2.3.4.18 Kap 18: Efterord

Trotskij, ”en utopiernas tjänare insnärjd i sina egna drömmar och förvillelser”, hade ett levnadsöde som är en bra illustration till vad som händer när man tar ställning för våld och revolution som metod för samhällsförändring.

Trotskism är en i raden av ”ismer” inom vänstern, utan svar på hur man skapar resurser, formar ett bättre samhälle eller tar hänsyn till mänskliga rättigheter. Ändå finns det något speciellt med just trotskismen.

Den är unik i det att den nästan i sin helhet består av inkonsekvenser, paradoxer och felaktigheter. Sedan den skapades är dess historia en enda lång rad av mer och mer omständliga försök att lappa ihop ett trasigt ägg, med innehållet stoppat tillbaka inuti.

Den store filosofen Wittgenstein sade: Ingenting är svårare än att inte bedra sig själv. Trotskism är ett mästerstycke i självbedrägeri som bara lever vidare genom dess bekännares intrikata retoriska, demagogiska tekniker och språkliga manipulation. Framför allt förs de vidare till nya trotskister via Trotskijs, som Peter Englund så träffande uttrycker det,

nästan till lallande idioti devote biograf Deutscher”.

Deutscher och alla andra trotskister hävdar att de har en sann bild av sin läromästares liv och avsikter, inte

”en glorifierad bild av en människa utan fel och brister” (utan) ”som han var”.

Hur mycket sanning det finns i detta påstående har vi fått bevis för upprepade gånger i denna framställning.

Trotskij hade vissa enastående kvaliteter, talarbegåvning och organisationsförmåga, samt förvisso intelligens. Men det har var och varannan politiker. Inget originellt med det. Viktigare för att bedöma honom som person är att han aldrig medgav sina fel eller tog ansvar för sitt handlande. Det enda han gjorde i sitt liv som fått honom att bli ihågkommen var att satsa på rätt häst när han anslöt sig till bolsjevikpartiet precis före deras statskupp. Efter det organiserade han delar av partiets verksamhet i fyra år.

Före och efter dessa fyra år uträttade han ingenting. Han skrev mängder med meningslösa samhällsanalyser som var fel allihop. Hans storslagna projekt, med imponerande namn som ”Fjärde internationalen”, ”Internationella byrån”, ”Internationella sekretariatet”, etc. ledde inte till något.

Han var en man som misslyckade med nära nog allt han företog sig i sin livstid. Hans beteende när något gick emot honom var knappast imponerande: Grimaser, gråt och gräl, och sedan vägrade han att röra sig ur fläcken tills någon helt enkelt tog tag i honom och kastade ut honom.

Deutschers sammanfattning med hela sitt livsverk lyder: ”Stalins seger över Trotskij dolde ett inte obetydligt nederlag. Trotskijs nederlag bar segerhuva”. Genom att följa trotskisternas retoriska metod kan man bevisa eller övertyga sig själv om vad som helst. Oavsett hur absurt eller löjligt det är. Här följer ett tänkt exempel. Ett låtsasförslag, som inte är det minsta allvarligt, av hur skrattretande det skulle bli om en trotskist försökte övertyga oss om att Trotskij var världens bästa boxare:

Vad få vet är att utöver sina andra kvaliteter var Trotskij även alla tiders störste tungviktsboxare, beundrad och fruktad av alla som hört hans rykte. Den medelmåttige och obetydlige boxaren Muhammed Ali, som av dåligt självförtroende och illvilja avundades Trotskijs rykte och berömmelse, beslöt sig för att utmana Trotskij.

Ingen blev mer förvånad än Trotskij över utmaningen. Han kunde inte föreställa sig att någon var dum nog att utmana honom. Inte heller kunde han fästa någon vikt vid en så betydelselös figur som Muhammed Ali.

Som vanligt var Trotskij i toppform inför matchen. Hans krokar, jabbar och hookar var alla lika perfekta. Hans uthållighet var gränslös och hans snabbhet legendarisk. Det stod klart från början att Muhammed Ali aldrig hade någon chans.

Så går matchen av stapeln. Trotskij och Ali möts. Det tar trettio sekunder sedan är allt över. Trotskij vaknar upp dagen efter.

Det kan verka förvånande att matchen tog slut så fort. Det förefaller lika förvånande att den mindervärdiga och osäkre Muhammed Ali vann, men det är bara förvånande för den som inte har förstått hur boxning egentligen fungerar.

I själva verket var Ali på defensiven under hela matchen. Han visste att han var underlägsen sin formidable motståndare i snabbhet, styrka och uthållighet. Han visste att det enda vapen han hade var sin vänsterkrok. Det enda slag han kunde prestera som var av ens någon kvalitet. Han var fylld av tvivel på sig själv och förstod att han måste använda det enda lilla vapen han hade så fort som möjligt. Resultatet av matchen bevisar inte så mycket en boxarkvalitet hos Muhammed Ali, utan snarare de känslor av osäkerhet och inre tvivel som hela tiden genomsyrade honom före och under matchen.

Trotskij som var fylld av medlidande med sin stackars motståndare kunde aldrig tänka sig att förnedra och utklassa Ali genom att slå ut honom för fort. Fylld av sin känsla av hänsynsfullhet ville han ge sin motståndare alla möjligheter att försvara sig mot hans fasansfulla slag. Därför höll han igen. Och han var fullt villig att ta emot de slag hans motståndare skickade mot honom. Han skulle inte ducka för att visa hur ofattbart snabb och skicklig han var. Det var lika otänkbart för honom att Ali skulle använda sitt bästa och enda slag så snabbt. Det kom som en fullständig överraskning för honom. För Trotskij var det en självklarhet att man gav publiken valuta för pengarna och drog ut på matcherna. Han kunde aldrig tänka sig att hans hänsynsfullhet skulle vändas mot honom.

Om man bara ser till resultatet, att Trotskij slogs ut, verkar kanske Trotskij inte varit alltför framstående som boxare, men det är en alltför okomplicerad syn på saken. I beaktande av de bakomliggande fakta, och genom en noggrant avvägd analys av Trotskijs prestation under matchen, till skillnad från det ytliga ”resultattänkandet”, förstår man att Trotskij egentligen vann matchen mot Muhammed Ali och att han därför förtjänar att kallas alla tiders störste boxare.

Detta är ingen karikatyr av trotskismen, utan en humoristisk analogi. Den är enbart avsedd att vara ett åskådningsexempel, och är inte menad att inspirera till en ny trotskistisk boxarsekt. Utifrån exemplet går det att spinna vidare. Man kan lägga till högar med exempel på goda avsikter, citat, jämförelser, undersökningar av brister hos vittnesmål. Det enda man behöver är en förhandsinställning om vem som har rätt eller fel. Kanske kan det vara bra med en viss verklighetsfrämmande läggning.

Det är enbart genom retoriska och demagogiska tekniker som i åskådningsexemplet ovan som trotskism har kunnat få en, lyckligtvis begränsad, tillströmning av vänsterinriktade ungdomar i dagens Sverige.

Få har beskrivit ledmotivet i trotskismen bättre än den gamle tuffingen Niccolo Machiavelli:

”Ibland måste orden tjäna till att dölja verkligheten. Men detta måste ske på ett sådant sätt att ingen lägger märke till det. Och om det skulle komma i dagen, måste ursäkter genast finnas till hands”.

Beteendet är inte jämförbart med dagens nazistiska historie-förfalskning som försöker påvisa att Förintelsen och gaskamrarna aldrig existerat. Snarare med nazisternas historiesyn fram till mitten av åttiotalet, då de utan att skämmas sade att gaskamrarna visst hade funnits och var nödvändiga på grund av de rådande omständigheterna.

För att förtydliga: jag tar inte exemplet i avsikt att jämföra ideologin nazism med ideologin kommunism. Just här tar jag bara hänsyn till att de använder samma form av retorik.

Samma sak gäller de bolsjeviker som överlevde Stalinterrorn med blod på händerna. De förklarade på sin ålders höst att de ”alla… bär en del av ansvaret”. Ibland gick de ”för långt”, det medges. Och visst, ”Alla begick vi misstag”. Men hur man än vänder och vrider på saken, ”det som skedde… var nödvändigt”.

Orsakerna till att kommunismen inte fungerar är viktiga och en del av dem finns i denna framställning. Vad som däremot inte är viktigt är de frågor som upptog Trotskijs opposition mot Stalin. Ändå ställer dagens trotskister samma frågor som om de fortfarande vore levande. Nåja, det är också den enda anledningen att ta upp dem här.

Hade denna framställning baserats på ”borgerliga” forskares arbeten, kunde trotskister ha ryckt på axlarna och sagt att de inte bryr sig om klassfiendens åsikter, men nu är det den ohöljt heroiserande biografin av Isaac Deutscher som är den i särklass största huvudkällan. Det är trotskisternas egna argument. Sanningen finns alltså att hämta i trotskisternas egna alster, bara man vet hur man skall leta.

Trotskisternas försäkran att det var nödvändigt att bolsjevikerna tog över makten övertygar inte. Det är en efterhandskonstruktion och en bortförklaring. Tanken att ”Usurpatorrollen tvingade sig på bolsjevikpartiet” är ungefär lika sann som att barn tvingar sig på pedofiler.

Trotskismens förklaring på Sovjetunionens utveckling, att byråkratisk urartning ledde till att Stalin kom till makten, stämmer inte. Förklaringen till förtrycket ligger i att bolsjevikerna tog makten med våld. Trotskij och hans efterföljare är de enda som inte medger kopplingen mellan en våldsam revolution och en enmansdiktatur. Det är tragiskt och förvånande att de ännu idag vägrar erkänna Trotskijs eget ansvar för det som skedde.

Bilden av Trotskij ”som ett stolt lejon övermannat av en flock schakaler” är fel. Han överlistades i en smutsig maktkamp. Leo Trotskij ställde upp på alla former av förtryck och förföljelse, så länge han själv satt vid makten. Hans kritik mot Stalins förtryck uppstod inte förrän det drabbade honom personligen.

Trotskisternas anspråk på att deras lära är bättre än den officiella kommunismen är också fel. Sovjet hade antagligen blivit ett än värre samhälle om Leo Trotskij hade lyckats behålla makten. Hans respektlöshet och likgiltighet för människoliv var ökänd.

Slutligen har vi frågan om Trotskijs personlighet. Alla vittnesmål talar samstämmigt om Trotskijs arroganta och nedlåtande personlighet. Hans omätbara förakt och översitteri mot alla människor som någonsin korsade hans väg. De som idag kallar sig trotskister kan tacka sin lyckliga stjärna för att de inte behöver möta sin idol i verkliga livet.

Trotskij var inte en politisk föregångsgestalt eller en statsman av världsmått. Han förtjänar ingen respekt eller uppskattning. Han var en kommunistisk massmördare, lika illa som de övriga i samma bransch: Stalin, Mao, Pol Pot och Lenin. Inte bättre än vilken ’fascist-bully-boy’ som helst.

Han borde inte ha följeslagare eller lärjungar. Istället borde hans namn nämnas när man talar om historiens mer sekundära, gräsliga personligheter som Göring, Mengele, Baby Doc eller Idi Amin.

 *

PERSONREGISTER

Namnen Lenin, Stalin, Trotskij och Deutscher dyker upp så ofta att det är meningslöst att nämna specifika sidor.

Antonov-Ovsejenko           150Baby Doc                           167Borgia, Cesáre&Lucrezia   149Bucharin                            62,65,66,69,

79,82,87,88,92,

95,96,103

Burgess, Anthony            124

Cachin, Marcel                   86

Chiang Kai-shek                 86,121

Dewey, John                       148

Doirot                                 86

Don Quijote                        74

Duvall, Robert                    48

Dzerzjinsky, Feliks             44

Engels, F                             118

Englund, Peter                    12,42,123,156,

163

Francke, Per                        122

Franco, Fransisco                157

Franzén, Christer              13,58

Freddo                                124

Gollum                                84

Greider, Göran                   109

Göring, Hermann                167

Hamlet                                52

Hitler                                  86,121,122,127,

153,154,156,

157,160

Idi Amin                             167

Ivan                                    89

Jacson                                 160

Jens                                     108

Jungfru Maria                     24,75

Jöns                                     108

Kaganovitj                          80

Kamenev                           23,82,92,141

Kim Il Sung                        24

Kim Jong Il                         24

Kirov                                  141

Kollontaj, A                        15,105,119

Krasin                                 46Krupskaja                          79Kuusinen, Otto Wille         87Larsson, Kalle                     109

Lie, Tryggve                       143-146

Ljova (-Sedov Trotskij)      147,150

Luxemburg, Rosa               39

Machiavelli, Niccolo           167

Mao Zedong                       167

Martov                                88,151

Marx, Karl                          41,63,118,147

Mattsson, Per-Olof             58

Medvedev, Roy A              69,132,160

Mengele, Josef                    167

Mercader, Ramon               130,160

Molotov                              48

Muhammed Ali                 164,165

Murphy, J.T.                       86

Mussolini                            86,106,157

Natasha                               89

Nin, Andres                        150

O’Brien                               35

Orwell, George                   150

Pacino, Al                           124

Pipes, Richard                    68,92

Plechanov                           161

Pol Pot                                167

Reinhardt, Luke                 137

Roy                                     86

Rutin, Maretjam                 119

Savonarola                         44

Smith, Winston                   35

Solz                                     84

Thällmann                           86

Tomskij                               82

Tuchatjevskij, Michail        56

Wijk, Erik                          161

Wittgenstein, Ludwig        163

Vysjinskij                            144

Zinovjev                             23,52,54,62,86,

89,92,141

 

KÄLLOR

Alexandra Kollontaj, Alexander Vaksberg. Norstedts 1996

Arbetaren, 6/ 1998, Christer Franzén. 7/1998, Staffan Skott

Arne Anka del 4, C Christensen, Tago förlag 1995

Bröderna Marx i Petrograd, essä av Peter Englund, från hans textarkiv på nätet.

Brevet från nollpunkten, Peter Englund.

Dagens Nyheter, 7 januari 1988.

De avgörande slagen 4. J.F.C. Fuller. Historiska media 2003

Debatten om hedersmord – feminism eller rasism, Larsson/Englund. Expo 2004

Den avväpnade profeten, Isaac Deutscher

Den förvisade profeten, Isaac Deutscher

Den mörka dalen Piers Brendon. Norsteds: Stockholm 2000

Den ryska revolutionen Richard Pipes. Natur och kultur 1995

Den väpnade profeten, Isaac Deutscher

Dödsfiender, Colin Evans

Encounter, januari 1979, s 65-82. Leopold Labedz ”Isaac Deutschers ’Stalin’ an                         unpublished critique” (genomgång av Deuschers metod)

Gnistan 10/1969.Sigge Åkervall

Göteborgs-posten, 18 oktober 2004, Gert Gelotte.

Kasta inte bort din röst – välj KPMLr. KPMLr:s manifest inför valet 2002.

Kommunismens svarta bok, bokförlaget DN, 1999.

Le chef de L’armée rouge, Mikail Tukachevski, Pierre Fervacque

Lenin, Stefan Lindgren 1999.

Metro, 18 oktober 2004

Moderna tider Paul Johnson, Ratio 1987

Mordet på Trotskij, Julian Gorkij. Forum 1970.

A peoples tragedy – The russian revolution 1891-1924. O Figes. J. Cape: London 1996

Reds, 1981, regi: Warren Beatty.

Sanningen som kom bort, Mario Sousa.

Sovjetunionen och det nya Ryssland 1900-2000, S Skott. Hjalmarson & Högberg 2001.

Stalin – Den röde tsaren och hans hov Simon Sebag Montefiore. Prismas förlag 2004.

Stalin, 1992, regi: Ivan Passer.

Stalin och stalinismen, Roy A Medvedev, Prisma: Vänersborg 1981

Svenska Dagbladet, 5 december 2000, Per Molander.

The Spanish revolution (1931-39) Leo Trotskij. New York 1973

Tokfeminismen

Trotsky the etarnal revolutionary Dmitri Volgokonov, The free press 1991

Utan heder.

Valmanifest 1998, av Marxistisk vänster och Arbetarmakt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism