TROTSKIJS GRYMHET
PERSONKULTEN AV LEO TROTSKIJ
MISSTÄNKT?
TROTSKIJS ORGANISATIONSFÖRMÅGA

Inledningen till denna bok beskrev hur trotskister uppfattar sin läromästare.  Trotskister uppehåller sig speciellt vid hans talarförmåga som

”fängslade… massorna”. ”Hans talargeni förtrollade fortfarande alla möten… Hans dramatiska sätt och heroiska stil” gjorde att han verkade ”övernaturlig i talarstolen”.[i]

”schvungen, lidelsen, fyndigheten och den dånande metalliska rösten… Hans tal utmärktes av, i högre grad än t.o.m. hans författarskap, av en sällsynt tankeintensitet, fantasi, känsla och uttrycksfullhet (Retoriken gjorde) hans tal än mer dramatiska (Krafter och aktörer var av) övernaturlig storlek (striderna) homeriska (höjdpunkterna) värdiga halvgudar”.

Trotskij var knappt ens medveten om hur fantastisk har var:

”Han gjorde inga ansträngningar för att verka övernaturlig i talarstolen – han rådde inte för att han faktiskt var det”.

Så varför lyssnade ingen längre? Enligt Deutscher berodde det på att Trotskijs tal var för flammande och för storslagna för att slå an popularitet i det krigströtta landet (en efterhandskonstruktion av Deutscher). Han förträngde känslan med vad Deutscher kallar ett

”Försök till medveten optimism, en optimism som aldrig skulle överge revolutionären”.

För oss som inte är trotskister låter det mest som ett medvetet självbedrägeri. Att sätta på clownens mask, när allt börjar bli grått. Om man bara själv skrattar och ler kan man blockera ut det sorgliga, vilket var precis det Trotskij gjorde, hur mycket Deutscher än försöker skönmåla det.

Det fanns fler anledningar till att Trotskijs popularitet sjönk. Trotskisterna själva har förklaringen att alla revolutionsveteraner såg på Trotskij

”med förstucken beundran, som blandades med avund och… mindervärdeskänsla” mot den ”stoltaste, färgstarkaste och vältaligaste” medlemmen.

Vad bottnade det i? Revolutionsveteranerna hade arbetat underjordiskt, suttit i fängelser och i förvisning. De hade riskerat sina liv i kampen, ändå var de inte i nivå med Trotskij. Orsaken, säger trotskisterna, var Trotskijs

”starka personlighet… Han höjde sig helt enkelt över de gamla ’leninisterna’ genom sitt skarpsinne och sin viljekraft”.

”På så sätt ingav nästan allting hos honom, hans fruktbara tänkande, hans djärvhet som talare, hans litterära originalitet, hans administrativa förmåga och driftighet, hans högstämdhet, frånvaron av banalitet hos honom och även hans oförmåga till vardagsprat – allt detta ingav medlemmarna av det gamla gardet en känsla av mindervärdighet. Han brydde sig aldrig om att sänka sig till deras nivå, han var inte ens medveten om att han kunde det. Det var inte bara det att han hade svårt för dumbommar – han fick dem alltid att gå för vad de var”.[ii].

I verkligheten är Deutschers presentation hans egna fantasier. Det enda som inte är ifrågasatt är Trotskijs ”oförmåga till vardagsprat”. Trotskij kunde inte få privata och personliga relationer med andra då hans personlighet var totalt förvriden. Hans arrogans och oförmåga att kunna samarbeta, eller ens bry sig om andra ses här i kap 17 eller kap 16,

För att förhindra att Trotskij skulle få makten gick Josef Stalin samman med Zinovjev och Kamenev.

”De motiv som drev Stalin att sätta sig upp mot Trotskij är fullt klara. Deras antagonism gick tillbaka till… 1918, och den skärptes av Trotskijs kränkande kritik /…/ Stalin kände sig övertygad om att han inte hade något gott att vänta från en politbyrå behärskad av Trotskij”.

Det intressanta i trotskisternas framställning är själva ordvalet och beskrivningen av handlingar och motiv: de använder uttrycket ”sätta sig upp mot Trotskij”. Inte ’lägga fram sin position… ‘ eller ’föreslå alternativ till… ‘. Stalin ”drevs” till handling. Inte ville eller bedömde, utan ”drevs” genom okontrollerbara impulser och drifter som ett djur.

Zinovjev tog, enligt trotskisterna, del i triumviratet av avund och mindervärdeskänsla.

”Det var otänkbart att han nu skulle acceptera Trotskijs ledarskap”.

Det ges inga motiv till varför det var ”otänkbart”. Deutscher svävar ut i att Zinovjev hade nått ”höjder han inte kunnat drömma om” etc. En man som var med, Victor Serge, ger en betydligt mer trovärdig beskrivning:

 ”Zinovjev, sovjetens ordförande, intog däremot en förvånansvärt optimistisk attityd… Antagligen kände han sig helt enkelt på sin plats i makttoppen, som varande den äldste av Lenins medarbetare i Centralkommittén”

Deutschers falska beskrivning kommer enbart av att Zinovjev tog parti mot Trotskij. En sådan falsk beskrivning kommer upprepas många gånger i biografin, faktiskt varje gång Trotskij kommer i delo med någon. Slutligen har vi Kamenev, som i trotskisternas historieversion deltog i intrigerna då han

”i sin moderation var uppriktigt rädd för Trotskijs dominerande och betvingande personlighet och hans vågade politiska idéer”.[iii]

Det fanns andra personer i den inre maktcirkeln. Ingen av dem var särskilt förtjust i Trotskij, men inte av de skäl trotskisterna räknar upp, utan på grund av hans arrogans. De

”kände sig… kränkta av Trotskij överlägsna och storvulna stil”, ”han var inte omtyckt i partiet på grund av sin ’aristokratism’”.

TROTSKIJS GRYMHET

Men Trotskij var också ogillad p.g.a. vad som hänt under inbördeskriget.[iv] För att lägga alla ansträngningar under krigets behov införde Trotskij åtgärder som de mer idealistiskt lagda kommunisterna betraktade med fasa. T.o.m. Deutscher använder ord som skräckinjagande och grymma åtgärder mot ”många oskyldiga som drabbades”. Trotskij införde  dödsstraff, tog gisslan, utdelade ”Stränga straff”, ”några… avrättades”.  Deutscher beskriver Trotskijs ”hänsynslöshet” mot olydiga som ”skall skjutas” eller hans ”skoningslöshet” när han ”vägrade tillåta Röda Korset” hjälpa de sårade. Normalt sett undviker Deutscher den sortens ord om Trotskijs gärningar, men vid dessa fåtaliga tillfällen har han alltid bortförklaringar och undanflykter till hands.

De kommunister som trodde på marxismens standardprat om ”allas lika värde” och alla människors ”rätt” chockerades av Trotskijs likgiltighet för moraliska ideal när gjorde ovan åtgärder och sedan sade att

”Vi måste en gång för alla sätta stopp för allt papist- och kväkarsnack om människolivets okränkbarhet”.[v]

Så mycket trodde han själv på ”de höga socialistiska ideal” partiet sade sig ha (DAP 15, samma gäller naturligtvis dagens trotskister). Väl medveten om att det krävs makt för att förändra, började han med att försäkra sig om kontroll över den starkaste maktgruppen, armén. Den centraliserades, fick tillbaka såväl disciplin som olika löner, privilegier och ransoner. För att försäkra sig om officerarnas lojalitet togs deras familjer som gisslan. Om kommissarierna ifrågasatte eller gick i vägen, lät Trotskij avrätta dem. Att de var partikamrater skyddade dem inte.[vi]

Han kämpade för samma åtgärder i den civila ekonomin. Enligt Trotskij skulle hela landet styras som en militärkasern. Arbetarna skulle militariseras. Inga självständiga fackföreningar. De fick jobba med bajonetten i ryggent. Samma sak gällde  bönderna, som skulle leverera sina kvoter eller spärras in, alternativt skjutas. Var det nödvändigt att hålla kvar vid dessa metoder när inbördeskriget var vunnet, frågade sig många? Trotskij såg ingen anledning att lätta på trycket, utan ”krävde disciplin, disciplin och åter disciplin”.[vii] De som talade för arbetares och bönders rättigheter förstod att de aldrig skulle få gehör i en stat där Trotskij bestämde.[viii]

PERSONKULTEN

Få kollektivistiska läror har starkare dyrkan av enskilda ledargestalter än socialism och nazism. I en av de få kvar-varande kommunistiska länderna, Nordkorea, hör vi att ledaren Kim Jong Il slår ”hole in one” på varje golfbana han besöker, etc. ’Den älskade ledaren’ klarar vilken övermänsklig bedrift som helst (utom att bli president, ty hans far, Kim Il Sung, ’Den store ledaren’, är nämligen utnämnd till ”president i evighet”).

Gestalterna i kommunismens historia framställs i sina biografier som persiska kungar på lejonjakt: otroliga, övermänskliga, strålande som solen. Stalin förde denna personkult vidare. Lenins döda kropp balsamerades och ställdes ut till beskådande. En ”Jungfru Maria”-kult till hyllning av Josef Stalins moder uppstod i Sovjetunionen. Skiljer sig trotskismen från övrig socialism på den här punkten?

PERSONKULTEN AV LEO TROTSKIJ

Trotskijs biografiförfattare Isaac Deutscher försäkrar att han hade ”få likar i världshistorien” och ”det moraliskt och estetiskt oförvitliga i hans gärning talar för sig själva och vittnar om hans storhet”. Ändå säger samme man att

”Ingenting är mig emellertid mer främmande än att hänge mig åt någon form av Trotskij kult”.

Hur beskrivs Trotskijs gärning och livsöde av Deutscher? Han har tagit upp Trotskijs talarförmåga och att alla som någonsin kritiserade honom gjorde det av avundsjuka och mindervärdeskomplex. Vad säger Deutscher om andra områden Trotskij ägnade sig åt?

När han talar om sin läromästares ekonomiska skrifter slår han fast att

”låt oss nöja oss med att hans inledning och teserna han framlade tillhör de mest betydelsefulla dokumenten i den sovjetiska ekonomiska historien”.

Han var den ryska ekonomins ”främste utformare” och en ”mästerlig planerare”.

Trotskij skrev även om filosofi och juridik och

”Man kan knapp läsa hans arbeten utan att slås av den väl utvecklade bakomliggande filosofin, det djupa tänkande… bland det klaraste och mest skarpsynta i den marxistiska litteraturen”.

När han talar inför en norsk domstol är hans försvarstal ”ett juridiskt mästerstycke”. Hans historiska verk är samtliga

”mästerverk”, ”unika i världslitteraturen”, ”ett av århundradets mest omdebatterade verk”

Inom litteraturen är han ”sin generations främste ryske prosaist”. Trotskijs nekrolog till sin döde son är en ”gravsång som är unik i världslitteraturen”. Han skrev ”odogmatiskt, fängslande och europeiskt” (?). Varje artikel var ansenlig, rik, fantasifull, livlig, etc.

Om hans militära skrifter sägs att hans perspektiv lyfter dem

”högt över den professionella nivån”, ”samman med hans skrifter från inbördeskriget (borde) förtjäna honom en plats i det militära tänkandets historia… (han) skulle ha haft sin plats i litteraturen enbart på grund av dessa skrifter”.

Han var mer skarpsynt än alla andra ifråga om krigets moral. Han förutspådde skyttegravskriget. Han förebådade – nästan – stridsvagnen. ”Det är nästan otroligt” vad han kunde, säger trotskisterna! Så presenteras varje skriven rad av Trotskij.

Men inte bara i det skrivna ordet, utan i allt Trotskij gjorde var han den mest framstående i alla sammanhang, oavsett verksamhet. Det började redan i skolan:

”Han blev genast klassens främste elev”, känd för sin ”begåvning och flit”.

Han brydde sig inte om idrott, ty

”Hans överlägsenhet i klassrummet var nog för att ge honom självförtroende”.

Att jämföra sina förmågor med andra i någon sport eller att bevisa hur bra han var genom att delta i tävlingar var dömt på förhand. Det var meningslöst för honom att tävla med sina skolkamrater. Det skulle bara ha förlorat, blivit ledsna och fått dåligt självförtroende. Vilket de ju redan hade eftersom Trotskij var så fantastisk överlägsen i allt.

.

MISSTÄNKT?

Det blir lite misstänkt att Deutscher om och om igen upprätthåller sig vid Trotskijs utseende. Ofta återkommer kommentarer om Trotskis höjd, han var så lång och ståtlig, hur han står rak och ren, nästan styv och stolt. Hur han har elegans, hur han stod för en ”manlig” marxism till skillnad från Stalin (kap 16). Till och med hans argument beskrivs som ”naken” i sin enkelhet. Man börjar misstänka om Deutscher vill beskriva en politisk gestalt eller en modeikon?

Redan som pojke, försäkrar Deutscher av någon anledning, var Leo Trotskij

”vacker (och) ovanligt noga med sitt utseende”.

Det behöll han i vuxen ålder. T.o.m. på bilder inifrån en fängelsecell hade han

”ett vackert och kultiverat utseende (som) ger intryck av en nästan utstuderad elegans” [x].

Beskrivningarna återkommer gång på gång hos Deutscher. Långt senare skriver han om Trotskij i Mexiko inför en undersökningskommision och vi får veta att

”Han stod där som sanningen själv, rättfram och ren, utan vapen och utan sköld, ändå magnifik och oövervinnerlig”.

”rättfram och ren, utan vapen och sköld”?! Det känns som Deutscher skulle vilja skriva rak och styv, utan att skyla sitt magnifika svärd, osv. Det känns ärlig talat mer som om en homosexuell pedofil beskriver föremålet för sin åtrå än en seriös historiker vilken skriver en biografi. Som en utsaga av Sokrates eller Oscar Wilde. Tur att Deutscher lägger till att när Trotskij träffade kvinnor ”charmade (han) dem allihop med sin ridderlighet”.

Vi lämnar spekulationerna och fortsätter: Som tonåring deltog Trotskij i gruppdiskussioner och väckte allas

”uppmärksamhet på grund av sin enastående begåvning och talangfullhet”

Han blev alltid

”gruppens ’djärvaste och mest beslutsamme polemiker’”.

Under sina år i exil kontaktar ha en rysk emigranttidning och ”blev omedelbart denna tidnings stöttepelare”. Trotskij var även språkbegåvad.

”det tycktes inte finnas någon gräns för hans vetgirighet och förmåga att tillgodogöra sig informationen”.

När han först möter Lenin blir denne ”förtjust” över att få en ”ovanlig mängd exakta och fullständiga informationer” och ”klara och precisa anmärkningar’”. Till skillnad från alla övriga revolutionärers undermåliga rapporter, för de var ju bara ”akademiska och översofistikerade skeptiker”.

Han var också en fena på att förlika konflikter. Han organiserade bolsjevikupproret ”psykologiskt raffinerat och taktiskt skarpsinnigt”. Han klarade alltid allt, då

”Hans snabba, allt prövande, rastlösa tänkande sökte djärvt efter utvägar”.[xi]

I Sovjets tidiga år blev Trotskij ”arméns främste ledare och organisatör” samt dess främste rådgivare och talare. Han behärskade även den akademiska biten av det militära,

”Han var eldsjälen i Moskvas militärakademi”.

Hans uppgifter inom kommunistpartiet, i ”krigskommissariatet, de inhemska ekonomiska problemen och Komintern”, räckte inte för att hålla honom sysselsatt,

”Han sysslade med en rad andra uppgifter, som var och en skulle givit en mindre vital och begåvad människa ett heltidsjobb”.

Bland annat var han

”Rysslands ledande (litteratur-) kritiker under dessa år”.

Han ”erkände vanligtvis generöst varje författares begåvning eller geni”, även om denne inte var socialist.

Varje gång han jämförs med de övriga Sovjetledarna är det till deras nackdel. För ingen av dem har

”den okuvliga vilja, den moraliska auktoritet, den politiska och strategiska begåvning, den taktiska smidighet och den administrativa kapacitet som krävs av en ledare i ett revolutionärt krig”.[xii]

Men det hade alltså Trotskij.

Orsaken till att han trots allt förlorade makten var

”hans klara, konsekventa och snabba logik – logiken hos den store administratören som såg med otålighet på all förvirring och allt fumlande”.

Kort sagt: han var för smart. Och även om han förlorade makten, så vann han egentligen. Fast på ett annat sätt. Han vann alltid, även om det såg ut som om han förlorade. För övrigt har ”historieutvecklingen redan upphävt Trotskijs nederlag” mot Stalin, eftersom ”Stalins seger över Trotskij dolde ett inte obetydligt nederlag.”. Vilket nederlag det är letar vi förgäves efter hos Deutscher.

Dessutom var alla hans förutsägelser om vad som skulle hända i framtiden alltid rätt, även om de verkade vara fel för alla runt omkring honom.[xiii] Ingen fattade att Trotskij hade ”häpnadsväckande glimtar av historisk intuition”, faktiskt ”ett sjätte sinne”.

I fråga om Deutschers uppfattning om Trotskijs förutsägelser väljer jag att citera följande stycke ordagrant, eftersom jag betvivlar att läsaren skulle tro mig om jag enbart refererade det:

”Men varje oriktighet (Trotskij förutsade) innehåller viktiga sanningar och utgår från premisser, som fortfarande gäller, och därför kan man alltjämt lära sig mer av hans misstag än av de korrekta plattityderna hos flertalet politiska skribenter”.

Dvs. man lär sig mer av det Trotskij sade som var fel, än av det andra säger som visat sig vara rätt.

Hans överlägsenhet matchas enligt trotskister av hans moraliska upphöjdhet: vänlig mot fiender även i krig, ”Han försvarade de svaga och besegrade”. Snäll i sina personskildringar genom sin ”uppriktighet”. Brukade alltid ställa upp för de med problem. Han stod för den ”alltid sant mänskliga socialismen”. Var ”alltid känslig för orättvisorna och grymheterna”. ”varmhjärtad och t.o.m. sentimental mot sina kamrater”. Han var ett under av ärlighet och öppenhet i sin politik, i sina intellektuella prestationer, i sitt privatliv. Ja, helt enkelt i allt.[xiv]

Man måste hålla med Sveriges meste historiker Peter Englund när han kallar Deutscher Trotskijs ”till lallande idioti devite biograf”. Det är verkligen något sjukligt i Deutschers sätt att se på sin idol. Lägger man samman alla dessa beskrivningar i varje ämnesområde som berör varje del av livet ser man en besatthet: för Deutscher är Trotskij mer eller mindre en allsmäktig avgud som är ofelbar i allt. Deutscher är överstepräst i en kult som dyrkar honom. Deutschers Profeten-trilogi är inte en biografi eller ens ett historiskt verk. Det är en totalt förvrängd perversion av en biografi.

Den enda kritik som biografin riktar mot Trotskij är att han saknade Lenins finkänslighet i att ta hänsyn till andras känslor. Det fanns en arrogans hos Trotskij

”som sällan kunde motstå frestelsen att påminna andra om deras misstag och framhäva sin egen överlägsenhet”.[xv]

Hans överlägsenhet är så självklar att det klassas som lite småcyniskt av honom att ens ta upp den. Ungefär som en diktator i ett ’Tredje världen-land’ som tillåter sina tidningar att skriva ”Presidenten är för generös”, eller ”Presidenten är för snäll mot barnen”. För att sedan använda dessa löpsedlar när han säger till FN att han visst tillåter kritik mot sig själv, och att landets press är hur fri som helst!

Det är svårt att uppfatta presentationen av Trotskij i trotskisternas alster som något annat än en kulthandling.

Trotskijs mindre goda sidor är välkända av alla som är det minsta sakkunniga om ryska revolutionen, men i trotskistiska publikationer är de antingen dolda eller förskönade.

Trotskister förringar alla fel Trotskij någonsin gjorde, upphöjer hans förtjänster och nedvärderar alla som kom i konflikt med honom. Alla beskrivningar av fakta och all händelseutveckling är tillrättalagd för att stödja Trotskij.

TROTSKIJS ORGANISATIONSFÖRMÅGA

För att förstå Deutschers verk om Trotskij kan man gå till den numera bortglömde revolutionären Lunatarskij. En gång förste inrikesminister eller möjligen minister för kultur i Lenins ”regering”. Han stödde fria projekt, utanför partiets kontroll, och hann dö vid 59 års ålder, innan han garanterat hade blivit avrättad. Han skrev en bok om sina kollegor i revolutionen, där han bedömde dem i tur och ordning. Trotskij har en given plats och det är fascinerande med en samtida ögonvittnesskildring av Trotskij – hans omdöme om personen som han kände och arbetade med.

Det fascinerande är att det är exakt som Deutscher! Det visar sig att Deutschers omdömen i sin biografi är ett plagiat! Ljunatarskij berättar allt som Deutscher sedan upprepar: Trotskij saknade självkontroll, han var arrogant (även här), men ”övernaturlig” i talarstolen vilket var den enda miljö han var bra i, och värdelös i alla andra. Lika illa var det med Trotskijs övriga kvaliteter, som så ofta betonas av hans efterföljare. Ljunatarskij, som, värt att upprepa, arbetade nära honom, kommenterar om Trotskij:

”Trotskij var extremt dålig på att organisera, inte bara partiet utan även en liten grupp inom det. Han hade i verkligheten inget helhjärtat stöd alls; att han lyckades få inflytande i partiet berodde enbart på hans personlighet. Det faktum att han var helt oförmögen att passa in i de mensjevikiska kretsarna fick dem att reagera mot honom som om han var en socialdemokratisk anarkist och hans beteende retade upp dem ordentligt. Det fanns ingen vid den tiden som såg honom som helt identifierad med bolsjevikerna. Trotskij verkade stå närmast martoviterna och han agerade verkligen alltid som om han var en sådan. Hans oerhörda arrogans och oförmåga eller ovilja att visa mänsklig vänlighet eller omtanke om personer, avsaknaden av den charm som alltid omslöt Lenin, dömde Trotskij till en speciell ensamhet. Man behöver bara erinra sig att även ett antal av hans personliga vänner (jag talar naturligtvis om den politiska sfären) förvandlades till svurna fiender; detta hände t ex med överstelöjtnant Semkovskij, och senare med hans favoritlärjunge, Skobelev. Trotskij hade föga talang för att arbeta inom politiska organisationer, men i den stora oceanen av poliska händelser, där sådana personliga drag var fullständigt ovidkommande, kom Trotskijs alla positiva gåvor till sin rätt.”

Alla de positiva egenskaper trotskister gillar att framhäva (samtliga direkta utdrag från Deutscher) verkar vara helt tagna ur luften! Om man vid studier av trotskismen undrat varför alla Trotskijs framtida projekt efter att han sparkats ut ur Sovjetunionen, kallade saker som ”Internationella revolutionärernas parti” eller ”Internationella partiernas revolution”, vad du vill, alltid misslyckades, och blev små, löjliga sekter så har vi svaret här (se kap 17, ”De sista lärjungarna”).

Så om Deutschers verk är ett upprepande och plagiat, och dessutom full av förfalskningar och manipulation, varför läsa det? Svaret är att det speciella med Isaac Deutschers Trotskijbiografi, Den väpnade/avväpnade/förvisade profeten, är den mästerliga retoriken. Den är ett skolexempel på hur man kan manipulera med det skrivna språket. Om Trotskij och trotskismen serverats på ett mer nyanserat sätt skulle antagligen dess dragningskraft på de unga och oerfarna avta.

När jag läste Trotskijs biografi förstod jag till en del hur trotskismen överlevt. Deutschers böcker har en enastående retorisk och demagogisk komposition. Biografin är så vacker. Vacker i betydelsen att en person som är fascinerad av retorik måste beundra den. För mig som har ett starkt intresse för mänsklig, språklig kommunikation gör kompositionen den helt enkelt förförisk. Jag har studerat den som en fundamentalist studerar sin Bibel.

Vad är det då som är så märkvärdigt med det retoriska upplägget i just den här biografin? Jag återkommer till det längre fram. Men först vill jag gärna påpeka att historikern Leopold Labedz, som jag inte kände till förrän långt efter att jag skrivit detta, skriver exakt samma sak i sin negativa bedömning av Deutschers böcker!

Vi har sett hur Trotskij presenteras av sina anhängare. En viktig fråga är hur hans anhängare bedömer den moraliska halten i hans gärningar, som ju påverkade tusentals människors liv och är ett av trotskisternas största argument för att välja Trotskij framför Stalin. [xvii]

Trotskijs och hans efterföljares resonemang är: När Trotskij gör något är det rätt, när någon annan gör samma sak är det fel. Samma sak gäller för hur Trotskij behandlar andra människor. När andra gör honom eller hans närstående illa med samma motiv, så är det fruktansvärt. Denna subjektiva moral, mästarens rätt att göra vad andra inte får göra, följs av Deutscher och alla trotskister. Historikern Paul Johnson skriver i sin bok Moderna tider om hur Trotskijs efterföljare är kända för denna subjektiva moral Det enda sättet att bemöta detta är att få trotskister att inse att det är fel att ha olika regler för olika människor. En handling blir inte sann eller falsk, god eller ond beroende på om den utförs av Leo Trotskij eller någon annan.

4. Trotskism och antitrotskism

1. DIKTATUREN INFÖRS
2. PARTIETS UTVECKLING
3. MAKTENS MÄN
4. TROTSKISM OCH ANTITROTSKISM
5. ALLT MOTSTÅND VAR MENINGSLÖST
6. REVOLUTIONENS VÄG – BÖNDER ELLER ARBETARE?
7. DEN FÖRENADE OPPOSITIONEN
8. SISTA KONFERENSEN
9. SLUTSTRIDEN
10. DEPORTATION
11.  ATT INSE VÄRDET AV DEMOKRATISKA INSTITUTIONER
12. STALINS SOVJET
13. ARBETARSTATENS HELIGA INTRESSEN
14. NYTT PARTI, NY INTERNATIONAL
15. TROTSKIJS HISTORISKA BÖCKER
16. FÖRFÖLJELSERNA ÖKAR
17. TROTSKISMENS SISTA DAGAR
18. EFTERORD

[i]

DAP 29, 29, 29. DVP 284. I DVP s. 61 staplas invektiven på hög. Talarbegåvningen nämns även i Peter Englunds essä (se källförteckningen) – där han för övrigt också ger sin åsikt om Trotskijs ”nästan till lallande idioti devote biograf Deutscher”. Med tanke på kommentarerna om ”halvgudar” och ”homeriska” strider är det en träffande slutsats. Den kommer att beläggas ytterligare i detta verk.

[ii]

DAP 27. 66, 33. DVP 217 (”stoltaste…”) DAP 33 (referat).

[iii]

DAP 64f. Se mer om bakgrunden i C Evans Dödsfiender, eller R A Medvedevs Stalin och stalinismen, s. 28ff. Trotskij var missnöjd med Stalins agerande under inbördes-kriget i staden Tsaritsyn. 66, 67. Deutscher framställer Stalin som oduglig i DVP 315.

[iv]

Stil: Montefiore, s 46. Kommunismens svarta bok, s 103. O Figes A peoples tragedy…. Trotskij ville styra landet som en militärkasern: 722.

[v]

Figes A peoples tragedy… Papist/kväkar: 641. Även i Brendon Den mörka dalen 262.

[vi]

Medveten om: DVP 93. Officerarna: DFP 45, 68, 310. DVP 303. Även medaljerna återkom, DVP 313. Kommissarierna: DAP 252. DVP 309, 313, 316 och Figes a.a., 592. I Figes står ett namn, Panteleev.

[vii]

Arbetare, fack: DAP 40, 45, 68, 85. DVP 366. Bönderna: DAP 69, 81. DVP 124, 368 (här är även Duetschers bortförklaring). Disciplin: DAP 32.

[viii]

På s 309 och 313 i Den väpnade profeten dödsstraff, gisslan, ”många oskyldiga”. I DVP s 41, ”hänsynslöshet”, s 313  Röda. DVP 296 (olydig), 298 (”några… ”), 311 (avrätta tsaren ), 368 (”Stränga ”), 372.Normalt sett undviker Deutscher den sortens ord om Trotskijs gärningar, men vid dessa fåtaliga tillfällen har han alltid bortförklaringar och undanflykter till hands.

[ix]

DAP 9 (och DVP 9), 80, 130 (vetenskap), 31 (jurdik), DFP 185 (prosaist), DFP 285 (gravsång). Även i DVP 61, 176 och 177 (militära skrifter). DVP 73. DVP 128 (en höjdpunkt i utvecklingen). DVP 143 (han skrev ”odogmatiskt, fängslande och europeiskt” (?)). DVP 156 (varje artikel var ansenlig, rik, fantasifull, livlig, etc), 174 (manifest).

[x]

Låt oss jämföra med hur Stalin ser ut enligt trotskisterna: Det som kännetecknade Stalin var hans ”ovanliga utseende”, ”vresiga ansikte” och den hårda fientligheten ”i hans ’gula’ ögon”. Och istället för elegans, bara ett rått ”grymtande… ur djupet av den ryska timmerkojan” (DVP 161).

[xi]

DVP 21, 21, 21, 22. DVP 118 (elegans). DVP 30, 30. DVP 184 (tidning). DVP 272, 276 (klarar alltid allt), 381 (utvägar). Eller DFP 315: ”det tycktes inte finnas någon gräns för hans vetgirighet och förmåga att tillgodogöra sig informationen”. Homoerot, även lång. Möte lenin o möte kusk DAP 262

Trotskij var även språkbegåvad (DVP 119). Han var alltid ivrig att delta i diskussion (DVP 28). När han först möter Lenin blir denne ”förtjust” över att få en ”ovanlig mängd exakta och fullständiga informationer” och ”klara och precisa anmärkningar’” (DVP 53). Han var som bäst när det gick framåt (DVP 140). Han var en fena på att förlika konflikter (DVP 151). Han organiserade bolsjevikupproret ”psykologiskt raffinerat och taktiskt skarpsinnigt” (DVP 221). 270 (diplomati).

[xii]

DVP 325 (armén), 356 (akademi). DFP 250 och DVP 61. DAP 135, 30, 34. DVP 289 (ledare). Under exilåren var alla övriga revolutionärer ”akademiska och översofistikerade skeptiker” (DVP 146).

[xiii]

DVP 381 (logik), 370 (ekon.). DVP 381. DVP 7 (egentligen vann han) och DAP 162, 163, 266 och 269 (första maj-firandet blev ett ”förkrossande nederlag”, men Trotskij är nöjd) och DFP 371, 372 (”historieutvecklingen (har) redan upphävt Trotskijs nederlag”), 367 (”Stalins seger över Trotskij dolde ett inte obetydligt nederlag. Trotskijs nederlag bar segerhuva”). Förutsägelser (några exempel): DVP 73 (”häpnadsväckande glimtar av historisk intuition”), 78 (ett sjätte sinne), 126f, 145, 190 (om EU), 335 (bolsjevikerna vägrade medge när de har fel), 339.

En lustig förutsägelse om islam finns i Moderna tider, s 831: ”’Islams ruttnande vävnad kommer att försvinna vid första vindstöt’ hade Trotskij trott. Det var islam som borde frukta förändringar, från ’den orientaliska kvinnan, som kommer att bli framtida revolutioners stora centralpunkt’”. Inget av detta har hänt i den muslimska världen. I själva verket verkar islam vara en livskraftig och expanderande religion, bra mycket mer livskraftig än trotskismen.

I fråga om Deutschers uppfattning om Trotskijs förutsägelser väljer jag att citera följande stycke ordagrant, eftersom jag betvivlar att läsaren skulle tro mig om jag enbart refererade det, DFP 231:

”Men varje oriktighet (Trotskij förutsade) innehåller viktiga sanningar och utgår från premisser, som fortfarande gäller, och därför kan man alltjämt lära sig mer av hans misstag än av de korrekta plattityderna hos flertalet politiska skribenter”.

Dvs. man lär sig mer av det Trotskij sade som var fel, än av det andra säger som visat sig vara rätt.

[xiv]

DVP: 9 (vänlig mot fiender), 157 (”Han försvarade de svaga och besegrade”), 161 (personskildringar), 216, 258, 273 (uppriktighet), 323 (brukade alltid försvara de med problem) 342 (i krig), 346, 381 (ärlighet). DFP 365 (”alltid sant mänskliga socialismen”, ”alltid känslig för orättvisorna och grymheterna”).

DVP 41, 40 (han var ”varmhjärtad och t.o.m. sentimental mot sina kamrater”). DVP 46 (Han ”erkände vanligtvis generöst varje författares begåvning eller geni”, även om denne inte var socialist). DVP 132 (hyllningar. Lite klämkäckt framställt av Deutscher)

[xv]

DAP 29. Och varje gång han återger fakta är han så fantastiskt noggrann att hans forskning ”kan leda till upprepningar och bli tröttande”, DFP 318

[xvi]

Och det är naturligtvis syftet med det du läser just nu. Jag vill framhålla att min be-dömning om Deutsches förföriska stil delas av historikern Leo Labedz (se Encounter).

[xvii]

Frågan kräver en liten bakgrundshistoria: En gång i tidernas gryning hade jag ett par vita skor till mina svarta Dieseljeans. Någon konstaterade att det såg urlöjligt ut. Då jag strax innan sett ett TV-program med erkänt coola killar i svarta byxor och vita skor, svarade jag ”Motörhead då?”. Svaret kom snabbt som blixten: ”Dom är ju rockstjärnor!”. Resonemangets underliggande budskap är klart: Rockstjärnor får göra vad vanliga människor inte får göra. Hur bemöter man en sådan argumentation? Svaret är förstås att det gör man inte. Man kan antingen gå med på premissen eller inte. Om rockstjärnor har rätt att bära vita skor, men inga andra, ja då är det fel med vita skor. Om man anser att det är OK med vita skor, även för vanliga dödliga så är det OK (Sedan har vi ju förstås frågan om det är OK med vita skor till svarta jeans överhuvudtaget, men det ligger utanför ramen för denna framställning).