2.3.4.4 Kap 04: Trotskism och antitrotskism

Som i all mänsklig verksamhet med mer än en person inblandad uppstår även i kommunistpartiet olika åsikter om den rätta vägen att gå. Vissa vill reformera. De börjar publicera olika uttalanden. Bara genom att ge ut anklagelser i skrift bryter de mot partidisciplinen. Trotskij lägger fram sina idéer i pamfletten Den nya kursen.[i] Det är i december 1923 som trotskismen föds.

Dess första punkt är en anklagelse mot ’byråkratism’, vilken definieras som att folk

”upphör att tänka igenom saker och ting, att de använder konventionella fraser utan att tänka över vad de innehåller, att de utfärdar den gamla vanliga ordern utan att fråga sig om den är rationell, att de blir förskräckta över varje nytt ord, varje kritik, varje initiativ, varje tecken på självständighet”.

Traditionen är viktig, men samtidigt får

”de äldres auktoritet inte tillåtas utsudda de ungas personlighet och, än mindre, terrorisera dem”.

Trotskij kritiserar hur partiet använder sig av sanningen, ”abstrakt moralism, som lär att man aldrig får ljuga eller bedra” är visserligen hyckleri,

”Men det är en sak att medvetet och med vilja bedra fienden och göra det i namn av en sak för vilken man t.o.m. offrar livet. Och en helt annan – att sprida skadlig och falsk information och försäkra att ’allt går bra’ … i en anda av rent bedrägeri”.

Det är alltså ’andan’ i förhållande till sanningen som brister i partiet, enligt Trotskij. Men är det verkligen två olika saker? Är det inte ledningens uppgift, att alltid försäkra de tveksamma att allt kommer att gå bra, oavsett hur illa det ser ut i verkligheten? Och hur avgör man motiven hos de agerande? När partiledningen skakade på huvudet åt Trotskijs teser, gjorde de det i en ”anda av rent bedrägeri”? Eller i övertygelsen att de var farliga för revolutionen och för Sovjetunionen?

(Det var) ”partiets uppgift och plikt att befria sig från sin egen partimaskins tyranni… Visserligen kunde partiet inte avvara sin maskin. Och maskinen måste arbeta på ett centraliserat sätt. Men… behovet av centralism måste harmonieras och förenas med kravet på demokrati”.

Hans bedömning är att

”Under den senaste tiden har någon sådan balans inte funnits”.

Vidare varnar Trotskij för ”klyftan mellan partiet och arbetarklassen”. Bara 15-16% av partiets medlemmar var fabriks-arbetare och han krävde ökad tillströmning av arbetare.

Som den utmärkte propagandist han är avslutar han sitt tal med ett ”stormande stridsrop”, där han uppmanar till att slänga bort all passiv lydnad, och säger att en bolsjevik är en människa som formar sin egen mening och försvarar den,

”inte bara mot sina fiender utan också i det egna partiet. Idag hamnar han kanske i minoritet… Han kommer ihärdigt att väcka frågan en andra, en tredje, ja en tionde gång om det visar sig nödvändigt”.

Han gör partiet en tjänst genom att gång på gång upprepa och försöka få igenom sina åsikter. Detta är inte tjat, utan en hjälp för partiet att

”genomföra den nödvändiga förändringen utan organisk upplösning och krampartad fraktionskamp”.

I själva verket kan sådan verksamhet bara leda till total handlingsförlamning. Och hur många möten man än ägnar åt en och samma fråga, så kommer minoriteten alltid att kräva en ny diskussionsrunda, med motiveringen att ’Nu har en ny situation uppstått’. Det kommer att sluta med att de som protesterar ”omedelbart (avsäger) sig alla poster” och avgår. Med stor sannolikhet kommer de sedan att skapa sitt eget parti[ii] – Vilket är exakt vad som hänt med de hundratals trotskistsekter som uppstått efter Trotskijs död, och faktiskt mängder med gånger före dess.

Trotskij ville ha

”ett parti som tillät olika tankeströmningar så länge de var förenliga med programmet”.

Samtidigt fick partiet inte styckas upp i fraktioner, som var en

”extrem och morbid reaktion mot den överdrivna centralismen och den dominerande byråkratin”.

Lösningen låg i att

”’ersätta de mumifierade byråkraterna med friska element som står i intim förbindelse med hela partiet’ och från de ledande posterna avlägsna ’dem som vid första kritik, invändning eller protest slår tillbaka med hårda straff’”

och terroriserar partiet.[iii]

”När Trotskijs brev lästes upp på partimötena bröt helvetet löst”.

Partiledarna blev inte glada. Kritiken betraktades som en

”omotiverad förolämpning av partiet, om inte ett hugg i ryggen”.

Men de var redo. Stalins män satt på varje post och hade total kontroll över både partimöten, debattiden och alla tidningar. De hetsade upp opinionen utan

”någon som helst rimlig proportion till dess verkliga styrka”.

Oppositionsanhängarna var både fler och bättre artikulerade, enligt trotskisterna, men sekreterarna talade på avdelningens vägnar. De förberedde mötena,

”fyllde det med sitt eget folk och uteslöt eller tystade oppositionen”.

Den trettonde partikonferensen närmade sig och den

”låg i sekreterarnas händer. Delegaterna valdes indirekt och i flera led. På varje nivå kontrollerade sekreterarna hur många oppositionssympatisörer som blivit valda och såg till att de blev utslagna på nästa nivå”.

Trotskisterna menar att de egentligen hade

”den överväldigande majoriteten av Moskvaorganisationen bakom sig… men sekreterarna stod över majoriteten”.[iv]

Även om partiledningen ’piskade upp stämningen’, måste de ju ha haft några argument mot Trotskij. Det hade de, och de kallas med en emotionell ’toutch’ för en ”öronbedövande spärreld av motanklagelser” av trotskisterna. Ledningen, hävdar de,

”var oförmögna att möta Trotskij i en uppriktig debatt. Hans angrepp var alltför farligt”,

därför tog de till ”förfalskning och påtryckningar”. I sin iver att väcka sympati för Trotskij beskriver hans sympatisörer hur ingen intern opposition någonsin ”nedkämpats med ett så tungt lass av anklagelser och ingen hade malts sönder så samvetslöst”. Nu var det med våldsamhet och raseri som partimaskinen

”kastade sig över sin huvudfiende”.

Partiets argument läggs inte fram av trotskister.[v] En koncentrerad, punktvis sammanställning av kritiken ger en förståelse för vad bolsjevikerna egentligen talade om när de bemötte trotskismen[vi].

  1.   PARTIDISCIPLINEN
  2.  TRADITIONEN
  3.  PARTIMASKINEN
  4.  NYREKRYTERING
  5.  EKONOMIN
  6.  NATIONALISM-INTERNATIONALISM
  7.  ARBETARKLASSEN
  8.  BÖNDERNA
  1. PARTIDISCIPLINEN

Det finns en konflikt mellan auktoriteten och friheten i kommunismen, mellan inre partidemokrati mot kravet på disciplin. Trotskister talar om krocken mellan makten och drömmen. Bolsjevikerna

”kunde inte avvara makten i sin strävan att uppfylla idealen, men nu hade makten börjat förtrycka och överskugga dem”.

Mycket poetiskt, men det för inte diskussionen framåt.

Enligt Lenin skulle det gamla gardet lita mer ”på sin egen socialistiska tradition och karaktär än på omdömet” hos basen. Därav de periodiska uteslutningarna. Nu sade Trotskij att man skulle öka rekryteringen, och låta de nya få fulla rättigheter.

Varför hade Trotskij stött de tidigare uteslutningarna, samtidigt som han förespråkade ökad nyrekrytering? Han svarade att utrensningarna varit tillräckliga för att rensa partiet. Men hade inte ”Lenin och centralkommittén upprepade gånger fastslagit att det inte förhöll sig så”, frågade ledningen? Stödde Trotskij, eller stödde han inte, partiet?

Han uppmanade ledningen att

”upprätthålla sin auktoritet med demokratiska metoder. Men det gamla gardet kände – och här hade det troligen rätt – att detta inte stod i deras makt”.

Hade man väl slagit in på diktaturens väg var det bara att fortsätta. Argumenten för bolsjevikernas maktövertagande och ledningens ”politiska privilegier” var lika giltiga nu som förr.

”Partiet rättfärdigade sin ’diktatur’ genom trons renhet”[vii].

Vad hade förändrats? Ingenting.

Det gamla gardet insåg ”svagheterna och inkonsekvenserna hos Trotskij själv”. Trotskij accepterade diktaturen, och sedan fraktionsförbudet. Till slut medgav att han all kritik var felaktig i samma ögonblick som den ställdes. Han kunde inte sitta på två stolar samtidigt, men ville inte medge det. Det inre förtrycket var inte en urartning, utan en

”obönhörlig konsekvens av bolsjevismens undertryckande av alla sina fiender”.

Ett resultat av leninismen.[viii] När han hamnar i motsättning till partiet och uppmanas att göra avbön, svarar han:

”’jag kan inte säga det, eftersom jag inte anser det. Jag vet att man inte bör ha rätt gentemot partiet. Man kan bara ha rätt med och genom partiet, ty historien har inte skapat några andra medel för att förverkliga ens riktiga omdöme’…

’Jag kan inte säga det, eftersom jag inte anser det’ – dessa ord framstod i sin nakna enkelhet och obeveklighet mitt bland alla subtila resonemang, genomträngande argument och fan-tasirika vädjanden. Hans fattade lugn gjorde partisekreterarna ursinniga… Hans röst ljöd i öronen på dem som deras eget dåliga samvete, från vilket de försökte befria sig med sina invektiv. Han gav dem inget svar”.[ix]

I trotskisternas framställning är det inte argumenten i sig som framstår som det viktiga, utan hur budskapet uppfattas hos åhörarna och deras reaktion. Deras reaktion beror på brister hos dem själva, och de försöker undertrycka insikten om sina fel genom invektiv. När de blir ursinniga på Trotskij, blir de egentligen bara medvetna om sina egna ’dåliga samveten’. Att kasta tillbaka skulden på anklagarna genom motanklagelse, är en retorisk teknik som återkommer i alla beskrivningar av Trotskijs partikamrater.*

”Man kan bara ha rätt med och genom partiet…”, säger Trotskij. En kuslig mening. Det är exakt som i en av världens främsta böcker, 1984, när Storebrors bödel och torterare O’Brien säger till Winston Smith,

”Ni tror att verkligheten är något objektivt, något yttre som existerar för sig självt… Men jag säger er, Winston, att verkligheten inte är något yttre. Verkligheten existerar i människosjälen och endast där. Inte i individens själ… utan i partiets som är kollektiv och odödlig. Det som partiet anser vara sanning är sanning… Det är vad ni måste lära er, Winston. Det kräver en viljeansträngning, ett slags självutplånande. Ni måste ödmjuka er innan ni kan bli frisk”.

Till skillnad från Winston Smith ödmjukar sig aldrig Trotskij. Han talar om partiet som alltid har rätt, och fortsätter samtidigt protestera. Vi får höra att han underkastade sig ”handlingsdisciplinen men inte tankedisciplinen”[x]. Varför inte? Som en annan bra bok (Kallocain) uttrycker det:

”-Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre, som vi så länge trott, med orätt. –Med orätt?. –Ja visst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar… Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också?”.

En utmärkt beskrivning av kommunismens syn på tankar, känslor och handlingar. Ur kommunistiskt perspektiv har Trotskij lika lite rätt till sina egna tankar som till sina egna handlingar.

  1. TRADITIONEN

Trotskij hade anslutit sig till bolsjevikerna strax innan statskuppen och nått toppen,

”Men han förblev en främling också inom det gamla gardet… (de såg) Trotskij som motståndaren, mensjeviken… den hätske polemikern som varit farlig också när han stod helt ensam”.

Relationen mellan Trotskij och Lenin var vänskaplig i sex år, men även under denna tid ”fanns det en brist på personlig värme i deras samvaro”.[xi] Ingen var förvånad, för ingen hade glömt att Trotskij de föregående fjorton åren varit en av Lenins starkaste kritiker. Trotskij hade beskrivit Lenins idéer som illasinnade och moraliskt motbjudande. Lenin å sin sida såg Trotskij som en ”instabil och vacklande person”. De hatfyllda invektiven Trotskij spridit mot Lenin var en av orsakerna till att han förlorade maktkampen i Ryssland. De var

”grova personliga förolämpningar” (framkastade) ”på ett vilt och djuriskt sätt”

som låg Trotskij i fatet under resten av hans liv.[xii]

Lenin hade sina fel, men det är ingen tvekan om att han var en statsman av mått. Hans politisk gärning är avskyvärd, men samtidigt går det inte att förneka hans kvaliteter.

”När Lenin t.ex. angrep en politisk attityd… såg han noga till att inte göra dem han ville vinna över ansvariga för den, och på så sätt gav hand dem alltid tillfälle att ge vika utan att förlora ansiktet, när han ville vinna över någon till sin ståndpunkt, talade han med honom på ett sådant sätt att denne gick därifrån i känslan av att själv, med egna argument och inte under Lenins tryck, ha kommit fram till den nya ståndpunkten”.[xiii]

Som ett exempel på Lenins status bland historiskt intresserade kan jag berätta om en bokrecension i Svenska Dagbladet, som beskrev en av de stora i den tidiga medeltidens kyrkohistoria:

”Med sin kombination av doktrinär konsekvens, strategisk blick, politisk överlevnadsförmåga och beredvillighet att använda våld för att nå sina syften framstår han som en 300-talets Lenin”.[xiv]

Redan vid mitten av tjugotalet var revolutionen en heroisk myt. Nya män satt vid makten. De som varit med sedan 1917 var mindre än en procent av medlemsantalet. Det var dags att berätta deras historia för folket. Alla dokument som kunde stödja legenden dök upp. Skulle de gamla partidokument där Trotskij kallat Lenin intrigör och splittrare offentliggöras? Trotskij ville det inte, men kunde inte hindra fakta från att spridas bland de nya medlemmarna. ”Det kom därför som en chock för de unga, när de fick veta att krigskommissarien en gång varit mensjevik”.

Det gamla gardet,

”upprättade en legend om den stränga kontinuiteten i partiets politik och dess faktiska ofelbarhet /…/ Under oktobers mellanakt kämpade (Trotskijs) småborgerliga själ för att få nåd. Partiet hade hoppats kunna hjälpa honom och ’assimilera’ honom. Men gång efter annan gjorde sig hans envisa mensjeviknatur gällande… (De sökte bevisa Trotskijs) obotliga anti-leninism och upprätta en rak förbindelse mellan hans opposition mot Lenin och hans angrepp på Lenins efterföljare”.

Trotskij försvarade sig med att kritisera de tillfällen de andra bolsjevikledarna tagit ställning mot Lenin. Det var ett tunt försvar och

”I själva verket ifrågasatte Trotskij (deras) rätt att tala som de en enda rätta uttolkarna av bolsjevikdoktrinen och, mera allmänt, det gamla gardets anspråk på att representera den rena leninistiska traditionen”.[xv]

Vad trotskister inte kan svara på är vem som i sådana fall har tolkningsföreträdet? Om inte ett partis absoluta majoritet, och dess ledning som följt partilinjen i ren succession sedan starten, har rätten att tolka läran, vem har den då?

Trotskister anser att deras läromästares invändningar var legitima skäl för att vägra följa partiets gemensamt fattade beslut. Men det enda skälet verkar vara att de är framställda av Trotskij. De kan inte avgöra vilka argument som är giltiga eller hantera konflikterna som denna inställning leder till inom de egna rörelserna.

  1. PARTIMASKINEN

Det finns en närmast religiös, messiansk syn på det allsmäktiga partiet som bolsjevismen står för. De såg sig själva som

”en sorts militär-religiös orden”[xvi].

Trotskij kommenterade Stalins väg för att manipulera sig till chef för det nästan heliga partiet med att

”centralkommittén förlorat kontakten med de lägre nivåerna och förvandlats till en självtillräcklig byråkratisk maskin”.

Det är paradoxalt att Trotskij krockar med

”partiets ’apparat’ när apparaten växte sig oberoende av partiet och underordnade partiet och staten under sig själv”.

Hur kunde apparaten ta över historiens enda och utvalda instrument? Om partiet överhuvudtaget kan urarta, är det ju inte mycket till utvalt instrument, eller hur?[xvii]

Under den tid Trotskij satt vid makten klagade fack-föreningarna över att de förtrycktes av Trotskijs ”byråkrati (som återupplivade) de tsaristiska regeringsmetoderna”. Trotskij ”gick till rätta med dem” och sade att ”det Ryssland led av, var inte för mycket utan för litet effektiv byråkrati.”. På den tiden kallade Stalin honom ”byråkraternas patriark”.

En annan fråga är hur

”partiorganisationen styrdes byråkratiskt och för länge sedan upphört att var representativ för arbetarna”,

men ändå speglade stämningarna i landet? Slutligen kan man fråga sig varför man har skyldighet att följa partiet om

”centralkommittén representerar partimaskinen och inte partiet”.[xviii]

Gång på gång under de närmaste tio åren skulle Trotskij stöta huvudet mot väggen i dessa frågor. Han skulle stödja och kritisera, följa och vägra, om vartannat.

  1. NYREKRYTERING

Lenins syn på partiet var ny för många. Han hade som oavvisligt krav ”partiets styrande och organiserande funktion”. Utan ledning från proletariatets avantgarde, kunde ingen strid vinnas. Marxister som Leo Trotskij och Rosa Luxemburg förlitade sig på ”arbetarklassens spontana handlingskraft”. Senare skulle Trotskij säga att denna inställning var det största misstaget i hans karriär.

Han hade i sina artiklar uppmanat till att öka antalet arbetare i partiet. Det skedde 1924, då partiet beslöt ”rekrytera en masse, ta in varje arbetare som ville bli medlem”. Istället för att se detta som en styrka, menar trotskisterna att detta var en av orsakerna till partiets urartning, eftersom

”proletariatets elit och förtrupp, endast skulle invälja de politiskt avancerade och kamphärdade”.

De nya medlemmarna stödde inte Trotskij och det berodde enligt trotskisterna på att de var

”de politiskt omogna, de efterblivna, de trögtänkta och underdåniga, karriäristerna och lycksökarna”,

så det var inte konstigt att de stödde Stalin. Stalinisterna å sin sida förklarar att

”Det var arbetarklassens mest avancerade del, dess mest klassmedvetna och revolutionära, dess djärvaste och mest disciplinerade del, som inträdde i partiet. Det var partiets leninuppbåd”.

Trotskij var missnöjd med att de nytillkomna inte stödde honom, men han hade sagt att han ville ha fler arbetare i partiet. Han gjorde ”god min i elakt spel” och låtsades att han var glad.[xix]

  1. EKONOMIN

”Under krigskommunismen väntade man sig att pengar och kredit som föraktades som en kvarleva från den gamla ordningen skulle dö bort” (men) ”snart återupptäckte finanskommissariatet och statsbanken pengarnas och kreditens betydelse och investerade sina resurser i företag som var omedelbart lönsamma istället för sådana med nationell betydelse”.

Redan 1921 var kommunisterna tvungna att backa i sina ekonomiska idéer då de inte fungerade. För att få bättre finanser proklamerar Lenin N.E.P, den nya ekonomiska politiken. Tanken var att släppa marknaden fri för att stimulera produktionen och få tillväxt i ekonomin. Lenin

”insåg att endast bonden och dem privata köpmannen kunde börja rädda den”.

Men problemen kvarstod och

”Inte heller kunde marknaden, genom det spontana spelet mellan tillgång och efterfrågan, tänkas ta hand om och lösa dem utan allvarligare konsekvenser för regeringens socialistiska syften”.[xx]

Trotskij ville utveckla en plan för hela ekonomin, men Lenin invände:

”i överensstämmelse med den klassiska marxistiska teorin hävdade Lenin att en planering endast kunde bli effektiv i en högt utvecklad och koncentrerad ekonomi”.

Trotskijs idéer gick mot Lenins, vilket garanterade att de skulle bli impopulära i partiet. Hans planiver sågs som en återgång till krigskommunismen bland folket.

Om Sovjet varit demokratiskt och man röstat om vilka som skulle sitta vid makten

”kan vi vara säkra på en sak: med hänsyn till den fientliga inställningen hos bönderna och medelklassen, som i början av 1920-talet kommit att betrakta Trotskij som motståndare till NEP, skulle den överväldigande majoriteten av de röstande varit emot Trotskij”[xxi].

Han hade ingen chans att ta över makten efter Lenins död, trots försäkringar från efterföljande trotskister.

Alla marxister

”hade alltid tagit för givet, att den socialistiska ekonomin skulle byggas på grundval av ett modernt industriellt välstånd som ackumulerats av det borgerliga samhället och därefter förstatligades” (den) ”typ av planering som den klassiska marxistiska teorin väntat sig… (kunde inte) genomföras, eftersom denna teori förutsatte ett modernt samhälle med högt utvecklade och fullt socialiserade produktivkrafter”.

Klart var att ”den materiella grundvalen för socialismen saknades i Ryssland”.[xxii]

Varifrån skulle bolsjevikerna ta resurser till att bygga samhället? I ekonomiska termer talar man om ’ursprunglig socialistisk ackumulation’, alltså samla resurser från början. Kapitalismen hade samlat med rovdrift, kolonisering och erövring. Hur skulle socialismen göra? Den var ju menad att ha högre moraliska ideal.

Lösningen blev att ta det överskott som arbetarna och bönderna skapade och investera i produktionen. Det skulle gå ut över folkets levnadsstandard, men det kunde inte hjälpas.

I alla händelser kunde man inte tala om utsugning, förklarade Trotskij. Utsugning fanns bara när en klass utnyttjade en annan. När en stat med samhälleligt ägande tog för sig av överskottet, då var det en helt annan sak, sade Trotskij.[xxiii]

En återkommande föreställning i kommunismen är att när staten tar vinsten är det i sin ordning, när aktieägarna gör det är det fel. Rätt och fel i fördelningssammanhang är alltså en fråga om vem som fördelar.

  1. NATIONALISM– INTERNATIONALISM

Revolutionen skedde i det outvecklade Ryssland, inte i England eller Tyskland, som Marx förutspått. ”Historien tycks nysta upp sig i fel ände”, sade Trotskij. Istället för att ge upp marxismen, räddade Lenin situationen genom att hänvisa till de utvecklade staternas stabilitet som ett resultat av utsugningen av resten av världen, alltså imperialismen.[xxiv]

Sedan Trotskij förlorade makten har hans efterföljare, hävdat att en av orsakerna till Sovjets urartning var bristen på revolutionärt stöd från resten av Europa. Den ryska revolutionen skulle enligt dogmen följas av

”internationella proletära revolutioner, och Trotskij skulle komma att hålla fast vid sin mening under de kommande två decennierna”.

Han förutspådde att

”de bästa marxistiska teoretikerna kommer att verka i USA. Den högutbildade amerikanske arbetaren kommer att ha Marx som lärofader”.

I verkligheten skulle det

”’utvecklade Västerlandet’… hejda eller pressa tillbaka socialismen och… i synnerhet USA skulle bli världens största och starkaste antisocialistiska bastion”.[xxv]

Han vägrade medge att han hade fel, trots att revolutionen misslyckades i hela Europa under hans livstid. Historikern Peter Englund skriver:

”Han var mycket begiven på att släppa ifrån sig olika tvärsäkra förutsägelser, vilka dock nästan utan undantag visade sig vara fel”. [xxvi]

’Arbetarna har inget fosterland’, är ett marxistiskt axiom. Hur skall samarbete mellan länder och folk ordnas så att alla folks särart tas tillvara? Å ena sidan krävs enhet i unionen mellan de olika republikerna, å andra sidan finns ”republikernas självbestämmanderätt”. T.o.m. rätten till utträde ur unionen.

”Det hade varit en av den marxistiska politikens grundlagar, att revolutionen inte kunde och inte fick föras med bajonetters hjälp till andra länder”.

Lenin och bolsjevikerna kunde prata om nationernas självbestämmanderätt, men gav inga länder och folk rätt att välja sin egen väg, om den inte ledde till socialismen, och via den väg partiet hade bestämt.

Detta är en av kommunismens olösbara paradoxer. Vad händer om ett land vill fortsätta vara kapitalistiskt? Har man rätt att erövra landet för att få det på rätt spår, liksom man erövrar makten inom ett land oavsett vad dess invånare tycker? Man behöver inte gissa bolsjevikernas inställning, eftersom de genomförde den. Svaret är ja.

Den första nation som erövrades var Georgien. Trotskij protesterade först, men

”det lät ganska ihåligt när man, som Trotskij, accepterade tesen att bolsjevikerna i revolutionens intresse hade rätt att bevara sitt politiska monopol oavsett om de hade folkets stöd eller inte”.

Efter ockupationen

”försonade sig Trotskij med detta fullbordade faktum och försvarade t.o.m. erövringen”.[xxvii]

Under resten av sitt liv skulle Trotskij alltid ta ställning mot fria länders suveränitet, när den kolliderade med den heliga arbetarstaten. Det värsta exemplet var Finland under vinterkriget (se kap 13)

  1. ARBETARKLASSEN

Trotskij förespråkade en ”identifiering mellan staten och arbetarklassen”. Deras intressen var identiska, därför behövdes inga fackföreningar eller strejkrätt.

”Arbetarna, sade han, hade inga intressen att försvara mot sin egen stat”.

Ekonomin kunde bara byggas på ”arbetarens bekostnad”, inte på högre skatter på de redan välförsedda. Men hur skall det ”fullföljas om arbetarklassen vägrar bära huvudbördan”, frågade kritiker?

Huvudsakligen genom övertalning och uppfostran, svarade Trotskij, helst inte genom tvång. Men visst fick man använda tvång om arbetarna inte insåg sitt eget bästa. Trotskij sade att arbetaren ibland bara skulle få hälften av sin lön, ibland ingen lön alls.

Men att arbeta utan lön, är inte det slaveri? Klart att det är. Ingen går med på det frivilligt, alltså måste det till tvång och våld, och trotskister medger detta utan invändningar:

”Staten kunde bara ta hälften av deras lön med våld (genom att) beröva dem varje möjlighet till protest och … arbetardemokrati”.

Det störde inte Trotskij som

”förklarade för fackföreningarna, att tvångsrekryteringen, grupporganiseringen och militarisering av arbetskraften inte endast var nödfallsåtgärder och att arbetarstaten normalt hade rätt att tvinga varje medborgare att var som helst uträtta vilket arbete som helst”.

Trotskister framställer Trotskijs agerande som modigt och rättframt. Den ende bland bolsjevikledarna som vågade säga sanningen. De andra var rädda för att offra sin popularitet. Deutscher lindar in Trotskijs åsikter med att säga att i

”all sin rättframhet och hänsynslösa ärlighet, slogs arbetarna snarare av hans hänsynslöshet än av hans ärlighet”.

Enligt trotskisternas historieskrivning var Trotskij alltid ärlig och öppen och försökte alltid övertyga

”genom blotta styrkan i sina resonemang och genom att vädja till förnuftet… han blev uppriktigt besviken över att de inte rusade iväg och lät sig rekryteras till arbetslägren”.

Lika olöslig var frågan om improduktiva fabriker:

”när han krävde att industriproduktionen skulle koncentreras till ett fåtal stora och effektiva koncerner uppstod frågan vad som skulle hända med de arbetare som förlorade sin sysselsättning”.

Svaret är att de blev arbetslösa, liksom i vilket kapitalistland som helst.[xxviii]

1923 uppstod oroligheter i industrin. Fackföreningarna ”vägrade göra sig till tolk för arbetarnas klagomål” för att inte ”störa den industriella pånyttfödelsen”. Eftersom partiet inte tog hänsyn till kraven,

”kunde små politiska sekter få ett brett inflytande och ställa sig i spetsen för missnöjet… några få gnistor (kan) framkalla en eldsvåda”.

Kommunisternas hemliga polis, GPU, fick i uppdrag att stoppa alla missnöjesyttringar. Vilda strejkare slängdes i fängelse. GPU märkte att

”t.o.m. erkänt lojala partimedlemmar betraktade dem som kamrater och vägrade vittna mot dem. (Hemliga polisen) vände sig då till politbyrån och bad den uttala att det var varje partimedlems plikt att inför GPU fördöma dem som inom partiet ägnade sig åt angreppshandlingar gentemot de officiella ledarna”.

Bolsjevikernas förste chef för den hemliga polisen, ’Järn-Feliks’ Dzerzjinsky, var en udda fanatiker och

”betraktades av kamraterna som ett märkligt ’revolutionens helgon’ av Savonarolas slag”.

Han fick jobbet då bolsjevikerna sökte en man

”med absolut rena händer”, ”omutlig, osjälvisk och modig – en själ av djup poetisk känslighet som ständigt rördes till medlidande med de svaga och lidande”.[xxix]

Hur ställde sig Trotskij till situationen?

”Han var inte på något sätt redo att försvara… oliktänkande. Han protesterade inte när de kastades i fängelse”.

Deras krav var omöjliga, under ”förhandenvarande omständigheter”.

”Han förstod inte hur staten skulle kunna tillfredsställa arbetarkraven när industriproduktionen fortfarande var obetydlig: att utbetala högre löner var meningslöst så länge dessa inte kunde köpa några varor: han insåg att strejkerna bara försämrade läget genom att försena återhämtningen”.

Vad saken gällde var att försvara maktmonopolet mot ”dess förmenta bolsjevikiska fiender”, inte mot yttre fiender. Trotskij hade lika lite svar som sina efterföljare:

”han undvek frågan”, ”han reagerade mot det sätt” (problemet hanterades, han sade att ledningen) ”sysslade med symptomen på missnöjet istället för att vända sig mot de bakomliggande orsakerna”.[xxx]

  1. BÖNDERNA

Bönderna hade alltid varit bolsjevikernas fiende” (förf. fetstil) då de vill äga sin egen jord och sälja sina produkter fritt. Det fick de inte under kommunismens tidiga år. Lenin och bolsjevikerna tryckte ner bönderna med rekvisitioner och brutala övergrepp. Alla revolter slogs ner hänsynslöst.

Det var inte förrän bolsjevikernas krigskommunism nästan lett till landets undergång som Lenin backade och proklamerade N.E.P, ett tillfälligt stadium då ett visst mått av frihandel tilläts. När Trotskij kritiserade N.E.P. och förespråkade planering sågs det som en

”fientlighet mot bönderna”.

Krasin, som var gammal vän till Trotskij påpekade att kapitalismen hade utvecklats genom att

”expropiera bönder och utsuga kolonier”,

underbetala arbetare, plundra hela världsdelar, krossa självägande böner, ruinera

”Indiens handvävare och på deras benknotor, som ’fick Indiens slätter att vitna’, restes den moderna textilindustrin”. Så…

”varifrån skulle resurserna till en snabb ackumulation tas? När Krasin talade om plundringen av bönderna och de hinduiska handvävarnas ’vita benknotor’, flög Trotskij upp från sin plats för att protestera och säga att ’han aldrig föreslagit något sådant’. Och det var förvisso sant. Men ledde inte själva logiken i hans hållning till ’plundring av bönderna’? Att Trotskij flög upp för att förneka det, antyder att han kände ett moln av misstanke, som ännu inte var större än en människohand, torna upp sig över huvudet”.[xxxi]

5. Allt motstånd var meningslöst

 

 

* Här: att hänvisa till hur budskapet uppfattas hos mottagaren och mottagarens reaktion. Själva motanklagandet är ett större begrepp och kan ta många olika former. Den kanske vanligaste av alla är att tillskriva avsikter och motiv. Det används i beskrivningen av känslorna hos Trotskijs kollegor, och hur deras handlingar formades av dessa känslor.

 

[i] DAP 89 (allt om D.N.K. på s. 91-94). Trotskij lade fram liknande tankar i feb. 1919: ”Han skrev med förakt om den ’nya byråkraten’… som såg med avund och hat på dem som var honom överlägsna i fråga om utbildning eller kunnighet” (DVP 317). Här är alltså själva urkällan. Ifrån detta Brev till en vän kan all trotskism härledas som senare upprepas av alla Trotskijs efterföljare. Detta är inkonsekvent med Trotskijs tidigare ord. När han själv satt vid makten klagade facken på Trotskijs nya ”byråkrati (som) höll på att återuppliva de tsaristiska regeringsmetoderna”. Trotskij sade att ”det Ryssland led av, var inte för mycket utan för litet effektiv byråkrati” samt att ’byråkratin’ av effektivitetsskäl skulle beviljas ”vissa begränsade privilegier” (DVP 373). På den tiden kallade Stalin honom ”byråkraternas patriark”. Dessa tankar hade han senare glömt.

[ii]I Warren Beattys film Reds från 1981, skildras detta. Den handlar om journalisten John Reed som var med under revolutionen och skrev Tio dagar som skakade världen.

[iii] DAP 91, 92, 92, 93, 93, 93, 94, 71, 94, 94

[iv] DAP 94, 94, 94, 95, 95, 95. Frågan är vad som gäller för partiet som helhet. Det är möjligt att oppositionen var i majoritet i Moskva, men var den det i hela landet?

[v] DAP 95, 96, 95

[vi] DAP 95, 81. Eller i tolv. Fyra är för marginella för egna rubriker, de är: 9. De unga kontra det gamla gardet – Trotskij anklagas för uppvigling; 10. De nya industriledarna– anklagelser om planekonomi; 11. Småborgerlighet; 12. Individualism.

Kommunismens olösliga paradoxer: 1. DIKTATUREN-DEMOKRATIN: sida i DAP 45; 43; 190f; 41; 84f. 2. INTERNATIONALISMEN-FRIA NATIONER: 43; 110. 3. INDIVIDEN-KOLLEKTIVET: 130; 104; 113; 114 4. SAMHÄLLET: 128; 130 5. VERKLIGHETEN-DOGMEN: 168; 85

[vii] Montefiore S S Stalin den röde tsaren och hans hov, s. 99.

[viii] DAP 97, 96, 97, 97, 96, 76, 96.

[ix] DAP 104

[x] DAP 104

[xi] DAP 32. Åter slås skräcken som genomsyrade de andra bolsjevikerna fast. DFP 183

[xii] DAP 248. DFP 183, 190. Lenins omdöme ur Alexandra Kollontaj, s 193. Konflikter med Lenin finns även i DVP: 66, 67, 70, 71, 75, 76, 152, 173, 180, 318, 343, 346 (vägran att lyda under inb.krig), 347 (dito) 393 (bönder och NEP), 372 (centralisering).

[xiii] DAP 34, 59

[xiv] Molander, Per, ”Rafflande skildring av striden kring arianismen”, Svenska Dagbladet, 2000-12-05, han recenserar When Jesus became God av Richard Rubenstein.

[xv] DAP 33, 112, 114, 133. Om tolkning, se även Moderna tider, s 84.

[xvi] Montefiore S S Stalin den röde tsaren och hans hov, s. 98 (orden). Trotskij jämför sina kommissarier med en ”samurai-orden”, DVP 329. Trotskijs talar om ”partiets historiska bördsrätt” som stående högre än fria val, DVP 377, dvs en historisk mission.

[xvii] Om Jesus hade givit efter för frestelsen och lämnat sitt uppdrag att frälsa mänskligheten, så hade han ju inte varit mycket till frälsare (men det gjorde han ju som bekant inte, åtminstone inte enligt filmen Kristus sista frestelse).

[xviii] DVP 373, 373 (patriark). DAP 72, 93, 104; DAP 46, DFP 87; 189. Men när kan man bedöma att kontakten finns? Eller hur man genomföra förändringen i praktiken.

[xix] DFP 303, 303; DAP 101, 101, 101, 102. Även i DVP 65.Även dagens trotskister upprätthåller elitismen. Man kan i princip bara bli medlem om man rekommenderas in. Stalinisterna: http://www.maoistisktforum.se/marx_skrifter/marxDok/mlmDok/lenin/ SUKPbHist/SUKPBhist_kap09.htm. Det finns inga bevis för Deutschers påståenden.

Det är bara hans egna fantasier som han konstruerat för att stödja Trotskij.

[xx] DAP 37, 37, 36, 36. DVP 365 (inte fungera pga. “utopiska karaktär”). Figes a.a. 726.

[xxi] DAP 38. DVP 365. På s 317 förklarar Trotskij att det är ”en erbarmlig liberal fördom” att ”Livegenskapens slaveri” och annat ”tvångsarbete alltid är improduktivt… Det obligatoriska trälarbetet… (var) ett progressivt fenomen”. Medvedev Stalin… s. 64.

[xxii] DAP 39, 39. Vilket Arbetaroppositionen vägrade förstå efter revolutionen. De ville ha allt på en gång. Därför kallar trotskisterna dem ”utopiska drömmare” som med sin ”donquijoteska anda” ”svävade bland sådana fantasimoln”, DVP 376. Så varför göra revolution överhuvudtaget? Hade det inte varit bättre att låta landet byggas upp först och sedan göra revolution? Vem har någonsin hört talas om en Western-film, där mexikanska banditer erövrar en guldgruva och sedan inser att de inte har en aning om hur man driver en gruva? Inte jag, och jag har sett en del Western-rullar. Däremot är det ganska lätt att nämna en film, där banditerna väntar tills guldet är utvunnet, lagt i säckar och lastat på tåg. Sedan rånar de tåget! Betydligt smartare, eller hur?

[xxiii] DAP 39, 81, 40. DVP 371.

[xxiv] DAP 51. Att bolsjevikerna trots allt gjorde revolution gör dem faktiskt till kättare, trots allt sitt tal om renlärighet. Lenin ”nonchalerade totalt revolutionens historiska de-terminism, vilket var själva kärnan i Marx ideologi”. Johnson påpekar dräpande att

”För att vara en person med en alldeles speciell ’vetenskaplig’ kunskap om hur historiens lagar fungerade är det märkligt att han ständigt tycks ha förvånats över hur händelseförloppet i själva verket utvecklade sig” (85).

[xxv] DAP 49; DFP 303; DAP 211. Deutscher skriver att deras förhoppningar om internationell revolution krossades på mindre än tre månader (DVP 339). Han skyller bolsjevismens ”historiska tragedi” på deras ”psykologiska oförmåga” att vägra erkänna detta eller anpassa sig efter det (DVP 335). Det var mycket i Trotskijs tänkande som saknar verklighetskontakt, men t.o.m. i sina fantasier, försäkrar Deutscher, visade han prov på ”en häpnadsväckande originalitet och uppfinningsrikedom” (DVP 367).

[xxvi] Englunds Bröderna… Lika fel hade alltid Lenin (Johnson, s 85). Apropå förutsägel-serna säger Deutscher att de blev fel för att Trotskij ”var så långt före sin tid”, DAP 162.

[xxvii] DAP 43, 43, 43. DVP 347 (marx. Pol.), 351. Hyckleri i DVP: 107. När utomstående vill medla mellan ”sovjeterna och Wrangel”, förklarar han att det är en ”inre rysk angelägenhet” (DVP 360). Internationalism gäller tydligen inte inom hans maktsfär.

[xxviii] DAP 40, 40; 80, 84; 99, DFP 74; 80, 41. DVP 371 (statens rätt. Se även Johnson, s 127-128), 372 (arbetare som klagade sparkades), 38 (övertala, besvikelse). Kommunismens svarta bok, s 103: ”Människan är av naturen benägen till lättja, förklarade Trotskij” vid partiets nionde kongress i mars 1920, och fortsatte med att säga att användningen av tillgångarna ersätter marknaden. Trotskij tog även till omskrivningar av ord: oavlönat tvångsarbete var inte ”slavarbete utan en stor tjänst åt det socialistiska fäderneslandet”, DVP 368. Johnson påpekar: ”(Trotskij) skulle senare mördas i kraft av samma verbala fantasier” (128). Det är sann historisk ironi!

[xxix] DAP 84, 83, 84, 84, 70, 70. Det bekräftas inte av andra källor. När kommunismen väl kollapsade målades händerna på hans statyer röda. Sedan vräktes de omkull. Om han tog ställning mot oppositionen, hur kan han då framställas positivt? (Även om Deutscher döljer hans argument, DAP 205: Ett två timmar långt tal mot oppositionen. Inte ett ord av Deutscher om innehållet!). Deutscher säger: ”Tyvärr var hans omutliga karaktär inte förbunden med ett lika starkt omdömesgillt tänkande” (DAP 70).

[xxx] DAP 84f, 99, 85, 85.

[xxxi] Montefiore, s 97. DAP 69, 81, 81. DVP 124, 125

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism