Syndikalister från 1997 är en kort bok redigerad av Anna-Klara Bratt och Jonas Fogelqvist, där några utvalda syndikalister får uttala sig om hur de ser på syndikalismen fram till 1990-talet.
I förordet s 5, ställs tre frågor till de som intervjuas:
- Varför är man syndikalist?
- Hur ser syndikalisterna på dagens samhälle?
- Vad vill de göra?
Min genomgång av boken är ett kort utdrag av diverse citat. Meningen med detta är att om någon syndikalist/anarkist hänvisar till denna bok, skall man snabbt kunna visa att den, liksom alla andra anarkistiska och syndikalistiska böcker, enbart består av floskler och klyschor utan svar på något.
En av redaktörerna, Anna Klara Bratt, lämnade för övrigt SAC 2006.
Minou Padellaro:
Socialism är att ”det borde råda ekonomisk jämlikhet mellan människor” 12
Det är enbart orättvisor i uppväxt som ger förklaring till beteende i framtiden, förklarar hon; ”man visste vilka av ens klasskamrater som skulle knarka ner sig”. Vilket är upprörande enligt Padellaro 12
Padellaro gick med i SAC då hon ”vill värna om de svaga… man skulle ta hand om varandra, för att människor hade lika värde” 12
Padellaro var en sökare som ”känt mig vilsen i flera år, och här hade jag hittat något jag kunde hålla med om” 13
Som många andra i vänstern fick hon jobb inom ungdomsvården 13
Men hon vet att SAC är en liten och svag fackförening 14
Och ett utsökt exempel på blaha-blaha är när Padellaro säger att ”i spänningen mellan ideal och verklighet byggs mycken desillusion upp” 14
Det är dock frustrerande att jobba för SAC, säger hon, eftersom ”Du tycker att du måste göra för mycket själv, irriterar dig över att andra inte gör tillräckligt” 15
Även i SAC finns en ”manlig struktur som präglar hela samhället” 16 (vilket intygas av varje kvinna i SAC)
Ett exempel på en kampanj för feminism är aktionen mot H&M reklam, då den innebär ”objektifiering av kvinnan”. Det gick inte smärtfritt då män i SAC kände sig ”personligt träffade” 17
Padellaro är mot staten, men samtidigt för välfärdsstaten. Det är inkonsekvent, men motiveras med ett underbart exempel på blahablaha: ”Och ändå kanske det är just i ett sådant sökande, som syndikalismen bevarar sin själ… Vägen är målet, alltså”.
I tidig syndikalism ”poängterades viljans betydelse” 18
UPPDATERING 2018
Padellaro sparkades ut och ”drevs bort” i mitten av 2000-talet av de nya makthavarna i SAC. Det var tacken för över tjugo års tjänst! Hon hade varit aktiv medlem sedan 80-talet och lagt ner hela sitt liv på SAC, som kassör, ordföranden, skrivit protokoll och rest kors och tvärs genom landet. Men inget av detta betydde något, när en ny grupp tog över och sparkade ut det gamla gardet.
Lars Hammarberg
Som är storrökare. Inte som många andra livvstilsanarkister: ”Det finns syndikalister som lägger stor vikt vid att leva rätt. De är noga med att äta ekologiskt odlat och bojkotta multinationella varumärken och föra ett någorlunda sunt leverne.” 22
Han var tidigare arbetslös, sedan ”fritidsledare och barnskötare”, och som så många andra i rörelsen punkare 22
Hammarberg tror på framtiden för syndikalismen: ”Det finns ett jättestort missnöje med socialdemokratin. Folk är jävligt vilsna… Så jag tror på ett uppsving för SAC” 25
Vad samhällsekonomin beträffar bör personal ha inflytande, men inte för stort (dvs han har inga svar i frågor om ekonomi) 25. Vad är socialism, enligt Hammarberg? ”En strömning har sett framför sig en kooperativ utveckling, med arbetarstyrda företag på en fri marknad”. Hammarberg är negativ till detta 26
Kommuner och samhället skall äga, de anställda förvalta. ”Hur går det då om en grupp människor vill pröva en ny företagsidé. Är de hänvisade till funktionärer”, frågar intervjuaren? Lars konstaterar att ”Om det blir så har det ju misslyckats totalt…. Det är alltid jobbigt att förklara hur ett syndikalistiskt samhälle ska se ut”. Det finns riktlinjer, men inga svar 27
UPPDATERING 2018
Hammarberg jobbade sig upp till toppen av SAC. Han blev generalsekreterare, högsta hönset. Men han hoppade av och lämnade organisationen vid mitten av 2000-talet; han stämde sedan organisationen i sin besvikelse. Det slutade med att han och hans kompisar startade sin egna lilla mini-fackförening, Nätverket Fria Syndikalister. Det är numera (2021) nedlagt.
Jonas Fogelqvist
Syndikalism är ”ett sätt att förhålla sig till vardagen” 9
Att syndikalismen inte har svar på några samhällsproblem är inget problem , eftersom ”sökandet efter en möjlig väg är själva poängen” 9
Tidigare medlem i KPML(r) 9
Tidigare punkare 10
”Så mycket av en uttalad syndikalistisk världsrörelse finns inte idag” 29, konstaterar Fogelqvist.
”Men i själva sökandet efter nya vägar att gå kanske något nytt en dag kan uppstå” 30. Hopp, trots allt!
SAC var tidigare för teknik, nu har de en”grön profil” from 70-tal 55
Ibland är det så att ”de lokala intressena kolliderar med de gemensamma i SAC” 65
Kieran Casey
Jobbade bensinmack, gatsopare, plockat apelsiner, diskare 31
Han har bott i flera kollektiv, men alla sprack pga konflikter mellan om man skulle ha lönsamhet eller leva efter principer 32
”i grunden handlar det om människosyn” om man tror människan är god skapar man ett samhälle som är gott och vice versa 34
Framtiden? ”Det beror på hur moget och med vilket allvar vi tar vår övertygelse” 37
De vanliga facken är duktiga på trakasserier av oppositionella 46
Birgitta Ajer
Tänk själv och var inte rädd ”Det är syndikalism för mig” 44
Men man måste dela på ansvaret inte bara köra själv 44
Det måste finnas balans mellan individ-kollektiv ”vägen är det viktigaste” 45
Eva Fuchs
Berättar att det finns mycket alkohol i SAC. Och även sexism, då äldre ombudsmän ”tafsade på de här unga tjejerna från landet”. Fuchs själv attackerades av dem 51
Hon har större krav på män i SAC än så 53
UPPDATERING 2018
Sexismen i SAC bekräftas av snart sagt varje kvinna som uttalar sig:
”Generellt har det funnits en grupp män som motarbetat de kvinnliga aktivisterna. De männen har upplevt oss aktiva kvinnor som ett hot. När jag började mitt arbete i AU var det uppenbart att det varken fanns utrymme för kvinnor eller unga. Stora delar av organisationen har vetat om de problem vi har haft med sexismen på central nivå, och ändå har ingen valt att stötta oss kvinnor. Vi ska agera som kollektiv, men man har lämnat oss ensamma, säger Liv Marend.”
”Jag tycker att det har blivit jättetydligt under den här kongressperioden – när det återigen var män på de flesta poster – att det helt plötsligt bara är ett kön i alla sammanhang. Traditionellt har det bara varit män, att det i princip bara är män som är ombudsmän är exempelvis en typisk kvarleva” (Lena Barrow)
”SAC, och hela arbetarrörelsen egentligen, är en så jävla patriarkal institution. Jag höll på med massa boxning och thai-boxning förut och till och med den delen av samhället tycker jag är patriarkat-light jämfört med SAC” (Jona Elings Knutsson)
Bengt Göran Jansson: (som är så ointressant att han inte säger nåt värt att ta upp, min anm)
Britt Marie Andersson
Tror ej på utopin i syndikalism eller ”de gamla profeterna” 69
Lennart Markebo
Som vill att vi alla ”delade allting lika”, liksom i den kommunistiske författaren Sven Wernströms barnbok från 1966 De hemligas ö 74
Markebo har en lång historia i vänstern: först i VPK:s ungdoms förbund 74. Sedan MLK, Marxist leninistiska kamförbundet (Gudrun Schymans gamla parti); Förbundet Kommunist; Landskronas röda grupp 76; sedan FAM, Förbundet Arbetarmakt 77. Sedan SAC för där fanns ”öppenheten och ärligheten .. en tolerans för olika åsikter” 80
UPPDATERING 2018
Men det slutade inte där. Markebo blev runt 2010 avskedad i strid med LAS. Då stämde han SAC. Vilket naturligtvis resulterade i att han blev utesluten med hela sin lokalavdelning – för att de inte ville utesluta honom (så mycket är det ”lokala självbestämmandet” värt i SAC). Det slutade med att Markebo och hans kompisar startade sin egen miniatyr-fackförening i Huddinge.
Markebo var med och ordnade julfirande för ”stadens hemlösa”, när julen var över ockuperades huset för ”De kunde ju inte bara slänga ut de hemlösa ur huset de lånat” 75
Markebo är för planekonomi ”rätten att ta beslut om att skära ned antalet tvål eller tvättmedelsmärken” 77
Vi i väst måste dra ner vår levnadsstandard pga tredje världen. ”Förr eller senare måste vi hitta en strategi för hur vår standard här i väst skall anpassas till övriga världens” (81) (dvs de har hållit på i över hundra år och har fortfarande inga svar)
Annika Hjelm
”Att (anarkism och syndikalism) hänger ihop är dock självklart” (88)
UPPDATERING 2018:
Annika Hjelm lämnar SAC 2006, eftersom ”Det finns en tendens att man lyssnar mer på män och att män som är storväxta och uttrycker sig väl och högljutt får större utrymme än andra. Och den platsen tycker jag både kvinnorna och männen ger dem ” (källa)
Eva X Moberg
Moberg tar upp den traditionella synen att vänstern minsann är moraliskt högre än alla andra: ”anarkismen – och anarkister – verkligen bryr sig om andra. Till skillnad från det samhälle med regler och restriktioner, fängelser och diverse repressiva inställningar vi lever med dagligen. Som anger tonen och ger oss en självuppfattning som sedan generar brott mot reglerna eller ren passivitet” (90)
Varit punkare ( sid 94) och såg en uppdelning de som festade och ”politiska gänget som till stor del bestod av medelklass” (96). En del var ”unga punkare som bara söp” (Ä98)
Hon deltog i husockupationer, polisen var elaka mot oss (102)
Och hon har alltid trivts i en kulturmiljö ”inte bara en politisk miljö utan att det funnits tidningar, böcker, musik och teater” (103)
UPPDATERING
Eva X Moberg avled i cancer 1999 (wikipedia)
Arwid Lund
Ansvarig utgivare för anarkisttidningen Direkt aktion 112
”Anarkismen och syndikalismen har alla stora idéer tillsammans: direkt aktion, självförvaltning, direkt demokrati, federalism….. Vi är syskon i grunden. Knyter man kontakt med den syndikalistiska rörelsen så knyter man också band med anarkismen” 112
Lund gillar militanta idéer 116, eftersom allt dåligt beror på kapitalisternas omoral. ”det är alltid rätt att göra motstånd mot detta” 119
UPPDATERING 2018
”Enligt Lund behöver demokrati inte rymma olika politiska partier. Det är avslöjande.” (källa)
Christer Petterson
”Att rösta är helt meningslös” 122
Att stoppa konstlade jobb är ok, tex skogsgödsling 128
Petterson tar även upp festandet sitt inlägg. Bla kom raggare till deras fest. Trots att de normalt sett ogillade punkare, ansåg de allt ok och avslappnat; de behövde inte bevaka sitt revir som på vanliga fester 129
Anna Klara Bratt (red)
Som ung flicka går hon på anarkistfestival för ”ölen, konserten och kärleken” 130
UPPDATERING 2018
Bratt var chefredaktör för Arbetaren fram till 2004, men lämnar sin post då hon anser att SAC tagits över av folk med diktaturfasoner.
Pia Laskar
En av de mer tragikomiska figurerna i svensk vänster. Laskar var inblandat i kidnappningsförsöket mot en svensk politiker och dömdes till fängelse. Det hindrade inte att hon sedan blev anställd som genusvetare av universitetet. Eller att få toppositioner i SAC. Hon ångar ingenting.
När Laskar fick fängelse gick hon med i SAC, hon deltog i ”fångkampen” (132). Alltså organisering av kriminella på fängelser på sjuttiotalet. Det var en tid då ”ingen i SAC tänkte på offren”. Laskar allra minst. Hur legitimerar hon mord, stöld, rån, överfall, våltäkter? Svaret är att anklaga abstraktionen ”samhället” för alla problem: ”alla sociala hierarkier och förtryck måste avskaffas; sexism, rasism, klassism, artism och så vidare” (135)
”Vi är ju alla produkter av olika typer av förtryck och det finns fortfarande mängder av sociala hierarkier att avslöja. Hierarkier som vi inte ser i dag för att en del av de förtryckarstrukturer vi själva deltar i är helt normaliserade. Ett av de första förtrycken man kämpade emot var ju klassförtryck. Sedan uppmärksammades rasförtrycket, så småningom könsförtrycket. I dag fogas förtryck efter förtryck till listan; åldersförtryck, heterosexistiskt förtryck, artism – förtryck av andra arter, och så vidare. Och vad vet vi om 2000-talet” (134)
Den här människan lever i en egen sagovärld av sociala strukturer. Hon lever i ett Lovecraftianskt skräckscenario där hela världen är din fiende! Hela världen består av oändligt skräckinjagande strukturer som är ute efter att förtrycka dig. Lika fasansfulla som några monster från fantasier hos alla världens fantasyförfattare! Skillnaden är förstås att Laskar tror att hennes ”strukturer” är verkliga. Sanningen är att hennes ”produkter av förtryck” är lika påhittade som någonsin Cthulus universum. Det är en tragisk fantasivärld av monster och skräck som den här stackars människan framlever sitt tragiska liv i. Hela tiden darrande, skakande orolig för att bli utsatt för ett nytt förtryck. Aldrig kunna slappna av. Aldrig kunna vila. Aldrig kunna känna sig säker och trygg. Hela tiden veta att allting runtomkring henne vill skada henne, förtrycka henne. Inte konstigt att det finns så många med alkohol- och drogproblem inom vänstern när de lever med den här synen på sig själva.
Sofia Hildsdotter
”Fick hon som hon önskade skulle det förtäras mindre alkohol på den frihetliga rörelsens egna fester” 143
”Hon är mycket påläst och trycker vid upprepade tillfället på behovet av bildning” 143
”Kvinnor har blivit allt mer sexualiserade och då framför allt unga tjejer” 146
”Matstörningar är ett annat problem som blir allt vanligare och går långt ner i åldrarna. Det är ett symptom på att unga tjejer har det jobbigt och jag ser det som ett resultat av kvinnoförtrycket” 146
Polisen är hemska och allt blir värre och värre 149
Lösningen på allt är analys, insikt, medvetandegörande, kritik av norm 152f. (dvs hon har lika lite svar som någon annan i denna bok)
*
Boken Syndikalister 1997 innehåller en märklig lista människor. Samtliga är vilsna sökare med trasiga uppväxt- och familjeförhållanden. De har hoppat från rörelse till rörelse. Aldrig stannat upp, bara ställt till problem för andra genom livet.
Men det är inte bara 1997. Långt senare, både 2010 och 2023, blir det nya bråk i SAC precis likadana som tidigare. Åter är det trasiga, vilsna knarkare och kriminella som av någon anledning är välkomna i toppen till organisationen som tar med sig problemen.
Trots att de klagar över sexism och superi i sin miljö stannar de kvar i en livshållning som uppmuntrar till mer konflikt och bråk. Vad menar jag med ”uppmuntra”? Jo, knarkandet, supandet, stölderna och parasiterandet legitimeras av de anarkistiska tankar de alla gemensamt tror på. De anser att de har ”rätt” att ta för sig av andras egendom. De anser med hänvisning till anarkistiska böcker och tänkare att missbruk och stöld är en ”rebellisk” handling mot ”samhället”. Eftersom det omgivande ”samhället” är ”borgerligt” och inte gillar parasiter som vill vara slashasar vilka lever på andras arbete och bara snylta socialbidrag, intar anarkister och syndikalister omedelbart en ”motsatsattityd”, precis som Barnen i Bullerbyn, och förklarar att det är Bra att supa, knarka och stjäla! Det är ett Uppror mot förtryckar-hierarkierna! Det är en rebellisk handling som visar att man minsann inte inordnar sig i nån konform liten fyrkantig box. Hejhopp.
Den här pubertala, ”Jag vill aldrig växa upp!”-inställningen hos anarkisterna är precis som med andra grupper av människor som gör samma destruktiva livsval. Vare sig det gäller hälsa, moral, vad som helst. Det gemensamma är att om någon uppmärksammar problemet och vill förändra, blir de inte uppskattade. Istället anklagas de för att ”kasta skit”, ”kränka”, ”påhopp” eller att skuldbelägga, ”shamea”.
Ett motsvarande exempel som berör synen på dålig hälsa är fett-acceptans, En rörelse som till det yttre vill stoppa diskriminering mot överviktiga genom att låtsas att man är precis lika frisk vid 150 kilo som vid 75. Tjockisarna skadar ingen, de lever inte genom att utnyttja andra (med vissa undantag som flygplanens sittplatser). Men inom gruppen skapades snabbt värderingen att om du vill gå ner i vikt blir du utstött för att du anses ha klankat ner på de som inte vill ändra sig.
Samma sak gäller vanliga kriminella som inte försöker legitimera sig genom att hänvisa till någon bok av någon anarkist på 16- eller 1800-talet. Men det betyder inte att de accepterar kritik. När kriminella blir anmodade att se till sitt eget ansvar för sin livssituation, att de sitter där de sitter pga sina livsval, så säger de inte Ja eller Nej. De kommer omedelbart med en motkritik mot den som framlägger kritiken. De ”tolkar” det som ”shameing”, som nedvärdering. De säger ”Tró du du e baëttʁe än maï ælle?”
Inom vissa grupper till stöd för offer för sexuella trakasserier, anorexia eller självskadebeteende händer ibland samma sak. Den som kommer med förslag till lösningar och ändrat beteende, att komma vidare eller nå nya förståelser, bli anklagad för shamea. Attityden är att alla förväntar sig att bli bekräftade – att få höra att det är synd om dem, och sedan få höra det igen och igen och igen. Det blir en nedåtgående spiral, och en tävlan i vem som har det värst. Den som uppmärksammar problemet blir anklagad för påhopp.
Hade de inte varit människor vars galenskap inkräktar på andras liv kunde de få hålla sig till sig själva. Som läget är nu behövs sidor som denna.