4. Utan heder

UTAN HEDER-vänsterns svar på Kommunismens svarta bok.

När kommunismen avslöjades i slutet av 90-talet lät inte vänsterns svar vänta på sig. Resultatet blev boken UTAN HEDER. Låt oss se hur man kan analysera kommunismens retorik i den svenska kommunismens försvarstal i UTAN HEDER.

 

Aron Etzler står för förordet. Etzler säger att en stor del av kritiken mot kommunismen berör Josef Stalin och hans Sovjet. Etzler menar att alla dagens kommunister är mot Stalin och hans hejdukar, och inte alls sympatiserar med hans metoder. Ett uttalande som detta skulle givit ett bra tag i Sibirien om Etzler levt i 30-talets Sovjet, något som Etzler nogsamt undviker att nämna. I alla övriga länder skulle en sådan kommentar fått Etzler utesluten ur partiet omedelbart. Han tar heller inte upp det faktum att alla dåtidens kommunister, svenska och övriga, ställde upp på Stalin och hans metoder, och att det faktiskt finns kvar människor som gör det.

Etzlers nästa steg är att anklaga högern för att ha jobbat stenhårt på att få bort tanken på ett alternativ till kapitalismen. Det faktum att socialismen misslyckats på alla platser på jordklotet tar inte Etzler upp. Den riktiga frågan är: Varför har socialisterna misslyckats bygga ett alternativ? Svaret är inte beroende av högerns ansträngningar. Det vi ser är socialisters oförmåga att se in i sig själva och hur de betraktar sina egna misslyckanden som ett resultat av andras ansträngningar.

När anklagelserna väl är igång kommer Etzler med det tunga alternativet: Han konstaterar att Kommunismens svarta bok är ett beställningsverk från högern, den är bara smutskastning. Sedan följer ett oändligt ordsvammel från Etzel om ”analyser” och annat som han anser nödvändigt för att förstå världen. I samma veva angrips den kände folkpartistiske debattören Per Ahlmark som ju också är känd för att angripa kommunismen. Etzel skräder inte orden när han talar om Ahlmark: Ahlmark är den ”galne kvartsdebattören”, som drivs av sitt ”personliga hat mot vänstermänniskor”, han håller på med en ”personlig vendetta”, är helt uppenbart ”extrem och galen”, och kan bara liknas vid ”en sur ylletröja”.

Åter konstaterar Etzler att vissa tydligen har intresse av att koppla brott i kommunismens namn med dagens demokratiska vänster. Rudolf Rummel är en professor som har räknat ut en stor del av sifferuppgifterna som ligger till grund för Kommunismens svarta bok. Etzel konstaterar att Rummels verk är gissningar och lögner som ”tjänar till att befläcka vänstern och urskulda högerns brott”.

Sedan följer ett underkapitel om hur dålig kapitalismen varit för alla människor som råkat illa ut i kapitalismens tidiga stadier.

Eftersom det blir lite småtråkigt att hela tiden berätta om hur dålig kapitalismen är kommer så ett underkapitel om allt bra vänstern har skapat, sociala rättvisefrågor, osv.

Sedan kommer Etzlers fortsättning tillbaka till sina oändliga ordsvador där han konstaterar att allt är komplicerat, att allt är en lång process som är mångfacetterad och trasslig, etc.

Nästa fråga Etzler tar upp är jämförelsen mellan likheterna i nazismens samhällsexperiment och kommunisternas. Enligt Etzler är en sådan jämförelse ett sätt att legitimera fascism, alla jämförelser som döljer och förminskar skillnaderna mellan kommunism och nazism är en fördunkling av sanningen. Ett annat skumt syfte är att jämförelsen döljer positionsförflyttningar i verkligheten, typ Schengenavtal och liknande som skapar ett mer och mer auktoritärt samhälle.

 

Näste person som skriver i UTAN HEDER är Stefan Lindgren. Han tar upp folkhemmets sociala frågor och demokratins uppkomst som inspirerade av Sovjetexperimentet. Visserligen var inte påverkan ett direkt plagiat, de var för att undvika liknande revolutioner i Väst, men i alla fall. Lindgren fortsätter med att kritisera professor Rudolf Rummel och hans siffror om hur många som dog under Sovjetepoken. Rummels m.fl. tillgriper en metod som utesluter en djupare förståelse av olika kulturers historia, säger Lindgren. Och fortsätter med kommentarer om djupa reflexioner och svårigheterna med att kvantifiera komplexa historiska förlopp. Staffan Skott har redan tagit tag i denna diskussion i sin bok Aldrig mer. Det är ingen mening med att upprepa den. Men en sak som verkligen tillför någonting till Lindgrens kapitel i boken är att Staffan Skott tar upp Lindgrens och vänsterns forskare Douglas Tottle i sin bok Liken i garderoben – ny version. Vad saken gäller är två saker: dels att Tottle avvisas av R Rummel i en fotnot. Han behandlas som en uppgift som står emot ett överväldigande material. Skott ser hur Lindgren går in på ”en bestämd källa” hos kritikerna. Slår fast att den är falsk. Går vidare och drar slutsatsen att allt kritikerna säger är fel. ”En enda detalj” avgör fixeringen och på den hopas alla uppgifter. I det här fallet sågas alla kritiker eftersom de inte lägger lika stor vikt vid Tottle som på det sammanlagda material som går emot honom.

 

En intressant deltagare i boken UTAN HEDER är Werner Schmidt som ger ett nytt perspektiv på vänsterns syn på människan och samhället. Han säger att den viktigaste slutsatsen vänstern måste dra av etthundrafemtio års misslyckanden är att

 

”ovillkorligen respektera de mänskliga rättigheterna, den individuella människans rättigheter och de demokratiskt legitimerade institutionerna”.

Han man den synen så kan man ju fråga sig vad som finns kvar av marxismen och kommunismen? Jag känner att jag måste göra en personlig reflexion: Alla vänsterdebattörer i boken UTAN HEDER överens om att de inte gillar Stalin. OK om vi går bakåt i tiden då? Tänk som en tidsaxel, vi gå förbi dagens Nordkorea, för där finns ingen frihet. Vi går till Mao och Stalin, där finns den inte. Vi går till Lenin, där finns den inte. Vi backar förbi andra internationalen, och sedan fortsätta bakåt till Marx och Proudhon. Även där finns inte ett spår av respekt för mänskliga rättigheter. Inget intressen för den enskilde individen, bara abstraktionen klassen. Och demokratin struntade de i till förmån för proletariatets diktatur. Hur mycket längre tillbaka kan vi gå? Det finns en och endast en slutsats att dra: Socialism är fel sedan grunden, sedan skapelsen, inte sedan Stalins dagar.

 

Schmidts nästa steg är att upprepa vad han tror är syftet med svartboken, ”Det är alltså själva det systemalternativa tänkandet som skall demoniseras och kriminaliseras”. Sedan följer ett makalöst långtråkigt högstämt tal, där Schmidt berättar om högerns ångest inför framtiden, stämningar han ser i samhället, och en massa om vart människan är på väg, etc.

Schmidt går sedan vidare för att tala om första världskriget, urproblemet för 1900-talet, och allt dåligt som hände efter. Schmidt svävar ut med tal om att allt är komplicerat, och vidare ”handlar all historieskrivning om människor, om att beskriva, förklara, förstå och bedöma människornas tänkande, funderingar, överväganden och handlingar i en komplicerad värld”.

 

Sedan återkommer Schmidt till ämnet och ondgör sig över de likheter som lätt kan ses mellan nazism och kommunism och som skapat begreppet totalitära stater. Totalitarismbegreppet har en vits att ”undersöka och beskriva likheterna vad gäller kommunismens och fascismens maktmetoder”. I övrigt är den värdelös, säger Schmidt, för den är svartvit i sin syn på gott-ont , och tjänar till att höja upp dagens demokrati som bäst. Schmidt ger kritik mot den traditionella kommunistiska socialfascism-teorin, alltså att all socialdemokrater egentligen är fascister. Schmidt föredrar folkfrontstanken. Här kan man tänka på vilken tur kommunister har som har en så heltäckande lära, båda idéerna går in under kommunismen.

Så här mot slutet av sin text förstår Schmidt att det är dags för att propagera för egen sak så han tar upp att många kommunister kämpade mot nazismen och räddade därmed demokratin, demokratierna lade sig platta. Riktigt sentimental blir Schmidt när han tar upp ett levande exempel, Pelle Eriksson, som kämpade i Spanien under inbördeskriget. Kan ni i dagens höger se honom i ögonen? Tjuter Schmidt. Mitt svar är herr Schmidt borde läsa George Orwells Hyllning till katalonien, där sårade och döende frontsoldater som bärs omkring på bårar kallas fascistlakejer av kommunisterna, då de inte vill underordna sig diktaten från Moskva. Det gjorde honom arg, och mig också. Kan du se någon av dessa soldater i ögonen, Schmidt?

 

Näste man i UTAN HEDER är Wolfgang Wipperman, som specialiserar sig på att jämföra begreppen ras och klass. Stefane Courtois talar i sin Kommunismens svarta bok om biologisk scientism och sociohistorisk scientism, och ser en likhet mellan dem. Courtois säger att i dem blir människan inte universell utan ett biologiskt raslig eller ett sociohistoriskt tillstånd. Detta kallar Wipperman taskspelartrick, ett sätt att blanda bort korten, en föregiven likhet som är både vederlagd och tvivelaktig. Vitsen är att Tyskland skall kunna stiga fram ”ur Auschwitz skugga”. Först och främst så finns inga raser, säger Wipperman. För det andra och det är det som är relevant här: klass är inte samma sak som ras. Enligt Wippermans logik är därför mord på människor för att de tillhör fel klass, inte all samma sak som mord på människor för att de tillhör fel ras.

Vad Wipperman inte har förstått är att han är långt efter sin tid. Titta på vilken vänsterpublikation som helst. Där är till exempel kvinnoförtrycket jämställt med klassförtrycket. Och samma gäller alla andra självutnämnda förtryckta grupper. Homosexuella och invandrare är två andra grupper. Om vilken grupp som helst kan lägga fram att de är förföljda, varför skulle inte faser kunna göra det?

Wipperman anklagar Courtois för att hänvisa till den föregivna likheten mellan ’ideologierna’ i totalitära regimer. Totalitära stater behöver fiende, säger Courtois. Det är fel, säger Wipperman, judar sågs inte som fiender i allmänhet (!), utan mördades pga var annan ras, förklarar Wipperman. För övrigt är rasism inte vetenskap, och man kan inte jämställa dem med marxismen den senare ”utgick från människans befrielse”. Det faktum att marxism inte heller är en vetenskap tar inte Wipperman upp. Men visst var det duktigt av honom att avsluta med en känslomässig hänvisning till marxsmens goda syfte.

 

En lite tråkigare artikel kommer från Michael Parenti. Han gör en lång historisk redogörelse om fascismen i Italien och Tyskland, och övergår till konspirationstänkandets standardrekvisita: han frågar vem som tjänade på fascismen? Skatter sociala frågor, näringsliv och arbetsvillkor. Vänstern kunde sänka vinsterna genom sina protester, därav stöd till fascismen från kapitalismen, slår Parenti fast. Allt detta är sant förstås. En slutsats av det är att fascism inte fungerar, men vad har det att göra med socialismens misslyckande? Socialismen blir väl inte mer sann för att fascismen är falsk? Apropå de tyska val som nazisterna vann på trettiotalet, tar inte Pareti inte upp kommunisternas obstinata vägran att samarbeta med sossar tills Hitler vunnit valet och det var för sent. Han döljer alla kommunistiska förutsägelser som var fel. Visst blev strejker olagliga i fascistiska länder, liksom i Sovjet, men vad Pareti vägrar inse är att fascismen räddade inte bara storkapitalet undan kommunismen, utan även bönder och småborgare. Andra likheter mellan nazism och kommunism som Pareti inte tar upp är ledarprincipen, som knappast skiljde sig mellan Sovjet och Tyskland.

 

När man skall angripa något skall det göras rejält. Pareti hävdar att nazisterna har en falsk syn på klasser, en överdriven syn på raser, och dessutom idéer om könsojämlikhet och homofobi. Alla dessa hierarkiska tankar står i tjänst hos konservativa klassintressen. Idag används genetik och biologi till att rättfärdiga den rådande klasstrukturen, förklarar Pareti. Denna Pareti är en hycklare av mått. Inte med ett ord tar han upp bristen på könsjämlikhet i socialistiska länder. Inte heller böghatet i vänstern. Det var fem år i arbetsläger i Sovjet. Det är fortfarande koncentrationsläger för bögar om man hittar dem på Kuba. KPMLr är ett gammalt kommunistparti som också hatar bögar. Och vad skall man säga om genetik? Den är ett objektivt faktum. Människor föds olika. Utöver sitt hyckleri lever Pareti i en sagovärld.

 

Pareti är inte klar än. Han tar upp den falska revolutionära iden hos fascismen, som gör att en del klumpar ihop fascism och kommunism. Som sades ovan, må fascismens radikalism inte fungera, men det gör inte socialismen sann. Dessutom gör det inte det radikala strävandet falskt. Varför skulle deras väg till radikalism och progressivitet vara sämre än socialismen? Hur som helst reduceras innehållet till form om man tar upp likheten i radikalismen, säger Pareti. Denna likhet i form förnekas inte av Pareti och är faktiskt vanligt förekommande bland kommunismens kritiker på vänsterkanten. Noam Chomsky är en av dem som ser likheten mellan nazism och kommunism. Men givetvis är de inte samma sak, och Pareti påpekar att det är pga reella klassintressen som det inte finns någon likhet fascism – kommunism.

 

Lars Herlitz är näste man i UTAN HEDER. Det är en av de mest intressanta uppläggen, efterson han tar upp mycket av den kritik som riktats mot kommunismen. Sovjet plågades under trettiotalet av den stora terrorn, skådeprocesser, framtvingade bekännelser, bla genom tortyr, medger Herlitz. Han medger våld, hot, massdeportationer och svält som förekom under kollektivisering i Sovjet. Han nämner inte socialfascismteorin som avskärmade kommunisterna från socialdemokraterna, bara den senare folkfronten och det gemensamma motståndet mot nazismen. Ickeangreppspakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen fick ”förödande verkningar” för antifascism, medger Herlitz. Nästa steg är kritik mot det alltmer spridda begreppet ”totalitär”, som en gemensam beteckning av fascism och kommunism. Orsaken till att man inte kan använda ett sådant begrepp enligt Herlitz är att fascismens ideologi mest kan beskrivas i negationer, de är anti-liberala, anti-kommunistiska, osv. Den är inspirerad av irrationalitet och känsloargument. Därför är den manipulerbar för ledaren, med det är inte marxismen. Herlitz slutsats är att nazism inte kan frikopplas från Hitler, men kommunism kan frikopplas från Stalin. Vidare har kommunism grund i upplysningen vilket påverkat deras partisyn, organisationsprinciper och traditioner. Fascism bland knektar kända för mord och terror. Men det är samtidigt ett välkänt faktum att bolsjevikerna, finansierade sitt parti med kriminell aktivitet. Varför fick de göra det men inte fascisterna? Herlitz tar upp frågan: ”Den illegala verksamheten under tsarismen kunde hänvisa bolsjevikerna till bankrån, men partiet byggdes efter europeisk förebild.” Vad Herlitz säger är att sanningen är relativ. Han hänvisar vidare till kommunismens realistiska statsteori och deras jakobinska tradition. Lyssna på detta: ”Det är också ett faktum att betoningen av det efterrevolutionära politiska våldets ofrånkomliga uppgifter kunde överrösta problemen med att bygga upp en demokratisk statsapparat för en ny samhällsordning, och gjorde det i så centrala dokument som Kommunistiska manifestet och Lenins Staten och revolutionen”. Jakobinsk tradition har ”möjligen” höjt toleransen mot kommunismens övergrepp i statlig maktutövning, säger Herlitz, men tillägger att om det blir åsiktsförtryck så är det urartning av iden, och den kan inte jämföras med den makthunger och våldsdyrkan som finns i fascismen. Stalins hårdare tryck var en orimlig manipulation, men den kan inte tänkas utan spelet mellan fascism, kommunism och demokrati, säger Herlitz. Det där sista lät ju käckt. Men som helhet kan man fråga sig om Herlitz är för eller mot kommunismen. Hans inlägg liknar inte de övrigas.

 

Per Francke berättar om sociala orättvisor på trettiotalet och sin svåra uppväxt. Det som gör att Franckes text sticker ut är att han tar upp Finska vinterkriget. Han talar om hetsen mot kommunismen i samband med vinterkriget: ”Vi kommunister tyckte vanligen att Finlands politiska ledare och statsmän handlade oklok, då de lät det gå till krig istället för att göra upp något sånär vänskapligt i konkreta frågor. Till detta kom att Finlands ställning till det nazistiska Tyskland inte var helt klar.” Vi hävdade neutraliteten, säger Francke, därav hetsen mot oss. ”vi hörde hemma på demokratins sida mot fascismen”, försäkrar han. Francke bör be att han aldrig hamnar ansikte mot ansikte med gamla vinterkrigsveteraner eller deras anhöriga. För att vara en försvarsbok för kommunismen är det ofattbart klantigt att denna Francke tas med. Hur kan de göra en sådan miss? Fortfarande är minnet tillräckligt levande för att väcka hat mot människor som Francke. Den grisen kunde lika gärna talat om judarnas obstinata attityd mot nazisterna som gjorde att de hamnade i gaskamrarna istället för ”bara” i ghetton.

 

Detta var de stora gestalterna i UTAN HEDER. Sedan sjunker kvalitén i boken betänkligt, och de följande inläggen innehåller inte mycket intressant, utom det sista av en yngre kommunist. Helene Carlbäcks inlägg handlar lite allmänt om revolutionstider 1917. C H Hermansson försäkrar att kommunismens manifestet handlar om individens frigörelse. Han tar upp vänsterpartiets historia och berättar att dyrkan av Sovjet, förnekande av massmord och förtryck, avsaknaden av kritik, var ett uttryck av solidaritet under det kalla kriget. ”Man måste sätta in även detta i sitt historiska sammanhang”, etc. Örjan Appelqvist säger att efterkrigstids-kommunisterna gjorde ett folkbildningsarbete, oavsett om de dyrkade Stalin eller inte. Kristina Boreus tar upp skillnaden i offentlig debatt mellan 1969 och nu. Maria Pia Boethius påminner om faran med ett svartvitt tänkande. Hon tänker speciellt på dagens antikommunism och hyllandet av marknaden. Göran Greider säger att vänsterns uppgift är systemkritik. Och att tanken på ett annat samhälle måste hållas levande. Det räcker inte med försvar av offentlig sektor och fasthållande av reformer. Löntagare skall få mer makt över produktionen. Han tycker också att kapitalismen idag är dålig, då makten är för långt borta.

Torbjörn Tännsjö kommer med ett inlägg som i likhet med Herlitz tidigare apitel är mycket självkritiskt. Han säger att partidiktatursympatin med Sovjet var ett misstag, den var komprometterande, och den överslätande hållningen till Stalin och alla de andra diktatorerna var brottslig. Vänster och höger ansågs som lika goda kålsupare, ”Och så var det förvisso”, medger Tännsjö. Ett ganska unikt påstående. Jörn Svensson har nästa inlägg, men har egentligen inget att komma med. Jenny Lindahl talar lite allmänna vänsterfloskler om makten över produktionen och att vissa delar av samhällets ekonomi borde planeras.

 

Det enda kvarvarande intressanta i UTAN HEDER är Kalle Larssons inlägg. Han slår fast att demokrati är mer än rösträtt, och tar ställning mot äganderätten. ”Ingenstans uppstår svält, krig och miljöförstöring av sig självt. Alla dessa problem är resultatet av en medveten politik som förs för att en del tjänar på den”. Och detta beror på den grundläggande motsättningen mellan de som äger och kontrollerar kapital och de som arbetar. Makten finns hos näringslivet inte folket. Dessutom är den för långt upp och bort. Som vanligt återkommer denne vänsterdebattör till frågor om skola, vård och omsord. Vänsterns specialitet. Skolan behöver mer pengar, säger Larsson. Betyg skall bort ”för att man skall kunna bedriva en vettig undervisning”. Han vill ha högre lärarlöner. Men talar förstås inte om vem som skall betala. Sedan återkommer Larsson till vänsterns standardfloskler om ”helhetssyn” (Lustigt, jag har för mig att det alltid heter ”helhetsperspektiv”). Den behövs för att ”verkligen” förstå historien. Och sedan kommer konspirationstänkandet, säkert som ett brev på posten: Borgarna svartmålar oss med kopplingar till stalintiden, ylar Larsson. De vill skriva om historien och misstänkliggöra ”varje försök till opposition mot det etablerade samhällssystemet som odemokratiskt”. I likhet med Lenin accepterar inte Larsson någon fraternisering över klassklyftorna inte. Vi är oresonliga ”med en politik som skapar ökad arbetslöshet och ökade klassklyftor”. Någon borde berätta för Larsson att Klass och kön bara är två förtryckta grupper av fyra. Invandrarna glömde han bort. Det gör honom misstänkt nära rasismen enligt traditionell vänster. Homosexuella blev också bortglömda i hastigheten. Hatar Larsson bögar? Han kanske håller med Fidel om att de borde sitta i koncentrationsläger?

 

 

Jag tycker mig ha visat att UTAN HEDER mest utgörs av retoriska knep för att slippa ta tag i argumenten. Och de retoriska knepen i boken, liksom i all politisk vänsterdiskussion, är inte särskilt originella. Man kan uttrycka retoriken med följande schema.

 

  1. Motanklagelse:
    Görs genom a, obekräftade anklagelser ”Vi kan nog räkna ut varför han säger så….” och b, konspirationsteorier. Under den här punkten är det också välkommet att lägga in lite invektiv för att mjuka upp stämningen;
  2. Framhäva sina egna goda egenskaper.
    ex. de lagar som gjort saker och ting bättre och som vänstern var först att föreslå.
  3. Proklamera sig själv som offer.
    Kan kopplas till ettan. Här berättar man hur synd det är om den egna gruppen som är så utsatt för angrepp, etc.
  4. Sväva ut:
    Eftersom kommunisterna som skrivit UTAN HEDER inte kan svara på eller bemöta argumenten som ställs, måste de komma med alternativa repliker. Orsaken är att det inte ställer dem själva i en positiv dager om någon förstår hur få argument de har. Standardkommentaren inom vänstern är repliken ”Det är mycket mer komplicerat än så…” och sedan hänvisningar till ”sammanhang”, ”strukturer”, ”hur det var just då”, ”helhetsperspektiv” och andra samhälls- och socialpolitiska kommentarer.

 

Man kan tänka sig en ring och en fyrkant, båda delade i två bitar. Ringen representerar t.ex. Palestina, bitarna det som är bra och dåligt med landet. Fyrkanten står för Israel och de två bitarna betyder det som är bra respektive dåligt. Varje gång man talar med en person som mest håller på palestinierna och frågar om låt oss säga självmordsbombare, kommer denne att framhäva den ena halvan av ringen, t.ex. Palestiniernas rätt till ett eget land och den ena halvan av fyrkanten, t.ex. muren som Israel bygger. Varje gång man talar med en som mest gillar Israel om muren som Israel bygger, kommer denne att berätta om ena halvan av ringen, t.ex. palestinska självmordsbombare och deras civila offer, samt ena halvan av fyrkanten, t.ex. Israels demokratiska överlägsenhet över sina grannstater.

 

 

 

 

 

Ring: Palestina, bra –dåligt. Rektangel: Israel, bra-dåligt

Det faktum att kommunister håller på så här gör det i allmänhet meningslöst att försöka resonera med dem. De vill vinna debatter, inte nå högre klarhet eller få ökad kunskap.

En reaktion på “4. Utan heder”

  1. Hej!
    Du verkar vara bra på att genomskåda vänsterns ”argument”.
    Här kommer ett tips på en till bok som du kanske vill ta dig an: ”Kapitalet.se” av Mikael Nyberg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism