2.3.4.8 Kap 08: Sista konferensen

Oppositionen ”krympte och föll sönder” då den var overksam:

”En liten grupp intellektuella och mycket avancerade arbetare kan fylla tomrummet med studier och diskussioner… Men för varje större grupp, i synnerhet om den innehåller fabriksarbetare, är overksamhet i stort sett liktydigt med politiskt självmord”.

I Leningrad fanns det inte mer än trettio trotskister kvar runt 1926.

I sitt dilemma trodde oppositionen att de kunde blidka ledarna med eftergifter, bl.a. tog Trotskij avstånd från sina följeslagare i utlandet som förklarat sin solidaritet med den ryska oppositionen och uteslutits från sina egna kommunist-partier. Oppositionen erkände att de bildat en fraktion och upplöste den.

”Och när de förklarade att de erkände fraktions-förbudet som giltigt och nödvändigt, tycktes de välsigna den piska, med vilken Stalin gisslade dem”.[i]

När en bok kallad Since Lenin died avslöjade innehållet i Lenins testamente beslöt sig Trotskij för att låtsas om att han inte visste något och uppträda ”med falskt vittnesbörd mot sig själv”. Tidningen Bolsjevik tog in följande meddelande från Trotskij:

”Allt tal om (Lenins) ’testamente’ och dess förmenta hemlighållande eller kränkande är ett illasinnat påhitt och helt och hållet riktat mot Lenins verkliga testamente och intressena hos det parti han grundade”.

Trotskijs handlande beskrivs av trotskisterna som framtvingat av politbyrån, i avsikt att bevara enheten, av taktiska skäl, och dessutom på begäran av den ledande gruppen i oppositionen. Det visar

”Med vilken desperation Trotskij och hans anhängare kämpade för att undvika ett återupptagande av kampen”,

enligt trotskisterna. Själv fick han lida för detta uttalande som senare flitigt citerades av Stalin.

I New York Times, 18 oktober 1926, publicerades hela Lenins testamente för första gången.

”Bland ’Moskvas besvärade samveten’ fanns inget mer besvärat än Trotskijs. Han hade förnekat testamentets autenticitet och tagit avstånd från (den anhängare som publicerat det)… Men när han en gång kommit tillbaka till striden och bildat den förenade oppositionen, hade han all anledning att ställa saker och ting tillrätta”.[ii]

Så kan man också uttrycka saken. Varför Trotskij med flera har rätt att gå emot centralkommittén den här gången, men inte tidigare framgår inte. Inte heller varför Trotskij inte fortsätter att ljuga när partiet begär det.

På politbyråns möte den 25 oktober anklagar Stalin åter oppositionen för att vara en socialdemokratisk avvikelse. Tyvärr tar trotskisternas alster aldrig upp vad Stalins kritik baseras på. På vilka grunder kallas en vänsteropposition socialdemokratisk? Inte heller får man några svar från Trotskij. Han säger till politbyråmajoriteten att de tydligen inte vet sitt eget bästa när de inte följer hans linje, sedan pekar han på Stalin och säger ”Förste sekreteraren kandiderar till posten som revolutionens dödgrävare”. Stalin bleknar och rusar ut.

Nästa dag sparkas Trotskij ut från politbyrån. Den förenade oppositionen beslutar sig att

”avstå från att angripa de styrande fraktionerna på den kommande partikonferensen och endast gripa till orda i självförsvar”.[iii]

Konferensen öppnas och oppositionen sitter tyst medan partiet ”hånade dem och försöker dra in dem i debatten”. Stalin gav en

”oändlig genomgång av Trotskijs levnadshistoria för att för n-te gången”

bevisa att Trotskij var mot Lenin. Stalin hånade, fördömde, anklagade och slutade med att mana till en rejäl bakläxa för oppositionen:

”Därefter reste sig Trotskij för att hålla ett av sina största tal. Det var måttligt till tonen men förödande till innehållet, det var mästerligt i logisk och konstnärlig uppbyggnad och lyste av humor… Församlingen lyssnade till Trotskij i andlös spänning och fientlig respekt, trots att han upprepade gånger var tvungen att avbryta sitt tal vid de mest dramatiska tillfällena och begära att få fortsätta. Gång på gång förlängde konferensen hans talartid. Han var behärskad och övertygande och visade inga tecken på vacklan eller svaghet”.[iv]

I stort sett innehåller talet en tro på den kommande europeiska revolutionen och att ingenting kommer att fungera om den uteblir. Inte med ett ord kommenterar trotskister sakfrågorna. Däremot kommenteras

”den giftighet och våldsamhet, med vilken de styrande fraktionerna behandlade oppositionen, och man känner mycket påtagligt hur den råa brutaliteten stiger till allt högre höjder och förvandlas till raseri”.

Partiets överväldigande majoritet beskrivs i Trotskijs biografi som groteska, råa och hämndlystna, levererande osmakliga hyllningstal till Stalin. De kallas av trotskisterna för huliganer och busar i sina orgier av fanatism, hänsynslöshet, hätskhet, hotelser och hånleenden. Bucharin skrek rakt ut:

”Säg det, och säg det uppriktigt: Trotskij hade fel när han förklarade att vi inte hade en fullt proletär stat! Varför saknar ni mod att komma fram och erkänna det?”.

Ingen förlåtelse för oppositionen, ylar Bucharin,

”förrän de kom med böjt huvud för att ångra sig, bekänna och be: ’Förlåt oss för våra synder mot andan och bokstaven och själva essensen i leninismen”’.

Trots den klara utmaningen vägrar trotskisterna bemöta argumenten och istället snyftar de fram motanklagelser om Stalins ”illojala och samvetslösa” metoder. De kallar en regelenlig konferens för ”en uppvisning i cynism”, istället för att ta till sig eller ens bemöta kritiken.

Stalins agerande, säger trotskisterna, kom ur fruktan, bävan, förvirring och rådvillhet. Han visste varken ute eller in, ryggade tillbaka inför sina egna planer och tillgrep hotelser och fjäsk för att få över tidigare kritiker på sin sida. För första gången gjorde de avbön.

Vidare meddelade Stalin att Lenins änka Krupskaja tagit avstånd från oppositionen och han lät dessutom representanter för de utländska kommunistpartierna tala om för oppositionen att skärpa sig. ”Oppositionen var slagen”, summerar Deutscher i sin biografi.[v]

Innan vi lämnar denna spännande konferens finns det en replik som fälldes och är värd att nämna. Kaganovitj påminde om de ord Trotskij fällde på den elfte kongressen, när han förde talan mot arbetaroppositionen. Då hade han sagt att det var oförsvarligt att tala om sina ledare och kamrater i termer av ”’vi’ och ’de’”, för gjorde man det så satte man sig upp mot partiet. Oavsett vilka goda motiv man hade så blev resultatet att man bistod kontrarevolutionen:

”Hur kunde du, kamrat Trotskij, ha rätt att säga detta till (arbetaroppositionen) när de gjorde sitt misstag (och dessa kamrater var gamla bolsjeviker), om vi inte har rätt att tala om för dig, att du slagit in på Kronstadt-vägen?”.[vi]

En av de klurigaste uppgifterna för Trotskij och trotskisterna, är att i efterhand förklara varför Stalin kom i maktposition. Den direkta orsaken är att han under maktkampen fick stöd av långt fler partikamrater än någon av oppositionsledarna. Men varför fick Stalin med vänner ett så starkt stöd av så många? Hur kom det sig att partiet följde honom? Speciellt om nu Trotskij var så fantastiskt skicklig och hade rätt i allt hela tiden, som trotskisterna hävdar.

Själv säger Trotskij att oppositionen

”känner den världshistoriska processens puls, klart förstår klasskrafternas dynamik, är förutseende och medvetet förbereder framtiden” (den erbjöd) ”en ojämförligt mycket riktigare analys av de processer som ägt rum i landet, och… med betydligt mer precision förutsagt dess utveckling”.

Trotskij fortsätter:

”I förstone tycks detta påstående vederläggas av det enkla faktum att den fraktion som inte kunnat förutse skeendena hela tiden varit den segerrika medan den skarpsinniga gruppen lidit nederlag på nederlag. Detta slags invändning är frapperande men kan bara övertyga dem som uteslutande tänker i rationella kategorier och som ser politiken som en logisk argumentation eller som ett schackparti. Men i det stora hela är den politiska kampen en intresse- och styrkekamp snarare än en kamp med argument”.[vii]

Ändå försöker Trotskij och hans efterföljare förklara sin uppfattning om historiens utveckling med argument, trots att de agerar i en politisk kamp. De vill inte enbart berätta en historia. De vill påverka människor och förändra vad de anser vara fel i samhället. Alltså en politisk kamp. Så varför fick Stalin stöd?

Trotskij säger att det berodde på att

”Förändringar sker i förhållandet mellan klasserna och … djupgående förändringar äger rum i de nyss revolutionära massornas psykologi”[viii].

Men Trotskij berättar inte varför han och hans sympatisörer inte anpassade sin politik till sin analys, som enligt dem själva var ojämförligt mycket bättre. Om nu folket ville ha lugn och trygghet för att bygga upp landet, istället för revolutioner utomlands, varför inte anpassa budskapet till detta?

I fråga om Ryssland var medlemmarna, enligt Trotskij, alienerade från revolutionen. Styrandet och makten befann sig högt över vad någon basmedlem kunde påverka.

”Staten och partiet uppträdde för honom som blinda, krampaktiga och oförutsägbara krafter”.

Sovjeterna skulle ju ha varit maktorgan för folket, men partiet hade för längesedan tagit makten ifrån dem. Då ingen kunde veta folkets åsikt drev ”de styrande fraktionerna” runt och famlade i skuggor. Det var denna ”alienation från samhället och varandra” gjorde att det uppstod så många anklagelser kors och tvärs.[ix]

Så tidigt som 1920 hade Trotskij förklarat att

”Den gamla kapitalistiska arbetsorganisationen har oåterkalleligen och en gång för alla krossats”.

Inkonsekvent nog varnar han flera år senare när han själv förlorat makten för en borgerlig kontrarevolution. Han pekade ut de ”krafter” (alla socialister älskar att använda det ordet) som låg bakom faran för ett återupprättande av kapitalismen: de välbärgade bönderna, NEP-borgarna och delar av byråkratin,

”alla de klasser och grupper som hade intresse av en borgerlig restauration”.

Trotskij medger att

”I en totalitär stat är det apparaten (dvs. partiet och statsmaskineriet) som utövar diktaturen.”,

men samtidigt finns inkonsekvent nog en fara från dessa ”krafter” som inte utövar diktaturen.[x] Bucharin var längst åt höger. Stalin var som vanligt i mitten. Den logiska slutsats Trotskij drog, var att det gick utmärkt att förena sig med Stalin mot Bucharin, men inte tvärtom.

När trotskister påminns om denna slutledning och vad som faktiskt hände, finns det ingen ände på stammande ursäkter:

”När man betraktar denna taktik, som Trotskij bar huvudansvaret för, i ljuset av det bittra slut som drabbade alla anti-stalinistiska fraktioner och grupper, kan den inte framstå som annat än rena självmordsvansinnet.”

Men trotskister kanske inte vore trotskister om de inte hade svar på varför Trotskij hade rätt i alla fall… just då… och om bara omständigheterna varit annorlunda…[xi]

Stalin intensifierade kampanjen mot oppositionen genom att skicka ut oppositionsledare på olika diplomatiska uppdrag.

Under sin tid vid makten hade Trotskij stött på protester i politbyrån från fackföreningarnas talesman Tomskij. Trotskij sade till honom att han var gammaldags och gynnade en konsumtionsattityd hos arbetarna, när det gällde att befrämja statens ”produktionistiska” åskådning. När han trots det inte upphörde med sin kritik avsattes han från sin post i fackens

”centralråd och ’sändes på uppdrag’ till Turkestan, något som inte var annat än en illa dold exilering”.

Nu gör Stalin likadant och trotskisterna konstaterar att den här gången är det omoraliskt. Värst blev det för Kamenev som fick åka till fascist-Italien,

”det gick inte att tänka sig något mer frustrerande och förödmjukande uppdrag”

för den stackars karlen.

”Oppositionen blev ursinnig och försökte försvara sig med protester”.

Ledningen konstaterade att sådana protester bara var utslag av ny uppstudsighet som krävde ännu hårdare tag och skickade iväg än fler.[xii]

9. Slutstriden

 

 

[i] DAP 214, 156 (detta låter farligt nära ett förakt för arbetare, och man erinras om anklagelsen mot Trotskij att han riktade sig mot småborgerliga element), 153, 214, 215.

[ii] DAP 152, 215.

[iii] DAP 216, 217.

[iv] DAP 218, 220

[v] DAP 220, 221, 220, 221, 223

[vi] DAP 223. Inget svar från Trotskij, eller hans efterföljare, bara motanklagelser, undanflykter och mera motanklagelser.

Historikern Paul Johnson tar i sin bok Moderna tider s 328-329, upp Trotskijs subjektiva etik och moraliska relativism. Johnson räknar även upp Trotskijs hänsynslösa gärningar mot dem som står utanför partiet. Trotskij ansåg sig tydligen inte bara ha rätt att göra vad han vill mot alla icke-boljseviker – så långt var alla bolsjeviker överens. Men han ansåg tydligen också att han hade rätten att kritisera och behandla sina partikamrater hur som helst, samt att ingen hade rätt att kritisera eller bestrida honom.

[vii] Medvedev, s. 49, 49, Referat: 49

[viii] Medvedev, s. 49.

[ix] DAP 226, 227

[x] DVP 368 (oåterkalleligen). DAP 227. DFP 293.

[xi] DAP Referat: 228. 228. För att inte upprepa mig för mycket i texten går jag denna gång igenom beskrivningen av de retoriska teknikerna i fotnoten.

Isaac Deutschers trebandsbiografi, Den väpnade profeten, Den avväpnade profeten och Den förvisade profeten, på vilken denna framställning av Trotskijs liv till stora delar bygger, följer ett schema av retoriska tekniker.

Dessa var följande: först framställs Trotskijs goda avsikter. Sedan berättar Deutscher om vilket bra jobb Trotskij gjorde. Nästa steg är att berätta hur fel resultatet blev (ibland meddelas hur mycket mer fel alla andra hade). Slutligen återkommer Deutscher till Trotskijs goda avsikter, och berättar att han hade rätt i alla fall, med tanke på de förändrade omständigheterna i situationen just då. De retoriska teknikerna finner man i Deutschers förklaring till varför Trotskijs taktik misslyckades:

Det är klart, säger Deutscher, att när man så här i efterhand vet allt kan man förstås undra över den ”kortsynthet eller förblindelse som för tillfället karakteriserade den man som så ofta uppvisade en profetisk insikt” (Deutscher tar upp den andra punkten, Trotskijs goda arbete, och berättar att Trotskij normalt sett hade en profetisk insikt).

”Emellertid vore det ensidigt att betrakta händelserna utifrån deras resultat”, försäkrar Deutscher (här kommer den tredje punkten: Deutscher medger att Trotskij hade fel).

Sedan ger Deutscher en förklaring om sammanhangen just då och faran för kapitalismens återkomst, att ingen kunde förutse industrialiseringen som följde några år senare och att i beaktande av detta så var Trotskij helt logisk. Tyvärr överskreds logiken av senare händelser, men i alla fall (här kommer Deutscher med den sista punkten i sitt retoriska upplägg: Trotskijs goda avsikter och att han hade rätt i alla fall, med tanke på de förändrade omständigheterna i situationen just då). Slutligen, som i all god retorik, ger Deutscher en hjärtknipande slogan: ”Trotskijs tragedi låg i att han genom själva sitt sätt att försvara revolutionen också begick politiskt självmord”.

[xii] DAP 68, 242, 243,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism