Kap 08: Yttre kritik

Mellan 1976 och 1996 finns (minst) tre tillfällen då angrepp på SAC vidarebefordras till läsarna av SAC:s press. De som bemöter angreppen tillhör den grupp inom SAC som är vana debattörer och journalister. De vet exakt hur man svarar utan att svara och luras utan att ljuga. Därför refereras inte meningsutbytet på traditionellt sätt i detta kapitel, utan argument/motargument ställs upp punktvis (den s.k. Fredrik Lindström-metoden) Avsikten är att vem som helst skall kunna genomskåda retoriken. Oturligt nog för SAC är inte jag heller någon nybörjare.

8.0.1 Byggnadsarbetarförbundet

anklagar SAC 1978 och säger:

1. SAC är små och obetydliga;

2. SAC:s ledning undanhåller att de är en enbart ideologisk rörelse och SAC har svikit sin ideologi;

3. SAC har halverats de senaste tio åren;

4. SAC föraktar demokratin;

5. SAC vill ha ett anarkistiskt samhälle, där rättigheter erhålls som löntagare, inte som medborgare;

6. SAC är ineffektivt och där råder ombudsmannavälde.

Syndikalisten Sven Lagerström svarar för SAC:s räkning:

1. Om vi är små och obetydliga, varför agiterar Bygg då mot oss?;

2. SAC har inte ledare (Bygg skrev ledning, inte ledare, förf. anm.);

3. –

  1. Att SAC föraktar demokratin är lögn;
  2. Byggs beskrivning av ett anarkistiskt samhälle är nonsens;
  3. I SAC avsätts ombudsmän genom omröstning, i Bygg av ledningen;
  4. I Bygg råder funktionärsvälde.

8.0.2 Livsmedelsarbetarförbundet

genom Bert Ekström, anklagar 1993 syndikalisterna efter strejken på Van den Bergh Foods:

1. Syndikalisternas ombudsman Lasse Johansson ”rekommenderade” SAC-anslutna att arbeta;

2. Syndikalisterna gjorde detta och är därför strejkbrytare;

3. Syndikalisterna snyltar på våra avtal.

Lasse Johansson svarar och har stöd av hela SAC:

1. Ekström anser att ombudsmannens närvaro skulle ”dirigera beslut”, men i SAC avgör medlemmarna, inte ombudsmännen;

2. –

3. Avtalen är så dåliga att det inte är mycket att snylta på;

4. Livs informerade inte oss om sina krav, därför förhandlar vi lokalt;

5. Våra stridsåtgärder ”respekteras” ej av LO-förbunden.

(En obehaglig sak som relaterar till strejken sker några år senare. Se avsnittet om ombudsmännen i kap. ”Rationalitetsekonomism i SAC”)

8.0.3 Det rödsvarta spöknippet

är en bok som utkommer 1995 och är starkt kritisk till syndikalismen och SAC. Syndikalisten K G Hammar-lund svarar för SAC. Hammarlund skapar två utsagor, tillskriver dem författaren, och bemöter sedan sin egen travesti: 1. Författaren “betonar“ att han skrivit ett “vetenskapligt arbete“; 2. Boken hävdar att syndikalism och fascism är samma sak. Med sin teknik kan Hammarlund ge hållbara argument till varför dessa två utsagor inte är korrekta, utan att bemöta boken:

1. Boken utmärks av “luckorna, motsägelserna, de halvsmälta kunskaperna … storvulna anspråk… Tankefel, motsägelser (igen, förf. anm.), bristande logik… obekräftade påståenden… ett intellektuellt och vetenskapligt totalhaveri“, den är ovetenskaplig.

2. Boken grundar sig på en underkänd historisk uppsats.

3. Boken säger att klasskampsidén inte är syndikalistisk.

4. I boken står att syndikalismen är korporativ, men “vanligare… är att korporativism också innefattar klassamarbete“.

5. Syndikalismen påstås i boken vara antiparlamentarisk, men är i själva verket utomparlamentarisk; “likhet“ i syndikalismens och fascismens avsky för parlamentarism förutsätter inte “släktskap“.

6. Det hävdas i boken att Georges Sorel är gemensam för fascism och syndikalism, men det finns “inte… ett enda hållbart belägg för att Sorel påverkat syndikalismen“, bara ett citat ur Brand.

7. SAC påstås i boken inte spela någon roll i Sveriges politiska liv, varför har då boken skrivits?

8. Ingen avvisas “enbart p.g.a. sina tankar“ från SAC.

En artikel som bemöter K G Hammarlunds recension publiceras:

1. Hammarlund ger inga exempel på motsägelser och luckor, men i SAC skall ju den anklagade bevisa sig oskyldig. Boken är baserad på en vetenskaplig uppsats och gör “enbart… anspråk på att samman-ställa material“. Författaren är förstahandskällan. Delar av boken är ögonvittnesskildringar.

2. Uppsatsen som underkändes blev efter komplettering godkänd. Hammarlund förnekar detta och anklagar författaren för lögn. Författarens sannfärdighet bekräftas i Vi syndikalister 95,3,12ff (Siv Wold-Karlsen).

3. Att klasskamp inte är syndikalistiskt sägs inom SAC, inte av boken.

4. Alla utanför syndikaliströrelsen hävdar att syndikalismen är korporativ. Även syndikalistledarna vet att så är fallet.

5. I praktiken är det ingen skillnad mellan anti- och utomparlamentarism. Anarkister samordnar antiparlamentariska aktioner hos SAC.

6. Brand, en samtida källa till Sorels syndikalism, berörs inte i recensionen. En primärkälla som stödjer uppgiften är tidningen Våra idéer.

7. –

8. Avviktänkare avvisas av SAC, trots Hammarlunds utsagor.

9. Metoden direkt aktion, som kännetecknas av våld, hot och

beväpning är gemensamma för syndikalister och fascister. Varför står inga kommentarer till detta i recensionen?

I samma nr. undviker Hammarlund att svara på de nya uppgifterna:

  1. Det rödsvarta spöknippet är inte vetenskaplig.

4. Om syndikalismen är korporativ, varför står inte det i Lennart K Perssons Syndikalismen i Sverige…, den största svenska vetenskap-liga avhandlingen om syndikalism?

5. –

6. Brand är ingen syndikalisttidning. Våra idéer skulle jag ”utan diskussion… godta… som representativa för svensk syndikalism”, men hänvisningen till den fanns inte med i boken.

7-10. –

11. SAC har “tagit avstånd från sådana metoder“ (våld och hot).

12. Varför har inte författaren studerat material från 30-talet istället?

Arbetaren stoppar debatten efter Hammarlunds kontrareplik. Som ett tillägg följer i denna bok en ytterligare svarsreplik:

1. Det gick aldrig in hos Hammarlund att boken inte hade vetenskapliga anspråk.

2. –

3. –

4. Hammarlund hänvisar till Syndikalismen i Sverige…, när Det rödsvarta spöknippet hänvisar till samma bok viftas den bort som en ”sekundärkälla”, som inte är vatten värd. Hur som helst så har Hammarlund fel: Syndikalismen i Sverige… beskriver på s. 236 de “fackliga korporationerna“ som i SAC:s framtidssamhälle skall sköta alla funktioner.

5. Ifråga om fascisters och syndikalisters gemensamma syn på parlamentarisk demokrati hjälper inte undanflykter. För oss som ser demokratin som överideologin är det förbaskat likgiltigt om de som hotar demokratin från höger eller vänster, av sekulära skäl eller religiösa, har en “likhet“ eller ett “släktskap“.

6. Det är ingen som frågar vilken sorts tidning Brand var, och ingen hävdar att        Våra idéer var nämnd i boken. Frågan gällde: Är uppgifterna i hänvisningarna sanna eller falska?

7-10. –

11. Frågan gällde inte vad SAC har sagt, utan vad SAC har gjort.

12. Meningen med en dialog är att man svarar på de frågor som ställts, inte att ställa motfrågor om varför andra frågor inte ställts.

SAC:s svar på yttre kritik följer tre regler:

1. Inga frågor bevaras, sakförhållandet medges inte.

2. Motanklagelser, påpekande av brister hos opponenten:

2.1 Den kritiserande parten är okunnig.

2.2 Kritiken är enskilda detaljer, utan ”helhetsperspektiv”.

2.3 Kritiken är ”ytlig”. Det stora materialet har inte givit ”djupare” kunskaper, ”sammanhangen” är inte klara.

3. Framhävande av de egna positiva sidorna.

Bedömningen av K G Hammarlunds debatteknik är inte ett tyckande eller en enskild uppfattning. Även forskaren Maj Wechelmann märker att K G Hammarlund använder ”osakliga argument” och ”virrar bort diskussionen”, när han recenserar hennes bok.

Eftersom denna bok inte kommer att kunna anklagas för okunnighet (flera års studier) eller att den riktar in sig på detaljer (baserad på långa sammanhängande perioder av SAC:s medlemstidning) beräknar jag att den med 99,96 % sannolikhet kommer att utsättas för anklagelse nr. 3: ”ytlighet”.

Troligen har de retoriska regler som används av SAC:s professionella försvarare, specialtränade efter åratal av redaktionellt, journalistiskt arbete, vänt bort uppmärksamheten från negativa sidor hos syndikalismen. Och visst har det fungerat! I ungsyndikalisternas internetdebatt förekommer bl.a. följande utsagor (sept.1998) om Det rödsvarta spöknippet:

Kurt Svensson – ”själv har jag inte läst skiten

Maxell – Boken gör anspråk på vetenskaplighet. ”I själva verket bygger boken på hans egenhändiga idé att syndikalismen är korporativistisk. Hans s.k. ‘dokumenterade fakta’ är bara lösryckta (och ofta även modifierade) citat” (Grundas på att ”Sven” Lagerström felaktigt kallas ”Stig”, förf. anm.) Författaren är ”allmänt förvirrad” och har ”livlig fantasi”.

Red D – Boken baseras på en underkänd uppsats. Den är skriven för att medlemmarna i Göteborgs lokalavdelning inte gjorde som författaren ville. Författaren är ”virrig”, och påstår att alla vet att syndikalismen är korporativ. De som tycker så är ”borgerliga historiker”. Man behöver inte svara någon som tycker så. De borde sluta skriva, för ingen orkar läsa ”skiten”.

Lennart Markebo från SAC:s AU säger i ett brev som är föranlett av att tidigare medlemmar som utträtt 1995 anser att bokens beskrivning av SAC på 90-talet stämmer överens med verkligheten: Författaren bedriver ett

privat korståg mot SAC, och efter att ha blivit refuserad överallt, gav han ut sin underkända universitetsuppsats på eget förlag… Att (tidigare medlemmar och lokalavdelningar) använder sig av denne fascist i sin ‘argumentation’ mot SAC är beklämmande. Vi får hoppas att de gjort det i okunskap om vem han är, och att de som har hedern i behåll därför tar avstånd från den delen i brevet. De som inte tar avstånd kan betraktas som” fascister.

Kap 9: ”Den fascistiska syndikalismen”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism