I sina skildringar av revolutionshjältens liv tar Trotskijs efterföljare gärna upp hans författarskap. I hans böcker, säger de,
”förenades djupt engagemang och absolut klarsyn… en realistisk bild… oanfrätt av känslor eller önsketänkanden”.
De utmärks av känslighet, intuition och klar vision. Livlig och intensivt lysande fantasi, blandad med balans och tät klarhet.
”Han är den enda geniale historiker som hittills kommit ur marxisternas led och som hittills är förbjuden bland dem”.[i]
I exilen skrev Trotskij sin självbiografi. Där tar han upp frågan om Lenins sanne efterträdare. Historikern Roy A Medvedev återger Trotskijs anspråk: Lenin försökte
”skapa förutsättningar inom partiet för att jag skulle kunna bli Lenins närmaste man och sedemera efterträdare… Hans syfte med ’testamentet’ var otvivelaktigt att underlätta ledararbetet för mig/…/ Den kampanj Lenin inlett hade… som omedelbart mål att skapa de gynnsammaste förutsättningar för mitt arbete som ledare, antingen (om han återvann hälsan) vid Lenins sida eller (om sjukdomen skulle segra) i hans ställe”.
Medvedevs kommentar är:
”Allt detta är naturligtvis ren och skär fantasi”
och tillägger att Lenin inte ansåg något tillräckligt duglig för att
”överta vad som i realiteten var en enmansdiktatur över partiet”.
Vad Trotskijs kvaliteter beträffar hade Lenin tidigare givit ett
”föga smickrande omdöme om Trotskij som en instabil och vacklande person”.[ii]
I de sista tidningsartiklar Trotskij skrev i sitt liv blev han refuserad när han utan bevis anklagade Stalin för att mördat Lenin. Det
”Fanns inget övertygande i Trotskijs förmodan, att Stalin förgiftat Lenin, och (tidningarna) bad honom om ’färre gissningar och fler odiskutabla fakta’”.
Han anklagade Stalin för antisemitism, men fick svaret:
”Det är första gången vi, i den judiska pressen, har hört talas om en sådan anklagelse. Vi har vant oss att betrakta Sovjetunionen som vår enda tröst, åtminstone vad gäller antisemitismen… Det är oförlåtligt av Trotskij att komma med en så grundlös beskyllning”.
Sanningen är att
”många av (Stalins) närmaste medarbetare (hade) judisk bakgrund”. Och ”söta, unga judiska kvinnor flockades runt Stalin”.
Högste polischefen
”förde bok över Stalins kärleksaffärer med judiska kvinnor”.
Nazisterna försökte t.o.m. hitta fog för ryktet att Stalin gift sig med en av dem för att
”smälta samman den judiska och bolsjevikiska satan”.
Även utomstående, som menade att Stalins sätt att angripa Trotskij var obehagligt, ansåg att
”Trotskij förstör allt för sig genom att angripa Stalin på precis samma sätt”.[iii]
Det mest intressanta med Trotskijs böcker är annars hur han presenterar Stalin. Mot slutet av sitt liv berättar Trotskij om första gången han möter Stalin och lägger märke till hans ”ovanliga utseende” och hans vresiga ansikte med den hårda fientligheten ”i hans ’gula’ ögon”. Deutscher fyller ut med sin egen kommentar:
”Det råa grymtande, som (Stalin) mött Trotskij med, kom som ur djupet av den ryska timmerkojan”.
I Trotskijs självbiografi har Stalin rollen av en obetydlig bifigur. I Stalin beskrivs han som så färglös att man inte kan jämföra honom med någon historisk personlighet av betydelse.
”Bristen på historiskt proportionssinne och perspektiv är här påfallande irriterande”,
säger Deutscher. Trotskij menar att
”Stalins karriär inom partiet beror inte på meriter eller framgångar och är därför nästan oförklarlig. Hans inval i Lenins politbyrå… i bolsjevikpartiets inre maktgrupp och hans utnämning till generalsekreterare framstår som slumpartade”.
Deutscher, som inser att Trotskijs nedvärdering är historie-förfalskning, påpekar:
”Men t.o.m. av Trotskijs egna beskrivningar framgår det klart att Stalin inte alls kom till makten på det viset, att han varit den efter Lenin och Trotskij mest betydelsefulla personen i den inre partikretsen sedan åtminstone 1918 och att det inte var för inte som Lenin i sitt testamente beskrev honom som en av de ’två dugligaste i centralkommittén’”.
Deutscher försöker rädda situationen med att skriva att Trotskij var ouppmärksam på Stalins kvaliteter, eftersom han gav ett så obetydligt intryck, inte att han var obetydlig. Vad Deutscher inte påpekar är att hans egen beskrivning av Stalin (rå, slug, falsk, grov, spänd, osv.) är lika fel[iv]. Tack vare de nya, öppnade arkiven i Sovjet vet vi mer:
”Stalins sadism, cynism, förljugenhet, komplex och paranoia känner vi alltför väl; utan vetskap om hans utstrålning, extrema känslighet, skarpa intelligens, enorma beläsenhet och personliga charm förblir hans uppåtstigande till total makt en obegriplighet”.[v]
Referat ur Englunds recension av Montefiores Stalin. Deutschers Stalin kallar Englund
”hopplöst föråldrad … (med) fria fantasier och ideologiskt överskruvade gissningar”.
Det är ett alltför positivt omdöme som jag till viss del instämmer i efter att ha studerat Deutsches verk noggrannare än de flesta.
Stalin kom dessutom att dominera Sovjetstaten och den internationella kommunismen i trettio år. Hur klarar man det om man bara är en obetydlig bifigur?
”Den verklige Stalin var långt ifrån den byråkratiske medelmåtta som Trotskij hade hyst sådant agg emot”.
Lika lite svarar Trotskij på den kanske viktigaste frågan i den ryska revolutionens historiska förlopp: varför fick Stalin stöd? Fascinerande nog ger Trotskijs biografiförfattare Isaac Deutscher fullständig klarhet i saken:
(Trotskij) ”gav ingen… förklaring till varför den ledande bolsjevikkadern först deltog i konspirationerna och sedan stödde dem och varför allt detta skulle leda till så sällsamt utformade inre partistrider. Både som levnadstecknare och som oppositionsledare bortser Trotskij från det inre samband som finns mellan bolsjevismens underkuvande av alla partier och Stalins underkuvande av bolsjevismen”.[vi]
Deutscher skriver att Trotskij var ”ur stånd att tillfredsställande förklara (och) uppenbart otillräcklig” i sina försök att förklara varför han förlorade makten.
Trotskismens försvar för sin existens är att om och om igen hävda att det aldrig fanns en maktkamp Stalin-Trotskij. Det gällde inte makt och enskilda individer, säger de, utan storstilade samhällskrafter som liksom utvecklas av sig själva likt vågor på ett stormande hav. De återkommer jämt till att Sovjet utsatts för en ”byråkratisk degenerering”, deras standardreplik, och att utvecklingen kunde ha gått annorlunda.
I Deutschers referat framgår felaktigheten i trotskismens raison d’etre: bolsjevikledarna stödde Stalin hela tiden. Det var Lenins legitima efterföljare som sågade Trotskij. Inte inkräktare i partiet. Det fanns aldrig någon byråkratisk degenerering.
Det är ett hjärnspöke av Trotskij som har upprepats av hans anhängare sedan dess. De flesta av dem förstår antagligen inte ens vad uttrycket betyder. De tjugo till trettio personer som beslutade allt i Sovjet valde Stalin
”mindre på grund av hans byråkratiska makt än därför att de föredrog hans ledning och politik… de identifierade sig med generalsekreteraren som kraftfull ’praktisk politiker’”[vii].
Deutscher ger även kopplingen mellan diktatur och ’stalinism’: Den klockrena linjen mellan bolsjevikernas statskupp och Stalins enmansvälde.[viii] Moderna trotskister har inte tagit till sig att:
”Illusionen att ’något gick snett på vägen’ och att Lenin och bolsjevikerna ville väl men att den ädla kommunismen korrumperades, den har förpassats till historiens skräphög och vårdas numera bara av en mycket liten skara som ingenting förstått och ingenting vill ta till sig”[ix].
Den förvisade profeten slår fast att ”Mitt liv förblir ändå ett självbiografiskt mästerverk”. Men det är intet mot boken Historia som är
”unik i världslitteraturen”.
För att inte tala om boken om inbördeskriget som aldrig blev skriven, men hade den det, försäkrar Deutscher, så hade den säkert
”blivit lika viktig som Historia och kanske t.o.m. mer upplysande”.
Än mer enastående är Trotskijs sista bokprojekt, Den förrådda revolutionen, ty
”Med sin idérikedom och fantasikraft har boken blivit ett av århundradets mest omdebatterade verk”.[x]
Dessa omdömen tappar alla proportioner och övertygar inte. Inledningen till varje kapitel i Trotskijbiografin är nästan obehaglig i sitt smicker, men kapitlet om Trotskijs historieskrivning tar priset.
Det är här helt ointressant att gå in på Den förrådda revolutionens innehåll. Det består av samma anklagelser mot ’stalinismen’ som redan redogjorts för. Dess förutsägelser kan sammanfattas med ett ord, felaktiga. Som sagt släppte Trotskij ofta
”ifrån sig olika tvärsäkra förutsägelser, vilka dock nästan utan undantag visade sig vara fel”.
Men det är inte en slutsats Deutscher drar. Genom sina retoriska tekniker vilka han återkommer till i sin Trotskij-biografi försöker Deutscher styrka sitt omdöme att Den förrådda revolutionen är en av ”århundradets mest omdebatterade verk”. Åter följer Deutscher sitt traditionella mönster:
- Först framställs Trotskijs goda avsikter. Det är punkt ett.
- Sedan berättar Deutscher om vilket bra jobb Trotskij gjorde.
- Nästa steg är att berätta hur fel resultatet blev (ibland meddelas hur mycket mer fel alla andra hade).
- Slutligen återkommer Deutscher till Trotskijs goda avsikter, och berättar att han hade rätt i alla fall, med tanke på de förändrade omständigheterna i situationen just då.
Deutscher inleder med att berätta att Trotskijs bok intar en särställning bland hans skrifter då det är hans mest sammansatta arbete. Det viktigaste budskapet i den är att Stalins styre inom kort kommer att leda till kapitalismens återupprättande i Sovjet.
Här är punkt två följd av punkt ett, Trotskijs har gjort ett bra arbete och har goda avsikter när han försöker stoppa Stalin från att återupprätta kapitalismen.
I nästa stycke medger Deutscher att
”Redan på 1930-talet bevisade verkligheten att hypotesen var felaktig”… ”Åsikten kan idag (1950-tal, min anm.) avfärdas som helt felaktig”.
Punkt tre, att Trotskij hade fel i allt.
Men, försäkrar Deutscher, med tanke på de förändrade omständigheterna är det inte konstigt att Trotskijs analyser blev fel. I fallet med Den förråda revolutionen får man tänka på att Trotskij beskrev en av många olika vägar för utvecklingen och att Stalin var livrädd för sin egen skapelse, ”byråkratin”. Eftersom han rensade ut dess medlemmar då och då blev det svårt att göra korrekta förutsägelser. Deutscher påpekar att situationen är komplicerad och inte kan formuleras enkelt och att det dessutom tillkom yttre faktorer i efterhand, framför allt Sovjets erövring av Östeuropa.
Slutligen (punkt fyra) var Trotskijs ”vågade och delvis felaktiga förutsägelser” trots allt korrekta. Hans gissning var ”ogrundat pessimistisk”, men ändå den ”bästa nyckeln till den sociala utveckling som följde”. Med andra ord: han hade rätt även om han hade fel.
För att vara riktigt säker på att ha täckt alla möjligheter slår Deutscher fast att Trotskij kan komma att ha rätt i framtiden, eftersom han förutspått andra möjliga historiska utvecklingar.
”Det är alltså möjligt att historien snarare kommer att ge” Trotskij rätt när han förespråkade en kommande, andra revolution i Ryssland. Fast det är lika möjligt att historien ger honom rätt när han förespråkade att Sovjet kunde ändras med reformer. Deutscher säger att han lämnar
”åt en historiker ur nästa generation att fälla den slutliga domen över Trotskijs idé om den politiska revolutionen”.[xi]
1989 kollapsade socialismen fullständigt i ett monumentalt fiasko. En trotskist som använder Deutschers metod för att söka sanningen skulle med lätthet kunna slå fast att detta ingalunda talar mot Trotskijs förutsägelser. Om något talar det för att Trotskij hade rätt hela tiden!
Och sedan skulle han leta upp en förutsägelse som passar in. Det finns en för varje tänkbart vägval. Om Sovjetunionen fortfarande existerade, så skulle det vara en smal sak att förklara varför med trotskisternas metod.
Det är som att förutspå att om någon springer Stockholm Maraton två år i rad kommer han det andra året antingen springa loppet snabbare, långsammare, eller på samma tid som den första gången[xii].
Det är lustigt hur duktiga alla stora gestalter i socialismens historia är på att berätta hur det var förr och varför det har blivit som det är just nu. De är oförmögna att berätta hur det kommer att bli. De verkar aldrig lära sig heller. Även idag har vi rader av vänsterintellektuella, som i tidning efter tidning skriver om samhällsutvecklingen, utan att deras slutsatser är värda mer än ett kast med tärning av Luke Reinhardt.[xiii]
Det är därför alla vänsterrörelser med självaktning ger ut minst en tidning och producerar kopiösa mängder litteratur. Som i Trotskijs hem
”I alla korridorer låg högar av böcker och åter böcker – revolutionärernas näring, som spartanernas oxblod”.
Den tvångsmässiga driften att hela tiden studera samhället kommer från marxismen, ”en metod av analys av sociala relationer”.
Man kan jämföra socialism med diet. En marxistisk bantningsexpert skulle antagligen hävda att ingen som inte lagat minst hundra olika smalmatsrecept, regelbundet läst tjugo olika bantningstidningar och prövat på två dussin olika dieter kan inte uttala sig. Vad de inte fattar är att man inte blir smalare av det. Man blir det genom en och endast en sanning: förbränn fler kalorier än du tillför.
Den mest intressanta delen av Historia är när Trotskij kommer
”in på det klassiska problemet om personligheten i historien”.
Marxismen utgår från att allt utvecklas enligt historiska linjer, där den enskilda personen i liten grad kan påverka. Sambandens mönster “på ytan” och mer sanna “undre men gömda grundmönster”. Fri vilja är yta, de ”ekonomiska krafternas strömmar” är djup,
Ungefär som när en simmare rör sig i en strid ström. Stora händelser sker genom samhällskrafter, inte aktioner från enskilda individer som kan försvinna närhelst en tegelsten faller ner och tar kål på dem.
Men det är inte vad Trotskij säger: Oktoberkuppen skulle ha skett utan honom, men inte utan honom och Lenin:
”Hade varken Lenin eller jag varit närvarande i Petrograd, skulle oktoberrevolutionen aldrig ägt rum”.
Samhällsstrukturen, partiets roll, arbetarklassen, allt var nödvändiga villkor för revolution, men utan personen Lenin skulle den aldrig ha hänt.
”Världshistorien, åtminstone under detta århundrade, skulle därmed ha tagit en annan vändning än den vi fått bevittna”.
”För att komma från en marxist är detta en häpnads-väckande slutsats… Det kan betvivlas att han tidigare i sin karriär skulle ha uttryckt en åsikt som går så stick i stäv mot grundlinjen i den intellektuella marxisttraditionen /…/
Slutsatsen rimmar illa med Trotskijs världsåskådning… Vore det sant, att historiens största revolution aldrig skulle kunnat äga rum utan en speciell ledare, skulle personkulten … inte vara klandervärd, och fördömanden av den… skulle vara lika meningslös som all progressiv kritik av den”.[xiv]
Deutscher motiverar Trotskijs slutsats med att den belyste hans sinnesstämning vid tidpunkten, att den var en reaktion på Stalinkulten som han vill ersätta med en Leninkult, att omständigheterna tvingade Trotskij för
”Han behövde känna att ledare, om det så var Lenin 1917 eller han själv på 1930-talet, var oersättlig – ur denna tro hämtade han styrka för sin ensamma och hjältemodiga kamp”.
Trotskij menade sig vara marxismens sanna bevarare mot Stalins urartning av dogmen. Men här omtolkar han läran och förklarar individen (sig själv) som oersättlig. Han är mindre en bevarare, än en som sorterar ut bitar och ratar delar efter eget skön.
Ur ett historiskt perspektiv stämmer det inte att personkulten är oförenlig med socialismen:
”Att glorifiera individen var för bolsjevikerna lika viktigt som släktband för medeltidens riddare”.
Deutscher skriver apropå Trotskijs roll i inbördeskriget:
”I strid av detta slag står ledaren ständigt inför manskapet: hans segervisshet, hans sinnesnärvaro och hans mod kan göra underverk”.
Deutscher menar att Trotskijs upphöjelse av Lenin till sin egen nivå är en
”ytterst sällsynt prestation inom den självbiografiska litteraturen”.
Han beundrar Trotskij för att han
”förringade sina egna bedrifter för att inte framstå som en förringare av Lenin”. ”Fri från lojalitet mot någondera kulten, har jag försökt återupprätta den historiska balansen”.[xv]
Verkligheten är att Trotskij upphöjer Lenin för att inte förringa den store ledargestalt alla kommunister ser upp till. Trotskij må ha varit arrogant, men tillräckligt klyftig för att inse vad han skulle göra med sin trovärdighet om han placerar sig på en nivå över Lenin.
När Lenin dog påstår trotskister att han
”ända till slutet bevarat samma vänskapliga inställning han visat (Trotskij) vid det första mötet”,
men det stämmer inte. Under de flesta år de känt till varandra angrep Trotskij Lenin
”med en störtflod av sårande invektiv som gjorde varje försoning… omöjlig”.
Under deras få år på samma sida barrikaden saknade deras relation personlig värme. Den nya uppskattning av Lenin som Trotskij lade fram var inte så mycket en mer rättvisande bild, som en ånger för allt han sagt om Lenin mellan 1903-1917.
Deutscher är noga med att påpeka hur oändligt överlägsen, både konstnärligt och moraliskt, Trotskijs Leninkult är i förhållande till Stalins version. Den förra kallas manlig och stolt, medan Stalins beskrivs som krypande och låg.
Ordvalet är förvånande, men visar att Deutscher skrev sina böcker på femtiotalet. Ingen inom vänstern skulle efter nittiotalet våga använda uttrycket ”manlig” som synonymt med ”positivt”.
Den moderna könsneutrala inställningen rimmar illa med den mucho macho-mentalitet som rådde under bolsjevismens glansdagar! När de åkte runt i sina pansartåg
”Under inbördeskriget anammade bolsjevikerna i sina läderstövlar, skinnrockar och hölster en våldskult… (en) machobrutalitet”.[xvi]
Tydligen var det Bertold Brecht som
”utformade en egen ’uniform’, som blev det första vänstermodet: läderkeps, stålbågade glasögon och läderrock”.
Han var 24 år och
”attraherades både av kommunismen och av den amerikanska gangstervärlden på grund av våldet omkring dem”
På den tiden var det krut i gubbarna.