1.8 Trotskism

 

Trotskismen är en riktning inom kommunismen som är känd för kritik av Stalins Sovjet. Genom sin opposition har trotskismen fått sympati som revolt mot ett totalitärt system.

Trotskisters kännetecken är internationalism, och åsikten att det ryska kommunistpartiet efter Lenin råkat i händerna på funktionärer och administratörer. De kallas i trotskistiska sammanhang för ”partimaskinen”, eller ”byråkratin”. Sovjet hade utsatts för en byråkratisk urartning, där ledningen av staten tagit över av inkräktare. Trotskij stämplades som avvikare och drevs från landet. Slutligen mördades han i Mexiko 1940 av en kommunistisk agent.

 

1. Artiklar:
2. Brev
3. Böcker:

Kritiska böcker:

a. Trotskij och trotskismen

Trotskij och trotskismen A5 i PDF-format

Recension av Trotskij och trotskismen i Contra

4. Föreläsningar
5. Insändare
6. Recensioner
7. Övrigt

 

*

Här följer ett kort sammandrag av kritik mot trotskismen ur boken Trotskij och trotskismen, som till stora delar hämtar information om läran ur Isaac Deutschers trebandsbiografi Den väpnade profeten, Den avväpnade profeten och Den förvisade profeten.

Inte många försvarar idag Stalins sätt att bygga kommunismen. Trotskisterna ser sig själva som föregångsmän i den kritiken. De menar att de före alla andra förutsåg Stalins förtryck och försökte stoppa det. Stämmer detta? Det är stora anspråk att säga att man representerar en bättre ideologi än sina motståndare. Vi skall särskåda trotskisternas anspråk närmare och använder den viktigaste av alla trotskistiska publikationer: Isaac Deutschers Trotskijbiografi, Den väpnade profeten, Den avväpnade profeten och Den förvisade profeten. Det två frågor som skall besvaras är:

  • Hur skiljer sig trotskismen från stalinismen i synen på kommunismen?
  • Hur förklarar trotskisterna det stalinistiska förtrycket i Sovjet?

Bakgrunden till trotskismen är att ett litet gäng proffsrevolutionärer gör uppror och roffar åt sig makten med våld. De kallar sig bolsjeviker. De avskaffar demokratin och inför en enpartistat. Redan tidigt blir partiets funktionärer mäktiga. Det sker på Lenins tid, inte senare under Stalin. ”Det var en del av det enda partiets dominans, något som Lenin själv såg som det gamla gardets dominans” (alltså det gamla gänget av veteraner från tiden före revolutionen). Samtidigt går utvecklingen inom partiet från ”enpartivälde i riktning mot enfraktionsvälde”. Olika åsikter inom partiet förbjöds. Varför? Jo, säger trotskisterna, ”Det var den enda form i vilken bolsjevismens politiska monopol kunde överleva och konsolideras”. De olika fraktionerna fungerade som olika partier, ”Enpartisystemets logik krävde deras eliminering. Stalin talade med den logikens röst när han förklarade att bolsjevikpartiet måste vara monolitiskt om det skulle vara bolsjevikiskt” (Den avväpnade profeten, 368f). Och när väl enfraktionsväldet tagit över blir följden enmansdikatur. Frågan som återstår är hur någon kan inse detta och inte ta avstånd från kommunismen överhuvudtaget? Så kallade stalinister, som egentligen inte är något annat än marxist-leninister och trogna lärjungar till revolutionens logik, har inga problem med detta. För trotskisterna är det värre. De vill försvara Lenin och samtidigt förklara varför deras nummer ett, Leo Trotskij, inte kom till makten. Den första fråga som skall besvaras här är: hur skiljer sig trotskismens lära från stalinismen i synen på kommunismen och diktaturen? Uttryckt på ett annat sätt: Vilka argument har trotskisterna för att deras lära är bättre än stalinismen? Svaret lyder som följer:

”I verkligheten fick det bolsjevikiska maktmonopolet, i Lenins och Trotskijs tappning, både sin bekräftelse och negation i det stalinistiska monopolet. Och de båda antagonisterna uppehöll sig nu vid skilda aspekter av problemet. Vi har skildrat de övergångar genom vilka enpartiväldet blev enfraktionsvälde och leninismen lämnade plats för stalinismen. Vi har sett att de förhållanden som var implicita i den inledande fasen av denna utveckling blev explicita och fick ett extremt och överdrivet uttryck i den avslutande fasen…
Enfraktionsväldet var faktiskt både en förvanskning och en konsekvens av enpartiväldet. Trotskij… framhöll att de inrättade det bolsjevikiska maktmonopolet under Lenin, samtidigt som de försökt kombinera det med en arbetardemokrati och att de, långt ifrån att ha påtvingat själva partiet någon monolitisk disciplin, tagit partiets inre frihet för given och verkligen sökt garantera den…
Kontrasten (mellan stalinismen och leninismen) visade sig på idéernas område och i bolsjevismens moraliska och intellektuella klimat i än högre grad än i organisations- och disciplinfrågor
”.(Den avväpnade profeten 329)

Svart på vitt vad trotskismen ser som sitt existensberättigande. Låt oss analysera resonemanget utifrån Trotskijs egen biografi. (Två saker innan vi börjar: 1. Uttryck som bekräftelse och negation, förvanskning och konsekvens är klyschor. De lämnas därhän. 2. Håll i minnet att Trotskij förbjöd alla andra partier och införde diktatur, samt stoppade fraktioner inom sitt eget parti ( Den avväpnade profeten 30, 31).

  1. Trotskij hävdar att försökte kombinera sitt partis maktmonopol med arbetardemokrati:
    1. Han undertryckte sovjeterna, fackföreningarna och alla föreningar och organisationer för arbetare och andra grupper (soldater, matroser, bönder).
      Den avväpnade profeten 20, 40, 68, 28, 15, 45, 81.
      Den väpnade profeten 371, 378, 379
    2. Han kämpade för att stoppa pressfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet och alla andra fri- och rättigheter i samhället.
      Den avväpnade profeten 20
    3. Han bekämpade i handling alla människor och grupper i samhället, inte bara deras organisationer och rättigheter, utan använde gärna våld och tvång mot allt och alla.
      Den avväpnade profeten 68, 84, 252, 45
      Den väpnade profeten 309, 316, 365, 380
    4. I botten hade Trotskij en negativ syn på arbetarna som grupp och fientligheten mot bönderna, också som grupp. Han menade att de var oförmögna att tänka själva eller ta samhällsansvar. Partiet visste bäst åt dem (helt i linje med leninismen).
      Den avväpnade profeten 20, 41, 97
      Den väpnade profeten 125, 376, 377
    5. Trotskijs avsikter är inte är viktiga. Det viktiga är hans handlande som lätt kan beläggas. Om han verkligen ville införa arbetardemokrati eller inte, det är helt oväsentligt (med partiets egna ord: sluta prata om att följa beslut, kamrat Trotskij, och börja göra det istället)
  2. Trotskij säger att han inte påtvingat partiet monolitisk disciplin, utan sökt garantera inre frihet:
    1. Han kämpade för fraktionsförbudet inom partiet 1921, liksom han tidigare kämpat för förbud av andra partier. Han var pådrivande i utvecklingen till enmansdiktatur.
      Den avväpnade profeten 22, 31, 45, 77
    2. Varje gång ledningen, som han själv tillhörde, stod i valet mellan att införa mer disciplin, eller mer frihet, tog han alltid ställning för disciplinen, mot inre partifrihet.
      Den avväpnade profeten 30, 45
      Den väpnade profeten 376
  3. Trotskij säger att skillnaden mellan Stalin-Lenin är på idéernas område och i moraliskt och intellektuellt klimat. Sant eller falskt så är resonemanget meningslöst, eftersom det är ett obevisbart påstående.
    1. Hur mäter man och väger ett partis moraliska ”klimat”? När har mognad uppnåtts? När kan man säga ”Jaha, nu är det inte leninism längre utan stalinism”?
    2. Hur mäter man kvalitativa skillnader ”på idéernas område” inom ett parti? Alltså inte vilka de skilda idéerna är, utan vem avgör om de duger? Även ett parti med olika idéer kräver enhet. Om inte varje fraktion har rätt att proklamera att deras egna idéer är bättre än majoritetens, och att de därför inte behöver följa gemensamt fattade beslut.
    3. Påståendet att samma agerande, med samma konsekvens, har olika moralisk halt används för att förneka självklarheter, t.ex. att både kommunism och nazism är totalitära ideologier. Kommunister förnekar sambandet med hänvisning till sina avsikter. Men vad spelar deras avsikter för roll om resultatet är detsamma? En spade är en spade och ett koncentrationsläger är ett koncentrationsläger. Den enda lösningen, vilken trotskisterna tar till, är att säga att när en grupp gör en handling är det rätt, när en annan grupp begår samma handling är det fel.
    4. Talet om en moraliskt och intellektuellt kvalitativ skillnad mellan olika grupper inom ett parti leder till splittring och nedgång, eftersom den sortens kvalitéer inte kan beläggas utåt. De grupper i idéhistorien som ställer inre mognad och utveckling som villkor för medlemskap försvinner ganska snart, eller förblir marginella i förhållande till organisationer som har klara yttre villkor som krav på medlemskap. Historiens främsta exempel på detta är katolska kyrkan, som har överlevt i tvåtusen år, medan de flesta av dess konkurrenter med medlemskravet ”en på tusen, två på tiotusen” försvunnit i historien dimmor

Ytterligare fakta som talar mot Trotskijs uppriktighet är att han aldrig kritiserade makten när han själv var på höjden av sin makt. Det var när han var maktlös som hans krokodiltårar om frihet i partiet trängde fram. Ett annat faktum som talar mot Trotskij är att han under hela sin karriär aldrig svarade på anklagelsen att han själv varit snar att anklaga andra, men att ingen hade rätt att anklaga honom för samma sak. Att försöka smita undan genom att hänvisa till att de olika grupper som för fram anklagelserna är på olika idémässig, moralisk eller intellektuell nivå är höjden av hyckleri. Svaret på frågan är att skillnaden mellan trotskismens och stalinismens syn på kommunistisk diktatur och förtryck är ingen alls.

Vi kastar oss raskt över nästa fråga: hur förklarar trotskisterna det stalinistiska förtrycket i Sovjet? Det kunde bara hända då Stalin fick mer stöd än Trotskij. Varför fick han det? Deutscher ger fullständig klarhet i saken:

(Trotskij) ”gav ingen tillfredsställande förklaring till varför den ledande bolsjevikkadern först deltog i konspirationerna och sedan stödde dem och varför allt detta skulle leda till så sällsamt utformade inre partistrider. Både som levnadstecknare och som oppositionsledare bortser Trotskij från det inre samband som finns mellan bolsjevismens underkuvande av alla partier och Stalins underkuvande av bolsjevismen”. (Den förvisade profeten 166)

Deutscher beskriver kopplingen mellan diktatur och ’stalinism’: Den klockrena linjen mellan bolsjevikernas statskupp och Stalins enmansvälde. (Den avväpnade profeten 97) Trotskismens försvar för sin existens är att om och om igen hävda att det aldrig fanns en maktkamp Stalin-Trotskij. Det gällde inte makt och enskilda individer utan storstilade samhällskrafter som liksom utvecklas av sig själva likt vågor på ett stormande hav. Någonting gick snett på vägen, hävdar de. De återkommer jämt till att Sovjet utsatts för en ”byråkratisk degenerering”, deras standardreplik, och att utvecklingen kunde gått annorlunda. I Deutschers referat framgår felaktigheten i det. Trotskijs egen biografiförfattare konstaterar att trots alla hänvisningar till ”byråkratisk urartning”, så stödde bolsjevikledarna Stalin hela tiden. Det var alltså Lenins legitima efterföljare som sågade Trotskij. Inte inkräktare i partiet. Det fanns aldrig någon byråkratisk degenerering. Det är ett hjärnspöke av Trotskij som har upprepats av hans anhängare sedan dess. De flesta förstår antagligen inte ens vad uttrycket betyder. De tjugo till trettio personer som beslutade allt i Sovjet vid slutet av 1920-talet valde Stalin ”mindre på grund av hans byråkratiska makt än därför att de föredrog hans ledning och politik. I viss mån var deras val utan tvivel ett uttryck för att de identifierade sig med generalsekreteraren som kraftfull ’praktisk politiker’”. Trots det som står i Trotskijbiografin vägrar trotskister att inse sanningen:

”Illusionen att ’något gick snett på vägen’ och att Lenin och bolsjevikerna ville väl men att den ädla kommunismen korrumperades, den har förpassats till historiens skräphög och vårdas numera bara av en mycket liten skara som ingenting förstått och ingenting vill ta till sig” (Staffan Skott 1998).

Det finns ingen människa som tillskriver dessa förklaringar något värde utanför de små isolerade trotskistsekterna. De är de enda som vägrar erkänna det självklara sambandet, den kristallklara, logiska följden mellan en antidemokratisk statskupp och ett enmansmonopol på makten.

*

Trotskij, ”en utopiernas tjänare insnärjd i sina egna drömmar och förvillelser”, hade ett levnadsöde som är en bra illustration till vad som händer när man tar ställning för våld och revolution som metod för samhällsförändring. Trotskism är en i raden av ”ismer” inom vänstern, utan svar på hur man skapar resurser, formar ett bättre samhälle eller tar hänsyn till mänskliga rättigheter. Ändå finns det något speciellt med just trotskismen. Den är unik i det att den nästan i sin helhet består av inkonsekvenser, paradoxer och felaktigheter. Sedan den skapades är dess historia en enda lång rad av mer och mer omständliga försök att lappa ihop ett trasigt ägg, med innehållet stoppat tillbaka inuti.

Att komma över ett problem är bra. Man kan förlika sig med en dålig händelse och ändå fortsätta. Det är en helt annan sak att låtsas att problemet inte är ett problem. Eller att det aldrig funnits. Om man råkar ut för en svår olycka är det en sak ”att välja smärtan, acceptera den, växa med den och gå vidare”. En sämre lösning är att lura sig själv att tro att det var det ”bästa som kunde hända” och att man ”är starkare idag än någonsin förr”. Som en röd tråd går svårigheten att skilja mellan dessa genom trotskismen.

Den store filosofen Wittgenstein sade: Ingenting är svårare än att inte bedra sig själv. Trotskism är ett mästerstycke i självbedrägeri som bara lever vidare genom dess bekännares intrikata retoriska, demagogiska tekniker och språkliga manipulation. Framför allt, som Peter Englund så träffande uttrycker det, från Trotskijs ”nästan till lallande idioti devote biograf Deutscher”.

*

Låt oss titta lite mer på Trotskijs biograf Isaac Deutscher på en annan sida.

Boken Trotskij och trotskismen nu på nätet

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism