Kap 2: Inbördes bråk

2.1 Motsättningar inom SAC

2.1.1 Missnöje med ledningen och splittring 1987
2.1.2 Nittiotal
2.1.3 Småborgarnas skräck
2.1.4 Mer missnöje med ledningen och splittring 1995
2.1.5 Detta eviga missnöje med ledningen

2.2 Den breda strömningen

2.2.1 SAC:s heretiker
2.2.2 Anti-idealism
2.2.3 Flumsnack?
2.2.4 SAC och kommunismen
2.2.5 Liberalism och sionism

 

*

Tabell 1: Antalet tillfällen av kritik och/eller motsättningar i SAC:s medlemstidning och mot vem eller vilken instans de har riktats:
1976-1982 1983-1989 1990-1996
SAC                      21 SAC                       28 SAC                       37
CK                           – CK                           2 CK                          3
AU                           5 AU                           9 AU                         27
Federationer             2 Federationer             2 Federationer             2
Distrikten                 3 Distrikten                 7 Distrikten                 4
Lokalavdelningar     6 Lokalavdelningar   21 Lokalavdelningar   31
Övrigt                       7 Övrigt                   18 Övrigt                   47
Enskilda                 21 Enskilda                 49 Enskilda                60

För de två senare tidsperioderna visar summan av siffrorna att det rör sig om en stark ökning av motsättningar i förhållande till sidantalet (23%, 43%)[3]. Siffrorna för lokalavdelningar och arbetsutskottet är mer än dubbelt så stora. ”Övrigt” har trefaldigas. SAC:s interna problem har accelererat i en växelverkan med nedgången.

Under SAC/Kongress räknas även klagomål mot omröstningar, stadgar, gemensamma beslut, hierarkiska eller patriarkala strukturer och annat som riktar sig mot hela rörelsen.
D.v.s. övriga delar av syndikaliströrelsen: Arbetaren, SAC:s förlag Federativs; kommittéer; funktionärer och anställda (ombudsmän, kassör m.fl.); SAAK (A-kassan); klubbar, o.s.v.
Period två och tre är 1,7 respektive 2,3 gånger större än den första perioden. Multiplicera siffran i den första perioden med antingen 1,7 eller 2,3 för att få siffran i relation till sidantalet.

Men bara antalet motsättningar räcker inte för att förstå utvecklingen. I nästa underkapitel återges hur de har förändrats. Underkapitlet täcker inte alla motsättningar. Senare kapitel kommer att handla om moraliska, ideologiska, ekonomiska och med våldsinslag. Det måste tyvärr bli ett urval, en fullständig sammanställning skulle fylla en foliant.

 

2.1 Motsättningar inom SAC

 

Redan i första numret av SAC-Kontakt 1976 frågas “Vad fan händer med SAC?“. Det är två syndikalister vid namn Björn Karman och Johan Sundgren som säger att syndikalisten Atho Uisk är “ute och fladdrar“ då han har uttalat sig positivt om liberalism. Atho Uisk, medlem sedan 1965, är en av de få kvarvarande av en riktning inom SAC vars anhängare kallas Nyorienterarna. De kommer att beskrivas senare.

Den första anklagelsen i SAC:s medlemstidning om förräderi, som åtföljs av hårda ord, kommer 1981 då syndikalisten Mårten Hedström i en artikel kallar SAC:s byggnadsfederation Quisling, och tillägger ”FY FAN! Det luktar socialdemokrati.”

SAC:s kongress 1979 är positiv om framtiden och kongressen 1983 kallas en milstolpe och SAC:s bästa kongress. Samtidigt uppstår det första exemplet på konflikter i praktiken inom SAC: På en ideologikurs förekom ”rått käbbel, argument under bältet” och anklagelser som gjorde de nya medlemmarna konfysa.

I artikeln frågas varför vissa i SAC inte tål kritik och att toleransen på mötet var obefintlig. Många verkade mest vara där för att attackera andra, det liknade en ”katolsk inkvisition”, ingen lyssnade på någon annan eller var beredd till självkritik, alla bara ”rapade ur sig” vad de tyckte.

1984 uppstår under en tremånaders period allvarliga konflikter på alla områden i SAC:

  • ideologiska;
  • organisatoriska,
  • anarkister – syndikalister;
  • SAC – anställda ombudsmän.

Den allvarligaste organisatoriska kritiken kommer från Ulf Henell som menar att hela den industriella delen av SAC borde läggas ned då ingen väljer federationspersonal, de handplockas utan att medlemmarna har möjlighet till kontroll.

En ny ton ifråga om motsättningar uppstår efter en debattväxling där Jaques Wallner deltagit. Wallner kommer att återkomma vid många tillfällen i denna bok. Efter att aldrig fått svar utan bara blivit motanklagad och tillskriven åsikter han aldrig sagt tappar Wallner till slut tålamodet och tar till kraftuttryck.

Fr.o.m. slutet av 1984 blir invektiv, obevisade anklagelser och att man tillskriver människor saker de aldrig sagt blir regel, inte undantag i SAC:s debatter.

Eva Eggeby vars moral skiljer sig från de övriga i SAC säger i en artikel att den dåliga ekonomin och osäkerheten om framtiden har gjort att det uppstått osämja, konkurrens och gruppbildning i SAC.

Mot slutet av 1985 når passiviteten hos medlemmarna en bottennivå som aldrig överträffats: av 15 836 medlemmar deltar 46 stycken i en omröstning.

uppdatering 2016: SAC består trettio år senare av färre än 5000. Ca en tredjedel är arbetslösa och kan därför inte betala full avgift. Omkring ett tusental är illegala invandrare, utan identitetshandlingar och betalar inte heller full avgift. Samtliga anställda har blivit avskedade pga av brist på pengar. Aktivitet och utåtriktad agitation är praktiskt taget obefintlig. De är inte ens med på bokmässan i Göteborg längre.

Samtidigt inleds en massiv debattkampanj mot den siste kvarvarande ortodoxe syndikalisten, Bror Morén. Den avslutas i medlemstidningen nr 4,  1986, sid 19, där Morén försöker få anarkisterna att inse schizofrenin i att hävda att anarkismen har idéer och att ingen kan avgöra vilka dessa idéer är. Han får inget svar.

Under 1986 hålls en omröstning gällande om de som är medlemmar i SAC och ett annat fack skall få inneha förtroendeuppdrag. En av SAC:s trotjänare är Kristian Falk som är motståndare till Anders Filén, en av de dubbelanslutna, av personliga skäl då han uppträder spydigt i diskussioner och intar stöddiga attityder. Debattören E Erlandsson introducerar en sämre form av stavning i medlemstidningen med inslag som tyx (tycks) och oxå (också).

Ungefär samtidigt blir Martin Nilsson motvilligt SAC:s nye sekreterare, han vill helst slippa då många medlemmar är auktoritära och han inte gillar den attityd han mött. Nilsson, som är chefredaktör för SAC:s medlemstidning mellan nummer 9/87 och 8/90 kallar sig ideologiskt för anarkokommunist och stödjer våldsanvändning.

En artikelförfattaren som inte ses ofta är Janne Friberg. Friberg skriver en artikel 1986 och säger att debattnivå är låg i SAC. I artiklarna finns enligt Friberg bara åsikter, inga argument och redaktionen borde inte släppa igenom sådan dynga.

Efter Fribergs artikel fanns en chans för SAC att ändra på de inre förhållanden, en möjlighet att reda upp situationen och att ta bort de värsta missförhållandena, men SAC:s ledning försitter tillfället.

Per Nilsson, chefredaktör för SAC:s medlemstidning från 1979 till 1987, skriver i om SAC:s problem 1987: En lokalavdelning vägrar delta i distriktets verksamhet efter att en annan avdelning har lagt ett förslag de ogillar. Nilsson förstår inte; varför kan vi inte ha förtroende och ha olika mening i en del frågor och samarbeta om det gemensamma? Organisationen riskerar ju att delas upp och tyna bort. Det finns något känslosamt i rösten när Nilsson säger:

Hur skall vi, tillsammans, kunna kämpa ner förtryckarsamhället och bygga upp ett fritt, socialistiskt istället om vi inte litar på, ja inte ens talar med varandra längre?“.

Per Nilsson ger ett tolerant intryck. Han anser att allt kan diskuteras i SAC, men accepterar inte att en annan medlem kallas jävla förrädare eller fascist. Nilsson tar ställning för olika tolkningar av lokal (”frihetlig”) socialism, men hävdar samtidigt att syndikalismen mår bäst av en organisation. Flera skulle innebära ”en uppstyckning i mindre enheter med totalt sett sämre samarbete och styrka”.

2.1.1 Missnöje med ledningen och splittring 1987

Vid SAC:s kongress 1987 uppmanas medlemmarna trots allt det pågående bråket att glömma gammalt groll (motsättningarna inom SAC har gått så långt att medlemmar i Dellens lokalavdelning kallats Stockholmare). Jaques Wallner, nybliven ledamot i arbetsutskottet, får frågan om han tror att SAC har en positiv eller negativ framtid, men vill inte uttala sig.

Jaques Wallners uttalande är en milstolpe i SAC:s historia. Att en medlem i högsta ledningen inte säger “Allt kommer att gå bra!“, händer inte vid något annat tillfälle i SAC:s press. En liknande situation är när Britta Gröndahl, som varit medlem i 40 år, inte vill uttala sig om SAC:s framtid är ljus eller mörk i husorganet Arbetaren 1994, nr 21, sid 12.

SAC:s kongress beslutar att höja medlemsavgiften. Det leder till att många säger att medlemmarna inte alls bestämmer i SAC som det skryts om i annonserna, utan kongressen, precis som i LO.

Sex lokalavdelningar anklagar arbetsutskottet för att strunta i att svara på frågor, trots att avdelningarna både skrivit och ringt; ”ni skall inte tro att ni tystar oss med det systemet”, hälsar de AU.

En av de som startat de interna problemen i SAC är Torsby lokalavdelnings ordförande, den 85-årige Sixten Jubell. I Torsbys lokalpress uttalar sig Jubell senare mot SAC. I SAC:s medlemstidning utsätts han för kränkande påhopp av sina f.d. kamrater för att han kritiserar sin gamla organisation.

Ironiskt nog ger SAC under pågående splittring ut en pamflett där de konstaterar att lydnaden är samhällets största problem och att vanlig egoism skapar mindre problem än lydnad. Naturligtvis gäller detta endast samhället; inom SAC förklarar (s 6) sekreteraren Ingemar Nilsson för de olydiga att SAC:s ledning inte kan kohandla med beslutet om avgiftshöjningen. Samtidigt drabbas SAC av kupper och stölder.

Till slut vägrar redaktionen ta in fler insändare om de inte har några nya argument och på ett möte som hålls för att få slut på klagomålen, var det några som

verkligen ansträngde sig för att missförstå”.

Den SAC-trogne Jan Berglund skriver (s4) att

I glesbygder, särskilt norrländska, säger man inte syndikalister eller SAC-are. Där är man LS-are om man valt att stå utanför (LO)”, LSare är man, det är säkert. Om man också är syndikalister är mer osäkert”.

Efter diskussioner som varat i månader går uttryckssättet in i en ny fas. I en fullt berättigad helig vrede kan AU-ledamoten Jaques Wallner inte hålla tillbaka vad han tycker ( s 8) om splittrarna, han är

ta mig fan trött på det här skitsnacket från dessa odemokratiska medlemmar…” som ”…ger blanka fan i beslut”. Titeln är ”Fy fan Färila”, era “snålvargar“, “pampar“, “lögnare“, “gnällmånsar“ och “bedragare“ som “kastar skit“ (det sista ordet upprepas sex gånger).

Efter Wallners artikel är språkbruket aldrig sig likt igen inom SAC. Året efter når det vulgära uttryckssättet ett bottenrekord när Atho Uisks åsikter kallas “småborgerligt pissliberalt skitsnack“ av Carlos Alfonso jr. Men det kommer att bli värre, mycket värre. Som syndikalisterna själva skulle säga:

Och ändå har vi inte än sett nåt mot vad vår fiende mer har kvar planerat för oss”.

 Citat av dåvarande medarbetare i Göteborgs-syndikalisternas medlemstidning, Johan Larsson

Vad motsättningarna gäller är att utbrytarna helt enkelt inte vill betala en högre avgift. För en liberal organisation är motsättningar lätta att lösa: Låt dem gå! För en kommunistisk är det lika enkelt: Tvinga dem kvar! Men i ”frihetlig” socialism litar man till människans inneboende godhet som gör att alla villigt delar med sig och visar solidaritet; dessvärre verkar konceptet inte fungera helt igenom tillfredsställande.

2.1.2 Nittiotal

På SAC:s framtidskonferens som hålls i Stockholm 1990 sker saker som inte hör till vanligheten på svenska konferenser: SAC-medlemmarna angriper lokalens anställda; andra skapar en konspirationsteorier om avgifterna; en deltagare vill ersätta diskussioner i SAC med rockfester; och en anarkist från Örebro, Roland Vila, gjorde sig skyldig till ett odrägligt beteende: Han tog över talarstolen utan att bry sig om talarlistan eller ”respektera” andras rätt att yttra sig. När Vila till slut blev stoppad skrek de övriga Örebroarna på mötet Sossemetoder och jävla fitta till de som försökte upprätthålla ordningen.

En SAC-medlem vid namn Dagh Caselbrant skriver till medlems-tidningen och säger att han trodde inte att syndikalister kunde uppträda på detta sätt! Han hoppas att det var ovanligt och att det inte kommer att upprepas. Det skrivs ingenting om åtgärder mot Örebroarna.

Ulf B Anderssons specialité är att skriva artiklar från kommunistmöten där han berättar om absurda händelser. Sedan skriver han att SAC skiljer sig från kommunisterna (man undrar om han deltar i SAC:s egna möten). Syndikalisterna saknar inte självuppskattning. Den första maj 1990 hålls världens största syndikalistiska demonstration i Stockholm – det säger inte så mycket utom att syndikalismen och anarkismen närmast är utdöda i världen. I anslutning till demonstrationen säger SAC:s AU:s manifest:

Syndikalismen är mänsklighetens och vänsterns enda återstående möjlighet“:

I nästa motsättning kritiserar en av de mest aktiva syndikalisterna, Jaques Wallner, SAC:s centralkommitté, varvid arbetsutskottet med stockad röst säger att Wallners debattstil med ord som Byråkrat är oförskämt och att misskrediteringar är osolidariskt. AU säger att de inte gillar lögner och insinuationer. Wallner upprepar att Centralbyråkrater vill få händerna på pengarna i SAC och säger: AU vill bestämma hur medlemmarna tilltalar dem i tryckt skrift. Passar det inte så censurera då,

bry er mer om bolagets skötsel och mindre om medlemmarnas ordval!”.

Chefredaktören för medlemstidningen Martin Nilsson anklagar Wallner för att inte acceptera kongressbeslut; och Kristian Falk kallar Wallners argument för hans skräniga uppkastning och hävdar att Wallner är mot SAC:s verksamhet, eftersom det ger inte utrymme för hans privata korståg. Syndikalisterna upprepar gärna sina uttryck, fr.a. ”privat korståg” och ”undersöka förutsättningslöst”.

 

2.1.3 Småborgarnas skräck

I början av 1990-talet går tonen och språkbruket i SAC:s press in i en ny fas. En man som mest verkade vara ute efter att slå rekord i antalet förolämpningar i en och samma artikel dyker upp: Johan Larsson. Så här ser han ut sid 1, mitten.

En annan faktor i Larssons artiklar är en makalöst dålig svenska, samt en oklarhet om vad han egentligen vill ha sagt. Han staplar meningar på varandra, till synes helt utan sammanhang (här är några exempel på korta inlägg (sid 1))

Johan Larsson är ingen genomsnittsmedlem. Han ingick i Göteborgsavdelningens tidnings-redaktion, var distriktsrepresentant och studieorganisatör. Larsson startade även en grundkurs i syndikalism som inställdes p.g.a. lågt deltagande.

En av Larssons första insändare är en replik på en artikel. I repliken konstaterar han att tanken att institutioner kan påverka samhället givetvis är ett fascistiskt tänkande och dessutom är artikeln fylld med brackighet. SAC måste vara försiktiga eftersom

Vår fiende gillar kollaboratörer som infiltrerar SAC med brackig tvedräkt.

Åsikter Larsson ogillar är så självklart felaktiga att han vägrar kommentera dem. De får överhuvudtaget inte diskuteras och tänk över ert medlemskap i SAC om ni tycker annorlunda, hälsar Larsson läsarna. Han säger även att ”denna gång är jag ödmjuk”.

I Larssons längsta artikel lägger han in parentesen: (läs småborgaren) varje gång han nämner en av sina motdebattörer, sammanlagt nitton gånger. Motdebattörerna är kollaboratörer som gör sig till åtlöje och det skulle bara tråka ut läsarna om Larsson bemödade sig att bemöta argumenten, vilket han därför inte gör; motdebattörerna har sin negativa människosyn och auktoritära tänkande, de stinker fascism och är antingen förvanskare eller provokatör.

I sin nästa insändare (sid 2) kallar Larsson sin motdebattör småborgare sex gånger och säger att långt borta från småborgerlighet är att verka i verkligheten. Motdebattörens argument vill han inte bemöta för det skulle bara tråka ut läsarna. För att nå framgång måste SAC sparka gamla stofiler och det är för jävligt att de aktiva i SAC är medel-klassakademiker och att SAC är småborgerlig. Håll

småborgerligheten, vänskapshierarkier och gamla stofiler på plats”!

När Larsson talar om sig själv använder han ordet Undertecknad (elva gånger) och i nya artiklar säger han åter att SAC:s problem är småborgerligheten (fyra gånger) och lösningen är Bryt stofilernas… vänskapshierarkier. Sedan förklarar (nåja!) Larsson:

EG är en helt naturlig utveckling av kapitalismen. Om detta är marxism, eller inte, spelar ingen roll. Religion är för dårar. Historien talar för sig själv, entydigt. Därför blir Nej till EG, i likhet med Miljöpartiet, totalt meningslöst“.

Riktigt vad dessa korthuggna meningar som staplas på varandra betyder är svårt att förstå, men med tanke på skillnaden mellan SAC förr och nu är det lämpligt med ett citat från 1978:

Kanske blir du beskylld för att vara småborgare. Bli inte oroad. Skillnaden mellan en borgare, en småborgare eller en stor-borgare är det aldrig någon som har kunnat förklara för mig. Vad mäter man med?… ekonomi? I så fall vid vilken inkomst blir man småborgare? Är det måhända en fråga om åsikter? Vilka åsikter är då småborgerliga? Att Lenin ofta använde ordet småborgare bevisar bara hans obetydlighet som människa.

Att SAC har förändrats till det sämre efter 1978 är inte föremål för delade meningar.

Ann Ighe och Tore H blir arga p.g.a. att Larsson är hånfull. Ulf B Andersson säger (s 2) att Larssons sätt att argumentera (allt han ogillar förses med stämpeln SMÅBORGERLIG)   är tröttsamt och meningslöst. Andersson har inte sett småborgerligheten bekämpats med sådan frenesi sedan sektvänstern på 70-talet.

I Larssons senare insändare tar förolämpningarna över helt: SAC:s propagandakommittés verksamhet faller inte honom i smaken, så han ger följande omdöme om dem och deras verksamhet:

  • skräp“ (två gånger), och
  • skit“, från
  • medelklassintellektuella egotrippade karriärister“, en
  • fackpampshierarki“ (fyra gånger), som är
  • kapitalets lakejer“,
  • förrädare“ (två gånger),
  • hycklande“,
  • svinpälsar“,
  • skitskallar“.

Om det är svårt att tro att denna sorts kommentarer kan förekomma i vad som utger sig för att vara en fackförening för vanliga människor: här är originalen inscannade. Se sid 2.
Man måste alltså komma ihåg: SAC är inte en fackförening. Det är en vänsterextremistisk, kriminell sekt vilken maskerar sig till en alternativ fackförening.

Syndikalisterna Ulf B Andersson och Ingemar Sjöö har i svarsartiklar till Larsson haft den makalösa osmaken att ifrågasätta Larssons strävan att rensa SAC från snusk och slask. De gör sig bara löjliga, säger Larsson, och han bemöter inte deras argument för att inte tråka ut läsarna. Som svar finns bara en sak att säga:

Skitsnack, ogrundad smutskastning bakom någons rygg, är bara lögnaktiga ynkryggars självfällande bevis på att de inte är kamrater“. (originalkälla, sid 4)

Ingen har någonsin tidigare uttryckt sig så i SAC:s press.

I jämförelse med Larsson verkar t.o.m. nazisternas antisemitiska tidning Der Stürmer och de ortodoxa syndikalisternas tidning Våra idéer balanserade. (sid 4)

Det oftast upprepade skällsordet i Våra idéer är när Gustaf Staaf upprepar Fanflykt fem gånger. Ett nummer har inslag som: Lögn och förbannad dikt, kräk, otäcka kryp i … fanans veck, löss x 2, femtekolonnare En skribent kallad Fernand menar att när motsättningarna är så oförsonliga ”är det blåögt att kräva kamratlighet i ton”.

De ortodoxa syndikalisterna hade skäl att vara bittra. De hade vigt hela sitt liv åt SAC, blivit svartprickade och jagade och levt under villkor som ingen nutida arbetare kan förstå, innan de utesluts för osolidariskt uppträdande. Staaf hade varit SAC-medlem i 43 år. Folke Nilsson i 40 år och Rudolf Holmö i femton år. Gustaf Sjöström, en av SAC:s grundare och medlem i 43 år, blev inte ens inbjuden till SAC:s kongress 1953, som helt är under Nyorienterarnas kontroll.

Johan Larsson försvinner från SAC:s debatter efter 1993. Sex år senare blir den senaste i raden av hans artiklar refuserad av SAC:s tidning, då den beskrivs som svamlig, osaklig och ointressant och ett exempel på självförintelse. Artikeln har inga resonemang, den bara kallar personer för borgare eller medelklass.

Larsson har inte förändras ett dugg under 90-talet, trots att alla är trötta och oförstående inför hans meningslösa anklagelser och grova språk.

Men Johan Larsson ger inte upp, han startar sin egen tidning kallad Konflikbenägen!, några nedslag,  framsida 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 21 26.  Och han återkommer många år senare som aktivist och skribent med nya artiklar i samma stil som förr.

Har man läst artiklar av Johan Larsson inser man att mannen har en  störd självbild. Han verkar inte kunna förstå att det inte alltid är alla andra i världen som har fel. Ibland är det man själv som är oklar när man kommunicerar med andra, och ibland är det man själv som missuppfattar vad andra försöker säga.

uppdatering 2016: efter flera splittringar, evig medlemsminskning och kroniska penningsvårigheter för SAC har Johan Larsson arbetat sig upp till toppen av den lilla rest av SAC som finns kvar. Han är trogen medarbetare på kongresser och i ledningen. (se insändare s 13, här s 20, s 6, s 11 (i anslutning till att SAC sparkade sina anställda), s 13, s 15 är ett praktexempel på tungvrickande, språkligt otympligt pladder, så även här på sid 5.)

Hans karriär inom yrkesvärlden har det gått sämre med:

Larsson har arbetat som underskötare i Göteborgs kommun. Han har gjort sig omöjligt på varenda arbetsplats och blivit omplacerad eller uppsagd från sjukhem till sjukhem runtom i västra Göteborg. (källa s 5)
När det inte längre gick att omplacera honom valde Göteborgs kommun att köpa ut honom 2005. Man betalade vad som helst, mer än en årslön, bara man blev av med honom!  (källa s 11)
Ingenting i detta tragiska öde har någonsin kunna få Larsson att inse att han har gjort något fel. Istället fortsätter han sin eviga kamp mot världen, som en annan Don Quijote.  Han betraktar sig som en fantastisk arbetarklasshjälte, som citerar Zapata: Hellre dö stående än leva på knä! Han tycker synd om oss nollor som inte delar hans strävan efter hjältegloria och martyrskap.

Det är världen som är galen, han som är normal. (källa s 6 och 22)

 

 

2.1.4 Mer missnöje med ledningen och splittringen 1995.

Liksom 1987 är det avgifterna som gör att SAC splittras, men missnöjet har legat och grott länge innan organisationen slutligen rämnar i två bitar. Följande framställning är debatten i SAC:s medlemstidning som föregick splittringen:

Alltihop börjar med ett brev (s 5) från Växjö lokalavdelnings ordförande Anna Wetterberg från 1994 med titeln “SAC hotas av splittring“. Wetterberg säger att en av SAC:s ombudsmän anser arbetsvillkoren urusla och enligt rykten har arbetsutskottsledamoten Jonas Agdur sagt att SAC:s ombudsmän är överflödiga.

Jonas Agdur är inte på gott humör när han svarar (s 6) och säger att våra avtal i SAC är OK, med-lemmarna har det inte så bra. Agdur säger att han aldrig uttalat sig mot ombudsmännen. Vems rykten sprider du, Wetterberg? frågar Agdur. Det är

lögner, halvsanningar och fakta rykta ur sitt sammanhang“.

Växjös ordförande replikerar (s 9) och säger: Nej du, Agdur, jag tänker inte avslöja namnet på den ombudsman som klagar. AU vill tvinga fram ett önskat beteende genom lönesättningen, tror Wetterberg. Hon säger att hon tar upp rykten för att påvisa ombudsmännens osäkerhet. Det är ju synd om det inte faller dig på läppen, Agdur, menar Wetterberg.

Jonas Agdur tappar nu fattningen helt och skriker ut sitt svar på SAC:s debattsidor: Wetterberg, dina tankar är

på så låg nivå… så lite kunskap… så undermåligt intellektuellt arbete
Du svamlar, snackar skit och ljuger, Anna Wetterberg. Du lägger ord i min mun som jag aldrig har sagt. Du vantolkar, hycklar och låtsas oförstående.
(källa sid 10)

Istället för att Wetterberg ber om ursäkt för att hon ljuger, säger Agdur, upprepar hon att ”rykten” finns och tror att hon står över krav på argument för att hon är den enkla medlemmen mot överheten! Agdur säger att han i alla fall tänker avslöja vad han tror. Det är antagligen ombudsmännen Lars Johansson och Curt Olsson som sprider rykten om mig för att jag gått emot dem, säger Agdur.

Ett mellanspel till splittringen av SAC är ett brev från Bodens lokalavdelning med rubriken ”SAC ej bättre än andra fack”: Några av oss inträdde för vi var missnöjda med de övriga facken. Den 6:e juni kontaktar vi AU om en förhandling. Ingenting händer förrän den 22:a oktober, då AU utan motivering accepterar arbetsköparnas version. Boden har inte fått svar varken från AU eller ombudsmän, och anser inte att de kan uppmana någon att gå med i SAC efter detta. Medlemmarna i Boden har tappat tron på SAC som fackligt alternativ.

Som man kan se på SAC:s debattsidor spirar ett pyrande missnöje med ledningen i Stockholm, arbetsutskottet. Riktigt vad AU gjort fel kan ingen av de missnöjda berätta, men AU får ta stryk för varje problem SAC har. Sannolikt är det SAC:s eviga nedgång och penningbrist som gör att motsättningarna river upp känslostormar. Man måste hitta någon att skylla kräftgången på, och vem är lämpligare än ledningen? Revolter och klagomål mot ledningen är ett psykologiskt fenomen som kan iakttas i alla situationer där läget är hopplöst, t.ex. när ett krig förloras, eller inuti fängelser.

1994 slår missnöjet med arbetsutskottet ut i fulla lågor p.g.a. AU:s hanterande av en omröstning om tjänsten som SAC:s sekreterare. AU glömde säga att tjänsten är förlagd till Stockholm; en av de sökande är Ingela Drenske och hon vill arbeta från hemorten, varför AU helt enkelt klipper av omröstningen och gör en ny (källa s 11).

Uppdatering 2015: Drenske blir senare anställd ombudsman. Hon avskedad 2010 och utesluts med hela sin lokalavdelning, då den vägrar utesluta henne. Hon stämmer SAC i arbetsdomstolen och vinner. SAC får betala skadestånd.

I SAC protesterar nio lokalavdelningar. Den man som alltid dyker upp på SAC:s debattsidor för att anklaga ledningen för äkta eller påhittade brott är Jaques Wallner. Han kallar AU en nomenklatura som terminerade omröstningen för att de inte anser att den sökande är rätt person. AU anklagas för att vägra debattera, eftersom de inte svarar på protesterna. Ingela Drenske, den berörda sökande, säger att Lennart Markebo från arbetsutskottet hotat henne via telefon och krävt att hon skall dra tillbaka sin ansökan.

Lennart Markebo har ett brokigt förflutet inom vänstern: Marxist-leninistiska kampförbundet, två Röda grupper (oberoende socialister), Anarkistisk studiecirkel, Förbundet arbetarmakt (råds-socialister) och nu SAC (källa s 1). Markebo har även spridit rykten och lögner om icke-syndikalister. Han vägrar uttala sig eller svara på frågor om sin verksamhet.

Uppdatering 2015: Lennart Markebo anställdes senare som ombudsman i SAC. 2010 blev han sparkad från sitt jobb. Han gjorde då den ultimata synden och tog ställning mot organisationen!
Markebo stämde SAC för brott mot LAS. Eftersom han tagit parti mot SAC skulle han uteslutas. Eftersom hans lokalavdelning, Huddinge, vägrade göra detta, uteslöts hela lokalavdelningen. Sedan dess utsätts han för hat och hån av sina f.d. kamrater i SAC på diverse sociala medier.

Flera medlemmar skriver och riktar sin ilska mot Wallner: En av dem är Hans Björkman som menar att vissa har auktoritetskomplex för allt som ens kan tolkas som centralism, Wallner kan inte bevisa något. En annan är Gunilla Rehnberg som skriver att Wallner kastar skit, misstänkliggör motiv, skadar en redan bräcklig organisation, förgiftar debatten och orsakar splittring; man skall vara oskyldig till motsatsen bevisats, men det tycker visst inte Wallner.

AU kallar Wallners tal om svågerpolitik för lögn och smutskastning som underblåser konflikten. Per Nilsson, trotjänaren sedan 1971, försöker som alltid medla och få parterna att rikta sin kamp utåt. Han har lika lite framgång som förr. SAC:s tidigare sekreterare, Martin Nilsson, skriver att det är en billig demagogisk poäng av Wallner att använda ord som nomenklatura. Det är inte konstigt att AU bara orkar sitta i en period, tycker Nilsson. Syndikalisten Jan Berglund, som slutligen får tjänsten som SAC:s sekreterare, är även han skeptisk till AU:s agerande. Troligen ångrade AU sig hösten 1997: Ett halvår före SAC:s kongress hoppar Jan Berglund av och hälsar SAC:s medlemmar att om ni är besvikna på mig, så är jag mer besviken på er!

Ombudsmannen för västra Sverige, Micke Grebelius, påpekar att kritiken mot AU är likadan idag som vid motsättningarna 1922 och som även de ledde till en splittring av SAC. En av likheterna är enligt ombudsmannen beskyllningarna om dryckenskap.

Arbetsutskottsledamoten Jonas Agdur som råkat ut för ryktes-spridningar och lögnkampanjer skriver en debattartikel och berättar vad som formar SAC 1994: Interna strider med

svärord, okvädningsord… oförsonlig attityd

är regel, inte undantag. Det är alltid svart-vitt från början; ingen ger förslag, bara lägger skulden. Argumenten är svepande anklagelser, oprecisa hänvisningar till stadgar ryckta ur sitt sammanhang. Det finns inga längre perspektiv, bara hätskhet, småsinthet och hämndlystnad. Debatterna har blivit rituella strider. En hel kader av organisationshaverister verkar ha behov av att visa upp sig i SAC, enligt Agdur. En som håller med Agdur är SAC-medlemmen Ingela Olsson som i en artikel frågar var “respekten“ är i SAC, enligt Olsson präglas debatterna bara av hat.

Kristian Falk, i många år en av de aktiva i SAC och en av de flitigaste artikelförfattarna, har tappat sugen p.g.a. organisationshaverister i SAC. De utgör ingen opposition, säger Falk, för de har ingen ideologi; de lyssnar inte på argument och gemensamt för dem är själv-rättfärdigandet och moraliska övertoner. Falk har själv upplevt mycket av detta både i arbetsutskottet och Personalutredningen från 1975 till idag.

Att folk som kallar sig syndikalister uppträder okamratligt kommer ändå alltid att förvåna mig“,

På Falks tid var det mild bris, nu anser han att det är utan proportion. Enligt Falk är gnällspikarna ute i landet lynchmobbar med lokala småpåvar som skapar ett auktoritetsbundet gruppbeteende. Falk säger att det värsta exemplet på sådant här beteende var när Jönköpings kassör ett tiotal år tidigare stal lokalavdelningens kassa och stack.

Splittringen av SAC på 20-talet hade samma grund endast en spillra fanns kvar vid återinträdet och “slutresultatet… var en betydligt försvagad syndikalistisk rörelse“. Falk säger insiktsfullt om den pågående utbrytningen:

Möjligen leder det till att SAC går under”.

Kristians Falks åsikt verkar inte omöjligt och på våren 1995 är SAC:s allvarligaste splittring dittills ett faktum. Efter år av rykten, motsätt-ningar och klagomål inom SAC beslutar sig ett tjugotal lokal-avdelningar för att gå ur organisationen.

Men vad Falk inte berättar är varför detta okamratliga, självrättfärdiga beteende och vägran att lyssna på argument som han sett i SAC om och om igen i tjugo år, i flera organisationsinstanser och som dessutom har hänt förr i organisationens historia, förvånar honom? Har man läst igenom SAC:s debatter och studerat organisationens historia borde det snarare vara ägnat att förvåna om det inte var på det här sättet.

Per Nilsson, tidigare chefredaktör för SAC-Kontakt, försöker i en målande artikel (s 15ff) få utbrytarna att sansa sig. Artikeln är ett mästerstycke i retorisk konst, men lika lite som 1987 hjälper Nilssons insats. Nyktrare är Elisabeth Örhnell som har nått en högre klarhet och säger

Inte förrän nu har jag förstått att man faktiskt på allvar kan betrakta kamrater i den egna organisationen som sina värsta motståndare“.

 En av de utbrytande avdelningarna är Älvdalens som tio år tidigare kallas ”Vårt starkaste fäste i Sverige”. Vad de kallas efter sitt utträde står på annan plats i denna bok.

Efter splittringen av SAC 1995 försvinner organisatoriska motsättningar för en tid från rörelsens artiklar och debatter. De går istället över till att handla om bråk mellan enskilda medlemmar, eller om bråk mellan SAC och deras A-kassa. En allt större del av pressen går också åt till att beskriva motsättningar med det omgivande samhället, framför allt polisen. Dessa fenomen i SAC:s press skall behandlas i senare kapitel.

2.1.5 Detta eviga missnöje med ledningen

Nya organisatoriska motsättningar uppstår igen 1998. För att få in några anställda under den statliga lönegarantin, så att SAC skall slippa betala avgångsvederlag, har SAC:s kassör Karin Agdur kuppat igenom beslut, och till på köpet stängt av bandspelaren på ett centralt möte så att ingen kan kontrollera vem som sagt vad.

Göteborgs lokalavdelning säger att händelsen är ett skolexempel på hur det inte får gå till i en syndikalistisk organisation:

anställda och funktionärer förbereder ärenden i hemlighet, undanhåller förtroendevalda information, manipulerar och styr AU, censurerar CK-möten, manipulerar och styr CK, helt enkelt att anställda och funktionärer kör över medlemmarna”.

SAC:s arbetsutskott svarar att det är tråkigt att det anas argan list, svepande anklagelser är ganska okamratligt. AU vill faktiskt efterlysa ett sakligt och kamratligt debattsätt. Och samtidigt har en medlem fått utstå misstro, misstänksamhet, aktivt motstånd, trakasserier och rent (orent) sabotage från AU som tack för sitt ideella arbete inom SAC. Det slutar med att dechargeutskottet på SAC:s kongress 1998 prickar AU.

*

Det som är svårt att förstå, efter att ha gått igenom SAC:s tidningar, är vilken attityd chefredaktörerna har till sin yrkesroll? Hur har de sett på sitt arbete när de tillåtit detta uttryckssätt i sina tidningar? Två av dem var Katia Henry och Per Nilsson som fastslagit att inga inlägg kommer att publiceras där någon kamrat anklagas för fascism, kommunism, eller dylikt utan bevis, men som vi har sett i debattartiklarna var detta inte sanning.

Den viktigaste slutsatsen av detta kapitel är att det inte existerar någon form av begränsning i uttryckssättet i SAC:s pressalster. Alla anklagelser, lögner och påståenden som den mänskliga hjärnan kan åstadkomma är utan reservationer välkomna. En stor del av ansvaret för SAC:s nedgång ligger på dess chefredaktörer som misskött sitt arbete på ett så horribelt sätt.

 

Uppdatering 2016: 
Katia Henry lämnar SAC vid den mogna åldern av 66 år, efter decennier av arbete för organisationen. Hon förklarar varför på tidningen Aftonbladets nätsida:
”Under en tid har LS kapats av vad jag skulle kalla stalinister. Mariestads LS, Jönköping, Linköping, Malmö, Göteborg som jag valde att lämna då all solidaritet och kamratskap försvann. Tonen blev mycket hätsk, alla som var emot den infiltrerande, rådande klicken där blev trakasserade å det grövsta. Se till exempel hur Ingela Drenske, ombudsman i Göteborgs LS, behandlats. Minou Padellaro, kassör i Gbg LS, drevs iväg, till en dryg kostnad för LS:en. Vadå fackliga rättigheter? Den här gängen struntar fullkomligt i facket, rättigheter, solidaritet, kamratskap. De är ute efter makt, och verkar ha tillskansat sig den, under något slags förment arbetarklass-maskering. Kurt Tillander och Astor Johansson blev en gång på 60-talet tillfrågade av någon i pressen om varför de var med i Göteborgs LS: ”Det handlar om att känna sig mera fri”, svarade de. Uppenbarligen har nu även Arbetaren kapats. Så jag applåderar alla er som valt att lämna en tidning som inte längre står för (anarko)syndikalistiska idéer.
-Katia Henry fd medl Gbg LS, fd red för dåvarande medlemstidningen SAC-kontakt, numera Syndikalisten.
11 maj kl. 13:25 katiahenry, 66 år” (troligen 2010, min anm)

 

2.2  Den breda strömningen

 

Hur har en grupp som förespråkar våld, revolution och klasskamp kunnat skapa tron att dom är “mysigare“ än övriga kommunister? Svaret finns vid socialismens skapande då man ställdes inför problemet: Hur förena målet, jämlikhet och frihet, med en väg som bara innehåller klasskamp och motsättningar? Ur detta kristalliserade sig i socialismens gryning två riktningar:

1. Klasskampslinjen menar att det som driver världen framåt är klasskamp och produktionsförhållanden. Syndikalism som ideologi ansluter sig till historisk materialism och även inom SAC finns det egentligen ingen som bestämmer utvecklingen:

Precis som när det gäller resten av samhället är det inte individer och institutioner utan de krafter som får dem att agera som styr utvecklingen”.

Syndikalisterna säger att deras historiematerialism skiljer sig från marxisternas, vilken kallas fatalism. I syndikalismen ses den revolutionära viljan som viktigast. Men den finns även i det marxistiska tänkandet. Syndikalisterna kan inte förklara hur deras syn skiljer sig

2. Livsstilslinjen menar att det är det etiska budskapet i socialismen som är intressant och bekänner sig till idealism. De vägrar acceptera klasskampen för

Vi kan inte nå fred och frihet genom våld och tvång

Det som skiljer dem åt är inställningen till materialism respektive idealism. Men varför förenades de överhuvudtaget? Vad gör människor som inte tror på våld och motsättningar i en socialistisk rörelse? Svaret är motviljan till avigsidor hos kapitalismen och en sympati för småskalighet. Att dessa människor gått med i SAC har skapat föreställningen att syndikalister inte är som vanliga socialister.

Genom idéhistorien har tre olika tankeskolor alltid haft en stark koppling: idealism – individualism – anarkism. De återfinns i de olika världsreligionernas mystik, i daoism, i hippierörelser och i New Age. Även idealisterna medger att människan påverkas av det ekonomiska systemet, men hävdar att det finns möjlighet att påverka skeendet med tanken. Materialisterna menar att den enda fienden är ”systemet” och att idealisterna glömmer bort målet när de talar om etapper på vägen. Klasskamp gäller inte i kampen mot rasismen och för kvinnlig jämställdhet. Ingen vit hetero-sexuell man skulle efter början av 1990-talet våga lägga ett klassperspektiv på dem.

Motsättningen kulminerade på SAC:s kongress 1953 där Nyorienterarna tog över SAC. De ”talade om ekonomisk pluralism och humanistisk livssyn istället för expropiering och klasskamp“. 1968 kom startskottet till en ännu pågående återradikalisering. Klasskamps-tänkandet återkom med principförklaringen 1976. Ingemar Sjöö kallar principförklaringen en milstolpe och ser den och den ökade kampaktiviteten under 1990-talet, med ett nystartat ungdomsförbund, som två tecken på återradikaliseringen.

Uppdatering 2016: återradikaliseringen gav emellertid inget resultat. Ingemar Sjöö är den artikelskrivare i SAC:s medlemstidning som oftast kommer med tvärsäkra uttalanden om SAC:s ljusa framtid, vilka nästan undantagslöst visat sig vara fel.
SAC är idag en patetisk spillra av en förfluten vänsterepok. De har snäppet fler medlemmar än Svenska frimärkssamlarnas förbund – fast de har å andra sidan 100 lokalavdelningar, SAC har omkring 30.

Det slutgiltiga beviset på att de ortodoxas syn återtagit sin position i SAC är att deras främste talesman på 50-talet, Rudolf Holmö, får sin bild på en helsida i Syndikalisten 1998,nummer 4,sid 8.

2.2.1 SAC:s heretiker

Historiematerialisterna är ortodoxa i sin syn på ideologin och idealisterna är heretiker. Och det som visar att de är heretiker är att de säger att det inte finns någon avvikelse från den rätta läran, att alla inställningar till vad som är sant eller falskt inom läran är lika acceptabla. Vid varje invändning svarar heretikerna att allt bara handlar om åsikter, alla som anklagar dem “tycker“ annorlunda och att det inte existerar något annat än vars och ens tyckande. Ordet heretiker är på sin plats då argumenten mot dem, och deras svar, fantastiskt nog är precis likadana som Irenaeus och Tertullianus kritik mot kristendomens heretiker på 200-talet.

Men även om en ideologi löses upp i intet av heresi, leder den också till en total tolerans. Idealisterna har ofta varit SAC:s redaktörer och det är där vi återfinner de mest namnkunniga:

Armas Sastamoinen (chefredaktör för SAC:s medlemstidning mellan nr. 1/76-3/79) (Nyorienterare) säger att ideologin borde nollställas och inriktas på framtidsstudier, gamla läromästare skrev för sin tid. För både liberalism och syndikalism gäller enligt Sastamoinen att friheten är en och odelbar och han är tacksam mot Folkpartiet som skapat åtta timmars arbetsdag, yttrandefrihet, o.s.v. Tryckfriheten kallas syndikalismens grundsten, När tänkandet blir trossak, utplånas all tolerans. Han anser att alla syndikalister borde gilla kibbutzer, då de är producentkooperativa, och utbrister:

Sionismen är det israeliska folkets befrielsekamp“,

ett uttalande som vi i ett senare kapitel kommer att se troligen skulle leda till uteslutning eller värre på 90-talet.

En viktig person i sammanhanget är nyorienteraren Atho Uisk. När han kritiseras för att inte följa kongressens beslut svarar han – liksom alla heretiker – med motfrågan: hur definierar ni egentligen syndikalism? Är det kanske högläsning ur principförklaringen? Syndikalism är minsann ingen auktoritär ideologi med snäva teser. Uisk är en av de sista kvarvarande av de gamla nyorienterarna. Atho Uisks heresier märks även i Arbetaren, där han protesterar mot radikalismen.

Gunnar West, SAC:s sekreterare på 70-talet, menar att revisionism inte finns och är inte mot kättare. Att de övriga facken kallar SAC splittrare är för West helt i sin ordning. Det spelar ingen roll om arbetarna spaltas upp i flera organisationer då makthavare kan svika eller ha fel. De riktiga splittrarna är de som inte kan samarbeta; två personer som lämnat mig oberörd är, enligt West, Karl Marx och Rudolf Holmö (centralgestalt för de ortodoxa syndikalisterna).

En annan faktor som skiljer ortodoxa och heretiker är de förras klarhet över vad de vill uppnå. De senares klaraste beskrivning på en syndikalist är att han har en helhetssyn på tillvaron (Murray Bookchin). Vägen till socialismen går genom att tillämpa en nyanserad taktik (Helmut Rüdiger). Definitionen på socialism? Jo, den är en delaspekt av en ny kultursyn (Gustaf Landauer). Lika kristallklar är en viss E Erlandssons beskrivning av anarki, som tydligen är en

nyckel till motsättningar och samband i kamp och samarbete med oss själva och andra”.

 Både ärkekättaren Landauer och hans lärjunge Rudiger är ur den till yttermera visso heretiske Atho Uisks bok Syndikalismen- en idéskiss.  Lika löjliga är heretikerna Rudolf Rocker och Herbert Anckar i syndikalisttidningen Industriarbetaren. Skulle heretikerna protestera  och kräva: ”Erkänn oss!”, finns bara ett svar: ”Jag erkänner satans förstfödde!” (svar på tal)

 

2.2.2 Anti-idealism

Den tidigaste kritiken mot idealismen i SAC:s medlemstidning kommer 1984 från Jonas Fogelqvist, en syndikalist som ofta återkommer i den syndikalistiska pressen. Fogelqvist kallar idealismen skitsnack och berättar att det finns en en bred strömning inom frihetliga kretsar förankrad i pacifism, feminism och ekologi, inte hos arbetarrörelsen. I ett av SAC:s distrikt infördes 1992 annorlunda kursformer, men attityden hårdnar mot denna kursform som senare kallas småborgerlig. Och i en annons från Kärgårdsby beskrivs platsen som en by för anarkister som vill leva etiskt, miljövänligt och vegetariskt.

1996 protesterar Daniel Åhman från det syndikalistiska ungdoms-förbundet mot en SAC-kurs i alternativ facklig strategi som nyligen hållits: Kursledarna Jörgen Johanssen och Stellan Vinthagen har hävdat att olika parter på marknaden kan ha gemensamma miljö-intressen; tanken är enligt Åhman fascism och klassamarbete; kursledarna behöver inte ”respekteras” då de är idealister.

Kursledaren Jörgen Johanssen försvarar sig med att upprepa att miljöproblem, krig och kvinnoförtryck är oberoende av klasstillhörighet och Stellan Vinthagen försvarar sig med att klaga över att de som tillhör hans strömning utsätts för förtal och förtryck inom vänstern.

Susanna Sandström heter en skribent i Affinitet som ges ut av Dannemora, Uppsala och Östervålas lokalavdelningar. Sandström vill ha lokalt företagande men inte kapitalism, ty om företagande är småskaligt, så är det inte kapitalism. Sandström protesterar mot klasskampen för tanken

Att samarbete är en utopi, motsättning något naturligt och ofrånkomligt. Att frihet endast kan uppnås via en våldsam samhällsomstörtning“ är fel.

Marxism och kapitalism förenas i den materialistiska samhällssynen; marxism och den neoklassiska ekonomin är sprungna ur

exakt samma världsåskådning (och) bekänner sig till samma grundsatser”, ”den auktoritära socialismen ända sedan sin födelse… gått hand i hand med de finanskapitalistiska intressena”.

Oavsett andra kvalitéer hos Sandström är det inte många texter, förutom Mein Kampf, som på allvar hävdar att världens problem beror på den oheliga alliansen mellan kommunism och kapitalism.

Före 1984 var idealisterna i den breda strömningen en del av SAC:s livskraft i kampen mot kärnkraften och i fredsstudier. Från och med mitten av 80-talet finns allt mindre plats för dem i en organisation som återgått till klassmotsättningar, våld och revolution.

 Uppdatering 2016: Ingenting av detta finns kvar i SAC efter slutet av 2010-talet.
AFA och liknande stenkastar-militanta, som kom in i mellan 1990-1995, tog över organisationen. Gamla flummare och hippies från 60-70 talen sparkades ut eller tvingades bort.
Sedan kom turen till utrensning av 80-talets punkare och husockupanter. Efter decennier i rörelsen sågs de som ett hot mot de nya ledarna och drevs bort. Utrensningen i organisationen gick under täcknamnet ”Reorganisering”.
Allt onödigt, internationellt, miljö, mm, rensades och alla resurser koncentrerades på direkta fackliga aktioner i Sverige

 

2.2.3 Flumsnack?

De ”flummiga” inslagen i syndikaliströrelsen har påverkat uppfattningen att syndikalismen är någonting annat än den kalla, materialistiska kommunismen. De gemensamma nämnarna mellan SAC och nyandligheten är föraktet mot förnuft och rationalitet, avskyn för vetenskap och teknik, samt kunskapsfientligt nonsens och en överrepresentation av kvinnor. I SAC får nyandlighet ett ökat utrymme samtidigt som rörelsen blir alltmer styrd av kvinnor. Följande är artiklar ur SAC:s tidningar:

I SAC:s medlemstidning vill Bosse Talerud ha en mening i sin kosmologi. Marjatta Peterson och Jannike Molander har på SAC:s kvinnoläger använt skapande dramatik för att befria fantasin och instinkten och upplevt befriande röster i sång; ett av SAC:s kvinnoseminarium berättas varit inramat i fullmånesken. SAC:s kvinnokommitté förklarar att ideologier endast är intressanta om de bekräftar vad vi innerst inne vet eller anar och det enda som behövs är ens egna mogna tanke, känsla och vilja till auktoritet. SAC:s utbildningsfederation serverar bara vegetarisk mat. Fyra medlemmar tar ställning mot lönarbetet. Signaturen Igge (vars efternamn är Olsson) protesterar mot A-kassans lagar som kräver att man inte deklarerar sin olust inför löneslaveriet. Elisabeth Eriksson beskriver hur människan kan uppnå en materiell frihet men aldrig en existenstiell. Tania Fred eftersträvar en inre pånyttfödelse. Kongressen 1990 uttalar sig mot arbetsplikten. På ett diskussionsmöte framläggs tanken att SAC är influerat av den manliga hjärnhalvan och borde bli mer kvinnligt.

Vid en kurs och konferens som anordnats av SAC:s antimilitaristiska kommitté 1991 tilldelas man en hemlig vän som man skall visa sin uppskattning för genom dikter om kärlek, blommor eller kramar. Det ordnas morgonpass med yoga, lek och massage. Under kvällen bjuds på vegetarisk mat och dans; allt är alkoholfritt. Och Västra Götalands distriktsmöten har inslag av dans, spel och skaparglädje. Kvinnor som Veronica Kagl berättar om häxor som med urkraft flyger under fullmånen och Birgitta Piippola talar om kvinnans egen andlighet innan kristendomen och berättar om jordens livspuls och energier.

Syndikalisten Thomas Alm intervjuas på SAC:s kongress 1994. Alm är en ung man i hästsvans, kraglös randig skjorta, svart väst och små runda glasögon – vad annars? – som sysslar med

spelar gitarr och sjunger och försöker skriva – författa, inte journalistik. Det är mer frihet i de fria yrkena, problemet är att få betalt för det man gör”.

Ljusdals lokalavdelning använder på sina möten en Talking stick efter mönster från indianritualerna och i tidningen Vi syndikalister förklaras att man skall följa hjärtat, inte lagen. Att gå utanför lagar och avtal är att ”respektera” sitt samvete. Syndikalisten Sven Sjöberg säger sig stå för kärlekens idé. På första maj 1996 har Uppsalas lokalavdelning en banderoll med texten Fantasin till makten!. Slutligen deklarerar ”syndikalisten” Lasse Morin sin ovilja inför socialism och klasshat, han vill istället se en enhet mellan socialism och kärlek. Den eviga frågan är: vad gör Lasse Morin i SAC överhuvudtaget?

2.2.4 SAC och kommunismen

Syndikalisternas kritik mot kommunismen har varit avgörande för missuppfattningen att syndikaliströrelsen skiljer sig från den övriga vänstern. I SAC:s tidning återfinns mellan 1976 och 1996 hela 93 uttalanden mot kommunismen , men kritiken är en chimär. Den riktar sig bara mot den leninistiska partiteorin, och att kommunister och socialdemokrater inte är småskaliga.

Argumentet fungerar på följande sätt: Det här är en basket-boll; det här är en tennis-boll; det här är en pingis-!? …Sfär! Just det! Om ett klotformat föremål är så här litet, ja, då är det ingen boll längre, då är det en sfär!

Småskaliga socialister ser idéerna hos leninismen som orsaken till förtryck. Trotskisterna (trotskismen är den variant av kommunismen som gjort till sin livsuppgift att bortförklara bolsjevikernas övergrepp) beskyller detta för att vara en metafysisk förklaring och menar att kommunismens urartning i alla länder den prövats beror på ”byråkratin” Riktigt vad de menar med detta är omöjligt att förstå, oavsett hur mycket av deras material man läser. Trotskisterna skyller problemen på en ”byråkratisk degenerering”. Vilket helt enkelt kan översättas med ”de (den grupp) i samhället som sysselsätter sig med regler för administration och förvaltning har blivit sämre”. Blev läsaren klokare?

Efter att ha studerat tiotusentals av SAC:s sidor är denna boks slutsats att de enda existerande skillnaderna mellan syndikalism och kommunism är:

1. Syndikalister organiserar sig som en fackförening, kommunister som ett parti;

2. Syndikalister vill ha småskalighet, kommunister storskalighet.

En som vet mycket om anarkister och syndikalisters samhällsexperiment under det spanska inbördeskriget är Bryan Caplan, han skriver här. Slutsatsen är kristallklar, anarkister är precis likadana som kommunister i sitt förnekande av fri- och rättigheter.

2.2.5 Liberalism och sionism

I detta läge kan man bedöma SAC:s inställning till liberalism och sionism. På 70-talet fanns en sympati för dessa företeelser hos en del syndikalister i ledande ställning, vilket bidrog till att sprida uppfatt-ningen att SAC var en positiv rörelse. I verkligheten finns ingen likhet mellan liberalism och “frihetlig“ socialism. En del tror att statskritiken är gemensam med liberalernas och att det som skiljer dem åt är solidariteten och det kollektiva ägandet. Men syndikalisterna är inte mot staten i sig, bara den borgerliga staten.

Syndikalistiska ungdomsförbundet uppmanar till att ”Krossa Nyliberalismen!” Tommy Bengtsson påpekar att den nyliberala friheten är expansion, vilket är mot jämlikheten. Enligt TB är frihet i motsats till makt och förutsätter jämlikhet. Frihet är i relation till andra; den anarkistiska friheten ser ansvaret, inte rättigheten som det viktigaste. Jaques Wallner besöker Nyliberalerna och säger att SAC lämnat friheten och blivit som andra socialister. Wallner har fel. SAC har aldrig skilt sig från andra socialister.

Det är inte detaljen solidaritet inom helheten statskritik som skiljer, utan detaljen statskritik som förenar. T.ex. är SAC till skillnad från liberaler för presstöd, men bara till tidningar som är små. SAC verkar inte ha förstått att orden ”Stor och liten” inte betyder samma sak om orden ”Dålig och bra”. En av de mest oklara delarna med lokalsocialism är varför något som är litet automatiskt kvalificerar sig framför det som är större.

Liberalismen postulerar dessutom individens okränkbara rättigheter. Framför allt till liv, frihet och egendom. Det finns ingen föreställning om ”okränkbara” rättigheter i syndikalismen. Både liv, frihet och egen-dom kan den småskaliga och privat egendomslösa syndikaliststaten/ kommunen ta ifrån medborgarna när den behagar. Av döma av beteendet SAC uppvisar mot sina anställda och avvikare kännetecknar rättslöshet syndikalismen likaväl som all annan socialism.

 Uppdatering: Bryan Caplan har skrivit om detta.

Sionismen är sedan länge bannlyst från SAC. Det finns starka anti-semitiska traditioner i syndikalism och anarkism. Men även uppskattning för judisk idétradition och socialismen, Mats Bäckman berättar i Arbetaren om socialismens judiska rötter. Anne Frank-stiftelsens bok Antisemitismen, s.61, beskriver Bakunins uppfattning om saken:

”Judarna är en fara för socialismen; de är benägna att använda kommunismen för att grunda en statskapitalism”

En av de anarkisktiska lärofäderna Pierre Joseph Proudhons var också antisemit: Det rödsvarta spöknippet s.52. I SAC:s tidningar har den fram till att boken Det rödsvarta spöknippet publicerats 1995 alltid dolts. Inte förrän i Arbetaren 1996,nummer 21,sid 12 berättas om Proudhons åsikter. Troligen beror det på att publiceringen av Det rödsvarta spöknippet gjort det omöjligt att dölja dem.

Idag maskerar många nödtorftigt sitt judehat till angrepp på Israel, den enda demokratiska staten i mellanöstern, men

Antisionismen är gammal sill i ny kapprock, d v s antisemitism”,

som Armas Sastamoinen, SAC:s dåvarande chefredaktör, fortfarande kunde säga på 70-talet. Enligt SAC råder i Israel i vilket fall som helst inte “verklig“ demokrati, och deras tidningar flödar över av antisionism. Se även Arbetarens roll i boken Affären Rami, om processen mot Radio Islam.

Överhuvudtaget har Arbetaren mycket att säga i frågan: Arbetaren kritiserar Moussad och stödjer terroristorganisationen Hamas; en ledare anklagar Arafat för att ha sålt Palestina; Martin Tondel hyllar Mordechai Vanunu som förrådde Israel; Åsa Hammar kritiserar Israels metoder; Mikael Karlsson skriver en insändare där texten på omslaget lyder: ”Hamas-ledare till Arbetaren: ‘Bomberna mot Israel har fungerat’”; en skribent gör narr av Moussad och räknar upp de tillfällen de misslyckats.

I SAC:s medlemstidning återfinns flera starka uttalanden mot Israel, bl.a. Martin Sjögrens: ”Att köpa… israeliska varor – är att stödja ett system som FN klassar som rasism – sionism”. Inom den engelska lokalsocialismen råder beskyllningar om antisemitism; och efter syndikalisternas kravaller i Göteborg hösten 1993 tackade ”den ariska rasen” SAC för att de slagit sönder fönstren till de ”judiska bankpalatsen” på Västra Hamngatan.

Efter allt detta är det inte enbart jag som ser inslag av antisemitism i SAC. Socialismens tidigare anti-antisemitism fördes inte av omsorg av judarna, utan för att samla alla socialister mot kapitalismen, så de inte lockades in på en väg där de glömde målet. En så falsk människorättskamp kan inte slå rot. Och där är orsaken till att antisemitismen inte kan utrotas inom syndikalismen.

 

2.3  Internationella relationer

Är så omfattande att det får en egen sida.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism