2.3.1 Kap 03: Ideologiska storheter

3. IDEOLOGISKA STORHETER

 

För att helt kunna förstå vad en politisk lära innebär måste man utöver rena tekniska definitioner också veta något om de män och traditioner som ligger till grund för den.

Här, liksom hos de tidigare behandlade områdena, kan vem som helst se en markerad likhet mellan syndikalismens profeter och fascismens traditioner.

 

Pierre-Joseph Proudhon

Hos syndikalisterna ser man ibland ett porträtt av en glasögonprydd man, klädd i artonhundratals kostym och ofta med en korp i handen, vilken han frenetiskt använder för att riva ned det som symboliserar de etablerade institutionerna. Hans namn är Pierre-Joseph Proudhon och han räknas till en av de allra största inom syndikalismens ideologi.

Proudhon föddes 1809 i Besançon i Frankrike av fattiga föräldrar. Tack vare ett stipendium kom han in på läroverk, en utbildning han tvingades avbryta då hans arbetsinsats behövdes hemma. Senare i livet blev han boktryckare och han startade även ett eget bokförlag, men det blev mindre lyckat. Det gick i konkurs och han fick dras med skulderna från detta misslyckande resten av livet.

Proudhon valdes under det oroliga revolutionsåret 1848 in i Frankrikes konstituerade församling, national-församlingen. Han trivdes inte något vidare; dels kände han sig instängd och isolerad från massorna, dels hade han inte sympati för traditionell folkrepresentation. Proudhon ansåg – helt i linje med senare syndikalister – att de folkvaldas representation av befolkningen i sin helhet var en abstraktion utan verklig mening. Det borde omorganiseras i korporativa linjer ansåg han1.

Proudhon blev senare vittne till hur folket med stor majoritet valde Ludvig Napoleon till president, en man som senare skulle göra sig till kejsare. Detta fick honom att tvivla på folkets förmåga att välja. Proudhon blev p.g.a. sin kritik mot den lagligt valde presidenten avsatt och dömd till tre års fängelse. Vid ett senare tillfälle blev han återigen dömd men flydde till Belgien Han återvände till Frankrike med allvarligt försämrad hälsa och levde där tills han avled den 19 januari 1865.2

 

Proudhon bidrag var att inspirera syndikalismen med idéer om småskalighet. Han utarbetade teorier om hur samhället skulle organiseras i mutualistiska (ömsesidiga) former. Proudhon föreställde sig producentkooperativ, fria från de mellanhänder som tjänade på varuutbytet genom varubanker genom vilka de kunde avyttra varor. Meningen var att de enskilda företagarna och de mindre bolags- eller andelsföretagen själva tog hand om vinsten som mellanleden annars skulle lagt beslag på. Proudhon eftersökte även en ekonomisk förening, där de som ville starta företag kunde låna pengar utan ränta. Utöver denna tanke och en allmän motvilja mot storföretag motsatte sig Proudhon alla former av förändring i egendomsförhållanden som är karaktäristiskt för kommunism eller socialism.3

Detta faktum kan verka konstigt om Proudhon är syndikalismens store lärofader; syndikalisterna håller nämligen sin övertygelse för en form av socialism. Vad som är helt klart är att det inte finns tillstymmelse till socialism hos Proudhon. Oavsett hur lös definitionen är så kan ingen människa som eftersträvar privat ägande i näringslivet – vilket Proudhon gjorde – kallas socialist utan att den som påstår det är bedragare. Det är en makalös fräckhet av nutida syndikalister att försöka befordra intrycket av att han skulle vara någon sorts ”socialist”.4

Proudhons stora stötesten efter staten och storskaliga företag var kyrkan och han gav prov på ursinnig antiklerikanism då han berörde ämnet.

 

Det finns emellertid mycket mer att säga om denne man; saker som absolut får sägas bland syndikalister. Istället för att ursäkta och ta avstånd från resten av hans ideologiska skriverier förnekas själva existensen av dem. I t.ex. Lagerströms Syndikalismen och i Vilas Anarki till vardags behandlas Proudhon ingående, men ingen behagar upplysa läsarna om vad deras store ideolog tyckte och tänkte i andra frågor.

Vad hade då Proudhon för åsikter som de flesta moderna betraktare borde anse svårsmält? Kanske dessa rader ger en vink om vad han ansåg; deras karaktär går inte att ta miste på:

Judar. -Skriva en artikel om denna ras som förgiftar allt genom att nästla sig in överallt, utan att någonsin blanda sig med något annat folk.

Kräva deras bortdrivande från Frankrike, undantaget de som är gifta med fransmän; -avskaffa synagogorna, tillåt ingen anställa, fortsätt med att slutgiltligt avskaffa religionen.

Det är inte för inte som de kristna har kallat dem gudsmördare. Juden är det mänskliga släktets fiende. Vi måste skicka iväg denna ras till Asien eller utplåna den. 5(sic)

Hör dessa ord av mannen, om vilken syndikalisterna säger: ”Med all rätta anses han vara anarkismens och syndikalismens stora lärofader”.6 !

Det där kan ingen få reda på enbart genom att läsa syndikalisternas egna publikationer….

Som redan nämnts ogillade Proudhon kyrkan. De som låg bakom denna skapelse var förstås inga andra än judarna. Enligt Proudhon var: ”Judarna … de första upphovsmännen till den skadliga vidskepelse som kallas katolicism, i vilket det ursinniga och intoleranta judiska inslaget alltid överskuggar de grekiska, latinska och barbariska inslagen”.7

 

Även om den rabiata antisemitismen är särskilt motbjudande hos syndikalismens store läromästare, så finns det mycket mer att säga. Proudhon delade i själva verket de flesta traditionella, konservativa franska landsbygdsvärderingarna. Den internationalism som syndikalismen säger sig ha gav han inte mycket för, han älskade Frankrike lika högt som han avskydde de grupper han ansåg utgjorde en fara för dess homogenitet. Utöver judarna ogillade han särskilt utlänningar och liberaler.8

En annan uppgift om Proudhon som inte ger ett odelat positivt intryck är hans hållning när det amerikanska inbördeskriget bröt ut. Trogen sin tolkning av federativa principer stödde han Amerikas konfedererade stater9. Att detta samtidigt innebar att han stödde slaveriet, som konfederationen kämpade för att upprätthålla, verkar inte ha givit honom huvudbry. I alla händelser måste han ha ansett delstaters rättighet att bryta sig loss från centralmakten vara ett mål som ägde större vikt än avskaffandet av slaveriet.

 

Proudhons kvinnosyn var också avvikande mot vad man brukar hitta hos en rörelse som påstår sig kämpa för jämställdhet. Hans förkastande av auktoriteter och frihet trängde inte innanför husets väggar. ”Frihetliga” socialister är benägna att glömma Pierre-Joseph Proudhon åsikter om familjehierarkin.

Om anarkister och syndikalister kämpar för någon form av jämställdhet mellan könen borde de tala tyst om Proudhon. Det vore intressant att se hur han skulle uppfattas bland de feministiska kretsarna av syndikaliströrelsen. Kärnfamiljen var en plats för maktutövning menade Proudhon. Den patriarkala myndigheten skulle gälla inom familjen och då han var övertygad om att mannen var fysiskt och intellektuellt överlägsen kvinnan var det mannen som ensam skulle vara herre i huset. Kvinnan borde enligt naturen, förklarade Proudhon, vara maka och moder samt hålla sig inom hemmets väggar, det hem och den familj, som var samhällets grund och stöttepelare.10

 

Vad Proudhons roll i denna bok beträffar så finns det en positiv uppgift som är av särskilt intresse: han var antikommunist och motståndare till den utjämning av egendom som kommunister eftersträvar. Han insåg både det orimliga och det orättvisa i att alla skulle äga allt och att människor skulle få vad de är ”värda ” i stället för att få vad de har gjort sig förtjänta av. Jaget skulle utplånas i ett kommunistiskt system11. Paradoxalt nog gör detta honom motståndare till den anarkistiska variant av kommunismen som den svenska syndikalistorganisationen SAC står för.

 

Det är svårt att inte betrakta det som ett medvetet försök till döljandet av fakta när inte en bokstav av det ovanstående skrivs eller yttras hos syndikalistiska organisationer. Det är rent ohederligt att dölja detta.

Jag frågar mig ibland vad syndikalisterna hoppas på att vinna genom att till synes vilja hålla såväl sina egna medlemmar som utomstående i fullkomlig okunnighet om vad som faktiskt finns i den ideologiska grund-konstruktionen till syndikalismen.

I det förra kapitlet beskrev jag det systematiska sätt nämnda rörelse förtiger fakta och förtränger obehagligheter. Det finns inget exempel där detta är tydligare än när det gäller Pierre-Joseph Proudhon, den radikale reaktionären.

Max Stirner

Vad som också är väsentligt för förståelsen av syndikalismens koppling till fascismen är en avdelning av den anarkistiska idétraditionen. I denna, där minst ett halvdussin sinsemellan oförenliga riktningar florerar, utmärker sig individualanarkismen. Den är speciell emedan den omfattar den idé vilken alla socialister skyr som pesten: ojämlikheten.

Grundaren till denna riktning varMax Stirner, pseudonym för en tillbakadragen flickskolelärare vid namn Caspar Schmidt, vars ryktbarhet enbart vilar på boken Den ende och hans egendom från 1844.

Stirner föddes 1806 i en fattig familj i Bayern, misslyckades på universitetet och gav längre fram ut sitt livsverk på egen bekostnad. Boken glömdes dock snart bort och så även dess författare. Det finns inte mycket mer att säga om hans liv än att han dog utfattig och bortglömd 1856.

Den enda orsaken till att eftervärlden kommer ihåg Stirner är att hans bok återupptäcktes några decennier efter hans död av John Henry Mackay som grundlade Stirners rykte som individualanarkismens fader.12

För individualanarkisten existerar bara en moralregel: individen och hans förmåga till självhävdelse, helt utan hänsyn till det sätt man hävdar sig på. Stirners åsikt om medmänniskan lyder som följer: Jag vill ingenting respektera eller godkänna hos dig/…/ men jag vill bruka dig/…/ för mig har du blott betydelse , genom det du är för mig, du är min angelägenhet, min sak och därför min egendom.13

/—/Vad jag kan skaffa mig med våld skaffar jag mig med våld, och vad jag inte skaffar mig med våld har jag inte rätt till.14

Max Stirner har en särskild plats i den anarkistiska läran. Han avvisade själv den gängse anarkismen vilken han såg som en form av socialism (!) och han saknar deras absoluta moralkriterium, den inneboende godhet som enligt de övriga anarkistiska riktningarna skall göra världen till ett paradis så fort man avskaffat staten. Ingenting av detta finns hos Stirner. Han ville ha vad som med ett modernt ord skulle kallas libanisering. I sin bok uppmuntrar han till konflikter, förhärligar brott och mord.

 

Att de personer som fortfarande finns och kallar sig anarkister uppskattar honom råder det ingen tvekan om. I den tidigare nämnda Anarki till vardags redogörs för Stirners tankegångar. Beskrivningen är kraftigt förvrängd och idealiserad. Att Stirner avskydde den socialt inriktade anarkismen utelämnas. Enligt denna boks redovisning får man veta att Stirner beskriver ett tillstånd av jämlikhet mellan egoisterna när statsapparaten är borta.

Detta uttalande behöver inte kommenteras närmare än med de Stirnercitat på förra sidan som tagits med i denna något annorlunda tolkning av Stirners drömsamhälle. De flesta är nog överens om att författaren till Anarki till vardags inte varit riktigt opartisk när han talat om Stirner. Jag överlåter åt läsaren att med hjälp av mina citat dra sina egna slutsatser.

 

Det är underligt att anarkisterna idag är så benägna att uppskatta Stirner. Jämför man med historiska uttalanden hittar man en motsatt attityd. När den italienske anarkisten Enrico Malatesta, som får anses representativ för en stor del av 1900-tals anarkismen, år 1920 startade en av de mest kända anarkist-publikationerna i Italien, Umanita Nova (Ny Mänsklighet), skrev han vilken sorts människor han inte ville ha närmare bekantskap med:

...endast sådana som inte ha något intresse för det         allmännas öde, dvs sådana som endast bekymra    sig om sin frihet och sin personliga fullkomning men     strunta i andras frihet, moraliska och materiella    säkerställning...15.

Frågan kvarstår om Max Stirner skulle varit lika välkommen hos italienarna på tjugotalet som han är hos svenskarna idag? Att döma av de uttalanden Stirner gjort förefaller det osannolikt. Hos de spanska s.k. anarko-syndikalisterna skulle han i alla fall inte platsat. Där hände det ibland i kollektiven under inbördeskriget att individualister tvingades lämna byarna, eller att de förvägrades yttrandefrihet och rösträtt.

Slutligen bör nämnas att kopplingen mellan Stirner och den nazi-nitzscheanska myten om övermänniskan förnekas i Vilas Anarki till vardags. Det är ingen tvekan om att den över gott och ont stående övermänniskan har ett visst ursprung hos Stirner. Nietzsche såg mycket riktigt Stirner som en av artonhundratalets icke erkända föregångsmän16.

 

Konservativa och liberaler

Det är alltså människosynen som är den mest framträdande likheten mellan individualanarkism, fascism och klassisk liberalism (vilken vi strax återkommer till). Alla tre vänder sig mot den franska revolutionens jämlikhetstanke, även i formella rösträttsammanhang eller i den juridiska jämlikhet som innebär likhet inför lagen.

Grundtanken är att människor är olika i allt och att de bör förbli olika, de vill ”bejaka människornas ohjälpliga, fruktbärande och välgörande olikhet”17.

Tanken att alla skall vara lika och att inga sociala och ekonomiska skillnader skall råda är numera övergiven hos de flesta ideologier, utom möjligen kommunismen och den Kropotkininpirerade kommunistiska anarkism som SAC står för, men de tre ovanstående ser alla former av jämlikhet i samhället som en socialisering och därigenom en nivellering (d.v.s. en konstlad utjämning på medelmåttornas nivå). Innan liberalismen kopplas in skall emellertid konservatismens påverkan först redovisas.

De två tankar som är aktuella i sammanhanget och i allmänhet kopplas till konservatismen är idén om den negativa människonaturen och om skepsis mot rationalism i politiken.

Under upplysningen på sjuttonhundratalet spreds tanken om ett evigt framåtskridande. Människan sågs som en i grunden rationell varelse. Det var möjligt att förbättra samhället, bygga bort orättvisor och låta det sunda förnuftet styra en samhällsordning där alla fick del av det goda i livet. Inom konservatismen, vars störste talesman var Edmund Burke, lade grunden redan 1790 med sin Reflecions on the Revolution in France , ersattes dessa utopiska idéer med en ”naturalism” bortom förnuftets gräns och även bortom gott och ont.

Konservatismen såg en oföränderlig människonatur vars ofullkomlighet alltid skulle stå i vägen för utopier, ingenting kunde någonsin bli bra och valet stod därför mellan de minst dåliga alternativen. Alla missförhållanden kunde föras tillbaks på denna naturens ordning.

Med tanke på världens status är det en helt rimlig tanke. Ingen av de ideologier som förutsätter en god människonatur, och minst av allt anarkismen, har verkat på ett sätt som får övriga att inse riktigheten i detta.

 

Pessimismen inför människans villkor kombinerades med en allmän misstro mot rationalism och förnuft i politiken. Inte bara utopier om perfekta idealtillstånd utan även ideologier och reformplaner om ”det allmännas bästa” ansågs vara negativa. Motviljan mot systematiskt politiskt tänkande och abstrakta ideologiska principer tar sig uttryck i ”traditionen, fördomen, sedvanan” vars effekter är viktigare än politiken. Mot denna ställs patriotism, skapande, välgörenhet och traditionella familjeideal.18 I förbigående sagt är det inte svårt att se de likheter som uppenbarar sig mellan konservativa ideal och den praktiska utformningen av de stater vilka ursprungligen haft en mer eller mindre fascistisk ideologi, men efter en tid rensat ut de revolutionära dragen i skapandet av sina nya nationer.

Den klassiska liberalismen skiljer sig i viss mån från de gemensamma nämnare fascism och konservatism har. Dess bidrag till de totalitära ideologierna ligger på ett annat plan; nämligen tillämpandet av det naturliga urvalet på samhällsutvecklingen. Den person som i Darwins efterföljd övertförde evolutionsteorin på det mänskliga samhället (trots att Darwin aldrig avsett det) och myntade uttrycket ”survival of the fittest” var skaparen av socialdarwinismen, den engelske filosofen Herbert Spencer (1820-1903).

Spencer såg kampen för överlevnad som det centrala i tillvaron. Stenhård konkurrens var det enda naturliga – och därmed rätta – sättet att få de svaga och livsodugliga ur vägen så att de livsdugliga, överlägsna individerna skulle få utvecklas obehindrat. Den grymhet som kan förefalla bli resultatet har Spencer följande åsikt om:

        De odugligas elände, de olyckor, som drabbar de   oförutseende, de latas hunger och de svagas       undanträngande av de starka, som överlämnar

        så många åt fattigdom och elände, är utslag av    en stor vittseende godhet.19

Enligt Spencer var hans teorier naturens eget sätt att hela tiden utveckla samhället, vilket i slutändan skulle leda till en allmän ökning av livskvaliten hos hela mänskligheten. Alla former av statlig utjämning av den sociala eller ekonomiska ordningen, t.ex. bidrag, understöd eller lagstiftning är alltså enligt Spencer missriktat. Utöver den rent ekonomiska aspekten skulle den starka konkurrensen skapa människor med överlägsen moral. Om de missanpassade sorterades bort skulle dessutom staten tyna bort fortare, då dess enda väsentliga funktion var att hålla människans sämsta laster i herrans tukt och förmaning.20

 

En moralisk åsikt som är ett modernt uttryck av detta hittar man hos nyliberalerna. Framför allt i den amerikanske Harvardfilosofen Robert Nozicks bok Anarki, stat och utopi. Under 1980-talet har dessa åsikter praktiserats i Thatchers England och i Reagans USA. Ingen som anser att det är positivt med frihet för näringslivet kan förneka att oavsett hur mycket regleringar som avskaffats så har ett av resultaten blivit mycket mänskligt lidande och stora sociala orättvisor. Kritiken av den moderna statsmakten är en stark beröringspunkt mellan sådana nyliberala strömningar och syndikalism och i ännu högre grad anarkism.

Som redan har påvisats skiljer sig de två senare grupperna från nyliberalerna genom sin optimistiska syn på människan, bortsett från det är det svårt att hitta ett skäl till att det samhälle som de vill ha på något sätt skulle skilja sig från de inhumana samhällen som nyliberalerna byggt upp. Att dessa, med sin åsikt om människan som en varelse utan starka sociala band, har en mer verklighetsbaserad människosyn kan man ana när man studerar hur de små, självstyrande kollektiven under det spanska inbördes-kriget, som bekände sig till en anarkosyndikalistisk ideologi, var betydligt mer intresserade av att öka sina egna tillgångar än att dela med sig till städer och andra regioner.

 

Friedrich Nietzsche

Samtidigt med denna utvecklingstanke inom samhällslivet börjar filosofin dras till irrationalism och antiintellektualism. En centralfigur i detta sammanhang är den tyske filosofen och diktaren Freidrich Nietzsche (1844-1900), vars livsbejakande läror nådde långt utanför de akademiska kretsarna. Nietzsche såg jordelivet som sitt eget mål och all spekulation om andra liv som t.ex. hos kristendomen avvisades. Livet skall levas maximalt intensivt och rikt, kval och kamp i anslutning till detta är ett billigt pris. Denna livsvilja kallar han viljan till makt och är tillvarons innersta väsen, den skall få människan att bli förmer än människa, att bli övermänniskan.

Vad Nietzsche förespråkar är en biologisk evolution där övermänniskan skapar sin egen herremoral, och där medlidande är en sjukdom, inriktad på att bevara det livsodugliga. Övermänniskan skapas alltså genom utveckling och är hela tiden i motsättning till de svaga då han omvärderar alla värden.

Orsaken till den ”korruption av den europeiska rasen” Nietzsche tyckte sig se omkring sig låg i de religioner som predikade en slavmoral, d.v.s. att de svagare blir skyddade eller t.o.m. tar makten och bryter ned det andliga och resliga i människan. Själva urexemplet på detta var kristendomen, källan till det demokratiska ”medelmåttornas herravälde”. Samt dess nya arvtagare, socialismen, den lära som inte bara övertagit en slavmoralsattityd till det underlägsna, utan även bekände sig till en jämlikhet han avskydde och bekämpade.

Enligt Nietzsche var deras moral enbart en objektivisering av socialt gillande. Solidariteten var ett påfund av de underlägsna som ville ha hänsyn och stöd. De hade lyckats suggestera de starka till att acceptera denna omvärdering av vad Nietzsche såg som de rätta värdena. Den nya moralen hindrar de starka att utveckla sig och ge uttryck för sin styrka: ”I skolen älska freden som ett medel till nya krig och den korta freden mer än den långa”21. Övermänniskan har funnits i historiska gestalter, vikingar, condottiärer och antika gestalter, uppgiften för nutidens människa var att söka upp henne, ha henne som idealbild och som slutgiltigt mål vara henne.22

 

Nietzsche propagerade alltså för en ohämmad individualism, vilket skiljer honom från de fascistiska riktningar som skulle åberopa sig på honom och samtidigt likrikta allt och alla i nationens namn. Nietzsche själv såg nationalismen som en neuros, en onaturlig främlingskänsla mellan folken och ett hinder för de europeiska folkens naturliga enhet. När han talar om en europeisk ras handlar det inte om ett biologiskt uttryck utan ett värdeorienterat, riktat mot aristokratiska värden.23

Det är även värt att nämna det faktum att Nietzsche såg det tyska folket med oblida ögon. De var enligt honom kulturellt efterblivna, underdåniga, avundsjuka och oförmögna till reson.

Ytterligare en skillnad hos Nietzsche i förhållande till åtminstone nazismen (och syndikalisternas Proudhon) var att han bekämpade antisemitism. Antisemiter var resentimentmänniskor som ljög av princip. Likheterna med fascismen som blir kvar är alltså föraktet för demokratin, den starkes rätt, och – om man biologiserar idén – tanken på en bättre ras.

 

Det var inte bara hos Nietzsche som irrationaliteten gjorde sig gällande. I detta motsägelsernas tidevarv visade psykologerna att förnuftet bara var en rationalisering för att rättfärdiga materiella begär eller känslomässiga behov. Denna rationalitet var dessutom bara en liten del av det totala, mestadels omedvetna psyket.

Om människans förnuft bara var en vetenskaplig hypotes för att lättare beskriva beteendet, kunde ett resultat bli att förnuft och rationalitet överges till förmån för intuition, känsla, impuls och vilja. Idésystem som trodde på det uppbyggliga hos kampen istället för idealen blev mer och mer framträdande.

Marx, Freud, Schopenhauer och Nietzsche hade redan upptagit dylika tendenser. Mitt i all den fred och det ökande välstånd som präglade slutet av artonhundratalet förklarades alltså kamp och oförsonliga motsättningar vara det som förde världen framåt. Striden var positiv i sig själv och maktmedlet var det enda medlet, hävdade oförtrutet irrationalisten.

 

Den – enligt mig – störste och betydelsefullaste av alla de som hävdade dessa teorier var syndikalismens filosof och efter studiet av de ovanstående idéströmningar som florerade vid början av nittonhundratalet är det dags för den viktigaste gestalten i såväl denna bok som i syndikalismen att träda fram.

Hans betydelse för fascismens utveckling är utan motstycke och även långt senare24 har han influerat

politiska extremiströrelser till höger, vänster eller utan politisk beteckning.

Han rubriceras alltid som syndikalist; ibland t.o.m. som skaparen till syndikalismen (Detta anser t.ex. den kände historikern H J Schmandt i De politiska idéernas historia (1968), s.445). Det säger en del om hans inflytande, även om tanken att han är syndikalismens skapare inte är allmänt vedertagen25. I den kurslitteratur som används på historiska institutionen i Göteborg kallas han ”den revolutionära syndikalismens främste intellektuelle representant”26.

 

Vilken ställning han har i syndikalistkretsar är nära nog omöjligt att avgöra. Han nämns oftast av deras motståndare. T.ex. vittnade göteborgssyndikalisternas kassörska Minou Padellaro om hur en socialdemokrat förklarat att syndikalister var likadana som fascister. Enligt Padellaro berodde detta på mannen ifråga.

Hos SAC är han helt obefintlig. I deras medlemsblad, SAC- Kontakt, har hans namn inte nämnts vid ett enda tillfälle de senaste tre åren. Det enda om honom som återfinns i syndikalisternas litteratur är benämningen ”syndikalistisk teoretiker av andra ledet”27 . Hans bok finns inte utgiven på Federativs förlag och i Lagerströms officiella ideologiska skrift om syndikalism är han inte ens nämnd.

Vad som ligger bakom detta är inte att de vill hålla en distans till hans idéer. Orsaken till att man endast får en förlägen tystnad till svar av syndikalister när man nämner honom är inte för att de inte vet vilken betydelse han har haft för syndikalismens teoretiska sida. Syndikalister vill helt enkelt inte svara, de skäms därför att när han kommer på tal kan de inte förneka att syndikalismens största ideolog är också fascismens grundläggare!

 

Så långt den moderna syndikaliströrelsens försök att två sina händer och ta avstånd. I nästa kapitel skall den man behandlas som kallas The prophet without honour : Georges Sorel.

Kapitel 4: Georges Sorel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism