2.3 Övervintrad kommunism

INTENSITETEN i det europeiska etablissemangets antiamerikanism matchas enbart av intensiteten i nostalgin för gammal god Sovjetkommunism. Få politiker, professorer eller journalister medger att de saknar kommunismen. Men de flesta av dem är snara att säga att Sovjet åtminstone var en motvikt till amerikansk makt. Denna föraktliga kommentar som nu är standard ställer kalla kriget på huvudet.

Första maj brukade vara dagen då Sovjetunionen firade sitt kommunistiska system. Trots att Sovjetunionen är historia, är fortfarande första maj en helgdag i Finland, Norge, Sverige, Tyskland, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal och Italien. I Oslo startar den årliga paraden alltid från Youngstorget, ett trist och dystert torg som domineras av det socialrealistiskt byggda högkvarteret för Arbetarpartiet och det rostfärgade högkvarteret för den allsmäktiga samlingsorganisationen för fackföreningarna. De som går i leden är oftast unga, för unga för att ha några minnen av sovjetisk kommunism. På första maj 2005 tog det mer än en timme för paraden att gå förbi. Medan dussinet band spelade en bisarr mix av knarriga gamla kommunistvisor (som Internationalen) och kitschiga paradnummer (”Hello Dolly”), viftade deltagarna med röda flaggor och bar stora banderoller där det stod ”Stoppa ockupation och terror – stoppa USA och Israel!” ”Bekämpa globaliseringskapitalism – ja till socialism!” ”Ickesocialistisk politik är girighet satt i system!” och ”Vi är eviga optimister och stolta socialister!”

Tidigt 2004 ägnade NRK en halvtimme av bästa sändningstid till ett affekterat porträtt av en av tidigare framstående medlem av det norska kommunistpartiet. Trots att han numera är en framgångsrik fastighetsmäklare i Spanien, och medgav att han röstat på det konservativa Partido Popular i de spanska valen (för att de tillåter invandrare i Spanien och ”vi stödjer dem som stödjer oss”), anser han sig fortfarande vara lojal marxist. Denna lojalitet beskrevs som en dygd; inte heller fanns någon vink av att om man är en kommunistpamp kan man också vara hycklare och säga mot sig själv.

Senare samma år serverade VG en rapport om ”Nordkoreas två ansikten”. Det kunde hellre ha kallats ”Två sidor av Nordkoreas PR”. VG:s reporter som hölls kort av Nordkoreas myndigheter, hade fått komma ut och se statyn av den förre diktatorn Kim Il Sung, och ägnade två av fyra sidor med bilder av hur Nordkoreaner vördar den store ledarens minne. Och vad var Nordkoreas andra sida? Fattigdomen som drivit några till kannibalism? Tyranniet som dömt otaliga koreaner till tortyr och död? Gissa igen. ”Nordkoreaner lever sina liv precis som alla andra!” försäkrade VG oss, och ”bevisade” det med en mängd av bilder med Nordkoreaner som håller på med fritidsaktiviteter – skrattar, sjunger, åker rullskridskor, glassar på stranden. Trots att VGs reporter plikttroget noterade att de beskrivna individerna var medlemmar i den Nordkoreanska eliten, hindrade det honom inte från att föra fram denna Potemkinkuliss. Uppvisningens höjdpunkt var en nöjespark där huvudattraktionen var en lek där man kastar boll. Dess mål? Att ”döda amerikanen”. Reportern prövade och ”dödade” tre av fem amerikaner och applåderades av sina nya Nordkoreanska vänner.

EUROPAS SYN PÅ KUBA

Vanligare i Västeuropa än firanden av Nordkorea är lovsånger till Kuba. Det faktum att Fidel Castro har styrt utan att bli vald i fyra årtionden, att han har fängslat, torterat och avrättat tusentals ideologiska fiender (och andra som råkat komma i vägen), att kubaner inte har några medborgerliga rättigheter överhuvudtaget (inklusive rätten att lämna sitt eget land eller tillgång till internet), allt detta bortser man rutinmässigt ifrån. Vad som istället betonas är den inbilska tanken att kubaner är ett speciellt lyckligt folk som i en värld av intetsägande materialism har tagit en annan väg, för att bevara sin magnifika, livfulla egenhet och hållit den smaklösa ”McDonaldskulturen” som härskar bara femton mil från deras kuster på avstånd. (Det faktum att många kubaner har gått under i sina försök att nå denna menlösa kultur är förstås konstant ignorerad).

Fram till sin död 2002 var den mest berömde levande norrmannen upptäckaren Thor Heyerdahl, som stolt skröt med sin vänskap med Castro. Ett par månader före sin död besökte Heyerdahl sin kamrat som han lovordade i en intervju (en klipp finns på Heyerdahl museet i Oslo). ”Fidel är inte en diktator som tänker på sig själv,” sade Heyerdahl. ”Han samlar inte på rikedomar. Han lever ett spartanskt, enkelt liv och tänker bara på vad som är bäst för de fattiga på Kuba. Jag såg hur illa det var här före revolutionen. Det var så mycket fattigdom och misär att det var rena helvetet… Politik kan vara medicin för folket. För Kuba var kommunismen den medicin som behövdes.” (Tydligen tillfrågades inte Heyerdahl om det faktum att de flesta andra latinamerikaner, som också levde i fattigdom under diktatorer ett halvsekel tillbaka är numera betydligt framgångsrikare än kubaner, och har rätten att klaga) Efter Heyerdahls död tog hans son Thor jr upp facklan. ”Fidel Castro har en totalt oemotståndlig karisma när man möter honom enskilt,” berättade Heyerdahl den yngre för en reporter, ”en nästan kuslig glöd.”

Följ media i snart sagt varje västeuropeiskt land och du blir översköljd av positiva bilder av Kuba, I början av 2004 sände NRK Habana Libre, en norsk dokumentär som gav sig ut för att ge ”en glimt av livets glädjeämnen och den mänskliga anda väller fram igenom en uttrycksfull kultur vi vanligtvis bara möter till liten del… här i det marknadsinriktade väst.” Skapad med medel från den norska regeringen var dokumentären som följde flera Havanna-bor i sitt dagliga liv och blivit säkerhetskontrollerad vid en filmfestival på Kuba 2003, oförvanskad kommunistpropaganda. Inte en enda negativ aspekt på kubanskt liv fanns med. Öns ekonomiska problem skylldes på Förenta staterna; men samtidigt slogs det fast att välstånd inte spelade någon roll för kubaner i vilket fall som helst. Resten av världen må sträva efter byte och vinning, men kubaner tillbringade sina dagar sjungande, dansande och skrattande tillsammans. De älskar livet, de älskar varandra, de älskar sitt land. Kuba, fick vi höra, var det enda landet på den amerikanska kontinenten som hade kvar sin själ. Inte heller rådde tveksamhet om titeln: vad än nordamerikaner säger så var kubaner libre –fria. Kort efter att jag sett Habana Libre, stötte jag på en entusiastisk artikel i ett norskt filmmagasin om en liknande film. I en rapport från Havannas latinamerikanska filmfestival, hyllande Audun Engh regissören Fernand Perez Suite Havana, en ”poetisk betraktelse över dagligt liv i Havanna ”som följde tolv Havannabor i sina dagliga liv från morgon till kväll.” Engh hyllade öppet Castros diktatur och snäste åt hans fiender i norr, ”’Land of the free,’” sade Engh, ”förbjuder sina egna medborgare från att besöka Kuba. Skyhöga böter och fängelse väntar amerikaner som åker dit illegalt.” Engh underlät att nämna att det officiella straffet för amerikaner som besöker Kuba aldrig genomförs, medan kubaner som åker fast när de försöker lämna sitt land blir torderade och avrättade.

För det västeuropeisk etablissemanget är den tydliga attraktionen att landet är så nära den amerikanska kusten och ändå fortsätter vara ett bålverk för antiamerikanism. Vad beträffar Kuba ställer media allt på huvudet. För dem är inte Castro en tyrann, han är en heroisk strykpojke som skyddar sitt folk från amerikansk hegemoni.

I november 2004 sökte 43 medlemmar i en kubansk teatertrupp som var i Las Vegas och uppträdde med sin ”Havana Nightclub Show” asyl i USA. Den tyske journalisten David Kaspar noterade att truppen hade uppträtt i hans land några år tidigare och att medlemmarnas dyrkan av Castro hade firats på den tyska statliga kanalen ZDF. I en rapport som, med Kaspars ord, genljöd av beundran för Kuba,” var ZDF noga med att nämna ett piano som en av de uppträdande fått som gåva av Fidel och observerade att avsaknaden av avhoppare från truppen återspeglade underhållarnas ”stolthet över sitt hemland, med dess attityder till livet och sin kultur, vilken för de flesta kubaner inte väger lika tungt som pengar.” ZDF verkar inte ha rapporterat om massavhoppen i Las Vegas. Det gjorde inte heller Dagsavisens Erik Sagflaat, som 2005 försäkrade att ”de allvarligaste brotten mot mänskliga rättigheter” på Fidels ö var de som begicks av USA på Guantanamo-basen.

KRISTIANIA

FÖR SKANDINAVIER SOM INTE KAN resa till Kuba är det näst bästa, och dessutom nästgårds, ett litet hörn av Köpenhamn som kallas Kristiania.

En eftermiddag i juni 2004, i ett ljust duggregn, gick jag och min partner över en bro från det sagolika scenariot i centrala Köpenhamn, med sina kullerstensgator och ståtliga gamla byggnader som påminde mig om Forest Hill, Queens. Efter ett par kvarters kom vi till en rå valvport i sten. Efter att ha gått igenom den kom vi in i i vad som faktiskt kunde tas för en kubansk by: det fanns inga bilar, lastbilar eller bussar, bara en gata (med sidgångar), men det fanns gott om gamla, rostiga cyklar och en ymnighet av katter och hundar som sprang fritt mellan allestädes närvarande träd och buskar och vilda blommor. Detta var ”fristaden” Kristiania, en plats som på samma gång en flykt från verkligheten av dagens Europa och ett bisarrt förverkligande av idealen i dagens europeiska etablissemang.

Grundad 1971 av hippies, konstnärer och aktivister på en plats som just bilvit lämnad av den danska armen, är Kristiania permanent bostad åt uppskattningsvis ett tusental personer som inte betalar danska skatter men vars kommunala kostnader täcks av danska skatte betalare och vars säkerhetsbehov tas hand om av den danska polisen. Trots detta beroende gillar Kristianias inneboende att låtsas att de bor i en oberoende stat, en ”fristat” i mitten av Danmark som Monaco eller Vatikanstaten, bara friare i anden. Som om denna inbilskhet inte vore skrattretande och löjeväckande nog, biter de handen som föder dem, och klottrar sina staket och hus fulla med slogans som ”Fuck Fogh” (den danske premiärministern) och ”Fuck the cops”. I korthet är Kristiania kvintessensen av europeisk socialism i sin mest omogna form: liksom kontinentens elit rutinmässigt hänar och förolämpar dess långvarige beskyddare, de förenta staterna, hånar och förolämpar de bortskämda bratsen i Kristiania sin beskyddare, den danska regeringen. I sann sextiotals-anarkistanda ser de sig som rebeller mot staten medan de i själva verket är dess skyddslingar.

Vi gick igenom en stig genom Kristianias handelsgata, vilken bestod av många små fallfärdiga, ruckel till butiker, alla omgivna av vilda blommor, några caféer, en liten gammaldags lanthandel, en motorcykelbutik; och en utomhus loppmarknad fylld med hyllor av Beatles och Santana T-shirts. Upptejpat i ett av affärernas fönster var ett blad där Kristianias allmänna lagar var uppskrivna (”inga vapen”, ”inga privata bilar”) på ett ölcafé köpte vi två flaskor Tuborg. Det fanns picnic-bord, några under skyddstak och med texter på engelska ”Säg nej till tunga droger”. Då tunga droger hade varit ett av skälen till att skapa Kristiania, antog jag att denna slogan måste vara ett försök att lugna de danska myndigheterna.

För de finns de i de danska myndigheterna som vill sätta stopp för Kristiania. Dessa försök går tillbaka till början, men Fristaden har räddats varje gång genom inblandning av folk för vilken den symboliserar kärlek, fred, lidelsefull ungdom och hoppfull hippieliv. Det danska parlamentet som på 70-talet faktiskt röstat för att kasta ut ockupanterna, den rätta termen för de som bor i Kristiania, nöjde sig 1989 med att tvinga dem att följa danska lagar (genom att till exempel ansöka om byggnadstillstånd och utskänkningstillstånd). Efter att den konservativa regeringen under Anders Fogh Rasmussen tillträdde 2001 intensifierades försöken att stänga platsen, men det gjorde också motståndet. Den 22 maj 2004 protesterade tusentals demonstranter ett lagförslag som förelåg det danska parlamentet som skulle förneka kristinaiterna någon kollektiv rätt till sitt samhälle; den andre juli 2001, bara ett par dagar före vårt besök hade de första stegen tagits mot att göra om Kristianias omkring femhundra olika boplatser till en vanlig bostadsförening, Även om de flesta kristianiter accepterar arrangemanget insisterade de på att behålla rätten att bestämma vem som kunde förena sig med dem i paradiset.

Det lätta regnet gick över i ösregn. Vi väntade ut det vid ett av de baldakinförsedda borden, drack våra öl, lyssnade på en grupp unga rockmusiker som spelade i ett litet band och såg ut över de andra. De föll in i två kategorier: de propert klädda runt tjugo (och ett fåtal i trettio och fyrtioårsåldern) var uppenbara turister; de som var över femtio och klädde sig som gamla hippies var lika uppenbart lokalbefolkning, antingen boende eller sådana som hängde runt. En hispanic man var klädd i en Che Guevara t-shirt och en mössa med en röd stjärna i.

Slutligen slutade det regna. Vi avslutade våra öl och släntrade längst vägen in i Kristianias bostadsområde, en spretig klunga stugor omgivna av vilda blommor. Då och då stötte vi på memolappar som satts upp av kvartersråd. Det var underhållande att se att trots Kristianias anarkistiska pretatntioner var memolapparna skrivna i samma stela, opersonliga stil och löd av samma rigida format som de skrivelser vi fick från norska regeringsbyråkrater.

Från utsida såg de flesta bosättningar i Kristiania ut som fallfärdiga ruckel i en bortlömd liten by i sumpmarkerna i Bayou. De var i desperat behov av målning och underhåll, och trädgårdarna och verandprna var i många fall fyllda med skräl (trasiga möbler, gamla TV-apparater, kannor och kärl och oljebukar) som ut att ha samlats under tjugo år. Genom fönstrena såg vi emellertid det ena rumemt efter det andra som liknade något ur Architectural Digest – praktfulla vardagsrum med rena vita soffor och elegant krimskrams, fläckfria sovrum med widescreen-TV och datorer. Borgerlig lyx! Det var Västeuropa i ett nötskal: offentligt fördöma amerikansk liknande materialism; privat omhulda det. Då och då fick vi syn på en av lokalbefolkningen, en äldre kvinna som arbetade i trädgården; en man som sågade ved bakom huset; artister som målade i sina ateljeer med öppna fönster för att få in en sval kvällsbris. Raglande ut från sitt hus i en solkig tröja och slitna khaki byxor kom en mager, orakad man i sextioårsåldern och plockade uppp en nedgången gammal cykel från marken, klev på den och vinglade iväg längst vägen och försvann runt en kurva.

På en brevlåda såg vi ett klistermärke på danska: ”Koalitionens mor i Irak är rerrorism”. Vi vek av från huvudgatan och följde en liten stig genom skogen. På baksidan av ett skjul i mitten av ingenstans stod orden ”Fuck Fogh” målade. Jag undrade för ett ögonblick vad det var för mening med att skiva detta på en så avsides plats, speciellt med tanke på att alla i Kristiania redan kände på samma sätt? Men vad kunde man vänta sig? Platsen är trots allt förkroppsligandet av det europeiska etablissemangets dröm; och om det etablissemanget handlar om någonting så är det att dölja foglig konformitet som modigt oliktänkande.

En sak som blev tydlig när vi gick genom kristiania var att avvisandet av det som var typiskt danskt var lika mycket estetik som det var politik. Danmark är en ren, ordnad liten nation av lugn uta och minimalistisk dekor; med pittoreska kullestenslagda gator och nätta gräsmatttor; av ljusgult, benfärgat, grått och jordnära toner; och av nyskrubbade människor med kammat hår och nystrukna kläder. Kristiania är med sitt vilda hår och vildblommor en reaktion mot detta. Det är vuxna som leker att de är Henry David Thoreau. Jag måste medge att det var roligt att besöka, men hur kan en ansvarsfull vuxen kan leva här med ett rent samvete då han vet att han lever i en lögn och snyltar från en nation han officiellt föraktar?

Kristiania är ett unikt europeiskt fenomen. Men likt mycket annat i dagens Europa, speciellt i Europas vänster, stinker det av amerikanskt inflytande. Det är vad Woodstock skulle ha blivit om alla hade stannat kvar. När jag gick runt i Fristaden tänkte jag på att de utopiska kommunistiska samhällena, Brook Farm, Oneida, Shakers, bidrog till en intressant del i amerikas 1800-tals historia. Det är sant att få av dem varat lika länge som Kristiania, men de fick å andra sidan inte statligt understöd. Stolliga utopi-idéer som varit på mode hos avvikande grupper i Amerika, blir i Europa mainstream och permanenta inslag i samhällsbilden.

DEN STORA TRÄDÖRREN till pensionatet öppnades och en ung man med ett mellanösteraktigt utssende dök upp, turkiskt gissade jag, och såg stint på oss. ”Tyska? Engelska?” frågade han. ”Engelska,” svarade jag och efter att ha presenterat sig följde vi honom genom ett smalt mörkt matsal, borden var redan minutiöst dukade för frukosten imorgon, till vårt rum, ”Ni kan checka in,” sade han när han låste upp dörren, ”efter att ni gjort er hemmastadda.” Han gick och jag gick rakt till TV:n och slog på CNN-Europe precis i tid för att höra hallåan berätta att de nu går över till CNN-US för livesändningen från Ronald Reagans begravning i National Cathedral i Washington.

Trots att vi inte planerat vår resa till Berlin så att tajmingen skulle bli symboliskt lämplig var det så det blev, på flera sätt. Till att börja med var det begravningen av Reagan, en huvudorsak till att Berlinmuren föll. Sedan hade det varit åminnelsedagen ett par dagar tidigare inför sextioårsjubileet för dagen D. För första gången hade tyska ledare blivit inbjudna för att delta i de officiella mineshögtiderna – ett utslag av etablissemangets politiska önskan att får ner betydelsen av den transatlantiska allansen och prioritera aleuropeisk solidaritet. Slutligen var det EU-val på söndag. De skulle testa graden av folkligt stöd för Eus framtid, vars största och viktigaste medlem förstås är Tyska förbundsrepubliken.

Det låga valdeltagandet i dessa val och det starka gensvaret i Storbitannien för EU-motståndet hos det nya brittiska partiet Indipendent, visar att många väljare inte var så betagna i de europeiska projektet.

Medan jag satt och såg på de första delarna av Reagans begravning, var mina tankar inte på framtiden utan på det fögångna. Berlin hade upplevt en stor del av de två största marorna i det nittonde århundradet., nazism och kommunism. De förenta staterna hade hjälpt till att befria Berlin från Hitler, flugit in förnödenheter när Moskva försökte skära av dem från den fria världen, skyddad dess västra halva från Stalin och hans efterföljare och spelat en huvudroll i att befria dess östra halva från kommunistiskt styre. Berlinarna hade mycket att vara tacksamma för mot Amerika – speciellt Reagan. Åtminstone kunde man tro det.

Nästa dag kom vi upp ifrån S-Bahn vid Potzdamer platz för att möta ett häpnadsväckande panorama av stora, skinande byggnader av glas och stål, djärva och fantasirika. Jag kände mig som Dorothy när hon såg Smaragdstaden. Spektaklet var inte slut än: till höger, på andra sidan gatan – Ebertstrasse – sträckte sig en uppsjö av kranar mot horisonten (jag fick senare reda på att denna enorma arbetsplats var det framtida minnesmärket över Förintelsen). Öppningsrepliken i en gammal Marlene Dietrich melodi dök upp hos mig: ”Bland Berlins ruiner/ Blommar träden som aldrig förr…”. Dietrich sjöng den melodin i Det hände i Berlin (A Foreign Affair, 1948), som utspelades i Berlin direkt efter Andra världskriget. Det hade också varit en pånyttfödelse för staden, åtminstone för dess västra halva. Nu, sextio år senare, började Berlins östra halva komma ikapp.

Rikheten i inspirationen i arkitekturen runt Potzdamer Platz var vördnasvärt inspirerande. Och det som fördjupade intrycket var tanken att det tills helt nyligen inte varit något där – torget, som före Hitler hade varit Berlins Times Square eller Picadilly cirkus, hade genom hela det kalla kriget varit en grå, bortglömd ödemark i skuggan av muren. Nu var det ett glänsande nav av internationell kultur och fri företagsamhet – den ultimata reklamen för en demokratisk kapitalism.

När vi vandrade runt Potzdamer Platz den dagen i juni 2004 var visserligen den tyska ekonomin inte längre det kraftpaket den varit några år tidigare. Trots hög produktivitet, led både Frankrike och Tyskland av låg tillväxt och stigande arbetslöshet, en direkt konsekvens av välfärdspolitiken. Politiken behövde reformeras, men väljarna ville inte veta av det. I decennier hade de blivit betingade att se sina socialdemokratiska system som fullbordandet av mänsklig historia och amerikansk liberal demokrati som en primitiv kvarleva från den industriella revolutionen. De hade matats med en nollsumme-spels uppfattning av ekonomin – tanken att det bara finns en viss mängd välstånd att dela på, så att nöden i fattiga länder är det direkta resultatet av ”ackumuleringen” av välståndet i rika nationer (där Amerika, förstås, är den värste av alla). Därav den uppfattade skyldigheten för väst att skicka biståndspengar in i tredje världens regeringars pengakistor. Att rikedom i själva verket skapar rikedom, och att de rika bäst kan hjälpa de fattiga med handel, inte bistånd, är ett nästan okänt koncept i Västeuropa.

AMERIKANSK EKONOMI

Jag har nämnt slagordet ”Amerikanska villkor”. Ekonomiskt sett innebär det rövarbaroner och löneslavar – otyglad kapitalism och total avsaknad av skydd och rättigheter för de anställda. Det är vanligt i Västeuropa att tro attt de flesta amerikaner inte har sjukvårdsförsäkring, att de sjuka som inte är försäkrade rutinmässigt nekas vård, att amerikaner som förlorar sina arbeten inte får arbetslöshetsunderstöd, att Amerika inte har allmänna skolor, att pensionärer inte får stöd från staten, och så vidare. 2004 skrev emellertid den tyske författaren Olaf Gersemann en bok kallad Amerikanische Verhältnisse (Amerikanska villkor), där han vände på steken och menade att den tyska fruktan för amerikansk kapitalism var ogrundad, och att en vändning till mer amerikansk stil på ekonomin skulle ge tyskar större välstånd, finansiell säkerhet och ekonomiskt välstånd.

Gersemann motbevisade den ena självbelåtna myten efter den andra: att levnadsstandarden är högre i Europa (nix), att de rikaste betalar betalar lägre skatter i Amerika än i Europa (i USA står de rikaste tio procenten för 65 % av den federala inkomstskatten; i Tyskland står de för fyra procent), att folk i USA måste ha två jobb för att klara sig (bara 1,5 % har två heltidsjobb), och så vidare. Han såg att Europas överreglerade, högt beskattade socialt demokratiska samhällen inte i någon meningsfull kategori hade en ekonomisk fördel framför Amerikansk liberala demokrati.

En jämförande rapport från 2004 av Timbro, en svensk tankesmedja, utmanade samtidigt den konventionella visdomen och slog fast att i genomsnitt är amerikaner mycket rikare än Västeuropéer. Enligt Timbros medarbetare Johan Norberg har den amerikanska ekonomin närmast fördubblats de senaste 25 åren, medan EU:s ekonomi har stigit med knappt mer än hälften. De länder vilka ökat mest, som Storbritannien och Irland, är de som tagit efter den amerikanska modellen, Ändå fortsätter europeisk media att servera samma bekväma ”Amerikanska förhållanden”-klyshor.

När orkanen Katrina slog till mot Amerikas Golfkust 2005 fokuserade europeisk media på den antagna tredje världen fattigdomen hos dess offer och den påstådda likgiltigheten för deras öden hos den amerikanska regeringen. ”Amerikanska förhållanden”! Säkert. 1200 människor dog i orkanen, en av de runt halvdussinet mest kraftfulla som någonsin registrerats; i motsats till detta dog inte mindre än 11 000 fransmän i värmevågen 2003 – en bra mycket mer tydligt fall av tredje världen villkor och myndigheters likgiltighet, inte desto mindre beskrevs den aldrig så i europeisk media.

Från Potsdamer Platz följde vi kanten av Tiergarten, Berlins centrala park, till Brandenburger Tor. Plazan på stadsportens västa sida liknade många andra europeiska torg på sommaren: turister i T-shirts och kortbyxor vällde ut ur bussar med kameror i högsta hugg; en kvartett småväxta mayaindianer i färgglada ponchos spelade trummor och panflöjt. Vi gick under gatan och kom in i vad som förr var Östberlin. Det var samma plats där jag fjorton år tidigare gått från väst till öst och sett nedgångna, gamla byggnader med kulhål i fasaderna. Vad jag såg nu var helt annorlunda. Pariser Platz, torget vid portens östra sida var en syn att se: kantad av eleganta låga strukturer med glas och marmor låg de franska och amerikanska ambassaderna, Dresner och DG bankerna, Konstakademin och hotell Adlon, samtliga designade av stora internationella arkitekter. Det måste vara en av de platser i Europa som är mest slående och ger starkast intryck av framgång. Symbolismen kunde knappast bli större: här hade kommunismen härskat, undertryckt frihet, kontrollerat ekonomin, censurerat konstnärer, och inskränkt fri rörlighet. Vad kunde vara mer lämpligt än att det nu fanns två västerländska demokratiers ambassader, högkvarter för två banker, en konstskola och ett hotell?

Det fanns även ett Starbucks (amerikansk kaffekedja, ö.a.) Den största Frappucinon kostade 4,30 euro. (hur länge behövde en östberlinare under kommunisttiden arbeta för att tjäna ihop det?) Vi köpte två och satte oss i solskenet för att beskåda paraden som gick förbi. Hundratals människor gick förbi; ingen hade det där gråa, jagande ansiktsuttrycket jag mindes från 1990. Många var tonåringar. En grupp femtonåringar gick förbi, och jag kom att tänka på att de var spädbarn när muren föll. De hade vuxit upp i ett förenat Tyskland, i ett fritt Europa; de kände inte till något annat. Detta, tänkte jag, var vad det handlade om. Det var för dem, för de då ofödda, som väst hade stått upp mot kommunismen så länge, och med alla risker och kostnader det medfört. Det var för dem som JFK kommit till Berlin och sagt ”Ich bin ein Berliner”; det var för dem Reagan kommit och sagt ”Herr Gorbatjov, riv ner denna mur”.

Vad hade dessa ungdomar lärt sig om historien?

CHE GUEVARA

Frågan hade knappt kommit till mig innan den besvarades. En andra grupp ungdomar gick förbi och en hade en Che Guevara t-shirt. Strax efteråt kom en till. Det borde inte varit ägnat att förvåna: på sommaren fanns Che överallt på Oslos gator. Varför skulle det vara annorlunda i Berlin? Jag sippade på min Frappucino. Sedan såg jag en hel mängd med Che.

”Ursäkta mig ett ögonblick”, sade jag.

Med min Frappucino gick jag över till souvenirshoppen bredvid. På en metallhylla utanför butiken fanns ett stort urval av Che t-shirts. Några med slogan Hasta la victoria siempre, alltid framåt mot seger.

Idag finns det inte någon som någonsin levt vilken dyker upp oftare på t-shirts i Europa än Ernesto ”Che” Guevara, Castros närmaste medarbetare under och efter revolutionen på Kuba. Det mest lyckosamma som någonsin hände Che (vilket helt enkelt betyder ”argentinare”, liksom ”yank” betyder ”Amerikan”) var den dag han fick sitt foto taget där han ser ut som den ultimate romantiske revolutionären. Långt efter att han avrättades i Bolivia har denna enda bild fått myten att leva kvar.

Jag borde varit härdad mot att se Che överallt. Men det gjorde mig arg att se hans ansikte på Parizer Platz, där det han kämpade för vunnit en mardrömslik och, som det verkade, oåterkallelig seger. Några hävdar att detta att han blivit en bild som används för att sälja lediga kläder innebar att kommunismen blivit en handelsvara, och därför en triumf för kapitalism. Men när jag såg dessa t-shirts kände jag ingen triumf.

Min egen medvetenhet om kommunismens realiteter gick tillbaka till högstadiet. I årskurs nio, hade jag en god vän som var kuban och hette José. Vi var de två toppstudenterna i spanska, och när examen närmade sig hade vi så lika resultat att det var oklart vem av oss som skulle få skolans pris. Då en dag sade läraren att det skulle gå till mig. Vid slutet av lektionen sade José storsint till mig att ”Det är rätt att du vann. Det är mitt språk, och du gjorde lika bra som jag, vilket betyder att du gjorde det bättre”

Josés språkkunskaper låg i blodet. Hans far hade varit journalist under Batista. När Castro och Guevara tog makten, arresterade de Josés far, torterade honom och stack ut ögonen på honom. En dag träffade jag honom i hans modesta lägenhet på bottenvåningen. Han satt i en stoppad stol i ett bokklätt rum och talade till mig med en respekt jag var ovan vid. Sedan den dagen tänker jag, varje gång jag ser en Che t-shirt på en aningslös ung person, på Josés far när han sitter i sitt vardagsrum, omringad av böcker han inte längre kan läsa.

Dylika grymheter var vanliga för Che och hans likar. Josés far hade tur, han kom åtminstone ut med livet i behåll. Många gjorde det inte. Några var inte mer än tonåringar när Che, efter att ofta godtyckligt kallat dem revolutionens fiender, skjutit dem. Paul Berman, vilken beskriver Che som en ”extrem dogmatiker, instinktivt auktoritär, allergisk mot varje demokratisk eller liberal impuls, snabb med att dela ut dödsdomar, och ännu snabbare att leda sina kamrater i döden i redan förlorade gerillakrig”, kallar kulten kring Che ”en episod i den moraliska okänsligheten i vår tid”. Trots att Che ”inte åstadkom någonting annat än katastrofer”, trots att han ”styrde över den kubanska revolutionens första exekutionspatruller”, och trots att han ”grundade Kubas system med ’arbetsläger’, det system som senare skulle internera bögar, dissidenter och aids-offer” har denne ”frihetens fiende… blivit symbol för frihet”. Och han är nu den högste idolen för ungdomar i Europa.

Jag såg Eurovisionsschlagerfestivalen i maj 2005 och blev rörd av det ukrainska bandet GreenJollys sång ”Razom Nas Bahato”, sången för deras ”orangea revolution”. Min entusiasm dök när en av medlemmarna hade en Che t-shirt – Che, hjälten för det tyranni hans land just befriat sig ifrån!

Jag minns en NRK rapport jag sett om en familj nordkoreanska flyktingar. Fadern hade dött av svält i Nordkorea; hans fru och son hade flytt till syd. Först hade jag förvånats över att NRK medgivit att det fanns tyranni i Nordkorea, men reportaget hade slutat i bekanta NRK termer. Från en kulle med utsikt över en sydkoreansk gata full av neonskyltar och tung trafik (i skandinavisk media välkända symboler för ”amerikanska förhållanden”), sade flyktingens son, nu i tjugoårsåldern, att varken det nuvarande systemet i Nordkorea eller Sydkoreansk kapitalism hade svaret på Koreas problem. Var fanns alltså svaret? Han hittade det i Che. Reportern sammanfattade med en bild av honom stående på en kulle, läsande en bok med Che på omslaget, försjunken i innehållet och med revolutionära drömmar.

Che t-shirts var inte de enda kommunistrelaterade varorna till salu bredvid Starbucks. Det fanns vykort med Lenin, armband med hammaren och skäran, t-shirts med DDR och CCCP. När jag såg på dem lade jag märke till en attraktiv kvinnlig anställd i trettioårsåldern, troligen på vakt mot tjuvar. Jag antog att hon såg min motvilja och såg på mig och gav till ett generat skratt. ”Nostalgi för Östtyskland”, sade hon med en stark accent och ursäktande ton.

När vi lämnade Pariser Platz gick vi till riksdagshuset, en olycksbådande preussisk byggnad som gav intryck av makt. Bakom den ledde en bred, mjuk, ny blekgrå trottoar som liknade marmor. I mitten av trottoaren gick en oansenligt linje som visade var muren stått. Vi följde den till stranden av Spree. Vid floden var en rad vita kors fästa vid stängslet; de hade namn på dem som försökt fly till friheten.

Senare hittade vi en mer skabbig del av forna Östberlin. När vi gick uppför den övergivna Schönhauser Allee som var full med skräp passerade vi block efter block med graffititäckta byggnader. På en sliten fasad hade någon skrivit med meterhöga orangea bokstäver ”Ned med den fria världen!”. Vi såg en poster för socialistpartiet ”Europa på FN:s sida, inte i USA:s skugga!”. Till slut kom vi till Gleimstrasse, en smal, trädprydd gata med små kaféer. Det var charmigt, trots att många byggnader var i dåligt skick. Det enda tecknet på det tjugoförsta århundradet var i fönstret på Wall Street-institutet, där snygga, fräscha röd-vit-blåa plakat sade (på en engelska som kanske inte lät helt naturlig) : Learn English a better way!

REAGANS BEGRAVNING – ÖSTTYSKLAND

Samma kväll på en bar nära vårt hotell samtalade vi med en hånfull tysk i trettioårsåldern som arbetade för den amerikanska armén. När vi talade om Reagans begravning frågade jag honom vad han tyckte om den förre presidenten. Han ryckte till, och sade något som tydligen var menat att vara storsint ”Vad kan man säga? Han är död, låt honom vila i frid”.

Även de västeuropeiska media hade bestämt sig för att vara generösa. De gav en massa beröm – full pott för sällskaplighet och charm, samtidigt som de nekade honom någon större betydelse. En minnesartikel av Lisa Erdmann i Der Spiegel var typisk. Som förväntat skrev hon in en hänvisning till Reagans ”cowboystrid”, men man undrar varför underrubriken tog upp hans arbete som livräddare? Svaret är: för den västeuropeisk eliten är det löjligt galet att en amerikansk president en gång varit livräddare. I Västeuropa jobbar inte unga människor som skall få toppjobb inom politiken, akademierna eller media som livräddare eller tidningsbud; de går på Sorbonne eller Oxford eller Tubingen, där de sitter på caféer och diskuterar Marx och Sartre och blir uppassade av sina mindre privilegierade medmänniskor. För Erdmann är Reagans bakgrund som livräddare och sedan radioannonsör och skådespelare, en del av ett stort amerikanskt skämt: bara i Amerika kan en sådan ”populistisk” figur styra landet.

Titeln på Erdmanns sista artikel sade allt: ”Kalla krigets siste krigare”. Hon verkade se honom som en sorts abnorm art som nu tacksamt nog var utdöd. I likhet med många av etablissemanget föredrog hon att anse att problemet inte var kommunismen utan antikommunismen.

Hon visade inte någon uppskattning för Reagan, inte den minsta medgivande att han kanske varit mer gränssättande i vissa frågor än den politiska elit som hånade honom. Jag säger detta som en som, under Reagans period, kritiserade honom för att ta sina idéer om världen från filmens värld. När kommunismen i Europa imploderade blev jag lika överraskad som alla andra. Även om jag fortfarande inte håller med Reagan om allt, måste jag medge att i den frågan hade han absolut rätt. Och jag såg att trots min egen antikommunism, hade jag tillåtit min syn på honom att influeras av amerikansk media som rutinmässigt behandlade kommunism mildare än antikommunism, firade Gorbatjov men aldrig gav något erkännande till Reagan.

I Västeuropa gick förstås journalisterna ännu längre än sina amerikanska motsvarigheter i att göra kommunismen finare. Sedan den föll har de gjort ett förstklassigt jobb med att skriva om hela historien under den kommunistiska eran. På samma sätt som de skrev upp europeisk socialism, satte de en skräckmask på amerikansk demokrati, och de har färgat kommunism för att få den att verka klädsam samtidigt som de betonat de fulaste överdrifterna hos västerländsk antikommunism. I processen har de förändrat det dramatiska nederlaget för ett ondskans imperium till en alldaglig saga om en kanske något alltför autoritär regering som förändrades – en förändring som i deras återgivande skulle ägt rum oavsett vad Amerika och dess allierade gjort.

Sådan skamlös revisionism är standard i Västeuropa. Från Lissabon till Helsingfors, från Dublin till Rom är ”fred” ett mantra; och ingenstans är det mer påtagligt än i Tyskland. Dagens Tyskland är reflexmässigt mot krig . Krig i Irak, krig överhuvudtaget, krig mot någon för något skäl som helst. För dagens tyskar är själva tanken väpnad konflikt oskiljaktigt kopplad till Hitler, nazism och Förintelsen, och en känsla av djup oförsonlig känsla av nationell skuld. Allt detta är del av samma mardrömslika enhet, en evig, otäck sammankoppling. Tyskar inser också att för världen omkring dem är tanken på krig kopplad till bilder av tyskar i uniform. För en tysk idag, är något så enkelt som att sätta på sig en uniform nog för att återkalla enorma intensiva historiska skändligheter och skapar en känsla av skuld för tung att bära.

Man kan förstå att en tysk känner att hans lands enda hopp för återlösning, med tanke på dess historia, ligger i freden, mer fred och ännu mer fred, till vilket pris som helst, och att vid varje tillfälle proklamera det tyska folkets avståndstagande från sina föregångares brott. Det är därför Förintelsemonument finns överallt i dagens Tyskland. I centrum av Wittenberplaz, till exempel, ett spretigt Berling-torg som är kantat av restauranger och kaféer som ger den en gemytlig atmosfär, står två höga pelare mellan vilka det finns flera träskyltar som var och en bär namnet på ett dödsläger. På toppen av detta minnesmärke står orden ”Så att vi aldrig glömmer”.

Men vad betyder det för tyskar att säga att de inte skall glömma Auschwitz och Treblinka? Ju närmare man ser på dagens Tyskland desto tommare verkar dessa deklarationer av hågkomst och ånger vara. Ett seriöst Tyskland, ett Tyskland som är intresserat av att lära sig historiens läxor och agera ansvarsfullt efter dessa läxor, hellre än att bara inta den moraliska fåfänga tanken på pacifism, skulle vara beslutsamma att bekämpa dagens motsvarigheten till nazismen. Men tyskar, liksom andra västeuropéer, har uppfostrats i ett tankesätt som gör det svårt för dem att inta en sådan ståndpunkt Även om någon annan krigar mot dig, som Al Quaida gjorde elfte september är det din skyldighet, om du är civiliserad och fredsivrare, att inte slå tillbaka.

2004 skrev den amerikanske författaren Frank Martin om sitt eget möte med detta sätt att förhålla sig till krig. När han besökte armékyrkogården i Arnhem i Nederländerna där fler än 1600 allierade soldater ligger begravda som dog i den meningslösa striden 1944 vilken skildras i filmen En bro för mycket, fick Martin höra från guiden att ”soldaterna kämpade för broar, så fånigt att de allihop krigade för något sådant”. Martins reaktion? ”Det var svårt att inte banka skiten ur (denne) 17-årige barnrumpa… Jag försökte förklara att de inte kämpade för broar utan för hans och hans familjs frihet”. Hans slutsats är att européer idag tror att ”förhållandena de lever under är normala och att det alltid varit så”. Ett oroväckande antal västeuropéer verkar inte förstå att frihet och framgång inte är den mänskliga naturens vanliga tillstånd – och att när dessa saker står under hot, är inte en sorglös passivitet det bästa sättet att reagera.

NORSKA TRADITIONER

VARJE ÅR, under veckorna före jul deltar norrmännen i en uppskattad nationell tradition: julebord. Vänner eller arbetskamrater bokar ett bord i en traditionell norsk restaurang, där de delar en traditionell norsk måltid. En kväll följde jag med en vän till mig, och några av hans vänner (vilka jag inte kände) till ett julebord i Oslo. Enligt vanan samlades vi först på en bar för att dricka en öl eller tre. Jag hade knappt satt mig ner förrän jag hörde gräsligt New York var. Det var den vanliga klagovisan om ”amerikanska villkor”. Min vän avbröt mannens tal för att berätta att jag var amerikan. Han vände sig till mig. ”Var kommer du ifrån?” ”New York”. Han bytte snabbt 180-grader och berättade för mig hur mycket han beundrade New York: han skulle dit en vecka över jul och längtade redan.

Vi gick till restaurangen. Åter hann jag knappt sätta mig innan mannen bredvid mig, en främling igen, säga ”Amerikaner kan inte tala engelska och de kan inte skriva det”. Åter introducerade min vän mig och sade att jag var amerikan. Helt oförvånad fortsatte han sin antiamerikanska oration. Ingen verkade finna det oartigt eller anmärkningsvärt, och ingen argumenterade mot honom. Efter ett par meningar sade han något jag ville svar på: ”Amerikanska och engelska är två olika språk!” (det är ett påstående som ofta görs av norrmän när de vill trycka till amerikaner). Min vän höll med. Det gjorde inte jag, ”Skillnaden mellan amerikansk och brittisk engelska är mindre än mellan två olika norska dialekter”.

”Vilka dialekter som helst?” sade han hånfullt. ”Även två Oslo-dialekter? Det finns olika dialekter i Oslo vet du”

”Ok, inte två Oslo-dialekter, men de flesta dialekter i Norge skiljer sig mycket mer än amerikansk och brittisk engelska”

”Stämmer” sade min vän.

Eftersom han insåg att han inte kunde vinna debatten återgick han till amerikaners många brister. När han till slut var tyst tillräckligt länge för att jag skulle kunna göra mig hörd sade jag ”Du är ganska antiamerikansk, va?”

”Jag är väldigt antiamerikansk”, sade han bestämt, nästan fientligt, utan ett spår av självmedvetenhet eller något som liknade humor.

I Europa klagar muslimer mycket om antiislamistiska fördomar, och det gör även eliten bland journalister och politiker. Men de flesta européer är extra noga med att aldrig säga någonting till muslimerna som ens avlägset kan uppfattas som anti-muslimskt. Antiamerikanismen däremot är något helt annat. Européer som uppfattar sig själva som goda, anständiga människor säger saker till amerikaner som de aldrig skulle säga till några andra. Om jag suttit där och sagt att jag beundrade Osama Bin Laden, eller var övertygad maoist eller Förintelseförnekare så hade säkerligen mannen bredvid mig behandlat mig med mer respekt än han gav mig för att jag var amerikan.

Övriga gäster på middagen var vänliga. Ändå var sättet de skakade av sig antiamerikanismen visade att för dem var inte en irrationell avvikelse utan helt klart innanför gränsen för acceptabelt beteende. Många européer är så vana vid detta hat att de inte ens ser att det är ett hat. Och hur skulle man kunna förvänta sig något annat? De möter dessa synpunkter dagligen i kvällsnyheterna och i tidningarna. ”Jag är väldigt antiamerikansk” sade mannen. Jag kunde frågat varför, men jag visste det redan: han hade blivit serverad antiamerikanism hela sitt liv av lärare, professorer, politiker och journalister. Eftersom jag inte ville ställa till med en scen eller ta emot oförskämdheter, åt jag snabbt och betalade och gick. Hela tiden satt mannen med ryggen mot mig.

Trots kylan och den sena timmen var centrala Oslo fylld med folk. Utanför Grand Hotel var det speciellt packat. Medelålders män och kvinnor, tonåringar och barn stod på gatan och trottoaren, många med kameran redo. Jag visste varför. Nobels fredspris hade delats ut samma dag. Och nästa dag skulle fredspriskonserten hållas. Utan tvekan skulle många stjärnor bo på hotellet – bland dem Oprah Winfrey, Tom Cruise, Patti LaBelle, Tony Bennett, Diana Krall och Cyndi Lauper. Därför stod dussintals norrmän i den kalla decembernatten och hoppades få en glimt av en amerikansk stjärna. Sådana är motsatserna som karakteriserar västeuropéernas inställning till Amerika idag.

2.4 SYNEN PÅ JUDAR

argument mot vänsterextremism