I SAC:s medlemstidning finns ett avsnitt kallat “Krönikan“ som gav en bild av hur en lokalsocialist är som person: man anser det “kul“ med civil olydnad, man bojkottar Nescafé, franska viner och Shell; ibland coca-cola och McDonalds (Nazigruppen VAM har samma inställning till McDonalds och av samma anledning); och man är positiv till ”våra myter”.
Med ”våra myter” menas här gemensamma fenomen som alla inne i gruppen känner till, kan samlas runt, och alla har samma uppfattning om. SAC-medlemmarnas vanligaste mytologiseringar, eller om man så vill, romantiseringar är:
- Joe Hill (avrättad för mord i USA. Den överväldigande bevisningen som fällde honom nämns aldrig);
- Stig Dagerman (som skrev i Arbetaren);
- Internationalens alla verser (kommunister och socialdemokrater censurerar bort den fjärde);
- Kronstadt 1921 (ett uppror som slogs ner av bolsjevikerna),
- Sacco och Vanzetti (två avrättade anarkister).
DET SPANSKA INBÖRDESKRIGET
SAC:s i särklass vanligaste myt är det spanska inbördeskriget (se även kap 5 som handlar om hur syndikalisterna inte har svar på någonting).
I anslutning till myten ingår ofta det falska utmålandet av motståndarsidan som ”fascistisk”. Det sker 16 gånger, varav 13 på nittiotalet.
I verkligheten var fascisterna så marginella att de inte ens fick ett enda mandat i Spaniens riksdag (0,07% av de röstande). Medlemskapet var runt 5 000 i hela Spanien.
Så var kom de så kallade ”fascisterna” ifrån?
De nationalistiska styrkorna räknade tiotusentals soldater. Om de inte var fascister eller rika fabriksägare eller storgodsägare, för det var de inte – det fanns inte så många i hela Spanien – vilka var de då?
Svaret är att de som tog parti för det spanska fosterlandet var hederliga, anständiga självägande bönder vilka aldrig utsatts för skiftesreformer likt sina kollegor i norra Europa. De kämpade för sina gårdar, sin mark, sina hem och sina familjer! (Beevor Spanska inbördeskriget, s 195, 155, 236)
De visste vad kommunism och anarkism skulle innebära för dem! Deras jord och egendom skulle tas ifrån dem. Något inte de rika knösarna klarat sedan medeltiden. Inte heller skulle det finnas någon övernationell romersk-katolsk kyrka, icke ansvarig för någon i Spanien, som kunde skydda och stödja deras urgamla rättigheter. Det var som om de läst fjärde versen i den svenska nationalsången:
Med Gud skall jag kämpa för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
De som utgjorde nationalistsidan under spanska inbördeskriget var samma sorts män som gick man ur huse för att följa general Lee under amerikanska inbördeskriget. Samma män som under Boerkriget, utan utbildning, knappt några vapen och löjligt underlägsna i antal försvarade sitt land mot hela det brittiska imperiet. Samma män som mot otroliga odds försvarade sitt Finland mot de ryska angreppshorderna under Vinterkriget. De som enligt Thomas Jefferson utgjorde en nations ryggrad.
Detta är ett faktum som aldrig någonsin tas upp i de bokstavligen hundratals böcker anarkister och syndikalister skrivit om det spanska inbördeskriget.
I artiklar om inbördeskriget nämner SAC aldrig händelser som är negativa för syndikalismen eller anarkismen. Händelserna ifråga är t.ex. att ”antal personer som avlivades på enskilt initiativ, utan regeringens medverkan, d.v.s. mördades” på republikens område var dubbelt så många (72 000) som på det nationalistiska (35 000, plus 23 000 i repressalier efter kriget); 16 000 mördades bara i Madrid och 10 000 i Barcelona. De flesta på hösten 1936, då anarko-syndikalisterna ännu inte förlorat makten till kommunisterna.
”Bland de i Barcelona avlivade ingår en svåridentifierad grupp om 700 kvinnor som förmodas vara identiska med stadens mest notoriska prostituerade. De föll offer för en puritansk anarkistisk kommendant”.
Inte bara prostituerade, utan även munkar och präster mördades i stor omfattning (23 % resp. 13%). Historisk tidskrift 2/1978, s240f.
Tabell 2: Antal gånger SAC:s medlemstidning berör det spanska inbördeskriget:
| 1976-82: 8 | 1983-89: 14 | 1990-96: 43 |
Ökningen, som i relation till sidantalet stiger med 3% och 134 %, är ett försök att skapa en gemensam myt att samlas kring för att motverka nedgången. Dessvärre har den inte gjort mycket för att stoppa flykten från SAC.
Mer fakta om anarkisternas och syndikalisternas roll i Spanska inbördeskriget här och här. Samt kapitlet om Inga svar som handlar om hur de misslyckades politiskt, militärt, ekonomiskt, ja på alla plan.
Bryan Caplans suveräna essä om hur anarkisterna misslyckades med allt under det spanska inbördeskriget, ekonomiskt, militärt, till och med rent filosofiskt.