2.3.4.13 Kap 13: Arbetarstatens heliga intressen

Fler och fler som tidigare varit anhängare till den ryska revolutionen menade att allt var kört vad Ryssland beträffade. Kontrarevolutionen var ett faktum. Snart skulle Trotskij instämma, men han bytte aldrig åsikt i att Sovjet alltid skulle försvaras i händelse av konflikt med annat land.[i] Det gav under hela trettiotalet upphov till konflikter bland trotskisterna och ökade deras isolering i samhället.

Den första av dessa händelser var mellan Kina och Sovjet om den manchuriska järnvägen. Trotskij

”fann inga skäl… varför arbetarstaten skulle låta en vitalt ekonomisk och strategisk position falla i händerna på Chiang Kai-sheks regering” (de) ”kinesiska nationella rättigheter var, enligt Trotskij, irrelevanta”.

Han gav ”helhjärtat, om än inte okritiskt” sitt stöd till arbetarnas stat. Hans inställning berodde på principfasthet och samvetsgrannhet, vilka han ”vägrade att urvattna… med demagogi”. Ingen av de små människorna runt honom kunde förstå varför han ställde upp hinder för sig själv i kampen mot

”den stalinistiska förföljelsens samvetslösa brutalitet”.[ii]

En liknande händelse var när Sovjet förnyade sina handelsavtal med nazistregeringen i Berlin 1933. Även bland dem som gett upp om Sovjet var det obehagligt för många att se landet göra affärer med Nazityskland. För Trotskij hade Stalin

”rätten att på det diplomatiska planet agera av opportunitetsskäl”.

Hade Stalin av opportuna skäl krävt Trotskijs utelämnande, hade nog Trotskij tvekat att tala om Stalins ”rätt”. Hans biografiförfattare, Deutscher, konstaterar att

”Hans bedömning färgades inte av någon personlig ovilja mot Stalin. Den var strängt objektiv”.

Strax före andra världskrigets utbrott kom Stalin och Hitler överens om en icke-angreppspakt. Pakten möjliggjorde Tysklands offensiv i väster, eftersom den minskade risken för ett tvåfrontskrig samt gav ”förödande verkningar” på Sovjets trovärdighet som antifascismens bastion[iii]. Om detta brydde sig inte Trotskij.

”Han ville inte ens förmena Stalin rätten att förhandla med Hitler”.

Deutscher förvandlar hans agerande till lojalitet:

”Även som landsförvisad kände han… samma ansvar som han känt som medlem av politbyrån”.[iv]

Slutligen gällde frågan Finska vinterkriget 1939-40. Under de dagarna var det inte lätt att vara kommunist i Sverige. Gick man ut med ett kommunistmärke på sig kunde man få man rejält med stryk. I kommunismens försvarsbok, Utan heder, skriverPer Francke:

”Vi kommunister tyckte vanligen att Finlands politiska ledare och statsmän handlade oklokt, då de lät det gå till krig istället för att göra upp något sånär vänskapligt i konkreta frågor. Till detta kom att Finlands ställning till det nazistiska Tyskland inte var helt klar”. ”Vi hörde hemma på demokratins sida mot fascismen”

och hävdade neutraliteten, säger Francke, därav hetsen mot oss.

Trotskij åberopar till skillnad från dagens svenska kommunister varken demokrati eller antifascism, bara Sovjets rätt att göra vad det ville. Stalin, försäkrade Trotskij, försökte bara stärka en av Sovjets flanker.

”Det var ett rimligt företag och varje sovjetregering, som befunnit sig i Stalins situation… skulle förmodligen tvingas säkra sina gränser på Finlands bekostnad. Arbetarstatens strategiska intressen gick trots allt före Finlands självbestämmanderätt”.[v]

Detta var mot slutet av Trotskijs karriär och kostade honom det lilla stöd han hade kvar. Alla anhängare mindes hans protester mot Stalins förfalskade rättegångar, när de gamla revolutionsveteranerna avrättades. Då hade han

”vänt sig mot de ’Sovjetunionens vänner’ som accepterat Stalins brott under hänvisning till arbetarstatens heliga intressen”.

Nu kallade även de sista av Trotskijs anhängare hans inställning

”inkonsekvens, dubbelspel och t.o.m. förräderi”.

Tendensen är klar: varje gång Stalins gärning, oavsett om den innehåller aldrig så mycket våld eller tvång, riktas mot någon annan får den Trotskijs obetingade stöd. Varje gång en gärning riktas mot honom själv, eller hans anhängare, slår han ifrån sig och protesterar mot den skriande orättvisan.Om han vore konsekvent i sitt agerande, varför erkänner han inte Sovjetunionens rätt att göra sig av med honom i arbetarstatens heliga intresse?

Samma fråga kan ställas till dagens trotskister. De borde ’obetingat’ försvara och ’helhjärtat, om än inte okritiskt’ ge sitt stöd till förföljelsen av Trotskij.

Trotskij hade levt efter den devis som slogs fast vid bolsjevismens grundande: ”revolutionens bevarande är dess högsta lag”. Detta skapade

”en fanatisk och i viss mening omänsklig attityd. Den man som handlade så skulle inte tveka att offra andra människor och hänsynstaganden för det han ansåg vara revolutionens vitala intressen”.[vi]

Här är själva ursprunget till kommunismens inhumanitet. I en essä skriver Peter Englund följande om revolutionärens personlighet:

”Ett vanligt misstag… är dock att göra revolutionärer som Trotskij till onda människor. Ondskan må vara en kategori som någon gång är av nöden för att förklara somt mänskligt beteende, men i Trotskijs fall hjälper det oss föga… Revolutionären är… bländad av en vision som… lovar oändlig lycka… Och dit måste man nå… även om man måste föra människorna dit… under tvång, ja även om man så måste offra just de människor för vars skull tusenårsriket var framtänkt. Det är just övertygelsen och den oegennyttiga hängivenheten som gör revolutionären så full av kraft och också så livsfarlig. Och det är de egenskaperna som fick i grund rätt blida kammarlärda som Trotskij att börja morra som vilddjur och ropa på blod.”[vii]

Det är ingen som säger ”Trotskij var ond” i betydelsen ”Jaha, då är allt klart, Nu vet vi varför han gjorde som han gjorde!”. Ett sådant resonemang är precis som Peter Englund påpekar meningslöst. Det räcker inte som en förklaring till att förstå Leo Trotskij.

Samtidigt får man fråga sig vad som menas med begreppet ”ond”? Går det att tillämpa ordet på honom med tanke på hans gärningar, även om det inte är en uttömmande, heltäckande förklaring på varför han gjorde som han gjorde? Den brittiske författaren Anthony Burgess sade

Vad det goda ändå månde vara, så är det onda utan tvivel det avsiktliga ingreppet i en levande varelses rätt att förverkliga sig själv”.

Och detta var vad Trotskij gjorde mot alla han fick makt över. Därför kan man sannerligen hävda att denne blide kammarlärde var en ond människa.

I essän nämner Englund historikern Paul Johnsson som kallar Trotskij en ond människa. Jag anser Johnsons bedömning om revolutionärer som Lenin och Trotskij vara mer nyanserad än vad Englund uppfattar det som och baserar det på följande av Johnson:

”Det är trivialt att säga att människor för det mesta inte är hänsynslösa och grymma på grund av uttalad illvilja utan av kränkt rättskänsla” (s 37),

”Vi måste utgå från att det som drev Lenin till att göra det han gjorde var en brinnande humanitär känsla, som liknade helgonens kärlek till Gud” (s 82),

Johnson, som ser frihandel som oskiljbar från individers rättigheter, talar om hur mycket farligare denna kränkta rättskänsla är när den utövas av

”konstitutionella stater, som är i besittning av en skenbart moralisk auktoritet i form av parlament och domstol! Hur ondsint individens förstörelseförmåga än är, är den begränsad; statens däremot, hur goda avsikter den än har, är i det närmaste obegränsad”(s 39).

Än värre blir det förstås om statens makt är oinskränkt. Det var den efter revolutionen, ty Lenins författning

”innehöll inga konstitutionella garantier och gav inga medborgare några som helst rättigheter mot staten… ingen distinktion gjordes mellan den lagstiftande och den verkställande makten, och det fanns inget utrymme för självständiga domstolar” (s 112).

Johnson beskriver även Lenins utmärkande intolerans och jämför honom med Calvin. Två självutnämnda uttolkare av den fullkomliga läran, vilket gör att de drivs av mer hat till kätteri än hat till otrogenhet (84). Det enda de dömde folk efter var hur de ställde sig till deras idéer. En bra människa var helt enkelt en som höll med.

Andra intressanta saker Johnson tar upp är att Lenin

”besökte aldrig en fabrik och satte aldrig sin fot på en bondgård”(82)

eller ens arbetade en enda dag inom industrin. Ja, han arbetade faktiskt inte alls i livet, med undantag av ett par veckor som advokat. Istället hängde han över

”offentliga utredningar och med arbeten i historia och ekonomi” (82).

Lika likgiltig var han inför vad folk egentligen tyckte. Han åkte aldrig ut på valturné och var, precis som dagens socialister, totalt okunnig och dessutom

”inte det minsta intresserad av hur välstånd skapades” (82-83)

*

Hur kan en moraluppfattning som utgår från att rätt eller fel beror på vem som agerar uppstå?

Allt bottnar i en massa föreställningar om begreppet ”värde” som en filosof, Karl Marx, skrev på 1800-talet. Säg att man köper en vara, lägger en viss summa (t.ex. 8 000 kronor) på tillverkning, löner, hyra, råvaror, osv. Sedan säljer man den färdiga varan för 10 000 och tjänar 2 000 kronor.

Marxism innebär att man uppfattar de där 2 000 som stöld från arbetaren. En liberal uppfattar det som skälig vinst. En religiös person uppfattar det som ocker.

Och av denna metafysiska tanke om hur man uppfattar ordet ”värde”, kommer socialister till åsikten att all vinst, ja alla resurser, borde tillhöra alla, inte ägaren eller investeraren. Sedan bygger socialister en hel världsåskådning på detta. Med moral, kunskapsteori, verklighetsuppfattning och historiesyn.

Observera att vinsten inte skall gå till ”alla som har tillverkat den”, arbetarna på respektive fabrik. Då är det kooperation, en form av fri marknad, lika illa som enskilt ägande. Tillverkning av allt tillhör alla. Även de som inte vill arbeta.

Gott eller ont är i relation till vem det är som äger och kontrollerar de där 2000 kronorna, säger marxisterna. Hela världen roterar kring kampen om de 2000. Därför försvarar trotskister länder med ’socialistiskt’ produktionssätt mot länder med ’kapitalistiskt’. Och den som inte håller med är en förrädare.

I Gudfadern II, säger Al Pacino ”Freddo, du är min bror och jag älskar dig, men om du någonsin tar parti mot familjen igen…”. Han avslutar inte meningen, men det behövs knappast. Trotskister har en liknande maffia-moral[viii]. Tar du ställning för fel part… Ja, det är bäst att inte avsluta meningen.

 14. Nytt parti, ny international

 

 

[i] DAP 297, DFP 45; 39, 46; 46

[ii] DFP 46, 47, 47, 47. Deutscher säger att Trotskijs principfasthet var en av orsakerna till att så få var beredda att låta sig rekryteras till de trotskistiska partierna.

[iii] Larz Herlitz i Utan heder.

[iv] DFP 155, 332, 47

[v] DFP 331

[vi] DFP 331, 331. DVP 69, 51 (övertygelsen som ger fanatism, en jämförelse mellan marxisters förutbestämda historiesyn och puritanernas predestinationstanke). Monte-fiore: s. 99, 264: ”det som skedde… var nödvändigt”. Mer om Trotskijs moraliska relativitet i gärningar och hans subjektiva etik i Johnson Moderna tider, s 328-329

Observera att Deutscher använder ordet ”fanatiker” i positiv bemärkelse när han talar om Trotskij och de som inte får kritiseras (t.ex. Dzjerjinsky) och i negativ när han talar om Stalins anhängare.

[vii]Englunds Bröderna Marx i Petrograd.

[viii] En annan bra grupp att jämföra med är Hells Angels. Deras regel # 10 är att om en annan i Hells Angels har problem, då springer man fram och hjälper honom. Det finns inget ”vem det var som började?” eller ”vad bråket gäller”. Först och främst hjälper man sin klubbkamrat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism