likadan som Saddam” pjäs. (2005 klagade ”fredsforskaren”, Stein Tönneson om den norska regeringens ”Janusansikte – en sida riktad mot USA, en mot Norge”)

Ändå kvarstod faktum att det europeiska etablissemanget, ledda av vad som tydligen ansågs vara höga principer, var helt emot George W Bush strategi efter 9/11. Det blev klarare och klarare att i efterbörden av de katalytiska dagarnas händelser hade visat en djup klyfta i de filosofiska skillnaderna mellan Amerika och Europa beträffande krig och fred, frihet och tyranni. För mig som amerikan bosatt i Europa efter 9/11, gick den kognitiva dissonansen ofta i taket. Européer verkade bo i ett annat mentalt universum, en där Amerika var fienden och Bush var ett större hot än Usama Bin Ladin. Och Israel, Mellanösterns enda demokrati, var den enda orsaken till regionens problem. Då jag reste runt i Europa efter 9/11 stötte jag hela tiden på dessa irrationella synpunkter.

Visst fanns sansade argument mot invasionen av Irak, och de argumenten figurerade i hög grad i den amerikanska debatten (varför skulle man t.ex. försöka ta fast Saddam, som inte hade med 9/11 att göra, när så många terrorister var medborgare i vårt påstått allierade land Saudiarabien?) Men sådana argument fanns knappast alls i Västeuropeisk media. Om man skulle tro de flesta politiker, professorer och journalister i Västeuropa använde Amerika 9/11 som en ursäkt att roffa åt sig olja. Eller till att framhärda i sin imperialistiska målsättning. Eller också betedde sig George W Bush som en cowboy. Teckningar av Bush som en cowboy var allestädes närvarande i europeiska tidningar, Tanken var att han var en klantskalle utan fantasi, men vad kunde vara mindre fantasilöst än en rad med vettlösa cowboykarikatyrer. Eller också startade han krig av inrikespolitiska skäl. Eller han var bara en marionett åt en pro-Israelisk grupp som var ute efter att krossa islam.

Europeiska media ansträngde sig inte för att stödja dessa påståenden. Och de spelade ett nyckfullt spel där de blandade och gav, kombinerade teorierna eller bytte från den ena till den andra med en häpnadsväckande brist på allvar. Man fick en bild av en elit så långt från realiteterna i internationella angelägenheter, och kanske irriterad av sin egen obetydlighet i global skala, och mest av allt inkapabel att förstå känslorna bakom Amerikas retorik om frihet mot tyranni, att de inte kunde se invasionen av Irak som någonting annat än ett tillfälle att likt en olympisk fackla hålla upp den europeiska förkärleken för fred och dialog och att oförtröttligt ställa den mot den primitiva amerikanska lusten till krig. Åldrande journalister som aldrig kommit över Vietnamkriget, och som alltid sett det genom en marxistisk lins, kastade sig över chansen att upprepa den amerikanska vänsterns tanke att Irak skulle bli ett nytt Vietnam. Vilken lycka att än en gång kunna borra klorna djupt in i Amerikas miserabla skinn! Det var som att vara ung på nytt.

Så kom det sig att jag en dag ett par veckor före invasionen i Irak fick ett e-mail som berättade om någonting han kallade ”Hallå Amerika”-kampanjen. Den hade startat i Oslo den sjätte januari, och ”spred sig nu över hela världen” för att ”lägga en bombmatta med budskapet om stöd till alla fredsälskande amerikaner”. Jag blev ombedd att skriva under med mitt namn till meddelandet och skicka det till mina ”vänner och kontakter” såväl som till president Bush, vicepresident Cheney och flera andra amerikanska nyhetsbyråer, vars e-mail adresser återfanns i brevet. Så vad var budskapet? Detta:

”HEJ AMERIKA!

USA är på gränsen till krig. En aggressiv och oförutsägbar ledare sprider rädsla och osäkerhet, Hans namn är George W Bush,

Herr Bush besitter en stor arsenal av massförstörelsevapen.

Han påstår att han har rätt att använda dem.

Han valdes inte med folkets majoritet

(32 % av de vuxna amerikanerna röstade på Bush. Han fick 539 989 färre röster än motståndaren Al Gore)

Han leder en regim, där han själv – och en rik elit – har enorm rikedom och privilegier, medan miljoner lever i fattigdom och förtvivlan.

Etniska minoriteter förtrycks och förnedras.

Hans land rankas högst i världen i att inte underteckna avtal om mänskliga rättigheter.

Tack så mycket, Amerika!

Vi vet att de flesta amerikaner vill ha fred framsteg och rättvisa åt alla.

Ni är bra människor, som de flesta är i Irak, Israel, Palestina, Korea, Ukraina, Australien, Norge, Mexiko, Kanada, Tyskland, Indonesien, Brasilien, Indien, Bolivia, Iran, Uganda, Portugal och annorstädes.

Vi tackar för att ni givit oss Abraham Lincoln, Bessie Smith, Elvis Presley. Franklin D Roosevelt, Hank Williams, Martin Luther King jr, Toni Morrison, Jimi Hendrix, Jesse Owens, Woody Allen, Miles Davis, Ernest Hemingway, Helen Keller, Madonna, John Steinbeck, Jimmy carter, Julia Roberts, Muhammed Ali och många fler.

Om det är någonting vi kan göra för att hjälpa er att bli av med George W Bush innan han förstör ert rykte och hela planeten, var snäll och meddela oss!”

Vilket mästerstycke i naiv felräkning! Trots att författarna var ute efter att få över amerikaner till anti-krigssidan, verkade deras extrema nedlåtenhet och oförskämdheten med vilken de antog sig mästra amerikaner om Amerikas historia, ekonomi och politik vara gjord för att stöta bort. Erbjudandet att ”bli av med” Bush gav en mörk association: tidigare presidenter (Lincoln, Garfield, McKinley, Kennedy) hade man också ”blivit av med”.

Hade författarna varit allvarliga i sina försök att lista Amerikas bidrag till världen kunde de istället ha nämnt, utöver Lincoln och Elvis, Amerikas roll i uppfinningar och upptäckter som flygplan, bedövning, miniräknare, datorer, DNA, CD-skivor, hissar, elektriskt ljus, konstgjorda hjärtan, helikoptrar, magnetisk resonans, internet, mikroprocessorer, mikrovågsugnar, filmer, nylon, pacemakers, skivspelare, kvasarer, ljudinspelning, symaskiner, masspektroskopi, el-ugnar, telefoner, televisionen, transistorer, torktumlare, tvättmaskiner och vaccin mot polio, mässlingen och hjärnhinneinflammation, bara till att börja med? Om de ville påminna om Norges speciella skuld till de Förenta staterna, varför inte tala om befrielsen från nazismen och femtio års beskydd mot sovjetisk aggression?

Var ”Hej Amerika!” kampanjen ett verk av felinformerade ynglingar som lekte radikaler? Nej. Den långa listan med undertecknare inkluderade det ena bekanta norska namnet efter det andra, författare, journalister, professorer, parlamentsledamöter. Från första sidan till sista var detta infantila dokument en produkt av det norska etablissemanget.

Inte heller var det en isolerad produkt. Bara ett stenkast från min dörr, på stegen i en tom byggnad, fanns en tredimensionell variant av ”Hello America!” – En samling ljus, bilder, affischer och dikter som förmedlade budskapet att fred var bra, krig var ba-ad och Amerika var inte bättre än Saddams Irak. En affisch löd: ”Babylon vs Babylon: Ta inte ställning!”. Skolbarn hade ritat bilder av flygplan som släppte bomber på kvinnor och barn. Offrens hud hade plikttroget färgats brun, flygplanen var märkta ”USA”. Tydligen hade barnens lärare givit dem råd om sådana detaljer.

Det råkade vara så att gathörnet kunde ses från busshållplatsen där jag regelbundet gick på bussen till centrum. Ombord på bussen kunde jag läsa en artikel i Dagsavisen av den utländske redaktören Erik Sagflaat med rubriken ”Bland Bush-män och Saddam-iter”:

”Det är inte lätt att veta vem man tror i denna värld av Bush-män och Saddam-iter, när sanningen är till salu och vänner knappast kan skiljas från fiender. Min uppgift är att upptäcka länkarna och historien bakom, innanför och utanför TV-kamerorna”

När bussen väl nått centrala Oslo, fanns det en stor chans att jag skulle stöta på en anti-krigsmarsch. De var ren vinter. Inte heller var deltagarna enbart krigsmotståndare. De som angriper USA på affischer gör det för allt från att vara hjärtlösa kapitalister till att ha dödsstraff. Det fanns davidsstjärnor bredvid ett svastika och ett likhetstecknet mellan dem, några var röda fanor med hammaren och skäran. Det fanns palestinska flaggor, irakiska flaggor och heroiska porträtt av Arafat. I dessa folksamlingar såg jag bekanta ansikten från norsk TV: underhållare, politiker, journalister.

Ju mer det pågick, desto mer äcklad blev jag. I amerikanska tidningar och politiska tidskrifter, läste jag intensiva, allvarliga diskussioner om den amerikanska politiken i Mellanöstern. Jag läste redovisningar av Saddams tortyr-fabriker, hans fängelser fulla av barn, hans massgravar. I europeiska tidningar hittade jag bara ett omnämnande av dessa saker.

År 2004, efter att berättelsen om misshandeln av fångarna i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad kom ut, visade västeuropeiska tidningar och tv-nyheter likadana tre-fyra bilder dag efter dag i flera veckor. Jag kände avsky inför bilderna och var bestört över att ett fåtal oförstående idioter (oavsett nivå) hade lyckats skada anseendet för den amerikanska militären, men jag var också upprörda av cynismen i europeiska medier. De hade korrespondenter i Irak som säkert såg amerikanska soldater göra bra saker, men de rapporterade aldrig om det eller tog bilder. Amerikanska medier, som ofta ringaktade goda nyheter från Irak, körde åtminstone tillfälligt historier som visar den amerikanska militären i ett positivt ljus. Till exempel den 19 juni 2005 CBS Evening News som avslutades med en rapport om en Wisconsin-soldat som tar sig an en irakisk pojke med cerebral pares. Jag har aldrig sett en rapport någonstans i europeiska medier som porträtterar amerikanska soldater sympatiska och humana. Medietäckningen är uppenbart konsekvent obalanserad. För europeiska mediekonsumenter är Abu Ghraib lika med USA:s närvaro i Irak, och Guantanamo är kriget mot terror. Missförstå mig inte: varje misshandel av en fånge är en skam för amerikanska värderingar. Men urvalet som Västeuropeiska media gör om Guantanamo och Abu Ghraib är rent hyckleri: de har fastnat i kränkningar av Amerika av ren illvilja och är likgiltiga till långt större brott mot mänskliga rättigheter på andra håll i världen.

Den franske författaren Philippe Roger har sagt om sitt land att ”vi fortsätter att skapa en myt om Amerika för att undvika att ställa frågor om våra verkliga problem. Och de problemen har amerikanerna inte mycket att göra med”. Detta gäller europeisk antiamerikanism i allmänhet: dess största syfte är att dra bort uppmärksamheten från de verkliga problemen. Om man trots allt kan få sig att tro att Amerika verkligen är det största hotet mot världsfreden kan man vara glad, för vilken underbar värld vore det inte om Amerika var det största hotet.

De första veckorna och månaderna efter 9/11 skärpte min känsla för den underliggande konflikten mellan Amerikansk och Europeisk verklighetsuppfattning – speciellt beträffande våra delade geopolitiska intressen. I stället för att se sig själva som en del av västerländsk civilisation, såg många européer sina intressen som motsatta våra, en omständighet som skulle komplicera effektiviteten i kriget mot terrorn, På många sätt var det helt enkelt ett återvändande till Kalla kriget dynamik, som jag trodde – felaktigt visade det sig – slängts på historiens sophög.

BAKGRUNDEN- EUROPA PÅ 1980-TALET

FÖRSTA GÅNGEN JAG BESÖKTE Europa var 1982. Jag var en tredejeårs-student och reste med en tysk klasskamrat, vi kallar henne Magda, som inbjöd mig att flyga hem med henne under vinterlovet och besöka hennes land. Vår resa började i hennes hemstad i staten Hessen, där hennes kraftiga, formidabla mor körde runt oss och pekade ut sevärdheterna. På en kulle med utsikt över staden stannade den robusta gamla änkan bilen och nickade mot ett litet bortglömt monument stod vid vägkanten bland ogräset. ”För judarna”, sade hon med en låg långsam röst, ”som fördes bort”. Hennes ton och ansiktsuttryck var outgrundliga.

Från Magdas hemstad tog vi tåget till Tübingen där hon gått i skola. Vi bodde hos ett ungt par, gymnasiekompisar till henne, vilka var studenter liksom oss. Vi kallar dem Gunther och Eva. De var attraktiva och älskvärda, till och börja med småpratade vi lite, utbytte oskyldiga trevligheter om våra respektive länder. Men det ena ledde till det andra och efter ett par minuter, trots att jag gjort mitt bästa att följa Basil Fawltys förträngning ”Don’t mention the war”, kom vi på något sätt in på minerad mark.

Föga förvånande ändrades tonen i konversationen dramatiskt. Gunther medgav att det funnits en tid då Tyskland terroriserat världen. Nazitiden var horribel, ingen tvekan om det. Men det var länge sedan. Det som har hänt har hänt. Numera var Tyskland ett land att vara stolt över. Idag var det Amerika som var planetens onda makt.

Eva höll med. Medan Magda tyst lyssnade staplade hennes vänner upp bevisen. Jag kommer inte ihåg detaljerna. Jag minns att de drog upp Vietnam. En av dem nämnde president Reagan som var dagens Hitler, förklarade de. I korthet var inte skurken Sovjetunionen, som vid den tiden höll östra delen av deras land i bojor, utan USA, vars väpnade styrkor var det enda som skyddade resten av Tyskland, deras Tyskland, från samma öde.

Vad svarade jag? Vad kunde jag svara? Jag sade klart att jag inte delade deras åsikter. Inte för att mitt land var perfekt, långt därifrån. Men det behövdes inte ett politiskt geni för att se att den globala kampen mellan USA och Sovjet var en kamp mellan frihet och slaveri, och att resten var en fotnot. Deras reaktion visade klart att de såg min synpunkt som förutsägbar, roande och inte förtjänade något svar.

Vårt möte visade den fundamentala skillnad som amerikaner och västeuropéer uppfostrades till att se på världen. Amerikaner uppfostras till att bli pragmatiska och ta för givet att deras åsikter om världen skulle grundas i socio-politiska realiteter. Många européer lärdes att vara, i brist på ett bättre ord, ”sofistikerade” – vilket betydde att ha åsikter som hade minimal koppling till någon observerbar verklighet. För dem var politiska åsikter definitionsmässigt i en högre sfär än bara erfarenhet. De var om idéer, ideal, ideologi.

Visst var amerikaner fria men inte ryssar; internationellt mätt var amerikaner fantastiskt rika och ryssar bedrövligt fattiga. Men mina tyska värdar hade fått lära sig att vara sofistikerad, vilket innebar att se bortom sådana svartvita formler. Att vara sofistikerad var att sätta ord som ”frihet” inom citattecken. Det var att säga att Sovjetunionen, oavsett dess problem, hade grundats på högtflygande idéer om arbetarnas befrielse och solidaritet och att bromsa kapitalistiska överdrifter via statsmakten. Amerika däremot, hade de fått lära sig, var uppbyggt på själviska idéer om att kämpa mot andra, rycka åt sig det man kunde, exploatera eller bli exploaterad, äta eller ätas.

En underlig del i detta ”sofistikerade tänkande” är dess förmåga att särskilja, att välja ut. Amerikanska dygder skall inte tas som direkta värden utan skall dekonstrueras tills de liknar synder. I kontrast mot detta är tex Förenta nationerna kvintessensen och förkroppsligandet av all mänsklig godhet och får aldrig undersökas, testas eller ifrågasättas. På samma sätt lär sig unga västerlänningar sätta citattecken runt ord som ”fri” eller ”frihet”, som om det inte finns något sådant som att vara fri, eller åtminstone att verkligheten är oändligt mycket mer nyanserad än ett så rått ord föreslår. De får aldrig lära sig att se exempelvis ordet ”fred” på samma skeptiska sätt. 2003 fnyste det västeuropeiska etablissemanget åt det amerikanska argumentet att Irak skulle ”befrias” (vilket typiskt förenklande! Samma etablissemang upprepade att invasionen var en kränkning av Iraks ”fred”. Som om ordet ”fred” kunde användas om livet i ett land styrt av en galen tyrann som mördat hundratusentals av sitt eget folk. På samma sätt hånade den västeuropeiska median George W Bush för att han kallade Saddam Hussein och andra för onda, men de hade inga problem med att omfamna tanken att Amerika själv var Satans eget lilla lamm.

Sant var att om kalla krigets antiamerikanism hos människor som mina värdar i Tübingen var verklighetsförnekande, speglade det på ett sätt en stark medvetenhet om verkligheten. Gunter och Eva vissa att hur mycket de än smutskastade Amerika, skulle ändå amerikanska soldater stanna kvar i deras land, redo att slåss och dö för dem. Amerika var en säker fiende, en låtsasfiende. Ur ett visst synsätt var Gunthers och Evas politiska åsikter ett spel för gallerierna. Det var som om Amerika var en curling-förälder och de var de bortskämda barnen som betedde sig illa, trots att de skyddades av den och visste att de inte skulle komma till skada.

EFTER MURENS FALL

Tio år efter mitt första besök i Tyskland föll Berlinmuren. Till stora delar tack vare den ondskefulle Ronald Reagan. När muren började monteras ner i juni 1990 var jag i Berlin och gjorde ett länge emotsett andra besök i landet. Det var extraordinärt. Man kunde känna glädjen i luften, se den i människors ansikten. Det långa antagandet att Amerika och inte Sovjet var fienden verkade ha kraschat samtidigt med muren. Inte bara hade antiamerikanismen försvunnit; man kunde tro att den aldrig funnits.

Jag åkte till Berlin med nattåget från München. En trång kupé med fem andra passagerare, bland dem en gammal kvinna och en pojke i tolvårsåldern, troligen hennes barnbarn. Det syntes tydligt från deras slitna men prydliga kläder och ödmjuka, ängsliga sätt att de var östtyskar. Vid ett tillfälle under natten öppnades kupédörren ljudligt och väckte oss. En formidabel medelålders man i uniform röt ut att han ville se våra biljetter. Skräcken i den gamla kvinnans ansikte när hon såg uniformen sade mig allt jag behövde veta om livet under kommunismen.

Senare under natten vaknade jag och såg ut genom fönstret. Vi kom in i en station i Östtyskland. Den var groteskt förfallet: ljusen var primitivt och dåligt uppsatta, och stora delar av plattformen, där vissa platser låg i mörkret och andra badade i ljus, saknades helt enkelt. Det såg ut som om det varit en krigszon tidigare under dagen.

Det fanns ingen i närheten. Det kunde inte ha sett mer övergivet ut. Det var som något ur en Graham Greene roman (jag skulle inte ha blivit förvånad om jag sett en skylt med namnet ”Subotica”). Plötsligt dök det upp en äldre kvinna i en trasig, illasittande, löjligt uniform som hon verkade ha burit i decennier. Hon bar en skrivplatta och gick långsamt längst med tåget. Nästan framför vårt fönster stannade hon och skrev med möda något på sin skrivplatta – jag antog att det var hennes arbete att av säkerhetsskäl skriva ner sidnumren på de västtyska järnvägsvagnarna. Berlinmuren hade redan börjat rivas, och denna totalitära funktionär hade inte längre något skäl att göra vad hon gjorde. Ändå fortsatte hon, på ett sätt som är karakteristiskt för byråkratier överallt, att utföra sin nu meningslösa uppgift.

Östberlin visade sig vara en större version av den nedgångna järnvägsstationen. När jag åkte genom den nyöppnade Brandenburg-hållplatsen i den västra sidan av staden till den östra lämnade jag en stor glittrande metropol för en plats där allt var ändlöst grått – gråa deprimerande kvarter efter kvarter av slitna byggnader omgivna av skräp och fullspäckade med ett halvsekel gamla kulhål. Det verkade som om tillgången till färg och städmaterial tagit slut under depressionen och inte fyllts på. Jag stannade inte länge.

Den stora grejen under denna märkliga tid var att gå genom gatorna i Västberlin och se Östberlinare få sina första glimtar av rikedomen i den första världen. Jag glömmer aldrig de gapande munnarna och förvåningen i ansiktet på män, kvinnor och barn när de såg de skinande byggnaderna och bilarna och överflödet av kläder, apparater och mat i butikerna. Jag glömmer aldrig hur lätt det var att skilja ut västerlänningar med sina hälsosamma hy, orädda uttryck och självmedvetna steg, från de gråa österlänningarna som trots sin förtjusning fortfarande var märkta av sitt lidande – blekhet, hukande kroppsspråk, ögon som färgades med ångest. Detta visste jag var ansiktet på kommunismens vardagliga offer. Att förneka dess realitet, eller att försöka hitta något gott med det var obscent.

När jag stod bredvid Berlinmuren vid detta korta, berusande tillfälle i historien, och med förvåning såg folk ta flisor och bitar ur den graffititäckta betongen och ta tillvara bitarna, då tänkte jag: Ja, nu har det ändrat sig för alltid. Den hippa anti-anti-kommunism är död. Amerika har försvarats. Befrielsen av Östeuropa har obestridligen visat sanningen om det sovjetiska tyranniet. De som försvarat det kommer alltid att få skämmas.

Men nej – det motsatta skedde. Så snart Sovjetunionen var borta svarade inte västeuropéer med att tacksamt klänga sig fast vid landet som skyddat dem i decennier. Nu när de var fria från hotet om sovjetisk invasion och amerikanskt beskydd, tillät sig många av dem att istället övertygas av sina akademiska, mediala och politiska eliter att de Förenta staterna, nu världens enda supermakt, inte var en vän utan ett hot, och att sovjetkommunismen trots allt haft sina positiva sidor. En av dem var att utgöra en nödvändig balans till skenande amerikansk makt och kapitalism.

AMERIKAS HISTORISKA ROLL I EUROPA

Denna post-kalla kriget attityd i Europa visade sig sannerligen under vår tur i Amsterdam. Holländarna tröttnade aldrig på att tala om Amerikas tidigare brott – Vietnam, Chile, Nicaragua – och att lägga fram de sätt på vilka USA var underlägset Holland (”Ni har en republik, vi har en demokrati!” sade min vän Bart till mig. ”Ja”, tänkte jag men var för artig för att säga det, ”och ni har en miljardär till drottning också”)

En kväll tog jag några drinkar på en sunkig kvarterskrog med några killar vi kan kalla Niek och Tom och Niek drog ett skämt: ”Vad kallar man en som talar fyra språk? En holländare. Vad kallar man en som talar ett språk? En fransman. Vad kallar man någon som inte talar något språk? En amerikan”

Han och Tom skrattade hjärtligt åt kvickheten. När de var klara frågade jag i en låg långsam, nästan holländsk ton, hur det kom sig att så många holländare rutinmässigt förolämpar amerikaner rakt i ansiktet på dem, när en amerikan aldrig skulle göra samma mot dem.

Niek visade varken förvåning eller ånger. Med en jämn titt på mig sade han att det kunde bero på sådan saker som Vietnamkriget och Chile (dvs. den CIA-ledda statskuppen mot Salvador Allende 1973) Han tog upp det faktum att amerikaner – han menade amerikanska män – kom till Europa, vinglade runt, skröt och talade med hög röst. ”De gör detta med vilje”, sade han, ”De vet att de är medborgare i världens mäktigaste land och de är fast beslutna att påminna européer om detta”.

”Jag förstå vad du talar om”, svarade jag. Jag berättade för dem om hur jag besökt Cannes och sett kontrasten skillnaden mellan amerikanskt och europeiskt kroppsspråk. ”Men du tar helt fel”, fortsatte jag, ”om du tror att amerikanska män beter sig så för att förstärka sin image bland européer. Det faller inte in för amerikaner att tänka på hur de uppfattas i Europa. Det är inte en viktig fråga för dem. De kunde inte bry sig mindre. Rätt eller fel så lever de flesta amerikaner sina liv utan att tänka på eller bry sig om vad européer tycker om dem eller deras land”.

Både Niek och Tom blev synligt tagna. I likhet med många européer var Amerika en ren besatthet för dem. Tanken att fascinationen inte var ömsesidig var ofattbar och traumatisk – det var för mycket för dem att ta in.

”Jag säger inte att det är bra”, tillade jag, ”Jag säger bara att det är så”

De lät sig inte tystas. De fortsatte hävda att Europa var mycket mer mångsidigt och accepterande mot andra raser än Förenta staterna (det här var samtidigt som etnisk rensning pågick på Balkan och 27% av österrikarna hade röstat på nazi-beundraren Jörg Haiders Frihetsparti). Jag medgav att Amerika haft en historia av raskonflikt, men nämnde också något Stephan Sanders berättat för mig. När han var i staterna hade amerikaner accepterat honom som holländare på ett sätt som holländarna aldrig gjort, helt enkelt för att han hade mörkt skinn. Både Niek och Tom medgav att Sanders hade en poäng. Jag kunde se att de var lite imponerade av min anektodiska bevisning som jag hört personligen av en pålitlig berömd holländare.

Oundvikligen kom vi in på andra världskriget. ”När man hör holländare tala”, kommenterade jag, ”skulle man kunna tro att USA hade erövrat Nederländerna och att Tyskland befriat landet”. Jag nämnde biografin av André Gide jag läst och berättade för dem hur slagen jag blev av reaktionen hos Gide och de flesta av hans vänner vid den nazistiska invasionen: ”De tittade upp, såg soldaterna samla ihop judar och återgick sedan till att göra vad de just gjort”. Och Gide var en av den goda sidan! ”Som amerikan”, sade jag dem, ”blir jag förvirrad”.

”Som amerikan”, svarade Niek, ”kan du inte förstå hur det var. Inget krig har utkämpats på amerikansk mark”.

”Jo, det har det. Inbördeskriget”

Han log snett, ”Inbördeskriget. Men det var ett inbördeskrig”

”Och? Hursomhelst är det en av de remarkabla sakerna med amerikan: under 2VK blev vi inte invaderade och behövde inte blanda oss i, ändå gjorde vi det”

”Varför tala om andra världskriget?”, klagade Tom, ”varför inte tala om vad Amerika har gjort mer nyligen? Om USA är en så bra demokrati, varför har landet gjort så gräsliga saker runtom i världen? Tänk på Vietnam. Eller Chile”

”Européer säger alltid att amerikaner inte har någon känsla för historia”, svarade jag, ”men när jag talar om 2VK svarar ni att det var länge sedan, låt oss tala om nutiden”. Vad Vietnam beträffar berättade jag för dem att jag inte hade för avsikt att försvara kriget, men att det måste förstås i det dåtida sammanhanget av den världsomfattande kampen mot totalitär kommunism. ”Och den stora poängen med Amerika under 1900-talet”, fortsatte jag, ”är att oavsett vilka dåligheter det begått, så räddade det världen från både fascism och kommunism. Det är helt enkelt ett faktum”.

”Det räddade världen för vad?” frågade Tom, och flyttade fokus i diskussionen, ”Om Amerika kan begå så många illdåd, hur kan du se det som en kraft mot tyranni och inte för tyranni?”. Han fortsatte med att klaga över att ”Amerika är Sydamerika och Kanada, men folket i USA tror att deras land är det enda Amerika” (det är typiskt för européer att ta till anklagelsen om amerikansk trångsynthet när de känner att de håller på att förlora en diskussion). Samt: ”USA tror att det är ett så stort land när det faktiskt är ett litet land som skulle kunna få plats i Sibirien”. Jag hade just ingenting att svara på dessa fåniga kommentarer.

”Dessutom”, vidhöll Tom, ”gick Amerika bara med i andra världskriget av ekonomiska skäl. Kapitalisterna krävde att Roosevelt förde in Amerika i kriget då de var rädda för att förlora sina marknader. Och de ville tjäna pengar på att tillverka krigsmateriel. All amerikansk utrikespolitik är egentligen inhemsk. Amerikas inträde i andra världskriget hade inga ädla motiv”. Jag svarade att detta var rent struntprat, ”Amerikaner gick ut i krig mot Tyskland och Japan för att de såg att friheten var i fara”.

Tom fnyste, ”Frihet att göra vad? Friheten att köpa Nike-skor och Coca-cola och stora miljöovänliga bilar? Tanken att Amerika gick med i kriget för att försvara friheten är ett påhitt”.

Jag såg på dem. De satt där självbelåtna och trodde faktiskt på smörjan som de troligen hört i ett klassrum för tjugo år sedan av en vänsterinriktad lärare (det var där jag hört det första gången) och som jag antog givit dem en sorts tröst sedan dess. Jag sade förstås till dem att jag gick med på varje kritik mot USA som jag uppfattade som resonabel, att jag faktiskt var snar att kritisera och att det varit mitt kännetecken under många år, men om man verkligen ville förstå Amerika måste man först och främst förstå att den marxistiska analysen av Amerikas inblandning i 2VK var ren smörja, och att amerikaner, med alla sina idiotier och vulgariteter, faktiskt tror på att slåss för friheten, även friheten för främlingar på avlägsna platser med namn de inte kan stava, språk de inte kan ett ord av och kulturer de finner löjliga. För dem är det att försvara sin egen frihet när de försvarar andras. Jag berättade om en av mina farbröder vars inställning i fråga om raser jag beklagade och som troligen avskydde mig för att jag var gay, men som tonåring, samtidigt som holländarna var upptagna med att skriva under på etniska renhetsformulär, gick med i flygvapnet, deltog i D-dagen, sköts ner och tillbringade ett år i krigsfångeläger; han gjorde det för friheten, deras frihet. Niek och Tom utbytte blickar som tydde på att min sentimentalitet inför min anhörige krigshjälte var precis vad de förväntat sig.

Och, visst, kanske är det det som att vara en amerikan handlar om, en känsla av sentimentalitet, om frihet och andra saker, som många västeuropéer inte kan förstå. Om de är så snabba att tillskriva USA enbart ekonomiska motiv till att engagera sig i 2VK, kanske det beror på att det är de enda skälen de kan föreställa sig sitt eget land engagera sig i ett krig lång borta, eller i ett krig överhuvudtaget; deras land var en gång ett mäktigt kolonialimperium.

När jag satt med Niek och Tom insåg jag att de inte kunde förstå att det fanns ett land vars folk tog friheten på tillräckligt allvar för att vara redo att dö för den. För dessa två män som fötts knappt ett årtionde efter den nazistiska ockupationen verkade ord som ”frihet” och ”tyranni” inte ha någon mening alls. Att tala om frihet var för dem att slänga ur sig känslomässig retorik som, antingen naivt eller med cynisk beräkning, förskönade ondskan i kapitalismen.

Jag hade delvis flyttat till Europa för att bättre kunna förstå världen utanför mitt eget land. Men Niek och Tom, som gärna medgav att de aldrig varit i USA, trodde sig veta allt om landet. De längtade efter att förakta det. Ändå var deras populärkultur till största delen amerikansk; musiken som hjälpt dem att definiera sin generation var till största delen amerikansk; och sätten de bekantat sig med USA hade skapats av amerikaner, med början i H L Mencken, Sinclair Lewis och Theodore Dreiser.

Då jag ställde mig upp för att gå, uppmuntrade Niek, vars lägenhet vi hyrde i andra hand, att ”åtminstone” läsa en bok han hade kallade Varför det inte finns socialism i USA. Irriterad vid implikationen att jag behövde upplysas av honom om vare sig mitt land eller om socialism, svarade jag att jag har redan läst boken, tack så mycket.

”Känner du till den boken!” frågade han förvånat.

”Naturligtvis. Jag har en doktorsgrad” snäste jag ilsket. Jag skakade inte hand med dem eller sade ett ordentligt adjö, och jag brydde inte om vad övriga i baren tyckte om mitt röstläge. ”Jag har redan läst allt det där”. Det var förstås inte sant, och jag ångrade orden i samma stund som jag uttalade dem.

Jag ångrade också att jag försvarat en position som trots allt förenklade verkligheten. Jag hade själv ofta klagat över den kusliga beredvillighet att riskera livet som många unga amerikaner visade i krig de inte förstod. Jag var arg över det faktum att det var de fattiga och utan förbindelser i Amerika som förlorade sina söner i krig, inte medlemmarna i det politiska och ekonomiska etablissemanget. Jag visste att det fanns mer sanning i det jag sade om amerikaners frihetslängtan än i Nieks och Toms råa marxistiska linje, men när jag tänkte på den iver som många amerikanska män gick ut i krig med (viljan att rädda världen, att visa sitt mod eller manlighet, att fly ledan), insåg jag att holländsk ungdom, som i allmänhet för nöjda med sina liv för att gå ut i krig av leda eller rastlöshet, är alltför cyniska för att övertygas av överdriven högtravande krigisk retorik. De är för säkra i sina könsroller för att känna att de behövde bevisa dem och alltför medvetna om hur dyrbart livet är (speciellt deras eget) för att vara beredda att döda eller dödas för något mindre än djupt övertygande skäl. Jag önskar att jag sagt något även om det.

Och elfte september 2001 låg fortfarande två och ett halvt år in i framtiden.

KOSOVO

Den våren var NATO-bombningarna av Kosovo den stora nyheten. Syftet var att hejda serbernas starke man Slobodan Milosevics förtryckande av Kosovoalbanerna, av vilka de flesta var muslimer. Vid den tidpunkten var de flesta europeiska media mot bombningarna, vilka de såg som ett exempel på amerikansk brutalitet; sedan dess har händelserna erkänts som en klassisk illustration av en amerikansk beslutsam lösning och europeisk impotens när de ställs inför despotism. Visst deltog NATO-medlemmar, bland annat Nederländerna, i bombningarna men det krävdes att Amerika sporrade dem att agera och satte makt bakom orden och den högtravande retoriken om EU:s beslut att skapa fred och rättvisa i Europa. Kosovo visade att när Europa lämnades åt sig själv, är det hopplöst hjälplöst när det ställs inför tyranni på sin egen bakgård, inkapabel att gå längre än till dialog med mördare.

Under bombningen av Kosovo berättade de europeiska tidningarna skräckhistorier om serbiska massakrer och muslimska flyktingar; antalet offer var svåra att föreställa sig. Men det var inte allt: tidningarna publicerade många historier för att få läsarna fientliga, inte mot massmördarna i Serbien, utan mot USA som försökte stoppa dem. För många europeiska journalister var Kosovo framför allt en underbar ursäkt för att att kunna banka på Amerika.

En natt i mitten av allt detta väntade jag på en taxi vid Rembrandtpelin när jag hörde två holländare längre bak i kön som diskuterade NATO-bombningarna, ”Åt helvete med Clinton!”, sade en av dem högt. ”Åt helvete med Beatrix!” sade jag lika högt. (Beatrix är Hollands drottning). Mannens skrattade förtjust, en högst holländsk reaktion.

För mig betydde det mycket att vara i Europa under NATO-bombningarna. Kosovo var närmare, och kändes närmare. Det är ungefär lika långt från Amsterdam som Syd-Karolina är från New York. Under det att bombningarna fortsatte, fortsatte livet i Amsterdam utan förändring. Ingen vi talade med tog upp Kosovo. Kanske det inte fanns något att säga.

I Amerika känner vi en skyldighet att uttala oss om världens Milosevicer. På ett sätt är detta en form av romantisering. Vad, bortsett från att hämnas Pearl Harbour, kan förklara den iver som vi avstod från säkerheten och isolationismen 1941 och tog på oss att kämpa mot fascismen långt hemifrån?

Västeuropéer känner annorlunda. För dem är världens Milosevicer, ehuru monstruösa, bara ett av livets fakta. Något som inte kommer att försvinna. Tag bort en så kommer snart en ny och tar hans plats. De ser sig själva som realister, men det är inte realism; det är fatalism. Och som jag sedan kommit att inse, det kan övergå till en underlig, störande respekt för diktatorer, en respekt som grundas i Europas egen historia av tyranni.

2.2 EUROPEISK ANTIAMERIKANISM 

argument mot vänsterextremism