Kap 04: Georges Sorel

  • Arbetaren av Herbert Anckar 1948, 12 och 1950 mars: 1,2 och augusti 1,2345678.
  • Axess 2005 Sorel
  • Brand  anarkisttidningen från 1921, ett direkt samtidsdokument
  • Syndikalisten, kort omnämnande i SAC:s medlemstidning s 19
  • Syndikalisternas förbunds klassikerserie, Sorel av Leif Björk, 1979
  • Terrorism and Political violenceSorel av Malcolm Andersson
  • Vad vill syndikalisterna? 2021, s 42
  • Våra idéer, Syndikalisternas förbunds tidning, ca 1950, 1, 23
  • (se även Zeev Sternhell, samt extra här och här och här och här)

*

Georges Sorel påpekade vid slutet av sitt liv att: ”Det är mycket konstigt, efter att ha blivit så lite läst, så grandiosa ting är tillskrivna mig”. Han hade rätt såtillvida att han hade skrivit närmare ett dussin böcker och ett flertal artiklar men blivit känd som en av nittonhundratalets stora politiska tänkare enbart på ett verk, Réflecions sur la violence, (Tankar om våld) från 1906-08. Ett verk som ibland ger honom epitetet ”det politiska våldets intellektuelle fader”. Om detta är fallet är tveksamt, men vad som står helt klart är att hans skrifter kan läsas med behållning av alla politiska extremiströrelser oavsett färg. Hans idéer är inte en helt utbyggd teori som t.ex. marxismen, istället liknar de sin upphovsman, svårförståeliga, svårgripbara men ändå inspirerande och uttrycksfulla.

Sorel föddes i Cherbourg den 2 november 1847 och utbildade sig till ingenjör på Ecole Polytechnique. Han arbetade som statligt anställd civilingenjör vid Ponts et Chassées tills han sade upp sig vid 44 års ålder 1892, dekorerad med en Legion d’honneur och ett aldrig sinande intresse för vetenskaplig, teknisk filosofi.

Fram till detta tillfälle förefaller Sorel ha haft konservativa böjelser. Han var oroad av Pariskommunen och att Alsace-Lorraine hade tillfallit Tyskland vid freden 1871. Emellertid började han utveckla sympati för de fattigas svårigheter, troligen under påverkan av en tjänsteflicka vid namn Marie David. Hans familjeförhållanden skapade och upprätthöll en gammaldags moral, en sort där det gamla testamentet har företräde framför det nya. Detta framkommer speciellt i hans Le procès de Socrate från 1889.   Det är ifrån denna period beskrivningar av honom som en: ”aristokratisk tänkare på konservativ grund”1 kommer.

Boken fastslår bl.a. att Sokrates förtjänar sitt öde eftersom han ifrågasatte Athens uråldriga traditioner. Sorel var vid denna tidpunkt dragen till egoism och artonhundratals-rationalism. Han ansåg att alla samhällen måste ha någon form av institutioner som upprätthöll solidariteten och att deras auktoritet inte skulle ifrågasättas.

I sitt privatliv följde Sorel liknande regler och levde ett enkelt liv, mestadels ägnade han sig åt enskilda studier i litteratur och filosofi. Sorel var med andra ord en autodidakt (självlärd) och avhöll sig från institutionaliserad undervisning. Han var därför inte en del av de litterära, intellektuella kretsarna i Paris när han slog sig ned strax utanför staden i Boulonge-sur-seine. Situationen passade honom utmärkt och han skrev senare i Tankar om våld att ”om man vill se insidan är det nödvändigt att befinna sig på utsidan”. I sitt nya hem arbetade han hårt och stötte på få människor. Undantagen var bl. a. hans besökpå national-biblioteket där han läste mängder och då han närvarade vid Henri Bergsons föreläsningar. Dessutom brevväxlade han med flera av tidens kända. Speciellt namnkunnig är Robert Mitchels. Han utövade dessutom ett inte obetydligt inflytande på den italienske syndikalisten Arturo Labriola, vars tankar i sin tvetydighet och obestämdhet liknade hans egna.

Under dessa år skriver Sorel hela tiden för att utveckla sig och inhämta nya lärdomar. Utöver Processen mot Sokrates kan hans attityd utläsas i Contribution à l’étude profane de Bible, också från 1889, vari han beskriver sin motvilja mot antimilitarism och revolutionärt propagerande2

År 1893 upptäcker han marxism och inleder därmed sitt skrivande i analytisk-kritisk stil, kännetecknande för hans mest originella och bestående verk. Han börjar som ortodox marxist men gick vidare till socialdemokratin. Där opponerade han sig mot Karl Kautskys determinism, uttryckte sin beundran för Bernsteins revisionism och deklarerade marxismen såsom varande frihetens och handlandets filosofi.

När Dreyfuss-affären inleds (antisemitism som gavs uttryck i ett justitiemord riktat mot en kapten i franska armén), intar han en engagerad ställning för Dreyfuss. Sorel blir illa berörd av hur de politiska rörelserna försöker utnyttja situationen Detta leder till att hans ståndpunkter radikaliseras och efter 1902 ger han sitt stöd till den revolutionära syndikalismen.3

I beaktande av Sorels sidbyten kan man vara benägen att avvisa Sorel som en politisk opportunist, en man vilken ändrar sina åsikter som det passar. Om detta är fallet bör man samtidigt tänka på hans faktiska betydelse i det dåtida politiska livet. Han översattes tidigt till flera europeiska språk och hade duster med flera av de stora intellektuella gestalterna i sin omgivning. Jean Jaurès och Émile Durkheim t.ex., två han inte kom överens med, samt Pareto (fascist) och Pelloutier (syndikalist) vars idéer han allvarligt och uppriktigt bearbetade .

Till skillnad från många av sina samtida delade Sorel inte den framstegsoptimismen. Han avskydde den borgerliga civilisationen som han ansåg sakna hjältemod och var dömd till undergång. Den liberala tanken med historiens eviga stigandet förkastade han. Den var enligt honom avsedd att klamra fast borgarklassen vid makten. Alla former av konventionell politisk handling kunde inte hejda stagnationen, oavsett vilka ideal som eftersträvades. Social oro och moralisk degenerering var inte bara möjliga utan sannolika. Sorel hade vad som idag kallas politikerförakt (bortsett från en tillfällig uppskattning av Jaurès under Dreyfuss återupprättelse).

Sorels Tankar om våld kan ses som en fundering av moraliska ställningstaganden. I grunden respektabel borgare uppskattade han traditionella värden; hårt arbete, ärlighet, personligt ansvar. Hans intellektuella bana är därför ett sökande efter etiska värden. Han förkastar marxismen, dels då ortodoxa marxister ansåg sig handla efter historiens nödvändiga linjer, vilket Sorel inte ansåg övertygande, dels den marxistiska historiefilosofins anspråk på vetenskaplighet som han förkastade på rent positivistiska grunder.

Sorels etik blev krigsdygderna: självkänsla, offervilja och solidaritet med den egna gruppen. Sann dygd blev endast framträdande när individens intressen upphöjdes i kampen mellan rivaliserande grupper. Denna moral ledde till att han kunde uppvisa sympatier för flera olika läger i organisationer under förändring, t.ex. hos den katolska kyrkan.4

Tankar om våld

I Tankar om våld är inspirationen delvis hämtad från Henri Bergson, den franske filosofen av den idealistiska skolan, men den är framför allt ett försök att förstå socialismens utveckling i Frankrike och vikten av en revolutionär syndikalism. Den är därför inte ett historiskt verk, betoningen ligger i de handlingar Sorel ser som nödvändiga.

Den första av dessa är klasskampen, i det borgerliga samhället rådde en snäv förnufts- och nyttofilosofi vilken skapade ett vanmäktigt politiskt system och alienerade människor. Risken med revisionism var att även arbetarklassen drogs med i dessa ynkliga, egoistiska nyttoberäkningar. För att undvika detta och återhämta de europeiska nationerna från att vara förfäade av humanitära idéer5 predikade Sorel arbetarnas spontana strejkaktioner (”direkt aktion”) som en lösning på de politiska och psykologiska problemen i det moderna industrisamhället. Strejken frigjorde skapande krafter i personligheten, framför allt de etiska värden som redan nämnts och som kvävdes i ett förnuftsrelaterat samhälle. Den direkta aktionen var nödvändig för att ändra på maktförhållandena.6 Det elddop som samtliga klasser utsattes för skulle skapa en ökad ekonomisk effektivitet och ur kampen skulle en härskande elit utkristalliseras.7

För Sorel blev den politiska lösningen på frågan om statsordningen syndikalistisk; produktionslivets enheter, fabriker och fackföreningar (syndikat) var det som samhällsbildningen skulle utgå ifrån.8

Våld-Violence

Mer betydelsefull blev Sorels uppskattning av det politiska våldet. För Sorel var begreppet violence mestadels kopplat till stridbarhet och ståndaktighet, men det kunde också uppfattas som fysiskt våld, t.ex. som försvar mot polisaktioner där det stärkte klasskänslan och motverkade personlig feghet.9Våld var det mest effektiva vapnet för arbetarna, då medelklassen alltid backade undan för det.10 Enligt Sorel skapar våldshandlingar situationer där ”vi bemödar oss att skapa en ny människa inom oss själva” och ”ta oss själva i besittning”, det är i dessa moment han ser friheten förverkligas11.

Oavsett följderna var våldet något gott, det gynnar framåtskridandet och har en inneboende konstruktivitet. Det förefaller som om sakfrågan är likgiltig för honom och den hänsynslösa aggressiviteten har ett värde i sig själv utan att behöva rättfärdigas.12

Här verkar det vara på sin plats att säga något till Sorels försvar. För honom var våldet det revolutionära förnekandet av den varande ordningen, men när han beskriver våldets kreativa historiska roll motsatte han sig tvång, i meningen statlig tvångsmakt.

Sorel skilde mellan ”borgerligt” tvång och våldet i proletariatets reaktion mot staten, d.v.s. våldet tillhörde i moralisk mening endast proletariatet.

Orsaken till det val Sorel gör är inte beroende på någon deterministisk marxism; orsaken ligger i att fienden inte är borgerligheten utan den dekadans och moraliska bankrutt som borgerligheten omfattade: ”Allting kan räddas om proletariatet, genom att använda våld, återupprättar klassindelningen och genom detta åter ger medelklassen något av dess forna energi; detta är det stora mål mot vilket människors tankar måste riktas.”13

Myten

Det största inflytandet på eftervärlden som Sorel har gjort sig känd för är hans tankar om myten, den storslagna föreställningen om den slutgiltiga lösningen på alla problem. Myten ser Sorel som en föreställning vilken eggar sociala grupper till politisk handling. Där han förkastat marxistisk historiefilosofi sätter han in mytens betydelse för samhällsförändringar. För att arbetarna skulle bli inspirerade att kämpa behövdes inga teoretiska doktriner eller ideologiska motivationer, bara myten.

För Sorel blev mytens form den syndikalistiska doktrinen om generalstrejken. Genom denna hålls arbetarna stridsberedda, även om en konsekvens är att den borgerliga kulturen – också en myt – bryter ihop. Intellektuell verksamhet hade enligt Sorels sociala myt-filosofi sin huvuduppgift i att hålla folk i oro eller upplösningstillstånd.14

Huruvida tänkandet och myterna var sanna, sannolika eller i överensstämmelse med den förnuftiga, objektiva sanningen var alltså likgiltigt. Mytens innehåll spelade ingen roll; handlingen den framkallar var allt. Den praktiska tillämpandet av den blir därför inget tusenårsrike, utan en evig kamp med beredvillighet, offervilja och entusiasm som upprätthålls av generalstrejkens idé.

Sorel själv trodde inte på generalstrejken; tanken att totalt omforma samhället genom en storskalig strejk kunde ingen insiktsfull person tro på, men arbetarna behövde inte få reda på detta. För att egga och ena massorna måste den allmänna strejkens idé upprätthållas.

Viktigt är också att myten har vissa rimliga gränser så att den inte urartar till sektbildning eller avfärdas som ett falsarium och att mytens löften måste vara tilltalande.

Slutligen finns det en positiv faktor i att den syndikalistiska generalstrejken aldrig har prövats; myten kan därför överföras till att gälla, inte bara strejken i sig själv och de samhällsförbättringar som utlovas, utan också möjligheten att genomföra strejken.

Efter 1909 blev Sorels politiska ställningstaganden mer oklara. Inte utan en viss tveksamhet och förlägenhet började han uppvisa sympatier för den franska höger-extrema rörelsen Action Française, grundad av Charles Maurras.

Denna nya rörelses ideologi var inte helt utarbetad, men det finns en intressant detalj värd att nämna; efter att den hade grundats träffades anhängare till Maurras och intellektuella ur Action Française i små diskussions-grupper, kallade Proudhoncirklarna .

Det är alltså så att den ideologi, de idéer och den personlighet som Proudhon stod för åberopades av både höger och vänster, både fascister och syndikalister.

Tyvärr blev Sorel så djupt involverad att han 1912 skrev två milt antisemitiska artiklar och det finns uppgifter om att han blev mer fientlig mot judar under åren före första världskriget.

Den pessimism Sorel tidigare omfattat blev nu omvänd till cynism. Hans sista stora entusiasm var den ryska revolutionen. I Lenin såg han det skickliga och hjältemodiga revolutionsidealet. Han skrev 1919 en artikel kallad Plaidoger pour Lénin, där han fördömde den allierade invasionen i Ryssland.

Beträffande Sorels koppling till bolsjevism måste en del sakförhållanden klargöras. Något direkt inflytande hade

han aldrig på Lenin. Revolutionsledaren nämner honom bara en gång, och med förakt, vilket inte är konstigt med tanke på att Sorel avvisade dels statssocialismen, dels att underkasta sociala handlingar partiledningens kontroll. Sorel insåg risken för att dessa leninistiska doktriner skulle leda till att en ny elit tillskansade sig den ekonomiska och politiska makten.17

Sorels relation till fascismen är svårare att gripa tag i. Benito Mussolini hänvisade ofta till Sorel och kallade sig hans lärjunge. Men för Mussolini blev myten och våldet ett försök att rättfärdiga pöbelns handlingar och fysisk brutalitet. Sorel tog avstånd från detta som ansåg vara förvrängningar av sina idéer.

Benito Mussolini Quote I Owe Most To Georges Sorel This Master Of Syndicalism

Som redan nämnts gjorde Sorel stort intryck på sina samtida, t.ex. Pareto och Bergson. Bland dem som såg honom som sin lärare kan nämnas Georges Valois och Emmanuel Berth, två som bidragit till att ge Sorel dåligt rykte i vänsterkretsar.

Berth för sin bok från 1914, där han försöker blanda Maurras och Sorel och dessutom beskrev Sorels funderingar om möjligheten av att skapa ”national-syndikalism” (något som senare skulle uppfattas som synonymt med fascism).

Valois för att han, från att ha varit en Proudhon-inspirerad fackföreningskämpe som stod nära flera av de stora revolutionära fackföreningsledarna, speciellt syndikalisternas Pelloutier, gick över till Action Française med avsikten att sammanlänka facklig och nationell kamp. Valois ledde från 1925 den franska fasciströrelsen Faisceau och hans grundtankar stod nära anarkismen. Han blev motståndsman under andra världskriget och dog senare i ett koncentrationsläger.

Vad man än anser om Valoise kopplingar till syndikalism och fascism, så kan man inte förneka att han ställde fosterlandet högre än sina ideologiska böjelser.

Den enda kontakt och erfarenhet Sorel hade med den praktiska politiska världen var en tillfällig förbindelse med syndikaliströrelsen. I en samtida artikel i den anarkistiska tidningen Brand (nr 13, 23 mars 1921) deklareras i positiva ordalag att den franske sociologen Georges Sorel har återupptagit sitt syndikalistiska skrivande. Att Sorel helt klart tillhörde den syndikalistiska kretsen vid denna tidpunkt står alltså bortom allt tvivel, trots att dess dåtida teoretiker Pelloutier, Paget m.fl. aldrig erkände honom och trots att han inte alltid ses med blida ögon av moderna tongivande syndikalister.

I Lennart K Perssons bok Syndikalismen i Sverige, vilken måste betraktas som det ojämförligt största verket om syndikalism som utgivits på svenska, är Sorels roll så självklar i den syndikalistiska idétraditionen att han bara nämns helt kort på en sida. Sorels betydelse behöver enligt denna bok tydligen inte redovisas ytterligare. I Syndikalismen i Sverige slås endast den reservationen fast att Sorel inte bör betraktas som skaparen av syndikalismen, tydligen uppstår den uppfattningen till och från hos en del betraktare.

I beaktande av allt detta material, all litteratur som deklarerar det, och Sorels egna utsagor måste slutsatsen bli att hans politiska hemvist utan tvekan var syndikalismen.

Det finns en impuls till som är intressant att beakta innan det är dags att gå in på den historiska scenen och se likheter mellan syndikalism och fascism i deras respektive praktiska utformning. Det gäller den konstriktning son skapades vid 1900-talets början. En märkvärdig, suspekt och politiskt tvetydig rörelse. Den uppstod ur Italiens kaos och är av stor betydelse för den teoretiska och ideologiska utveckling som åtminstone fascismen har genomgått. Det gäller futurismen.

Den är intressant ur två perspektiv: dels p.g.a. dess influenser för de senare totalitära rörelserna, dels för hur just dessa, när de blivit institutionaliserade och etablerade, förkastar sin tidigare bundsförvant.

Det viktigaste i sammanhanget är emellertid att futurismens existens är ett bevis för att radikalism och nyskapande under inga omständigheter är oförenliga med vad som brukar ses som politisk reaktion, d.v.s. det går egentligen alldeles utmärkt att ha både reaktionära åsikter och revolutionära ambitioner.

Kapitel 5: Futurismen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism