Trotskij av Håkan Blomqvist. Vaktel förlag 2020

Liten kort sak på 114 sidor. Redan i själva titeln slås tonen fast: ”Trotskij, revolutionären mot Stalin” kallar han boken. Det innebär implikationen att Stalin var anti-revolutionär? Att Stalin var mot revolution då han var emot Trotskij. Inte att han hade en annan åsikt om vart revolutionen var på väg. En linje stödd av den absoluta majoriteten av Lenins parti.

Som jag ofta sagt, och alla som studerat trotskism är läran helt enkelt vissa dogmer. Det är inte påhittade idéer om en ”förrådd revolution” eller ”byråkratisk urartning” som gör trotskism. Istället görs läran av subjektiv moral och retoriska knep:

1. När jag gör det mot dig är det ok, när du gör det mot mig är det fel
2. Det är någon annans fel
3. Vägra följa gemensamt fattade beslut
4. Vägra svara eller diskutera eller ens försvara sig
5. Välj ut fakta för Trotskij, sortera bort det dåliga
6. Manipulera alla framställningar för att få Trotskij att verka bra

Skall vi se hur trotskisten Blomqvist rör sig genom förlaget Vaktel? Skapat och drivet av trotskisten Christer Bergström som själv skriver exakt samma sak som Blomqvist – och alla andra trotskister.

Blomqvist öppnar med sin egen resa från 68-tiden. Hur de andra, maoister och stalinister, höll på med ”personkult” men inte de! (ren lögn för alla som satt sig in i frågan 6) Trotskister växte och samlade tiotusentals. Även idag finns ”många grupper och enskilda” (i verkligheten är de marginella struntgrupper eller sekter). Trotskister kan gå med huvudet högt för de protesterade. (men sannerligen inte mot massmord eller fångläger när Trotskij var boss 1)

KAPITEL 2:
Trotskij tog tidigt till sig att verkligheten är en social konstruktion, vilket Blomqvist kallar ”reduktionistisk” eller ”mekanisk”. Trotskij gifter sig med Natalia – utan att Blomqvist berättar att det är bigami (5). Han blev fiende med Lenin i tio år framåt och de kom aldrig på god fot någonsin. Lydnad som partimedlem ja, vän nej. Han rev sönder tsarens löften offentligt (men samtidigt anser Blomqvist att det är fel att retuschera bort honom från fotografier 1) Han hittar på idén om den permanenta revolutionen. Alltså att man kan hoppa över stadium i historien som man vill, bara man får hjälp av utlandet. (Klockren antimarxism 6)

KAPITEL 3:
Bolsjevikerna under Trotskijs ledning tog över makten i en kupp, men det är ok för de hade ”masstöd” (1). Det är ok att håna de man besegrat om hånet ”går till historien” (6). Jorden gavs till bondesovjeter och armén ersattes med milis (utan att berätta att detta snart avskaffades 6). Bolsjevikerna ”upplöste” den lagliga regeringen, det var ett ”vägskäl” som nåddes (1,6). Bergqvist visar en bild på Kollontaj, ett måste för alla dagens vänstermänniskor att gilla, men utan att ta upp hennes stroppighet, eller att hon senare blev en av Trotskijs förföljare (5).

KAPITEL 4:
Trotskij vägrade följa partibeslut vid Brest-Litovsk (3). Åtminstone var det ”stalinisternas” anklagelse, ”men i hans egen uppfattning försökte han vinna tid” (förräderi definieras av den som förråds, inte den som förråder, vilket Blomqvist mycket väl vet. För övrigt finns inga ”stalinister”. Varken före eller efter. Det var partiet med Lenin som sågade Trotskij, 6). Blomqvist tar inte upp alla andra gånger under inbördeskriget då Trotskij hade fel vid strategiska beslut. Partiet fick stoppa honom gång på gång (6).

Trotskij mördade, vilket presenteras som acceptabelt då det var ”skoningslöshet mot fanflykt och defaitism” (var fick han rätten att ta över makten från början? 1, 6). ”personlig djärvhet” (6). Terrorn var ett svar på de vitas terror (2) Idag studeras terrorn med ”propagandistiska övertoner” (6). Judar massakrerades och ”några” röda gjorde det också (6). Trotskij sköt dem (5). Han hade ingen del i skapandet av tjekan (6. Den typiska retoriska undanflykten från kommunister och liknande. De tar en detalj, vem som var med och skrev ett papper vid ett visst tillfälle och lägger över hela ansvaret på dem. Men de runtomkring som mycket väl kunnat påverka eller stoppa händelserna frikänner man helt från ansvar). De självutnämnda ledarna hade, enligt Bergström, en ”plikt” att hålla makten åt arbetarklassen (som de själva snott åt sig makten från 1,6). Det är skillnad på att skjuta folk och folk (1). Kronstadt ”kuvandet” skedde för det var ett ”anarkistlett väpnat uppror” för Sovjetmakt istället för bolsjevikerna. Det kunde lett till motrevolution, så Trotskij varnade med ”ökända ord”. (1,6. Hade inte bolsjevikerna sagt att de kämpade för sovjeternas makt?)

KAPITEL 5:
Socialdemokraterna i väst sabbade för revolutionen (2). Trotskij ville bygga arbetarråd (men krossade sedan Kronstadt, 1). Trotskij vägrar följa demokratin (1, 2, 6). Begreppet proletariatets diktatur är ”komplex” (6. För oss normala människor så är en spade en spade och en diktatur en diktatur, men trotskister har en oändlig mängd inkonsekvenser).

KAPITEL 6:
Proletärdemokraten – Allmänt om Trotskijs fantasi om ”byråkratin”. Inget som inte redan tagits upp av andra historiker. Bara utsvävande ursäkter och bortförklaringar om ”socialpsykologisk förändring” hos ledarskiktet. Det enda vi egentligen behöver veta är att allt Stalin mfl gjorde hade Trotskij redan gjort, vare sig det var att

• ”avfärda kritik” mot byråkratin,
• ”militarisera” arbetet genom att förbjuda strejker och
• tillsätta fackets ledningar (1).
• Samma gällde att han ”understött” fraktionsförbudet, men bara ”som en temporär åtgärd” försäkrar Blomqvist. För oss normala är det ju enbart underhållande att Trotskij fick smaka sin egen medicin, han hade uteslutit och fördömt, nu används exakt samma paragraf mot honom själv.
• Mixtra med marxismen. När Stalin menar att man kan införa socialismen i ett land säger Trotskij nej för då får ”innebörden av socialism helt omdefinieras”. Själv hade han inga problem med att ”hoppa över” stadier i utvecklingen som Marx slagit fast.
• Byta ekonomi från långsam utveckling till forcerad industrialisering. På Trotskijs tid bytte man från krigskommunism till Nya ekonomiska politiken. ”Same same”.

Denna subjektiva moral och hyckleri presenteras av Blomqvist som ”vissa trovärdighetsproblem”. Och att Trotskij hade ”ökad uppmärksamhet på byråkratin, inte bara som metod utan som socialt fenomen”. Vad det nu skall betyda.

Den traditionella persondyrkan hos alla vänsterrörelser dyker upp trots Blomqvists försäkringar om motsatsen, ty Trotskij, som i åratal bekämpat yttrandefrihet, åsiktsfrihet och demokrati ”underströk behovet” av demokrati i artiklar vilka ”framstå faktiskt som mästerstycken i försvaret av demokratisk skaparkraft, initiativ och fritt tänkande underifrån” (6).

Oj, vilka mästerstycken! Undrar hur en man som kan skapa sådana ”mästerstycken” kunde förlora makten alls? Det vi ser hos Blomqvist är alltså det traditionella avgudadyrkandet hos den han för tillfället har som husgud. Ordvalet och att ens ta upp dessa inaktuella artiklar är beviset. Speciellt med tanke på det faktum att Trotskij skrev dem när han redan förlorat makten, inte när han själv hade möjlighet att införa det han säger sig förespråka.

I raden av Trotskijs felaktiga förutsägelser och tankeoreda använder han begreppet ”termidor”. Uttrycket betyder en tidsperiod då revolutionen går tillbaka eller stannar av. Blomqvist tar upp att Trotskij kallar Stalinperioden kontrarevolutionär och därför en ”termidor”. Jaha. I verkligheten kallade Trotskij Sovjets utveckling termidor ibland, ibland inte. Ibland hade det varit en kontrarevolutionär termidorkupp tidigt, utan att Trotskij märkt ett dugg. Och den hade fortsatt i åratal utan att ingen fattat nåt. Ibland hade termidoren inte fullbordats än, utan var på väg. Ibland stod de mitt uppe i den. Precis som Isaac Deutscher skriver i sin betydligt mer omfångsrika biografi om Trotskij var begreppet mer förvirrande än upplysande.

Även i frågan om spanska inbördeskriget säger Trotskij och Blomqvist emot sig själva. Dels vill de ha jorden till den som brukar den, fabrikerna till de som arbetar och bort med officerskårens makt. Samtidigt vill de ha centraliserad armé och ”krigsekonomi”. Det faktum att dessa två sanningar står mot varandra verkar inte bekymra dem.

Lika meningslöst är orerandet om Stalins kursbyten. För alla socialister gäller att ”borgarna är fascister ibland och liberaler ibland” (citat av syndikalisten Johan Larsson). Alla katter är lika bruna. Alltså går det bra att ta parti mot socialdemokraterna och fascisterna samtidigt, vilket var kommunisternas åsikt på tjugotalet. Trotskij tyckte för tillfället nej och att de borde samarbeta mot fascisterna. Flera år senare byter kommunisterna åsikt, och jobbar med socialdemokraterna mot fascisterna, för att 1939 byta åsikt igen och samarbeta med nazityskland mot demokratierna.

Hade alltså Trotskij rätt? Nej, för man kan alltid kontra med att tiden inte var mogen på tjugotalet för en enhetsfront, eller att den var övermogen och att införa den var meningslös. Osv osv. Det finns alltid en undanflykt! Och orsaken är enkel: verkligheten är inte en social konstruktion. Det är inte fallet att man objektivt kan visa och bevisa empiriskt och rationellt att ”samhället” kommer att utvecklas si eller så. Den enes gissning är den andres värd. Alltså är alla Trotskijs ”analyser” av världshändelserna värdelösa. Hans spådomar är bara ”tvärsäkra utsagor som nästan utan undantag visade sig vara fel” (Peter Englund).

Nästa steg är att snyfta över att Trotskijs familj blev mördade. Naturligtvis har inte Blomqvist nämnt att Trotskij mördat oskyldiga gisslan, vars brott var att vara familjemedlemmar. Bara att Trotskij minsann inte var med och skapade tjekan som höll i vapnen. Man får gå till riktiga historiker som Paul Johnson eller Anthony Beevor för att läsa sanningen Blomqvist döljer.

En riktig stötesten för trotskister är finska vinterkriget. För kommunister är det enkelt: Stalin har rätt! För normala människor är saken ett otäckt lömskt ryskt övergrepp på en liten nation. För trotskisterna, och här är Håkan Blomqvist, består det otäcka i att låtsassocialister ”manade till frivilliga för Finlands sak”. Blomqvist sällar sig till den lilla minoritet som faktiskt tar parti för Sovjetunionen mot Finland tillsammans med låtsashistorikern Henrik Arnstad och Christer Bergström (trotskist och ägaren till Vaktel förlag).

Mot slutet av sin hyllingspamflett till Trotskij blir Blomqvist riktigt smaklös. Han beskriver den ”vackra himlen” och det ”gröna gräset” som Trotskij vilar ögonen på samtidigt som han tänker på sin käresta konkubin sedan fyrtio år. Föreställ er att man skulle skriva så om förintelsens arkitekt Adolf Eichmanns sista dag i frihet innan han åkte fast? Föreställ er att Håkan Blomqvist skrivit så om Dirlewanger, den mest namnkunnige av alla galna nazistiska krigsförbrytare? Men om Trotskij går det tydligen bra.

SAMMANFATTNINGSVIS
är Blomqvist bok bara en cirka hundrasidig version av Isaac Deutschers tusensidiga biografi om Trotskij – det är exakt samma argument, exakt samma diskussion, exakt samma ”analys”, exakt samma allting. Boken är alltså onödig. Den ger lika lite svar på gåtan Trotskij som Deutscher, eller andra biografiförfattare utom möjligen Robert Service. Vilken gåta undrar ni? Svaret är gåtan med en misslyckad nolla som ansåg sig ha rätt att vägra följa gemensamma beslut, att aldrig motivera någonting, svara på frågor, bemöta argument, lyssna på kritik. När han var vid makten ansåg han sig ha den självklara rätten att mörda barn, ta oskyldiga som gisslan eller skicka dem till koncentrationsläger. Gåtan är en man som anser sig ha rätt att göra vad han vill mot andra, samtidigt som han blir jätteförvånad när någon gör samma sak mot honom. Och att han aldrig, någonsin ansåg sig ha något ansvar för någonting!  Det fanns inte en enda gång då han ställde sig upp och medgav att han gjort fel. Fel i att bygga slavarbetsläger. Fel i att mörda, plundra, plåga och förslava sina medmänniskor. Så länge det var han och Lenin som höll i trådarna var allt bara fint. Ingen skuld vidlåter honom. Lika lite som de nazistiska krigsförbrytare vilka i Nürnberg förklarade att de inte gjort nåt fel inte. Hade det hänt nåt dåligt, var det nån annans fel. Fast inget dåligt hade hänt. Och hade det hänt så var det nån annans fel, etc.

Att det fortfarande finns intelligenta, forskande människor som känner någon form av sympati för massmördaren Leo Trotskij är förstås den största gåtan av alla!