2.3.1 Kap 01: Likheter

1. LIKHETER

Frågor om politiska ideologier är alltid svåra. Själva ordet ideologi är ett omstritt begrepp. Inte förrän efter första världskriget skapades stater med totalitära ideologiska anspråk och ett helt nytt sammanhang för ideologier dök upp. Sedan dess har utvecklingen gått i vågor, på femtiotalet diskuterade man ideologiernas död, tio år senare upplevde marxismen en renässans och under de senaste decennierna har nyliberalism, nykonservatism och ekologism sett dagens ljus. Säkerligen kommer utvecklingen på detta området, precis som på alla andra, att fortsätta i evighet.

När man jämför ideologier inställer sig vissa grundfrågor om vad som utgör dem. I mitt verk anknyter jag till Reidar Larssons definitioner, beskrivna i hans Politiska ideologier i vår tid, som jag anser vara en av de mest uttömmande och exemplariskt strukturerade jag läst i ämnet.

Utgångspunkten för denna bok, d.v.s. likheter mellan syndikalism och fascism, får utan tvekan stöd hos Larssons modell. Den framstår som en oemotsägbar självklarhet när man punkt för punkt läser igenom Larssons grundkriterier.

Ingen kan med sin intellektuella hederlighet bevarad påstå att dessa likheter är insinuationer, halvsanningar eller felaktigheter. Detta trots att det i allmänhet är fråga om just ohederlighet och ibland rent bedrägeri när ordet ”fascism” används. Som t.ex. när vettvillingar vandaliserar, krossar skyltfönster, kastar stenar på poliser och legitimerar det hela med att de bekämpar fascismen.

 

Tyvärr har denna beteckning, som en gång stod för en bestämd politisk rörelse, urartat till att inte betyda mycket mer än ”person med annorlunda uppfattning än den som kallar honom det”. Inte minst syndikalisterna själva har varit bidragande i denna utveckling, en avancerad gissning är att de därigenom försöker dra ögonen bort från sina kopplingar till denna ideologi.

I detta verk kommer inte termen fascism att användas på ett dylikt sätt, det vore ovärdigt en bok som baseras på dokumenterade fakta. När jag kopplar samman syndikalism och fascism handlar det inte om att klistra etiketter, de faktorer som knyter dem samman ger inte utrymme för en sådan uppfattning.

Punkterna som R. Larsson har ställt upp innehåller komplicerade termer och begrepp som så gott som uteslutande används i högre studier av politisk orientering. De flesta som inte har fördjupat sig i politiska frågor är ovetande om dem, vilket inte är konstigt med tanke på att de egentligen är helt oväsentliga och inte har någon som helst betydelse för de flesta människors liv. De kommer emellertid att utförligt redovisas för längre fram i texten.

Låt oss se närmare på vad som utgör en ideologis conditio sine qua non (”betingelser utan vilka inte är”):

1. Grundvärderingar Hos fascismen är själva fundamentet skapat av en syndikalist. Hans namn var Georges Sorel och han kommer att få ett eget kapitel längre fram i boken.

2. Människosyn Likheten yttrar sig här i syndikalismens anspråk på att som den medvetna förtruppen vägleda proletariatet. Detta uppvisar betydande likheter med fascisternas önskan att leda samma grupp.

3. Viktigaste enhet i samhället Här ser vi trots allt en markerad olikhet. Det som är viktigast för de två är produktionsenheter (fackföreningar) respektive den allsmäktiga staten.

4. Metoder för samhällsförändring ”Direkt aktion”, ”Handlingens propaganda”, begrepp som terroriserat oskyldiga i ett århundrade. Härstammande ur samma källa är de gemensamma för all utomparlamentarisk verksamhet.

5. och 6. Politisk styrelseform/Ekonomisk organisation (hos de båda rörelserna går inte dessa att skilja åt).Korporativism är nyckelordet som mer än något annat avslöjar fascismens syndikalistiska rötter.

  1. Utopin Den sista punkten är liksom den tredje en skillnad. I det här fallet bottnar skillnaden i det faktum att fascismen avvisar alla slutgiltiga utopier.

Denna uppräkning av grundkriterier kommer knappast att få en syndikalist att böja sig för tanken att fascismen är en emanering av hans egen ideologi. Jag har med egna ögon konstaterat hur djupt förnekandet av dessa fakta har gått inom syndikaliströrelsen. Tyvärr verkar det ibland som om rationella argument helt enkelt inte accepteras. Syndikalisterna har en önskan att anpassa världen efter läran, inte tvärtom. Trots detta hyser jag en förhoppning om att så ett frö, att ge en tankeställare åt dem som liksom jag upptäckt egendomliga böjelser hos den syndikalistiska rörelsen genom historien.

 

Ett annat exempel på en sakkunnig är Lauri Karvonen. Hans bok Fascismen i Europa innehåller fyra punkter som han anser vara minsta gemensamma nämnare för alla fascistiska rörelser. De är: organisk nationalism; korporativism; direkt aktion och antiparlamentarism. Nationalismen skall behandlas i nästa kapitel och är helt klart en skillnad, men faktum kvarstår: enligt Karvonens definition är tre delar av fyra hos fascismen gemensamma med syndikalismen.

Det är nu lämpligt att gå in på mer avancerade beskrivningar av de komplicerade begrepp som Larssons sju punkter innehåller. Låt oss börja med den punkt är betydelsefullast: den kombinerade ekonomiska och politiska samhällsformen.

 

Korporativism

I både syndikalism och fascism lyser föraktet för demokrati igenom, ytterst bottnande i motviljan till parlamentarism. Alternativet för de båda är en säregen form av samhällsstyrning kallad korporativism.

Idén infördes i det politiska livet av syndikalister som tänkte sig en återgång till ett medeltida skråsamhälle, där mästare och gesäller arbetade sida vid sida i ett klimat av arbetsfred och samarbete.

 

Korporativism är ett politiskt system där statens funktioner utövas av näringslivets sammanslutningar, ett ersättande av folkrepresentation, till förmån för representanter för olika industrigrenar. Riksdagen, ”korporationskammaren”, blir en plats där antingen branscher eller yrkesgrupper håller i trådarna. Lite förenklat skulle man kunna tänka sig att t.ex. kommunstyrelsen inte bestod av representanter för olika partier utan från Volvo, SKF, den offentliga sektorn o.s.v. där antalet ledamöter berodde på hur många som var anställda i respektive sektor. Ordet är alltså av samma slag som i ”korpfotboll”, ”korplag” och liknande.

 

I korporativismens syndikalistiska form ses fackföreningen som det kamporgan vilket skall omvandlas till förvaltningsorgan i det framtida systemet. Fackföreningen blir här en produktionsförening som anknyts till större produktionsenheter i ett federativt mönster. Man märker vid studiet av hur samhällen med korporativa tendenser fungerar att detta inte har särskilt mycket med demokrati att göra. För syndikalister finns dessutom ett problem som inte fascisterna känner av: hur skall man undvika att gruppegoistiska intressen bråkar om prioriteringar i ekonomiska frågor? Fascisterna löste det hela smidigt med att placera en allsmäktig stat över korporationerna, denna stat var dessutom i händerna på en stark diktatur som höll ordning på särintressena. Syndikalisterna har ingen sådan skyddsmekanism.

Korporativismen är absolut inte demokrati i den traditionella, västerländska meningen, men enligt syndikalisterna har den kvalitéer som är högre än demokrati: den representerar de ekonomiska grupper som samhället är uppbyggt på, istället för politiska partier och geografiskt spridda väljare.

Syndikalisterna tror, trots exempel på motsatsen, att det korporativa systemet ger större jämlikhet, frihet och rättvisa än parlamentarismen som för den goda sakens skull anklagas för att vara en ”borgerlig” skapelse. Synen på de skrån och gillen som utgjorde intresseorganisationer under vissa tidsperioder är säkerligen överdriven romantisk hos syndikalisterna.

Även för fascisterna är korporativismen en ersättning för parlamentet. Det är för övrigt den enda utarbetade ekonomiskt-sociala lära fascismen har. En fråga man ställer sig är varför fascismen upptog just korporativismen av alla möjliga samhällsalternativ? Det är inte någon tillfällighet att fascismens och syndikalismens ekonomiska samhällsform är likadan, svaret kommer längre fram i denna bok.

I den fascistiska varianten blev intresseorganisationerna, ”fackmännens parlament”, gemensamma för arbetsgivare och arbetstagare. Genom detta skulle klasskampen underordnas nationens intressen och därmed försvinna. Mussolini kallade själv fascismen för ”statens diktatur över många samverkande klasser”[1]. Hans korporationsminister höll hela tiden ett vakande öga på priser, löner och avtal.

 

I trettiotalets Italien blev strejker och lockouter förbjudna och de självständiga fackföreningarna eliminerades helt. Vad korporativismen i denna tappning innebar var egentligen ingenting annat än att tvinga olika parter till en sammanslagning där staten fattade beslut över de olika intressenterna och inordnade näringslivet, privat företagsamhet och kapitalistisk hushållning i den nationella planhushållningen. I ekonomiskt hänseende var detta ingen succé. Depressionen i början av trettiotalet slog hårt även mot Italien. De skarpa sociala skillnaderna som fanns – och fortfarande finns – ändrades inte i.o.m. fascismens inträde i landets historia. I Italien uppnåddes varken trygghet eller materiellt välstånd, trots offrandet av såväl individuell frihet som yttrande- och tryckfrihet. För Tysklands del blev korporativismen aldrig särskilt utbyggd och spelade inte någon roll i samhällslivet.

 

Vad Sverige beträffar har en grupp utarbetat planer på hur ett korporativt system skulle se ut i vårt land. Det är förvånande nog inte någon av de syndikalistiska grupperna, utan en rörelse som åtminstone i historiskt perspektiv måste kallas fascistisk.

Den heter Nysvenska rörelsen. Idag en obetydlig sekt bland alla andra suspekta rörelser på den yttersta högerkanten. Per Engdahl var ordförande tills han avled på våren 1994. De flesta fascistiska rörelserna har korporativismen som en formsak, men nysvenskarna är en av de få grupper som verkligen studerat frågan.

Engdahl startade på sjuttiotalet vad han kallade Ideologiskt centrum för korporativism, vars skriftserier i ämnet enligt utomstående bedömare håller hög klass när det gäller att beskriva ett samhällssystem som fascister och syndikalister anser borde ersätta demokratin.

 

Korporativism är en koppling mellan syndikalism och fascism vilken saknar motstycke hos andra jämförbara ideologier[2]. Det skulle vara intressant att höra den moderna syndikaliströrelsens kommentar till detta om de hade haft någon.

Det närmaste en kommentar jag kommit över är en skribent på den syndikalistiska tidningen Arbetaren som efter lång tvekan medgav att detta var fallet. En annan och lite mer oroväckande attityd återfanns vid en förfrågning på syndikalisternas lokal i Göteborg, Syndikalistiskt Forum. Själva ordet korporativism, får man här reda på, är så ökänt som en negativ företeelse att man absolut inte bör använda det som en benämning på syndikalismens idéinnehåll.

Det handlar alltså om falsk marknadsföring, att undvika att kalla saker vid dess rätta namn så att denna tydligen komprometterande sanning kommer i dagen.

Det är talande att Stig Lagerström i sin bok Syndikalismen- en grundbok, vilken är SAC:s officiellt sanktionerade ideologiska skrift, är direkt ohederlig när han beskriver korporativism såsom varande: ”en konstlad samman-smältning av oförenliga intressen under den starkares ledning”[3].

 

Läsaren borde dock inte bli förvånad över denna förvrängning av det faktiska förhållandet, i själva verket är hela denna bok fylld med liknande felaktigheter och utelämnade uppgifter (de kommer att redovisas längre fram).

Om den bok du läser just nu inte bidrar till något beträffande kunskaper i politiska ideologier, så hoppas jag i alla händelser att belysa det som jag anser kännetecknar denna ideologis publikationer, nämligen det selektiva urvalet av för dem lämpliga fakta. Framför allt de böcker som ges ut av Federativs, ett förlag ägt och kontrollerat av den syndikalistiska rörelsen, har denna egenskap.

UPPDATERING 2021: 
Redan 1951 fanns en debatt i Arbetaren om man skulle använda ordet ”korporativism”
Syndikalism och korporativism1 19 s3
Syndikalism och korporativism2 19 s3
Syndikalism eller korporativism debatt 17 s7
Syndikalism eller korporativism debatt1 30 s7 samt slakt
Syndikalism eller korporativism debatt2 30 s7 samt slakt

 

Då syndikalisterna absolut inte vill bli påminda om sina korporativa tendenser har de ersatt sitt alternativ till parlamentarism med vad de kallar federalism. Orsaken är att detta begrepp inte är lika negativt laddat. I dessa dagar av inbördeskrig mellan folk i Europa återkommer denna paroll ofta som en lösning på stridigheter inom kluvna stater.

Federalism är ett statsskick som kännetecknas av maktdelning mellan centralmakt och delstater, ordet kan också användas allmänt om system med maktspridning. Grundtanken är att en stat bör organiseras som ett förbund av delstater, där gemensamma uppgifter sköts federalt och delstaterna sköter sina egna angelägenheter utan centrala instansers inblandning. Federalism är i allmänhet en kompromiss när en sammanslagning av ett område till en enhetsstat inte är möjlig. Moderna enhetssträvanden, t.ex. EU är influerade av federala principer.

Tanken på hur ett demokratiskt folkstyre skall förverkligas i praktiken vilar på två ungefär lika betydelsefulla samhällsfilosofiska teorier; dels idén om en allmän vilja som uttrycktes genom röstning, dels tanken att samtliga samhällsmedlemmar aktivt borde delta i ledningen och att detta skulle ske om makten delades på flera organ. Den federativa principen vilar på den senare teorin.[4]

Man får intrycket av Lagerströms redan nämnda bok att federalism är en sorts slutgiltig lösning på alla problem som kan uppstå mellan regioner och centralmakt, att den skulle ta bort alla spänningar mellan olika grupper i ett modernt samhälle.

I verkligheten är detta en något optimistiskt syn på saken, vilket man kan konstatera i f.d. Jugoslavien. För syndikalisterna fungerar federalistbegreppet som en utmärkt täckmantel att maskera sitt största mål med, d.v.s. industriellt maktövertagande och avskaffande av folkrepresentationen.

För att förstå vad syndikalister menar med federalism måste man omtolka ordets betydelse till något helt annat än vad det innebär i de nuvarande existerande federala staterna, t.ex. USA eller Tyskland. Problemet som kvarstår för syndikalisterna är att ord i svenska språket betyder vad de betyder, inte vad den ena eller andra gruppen anser att de betyder.

 

När SAC påstår att deras organisation är uppbyggd enligt ett federativt mönster ljuger de, den enda anledningen till att de använder detta begrepp är p.g.a. den status det har som beteckning på en modern statsbildning med utrymme för minoriteter och deras begränsade självstyre. SAC är antifederalistiskt. Syndikalisterna försöker förvrida begreppen och ljuga om den korrekta betydelse av ordet federal för att väcka sympatier.

Verkligheten är den att federal inte är motsatsen till centralism; motsatsen till federal är antifederal. Alla som har någon som helst kunskap i antingen statsvetenskap eller amerikansk historia vet detta.

I USA kallades i republikens tidiga skede förespråkarna för en stark centralmakt, riksbank och gemensamma tullar för federalister; Thomas Jefferson och hans anhängare, som enligt principen Den regering är bäst som regerar minst, kämpade för delstaternas maximala frihet och obundenhet kallades mycket riktigt för antifederalister.

Inom SAC, och i andra organisationer med liknande målsättning, kan de lokala organen gå in eller ut ur gemenskapen som de behagar.

Inget federalt samhälle har en sådan struktur, och det är det som är det viktiga här: syndikalisterna har ambitionen att förändra alla delar av samhället och inte begränsa sig till endast det ekonomiska livet som en vanlig fackförening. Att delstater och regioner skulle kunna växla mellan medlemskap och ickemedlemskap efter eget gottfinnande är ett handlingssätt som knappast står grupper i vanliga federationer fritt att göra.

Ergo: Den rimligaste beskrivningen på SAC:s uppbyggnad är antifederalism eller konfederalism, och de har inga rättigheter att försöka framstå som en ”federal” rörelse.

 

Det finns en del inom SAC som har fått för sig att en organisationsuppbyggnad utan maktmöjligheter för den centrala instansen av någon anledning skulle ge ökad demokrati. Man resonerar som så att om bara människor hade större möjligheter att påverka så skulle deras vilja att påverka också stiga. Det är onekligen ett argument väl värt att beakta, speciellt som många föreningar lider av ett vikande antal aktiva medlemmar.

Hur är det då i verkligheten? Är detta sympatiska tal om medlemsdemokrati och självbestämmande förankrat i realiteten?

Svaret är nej. Allt detta prat är just bara prat. I exempelvis Göteborgs lokalavdelning av SAC är besöksantalet löjligt lågt. Mellan åren 1989-92, vilken är den tidsperiod jag har haft möjlighet att studera, ligger siffran på närvarande deltagare på omkring tjugo personer. Detta av en avdelning med knappt tusen medlemmar.

Jag vet inte hur eventuellt välbesökta andra fack-föreningars medlemsmöten är, men en sak står helt klar: även om de också har två procent aktiva medlemmar och resten totalpassiva så har de inte likadana anspråk på medlemsdemokrati som SAC har.

 

När man studerar syndikalisternas egna uttalanden är det ingen hejd på hur de förfasar sig över hur dåligt den etablerade fackföreningen fungerar, förträffligheten hos deras egen sammanslutning är de dock noga med att påpeka.

Att denna också har sina brister kan man ana av hur populär deras a-kassa var hos arbetsskygga under åttiotalets högkonjunktur. De övriga förbunden kontaktade arbetsförmedlingarna och var noga med att avstänga medlemmar från ersättning om de inte accepterade erbjudanden om arbeten.

Enligt vittnesmål från en högt uppsatt göteborgs-syndikalist vid namn Minou Padellaro, som suttit i lokalavdelningens styrelse och nu var organisationens kassörska, var detta ett osympatiskt sätt att behandla sina medlemmar. Padellaro jämställde de övriga förbundens handlande med polisiär verksamhet (ett mycket grovt uttryck i syndikalistkretsar).

Bland medlemmarna i syndikalisternas a-kassa fick inget sådant förekomma och många passade därför på tillfället att åka snålskjuts på de övriga medlemmarnas inbetalningar. Hela situationen väckte endast sporadiska protester bland ett fåtal av de som ansåg att de blev utnyttjade.

 

Till syndikalisternas försvar måste man trots allt ge dem kredit för att de inte för sina medlemmar bakom ljuset om den totala bristen på intresse från sina anhängare. I praktiskt taget varje nummer av deras medlemstidning SAC-Kontakt finns antingen en insändare eller en artikel som ondgör sig över det överväldigande antalet medlemmars brist på engagemang.

En närmast defaitistisk (uppgiven) attityd har mycket riktigt smugit sig in även hos de aktiva. En känd profil hos syndikalisterna svarade, när jag frågade honom om hur han såg på detta dilemma, att det enda rimliga vore att sammankalla till ett möte. Detta möte skulle handla om i vilken utsträckning medlemmarna var villiga att engagera sig. Om uppslutningen blev lika dålig som den dittills varit[5], vore den enda lösningen att helt enkelt lägga ned och skrota hela rörelsen.

 

Det sista vederläggandet av syndikalisternas själv-uppskattning som deras organisationsuppbyggnad ger gäller sammanhållningen hos det egna förbundet.

Syndikalister påstår ofta att centralismen och disciplinen inom andra vänsterrörelser leder till splittring. Vad de inte är benägna att tala om är att utbrytningar, splittringar och nybildningar varit lika vanliga inom den internationella syndikalismen som inom alla andra arbetarrörelser.

Inom SAC dyker hela tiden upp spänningar upp till ytan som hotar att slita sönder organisationen. Då ingen kan avgöra exakt vad de lokala, regionala respektive nationella organen har bestämmanderätt över kommer det gång på gång fram Jefferson Davis-inspirerade splittrare som hittar argument för att bryta sig ur och skapa sitt eget förbund.

Ett nutida exempel på detta är Mariestads lokalavdelning som vägrade rätta in sig i ledet och underställa sig distriktets regionala beslut utan helt sonika utträdde ur distriktet. Ett annat är när vissa av de lokala norrländska avdelningarna ansåg sig överkörda av centralregeringen i Stockholm och endast med nöd och näppe kunde övertalas att inte utträda ur SAC. Sammanhållning och disciplin är tydligen inte de norrländska syndikalisternas paroll.

Till och från kan man också i SAC:s medlemstidning läsa om hur enstaka lokalavdelningar gått ur och historiskt sett ser inte situationen bättre ut. I kapitel sex återkommer jag till splittringar som baserats på rent ideologiska grunder.

 

P.g.a. den anarkistiskt färgade motviljan till all form av centralmakt och enhetlighet verkar de ansvariga som sitter i valda poster inte särskilt angelägna att åtgärda dessa sekteristiska yttringar. Troligen anser de att ett uppsplittrat ”förbund” som sönderfaller i småbitar med bibehållen frihet, ingalunda är ett fiasko, utan en seger över de auktoritära, centralistiska tendenserna som kännetecknar övriga föreningar.

I Spanien, som är det enda land där syndikalismen någonsin haft någon sorts folklig förankring, konkurrerar Confederacion General del Trabajo (CGT) och Confederacion Nacional del Trabajo (CNT).

Den organisation som representerar syndikalismen i internationellt perspektiv Internationella Arbetar-associationen (IAA) – som SAC bröt sig ur på femtiotalet – har med all önskvärd tydlighet gjort klart att de vägrar att samarbeta eller ”delta i något internationellt sammanhang där CGT finns med”[6]. Det här skulle man knappast kunna tro om man bara läst Lagerströms beskrivning av hur väl allting fungerar hos syndikalisterna.

 

Antiparlamentarism

Det är dags att åter gå in på huvudämnet, likheter mellan fascism och syndikalism. Utöver korporativismen finns en gemensam nämnare av nästan lika hög dignitet. Det handlar om antiparlamentarism. Som ges av namnet gäller det ett förkastande av partipolitik till förmån för helt andra metoder att förändra samhället. Kännetecknande för dessa metoder är en total brist på respekt för andra människors åsikter, samt förvissningen om att antiparlamentarikern har rätt att ta till alla medel för att hindra eller övertyga meningsmotståndare.

 

Syndikalisterna gör anspråk på att stå utanför partipolitik. Medlemmarna har på papperet tillåtelse att ägna sig åt det parti de själva väljer. Verkligheten är återigen skild från utopin. Personer med ”fel” partitillhörighet blir ibland nekade inträde, ibland uteslutna.

Frågan som väcks hos en iakttagare är: varför kan syndikalisterna helt enkelt inte medge detta? Det är ingenting kontroversiellt med en rörelse där alla måste ha samma åsikter för att tillhöra gruppen. Alla partier fungerar så, och många föreningar som begränsar sig till vissa delar av samhällslivet har ofta reservationer om vilka åsikter som är tillåtna. Har kanske syndikalister och anarkister ett särskilt behov av att känna att de ”står över” alla andra politiska grupper?

Måste de intala sig själva att de har en organisation som inte deltar i triviala, sekteristiska gräl trots att det finns flera dokumenterade fall på att det inte är så i verkligheten? I alla händelser kan detta liknas vid en jesuitisk reservation och är ett exempel på det bedrägliga sätt som syndikaliströrelsen presenterar sig själv för de som inte vet vad syndikalism och anarkism står för.

Reaktionen hos syndikalister inför parlament påminner mest om någon form av strutspolitik. Genom att lägga armarna i kors och vägra delta anser de sig vara befriade från allt ansvar i fråga om samhällsutvecklingen. Det faktum att en närmast total enighet råder bland världens befolkning om motsatsen bekymrar dem inte nämnvärt.

Inställningen är lik ett intressant psykologiskt fenomen som man kan studera i exempelvis fängelser. När människor har en närmast obefintlig möjlighet att påverka sin omgivning, underkastar de sig regler som ytterligare inskränker deras handlingsfrihet och tror sig därigenom vara herrar över sina egna öden.

 

I syndikalistkretsar gisslas vår vedertagna demokrati. Kritiken är likadan idag som när den introducerades för mer än ett århundrade sedan. Samtliga argument är övertagna av den politiska – idag närmast obefintliga – riktning som kallas anarkism.

Parlamentet ses som en ineffektiv koloss. Mygel, pampvälde, partirivalitet och ständiga kompromisser bäddade enligt denna åsikt för ett förborgerligande och korrumperande av de ombud arbetarna sände. Dessutom hade de politiska partiernas inverkan på fackföreningen visa sig vara ett avskräckande exempel. Arbetarpartierna hade tävlat om rösterna och därigenom försvagat deras självständiga handlande[7]. Vidare var parlamentet skapat av makthavarna för att behålla makten. Samarbete var därför dödsdömt på förhand eftersom det skulle försiggå på borgarklassens och kapitalets villkor. Alternativet var en s.k. direkt aktion, vilken i syndikalismens föreställningsvärld blev generalstrejken[8].

För alla socialistiska rörelser gäller att ”kapitalet är makt”. Hos syndikalisterna tog sig denna tanke i uttryck att parlamentet i realiteten är maktlöst. Alla avgörande beslut fattades i departement och styrelser utan insyn och exempel på detta kan man enligt syndikalisterna se i avfolkning, börsspekulationer, investeringar där vinst-intresset står över miljöintresset etc.[9]

Slutligen ser syndikalisterna parlamentet som en centraliserad maktapparat. Majoritetstänkandet kunde rättfärdiga orättvisa beslut som i sin orättvisa fortfarande var demokratiska.

 

Dessutom – vilket är viktigare för denna bok – sätts hos syndikalisterna som motsats till den tröga, lata, indifferenta massan vad de kallar den medvetna minoriteten; den energiska, ideologiskt övertygade gruppen, som aldrig får rubriceras ”elit”, inte därför att den inte är en elit, utan helt enkelt därför att det låter illa. ”Elit” är enligt anarkister och syndikalister någonting för övriga socialister i stil med socialdemokrater och kommunister. Enligt dem själva är de ”frihetliga socialister” och de övriga ”auktoritära socialister” och det är just elittanken som skiljer dem åt. Detta sätt att redogöra för sina ståndpunkter visar bara hur okunniga de anarkistiska och syndikalistiska medlemskadrerna är.

I verkligheten har aldrig den historiska anarkismen eller syndikalismen tagit avstånd från tanken att vissa människor är bättre än andra. I George Woodcocks bok Anarkismen, som är den mest utförliga boken om anarkism på svenska, kan man läsa på s.299 om hur den elitism som jag beskrivit ovan spred sig redan i slutet av förra seklet både i Frankrikes, Italiens och Spaniens syndikalist- och anarkistkretsar.

 

Tanken om elitgruppen övertogs hos syndikalisterna från den ryske anarkisten Mikhail Bakunin, som i sin tur fick den från den franske revolutionären Auguste Blanqui (1805-1881). Han var en av bevararna av den kommunistiska traditionen från den franska revolutionen.

Blanquis senare anhängare kallas Blanqister och det är från denna riktning inom socialismen som alla idéer om den lilla gruppens överlägsenhet gentemot den slöa massan härstammar, inte minst hos Lenin11.

Den medvetna minoritetens roll var att genom handlingens propaganda få med sig hopen av passiva12. Denna åsikt kan naturligtvis tolkas som klart elitistisk, trots syndikalisternas försök att upprätthålla en teoretisk distinktion som de anser skiljer dem från andra elitförespråkare i stil med Lenin, och hans tanke om proletariatets förtrupp. Syndikalisterna vill nämligen vägleda proletariatet; kommunister, fascister m.fl. elitister vill leda13.

Denna markering är noga betonad, men vad som är den praktiska skillnaden i synen på den ”slöa hopen” och den ”medvetna minoriteten” hos de tre riktningarna, bortsett från de tre bokstäverna, är inte lätt att veta.

 

Fascisternas syn på parlamentet har vi redan tagit del av. Det enda som återstår att påpeka är att fascismens avsky för parlamentarism är – precis som hos syndikalismen – en direkt återspegling av vad anarkisterna anser.

Det är inget att förvåna sig över om man håller den tidigare beskrivna elittanken i minnet; en tanke som i sin tur har en given plats hos fascismen. Särskilt betydande för denna fråga är den italienske sociologen och samhällsekonomen Vilfredo Pareto (1848-1923).

Pareto hade studerat hur eliter avlöste varandra i historien. Han utarbetade en teori om elitcirkulation. Den verkliga makten fanns alltid, även i demokratiska stater, hos öppna och dolda eliter. Pareto menade att: ”I verkligheten är det alltid, vare sig men har allmän rösträtt eller inte, en oligarki som styr och som förmår ge ’folkviljan’ det uttryck som flertalet önskar”14.

Ett annat stort namn i dåtidens samhällsvetenskap var den vänstersocialistiske sociologen Robert Mitchels (d.1936). Fascismen upptog hans järnhårda oligarkilag, som innebar att alla organisationer, oavsett hur demokratiskt de var uppbyggda, genom en mängd inbyggda organisatoriska mekanismer alltid kommer att styras av eliter. Mitchels myntade uttrycket ”Den som säger organisation säger oligarki”15 .

För dessa två sociologer betydde inte ordet ”elit” något moraliskt eller värderande. Det betydde inte att det alltid är de dugligaste som styr eller att de har något mystiskt samband med en överindividuell vilja. Betydelsen av ordet ”elit” är i själva verket ingenting annat än det begrepp som syndikalister, anarkister m.fl. brukar använda i precis likadana sammanhang: Den medvetna minoriteten16

 

Antiintellektualism

Inte bara demokratiförakt utan även motviljan till rationalism och förnuftsbaserade beslut är gemensamt för syndikalism och fascism. Båda grupper är kända för att hota och trakassera människor med avvikande upp-fattningar.

Syndikalismens antiintellektualism blir lättast beskriven genom dess läromästares egna ord, framför allt den franske syndikalisten Georges Sorel, som vi strax skall återkomma till. När man använder termen anti-intellektualism i fråga om syndikalism uppstår ibland en viss begreppsförvirring.

Vad som avses här är inte ett avståndstagande från alla regler och idéer eller att handlingen skulle ha företräde framför tanken i alla situationer. Vad som menas är att syndikalism ibland presenteras som ett resultat av arbetarnas praktiska erfarenheter. Istället för scheman och dogmer så formas mål, och även medel, under de betingelser den syndikalistiska rörelsen utsätts för.

Det finns ingen nödvändig koppling till antiintellektualism, men detta skulle kunna tolkas i en irrationell mening där all övervägd handling förkastas till förmån för den spontana resningen. Om termen antiintellektualism är passande kan ifrågasättas.

Syndikalismen har trots allt ett drag av krävande tankeverksamhet i sig, som balanseras mot den rena handlingen, men icke desto mindre uppskattar syndikalismen läror med antiintellektuella inslag.

Framför allt bejakas den irrationella mytens betydelse. Hos syndikalisterna är mytens uttrycksätt generalstrejken och den kommer att behandlas längre fram i texten.

 

För fascisterna finns dock inga begränsningar vad gäller antiintellektualism. Vilfredo Pareto har även här en framträdande plats. Han gav 1916 ut ett verk, Den allmänna samhällsläran, där han utgår från att människans handlande grundas på oföränderliga känslor och begär såsom makt, sexualitet och religiösa behov. Eftersom dessa känslor, vilka Pareto kallar residuära, är oföränderliga kommer det mänskliga livet alltid att vara detsamma. Det enda som förändras är de yttre formerna för dessa känslor.

Det som existerar hos människan utöver de residuära känslorna är enligt Pareto derivata föreställningar. Detta är de försök som finns att ge människans handlande en irrationell mening, de kunde vara teorier, ideologier, religiösa system, etc. Eftersom förnuftsmässiga handlingar bara var rationaliteter av de residuära känslorna, kunde inget mänskligt samhälle styras genom förnuft och demokratiska processer.

För Pareto blev lösningen på detta samhällsproblem att de människor som inte var påverkade av illusoriska ideologier, d.v.s. inte utvecklat derivata föreställningar var bäst lämpade att styra. Detta ledarskikt måste låtsas tro på populära idéer och föreställningar samt manipulera folkopinionen med propaganda och förse dem med lugnande illusioner, framför allt myter och idealtillstånd.17

Kontentan av dessa idéer hos fascismen har blivit en principiell antiintellektualism. För fascismen är det en ära att inte underbygga ståndpunkter med teoretiska eller rationella resonemang. Relativismen, d.v.s. att alla åsikter är likvärdiga, spelar en central roll hos fascismen. Om alla åsikter räknas som likvärdiga är det inte ovanligt att slutsatsen blir att sluta tänka och handla istället.18

Hos den relativistiska synen på teorier och den socialdarwinistiska fascinationen av våldet och grymheten i naturen, blev ofta makten och makttekniken självändamål. Pellizzi, en av Mussolinis närmaste män, säger: ”Det finns intet behov av dogm: disciplin är nog. Detta är fascismens enda dogm”19

 

Likheten till syndikalismen är uppenbar. Även där slår deras egna apologeter fast att ”syndikalismen i första hand är en rörelse i andra hand en lära.”20 . Det begrepp, den direkta aktionen, för att utan parlament, med eller mot lagen, angripa problem utan teoretiska diskussioner är något syndikalismen har gemensamt med alla fascistiska rörelser. Sanningen är att fascisterna övertog den direkta aktionen från syndikalisterna.21

 

Likhet och jämlikhet

Det är här man reflekterar över anarkisters och syndikalisters förklaringar om vad som gör dem unika, de säger sig ha kombinationen av frihet och jämlikhet. Kapitalism kränker jämlikheten och kommunismen kränker friheten är ett tema de alltid återkommer till.

För att precisera skillnaden mellan dem och marxisterna tar de till en märkvärdig och högst ologisk förklaring: människor är inte lika men jämlika!

Riktigt vad denna mening betyder redogör de aldrig för. Inte heller kan de redogöra för den praktiska skillnaden mellan ett samhällssystem där alla är lika, respektive ett där alla är jämlika.

Lika lite som en katolik kan ge en tillfredsställande förklaring på hur gud kan vara både en person och tre personer på samma gång kan syndikalister och anarkister förklara hur människor kan vara mer än juridiskt och formellt ”jämlika”, samtidigt som de fortsätter att vara ”olika”. Denna abstraktion är endast ett sätt för dem att dölja sina ambitioner. I verkligheten vill anarkister, syndikalister och alla socialister skapa ett samhälle där alla är exakt likadana! Ingen människa får vara bättre än någon annan på något område för då kränker man tanken på människans jämlikhet.

För att undvika att bli ställda inför sådana paradoxer har man uppfunnit myten om ”stalinism”. I verkligheten existerar ingenting sådant som stalinism. Stalin var en helt ordinär marxist-leninist, vilket är en radikalisering av socialismen. Det som finns i stalinismen finns alltså i alla socialistiska rörelser.

De praktiska försök anarkosyndikalister har gjort för att förverkliga sina idéer stödjer utan tvekan mina uppgifter. Den store kritiskt-analytiske filosofen Karl Popper summerar en liknande inställning i sin självbiografi. Den är av sådan dignitet och skriven av en av de största auktoriteterna inom frågan om vetenskaplig kunskap att den är värd att återges ordagrant:

Jag fortsatte att vara socialist i flera år, även efter det     att jag hade förkastat marxismen; och om det funnes en form av socialism som kunde förenas med  individuell frihet, så skulle jag fortfarande vara socialist./…/ Det tog tid innan jag kunde medge att    detta inte är något annat än en vacker dröm; att frihet    är viktigare än jämlikhet; att försöken att realisera                jämlikheten hotar friheten; och att det inte en  kommer att råda jämlikhet mellan de ofria om friheten går förlorad.

Citat ur Lübcke, Paul Vår tids filosofi,      Stockholm: Forum 1987, s.541

 

Jag utmanar vem som helst som bekänner sig till den s.k. frihetliga socialismen att antingen överbevisa mig eller också erkänna att jämlikhet och individuell frihet är varandras motpoler, likt skålarna hos en våg, där den enes stigande mot höjden innebär den andres sjunkande mot jorden.

 

Det finns ingen skillnad mellan de kommunistiska anspråken och de anarkist/syndikalistiska när det gäller deras gemensamma krav klarast uttryckta i deras gemensamma kampsång: ”…åt alla lycka bär.” och ”nu skall vi skapa evig fred”.

Tanken att ett samhälle, skapat av ofullkomliga människor, föränderligt och beskuret av lagar som binder människor och nationer och folk, skulle kunna bära med sig lycka åt alla människor är helt enkelt absurd.

Inget samhälle, ingen ideologi, ingen trosbekännelse och ingen gammal revolutionär sång kan någonsin skapa det perfekta systemet; så länge de har detta anspråk kommer ofelbart deras försök att urarta till vansinniga skapelser där förtryck, slaveri och ofrihet firar nya triumfer.

Hur illusionslöst och pessimistiskt det än kan låta gäller samma sak för den ”eviga freden” (vi skall när första världskriget kommer in i bilden se att åtminstone syndikalisterna borde tala tyst om detta). Evig fred är en utopi som aldrig kan förverkligas av en varelse som konstant fört krig i femtiotusen år, socialisternas förklaringar om klasskamper och historisk materialism som orsaken till kriget övertygar inte.

 

Tanken på evig fred, det förändrade livet och – allvarligast av allt – den nya människan har gjort socialister av hela skalan benägna att krossa, förtrycka och avskaffa den nuvarande människan. Trots sina anspråk på att individen är ett mål och inte ett medel, trots den skenbara frihetslängtan och betonandet av den lilla gruppen ligger alla de totalitära dragen i själva fundamentet till både syndikalism och anarkism; detta får inte glömmas av dem som kämpar för sann frihet, en frihet oberoende av jämlikhet och missriktad solidaritet.

Kapitel 2: Skillnader

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

argument mot vänsterextremism