2.1.3 Småborgarnas skräck – utökad version

I DEN STYCKADE STJÄRNANS UNION finns en kapitel som helt tillägnas en enskild person inom den moderna syndikaliströrelsen, SAC. Inledningen till underkapitlet ser ut som följer:

I början av 90-talet går tonen och språkbruket i SAC:s press in i en ny fas. En man som mest verkade vara ute efter att slå rekord i antalet förolämpningar i en och samma artikel dyker upp.

Jag tror att flera som läst kap. 2.1.3 i DEN STYCKADE STJÄRNANS UNION, kallat ”Småborgarnas skräck”, blivit förbryllade över vem denne person, Johan Larsson, egentligen är. Man kan också börja misstänka att boken lämnar en felaktig bild av honom. Vem vet om inte kapitlet i boken består av lösryckta citat och utvalda bitar?

För att ingen skall tro detta har jag beslutat mig för att lägga in allt material av och med Johan Larsson, som jag kommit över, på denna sida.

Inscannade originaldokument finns på den kortare sidan om Johan Larsson.

Avsikten är att skapa en helhetsbild. Jag vill inte att någon tror att den bild som framkommer i DEN STYCKADE STJÄRNANS UNION är falsk eller manipulerad. Jag vill lägga fram hela referat och fullständiga meningar. Självklart återfinns flera av Johan Larssons egna artiklar och utsagor. Ofta i helhet, ibland med smärre förkortningar. Allt hans material i samtliga tidningar jag återfunnit är med för att få en helhetsbild av hans uttryckssätt.

Men visst kan man dra andra slutsatser än jag av materialet. Själv bedömer jag Johan Larsson som en högst kuriös figur, och som samtidigt har svårt med sin relation med omvärlden. Sålunda avslutar jag min bedömning av honom i min senaste bok DEN STYCKADE STJÄRNANS UNION:

Har man läst artiklar av (Johan Larsson) inser man att mannen har en störd självbild…. Han verkar inte kunna förstå att det inte alltid är alla andra i världen som har fel. Ibland är det man själv som är oklar när man kommunicerar med andra, och ibland är det man själv som missuppfattar vad andra försöker säga…..

Det finns förstås ingenting som säger att den tolkningen är riktig. Kanske du som läser detta får en annan bild. Men jag hoppas att du håller med mig om att materialet är tillräckligt omfattande för att dra slutsatser.

Mina böcker, DET RÖDSVARTA SPÖKNIPPET och DEN STYCKADE STJÄRNANS UNION, försöker förstå tankesättet och mentaliteten hos moderna vänsterextremister. En av dessa är Johan Larsson. Men någon undrar säkert varför fick han ett helt underkapitel i DEN STYCKADE STJÄRNANS UNION? Och varför jag har samlat ihop allt detta material om en enskild person. Vad gör personen Johan Larsson så intressant att jag har ägnat all denna tid och allt detta besvär enbart åt honom? Svaret är att Johan Larssons personlighet är annorlunda än de flesta vänsterextremister, samtidigt som den paradoxalt nog är typisk för vänstermänniskan.

Johan Larsson är ingalunda en passiv medlem i den moderna vänsterextrema rörelsen. Till skillnad, kan jag säga, från den stora majoriteten i vänsterrörelser är han en aktiv person som gillar att uttrycka sig och låta andra ta del av sina åsikter. Inte en människa som låter gräset gro under fötterna med andra ord. Inom den vänsterextrema syndikaliströrelsen SAC har han, utöver en mängd artiklar och insändare, varit medlem i tidningsredaktioner, distriktsrepresentant och studieorganisatör. Dessutom har han startat en egen tidning och spelat i ett band. I alla dessa aktiviteter har Johan Larsson lagt fram sin syn på världen omkring sig.

Johan Larsson är en, i mycket begränsad mening, fascinerande gestalt. Ändå är bilden av honom i DEN STYCKADE STJÄRNANS UNION knappast positiv. Vad är det som gör honom värd att ta i beaktande trots min bedömning av honom som en, vad skall man säga…. obalanserad, kanske t.o.m. osund, personlighet?

Det är värt att skriva om Johan Larsson då han är på något sätt personifieringen av den inskränkte vänsterextremisten. Han är sektmänniskan som aldrig har fel, aldrig lyssnar på andra och aldrig ändrar sig. Och som uppfattar världen omkring sig som fientlig. Men än mer fientlig är förstås de potentiella quislingarna inom rörelsen. Det är dit Johan Larsson riktar sin energi: på förrädarna på samma sida av barrikaden; enligt all sektmentalitet är det där den stora faran ligger. Genom att rikta sina artiklar och insändare mot andra inom samma rörelse, har Johan Larsson gjort mer skada mot den socialistiska rörelsen SAC än de flesta.

Men inte bara riktningen på slagen är utmärkande för Johan Larsson. Även styrkan är annorlunda. Han är skarpare mot fenomen och personer inom SAC än någon annan i SAC:s press. Unikt för Johan Larsson är att han har använt fler invektiv om sina motdebattörer än någon annan, upprepat sin uppfattning om de han debatterar mot fler gånger än någon annan och använt ett grövre språkbruk än någon annan.

Låt oss gå på upptäcktsfärd bland Johan Larssons artiklar genom 90-talet för att se vilken bild av honom som stämmer…….

Första gången Johan Larsson dyker upp för att stanna i syndikalisternas debatt är i en insändare i början av 1992. Insändaren är en replik på ett tidigare inlägg som kritiserat Högskolevänstern, ett av studenternas kårpartier vid Göteborg universitet. Jag tar med den i sin helhet för att hitta utmärkande faktorer i Johan Larssons artiklar:

Tyvärr var avfärdandet av högskolevänstern totalt ogrundat och mer till sin nackdel. De är inga syndikalister, och har heller aldrig påstått det. De är studenter, för studenter, inom universitetet. Så vem bryr sig? Men om man nu skulle göra det är avfärdandet enkelt. För det första tror högskolevänstern på marknadssocialism som är ett övertagande av sossarnas blandekonomi. För det andra är deras inriktning att ett, i deras ögon, rättvist universitet ska leda till ett rättvist samhälle, och inte tvärtom. Det måste tilläggas att denna inriktning är högst officiell och finns bara på pappret.

Givetvis är detta ett fascistiskt tänkande, men så leds de oxå av fd (?) stalinister, ivrigt stödda av stalinister som bl a V:s (ex VPK) riksdagsledamot Johan Lönnroth. De ovannämnda ståndpunkterna är deras stöttepelare. Att dessa slår undan grunden för sig själv är uppenbart. Högskolevänstern har inget med den vanliga människans verklighet att göra.

Tyvärr är det lätt att skaka bort kritik som är genomsyrad av brackighet skriven så att skillnaden mellan syndikalismen och högskolevänstern ser ut som samma skillnad som det är mellan folkpartiet och moderaterna.

Artikeln visar ett mönster i Johan Larssons tankesätt. I insändaren finns de flesta faktorer som kommer att återkomma gång på gång i Johan Larssons artiklar genom hela 90-talet:

  1. Historiematerialism; det jag utläser av artikeln är att samhället påverkar universiteten, och inte tvärtom. Den sociala strukturen är allt, och några sanningar får inte antas som inte passar in i mallen Det är klassisk marxistiskt pladder, som delas av lika vansinniga ideologier i stil med strukturalism, feminism, postmodernism och antropologi.
  1. Tillskriva avsikter/misstänkliggöra motiv: Den största och viktigaste av alla vänsterns vansinnigheter! I själva verket bygger hela marxismen på det. Med vänsterns ursprungssyn på världen som en plats för oförsonliga konflikter ingår det i spelet att misstänkliggöra verkliga och inbillade fiender. Jag arbetade en gång med en kommunist och påpekade för honom att det var just detta jag hade svårast med vad vänstern beträffade. Min kollega var helt oförstående och förklarade att det var ju någonting jättepositivt: att man kan ”få ut något” av andras handlingar, att det ”gav en själv” något. Jag skulle bra gärna vilja veta om han håller fast vid det om han själv skulle bli oskyldigt anklagad för något.
  2. Anti-småborgerlighet; Redan i sin första artikel ser Johan Larsson ”brackighet” som ett allvarligt problem i andra människors tänkande. Johan Larsson kommer ofta att slå fast detta.
  1. En makalöst dålig svenska – Inte bara stavningen (oxå) i artikeln, utan även meningsbyggnaden är under all kritik.
  1. Oklarhet. Det är svårt att förstå vad Johan Larsson egentligen vill ha sagt p.g.a. hans korthuggna uttryckssätt. Han staplar meningar på varandra, till synes helt utan sammanhang.
  1. Ingen begreppsdefinition och sammanblandning av begrepp. Johan Larsson förklarar att Högskolevänstern tänker ”fascistiskt” för att de leds av ”stalinister”, vad det nu har med saken att göra.
  1. Förolämpningar, dels mot författaren till artikeln Johan Larsson vänder sig mot samt objektet för artiklarna.
    Det är tradition inom vänstern att man kallar allt man inte gillar för fascism eller – än värre – trotskism.
    Lika vanligt är förlöjligandet. Att racka ner på egenskaper hos andra. Denna punkt kopplas gärna till Konspirationsteorier
  1. Självsäkerhet. Det är ”uppenbart” för Johan Larsson att Högskolevänsterns ståndpunkter ”slår undan grunden för sig själv”, argumentet för detta verkar vara att Johan Larsson har andra ståndpunkter. Någon närmare förklaring ges inte; och detta förhållande gäller även i framtida insändare.

Det finns några ytterligare faktorer som inte är med i just denna insändare men som kommer i senare artiklar:

  1. Upprepningar, dels av samma ord eller mening i en enskild artikel, dels att samma uttryck återkommer i andra artiklar. Tyvärr gör det att Johan Larssons artiklar blir lite tråkiga i längden, det är alltid samma uttryck som dyker upp igen och igen. De vanligaste återkommande orden är: uppenbart, givetvis, undertecknad, tråka ut och ”Höh?!” som uttryck för förvåning.
  1. Anglofiering Johan Larsson kryddar sina artiklar med engelska uttryck.
  1. Konspirationsteorier. Återigen en klassisk vänsteridé som kan kopplas till den första punkten, att misstänkliggöra motiv. I Johan Larssons fall tar det sig i uttryck att SAC inte går framåt i medlemsantal utan lider av en evig kräftgång p.g.a. att en grupp, som Johan Larsson målande kallar ”Stofilerna” eller ”SAC-eliten”, har cementerat sig på ledande poster i organisationen, och i samband med detta att problemet för SAC inte är något yttre utan fiender i de egna leden. Med stöd av konspirationerna kan Johan Larsson t.o.m. se sig själv som offret, han kan ibland anse att det är han själv som är utsatt för förlöjligande. Mer om det senare.

När vi slagit fast dessa punkter är det dags att återvända till Johan Larsson och hans budskap till världen. Hösten 1992 återkommer Johan Larsson med nya artiklar i syndikaliströrelsen SAC:s medlemstidning. Insändare nummer två innehåller samma budskap som den första, men dessutom varningar om faror som lurar:

SAC måste vara försiktiga eftersom “Vår fiende (ett uttryck som ofta återkommer hos Johan Larsson) gillar kollaboratörer som infiltrerar SAC med brackig tvedräkt“. Johan Larsson slår också fast att åsikter han inte gillar är så självklart felaktiga att han vägrar kommentera dem, det är meningslöst, menar han, att säga något om andras åsikter. I själva verket får andra människors åsikter inte ens diskuteras om de inte stämmer överens med Johan Larssons egna och “tänk över“ ert medlemskap i SAC om ni tycker annorlunda, hälsar Johan Larsson läsarna. Han tillägger även att ”denna gång är jag ödmjuk”, när han med nåd ger alla andra medlemmar i SAC en andra chans att ändra sig om de har tyckt annorlunda än honom själv.

Johan Larsson skriver nu sin längsta artikel och skickar den till den syndikalistiska veckotidningen Arbetarens ”Arena”, som inte är ett forum för debatt eller insändare, utan snarare för djupare ideologiska debatter som pågår över långa perioder. Johan Larssons artikel är åter ett svar på en tidigare insändare. Denna gång från Thomas Eriksson, som presenterat sig som ”oberoende socialist” i tidningen.

Varje gång Johan Larsson nämner sin motdebattör, Tomas Eriksson, lägger han in följande parentes: “(läs småborgaren)”. Faktum är att ordet ”småborgare” upprepas 19 gånger i artikeln. Ett svårslaget rekord

Debatten rör marknadssocialism, och det är något som Johan Larsson ogillar. Åter slår han fast att de som inte håller med honom själv är kollaboratörer, vars argument inte påverkar en medveten. I själva verket gör de sig bara till åtlöje, säger Johan Larsson, om de förespråkar sådana tankar. Tomas Eriksson har enligt Johan Larsson framlagt risken för att arbetare skulle välja okunniga personer till att sköta företag i ett framtida, socialistiskt, arbetarkontrollerat samhälle. Tanken är enligt Johan Larsson

löjligt och visar… (Tomas Erikssons) negativa människosyn och auktoritära tänkande“.

Johan Larsson säger att Eriksson påstått att ett företag i ett kapitalistiskt samhälle kan drivas av någon annan anledning än för profit. Det är en borgerlig lögn, slår Johan Larsson fast, och dessutom ett ställningstagande för kapitalism. Tydligen lever Tomas Eriksson i skyddad verkstad, menar Johan Larsson.

Enligt Johan Larsson anser Tomas Eriksson att SAC skulle starta egna företag. Men det går näppeligen, för då skulle inte den kapitalistiska egoist-andan dö ut. Eftersom Tomas Eriksson inte vet hur man skall kontrollera denna anda klämmer Johan Larsson i med att han “stinker… fascism“ och antingen är förvanskare eller provokatör. Johan Larsson avslutar med följande kloka ord (?) på vägen:

Att kämpa för vår sak utifrån vår gemensamma grund är vår livsförutsättning“.

Tomas Eriksson kommer tillbaka i en svarsartikel och han är inte glad. Eriksson påpekar att Johan Larssons insändare bara innehöll personangrepp och invektiv. Enligt Eriksson har Johan Larsson ingen intellektuell kapacitet eller några rationella argument. En seriös debatt borde hålla en anständig nivå, utbrister Eriksson, och demokrati innebär faktiskt att man ”respekterar” varandras åsikter.

Precis som många andra menar Tomas Eriksson att Johan Larsson beter sig överlägset och inte lyssnar på andra då han  anser sig ha den fullkomliga sanningen. Tomas Eriksson summerar sitt budskap till Johan Larsson med:

Om du inte kan debattera utan att visa en intolerant och odemokratisk människosyn, sluta. Ta din dynga och dra dit den kom ifrån“.

En herre vid namn Julle Thorelli deltar också i debatten och hans åsikt är att Johan Larsson har bra åsikter, men att han samtidigt hånar och förlöjligar i sin artikel. Utöver det ifrågasätter Thorelli Johan Larssons mentala kapacitet med tanke på de 19 upprepningarna av ordet småborgare i en och samma insändare!

Johan Larsson svarar med en ny insändare som blir mer och mer oklar för varje mening. Rubrik: GRÄV DÄR DU STÅR.

Frihet och rättvisa. Det är grunden. Målet /…../

Att ideologierna skulle vara döda förändrar inte verkligheten. Den ”oberoende socialisten” (läs: småborgare) svar i 4/93 bekräftar bara hans småborgerlighet. Att den ”oberoende socialisten” inte kallar det småborgerlighet, trots att han bara framför småborgerliga åsikter, är för att då skulle han själv ha erkänt att han hamnat fel.

Genom att den ”oberoende socialisten” blir upprörd visar han sitt rätta ansikte. Alla de lögner han försöker lägga på undertecknad är bara ”brist på rationella argument”. Det skulle bara tråka ut att avfärda alla. Men ”anarkismen”, ”den absoluta sanningen”, ”springa ut och på gatorna med sin AK-47 och skjuta ner folk” är den ”oberoende socialistens” ord, och därmed också hans tankar. Efter detta blir hans ord om ’att en seriös debatt måste hållas på en anständig nivå’ enbart löjliga”…..

Auktoriteter ur det förgångna och etiketter har ingen betydelse för vår gemensamma grund: frihet och rättvisa. Skrivarna som personer är utan betydelse och intresse. Att den ”oberoende socialisten” behöver hävda sig är bara naturligt.

Anarkistisk skitunge”?! Ha! Ha! Ha!…..

Och långt borta från skrivbordsteoretisk småborgerlighet är att verka i verkligheten…..

Efter historiens skeva händelser råder det en allmän torka på ett alternativ till kapitalismen. Och vi, som inte bär på något stalinistiskt ok, kan skapa detta. Men det gäller att vi sparkar gamla stofiler (och det har inget med åldern att göra), och det arv de försöker påtvinga oss med sin nyupptäckta småborgerlighet, för att vara trovärdiga.

Att kämpa för vår sak utifrån vår gemensamma grund är vår livsförutsättning.

Ovan var inte hela artikeln, men praktiskt taget. Det jag får ut är följande: Först slår Johan Larsson fast att hans motdebattör, Tomas Eriksson, som tidigare presenterat sig som ”oberoende socialist”, är en småborgare. För att det riktigt skall gå in upprepar Johan Larsson det 6 gånger. Sedan beslutar han sig för att Tomas Erikssons anklagelser

är den ’oberoende socialistens’ ord, och därmed också hans tankar. Efter detta blir hans ord om ’att en seriös debatt måste hållas på en anständig nivå’ enbart löjliga”.

Vad som menas det detta är det nog ingen utom Johan Larsson själv som förstår. Vidare slår Johan Larsson fast att det skulle ”tråka ut” att avfärda alla Erikssons argument, så det bekymrar sig inte Johan Larsson om. Han låtsas helt enkelt inte om att de finns.

I sin artikel använder Johan Larsson uttryck som ”härskarklassen”, om de som bestämmer i samhälle. Han talar om ”den gemensamma grunden” (3 gånger) som binder samma alla syndikalister. Och vidare kallar han sig själv ”undertecknad” (2 gånger). Johan Larsson hävdar att den som är emot honom är i förlängningen är mot den hela revolutionära rörelsen och säger:

Och långt borta från skrivbordsteoretisk småborgerlighet är att verka i verkligheten. Partier, organisationer, grupper etc är alla bra. Detta är möjligheter att träffa och verka tillsammans utifrån mer än den gemensamma grunden”.

För att SAC skall nå framgång måste man “sparka gamla stofiler“. Och Johan Larsson avslutar, precis som i förra artikeln, med: “Att kämpa för vår sak utifrån vår gemensamma grund är vår livsförutsättning“.

I början av 1993 blir Johan Larsson aktiv i Göteborgs lokalavdelning av vänsterrörelsen SAC. Just denna lokalavdelning är f.ö. också öppet anarkistisk. Som för de flesta inom vänsterrörelser lockar redaktionellt och journalistiskt arbete. Johan Larsson går därför med i tidningsredaktionen.

Det första uppdraget blir att å tidningens vägnar skriva om årsmötet 1993. Johan Larsson rapporterar att få medlemmar närvarade, och skriver i sin redogörelse att “Vår fiende “ tjänar på vår (syndikalisternas) passivitet, då vi blir ett lätt byte för infiltratörer. Det är fara och färde ”Och ändå har vi inte än sett nåt mot vad vår fiende mer har kvar planerat för oss“, förklarar Johan Larsson. Emellertid definierar aldrig Johan Larsson exakt vem som är ”Vår fiende”, men det är tydligen ett användbart uttryck.

Även i lokalavdelningens tidning väcks protester, precis som tidigare i Arbetaren. De två aktiva i lokalavdelningen, Ann Ighe och Tore Höglund menar att Johan Larsson är hånfull mot de passiva i sina artiklar.

I egenskap av medarbetare på lokalavdelningens tidning skriver Johan Larsson sedan många artiklar. Tre av dem följer nedan och heter i tur och ordning: Tautologier, Bort från medelklasstjafs och fanatism samt Facklig solidaritet.

Varje organisation har en grund på vilken den bildades. Detta är anledningen till varför individer (inte män…niskor) har slutit sig samman. Alla medlemmar har genom ett frivilligt val godtagit grunden och förbundigt sig att verka utifrån den. Detta är vad allt inom organisationen utgår ifrån. På detta sättet slipps det grundläggande diskuteras och kan tas för givet eftersom den beslutade grunden är entydigt markerad.

Ingen kan mobilisera arbetarna. Det måste komma spontant och leda till organiserad strategi. De kortsiktiga hindrenas lösningar kommer oundvikligt leda till upptrampad kamp mot kapitalet eftersom de båda parternas intressen står mot varandra.

Desillution kommer ur fanatism och leder endast till egotrippad självömkan….

Det ligger inget i medelklasstjafset att vi ska värna om arbetarklassens intressen och ta parti för de svagare gruppernaisamhället. Det är dessa grupper som är de enda potentiellamotståndarna till kapitalet.

Vi måste inse att vi tillhör samma organisation. Och fast vi har problem med vår direkta demokrati pga lågt deltagarantal måste vi trots allt i vissa fall ta obegränsad hänsyn till detta. Bla vid konflikter. Bara för att vi har denna svaghet finns det ingen anledning till att visa upp den för full insyn. Vår fiende kan bara skratta åt oss ch de arbetare vi försöker nå bara rycka på sina axlar. För oavsett vad är enhten utåt ett måste för en facklig kamporganisation. Allt annat är att avsiktligt ropa på vargen.

Själv ser jag bara traditionellt vänsterpladder i dessa artiklar. Det är som om Johan Larsson skrev för att fylla ut tidningens sidor, och som om hans rättstavningsprogram gått sönder.

Ytterligare en artikel är värd att ta med, den längsta Johan Larsson skrivit i tidningen. I artikeln kallar han sig själv ”Undertecknad” varje gång han talar om sig själv, sammanlagt 11 gånger; och han upprepar all sina gamla paroller. Ramhistorien i artikeln är att ”Undertecknad (Johan Larsson) satt på café” när några ungdomar klagade på att syndikalisternas lokal i Göteborg alltid var stängd:

Undertecknad suckade instinktivt och slutade lyssna. Det som hade påståtts stämde givetvis inte. Undertecknad vet att det istället är det motsatta….. Undertecknad gick dock inte fram och förklarade eftersom undertecknad inte vill framstå som nån jävla ’representant’ för (syndikalisterna i Göteborg), vars verksamhet bygger på alla, var och en, medlemmar. ….

En annan gång satt undertecknad på en fest och hörde hur (Göteborgs lokalavdelnings) verksamhet, egentligen hela SACs, anklagades för att vara ’småborgerlig’. Ironiskt nog var flera av de inblandade med i Ung vänster. Undertecknad undrade på vilka grunder de riktade sin kritik ifrån. De svarade med att de som var aktiva var en majoritet av ’medelklassakademiker’. Efter detta undrade undertecknad varför de brydde sig. Då svarade de med att de var medlemmar i (Göteborgs lokalavdelning). Undertecknad suckade även här instinktivt.

Undertecknad kan hålla med i den sista situationen att det finns en grund i kritiken, och att det är för jävligt…” Men Johan Larsson vet på råd och uppmanar fler medlemmar att aktivera sig för att hålla ”småborgerligheten, vänskapshierarkier och gamla stofiler på plats” inom organisation.

Efter sin utflykt i Göteborgs lokalavdelning av den svenska syndikaliströrelsen, återgår Johan Larsson till rikstäckande tidningar. Han börjar nu skriva insändare till SAC:s medlemstidning.

Johan Larsson börjar återigen med en motinsändare, en protest mot en tidigare gästinledare av Ulf B Andersson, en känd syndikalist som ofta skriver i SAC:s tidningar på uppdrag av organisationen. (Anderssons specialitet är att bevaka vänsterextrema möten i utlandet). Som vanligt har Johan Larsson identifierat SAC:s stora problem till småborgerligheten. För att det riktigt skall gå in i läsaren upprepas det 4 gånger. Och vidare finns följande att säga om småborgerligheten i organisationen: “Denna smitta spridd av desillusionerade f.d. kämpar p.g.a. att inget har hänt“. Udden är tydligt riktad mot Ulf B Andersson och förstås alla som kan tänkas hålla med honom. Johan Larssons lösning är ”Bryt stofilernas och eldsjälarnas vänskapshierarkier”, ty det finns en otäck grupp i SAC (”stofilerna”) som cementerat sig på ledande poster.

Johan Larsson upprepar sin bekännelse till historiematerialismen, och sin avsky för idealismen, den ideologi alla som inte håller med honom har. Johan Larsson förklarar att kapitalismen är huvudproblemet och lägger ut följande:

EG är en helt naturlig utveckling av kapitalismen. Om detta är marxism, eller inte, spelar ingen roll. Religion är för dårar. Historien talar för sig själv, entydigt. Därför blir Nej till EG, i likhet med Miljöpartiet, totalt meningslöst“.

Riktigt vad dessa korthuggna meningar som staplas på varandra betyder är svårt att förstå, men med tanke på skillnaden mellan SAC förr och nu är det lämpligt med ett citat från 1978 av Gunnar West, SAC:s dåvarande sekreterare, där han lägger fram sin syn att man bör följa sin egen väg oavsett vad fundamentalister tycker:

Kanske blir du beskylld för att vara småborgare. Bli inte oroad. Skillnaden mellan en borgare, en småborgare eller en storborgare är det aldrig någon som har kunnat förklara för mig. Vad mäter man med?… ekonomi? I så fall vid vilken inkomst blir man småborgare? Är det måhända en fråga om åsikter? Vilka åsikter är då småborgerliga? Att Lenin ofta använde ordet småborgare bevisar bara hans obetydlighet som människa.”.

Ja, ja. Att SAC har förändrats till det sämre efter 1978 är inte föremål för delade meningar.

Ulf B Andersson svarar i en insändare med att säga att Johan Larsson bekämpar ”småborgerligheten” med en frenesi Andersson inte sett sedan sektvänstern på sjuttiotalet och säger: Johan Larssons ”sätt att argumentera (allt han ogillar förses med stämpeln SMÅBORGERLIG)…“ är en tröttsam och meningslös debatt.

En aktiv göteborgssyndikalist vid namn Ingemar Sjöö skriver också ett inlägg. I det kommenterar han vad Johan Larsson sagt i en tidigare insändare, nämligen att SAC alltid måste stödja arbetarnas verksamhet. Ingemar Sjöö påpekar att det finns tillfällen då SAC inte kan delta ens i arbetaraktioner, t.ex. vid en osolidarisk strejk.

På samma sida som Ulf B Anderssons svar publicerar tidningen har en ny insändare av Johan Larsson. Det är i denna artikel Johan Larssons speciella debattstil visar sig. Även om alla faktorerna från hans första insändare finns med, så har förolämpningar inte bara fortsatt vara en integrerad del i hans insändare. I den nya artikeln har förolämpningar, okvädningsord och elakheter helt tagit över:

Insändaren riktar sig mot organisationen SAC:s propagandakommitté. De som har ansvaret för att sprida budskapet. Enligt Johan Larsson är de ute på helt fel vägar, och deras idéer om hur man skall föra fram det syndikalistiska budskapet är helt uppåt väggarna. Propaganda skall enligt Johan Larsson endast vara aktioner på arbetsplatser. SAC:s propagandakommittés verksamhet är skräp, skit och skräp; och kommittén har utan tvekan kommit fram till sina slutsatser eftersom den består av medelklassintellektuella egotrippade karriärister. Kommittén är en fackpampshierarki, kapitalets lakejer, en fackpampshierarki, förrädare, en fackpampshierarki, hycklande, svinpälsar, skitskallar samt dessutom förrädare och till yttermera visso en fackpampshierarki

Ord och inga visor! Själv hade jag aldrig arbetat vidare i en organisation som tillåter dessa påhopp, men Stefan Sjöberg från propagandakommittén svarar Johan Larsson i en artikel som är mer balanserad och återhållsam än vad de flesta skulle klara.

Sjöberg meddelar för läsarna att Johan Larssons uppfattning, eller påhitt, om kommittémedlemmarnas klasstillhörighet är fel, det övriga i Johan Larssons artikel är enligt Sjöberg så lågt att han inte anser det värt att kommentera. Sjöberg säger precis som en tidigare debattör att mycket av det Johan Larsson säger är bra, men att han borde sluta med personangrepp.

Vi minns att syndikalisterna Ulf B Andersson och Ingemar Sjöö skrev svarsartiklar till Johan Larsson och hade den makalösa osmaken att ifrågasätta Johan Larssons strävan att rensa SAC från snusk och slask. Det gör man inte ostraffat! Och mycket riktigt kommer Johan Larsson igen med en ny hatartikel där man riktigt kan se den flåsande röda tungan hänga ut mellan de gula huggbetarna:

Andersson och Sjöö gör sig bara löjliga, skriver Johan Larsson, och eftersom han är mån om läsarnas välbefinnande bemöter han inte Sjöös och Anderssons argument ”för att inte tråka ut läsarna”. Johan Larsson konstaterar att Sjöö och Andersson är oseriösa och löjliga och Johan Larsson själv tvingas i sina svar balansera mellan hånfullhet och missförstånd.

Ulf B Andersson har fått ett personligt brev från Johan Larsson “för att inte tråka ut läsarna“. Ingemar Sjöös argument, förklarar Johan Larsson, är ingenting annat än medvetna missförstånd och felaktiga slutsatser; Johan Larsson kallar Sjöö okunnig och säger att han behöver läsa ekonomisk historia (Johan Larsson läste Ekonomisk Historia i Göteborg vid denna tidpunkt). Sjöö har en nonchalant överlägsenhet, förklarar Johan Larsson, och Sjöö borde visa ödmjukhet (!). Johan Larsson avslutar med dräglet skummande i mungiporna:

Skitsnack, ogrundad smutskastning bakom någons rygg, är bara lögnaktiga ynkryggars självfällande bevis på att de inte är kamrater“.

Ingen har tidigare i SAC:s press uttryckt sig så om en annan medlem. Ja, faktiskt inte ens om någon utanför rörelsen (I SAC har man olika regler om hur man tilltalar medlemmar och ickemedlemmar) I förbigående sagt kräver Ingemar Sjöö att Johan Larsson antingen tar tillbaka sina ord eller ber om ursäkt. Men om så sker meddelas inte i tidningen.

I jämförelse med språket i SAC:s medlemstidning verkar t.o.m. nazisternas gamla antisemitiska tidning Der Stürmer balanserad. Chefredaktören för tidningen hade tidigare fastslagit att inga inlägg skulle publiceras där någon ”kamrat” anklagas för fascism, stalinism, kommunism, eller dylikt utan bevis. Tydligen glömde hon bort sina löften när hon tog in Johan Larssons artiklar.

Kanske är det för att alla som Johan Larsson debatterar med är arga på honom, men Johan Larsson försvinner tillfälligt från SAC:s debatter efter 1993. Dock dyker han upp till och från med insändare i Arbetaren där han sympatiserar med gatukravallerna i städerna som ju helt enkelt “händer ibland“. Riktiga syndikalister måste alltid ta ställning mot ”bevarandet”, de som tar ställning mot kravallerna är småborgare, konstaterar Johan Larsson.

Det dröjer sedan över ett år innan Johan Larsson skriver ett par nya insändare och upprepar sin aversion mot idealismen och sin sympati för klasstänkande.

Men Johan Larsson var inte ett fenomen som förekom i debatten några år och sedan försvann. Våren 1997 återkommer han med ett inlägg som har flera likheter med hans tidigare insändare. Dess rubrik är inte alltför uppmuntrande: SACs bedrövliga tillstånd är uppenbart.

JAG ÄR SYNDIKALIST. Jag tror på att arbetarna tar över när kapitalismen kollapsar. Med detta bryter jag mot allt det som SAC står för idag.

..

Som syndikalist ser jag klasskampsförhållandets variationer som det grundläggande till arbetarnas och arbetsköparnas olika, motsatta framgångar. Alltså, eftersom arbetsköparna med storkapitalets dominans står enade mot arbetarna, måste arbetarna stå enade mot arbetsköparna.

Arbetsköparnas syfte med decentraliserade löneförhandlingar är klara. De vill sänka produktionskostnaderna, samtidigt plantera egoism hos arbetarna; att splittra upp och försvaga vår förhandlingsroll. Detta leder till individuell lönesättning och till att låta lönelyft bero på företags individuella betalningsförmåga (läs: profitkvot). Detta sista är idag accepterat av både SAC (som har det som strategiskt mål) och LO. Jag däremot, jag är syndikalist. Jag kämpar för mig och mina. Arbetsköparen utnyttjar oss och försöker blåsa oss. Arbetsköparen är inte min kompis. Arbetsköparen ser till sitt och bryr sig inte om vad det innebär för mig. Jag ser till mitt och bryr mig inte om vad det betyder för arbetsköparen. Där arbetsköparna strävar efter bevarande, strävar jag efter omvandling.

Jag är syndikalist. Jag tror på att praktiken måste stå i växelverkan med teorin, eftersom teorin är verktyget, att renodla och förenkla, till förståelsen av verkligheten. (Annat vore att rita en karta i normal storlek, 1:1.) För att förändra krävs förståelse, och för att förändra samhället förståelsen av samhället….

Jag är syndikalist. Jag är medlem av Göteborgs (lokalavdelning) av SAC, men jag är inte aktiv inom organisationen. Jag är medlem är för att det inte funnits nån anledning att vara medlem någon annanstans. Att jag inte är aktiv inom organisationen är för att SAC är ännu ett exempel på ’organisationsproblemet’ – organisationsformens inneboende korruption – i kombination med passivitet. Jag tycker inte att jag behöver beröra detta närmare eftersom SACs bedrövliga tillstånd är uppenbart.

Jag är syndikalist. Jag är skeptisk till alla etablerade organisationer då alla dessa alltid styrs av en elit, pragmatikerna, karriäristerna. Dessa samverkar och bygger en fast grund som resten av oss har svårt att forcera genom att de blivit ett med organisationen.

Jag är syndikalist. Jag är lika välkommen i SAC som i nåt LO-förbund. För dessa känner igen ett hot mot deras existens när de ser ett. Jag är syndikalist.

Visst finns flera av de gamla kännetecknen kvar. Vi använder oss av listan i början:

  1. Historiematerialism. Ur ett marxistiskt perspektiv, med allt som hör till. Klasser, klasskamp och konflikter.
  1. Tillskriva avsikter/misstänkliggöra motiv: Johan Larsson slår fast arbetsköparnas syfte. Och även motiven hos ”karriäristerna” i de etablerade organisationerna. Man ser hur denna punkt slår tillbaka mot vänstern själv. Det är svårt att få en organisation att fungera när dess medlemmar berättar för ledningen vilka ”hemliga avsikter” de har med sitt handlande.
  1. Anti-småborgerlighet saknas faktiskt i denna artikel.
  1. En makalöst dålig svenska. Visst håller Johan Larsson stilen på denna punkt. Stavning är OK, men meningsbyggnaden gör sitt till för att skapa nästa punkt:
  1. Oklarhet. Framför allt i följande stycke: ” praktiken måste stå i växelverkan med teorin, eftersom teorin är verktyget, att renodla och förenkla, till förståelsen av verkligheten. (Annat vore att rita en karta i normal storlek, 1:1.) För att förändra krävs förståelse, och för att förändra samhället förståelsen av samhället”. Det är inte lätt att följa i Johan Larssons snåriga tankegång. Inte heller är det lätt att förstå vad Johan Larsson menar då han inte vill förklara sig eller ”behöver beröra detta närmare eftersom SACs bedrövliga tillstånd är uppenbart”.
  1. Ingen begreppsdefinition – Det är tydligt att Johan Larsson har en speciell definition av ordet ”syndikalism”, men det fastslås aldrig vad som egentligen ingår i det begreppet, bara att organisationen SAC, som kallar sig syndikalistisk, inte uppfyller kraven.
  1. Förolämpningar saknar vi i denna artikel. Kanske har Johan Larsson mognat med åren? Å andra sidan behövs inga förolämpningar i detta inlägg eftersom den ändå är fylld med Johan Larssons egen version av sanningen, hans egna redogörelser för andras motiv och avsikter.
  1. Självsäkerhet. Johan Larsson menar att SAC, liksom alla former av organisationer, lider av en inneboende tendens till korruption och passivitet, vilket gör att han inte vill vara en aktiv medlem: ”Jag tycker inte att jag behöver beröra detta närmare eftersom SACs bedrövliga tillstånd är uppenbart” är hans åsikt om situationen i SAC.
  1. Upprepningar. Av 10 artikelstycken börjar 6 med ”Jag är syndikalist”, ett uttryck med vilket han även avslutar artikeln. Samt att ordet ”Uppenbart” dykt upp igen.
  1. Anglofiering (engelska uttryck) är inte med alls här. Det är något som kommer senare.
  1. Konspirationsteorier. ”En elit, pragmatikerna, karriäristerna” styr enligt Johan Larsson alltid alla etablerade organisationer. Denna elit har cementerat sig på ledande poster i SAC och gör det svårt för resten, ”de vanliga medlemmarna”, ”gräsrötterna” att säga till om något. Johan Larsson avslutar med en riktigt vemodig utsaga. Det finns en uppgivenhet i rösten som saknats tidigare när han avslutar med: ”Jag är syndikalist. Jag är lika välkommen i SAC som i nåt LO-förbund. För dessa känner igen ett hot mot deras existens när de ser ett. Jag är syndikalist.

Det dröjer tills 1999 innan Johan Larsson dyker upp på SAC:s sidor igen. I SAC:s pressbevakning blir den senaste i raden av Johan Larssons artiklar refuserad i SAC:s tidning. Johan Larsson har recenserat syndikalisten Ulf B Anderssons bok Tuzla – förnuftets oas, men recensionen föll inte SAC på läppen. Syndikalisten Ronny Stansert beskriver den som ”svamlig, osaklig och ointressant” och ett exempel på ”självförintelse”. Artikeln har inga resonemang, enligt Stansert, den bara ”kalla personer för borgare eller medelklass”. Underligt nog kommer ingen svarsinsändare från Johan Larsson, men det kanske beror på att han inte är välkommen på SAC:s sidor.

Johan Larsson ger inte upp diskussionen med Stansert, han startar sin egen tidning! Och det är i denna tidning, Konfliktbenägen, vi nu vänder oss för att fortsätta analysera Johan Larsson. I sin tidning kan Johan Larsson obehindrat föra fram sina åsikter utan att bry sig om andras bedömning av dem. Han behöver inte ta hänsyn till någon i den.

Det första vi tittar på i Johan Larssons tidning är vad Johan Larsson själv säger om Stansert och hans bedömning av Johan Larssons recension:

Det är vid vissa tillfällen mycket lustigt då ens texter tas upp. Skribenter som på förhand gett sig den på att de ska gå hårt tillväga, och sedan upptäcker att det inte var så lätt, har en konstig förmåga att lösa detta dilemma med att vanställa texten för kritik, aldrig visa någon helhetsbild, utan bara koncentrera sig på utvalda bitar, och till slut, givetvis, att förlöjliga. Ronny Stansert, ständig krönikör på Syndikalisten är en av dessa.

Eftersom Stansert tillhör SAC-eliten, dessutom Stockholms LS, och de gillar sedan länge inte undertecknad, eller några andra som opponerar sig mot deras stockholmskoncentrerade svågerpolitik, var det bara en fråga om tid innan Stansert skulle bära sig åt på det här viset även mot mig.

(jag har) byggt upp mina slutsatser med resonemang… Att inte förstå detta beror antingen på oförmåga eller illvilja. I Stanserts fall förmodligen både och.

(Stansert) blir ”givetvis” upprörd, då han inte förstår: ”Det enda Stansert uppvisar är sin egen okunnighet i ämnet. Men , och det är väl tur det, Stanserts okunnighet gör på samma sätt att han tror att han har förstått. Men den som t.ex kan Chomskys språkteori har inga problem med att förstå det jag skriver om den, som Stansert har. Denna person förstår också vad Stansert inte förstår, att Stansert inte förstår.”

Stansert tillbakavisar mitt påstående om att han (och den andre redaktören Ulf B. Andersson) skulle vara upprörda över recensionen”… ”Och Stansert skulle inte vara upprörd? Jodå. Precis som redaktören och hans medarbetare… Och Andersson då? Skulle inte han vara upprörd? (Andersson har inte bemött Johan Larsson) Då kan bara slutsatsen dras att han inte är kapabel till det, eller i alla fall med det ser en risk att bli ordentligt bortgjord. I sådana fall är det bättre att vara tyst. Skadan är redan skedd, men han riskerar i alla fall inte att själv förvärra sin situation.”

bemöta min kritik…. Nu blev det Stansert, som gjorde ett försök, det blev ju inte bra. SAC-eliten kanske inte har nåt bättre att komma med, vad vet jag?”

Stanserts förlöjligande anmärkning föll alltså tillbaka på honom själv”

Vi ser samma diskussion som vanligt när Johan Larsson är inblandad. Uttrycket SAC-eliten återkommer sju gånger. Johan Larsson ser sig som offer för förlöjligande. Och över alltihop svävar skuggan av konspirationen.

Som alltid kan ingen annan människa få Johan Larsson att ändra sig. Som alltid är han under inga omständigheter beredd att ta till sig vad andra människor säger. Eller ens gå med på att någon annan människas uppfattning kan vara värd att ta på allvar.

Fast det är klart, varför skulle han det? De tillhör ju bara den dumma SAC-eliten, som – givetvis – bara gör sig – uppenbart – löjliga.

Låt oss stanna kvar vid Johan Larssons alster med det passande namnet Konfliktbenägen. Utöver diskussionen ovan är mitt intryck att den mestadels består av meningslösa intetsägande långa vänsterharanger, samt Johan Larssons välkända hat och avsky mot allt och alla. Så här lyder inledningen i höstnumret 1999.

Rämmel nr 4 blev det sista numret jag medverkade i. KONFLIKTBENÄGEN är bara mitt sätt att ”städa upp” och göra det jag har lovat….//…Det spelar ingen roll hur mycket en är medveten om det, trycket från de som äger tolkningsföreträde är hårt. För så länge de är tillräckligt många…

Men att polemisera mot en i inkognito? Och mordhot?

Dom och jag kommer aldrig att bli arbetskamrater, så vad fan.

Här är mer slakt av ”heliga kor” – illusionskross.

Inget är förändrat. Kampen fortsätter

REVOLUTION

Johan Larsson

De första sidorna består av just långa typiska vänsterharanger, där Johan Larsson slår fast sitt materialistiska budskap och sin marxistiska grundsyn som vore den en absolut sanning. Johan Larsson berättar om sin syn på kunskap och skillnader mellan sig själv och de med borgerligt tänkande: ”De borgerliga akademikerna kallar mig ideologisk”, säger Johan Larsson, men enligt honom själv är hans kritik inte mer ideologisk än de borgerligas påståenden. Skillnaden är att Johan Larssons syn på saken ”kan förklara mer än vad de kan med deras teorier” I likhet med många marxister säger Johan Larsson att teorier är teorier, det är sak samma bara ur olika perspektiv, men marxismen är mer sann än andra.

Det är naturligtvis en vansinnig idé. Sann vetenskap strävar, till skillnad från marxismen, efter objektivitet, inte konspirationsteorier. Dessutom har det lilla i marxismen som går att verifiera prövats mot verkligheten och visat sig vara värdelöst. Det finns med andra ord inget sådant som en uppdelning i ”borgerlig” och annan akademisk verksamhet. För att få en så falsk syn som marxism att gå ihop krävs just den sortens konspirationer och misstänkliggörande som Johan Larsson är expert på. Han har förstås svar på varför hundra år av socialistiska idéer om klassuppdelning visats sig vara falska : ”Tolkningsföreträdet kommer ur vem som har makten över samhället, makten över produktionsförhållandet”. Så enkelt är det att göra sin egen syn på verkligheten immun för kritik!

Betydligt roligare än det traditionella vänsterpladdret är Johan Larssons artikelserie ”Den svenska vänstern är ett skämt”. Rubriken förvånar inte. Det är ju svårt för människor som Johan Larsson att se något positivt i tillvaron. I detta nummer har Johan Larsson beslutat sig för att avslöja hur dålig den svenska syndikaliströrelsen SAC är.

Det blir riktigt dråpligt när Konfliktbenägen berättar om New Age–strömningar i SAC, och hur ledningen håller New Age-flummarna under armarna. De skyddas och accepteras så de kan hålla sina ”Lär känna dig själv och andra”- kurser.

Johan Larsson slår även fast att SAC:s tidning Arbetaren har blivit medelklassig, och därför blivit sämre. Även det syndikalistiska ungdomsförbundet SUF ”är dominerad av ungdomar från medelklassen”. Ett annat problem, påpekar Johan Larsson, är den ideologiska förvirring som råder i SAC och säger: ”…teorin måste anpassas efter verkligheten. Att det ens behöver beröras beror på att det för SAC och andra ”revolutionära” organisationer inte är en självklarhet.

Avsevärt allvarligare är Johan Larssons redogörelse för SAC:s problem med sin A-kassa och den ansvariga som blivit sparkad. När man talar om f.d. medlemmar och anställda i SAC använder man inte deras namn. I den kusliga återgivningen i Konfliktbenägen kallas den f.d. anställda, Lollo Bergsten Niklasson, som jobbat för SAC i nästa trettio år, för ”kvinnan”. Johan Larsson, liksom alla i SAC, försöker göra henne till icke-person: 

En anställd visade sig ha lånat ut 1,4 miljoner kronor till sig själv och sin make, även han anställd på a-kassan, Kvinnan avskedades. För detta stämde kvinnan SAC. Tingsrätten ogillade avskedandet och styrelsen blev skyldig att erbjuda henne arbete. Som svar på detta valde kvinnan att inte dyka upp. Styrelsen tolkade detta som olovlig frånvaro och kvinnan arbetar inte längre där.”

I övrigt innehåller Konfliktbenägen lite om den amerikanske författaren Norman Mailer, och en bokrecension av Agneta Fransséns avhandling Omsorg i tanke och handling. Den senare boken berörde Johan Larsson speciellt då han vid tillfället gick en utbildning inom vården. Hans egen inställning är att normen i sjukvården blir alltmer fascistisk

Johan Larsson berättar om en scen som berör Fransséns bok: Johan Larsson hade suttit och läst Göteborgs-Posten, ”den största borgerliga blaskan här”, och en av artiklarna, som handlade om Fransséns bok, hade tagits upp på en av hans lektioner i vårdutbildning. Lärarinnan berättar för klassen att artikeln hävdar att vårdpersonal hellre klagar över att de har ont om tid, än spenderar denna tid med vårdtagarna:

Det är något att tänka på när så många klagar på nedskärningarna.’ Sedan nickade hon som för att markera det sista ytterliggare. Jag fick en flipp. Inte visste jag vad jag skulle säga, jag hade ju inte läst igenom Gp-ledaren och ännu mindre doktorsavhandlignen. Ändå hasplade jag ur mig nåt som att rasterna blir viktigare och viktigare ju större arbetsbördan är. Lärarinnan bara tittade på mig och sa lugnt: ’Johan Larsson, förmodar jag. Du ska vara välkommen

Som sista område där Johan Larsson lagt fram sina åsikter och sin syn på livet finner vi musiken. Av en ren slump råkade jag komma över en CD-skiva med tre låtar på, den kallades Boxarna – Tre små, utgiven av Primal records 1996. Det berättades för mig att det inte var någon mindre än Johan Larsson som sjöng på skivan; det tyckte jag var fantastiskt och jag blev klart nyfiken på skivan. Det tog ungefär tre sekunder in på första låten innan jag förstod att Johan Larsson också skrivit texten. Det var samma kommentarer som jag så ofta stött på i hans inlägg och artiklar, t.o.m. samma ordval.

Det första spåret kallas Djungel, och börjar med repliken ”Ibland när jag vaknar är jag så jävla trött, jag orkar knapp ur min säng” (tröttsamhetstemat är ju återkommande hos Johan Larsson: Det sista spåret, Så jävla trött, är ganska trist och säger inget nytt; Johan Larsson hälsar bara att ”Jag e så jävla trött på de här”). Sedan kommer rader om hur dumma vissa andra är ”Nån dum fan vill åt ett förmansjobb, gör allt för att va ett svin”; budskapet är att vissa vill stiga uppåt i hierarkin och därför samarbetar med fienden, kapitalisterna. Refrängen är lika spännande: ”Det är en djungel därute……så länge ni gör vad ni gör mot varandra”. Observera ordet Ni. Det är hos Johan Larsson aldrig ”Jag” eller ens ”Vi”. Det är alltid Ni andra som har fel, gör fel, är fel!

Nästa låt heter Gillar inte dej (det är svårt för Johan Larsson att hitta någon han gillar). Spåret börjar med en monolog innan musiken sätter igång. Det är Johan Larssons röst som hörs och detta är vad han säger till lyssnarna:

Du frågar varför ja e så jävla full varje gång du ser maj. Förstår ni inte att de e de enda sättet jag kan stå ut bland er

En fantastisk replik. Den sammanfattar allt som sagts om Johan Larssons personlighet. Att han dricker sig full beror på att han måste stå ut med alla psykós som finns runt omkring honom! Resten av låten går i samma stil, fast bara än mer negativ: Replikerna är i stil med Jag gillar inte dig, som ju även är titeln, ”och visst är det personligt men ta det inte så allvarligt”. En annan är ”Jag orkar inte bry mig”, och sammanfattningen beskriver hur illa han tycker om den senaste person han mött ”Ännu en som visar sej va en skitskalle, en skitskalle, en skitskall-he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he, -he”.

Ja, det var allt Johan Larsson har skrivit. Ingenting man går igenom i en handvändning. Vad beträffar mitt hopp att den ger stöd för min uppfattning om Johan Larsson i DEN STYCKADE STJÄRNANS UNION, tja, bedöm själva.

Tillbaka till Inbördes bråk, det andra kapitlet i Den styckade stjärnans union.

argument mot vänsterextremism