2.3.1 Kap 05: Futurismen

9. Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva hand-ling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.

F T Marinetti – ur det första futuristiska manifestet 20 feb. 19091

 

 

5. FUTURISMEN

 

 

 

Futurismen skapades då dess första manifest publicerades den 20 februari 1909 av milanopoeten Filippo Tommaso Marinetti i paristidningen Le Figaro. Likt en kulturrevolutionär rödgardist angriper han alla konventioner, regler och t.o.m. själva kulturbegreppet. All kristen-humanistisk idealism hånas till förmån för intuition, sinnlighet, våld och krig.

Futurismen är ett dyrkande av det nyaste nya och det senaste sena. Teknologi och naturvetenskap som manifesteras i lokomotiv, bilar, flygplan blir alternativet till den förstockade, etablerade kulturen. Den nya skönheten är fartens skönhet, därför skall Vatikanen störtas, bibliotek brännas, museum rivas och i deras platser skall ungdomlighet och kraftfullhet, i en dynamisk explosivitet, stiga fram.2

Fram till 1918 nöjer sig futuristerna med att vända sig mot klerikanism och pacifism när de klargör sin ställning i politiska frågor. De uppskattar krigsäventyr och en expansiv utrikespolitik och tar samtidigt ställning mot parlamentarismen och det konservativa auktoritetsvälde som monarkin innebär, men det dröjer till september 1918 innan Marinetti publicerar Det futuristiska partiets politiska manifest i det första numret av Roma Futurista.

I manifestet blandas alla möjliga radikala krav, bl.a. främjandet av ett elitistiskt styrelseskick, en expansiv utrikespolitik mot omvärlden och patriotisk uppfostran av proletariatet. Samtidigt vill Marinetti verka för klassutjämning (i en annan mening än marxismens), höja förmögenhetsskatten och mitt i alltihop skrota den klassiska undervisningen i skolan. Det är ett program som utan tvekan skulle kunna kallas både konservativt och progressivt.

I sin nästa politiska stridsskrift, Democrazia Futurista från 1919, konstaterar Marinetti att det finns skillnader mellan nationalism och konservatism, revolution och anti-patriotism, samt mellan frihet, jämlikhet, rättvisa och marxism, internationalism, kollektivism.

Det som måste ändras, förklarar han, är tron på en sentimental barnuppfostran och tron på att fred främjar utvecklingen. Det som måste avskaffas, ju fortare desto bättre, är parlamentet, påvedömet, äktenskapet, värnplikten, byråkratin, åldersrätten, stor privategendom samt de privilegier och arv som hindrade duktigaste från att komma till makten.

De två stora stötestenarna är alltså dels den inre fienden med påven, den främste representanten för en föråldrad, idealistisk humanism och själva symbolen för en konservativ livssyn, i spetsen. Den nationella stagnationen hade sin grund i påvedömet och dess fördärvliga inflytande över alla sektorer i Italiens liv. Enligt Marinetti hade kyrkan alltid ställt sig på reaktionens sida och för futuristerna blev basen i programmet att antingen avskaffa den helt eller skicka den till en avlägsen plats där den kunde dö i frid.

Det andra problemet med Italien var det kulturella etablissemanget och den konserverande faktor det innebar. Liksom hos påvedömet försvarades en kristen-humanistisk idealism och den hade dessutom ett för europeiska mått ojämförligt kulturellt arv att falla tillbaka på. Antikens och renässansens magnifika skapelser gjorde att människor blickade tillbaka istället för framåt. Detta humanistiska trauma måste Italien frigöra sig ifrån om det någonsin skulle bli en modern nation.3

De städer i norr som blivit mest industrialiserade var också de minst belastade av detta trauma. Därför ville Marinetti i ett framtida Italien ha minst ett nytt slag av kulturhus i varje stad. De skulle vara öppna för innovationer på konstens alla områden. Allt nytt, arkitektplaner, ritningar och nya vetenskapliga resultat skulle presenteras utan diskriminering. Alla medborgare hade rätt att ställa ut gratis även om en del besserwissers ansåg deras verk vara ”absurda, galna eller omoraliska”.4

 

Marinetti kritiserade starkt den socialistiska rörelsen, en kritik grundad på hans aggressiva nationalism och socialdarwinistiska övertygelse. I Nietzsches efterföljd ser han socialism som ett sjukdomssymptom, en perversion. Kommunism är en ”gammal formel för mediokretism” och en ”idiotisk utopi”5 .

Socialisterna ville ha kollektivism, pacifism, internationalism, materialism; futuristerna föredrog individualism, krig, nationalism och idealism. Klasskampstanken i socialistisk form var totalt främmande för dem, trots deras sympatier för den revolutionära arbetarklassen. I dess ställe sattes den nationella kampen, vilken är ytterligare en faktor som skiljer dem från de socialistiska lärorna.

Relationen till fascismen, som de i allmänhet samman-kopplas med, är framträdande: elitism, socialdarwinism, handlingsdyrkan, nationalism och demokratiförakt. Då orättvisa och ojämlikhet var en del av naturen kunde inte någon av de båda rörelserna tro på jämlikhetsbegreppet, ytterst bottnar det med andra ord i den konservativa pessimismen om människans möjligheter.

Båda rörelserna såg eliten som en potential utan klasstillhörighet och om ett samhälle skulle vara progressivt krävdes att denna potential togs till vara, inte att genom jämlikheten utplåna dess profilering.6

Marinetti träffar Mussolini första gången 1915, efter en illegal demonstration för Italiens inträde i kriget. När Mussolini grundar sina kampförbund står Marinetti bakom honom med futurismens hela stöd7.

För Marinetti verkade den nya bekantskapen vara mannen av folket som skulle upphöja den italienska nationen, leda den mot en ny utveckling och bekämpa såväl de pacifistiska, kollektivistiska vänsterkrafterna som det reaktionära etablissemanget.

Enligt Marinetti sviker Mussolini fascismen i.o.m. sin kompromiss med kyrkan och monarkin 1920. Han lämnar Mussolinis sida. Det dröjer tills 1929 innan han låter sig inväljas i den nya akademin för konst, vetenskap och litteratur. Marinetti deklarerar åter sin lojalitet mot Mussolini och blir en av de trognaste som omger honom. Marinetti dog i Venedig 1944, medveten om att han var medborgare i den italienska sociala republiken, även känd som Salòrepubliken.

 

För de auktoritära i den fascistiska italienska regeringen verkar Marinetti mest ha varit en belastning. Hans politiska roll var försumbar, men det får tillskrivas honom och hans konstnärskrets att inget begrepp om entartete kunst slog igenom i Italien. Avantgardismen överlevde, till skillnad från i Tyskland, och även den låga förekomsten av rasförföljelser anses den futuristiska gruppen ha med att göra.8

 

Summan av futuristernas politiska handlande måste bli att de inte kan klassas in under någon politisk riktning eller gruppering. På grund av deras tvetydighet kallas de ibland anarkofascister9 , en benämning ”vanliga” anarkister inte förefaller ha invändningar emot.

I grund och botten var emellertid inte futuristerna varken socialister, anarkister eller fascister; de var kort och gott futurister.

 

1 Edwards Den barbariska modernismen, s.13

2 Edwards a.a. s.7

3 Edwards a.a. s.33f

4 Ibid.

5 Edwards a.a. s.36

6 Edwards a.a. s.101

7 Bra Böckers Världshistoria 12, s140

8 Edwards a.a. s.102

9 Edwards a.a. s.101

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism