2.3 Internationella relationer

aff_001
Författaren är angelägen att framhålla att följande framställning är en helhetsbild av hur ämnet presenteras i SAC:s medlemstidning[, inte ett urval av de värsta exemplen. Det är faktiskt så här det går till.

 *

2.3.1 Återstart för den spanska rörelsen
2.3.2 Splittringen av den internationella syndikalismen
2.3.3 Motsättningarna ökar
2.3.4 Ljus i mörkret
2.3.5 Nya splittringar
2.3.6 Den kvalfulla slutsatsen
2.4 Varför så mycket motsättningar?

*

Den internationella syndikalismen och anarkismen alltid kännetecknats av interna motsättningar och strider, något föreliggande underkapitel kommer att visa (läsaren påminnes om listan över syndikalistiska rörelser i slutet av boken):

Av utrymmesskäl är de Östeuropeiska rörelserna inte med.

Den internationella syndikaliströrelsen, Internationella arbetar-associationen, IAA, bildades 1922. Organisationen fick en svår start. Flera av dess medlemsorganisationer dog ut snabbt. Fascismen och 2:a världskriget “krossade nästan allt av syndikalistisk arbetarrörelse i världen“. Samtidigt fanns interna motsättningar. Redan 1927 kritiserade SAC IAA för bristande tolerans; enligt moderna vittnesmål har IAA alltid “jagat kättare“ och efter 1945 kämpade de grupper som var kvar mot varandra lika mycket “som mot fascister eller bolsjeviker“.

IAA tog på 50-talet avstånd från SAC:s A-kassa, nya principförklaring och neutralitet till fraktionerna inom den splittrade spanska exilrörelsen Confederacion Nacional de Trabajo, CNT. (CNT hade gått i exil efter att General Francos rebeller krossat den demokratiska republiken). SAC:s idéer kallades “reformism“ av IAA och den ena fraktionen av CNT var enligt IAA förrädare. SAC ansåg att IAA inte hade rätt att besluta i dessa frågor då sektionerna har “vidsträckt autonomi“. SAC höll inne med sina avgifter till IAA och ser sig själva som uteslutna. IAA menar att SAC utträdde 1956 genom att inte betala.

Som i andra fall gäller för SAC att när de beter sig på ett sätt mot andra (IAA) är det rätt, men när någon beter sig likadant mot SAC är det fel. 1987 och 1995 vägrade några av SAC:s lokalavdelningar betala den centrala avgiften tills vissa frågor var klargjorda. SAC, genom Martin Nilsson, förklarade att då

”rör det sig dock om det enda skäl till uteslutning som inte behöver diskuteras – underlåtenhet att betala avgifter” .

SAC och exil-CNT var allt som återstod av verksamma syndikalistiska organisationer i världen, men SAC tog inte vid sig av kritiken då IAA:s ledning ofta inte fungerade och de femtontal organisationer som utgjorde IAA hade tillsammans färre medlemmar än SAC.

2.3.1 Återstart för den spanska rörelsen

Det nya CNT, Confederacion Nacional de Trabajo, som alltså inte är samma sak som exil-rörelsen, återframträder för första gången offentligt den 29:e februari 1976; CNT har en positiv framtidstro och ger ut fyra tidningar. I Spanien förs tanken på ett enhetligt fack fram av det stats-styrda facket CNS, som i SAC:s medlemstidning kallas för ett Franco-fack och “korporativt“. CNT hävdar vid denna tidpunkt att organisa-torisk enheten är mindre betydelsefull och att det viktiga snarare är enheten i kraven. CNT:s framträdande verkar enligt beskrivningarna ge en livsimpuls till alla de syndikalistiska rörelserna i Västeuropa.

CNT samlar 300 000 människor till ett massmöte i Barcelona och har 1977 150 000 medlemmar; Barcelonas lokalavdelning har 35 000. CNT har ett gott samarbete med exil-CNT, tidigare har sagts att “Med vänner som exilen lär CNT inte behöva några ovänner“. Enligt SAC-Kontakt är medlemmarna i CNT seriösa arbetare, inte ”hippies”. Och snart når CNT medlemssiffran 250 000.

Leif Hallstan, SAC:s internationelle sekreterare som bevakar internationella händelser för SAC:s räkning, säger att “någon risk för splittring föreligger inte“ i CNT (ett uttalande som påminner om skivproducenten som 1962 sade till The Beatles att tiden för gitarrgrupper var förbi). Ett problem för CNT är att endast en minoritet betalar en regelbunden avgift.

2.3.2 Splittringen av den internationella syndikalismen

Enligt SAC:s internationella kommitté, som har hand om kontakter med lokalsocialistiska organisationer i andra länder och där Leif Hallstan ingår, kallar IAA SAC för “reformistisk“, “reaktionär“, “lögnaktig“, “konspirativ“ och styrd av byråkrater. Norsk syndikalistisk førening, NFS, hetsar mot SAC genom “lögner, halvsanningar och lösryckta meningar ur SAC publikationer“. NFS har en “religiös känsla för de sanna idealen“. Först säger de att de inte vill inte ha kontakter med SAC, sedan blir de arga för att de inte bjuds in till SAC:s kongress. NFS spred ryktet att SAC:s bidrag till CNT var av “taktiska motiv“ då SAC “normalt endast stödjer reformistiska och reaktionära organisationer“. SAC internationelle sekreterare Leif Hallstan kallar NFS “dumdryg“ och “splittrande“.

1979 håller CNT kongress och tar ställning för federalism, internatio-nalism och antimilitarism, ”frihetlig kommunism” och direkt aktion. Det har varit interna konflikter i CNT sedan 30-talet och nu uppstår en ny ”allvarlig” konflikt: 150 syndikalister har “ogiltigförklarat“ kongress-en på ”moralisk” grund och åkt iväg till Valencia för att hålla ett nytt möte. CNT menar att det inte handlar om moral utan är ett försök att införa reformism. Argumenten från splittrarna lyder som följer:

  1. Exil-CNT och anarkiströrelsen FAI, vilka inte har förankring hos arbetarklassen, motarbetar kommittén och försöker kontrollera IAA.
  2. Nationalkommittén har agerat alltför självständigt.
  3. Syndikaten har blivit diskussionsklubbar istället för fackmöten.
  4. En del kamrater har haft ett alltför “auktoritärt sätt“.
  5. Ogiltigförklarandet var nödvändigt för att rädda CNT:s fackliga verksamhet och för att behålla kopplingen till arbetarna.

SAC:s internationella kommitté, IK, säger att en majoritet av deltagarna var mot kongressen, och att kommitténs agerande var “framtvingat“. IK säger att borgarpressen i Spanien “gottar sig“. SAC:s arbetsutskott gör ett uttalande riktat mot CNT: SAC har haft goda kontakter med den spanska rörelsen CNT sedan de grundades och SAC har samlat in 230 000 SEK åt dem. Nu ser SAC med “förvåning och bestörtning“ hur fakta manipuleras för att misstänkliggöra SAC och att “illvilliga“ rykten sprids; detta är inte förenligt med “syndikalistisk etik“. På CNT:s kongress förekom “högljudd intolerans och stor oförsonlighet“. SAC blev fientligt bemött av vissa deltagare, det är ovärdigt en “syndikalistisk broderorganisation“. Många av IAA:s sektioner är fientliga mot SAC. IAA anser att de som underkänt CNT:s kongress ställt sig utanför och enligt SAC:s internationella kommitté domineras IAA av exil-CNT som har en “doktrinär syn“. De spanska syndikalisterna vägrar tala med de svenska. Enligt SAC är Valencia-fraktionen en del av CNT och ingen representerar idag hela CNT.

När SAC splittras är det självklart för ledningen vilka som har fel. Men i andra länder tar SAC inte ställning. SAC frågar sig inte vad de skulle tycka om CNT intog en ”neutral” hållning till de avdelningar som brutit sig ur SAC

Efter SAC:s ställningstagande bryter Madridfraktionen kontakten och säger att SAC “upprätthåller relationer“ med främlingar och erkänner dessa som CNT. SAC får ”förvisso ha vilka kontakter de vill”, men när dessa kontakter har blivit en attack mot CNT:s suveränitet och integritet, blir de ett politiskt val som bryter gränsen för den ”respekt” man kan vänta sig av en “s.k. broderorganisation“.

En syndikalist vid namn José Moreno protesterar i SAC:s medlems-tidning mot beskrivningen som givits av SAC:s internationella kommitté: CNT:s kongress i Madrid 1979 valde J Buendia till general-sekreterare. En viss E Marcos ogillade detta, varför Marcos tog sina “få anhängare“ till Valencia. Madrid höll en ny konferens i Barcelona för att bevisa enigheten. Därför finns bara ett CNT, även om vem som helst kan kalla sig CNT eller syndikalist, säger Moreno. SAC:s internationelle sekreterare Leif Hallstan förnekar enligt Moreno inte det ovanstående utan slingrar sig, och om Hallstan inte avgår frivilligt borde SAC:s arbetsutskott vidta åtgärder.

Att vägra erkänna motpartens existens är ett vanligt sätt att behandla avvikare och utbrytare inom syndikalismen. SAC använder det ofta.

SAC:s ansvarige för internationella frågor, Leif Hallstan, ger ett svar som går ut på att motanklaga: Hallstan vill inte inkompetensförklara de som har en annan åsikt; Moreno spred rykten att SAC stödde “reformistiska riktningar“ inom CNT. Moreno misstänkliggjorde Hallstan, flera funktionärer och medlemmar i SAC och kallade dem “marxistiska infiltratörer“ och “reformister“; Moreno har deltagit i flera SAC-kurser för att sprida rykten och skapa misstro.

Hallstan säger att vid kongressens val av generalsekreterare deltog bara 106 av 324 syndikat och valet hölls 06:00 den sista dagen med endast 51 röster för Buendia, dessutom var kongressen stormig. IK är oroade av detta. Om syftet med Barcelonakonferensen var att bevisa enighet på kongressen, varför skulle då de som ogiltigförklarat kongressen delta, frågar Hallstan? Enigheten var tydligen bestämd på förhand.

Enligt Hallstan var Moreno med på CNT:s Madridkongress trots att han bor i Sverige och är medlem i Metallarbetarförbundet. I det förbundet har Moreno enligt Hallstan påstått att han inte kände till SAC. Moreno var på plenumet i Madrid. ”I vilken egenskap?”, frågar Hallstan. Har Klippans lokalavdelning, där Moreno – “den sanne anarkisten“ – snabbt blev ordförande och kassör, egen representation i CNT? “Morenos skrivning liknar mest ett billigt officiellt referat från någon rysk partikongress där alla är rörande eniga“, “tydligen“ finns de som går in i syndikalistiska organisationer utan att “identifiera sig med dess principer, arbetssätt eller etik“.

För andra gången återfinns en hänvisning till ”syndikalistisk etik”. Det är tydligen lättare för syndikalister att förklara vad denna etik inte är, än vad den är. Hur kan en etik som så många syndikalister ”identifierar sig med” i dagligt liv inte vara syndikalistiskt?

I den internationella syndikaliströrelsen IAA:s medlemstidning be-skriver gruppen “IAA:s vänner i Sverige“ SAC: Ledningen har gjort organisationen reformistisk. Orsaken till att ledningen inte ersätts är enligt gruppen att svenskarna är det minst fria folket i Europa p.g.a. ”plast, TV och stora bilar”; att sitta i ledningen ger möjligheter att tjäna pengar på de statliga kurserna och kongresserna manipuleras genom ändlösa talarlistor så att de som ses som farliga inte får tala.

SAC och dess internationella kommitté protesterar mot det “osolidariska“ i att sprida en sådan beskrivning av SAC. Gruppen borde arbeta för förändring i Sverige och inte “prata smörja“ i Spanien, säger SAC:s internationella kommitté, och har gruppen förresten kongressbeslut för det den håller på med? Har gruppen inte det så sköts kontakterna genom SAC:s IK och inga andra, proklamerar de.

SAC:s internationelle sekreterare Leif Hallstan är optimistisk om framtida internationell syndikalistisk verksamhet, trots den “misstro och misstänksamhet“ som “präglar umgänget“ mellan “frihetliga organisa-tioner“. Hallstan skriver att CNT-Valencia gått ur IAA och att kritiken “är den vanliga“:

  • IAA är enligt Valencia sekteristiskt,
  • byråkratiskt,
  • de har isolerat sig från arbetarklassen och
  • är ett politiskt instrument för exil-CNT.
  • CNT-V betraktar IAA som icke-existerande.

Tydligen är beteendet hos organisationerna, som för en utomstående liknar det hos introverta sekter, inget hinder för Hallstan att se dem som ”frihetliga”. Kanske är det beteendet som gör dem ”frihetliga”?

Madridfraktionen stämmer Valenciariktningen inför Francos “numera ‘demokratiska’ domstol“ om rätten till namnet CNT. Hallstan säger: “Min gissning är att de har så svårt att hävda sig på arbetsplatserna att de behöver hjälp av den statliga juridiska apparaten

Valenciagruppen ökar tack vare aktiva medlemmar, starka personlig-heter, ett odogmatiskt arbetsätt och en “smart“ facklig taktik, de deltar i de fackliga valen och överlåter besluten till stormöten. Enligt arbets-givarna är CNT mer intresserade av de “marginella grupperna“, såsom fångar och kvinnor, än av facklig verksamhet.

En av de verkliga veteranerna i SAC är Britta Gröndahl som var med vid CNT:s återbildande 1976 och rapporterade om händelserna i SAC-Kontakt. Nu berättar Gröndahl att tre år efter starten är uppgivenheten i CNT total om meningen med politisk aktivism. Situationen fortsätter att vara likadan genom hela 80- och 90 talen.

Stämningen inom CNT-Madrid är dålig; det råder en ny splittringsrisk, det framförs kritik mot centralstyre och alltför självständigt handlande. Debatten om de fackliga valen varar i sjutton timmar, resultatet blir en fortsatt bojkott. P.g.a. risken för splittring av de som inte accepterar kongressbeslut beslutar man hålla en extra kongress.

CNT-Madrid har en “dogmatisk och auktoritär stil“; organiserade åsiktstendenser försöker genomföra beslut som fattats mot de demokratiska besluten. Och om grupperna inte anser att en debatt är bra för dem, så stör de den så att den inte skall kunna fortsätta.

SAC:s kongress 1983 säger att om IAA blir en “genuint arbetar-förankrad syndikalistisk international“, så återinträder SAC. 1984 skriver den internationell sekreteraren Leif Hallstan att CNT nu är enat i Valencias regi; de är för samarbete med både SAC och den amerikanska syndikalistgruppen Industrial Workers of the World, IWW. Enligt Hallstan är det endast en liten grupp som inte accepterar enheten: CNT-AIT (det spanska sättet att skriva IAA).

Vid en anarkistkonferens i Venedig var 100 svenskar på plats och debatten om CNT “förgiftade mötet“. CNT-M halverades vid “återföreningen“ Hallstan berättade om; det övriga CNT organiserar 80% av syndikalisterna. CNT-Madrids verksamhet är obefintlig och de kontrolleras av exil-CNT; Leif Hallstan menar att SAC borde erkänna CNT-V då den är “så nära ett enat CNT man kan komma“.

CNT-Valencia beskrivs på ett positivt sätt genom hela 80-talet i SAC:s medlemstidning. Det är ingen tvekan om vilken sida i den spanska striden SAC:s internationella kommitté står på.

CNT-Valencia besöker Sverige 1986 och ber SAC om att få låna pengar till att delta i de fackliga valen som hålls på Spaniens arbetsplatser. Samma år berättas i en artikel i SAC:s medlemstidning att några spanska syndikalister åtalats för mordförsök.

CNT-Madrid, som nu kallas CNT-AIT, ljuger enligt SAC:s internatio-nella kommitté om sina medlemssiffror, de räknar antalet medlemskort de delar ut, inte de som betalas in. Medlemsantalet är troligen “inte ens“ 5000, de själva säger 50 000.

SAC:s utsända reporter Rås Lennström berättar om sitt besök hos CNT-AIT som var fientliga mot SAC, och en arg ung tjej anklagar SAC för att “kollaborera“ med staten och inte upprätthålla internationella kontakter. Sedan berättar Lennström om sitt besök hos CNT-V vars aktiviteter väcker beundran. Hallstan kallar IAA sekteristiskt och berättar att det förekommer kritik på CNT:s kongress mot pragmatism och centrala auktoritära tendenser.

CNT-AIT beskrivs hela tiden negativt i SAC:s tidning, och när SAC talar om Valencia i fortsättningen benämns de bara CNT, utan tillägg.

2.3.3 Motsättningarna ökar

Hösten 1987 kommer ett brev från den australiska syndikaliströrelsen Anarcho Syndicalist Federation, AFS, där de berättar att SAC inbjöd AFS till sin kongress, men AFS säger nej p.g.a. “Ert stöd till inkräktar CNT“ och “ert stöd till de s.k. Hull-syndikalisterna, som förrådde våra kamrater i DAM”(de två rivaliserande engelska rörelserna).

Chefredaktören för Arbetaren, Martin Nilsson skriver i en svarsartikel att CNT-AIT ljuger om sitt medlemstal; de vägrar tala med SAC, inte tvärtom. Det sprids lögner och rykten om SAC, det finns enligt Martin Nilsson mycket “skitsnack“ och många “förrädar utpekanden“ i “frihetliga rörelser“, men aldrig några bevis.

Martin Nilsson har varit sekreterare för SAC och haft flera tunga poster. Han borde ju veta

Vid slutet av 1987 kommer en uppmaning till stöd för spanska syndika-lister som sitter i fängelse. 1988 åker SAC till Spanien, där CNT inte är helt optimistiska; enligt en artikel pumpar polisen in droger i Baskien för att hålla ungdomarna passiva mot separatiststrävanden; i CNT finns delade meningar om Baskien, men en “ny nationalstat“ är inte lösningen. Tio år senare tar SAC steget fullt ut i sin antinationalism och slår fast att all nationalism är fascism och rasism.

CNT besöker Sverige och ser landet som Mussolinis drömsamhälle; de berättar att poliser inte får vara med i CNT och att de har omkring 27 500 medlemmar. SAC:s sekreterare, Ingemar Nilsson, berättar i en senare artikel om hur de spanska syndikalisterna bråkar med polisen. Den engelska anarkist-tidningen Black Flag sprider ryktet att CNT och SAC vill bilda en ny international och konkurrera ut IAA.

I Spanien har CNT-AIT:s juridiska stämning av Valencia givit resultat. Spaniens Högsta domstol fastslår att CNT-AIT, Madrid, är CNT. Valenciasplittrarna har förlorat ekonomiskt, prestigemässigt och känslomässigt och byter namn till Confederación Generál de Trabajo, CGT.

Med sitt nya namn håller CGT 1990 sin 6:e kongress där det enligt SAC-Kontakt inte finns någon vilja till förståelse mellan de två grupperna Förnyare och Traditionalister. Förnyarna genomför tre förändringar: en minoritets-uppfattning med minst 30% av ett syndikats röster förs vidare till plenarier och kongresser; medlemmar i politiska partier får nu ha förtroendeuppdrag upp till syndikatsnivå; före kongressen valdes CGT:s centralkommitté enligt principen en region – en röst, nu väljs de efter antal medlemmar.

SAC:s nya internationella sekreterare Annika Hjelm ger en beskrivning av CGT:s arbetsmetoder: båda sidor inom CGT ljuger och för bara fram sina egna argument utan att lyssna på andras åsikter, “Fula och manipulativa metoder verkar ingå i traditionen“.

Vad man än tycker om SAC så kan de inte anklagas för att ha dolt beteendet hos sina broderorganisationer för läsarna av medlems-tidningen.

SAC håller också kongress 1990 och på den förklarar den internatio-nella syndikaliströrelsen IAA för de “häpna“ deltagarna att IAA inte deltar i någon verksamhet som CGT också är inbjudna till. En del SAC:are tvivlar på om det alls är meningsfullt att ha kontakter med IAA i fortsättningen. Kongressen kallar IAA:s uttalande “omoget“ och “onyanserat“. Det oförklarliga är varför någon blir häpen? IAA har ju tillsammans med CNT och norska NFS betett sig likadant i tio år.

Från första maj i Spanien meddelar SAC-Kontakt att i Madrid samlade CNT 1000 personer och CGT 500, och i Barcelona 800 resp. 300.[87] Syndikaliströrelsen IWW i USA har omkring 500 medlemmar och lider av inre splittring. En av den amerikanska rörelsens mest kända med-lemmar är Sam Dolgoff, som blir intervjuad i SAC-Kontakt. IWW har tidigare organiserat 400 fångar, men nu har Dolgoff beslutat sig för att utträda p.g.a. att IWW även tillåter grovt kriminella att bli medlemmar.

IWW har låg medlemsaktivitet och minskar. IWW går med i IAA, har positiv framtidstro men drabbas av nya interna bråk. Styrelsen anklagas för att ha infört censur och inte följa omröstningsbeslut. Tre styrelseledamöter avsätts, men dessa protesterar och hävdar att omröstningen inte genomförts korrekt.

SAC-Kontakt tar in en utbytesannons med danska ASO. SAC vill stödja dem med direkta bidrag, men IAA tillåter inte ASO att ta emot det. Finska SAL bojkottar enhälligt alla kontakter med SAC, och har problem med medlemsaktiviteten.SAL har 78 medlemmar, håller en resultatlös kongress i ett ockuperat hus, och demonstrerar mot EU tillsammans med stalinister och fascister.

IWW accepterar dock SAC. Den danska rörelsen ASO dör något senare och den nordirländska IAA-sektionen likaså. CGT håller en extrakongress där man återinför att regioner får mer att säga till om och de tillsätter en konfliktkommitté.

1992 håller CGT en alleuropeisk konferens. SAC håller inlednings-anförandet och ger ett framtidsscenario där den stora gruppen arbetare blir daglönare som hankar sig fram på “understöd, småstölder, narkotikalangning, prostitution och tiggeri“, de lokalsocialistiska fackföreningarna måste enligt SAC ta dem till sig. Några år senare ges en trolig förklaring till varför anförandet innehåll denna slutsats: många i CGT:s postsyndikat är själva ”alkoholister eller narkomaner” (som vi skall se i ett senare kapitel råder samma situation i SAC).

Några av de svenska deltagarna beskriver konferensen i SAC-Kontakt: Konferensen var “förslappad“ och “oorganiserad“, alla försökte övertyga varandra utan vilja att diskutera, det förekom ingen dialog, alla talade förbi varandra, det var “svammel och snack“, man kom bara fram till samma saker som på mötet förra året och det enda roliga var pubarna och barerna.

Den internationella rörelsen IAA håller ett möte där SAC inte inbjuds, IAA vägrar att ha kontakter med SAC. SAC är å sin sida inte beredda att bli medlemmar i IAA, men vill gärna ha kontakter med dem och SAC tar avstånd från CGT:s planer på att bilda en ny international.

2.3.4 Ljus i mörkret

Religionsantropologen och syndikalisten Mattias Gardell, som vid mitten av nittiotalet blir känd för sina kunskaper om svarta rörelser i USA, besöker på uppdrag av SAC en konferens där CNT deltar. Gardell märker att CNT:s anklagelser att SAC “intrigerar“ för att stödja “renegater“, “trotskister“, “reformister“ och “förrädare“ i viss mån försvinner. CNT kallar de fackliga valen för frankistiska klassamarbets-organisationer, och accepterar inte CGT som ställer upp på valen. CNT och IAA har enligt Gardell spridit illvilliga rykten om SAC sedan länge, men SAC:s internationella kommitté har byggt upp samarbetet genom att inte se motparten som en “djävul“. Gardell förklarar SAC:s inställ-ning för de närvarande:

1. SAC är inte för statens existens och tar inte emot statsstöd.

2. SAC har lånat, inte skänkt, pengar till CGT så att de kan delta i de fackliga valen. Och det finns inte några motsvarande val i Sverige.

3. SAC försöker inte bygga upp en konkurrerande international.

4. SAC har en ny – revolutionär – principförklaring.

5. SAC har anställda funktionärer.

6. SAC vill inte ta ställning i den spanska konflikten.

Gardell hävdar att angreppen mot SAC kommer från IAA:s propaganda-grupper som inte vet någonting om fackligt arbete. Kongressen kallas en “milstolpe“ i relationen, även om den innehöll ändlösa diskussioner och var mansdominerad.

Tydligen gör Gardell ett bra jobb: Omkring ett år senare tillåter IAA sina medlemmar att träffa medlemmar i SAC. Finska SAL och norska NSF är mot slutet av 1994 inte längre motståndare till SAC.

 

2.3.5 Nya splittringar

I Australien råder motsättningar mellan de två rivaliserande syndikalist-grupperna Anarcho Syndicalist Federation, ASF och Rebel Workers Group, RWG, vars tidning anklagas för att ha publicerat “rasistiska, kvinnohatande och homofobiska“ artiklar. I England har nästan alla aktivister lagt av utom ett fåtal Squats (husockupanter), de flesta har gått med i den New Age-inspirerade Travellerrörelsen. Bland de fåtal lokalsocialister som finns kvar råder beskyllningar, splittring, “våldsamheter“ och fientlighet. Speciellt mellan grupperna ”Hull-syndikalisterna” och Direct Action Movement, DAM.

Tim Scargill, Class War Federations organisatör, har startat Class War Organisation för att rensa ut alla “medelklassteoretiker“, CWO:s 40 medlemmar är minsann “riktiga arbetarklassaktivister“. Båda grupperingarna försöker få kontroll över pengarna och rätten till namnet “Class War“. Den “antifascistiska“ tidningen Searchlight kallar Scargill en “fascistisk provokatör“. I England har anarkisttidningen Black Flag anklagas för rasism då den tagit ställning mot fatwan, dödsdomen mot Salman Rushdie.

I Tyskland råder motsättningar mellan FAU och FAU-AP, ett anarkostalinistisk parti som stödjer Nord-Korea, Röda Khmererna och Sendero Luminoso.

En av de oftast återkommande skribenterna i SAC:s tidningar på 90-talet är Ulf B Andersson som redogör för en konferens för vänster-extrema sekter i Manchester 1993:

Ju mindre grupp desto större bokstäver med ordet Worker som ledord. Och ju mindre marxist-leninist-trotskistisk grupp desto mer mekaniskt upprepande av ordet ENHET.“ Andersson säger också att syndikalisterna inte är som “sektvänstern

Hur de, med tanke på vad som framkommit hittills, skiljer sig återger inte Andersson.

Kieran Casey, SAC:s nye internationelle sekreterare, säger att det senaste internationella syndikalistmötet i Paris blev inställt p.g.a. ointresse. SAC:s internationella kommitté har faktiskt kommit till slut-satsen att internationella möten för lokalsocialistiska grupper är meningslösa, då mötena ändå aldrig leder till något resultat.

I anslutning till den pågående splittringen av SAC 1995 skriver den nye chefredaktören för SAC:s medlemstidning, R A Bellman, att den spanska splittringen har ett ”löjets skimmer” över sig och att den övriga vänstern – men inte SAC – har en historia av närmast ”parodisk splittring” bakom sig. Man kan undra hur mycket den nytillkomne Bellman vet om den internationella syndikalismens historia?

Kieran Casey säger att kontakter mellan IAA och SAC tidigare stämplas som “infiltration“. Casey berättar också att det förekommer makt-kamper i exil-CNT och att olika riktningar inom CNT slåss. En CNT-ledare häktas då han vägrar ge polisen tillträde till organisationens lokaler. Syndikalisten Ingela Drenske berättar i en artikel att hon besökt CGT som lider av inre splittring. En CGT:are uttalar sig och menar att män är mer kompetenta än kvinnor i att utföra internationellt arbete.

I SAC:s medlemstidning återkommer i varje nummer en press-bevakning och i den läser man följande ur CNT:s medlemstidning: Paco Cabello från CNT har skapat en teori om Ship To Bosnia-projektet där SAC deltar. CGT kan vara med då CNT inte är det, “det skulle aldrig gå att samarbeta“ med CNT. Teorin går ut på att organisationen för Bosnien, IWA (International Workers Aid), är skapad av SAC. Bokstäverna är det internationella sättet att skriva IAA (International Workers Association). Alltså försöker SAC stjäla bokstäverna IWA för att skapa en ny international! Syndikalisten Ronny Stansert som har hand om SAC:s pressbevakning kallar det

dogmatiska haranger“ och “paranoida konspirationsteorier… (som han trodde) …snarare förekom hos leninister och stalinister än anarko-syndikalister“.

Tydligen är Stanserts bedömning alltför optimistisk.

1995 håller CNT:s sin 8:e kongress och medlemstalet är nere på omkring 5500. Relationen mellan CNT och SAC är dåligt, men artikelförfattaren som skriver under pseudonymen Arwid Lund tror på CNT:s framtid genom att allt fler spanjorer snart kommer att inse att det är fel med fackliga val.

Syndikalisten, som SAC:s medlemstidning nu bytt namn till, berättar om läget för de olika lokalsocialistiska rörelserna runt om i Europa och Amerika: Både den italienska syndikaliströrelsen Unione Syndicalo Italiana, USI, “en av de IAA sektioner som ändå haft en viss facklig verksamhet“ och CNT-Frankrike hotas av splittring. SAC:s medlemstidning berättar att en av de amerikanska rörelserna, WSA, präglas av uppgivenhet och i England har IWW bara 75 medlemmar kvar. IWW i USA har 600 medlemmar, och de säger att deras arbete fungerar dåligt p.g.a. FBI. IWW accepterar inte “snutar“ i organisationen.

Exakt samma artikel återfinns i anarkisttidningen Brand nummer 2/1996,s18f; författaren, under pseudonymen Kurt Svensson, tillägger: “där har SAC något att lära.”

”Kurt Svensson” kommer att återkomma längre fram i boken med artiklar där han om och om igen sprider hat mot myndigheter, poliser och lagar.

I mitten av 1996 har den internationella syndikaliströrelsen IAA en positiv tro på framtiden. Detta trots att finska SAL har nästan upphört och CNT har haft stora problem: I Barcelona har hållits två rivaliserande möten; två regionala församlingar vill ha kontroll över organisationens tidning; den ena fraktionen gör en räd mot tidningslokalerna, vilket resulterar i uteslutningar och slutar med att syndikalisterna slåss vilt på gatorna; polisen tvingas rycka in och skilja dem åt.

Orsaken är inte någon infiltration, enligt artikelförfattaren Ulf B Andersson, båda sidor verkar ha “goda avsikter“; allt beror på att splittringen på 70-talet tog bort ”tilliten”, den “mest grundläggande solidaritetsfaktorn“. Detta kan riva hela CNT, är Anderssons inte alltför hårddragna slutsats.

Ulf B Andersson är en av de som oftast återkommer i SAC:s tidningar för att berätta att SAC inte är som de övriga vänsterextremisterna.

CNT:s och IAA:s tidning visar åter “hat“ mot SAC. CNT-medlemmen Fernando Calderón Ventura skriver ett brev till SAC och berättar om CNT:s situation: de har ont om pengar och bråkar med CGT. CNT är mot fackliga val, avlönad personal, statliga bidrag och stridsfonder; SAC “perverterar frihetliga idéer genom reformism“ genom att inte hålla med, dessutom tar SAC inte avstånd från CGT.

SAC:s ansvarige för internationella kontakter, Kieran Casey, svarar att utan anställda bränner de aktiva ut sig. Casey vill ha förtroende, inte att de anställda misstänkliggörs. CNT tillåter lögner, men bryr sig inte om svar och hade “inte ens artighet och integritet att meddela att de fått mitt brev“. I samma nummer av Syndikalisten berättar journalisten Jenny Widov om ett lokalsocialistisk möte i Lyon, där man tagit ställning mot polisen.

Senare får Casey svar av Fernando Ventura som säger att ni i Sverige har fel när ni tror att det finns kampglädje och solidaritet i Spanien. I CNT råder total defaitism, enligt Ventura; allt är ”skit” i jämförelse med -75. Vi har inga svar på hur vi skall nå ut eller skapa dialog. Allt är vårt eget fel och ideologin är död, säger Ventura, och har man läst om deras beteende kan man inte annat än instämma.

På hösten 1996 hålls ett alleuropeiskt möte för lokalsocialister. Det är, precis som alla övriga möten, “dåligt organiserat“ och “utan disciplin“. Feministerna anklagade mötet för att vara utan genusperspektiv och anklagade alla män för att vara sexister. När feministerna fick veta att de måste vänta med sina problem tills diskussionsämnet var avslutat såg feministerna det som ett försök att stoppa dem; en närvarande man gjorde sexistiska anmärkningar och sköt med gaspistol[104], i artikeln kallas han ”våldsman” och ”fascist”. Det får trots allt ses som en förbättring med tanke på att man förr i tiden sköt med riktiga pistoler på syndikalisternas kongresser.

Kieran Casey säger:

Vi måste förlita oss på en frihetlig attityd i organisatoriskt och personligt umgänge“, “Misstänksamhet och vilja att få fördomar bekräftade leder till blindhet för konstruktiva lösningar“.

Efter beskrivningen av relationerna mellan syndikalist-rörelserna i SAC:s medlemstidning kan man börja undra om Casey är ensam i SAC med sin åsikt och om han tror på det själv?

Mot slutet av 1996 skriver Örebros lokalavdelning i en insändare i Syndikalisten att de är för ett återinträde i IAA, förutsatt att SAC får ha kvar kontakterna med CGT (Örebro har tydligen inte lyssnat på någonting IAA sagt under femton år). En annan som vill komma till tals är Hans Niklasson som skriver att IAA länge betett sig illa mot SAC och att mycket behöver diskuteras innan SAC kan återinträda.

1997 är Kieran Caseyilsken och besviken” efter IAA:s kongress: IAA inför ett tillägg i stadgarna att alla måste följa samma ”taktik”. CNT-Paris utesluts då de deltar i fackliga val. USI-Roma ”lämnar kongressen i vrede” efter IAA:s beslut som CNT odemokratiskt forcerade fram. IAA befäster åter att SAC kan dra dit pepparn växer och att de inte vill ha med dem att skaffa:

SAC med de mäktiga medel som svenska staten givit dem finns alltid bakom ansträngningarna att bryta IAAs revolutionära linje”.

Enligt Casey ”saknas en kultur av tolerans och ömsesidig“ “respekt“ “inom IAA” och han varnar för att den känslomässiga hyllning många känner inför bokstavskombinationen CNT utarmas p.g.a. ”sekterismen” i deras beteende (Casey hänvisar till CNT:s roll i det spanska inbördeskriget, som denna bok skall snart återkomma till).

1999 innebär ingen förändring och den portugisiska sektionen av IAA kallar SAC ”förrädare” och ”anarko-kapitalister”. SAC:s press-bevakare, Ronny Stansert, skäller å sin sida tillbaka på de ”dogmatiska konspirationsclownerna i IAA”.

 

2.3.6 Den kvalfulla slutsatsen

Ursprungligen var detta underkapitel tänkt som ett eget kapitel, men det går bäst in under kapitlet ”Inbördes bråk”. Den internationella syndikalismen är en fullkomligt ogripbar sörja av splittringar och motsättningar och kännetecknas av en oförsonlighet som gränsar till det maniska. Det är likadant över hela världen, i alla syndikaliströrelser, i alla länder och i alla tider.

 

2.4  Varför så många motsättningar?

Varför finns det så många motsättningar inom lokalsocialismen? Hur kan de pågå i decennier? Syndikalisterna vägrar att tala med människor, utan krus slår de ner och skjuter på varandra. Och samtidigt upprepas i deras tidningar att splittring och bråk är någonting som kännetecknar den övriga vänstern, inte SAC! Med ett mantras enformighet upprepas hur bra det är att lyssna på andra människor, att man skall visa vänlighet, godhet, tolerans och tillit. En del medlemmar tror verkligen på den egna propagandan och säger:

(I vilken annan rörelse hittar du samma höjd i taket som inom (den internationella syndikalismen)). Jag skulle vilja hävda att du inte hittar någon politiska (sic) inriktning som har innehållit mindre problem än denna. Du hittar knappast någon politisk inriktning i Sverige som har färre fruktansvärda händelser i sin historia utförda av individer i organisationen”.

 E-post av Pelle Sten, som arbetar för anarkisttidningen Yelah. Sten hävdar att alla problem inom lokalsocialismen som redogjorts för i de föregående underkapitlen är ”indicier” (Sten menar att kriminaliteten och våldsbrotten som beskrivs i kapitel sex också är ”indicier”). De kan enligt Sten förklaras med att de utförs av nya, unga medlemmar som har en felaktig bild av den anarkistiska ideologin.

Frågan är när man kan säga ”Det här är representativt för syndikalism och anarkism! Det här är inte ett undantag eller en enskild isolerad händelse!” Syndikalisterna själva vägrar svara på frågan och universiteten kan inte hjälpa till att nå ett svar, men för mig finns en gräns och den är nådd.

Splittringarna följer ett likartat mönster: Ett beslut tas i enlighet med stadgar och demokrati, men vissa vägrar acceptera det. Varför? Det bottnar i att SAC i sig själv är en illegitim utbrytning ur LO. En minoritet i LO accepterade en gång inte majoritetens uppfattning; sålunda bröt de sig ur och bildade SAC. Med deras exempel kan ett oändligt antal grupper bryta sig ur med likadana argument. Syndikalistiska arbetarfederationen, SAF, bröt sig ur 1928 (Blomberg Män i Mörker s176). Även motargumenten upprepas, ”utbrytare kan inte påverka”.

Utan att lägga någon värdering i det är det precis som i förhållandet mellan protestantism och katolicism. För protestanter och liberaler är den organisatoriska enheten betydelselös. För en socialist eller ett Jehovas Vittne finns ingen frälsning utanför den enda sanna kyrkan.

Vissa syndikalister anser att en stark organisation kräver en enhetlig rörelse. Andra kallar det en ”gammal auktoritär organisationsuppfattning”. Det är svårt att säga vilken av åsikterna som är representativ för SAC. Troligen ingen.

Den absolut största förståelsen för motsättningarna har Leif Hallstan: När CNT splittras säger han trött att kritiken är “den vanliga“: byråkrati, sekterism, splittringen är nödvändig för att nå enhet och få fler medlemmar, det går inte att förändra den gamla organisationen inifrån.

Observera att det aldrig ges några argument varför det inte går att förändra moderorganisationen inifrån. Inte heller bryr sig syndika-listerna om att det är medlemmarna i LO som själva har röstat fram situationen som råder och att de när som helst kan rösta fram en ny.

Efter denna beskrivning, som inte precis skonat SAC, är det kanske dags att säga något till SAC:s fördel. Man kan inte se någonting som SAC:s ledning och speciellt de dugliga chefredaktörerna, Martin Nilsson och R A Bellman, inte har gjort för att undvika splittring. De lyssnar på kritik och försöker få meningsmotståndarna att ta reson.

Men utbrytarna verkar oemottagliga för rationella argument. De upprepar sina ståndpunkter vid varje fråga och lyssnar inte.

Det tidigaste exemplet är från 1981 när Enköpings lokalavdelning ansåg sig “respektera” ”och stödja syndikalismens idé genom att ompröva ett eventuellt omröstningsbeslut“, efter att en omröstning sagt ja till en avgiftshöjning; deras tolkning av “syndikalism“ stod över trivialiteter som omröstningar. AU tvingades att tala om för dem att “stadgar är till för att följas”. 1987 vägrade Stockholms, Göteborgs och Dellens lokalavdelning acceptera resultatet i en omröstning (ironiskt nog an-vände Göteborg samma argument mot de som bröt sig ur SAC 1995).

För att återgå till de premisser som skapar motsättningar: Syndikalister ser världens utveckling som ett resultat av klasskamp, där samarbete mellan människor av olika klasser är förräderi, reformism eller fascism. Med denna fiktiva uppdelning skapas en grundsyn av hat och förakt. Klasskampen berör t.o.m. kunskapsteori, kunskap är inte lika ur SAC:s och SAF:s ”perspektiv”. Om någon hävdar att kunskap är olika ur svartas och vitas ”perspektiv”, så är det hets mot folkgrupp och straffbart i lag. Förhoppnings-vis kommer vi en dag att få en lag som förbjuder utsagor som hävdar att sant eller falskt beror på vem det är som uttalar sig.

Snart nog sprids illviljan inom syndikaliströrelserna. Och varför inte? Hur skulle en människa kunna gå runt i ett samhälle där han avskyr allt och alla i tjugonio och en halv dagar i månaden, för att sedan, på månadsmötet med de övriga syndikalisterna, plötsligt tro att han be-finner sig bland människor som inte vill utnyttja honom och hans arbetskraft? Hur skall han kunna känna glädje och tillit när alla goda känslor måste stängas av varje gång han kommer i kontakt med den ondskefulla omvärlden? Det är omöjligt av samma anledning som gör att kidnappningsoffer eller krigsveteraner kräver behandling innan de kan återvända till samhället.

Den spanske syndikalisten Paco Cabellos teori om Ship To Bosnia-projektet, som t.o.m. chockerade de annars härdade svenska syndika-listerna, är ett talande exempel. Varför skulle Cabello tro någon om gott, när hela världens utveckling roterar kring klasskamp, mot-sättningar och exploatering? Om det vore sant att samhället bestod av oförsonliga klasser och om CNT står för det goda skulle med stor sannolikhet Cabellos teori vara sann.

När vissa spanska syndikalister inom CNT ville förlika sig med vinnarna i inbördeskriget deklarerar andra syndikalister att det är

otvivelaktigt… (att) dessa frihetliga militanter närmade sig förräderiet

Att ta emot en utsträckt hand, eller ens erkänna motpartens existens är förräderi och revisionism.

 K G Hammarlund tror att han blir anklagad i Vi syndikalister , när han feltolkar kritik; tre göteborgare anklagar chefredaktören för att feltolka deras budskap; Ingemar Sjöö namnger en person när han protesterar mot pacifismen, och tillägger ”Nej det är inte personligt mot…” för att inte bli anklagad för personangrepp; Anna Wetterberg (SAC-Kontakt 94,5,60); en anonym kvinna på SAC:s kongress tolkar ett påpekande att kvinnorna inte är aktiva i SAC som ett ”angrepp”. Listan är oändlig.Det finns hundratals (se kapitlet ”Motsättningar inom SAC”). Det är onödigt att separera ut dem, men det är värt att påpeka att dessa konspirationstendenser t.o.m. tvingat fram stadge-vidriga omröstningar:
Det skedde vid kongressen 1987; och 1994 tvingas arbetsutskottet underkasta sig en förnedrande omröstning som är mot ”stadgar och principer” och som dessutom central-kommittén är ansvariga för. AU vet att de måste hålla omröstningen annars kommer de miss-nöjda skrika att AU vill ”hålla ryggen fri”.
Som sagt, ingen litar på någon i SAC.

Socialister tror på historiematerialism, att samhällets utveckling går i bestämda banor i enlighet med dess produktionsförhållanden, och de har en önskan om att förstå denna utveckling. Men människan är inte enbart en produkt av sin omgivning och därför är den förståelse socialister vill uppnå fiktiv. Beviset för att socialismens premiss är fel är att alla socialister får olika resultat i sina analyser.

All världens matematiker har inga problem med att nå fram till att två plus två är fyra, men det finns inte två socialister i världen som får ett likadant resultat när de försöker utröna vilka åsikter som har ett ursprung i en “borgerlig“ värdering. Hur mäter och väger man fram att en aktion har den rätta kopplingen till “den samlade arbetarklassens erfarenhet och styrka“? Hur avgör man var gränsen går för ”reformism”? Allt är upp till varje åskådares bedömning, det är inte konstigt att det skapar splittring.

Varje gång någon i eller utanför SAC uttalar sig måste den som läser eller hör uttalandet omedelbart tolka det för att hitta en dold, djupare innebörd. Och det tolkas alltid negativt. Alla tror alltid att de som gör en utsaga är ute efter att skada dem,

i SAC går det åt mycket energi på angrepp på de egna”.

Om det inte finns en förklaring till något som händer, så skapar syndikalisterna den själva. För varje uttalande som görs, kommer det motinsändare som tillskriver den förste som yttrade sig olika motiv. Och dessa motiv är skapade av den som läste uttalandet, inte av den som uttalade sig.

Huvudorsaken till motsättningarna inom socialismen kommer ur en personlig läggning, ett inre behov att söka förklaringar till allting, att vilja hitta orsaker. Det skapar både den otroliga mängden publikationer socialiströrelser utmärks av, och motsättningarna som sliter sönder alla socialiströrelser inifrån.

 Kap 3: ”Våra myter”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism