UTNYTTJA VÄLFÄRD, EURABIA

DÅ JAG BODDE I AMSTERDAM 1999 kände jag ännu inte till sådana saker. Men jag ville lära mig. Dock var det inte lätt att komma över information. (Internet var ännu inte den omfattande informationskälla som den sedan har kommit att bli). Dag efter dag satt jag på kaféer och läste igenom holländska, brittiska, franska, tyska, italienska och spanska tidningar (tillgången på utländska tidningar på holländska kaféer var generös), men såg knappast några referenser till europeiska muslimer. Jag sökte i flera av Amsterdams utmärkta bokhandlar, och det stora lånebiblioteket på Prinsengracht, men hittade nästan inget (jag vet nu att Pim Fortuyns bok Mot islamiseringen av vår kultur publicerats två år tidigare, men jag stötte aldrig på den). Jag vet numera också att den holländske författaren Paul Scheffer varnade i NRC Handelsblad år 2000 att ”toleransens kultur har nått en gräns”, men missade det också vid tidpunkten.

Visserligen spårade jag upp flera böcker om islam, eller om islam och västvärlden, vilka jag läste uppmärksamt. Men jag hittade bara ett fåtal om islam i väst. Nära nog alla intog en förhoppningsfull ståndpunkt. T.ex. argumenterade amerikanen John Esposito ivrigt i The Islamic Threat: Myth or Reality? (1992) att det inte fanns något sådant hot, punkt slut. Esposito var tydligen expert. (2005 gav American Academy of Religion honom Martin E. Marty priset för Folklig förståelse av religion). Jag fann hans inställning förbryllande. T.o.m. mina begränsade observationer visade mig att fundamentalistisk islam var på frammarsch i Europa och inte anpassade sig till demokratiska värderingar. Det verkade klart att förr eller senare skulle det bli en konfrontation – eller kapitulation. Ändå ville inte Esposito medge detta. Ingen medgav detta.

Istället vidhöll de flesta som skrev i ämnet att islam var precis vad västvärlden behövde. Adam LeBor satte i sin bok A heart turned East (1997) vad han såg som höga andliga och moraliska värden i islam mot vad han kallade västerländsk dekadens. Engelsmannen LeBor citerade en fransk muslimsk ledare om det nödvändiga i att låta ”muslimer i väst introducera (västerlänningar till) en ny synpunkt (på både familjeliv och samhällsliv), eller snarare en betydligt äldre sådan, grundad i andliga värden istället för materiella”. Islam, skriver LeBor, ”kan föra (något) omätbart, immateriellt, men inte desto mindre vitalt, till Europa”, företrädesvis ”Gud och andlighet. De saknade bitarna i livets pussel mot slutet av det tjugonde århundradet”. LeBor klagade mycket över Förenta staternas ”utmaning” mot muslimer p.g.a. konflikten mellan muslimska värderingar och den krassa amerikanska kulturen. Likt många andra västerländska skribenter verkade LeBor uppfatta islamsk fundamentalism i väst som jämförbar med en krydda som piffar upp en smaklös rätt. Men det hans själv skrivit visar att religionen inte fungerar på det sättet. Det kryddar inte – den förändrar, underordnar, erövrar.

Islam betyder ”underkastelse”, och åtminstone i sin fundamentalistiska form kräver den inget mindre. Ett västerländskt samhälle som accepterar en sådan religion som en andlig komponent skulle snart visa sig väldigt ogästvänligt mot varje skribent som inte delar LeBors odelade beundran, bland mycket annat. LeBor erkänner inte detta problem någonstans i sin bok; ingenstans har han ett positivt ord till övers för västernlandets frihet, individualism, sexuell jämlikhet eller skydd för minoriteter. Inte heller tar han upp den traditionella islamiska uppdelningen i världen av Dar al-islam (”islams hus”) och Dar al-Harb (det icke-muslimska ”Krigets hus”, vilken fått sitt namn av att muslimer som bor i det är uppfordrade att få det under islamiskt styre genom jihad). Istället insisterade LeBor orubbligt på fundamentalistiska muslimers dygd och fromhet och girigheten och dekadensen hos deras västerländska förtryckare.

När jag letade statistik visade det sig att uppemot 7 % av Nederländernas population, nästan halva Amsterdam, var av icke-holländsk härkomst. Av de största invandrargrupperna, gick de turkiska och marockanska samhällena tillbaka till 1970-talet, medan immigration från Surinam och Nederländska Antillerna, två forna holländska kolonier, hade nått sin topp på 1980-talet. Så många som tre av fem turkiska och marockanska invandrare i Nederländerna var arbetslösa; två av tre barn i Amsterdams skolor var icke-holländska.

Varje västeuropeiskt land har sin egen blandning av minoritetsgrupper och sin egen moderna immigrationshistoria (de stora undantagen är Finland och Island, som nästan inte har några invandrare; Portugal och Irland har också relativt få). Sveriges största icke-västerländska grupper är irakier och iranier; Norges är pakistanier; Danmarks är turkar; Belgiens (liksom Hollands) är marockaner och turkar; Storbritanniens är indier, pakistanier och bangladeshare; Frankrikes och Italiens är från Nordafrika; Spaniens är från Marocko; Tysklands från Turkiet, Schweiz från Balkan och Österrikes från båda.

Den första stora vågen med immigranter kom till dessa länder för mer än trettio år sedan och bestod mestadels av arbetskraftsinvandring. De nytillkomna de senaste decennierna har kommit antingen som ”flyktingar” eller ”asylsökande” eller genom så kallad ”familjeåterförening”. Jag sätter dessa ord inom citattecken då politiken som styr dessa kategorier av immigranter sedan länge visat sig ha allvarliga brister och blivit gräsligt missbrukade. Till exempel är de flesta ”flyktingar” inte flyktingar alls. Migration, observerade en forskare, är nu ”en medveten omstörtande handling”. De som olagligt söker asyl förstör rutinmässigt sina identitetshandlingar på planet till Europa – ett enkelt knep som gör att de kan undvika deportation och söka tillflykt av humanitära skäl. Graden av bedrägeriet kommer ur det faktum att 94 % av de asylsökande som kommer till Norge saknar identifikationshandlingar (detta trick används också av terrorister för att undvika att bli upptäckta av europeiska säkerhetsorgan).

Muslimska immigranter i Europa kommer inte från städer, utan från fattiga, avlägsna byar – vilket betyder att de är mer benägna att vara religiöst konservativa och både obekanta med och fientliga till västerländska värden. Många hade blivit än mer konservativa och religiösa sedan de kommit till Europa. Den muslim du möter på gatan i Amsterdam, Paris eller Berlin kan mycket väl vara mer intolerant än sina kusiner i Marocko eller Anatolien.

Förutom detta vet jag lite om europeiska muslimer, och jag är inte den ende. 1998 hade européer inte en aning. Media hade inte tagit upp ämnet, parlamenten hade inte debatterat det, professorerna hade inte lärt ut om det. Det är inte förrän senare som medvetenheten har börjat spridas; mindre tack vare media, parlamenten och professorerna än en relativt liten orädda själar som gett sig den på att föra fram saken.

En sak vi känner till idag är att många immigranter har varit mycket framgångsrika i att exploatera generositeten i västs välfärdssystem, där det är en enkel sak att gå in på en byrå och komma ut med pengar på fickan. I Norge finns det en uppsjö med olika bidrag – bland dem socialbidrag, arbetslöshetsunderstöd, barnbidrag, handikappbidrag, invaliditetsersättning, kontantunderstöd och hyresbidrag.

En av orsakerna till att det skandinaviska välfärdssystemet har fungerat så bra är att skandinaver har varit duktiga på att inte dra fördel av det. Visst tar skandinaver fler sjukdagar än amerikaner, med de är i allmänhet ansvarsfulla när det gäller att söka arbete och försörja sig själva och de brukar vanligtvis inte gå in på socialkontor och fråga efter pengar de inte behöver. I en förvånande hög grad är det sociala försäkringssystemet en fråga om heder: om man inte behöver det, frågar man inte efter det.

Tråkigt nog är detta en form av heder som många invandrare inte är bekanta med. De flesta kommer från fattiga byar i underutvecklade länder med stark korruption, en bakgrund som tenderar att skapa cynism, dubbelmoral och skicklighet i att manipulera systemet. För människor med sådan bakgrund är målet att roffa åt sig det man kan; bara en dåre skulle inte ta för sig av de fördelar Västeuropas belöningssystem erbjuder. Dessutom får många av dem höra från sina religiösa ledare att islamsk lag ger dem rätt att utnyttja de otrognas system så mycket som möjligt – med Kheir Sajers ord rätten att ”fuska och ljuga inför de länder de bor i”. De får höra att de skall se förmånerna som jizjya, den speciella skyddsskatt som otrogna inneboende i muslimskt ockuperade länder är skyldiga att betala muslimer för att få behålla livet. För vissa invandrare finns alltså ingen gräns. I Danmark utgör muslimerna 5 % av invånarna, men står för 40 % av välfärdsutbetalningarna. Statistik för andra länder ser likadan ut. Utöver de vanliga hjälpkategorierna finns det ett ymnighetshorn för varierande utlägg: minst en norsk kommun uppmuntrar integration med att betala uppemot 75 dollar per år för gå med i en ungdomsklubb eller ett idrottslag. Medan norrmän måste betala omkring 2000 dollar för ett körkort, kan en invandrare på bidrag få ett gratis om han kräver ett.

Den lätthet med vilken invandrare kan lura systemet är svindlande. 2005 visade det sig att den norska regeringen betalade invaliditetsersättning till många marockanska invandrare som flyttat tillbaka till sina hemländer och, för att maximera input, använde flera namn, ljög om hur många de måste försörja och använde falska läkarintyg för att bevisa att de inte kunde arbeta. Trots den ofantliga storleken på välfärdsstatens byråkrati verkade det som om informationen och dokumenten sällan granskades. Omkring 15% av de marockanska invandrarna i Norge står på listan för inkapabla och upp till en fjärdedel av den lever egentligen i Marocko, där en norsk invaliditetspension är jämförbar med en rik mans inkomst. Aftenposten noterade att en man med familj kan få invaliditetsbidrag med upp till 3000 dollar i månaden. En reporter som åkte till Marocko för att hitta dessa bidragstagare blev utskälld av en man i Casablanca som berättade för honom att Norge ”måste bli striktare” med hans landsmän. Det är onödigt att säga det, men det finns inga skäl att tro att inte invandrare från andra länder också åker i första klassens gräddfil.

Ina Kjögx Pedersen skrev i Weekendavisen att ”Integration i Danmark börjar på socialbyrån”. Men dessa kontor, tillade hon i en artikel baserad på en studie av Omar Dhahir, är platsen för flera kulturella sammanstötningar. En trivial kommentar av en socialarbetare kan av en klient uppfattas som en djup förolämpning; klienten svarar med ord avsedda att angripa socialarbetarens hederskänsla (”Om du inte gör vad jag säger knullar jag din syster”); socialarbetaren svarar i sin tur med ett skämt som i klientens kultur skulle vara otänkbar (”det skulle hon gilla”). Vissa klienter slår sönder saker i socialkontor och misshandlar socialarbetarna. Inte av frustration, utan för att de lärt sig att sådant översitteri ger dem vad de vill. Pedersen citerar Dhahir som säger att ”i den arabiska kulturen… har auktoriteter stor makt. Folk uppför sig respektfullt mot dem”. Men inte i Danmark. Det danska styret är inte repressivt; socialbidragsarbetare tenderar att vara sympatiska och angelägna att hjälpa till. Många invandrare uppfattar detta som svaghet och utnyttjar det genom att ”tyrannisera” socialarbetarna. Dhahir föreslår att när socialarbetare möter invandrarklienter skall översättare göra mer än att översätta språket, de skall översätta kulturen. Men är problemet att de invandrare som utnyttjar den danska gästfriheten inte förstår eller att de förstår alltför väl?

Nima Sanandaji som kom till Sverige som flykting när han var barn, har beskrivit hur det svenska asylsystemet uppmuntrar segregation, alienation och biståndsberoende: ”i flyktinglägren gjorde ingen något. Ingen lärde sig att prata svenska, Ingen integrerades i det svenska samhället och ingen tilläts få ett arbete… Vi vande oss vid tanken att socialkontoret ansvarade för våra liv”. Och socialkontoren lärde folk att främja denna attityd: de ”antog att folket de understödde inte hade någon ansvarskänsla… Om man sade till dem att man gjort slut på sina pengar i början av månaden och inte hade några kvar, så gav de en mer”.

Efter terroristattackerna i London 2005, kom det fram att de fyra som misstänktes för dådet hade tagit emot mer än en halv miljon pund i socialbidrag från den brittiska staten. The Telegraph rapporterade också att Hizb ut-Tahiris grudnare Omar Bakri Muhammed (som predikat att ”vi skall erövra Vita Huset… vi skall styra och muslimer skall behärska jorden”) fick ”331,28 pund i månaden i handikappunderstöd och 183,30 pund i månaden för extra levnadsomkostnader för funktionsnedsatta”; dessutom fick han ”bostadsbidrag” och ”kommunal skattelättnad” för att inte tala om hans frus socialbidrag med minst 1300 pund i månaden (underligt nog nämndes inget om barnbidrag för hans sju avkommor). Till och med sin bil hade han fått gratis under ett statligt program.

Tack vare missbruk av socialbidrag i vissa fall, i andra fall hårt arbete och i många fall båda, har miljoner muslimska föräldrar givit sina barn bekväma, framgångsrika liv. Ändå har många av dessa barn uppfostras till att förakta de samhällen som har gjort denna bekvämlighet och framgång möjlig. Undersökningar visar att unga europeiska muslimer idag – även de födda i Europa – identifierar sig mer med sina ursprungsländer än med de länder vilkas pass de bär med sig. Ingen överraskning där. Trots allt har deras familjer aldrig lämnat den islamiska världen fullt ut – de tog den med sig. Deras bostadsområden är inte tillfälliga ghettos som försvinner med integrationen utan embryon till kolonier som fortsätter växa som resultat av invandring och reproduktion.

”Kolonier” är inte en överdrift, Som den brittiske historikern Niall Fergusson uttrycker det ”ett ungdomligt muslimskt samhälle söder och öster om Medelhavet är redo att kolonisera ett åldrande Europa i nord och väst”. Bassam Tibi, en liberal muslim som undervisar vid ett tyskt universitet, har varnat att ”antingen blir islam europeiserad eller också blir Europa islamiserad” (han föredrar det förstnämnda). I juli 2004 förutspådde Bernard Lewis, kanske den mest framträdande västerländska experten på islam, att Europa kommer att vara islamiskt vid slutet av århundradet. Historikern Bat Ye’or instämmer. Faktum är att hon har introducerat en användbar term för att beskriva den geografiska etnicitet som tar form i och med Europas islamisering: ”Eurabia”.

Den som tvivlar på dessa förutsägelser behöver bara titta på statistiken. Idag ligger den muslimska delen av befolkningen i största delen av Västeuropa på mellan 2 till 10 procent. I Sverige, Österrike och Nederländerna närmar sig siffran den övre delen av skalan; i Frankrike är den 12 procent. En titt på de relativa nivåerna för födelser visar att denna procent kommer att stiga hastigt över den kommande generationen. Bland infödda västeuropéer ligger nativiteten mellan 1,2 till 1,8, långt under ”återbefolkningssiffran” 2,1. Detta betyder att den infödda befolkningen i dessa länder kommer att sjunka betydligt under den nästa generationen, och antalet pensionerade kommer att närma sig antalet arbetande, vilken kommer att orsaka en ekonomisk kris. Under tiden kommer antalet muslimer öka dramatiskt, dels genom invandring och dels genom reproduktion (fertilitetskurvan bland muslimer i Europa är betydligt högre än bland ickemuslimer). Idag är redan 16 till 20 procent av barnen i största delen av Västeuropa muslimer. Inom några år kommer var femte eller sjätte ungdom i Västeuropa vara muslim; inom ett par generationer kommer många länder att ha en muslimsk majoritet. Sakkunniga observatörer förutspår en kommande ”explosion” av inhämtade äktenskap som tar Europa bortom en punkt utan återvändo.

Imamerna vet det här. ”Muslimer har en dröm om att leva i ett islamiskt samhälle”, förklarade en dansk muslimsk ledare 200, ”Denna dröm kommer helt klart att uppnås i Danmark… Vi kommer till slut att vara i majoritet” En t-shirt som är populär bland unga muslimer i Stockholm lyder ”2030-året vi tar över”. På många platser i Europa har agitationen för överförandet av suveränitet över områden redan börjat. I Frankrike fick en statsanställd som mötte en imam vid utkanten av Roubaixs muslimska distrikt sympati för sitt uttalande att området var islamiskt territorium dit hon inte hade tillträde. I Storbritannien har imamer pressat myndigheterna att officiellt utse vissa områden av Bradford som liggande under muslimsk och inte brittisk lag. I Danmark har muslimska ledare försökt få samma kontroll över delar av Köpenhamn. Och i Belgien ser redan muslimer som lever i Bryssels stadsdel Sint-Jans-Molenbeek inte området som en del av Belgien, utan som ett områden under islamisk jurisdiktion där belgare inte är välkomna.

USA KRISTEN FUNDAMENTALISM

Den största orsaken till att jag var glad över att lämna Amerika var protestantisk fundamentalism. Men gradvis såg jag att Europa föll offer för en än värre fundamentalism vars ledare fick sina amerikanska protestantiska motsvarigheter att likna amatörer. Falwell (amerikansk fundamentalistisk predikant, grundare av Moral majority, ö.a.) var en osmaklig, otäck typ, men han utfärdade inga fatwas. James Dobsons råd till föräldrar var gräsliga (förespråkar aga, ö.a.), men han sade inte till folk att mörda sina döttrar. Amerikanska liberaler har kämpat mot den religiösa högern i decennier; Västeuropas liberaler har inte ens erkänt att det finns en religiös höger. Hur har de kunnat ignorera det? Som gay har jag inte kunnat blunda för denna grymma verklighet. Pat Robertson (konservativ tv-predikant, ö.a.) ville bara förneka mig att ingå äktenskap; imamerna vill välta en mur över mig. Jag uppskattade inte den hycklande konservativ-kristna linjen att hata synden och älska syndaren, men den var att föredra framför den rättframma fundamentalistiska muslimska åsikten att homosexuella förtjänade att dö.

Med tanke på vad jag sett och hört av evangelisk kristendom i Amerika, hade jag inte blivit alltför upprörd av att kristen tro i Västeuropa snabbt hade minskat sedan andra världskriget och att kyrkorna nu var nästan tomma. Men jag började se att när kristen tro försvunnit, hade en känsla av mening och syfte också försvunnit – och lämnat kontinenten sårbar och öppen för erövring av människor med djupare tro och starkare övertygelser. Genom att inte längre kunna ta religion på något djupare allvar, kunde många européer inte tro att andra människor kunde se på religion med verkligt allvar.

Situationen var alarmerande. Det som jag mest älskade med Nederländerna – och med Europa – var det som mest hotades av den ökande islamska fundamentalismen. Ändå gjorde holländarna ingenting. Varför vägrade de ta itu med något som helt uppenbart var en fara för deras frihet? Såg de inte vad jag såg? Såg de inte ilskan i ögonen på många muslimska män när de såg det yttersta beviset av brist på heder och ära – en holländsk kvinna som cyklade till arbetet? Eller antog de att dessa män, helt enkelt genom att andas in den holländska luften på något magiskt sätt skulle bli vidsynta och sekulära?

En kväll åt vi middag med Stephan Sanders, en smårebellisk gay konservativ skribent som ofta uppträdde i holländsk TV och var välkänd för sina abrupta uttryck och sitt o-ortodoxa synsätt. I förbigående nämnde han att Nederländerna, till skillnad från Förenta staterna inte hade en religiös höger. Jag visste mycket väl att Nederländerna hade en religiös höger; att den bestod av muslimer och inte kristna fundamentalister; och att förr eller senare skulle holländarna behöva ta itu med utmaningen. För tillfället kände de sig emellertid alltför obekväma av tanken, Att kritisera någon del av islam på något sätt kändes som att ge uttryck för rasistiska eller etniska fördomar. Holländarna (liksom västeuropéer i allmänhet) såg islam mindre som en religion än som ett uttryck för etnisk identitet. Medan de entusiastiskt fördömde protestantisk fundamentalism – vilket knappast existerade längre i detta en gång så kalvinistiska land – kunde inte holländarna förmå sig till att andas ett negativt ord om islamsk fundamentalism.

Då jag lämnade Nederländerna visste jag allt detta. Och jag visste att även holländarna en gång måste inse det.

Lördag den 6 mars 1999, i hällande regn, samlades en stor folkmassa på Damtorget i centrala Amsterdam med skyltar och banderoller. Nästan alla var mörkhyade; mängder med kvinnor i hijab och små barn som delade ut flyers till förbipasserande. På en flyttbar plattform höll en man ett politiskt tal med en röst vars ilska och passion visade att han var något annat än en etnisk holländare, även om hans hudfärg inte redan visat det. Dagens ämne: tillåta ”vita illegala” – d.v.s. illegala invandrare som inte dömts för något annat än att invandra illegalt – att få stanna i Nederländerna. Jag skrev ner slogans från några av skyltarna, och regnet suddade nästan genast ut bläcket. Alla var på holländska och var och en innehöll minst en felstavning: ”Mänskliga rättigheter för alla! Även för ’vita illegala’!”, ”Allmän amnesti för ’vita illegala’!”, ”Ingen människa är ’illegal’!”

FLYTT TILL NORGE

DEN FÖRSTA APRIL 1999 flyttade vi från Amsterdam till Oslo; och den 8 maj med en enkel och vacker ceremoni i Oslos tingshus blev vårt partnerskap officiellt. I konungariket Norges ögon, dock inte i USA:s, var vi nu äkta makar. Tack vare ”familjeåterföreningslagen”, hade jag rätt till att bosätta mig i Norge.

Skillnaden mellan Amsterdam och Oslo var betydande. Amsterdam är Västeuropas korsväg; Oslo är en mindre utpost. Nederländerna är den mest tätbefolkade nationen i Europa (om man inte räknar in Monaco och Vatikanstaten); Norge är den minsta (förutom Island). Dessa demografiska skillnader skapar kulturella kontraster. Holländarna är kosmopolitiska; norrmän kan vara förvånansvärt provinsiella. Holländare är förtjusta i att tala andra språk och går över till engelska hur hårt man än försöker få dem att tala holländska; norrmän som vanligtvis talar bra engelska tenderar att inte prata språket förrän de har fått i sig några drinkar, och då kan det bli svårt att få dem att sluta.

För en amerikan överväger dock likheterna mellan de två länderna. När jag levde i Oslo märkte jag snart att många av slutsatserna jag kommit till beträffande Nederländerna var lika giltiga i Norge. I båda rådde total samstämmighet om politisk korrekthet.

Några månader efter att vi flyttat till Oslo, utnyttjade jag ett erbjudande från regeringen till varje ny immigrant: femhundra timmar undervisning i norska. Klasserna hölls på Rosenhofs vuxenutbildning, en spretig gammal skolbyggnad som påminde mig om min skola i Queens, De flesta studenterna var invandrare; de flesta var muslimer med lite, om ens någon, utbildning. Många kunde inte ens läsa eller skriva sitt eget språk.

Min klass var ett undantag. Jag hade placerats i ett rum med andra relativt välutbildade människor med bakgrund i språkkunskap.Vi var arton stycken från Amerika, England, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Polen, Ukraina, Serbien, Israel, Pakistan, Kina, Syd-Korea. Singapore och Australien. Flera i klassen var suveränt flerspråkiga. De ukrainska kvinnorna kunde tre eller fyra slaviska språk, holländaren talade franska, tyska och spanska, pakistaniern talade flytande urdu, farsi, bengali och franska. Och alla talade engelska.

Lika tillfredsställande som min förbättrade norska var känslan av gemenskap i klassrummet – en gemenskap som gick utöver ålder, nationalitet och inkomstskillnad. Och, inte minst, religion. Flera var kristna, tre (tror jag) var muslimer,en var jude. Ingen av muslimerna var fundamentalist, de var lätta att ha att göra med och märkbart västerländska. Men de var undantagen på Rosenhof. Längre bort i korridoren satt kvinnor i hijab med manliga släktingar utan vars sällskap de inte fick lämna hemmen. Det var dem med tillåtande makar. Många kvinnor lever hela sina liv i Norge, gifta med män vilka såg västerländska språk som en väg in i fördärv och därför inte tillåter dem att lära sig norska.

Vår klass var livlig och rolig. Samtidigt som vi lärde oss norska lärde vi oss norrmännens levnadssätt och fick förståelse för varandras hemspråk och kulturer. Våra diskussioner satte fokus på tidigare okända attityder och föreställningar våra kulturer hade planterat i oss, och vi såg i dem de gemensamma svagheter och fel hos människan. Vi skrattade åt oss själva, men också för att fira chansen vi fått att växa utöver våra kulturer.

Från de andra klasserna hördes aldrig något sådant skratt.

ÖKAD UNGDOMSKRIMINALITET

EN KVÄLL inte långt efter vår flytt till Oslo, stod jag och min partner och väntade på en spårvagn – faktiskt precis framför domstolsbyggnaden där vi ingått partnerskap. På bänken ett par steg bort satt ett ungt muslimskt par. I närheten stor två unga kvinnor och kysste varandra. Den muslimska kvinnan i hijab, stirrade på dem med ilskna ögon. Hon var uppenbart ute efter att skrämmas. Min partner och jag växlade blickar. Den muslimska kvinnan fortsatte stirra. Hon hade ett oroväckande hat i ögonen. Till slut kunde inte min partner stå ut. ”Var snäll och sluta med det”, sade han till henne, med mild vädjande röst.”Detta är Norge. Vi gör inte så mot människor här”. Hennes man hoppade upp på fötterna av ilska. Hans fru, sade han, hade just flyttat till Norge och hade inte lärt sig det norska sättet. Hon hoppade också upp, tydligt oroad av hans ilska, och ställde sig framför honom som om hon var rädd att han skulle bli våldsam.

”Bäst att du släpper det” sa en av de lesbiska till min partner. ”Du gör bara honom arg, och när han kommer hem lättar han på trycket genom att slå henne”. Min partner böjde sig.

En morgon två månader senare var min partner på väg till arbetet på en fullsatt spårvagn och såg samma muslimska par bland passagerarna. Hans ögon mötte makens. ”Soper!” (Bög!) skrek mannen mot honom. ”Nazister” fortsatte han av någon oförklarlig anledning. Min partner gick av vid nästa hållplats. Det gjorde mannen också och han hoppade på honom med slag och sparkar. Detta var på ett folktätt centralt torg, fullt med folk på väg till arbetet. Trots att flera såg överfallet var det ingen som ingrep. Turligt nog var min partner större och starkare än den som attackerade honom och lyckades dämpa ner honom, då tog en ur folkmassan tag i mannen och ledde bort honom.

Min partner ringde mig omedelbart för att berätta vad som hänt. Trots att han inte blivit skadad och vill släppa det, hävdade jag att brottet borde rapporteras. Till slut gick han med på det. När vi kom till polisstationen berättade polisen vid disken att förövaren och hans fru redan var där, och att makan anklagat min partner för mordförsök. Detta, förklarade han, var den vanliga taktiken i invandrarmiljöer: spring till polisen och anmäl innan ditt offer hinner anmäla dig.

Vi var upprörda och ursinniga. Men polisen ryckte på axlarna och uppmanade oss att göra samma sak.

Någon tid senare gick vi längst en folkrik gata i centrala Oslo när det helt plötsligt dök upp en senig ung man som gapade på oss på något Mellanösternspråk. Framför och bakom oss dök det upp flera av hans vänner som alla hade ett aggressivt sätt att röra sig. Jag sade ”stick”. Det gjorde han inte. Vi försökte ignorera honom, men när han stack fingret i mitt ansikte knuffade jag bort hans arm. Då blev han ännu mer aggressiv. En av hans vänner ingrep och sade ”Ursäkta” på norska, och sedan när det vilda, irrationella beteende fortsatte, sade han ”Allt är bra”. ”Allt är inte bra” svarade jag skarpt. Vännen svarade med en blick som gjorde mig kall. Jag tänkte: om vi stött på denna grupp i en övergiven gränd, hade vi haft tur om vi kommit levande därifrån.

Visst finns det dåliga ungdomar överallt, i varje etnisk och religiös grupp, ungar som gör uppror mot sina föräldrars auktoritet och värderingar. Det är inte vad som händer i Europa idag. Dessa rötägg till ungdomar gör inte uppror mot sina föräldrars värderingar – i allt för många fall förkroppsligar de dem. Medan deras systrar i regel tränas till underkastelse och att gå en smal väg om de inte vill bli slagna, uppfostras dessa pojkar till att bli krigiska. De har blivit lärda att gud har givit dem auktoritet över kvinnor och gjort dem överlägsna de otrogna. De blev lärda att de inte var skyldiga något till de otroende, varken lärare, poliser eller tjänstemän, för att i guds ögon har ingen icke-muslim legitim rätt att inneha en position där de har makt över muslimer. För dem är de otrognas ”lag” ett skämt och värderingar som pluralism, tolerans och jämlikhet mellan könen främmande och omoraliska. De ser det västerländska samhället som fienden, europeiska män som mesar och europeiska kvinnor som slynor. Deras högsta värdering är en primitiv hederskult vilken lär att om ens dotter träffar en norrman skadar hon familjens heder och förtjänar döden, men om ens son våldtar en norsk flicka så är det hennes fel. Med sådan uppfostran är det inte underligt att gängbaserat våld och förödelse är ett växande problem över hela kontinenten.

Visst är det så att om vissa gängmedlemmar lärt sig antivästliga attityder av sina föräldrar, så finns det andra som har föräldrar vilka vill att de skall skärpa sig och fixa ett jobb. En inte obetydlig del av de muslimska ungdomarna som uppfostras av hårt arbetande, ärliga invandrarföräldrar får lära sig (i allmänhet från någon imam eller annan andlig auktoritet) att se dessa föräldrar som ynkryggar och förrädare mot islam för att de arbetat hårt, respekterat kaffir och lytt europeiska lagar. Om vissa unga muslimer dricker alkohol, har sex, och begår brott så är de inte drivna av religiösa motiv (även om retoriken de hör i sina lokala samhällen gör att de känner sig mindre skuldbelagda när de rånar ickemuslimers hem, våldtar otrogna flickor och misshandlar bögar), andra som van Goghs mördare och sjunde juli terroristerna i London är välutbildade, andligt inriktade, celibatlevande helnykterister som aldrig skulle begå våldtäkt eller rån, och som ser fram emot att begå massmord i Allahs namn.

Vårt möte med gänget i centrala Oslo skedde en torsdag natt. Nästa morgon skrev tidningarna uppdateringar om ett nyligen skett mord på en 83-årig kvinna. Mördarna visade sig vara libyer som fått uppehållstillstånd i Norge, en av dem för att han blivit dömd till döden i Libyen (för vilket brott berättade inte tidningen). Han levde i ett flyktingläger och ingen, inte ens polisen visste att han var en brottsling, för det är inte tillåtet att avslöja. Nästa dag var toppnyheten en skottlossning på Oslos flygplats, resultatet av en pakistansk blodshämnd.

Följande tisdag publicerade Dagbladet ett ovanligt uppriktigt uttalande av chefen för Kripos, Norges FBI. För att stoppa den alarmerande skrämmande ökningen av brott menade han att det krävdes ändring i invandringspolitiken och i straffen för gängbrott. Dagbladet skrev om ett av hans tidigare förslag: att polisen skulle få tillgång till asylsökandes fingeravtryck. Tydligen sågs detta som ett radikalt förslag. Dagbladet frågade honom: ”Inser du att du nu kan ses som en som hatar invandrare?”. ”Ja”, svarade han, ”och jag har inget problem med det. Någon måste våga ställa sig upp och säga det högt”.

Detta var 2003. De som är villiga att ”ställa sig upp och säga det högt” är fortfarande få och sällsynta.

Under tiden växer sig problemen allt större. I vissa stadsdelar i Europa har all ordning brutit samman. Unga män löper amok på gatorna i flockar och begår brott mitt på dagen, framför dussintals vittnen utan att behöva frukta att bli stoppade eller straffade. Sorbonneprofessorn Guy Millière säger att ”I många franska städer med en ökande islamsk population kan ingen tonårsflicka gå ut på kvällen, åtminstone inte utan burqa”, gör hon det medger hon att hon är en hora och tigger om att bli våldtagen. Statistik för den holländska staden Amersfoort är sannolikt representativa för stora delar av Europa: polisen har mappar på 21 % av de lokala marockanska pojkarna och 27 % av de somaliska, och de misstänker att 40 % av marockanerna mellan femton och arton år är inblandade i brottslig verksamhet. 2005 gjorde en holländsk kommentator beräkningar som baserades på nyhetsartiklar om marockanska gäng i Den Bosch och slog fast att 80 % av stadens marockanska pojkar var ”inblandade i gatuvåld”.

Överfall på bögar ökar också. I maj 2002 besökte ett tyskt bögpar, Dennis och Aribert Otto, en multikulturell fest i Berlin när någon bakom dem skrek: ”Bögdjävlar! Ni borde gasas allihop”. De vände sig om och såg tio invandrarungdomar komma emot dem. Gänget slog dem hänsynslöst. ”Fem minuter senare”, rapporterade Welt am Sonntag, låg de två männen ”blödande på marken medan ’En värld’ sjöngs två kvarter bort. Den dagen tappade de tron på tanken om ett multikulturellt samhälle där minoriteter agerar tillsammans i solidaritet”.

Jag kände inte till ”En värld” så jag slog upp den på nätet. Jag hittade texten på en FN sida – var annars? Här är ett utdrag:

Även om vi är olika i ålder och kön

Blir vi vänner på samma sätt

Även om vi lever på olika kontinenter och länder

Leker vi på samma sätt

Vi är vänner i en värld

Vi är barn till samma familj

I korthet är det multikulturalism i toner. Budskapet: alla kulturer är jämlika, och alla kulturella skillnader ytliga. Oavsett var människor kommer ifrån är deras värderingar i grunden samma: de hyllar alla freden, de tror alla på ”leva och låta leva”, de vill alla det bästa för sina barn. Där allvarliga skillnader finns är det alltid undantagslöst väst, med sin ondskefulla historia med kolonialism och rasism som är underlägsen; finns det en konflikt så är det ofelbart väst som har felat. Det finns vidare ingenting väst kan lära andra kulturer, men vi kan förstås lära mycket av dem. Detta är åsikten som det politiska och medial etablissemanget har sålt till folket i Västeuropa. Att påpeka att det inte är helt sant – att det faktiskt finns kulturella skillnader som kan kasta en skugga över den soliga ”det är en liten värld” känslan – är verboten.

Typiskt nog fick förövarna mot Dennis och Aribert Ottos villkorliga domar, trots att de var dömda tidigare.

I april 2005 fick en av mina kollegor uppleva realiteten i det europeiska bögbankandet den hårda vägen. Chris Crain, redaktör för Washington Blade, en av Amerikas ledande bögtidningar, gick hand i hand med sin pojkvän när en ung marockan spottade honom i ansiktet. Crain stannande och frågade varför han gjorde så. Mannen som var med en vän muttrade ”Jävla bögar”. Plötsligt, skrev Crain, ”blev de två till sju – och fem av dem samlades runt mig… Vart jag än vände mig fick jag ett slag i ansiktet, och när de sparkade omkull mig verkade tiden stanna”. Lyckligtvis flydde männen när Craigs pojkvän dök upp. Trots att dussintals människor hade bevittnat brottet, vilket resulterade i blåmärken och en bruten näsa, ”var det ingen som agerade eller ens ropade något”.

SKILLNAD POLITISK SYN USA – EUROPA

VARFÖR BACKADE OSLOPOLISEN från att ta itu med immigranter? Varför var folk i Amsterdam så ovilliga att seriöst diskutera någonting som hade att göra med invandrare? Och varför hade tidningar och TV inte ens en smula av sanningen om detta? Ju längre jag levde i Europa, desto klarare blev det att svaret ligger i den stenhårda multikulturalism som styr medvetandet hos det politiska, mediala och akademiska etablissemanget. Det tog mig visserligen ett tag att inse att det fanns ett sådant etablissemang, och att det utövade fullständig kontroll över nyheterna och opinionerna som allmänheten fick (eller inte fick) ta del av.

Den ideologiska samstämmighet som kännetecknar Västeuropas etablerade politiker och journalister har ingen motsvarighet i Amerika. Amerikanska politiska journalister må vara mer benägna att sympatisera med Demokrater än Republikaner, men de ser politiker av båda partier som naturliga motståndare – folk vars lögner, inkonsekvenser och hyckleri det är en del av deras jobb att avslöja. Politiska journalister i Europa är mer benägna att se de etablerade politikerna som gemensamma medlemmar i en utbildad elit vars uppdrag är att hålla sina gemensamma socialdemokratiska ideal levande och vid god hälsa. Om amerikanska journalister har gjort ett bra jobb i att utmåla sina politiker som rackare och inkompetenta, så har europeiska journalister gjort ett lika strålande arbete med att utmåla genomsnittspolitikern som nobla statsmän, eller, med Tony Judts ord, ”en strålande elit”.

Västeuropas etablissemang består mestadels av människor som kom in i leden som politiker, professorer, journalister eller byråkrater direkt från universiteten. Vissa framtida politiker går med i elitens organisationer så tidigt som i grundskolan, gör tjänst i partiernas ungdomsförbund, vilka är viktiga betesmarker för blivande partibossar. I de flesta västerländska länder är det politiska systemet i stort sett en privat klubb: i ”Fackliga ungdomar” eller ”Socialistiska ungdomar” lär man sig allt, från den rätta kostymen och de rätta ställena att äta på, till det rätta sättet att ducka för obekväma frågor. Man lär sig vara lojal mot sina klubbkamrater och att förakta de som lägger för mycket vikt vid pöbelns åsikter som ”populister”. Kort sagt lär man sig passa in. Man lär sig att sitta ner i båten. Man lär sig bli slimmad, mjuk, följsam och ”sofistikerad”. Och man lär sig se sig själv, inte som en folkets tjänare, utan en som är förmer, folkets lärare och beskyddare.

Om du gör allt detta ordentligt kan man glida genom livet som en karriärpolitiker, vinna val när du gör det och få prestigefyllda platser i EU eller FN byråkratin när du inte gör det (jag har kommit att tro att en orsak till att de europeiska eliterna är så positiva till både FN och EU är att dessa institutioner erbjuder mängder med glamorösa positioner dit ambitiösa europeiska politiker kan stiga upp i efter att ha nått högsta toppen i sina egna länder).

Man blir applåderad och kallad ”briljant” av den kollegiala eliten i akademierna och pressen, som skriver under på samma dogm och som förstår att det är en del av deras arbete att bevara elitens makt och servera folket samma policy om briljansen och visionen hos de egna ledarna och idiotin hos Amerikas. Det är helt och hållet en del av arvet från Europas långa feodala tradition.

Amerikansk politik är annorlunda. En amerikansk politiker som tillbringar hela sitt liv inom politiken är automatiskt suspekt. Varför skulle någon som inte har förstahandskunskap om vad det innebär att anställa och avskeda, eller skapa arbeten, driva ett företag och betala ut löner få makten att besluta om hur dessa saker görs? I Västeuropa är det istället så att de flesta som når höga ämbeten har varit aktiva i partipolitik sedan de varit unga. De som belönas mest tenderar att vara de som uppvisar den största lojaliteten mot partiet och dess stadgehäfte. Nytänkare göre sig icke besvär. De som kan rubba cirklarna stängs ute. En Ronald Reagan eller Arnold Schwarzenegger skulle aldrig ha nått ett högt ämbete inom de flesta Västeuropeiska länder.¹

Amerika har två stora partier. Båda rymmer ett brett spektra av politiska filosofier som inte nödvändigtvis kommer överens med varandra. För tillfället innehåller Republikanerna kristna konservativa och storföretagsvänliga libertarianer, krigsivrande Jacksonianer och fredsivrande Buchananiter. Demokraternas rollista innehåller allt från klassiskt liberala som Joe Liberman till radikaler som Michael Moore. I Amerika skall ett parti ha högt i tak. Folk utesluts inte för att de tycker annorlunda. Systemet är inte perfekt, men det finns utrymme för oliktänkande, för att det skall växa, för fräscha och även chockerande idéer.

Partisystemet i Västeuropa är annorlunda. De flesta nationella lagstiftande organ inkluderar medlemmar av flera olika partier; de flesta regeringar är koalitioner av två eller flera partier. Förutom i Storbritannien motsvarar de två sidorna på den Västeuropeiska politiska kartan inte Demokrater och Republikaner i USA, utan snarare mittenfåran och den radikala delen av Demokraterna.

Det låter väldigt politiskt olika, och när det gäller vissa mindre inhemska frågor är de olika, med en mängd diskussioner om t.ex. budgetfrågor (när jag skriver detta är huvudnyheten på det norska arbetarpartiets webbsida ”Vi måste fördela mer resurser till psykiatrin”, medan det konservativa partiet firar att man tagit bort höga fasta priser på böcker). I större frågor om politisk filosofi skrumpnar emellertid partiernas olikhet bort. Även om ”vänster” partierna är stolta och öppna socialdemokrater, och ”högern” inte är det, utmanar de traditionella partierna sällan eller aldrig den socialdemokratiska tron på en kontrollerad ekonomi och inkomstfördelning – ett system som skolbarn får lära sig är den perfekta balansen mellan amerikansk kapitalism och sovjetisk kommunism.

För många europeiska regimer finns det knappast något område där staten inte kan gripa in (därav att Norges regering har en minister för kultur och kyrkliga frågor; Tyskland har en minister för familjefrågor och kvinnor; och Danmark har en minister för jämställdhet). Europeiska myndigheter tar det för givet att staten har makt och skyldighet att forma medborgarnas personliga val genom en genomträngande rad av förbud, skatter och bidrag. Till exempel anser den Norska regeringen att bilar och alkohol är dåliga och följdriktigt bestraffas de med höga skatter; och som en motsats anser de att tidningar och moskéer är bra och överöser dem med bidrag.

Medan de etablerade partierna gruffar över om man skall trimma den ena eller andra budget frågan eller kanske sänka den ena eller andra skatten, finns det vissa frågor där de alla står enande – även mot en majoritet av folket. Tag dödsstraffet. Den nästan universellt accepterade fiktionen är att européer föraktar Amerika för att det har dödsstraff; sanningen är att många européer, vissa undersökningar säger en majoritet, också vill ha det. Problemet är att inget etablerat parti vill stödja det.

Samma mönster återkommer sedan länge i frågan om invandring och integrationsfrågor. I åratal, medan vanliga européer blev mer och mer oroade över dessa frågor, förhindrade de etablerade partierna i Europa, i samarbete med media och universitetsvärlden, effektivt offentlig diskussion om dem. Praktiskt taget alla som försökte starta debatt om dem blev bundna vid skampålen, uthängda och bespottade. Den toppstyrda organisationsstrukturen hos de stora partierna höll politikerna i schack; chefer med nya filosofier för de nya organisationerna (varav många var statliga eller fick bidrag) höll borta o-ortodoxa åsikter borta från etern och debattsidorna.

Om man letar tillräckligt så finns oberoende tänkare vars perspektiv man kan återfinna i sporadiska artiklar eller på fler och fler internetbloggar, men i det stora hela är o-ortodoxa synpunkter effektivt utestängda från de flesta media.

Det är här de så kallade ”populistiska” partierna kommer in. I många europeiska länder har de blivit det enda sättet att uppriktigt tala i frågor fundamentalism, islam, invandring och integration. Och de har blivit starkt stigmatiserade för att ha gjort det. Etablerade politiker talar svävande om vad som är bäst för ”samhället”, för ”gemenskapen”, för ”folket”, men när andra politiker kommer fram och talar om folkets bekymmer och de frågor de anser viktigast, kallar samma politiker dem för ”populister”.

I Amerika har populism antagit en mängd olika skepnader, från högerrasismen hos George Wallace till agrarsocialismen hos Huey Long. I Västeuropa idag är ”populism” ett kodord för ”fascism”, eller åtminstone ett otäckt, rått, okunnigt, försök att förenkla och översimplifiera. Vissa av kontinentens ”populist”-partier, som Vlaams Belang (tidigare Vlaams Blok) i Belgien, Front Nationale i Frankrike, Frihetspartiet i Österrike och Nationalistpartiet i Tyskland, är förvisso mer eller mindre fascistiska grupper, fixerade vid rasmässig, etnisk, eller kulturell identitet. Andra, som Fremskrittspartiet i Norge, UK Independence party i Storbritannien, List Pim Fortuyn i Nederländerna och Dansk Folkeparti, kan attrahera intoleranta och xenofobiska element, men drar främst till sig medborgare som är oroade och vill bevara frihet och jämlikhet.

Oavsett hur oförtjänt den ges, är fascistetiketten mäktig. Det är den menad att vara. Det förhindrar många som sympatiserar med populisterna att rösta på dem. Jonathan Friedman, en amerikansk professor vid Lunds universitet, menar att en orsak till att populistpartier inte får tillräckligt med röster i den svenska riksdagen är att de svenska valen inte är helt hemliga – andra människor i röstboxarna kan se på din röstsedel och se vilket parti du stödjer. Känslan av genans över att rösta på populisterna är stark.²

I det europeiska etablissemangets ögon är inte ”populistiska” idéer enbart fascistiska; de går också emot den europeiska tanken på solidaritet. Och solidaritet betyder inte bara en gemenskapskänsla – det betyder en känsla av gemenskap förmedlad genom samhällets institutioner. Det betyder en bindande respekt inför och försvar för visdomen och besluten hos dem som gjort karriär som etablerade politiker. Även om européer visserligen skämtar och klarar på sina politiker på samma sätt som amerikaner, finns det under skämten och klagandet djupt inrotat tendens att lita på myndigheterna, att se dem som välvilliga, att de i slutändan är på folkets sida (även om man är emot den ena eller andra detaljpolicyn) och att hylla dem som en dyrbar motvikt till den fasansfulla makten hos storkoncerner och privata företag. (i Europa är det alltid mäktiga företag som är hotet, inte mäktiga myndigheter)

De frihetsivrande ”populist”-partierna tenderar att se saker och ting på ett för amerikaner mer bekant sätt. De är misstänksamma mot en alltför omfattande påträngande och bossig regering och ser en stor privat sektor som en positiv sak, både för ekonomin och för folkets frihet. Den ökande framgången för många av dessa frihetsivrande partier är ett mått på det ökande avståndet mellan folket och de etablerade partierna vilka påstår att de talar för dem. Det är också ett mått på hur mycket känsligheten har ökat i vissa frågor av vilka idag invandring och integration är den viktigaste.

Det politiska etablissemanget har rutinmässigt agerat för att få de frihetsinriktade partierna utanför makten, trots att flera av dem har stöd från en stor del av väljarkåren. Samtidigt arbetar etablissemangets journalister på att feltolka ”populistiska” idéer, få deras ledare att verka ondskefulla och även baktala och håna deras supportrar. En studie 2005 visade att de fem största danska tidningarna kallade högeranhängare ”radikaler” eller ”extremister” sju gånger så ofta som de använde orden om motsvarande vänsteranhängare. Ibland går etablissemanget ännu längre. 2003 bötfällde Danmarks högsta domstol Pia Kjaersgaard från Dansk Folkeparti med 50 000 danska kronor för att ha gjort ”rasistiska” påstående som inte var rasistiska alls. Och i Sverige har ungdomar i de socialistiska partierna stört möten hos Sverigedemokraterna med basebollträn och pepparspray.

1.3 Massmedia

1.4 Multikulturalism